Vad gör vi nu?

Hej!

Nu har det politiska käbblet pågått i mer än ett år i Hässleholms kommun. Nej förresten, käbblet i Hässleholm har pågått i mer än ett år både i kommunhuset och på debattsidorna. Kommunchefen har fått sparken, näringslivschefen har sagt upp sig, kommunstyrelsens ordförande har avgått, den politiska majoriteten har förvandlats till en minoritet, nämnder har tappat sina ordföranden och andra ledamöter, projekt har sjösatts och sjunkit till botten eller ankrat upp utan att ens ha lämnat hamnen. En musikalsatsning föll inte kultureliten på läppen och ivrigt påhejade av en konfliktglad, lokal journalistkår manades till bojkott. Med facit i hand vet vi att musikalen Allt eller inget blev en ekonomisk katastrof men en konstnärlig framgång. Publiken svek, delvis pga av den massiva negativa kritik projektet fick långt innan premiären. Någon ny satsning lär det inte bli i en nära framtid. Men man kan ju åka till Malmö eller Stockholm och se musikal förstås så det gör kanske inget?
En arkitekttävling skulle utgöra grunden för det fortsatta arbetet med den så viktiga centrumutvecklingen i Hässleholm. Projektet ligger på is tv. Den ursprungliga budgeten på 33 miljoner har minskat med ca 10 miljoner men ännu har inget alls hänt. Bakåtsträvare ser hellre att allt förblir vid det gamla eller att vi hittar en ännu billigare lösning. Vi ska inte tro att vi är något…eller? Men det kanske också är okej? I Kristianstad satsar man ju för fullt så vi kan ju åka dit för att uppleva puls och utvecklad handel? Eller till något av de nya köpcentrum som växt upp eller moderniserats i närheten, dvs Emporia och Väla.
Det förestående 100-årsjubiléet 2014 är underfinansierat och något uttalad målsättning eller riktning har ännu inte synts till. I Landskrona, som är en mindre kommun än Hässleholm satsar man det femdubbla eller mer på sitt jubileum och planeringen har pågått sedan länge. Samma sak i Kristianstad som firar 400 år 2014. Men i Hässleholm händer inget och inget besked står att finna.
Det mest omskrivna misslyckandet är väl Dryport Skåne men även den sk Hässleholmsporten har varit föremål för mängder av negativa skriverier, både redaktionell text och insändare från olika tyckare. Återstår då tågdepån på Kärråkra för service och rengöring av Pågatåg och Öresundståg. Kan den kanske gå i mål? Återstår att se men f-n tro´t. Än så länge är projektet bara försenat i ett år.
Badhusfrågan tänker jag inte ens beröra.

Folkliv på Stortorget i Hässleholm.

Folkliv på Stortorget i Hässleholm.

Listan av alla negativa signaler som figurerat med svarta rubriker i Norra Skåne och på annat håll kan göras längre i både stort och smått. Sammantaget kan man dock konstatera att inget av detta har fört något gott med sig för Hässleholms utveckling. Trots kommunens storslagna projekt med workshops där näringslivet lagt ner hundratals, kanske tusentals oavlönade timmar och kommunen minst lika många avlönade (får man förmoda) har vi hittills bara sett en tjock lunta papper som utgör det sk Strategiska näringslivsprogrammet.
Fler och fler signaler kommer nu från näringslivet, såväl småföretag som stora aktörer att nu är man uppriktigt trött på Hässleholms Kommuns oförmåga att få något vettigt gjort. Statistik visar också att trenden med stigande (visserligen i alltför låg takt) befolkning nu är på väg att vända, stagnera eller t o m framgent visa sjunkande befolkningstal. Nu kan kommunen räkna med att näringslivet inte är så intresserade av nya storslagna projekt. Man kan nog lugnt räkna med en avvaktande hållning från entreprenörsföretag och andra som förväntas satsa tid och pengar på anbud och projektplaner.
Som småföretagare frågar man sig också om man ska satsa i Hässleholm eller om man ska flytta verksamhet. Ska man kanske etablera sig i mer kompetenta kommuner när man står i begrepp att starta ett nytt företag? Av de kommuninvånare som startar företag är det redan idag fler än hälften som väljer att göra det i en annan kommun än den egna. Hur kan det komma sig?

Det står klart att Hässleholm lider av inkompetens i ordets rätta bemärkelse, dvs enskilda kunskaper och goda idéer tas inte tillvara på ett bra sätt. Det mesta stannar någonstans mellan idé och genomförande. Det blir som man brukar säga ”mycket snack men lite verkstad”. Medan vår omvärld jobbar för högtryck för att skapa positiv utveckling har Hässleholm fastnat i ett politiskt limbo underblåst av personlig prestige, missunnsamhet och jantelagens förlamande följder. Kommer vi inte upp från denna kloak kan vi räkna oss som en av förlorarna i kampen mellan utveckling vs. avveckling. Trots att Hässleholm har de bästa av förutsättningar för att bli en framtids- och framgångskommun har vi alltså inte lyckats att förvalta de förutsättningarna, inte på de senaste fyrtio åren (!). Alltså dags att tänka nytt, tänka om. Nu måste Hässleholm tänka större, våga satsa, bli kaxigt och hässleholmsborna (läs alla kommuninvånare) måste visa stolthet för sin stad, sin kommun.
Att som vissa politiker nu föreslår ”administrera ut mandatperioden”, dvs inte göra något förrän efter valet 2014 är så dumt så jag har svårt att finna ord för det. Det skulle innebära ett knivhugg i ryggen på Hässleholm och allvarligt äventyra vår framtid. Vi lever inte på 1940-talet då utveckling går i jämn och långsam takt. Vi lever på 2000-talet med otroligt snabbt tempo i samhället. VAKNA UPP!

Hässleholm nästa – vinnare eller förlorare, det är frågan?

Bosse

Hua, har någon sett Hin?

Hej!

Nej, det är inte lätt att hitta Hin Håle i Hua-Hin! Det står visserligen en djävulsliknande figur på den lilla gatan som går förbi Hilton och visst är trafiken galen, bilar och mopeder överallt men Hua-Hin, liksom övriga Thailand känns ändå som en väldigt vänlig plats. Här visas sällan sura miner. Det ligger i sakens natur att inte visa aggressivitet i detta buddistiska land. Ha alltid ett leende i beredskap oavsett vad ditt budskap är. Då går allt så mycket lättare. Att skälla ut någon är inte att tänka på – det är bad karma!!
Under en dag på stranden möter man hur många strandförsäljare som helst. De allra flesta erbjuder produkter som man inte vill ha, man vill inte ens se på dem. Men med ett vänligt leende på läpparna är det lätt att tacka nej utan att irritationen stiger. Och tänk efter, visst är det skönare att vara artig och vänlig när man avfärdar någon eller något. Stressnivån sjunker och blodtrycket med den. Så med ett leende blir din vistelse i Thailand bättre för alla, inte minst för dig själv.

Hua-Hin är en semesterort ungefär 20 mil söder om Bangkok med ca 85.000 invånare. Staden förknippas gärna med den thailändska kungafamiljen som har ett sommarresidens här. Öster om staden ligger havet och långsträckta stränder med hotellkomplex på rad. Någon paradiskänsla infinner sig knappast i Hua-Hin men väl en puls av restauranger, nattklubbar och nöjesliv. I Hua-Hin hittar du ett rikt urval av restauranger av alla upptänkliga sorter. Thai-mat finns så klart i ett aldrig sinande överflöd. Du får god sådan på stranden för några tior eller på en bakgata längre upp i stan, bara du vet var du ska gå. Men du kan också äta gott på någon italiensk krog eller från det internationella köket. Längs med havet finns ett antal ”bryggor” som bl a serverar goda fisk- och skaldjursrätter.

Små grodorna

Grodor för avsmakning. Vi har just provat när vi får veta att de hoppar!

Grodor för avsmakning. Vi har just provat när vi får veta att de hoppar!

Under två veckor i Hua-Hin i februari i år behövde vi inte spotta ut något – utom grodorna som var fulla med ben. Fast illa smakade dom inte. Grodorna, ett par centimeter långa serverades på en mindre lokal restaurang väster om järnvägen dit min svägerska, Wan tagit oss en kväll för att vi skulle få lite ”riktig” mat. Första anrättningen som kom in var just dessa grodor. Eftersom det kan vara lite svårt för asiater att uttala bokstaven R ibland blev det lite språkförbistring och det som skulle vara frog blev något annat som vi uppfattade som fungh, dvs svamp av något slag. J-vligt benig svamp kan man säga. Grodorna är nämligen hela (utan huvud) och inte helt enkla att identifiera. Efter att vi stoppat in varsin i munnen förklarade Wan med ett leende att ”they jump”. Grodor är alls inte någon dålig föda. Jag har ätit grodlår på anrika Restaurang Grodan i Stockholm vid ett flertal tillfällen så jag hade säkert inte tvekat även om jag hade vetat var det var som låg på fatet framför oss. Men som sagt lite mycket ben.
Inte en västerlänning i sikte på denna restaurang utom vi själva, tre vitingar och vårt sällskap på tre thai. Resten var lokalbefolkning på den välbesatta restaurangen. Efter grodor serverades en fisksoppa, Tom Yum-style. Spicy? frågar vi. NO, säger Wan – SWEET! Huu! eller Hua!, kanske. Ganska starkt faktisk men gott. Första skeden är alltid tuffast. Sedan vänjer man sig och smakerna blommar ut. Fler rätter kommer in, mmm. Allt är fantastisk gott i all sin enkelhet. Vi äter på enkla ljusblå plasttallrikar med enklast tänkbara bestick men det finns omtanke i matlagningen. Servicen är avslappnad och all information utbyts på thai. Vi västerlänningar kan bara tugga och le. Notan såg jag aldrig men jag gissar att det kostade ett par hundringar per person – i bath (100 TBH = ca 21 SKr).

Binta Burger

Den bästa hamburgaren?

Den bästa hamburgaren?

En annan höjdare i Hua-Hin är Binta Burger. På Binta Bahn Road, en tvärgata snett emot Hilton hittar man på kvällarna en kvinna som på sin moped har ett stekbord och en kylbox. Där kan man beställa hamburgare som steks  tillsammans med lök och bacon medan man väntar. På styret har hon en korg med servetter, ketchup och lite annat, ungefär som på McDonalds. Jag rekommenderar att du tar en cheeseburger med lök och bacon. Ta alla såserna med, varför inte? Binta Burger, godare än så blir inte en hamburgare. I Hua-Hin kan du hitta både Mc D och Burger K men det känns helt onödigt när det finns Binta Burger. Binta Burgers slogan är ”Under a million sold!” men det är ju bara en tidsfråga. En Cheeseburger med allt kostar 120 bath, garanterat färsk och nystekt. Gudomligt gott som en ”nattmacka” i tuc-tucen på väg hem efter en kväll på stan.

Bosse

Hur gick det till?

Hej!

Under vår vistelse i Bangkok i slutet av januari besökte vi Jim Thompson House som jag berättat om i förra bloggen. När vi lämnar museet hittar vi en tuc-tuc strax utanför. Efter lite ackorderande kommer vi överens om ett pris och att färden ska gå via ett ”sidenhus”. Det är vanligt att tuc-tuc-förare och taxi vill köra en ”liten omväg” till någon butik eller annan turistfälla för att på så sätt dra dit kunder och få provision. Vi behöver köpa lite thaisiden till en bekant så vi låter oss övertalas.

Hundrafemtio meter nerför gatan ringer tuc-tucförarens telefon och han vänder sitt fordon och kör tillbaka till Jim Thompson House där en vaktmästare står med Berits Iphone. Hur gick detta till? Iphonen har varit i handväskan. Kan den ha ramlat ur handväskan utan att Berit märkt det? Hon får tillbaka telefonen som verkar helt oskadd vilket indikerar att den kanske inte har fallit i marken.


Vi åker vidare med den pratsamma tuc-tucmannen som berättar att upphittaren är hans bror vilket förklarar varför vaktmästaren hade telefonnumret till tuc-tucmannen. Efter besök på sidenhuset, som i själva verket är en skräddarbutik återvänder vi till hotellet och jag betalar den överenskomna summan, tror det var 150 bath. Men med tanke på att telefonen har återbördats är ju lite dricks på sin plats att dela med brodern som hittat den ”tappade telefonen”. Resan slutar med en kostnad på 500 bath vilket är en dryg hundralapp. Mycket för en tuc-tucresa men lite för en återfunnen Iphone.

Nu är frågan: Var det ett bondfångeri? Om så var fallet så var det ett de mer eleganta. Inget krav ställdes på någon ersättning/hittelön så det hela är nära nog oantastligt. En möjlig förklaring är att Berit låste in sin handväska i ett enkelt förvaringsskåp under den guidade turen. Inga väskor fick nämligen medtagas. Kan väskan ha vittjats? Men hur kunde man veta att vi skulle ta just den tuc-tuc som stod utanför?
Att väskan skulle blivit plundrad i samband med att vi steg ombord på tuc-tucen håller jag för osannolikt eftersom Berit klev ombord först och vi andra stod runtomkring – men man vet aldrig.

Kanske är den enkla förklaringen helt enkelt att telefonen faktiskt tappades och blev ärligen återbördad. Det vill jag gärna tro! Min uppfattning är att thailändare generellt är ärliga, vänliga och genuint gästfria människor.

Håll i prylarna!

Bosse

Two nights in Bangkok…

Hej!

Har tagit mig till Bangkok tillsammans med hustru, dotter och äldste sonen. Tio timmar med Thai Air från Köpenhamn till Bangkoks internationella flygplats, Suvarnabhumi Airport. Vi tar en limousine, dvs en Toyota-buss från flygplatsen in till vårt hotell, Courtyard by Marriott.
Courtyard by Marriott är ett trevligt hotell med bra läge i den del av Bangkok som kallas Centrum mellan Silom Road och Ploen Chit Road. Vi har bott på Marriott tidigare och härifrån är det nära till Siam Center Paragon och flera andra affärcentra. Också Jim Thompson House ligger nära.

På hotellet möter vi upp med min bror Gert och hans fru Wan som bilat upp från Hua-Hin där de bor stora delar av året. Vi åter en utomordentlig frukost på hotellet innan vi checkar in och kan ta en uppfriskande dusch efter flygresan. Ombytta och fräscha ger vi oss ut på stan för att bekämpa jetlagen. Några oundgängliga besök på shoppingcenter klaras av innan en eftermiddagstupplur är lämplig. Wan, Berit och Cassandra tar sig dessutom till en bio och ser en 4D-film, en 3D-film kompletterad med rörelser i stolarna, vindpustar och vattenstänk. Å döma av entusiasmen efteråt är det en upplevelse.

Wan, Gert, Nicklas och Cassandra. Jag själv längst till vänster.

Wan, Gert, Nicklas och Cassandra. Jag själv längst till vänster.

Scirocco och OPUS Wine Bar

Vi inleder kvällen på State Tower, 64 våningar över Bangkok. Där finns en bar och restaurang med nära nog 360 graders vy över staden. Här blir det en drink i den svalkande brisen innan det bär av till en italiensk restaurang, Opus Wine Bar på 64 Pan Road i området Silom. Restaurangen ligger en bit in i en gränd och är därmed inte helt enkel att hitta.

Familj och goda vänner på OPUS Wine Bar

Familj och goda vänner på OPUS Wine Bar

Vi hoppar över den inledande drinken, den har vi ju alldeles nyss fått på Sirocco, 64 våningar upp. Opus Wine Bar tillhör en av Bangkoks bättre, högt rankad i TripAdvisor och vi blir inte besvikna. Servicen är god och snabb, maten utomordentlig och vinet vältempererat. Det har vi för övrigt valt ut i etablissemangets ”vinkällare”, ett rum med glasvägg längst in lokalen.
Vi avslutar kvällen på en bar och därefter på nattklubben på Hyatt strax intill vårt hotell. Nu är man i princip anpassad till den nya tidszonen!

Jim Thompson

Nästa morgon inleds med god hotellfrukost i den ganska slamriga frukostmatsalen. Gert och Wan beger sig hemåt till Hua-Hin och vi planerar en dag i Bangkok. Några kompletterande inköp står på tur och Berit lyckas hitta ännu ett par skor, denna gång på SALE – f-n trot?
Efter ett fåfängt försök att hitta Thai-siden på BoBe-market ger vi upp och tar en taxi till Jim Thompson House. Taxicahaufförens engelska är om inte obefintlig så näst intill. Jim Thompsson har han aldrig hört talas om men till slut har vi lyckats få honom förstå vart vi ska åka. han skrattar hela tiden och tror att jag misstar någon lokal politiker för kungen. Det får honom att skratta hejdlöst.

Vi kommer till slut fram till sidenhuset Jim Thompson. Rundturen är om en halvtimme och vi kan se omkring i den obligatoriska shopen. Här finns sidenprodukter av olika slag, dukar, slipsar, blusar och mycket annat.

Berit och Cassandra tillsammans med svårbegriplig guide på Jim T.

Berit och Cassandra tillsammans med svårbegriplig guide på Jim T.

Vi har valt en engelskspråkig guide som ska berätta den spännande historien om Jim Thompson. Rundturen startar och guiden kan nog sitt ämne – men vilket språk talar hon? Jo, det är nog engelska men det kommer ut ur hennes mun som något annat. Brytningen är kraftig för att uttrycka sig försiktigt. Var fjärde eller var femte ord går att identifiera. Det blir svårt att få ett sammanhang, tyvärr. Fotoförbud inne i huset.

Bua thairestaurang

På kvällen besöker vi en restaurang i området Silom, Bua Thaifood. Berit har hittat den i en guidebok. Inredningen är enklast tänkbara men maten är god och vi ger stället godkänt men kanske inget jättespännande. Billig och god mat i ett område med mycket folk och kommers på gatorna runtomkring.

Nästa dag är det dags för resan ner till Hua-Hin.

Bosse

Ett inbrott

Hej!

Häromdagen blev jag väckt strax före halv tre på morgonen av min telefon (eller vad det är för manick?) som låg på sängbordet. Jag insåg redan innan jag svarat att det var ett samtal från larmcentralen och att larmet löst ut på hustruns arbetsplats, frisersalongen HÅROSÅNT.

Väktaren anländer bara någon minut efter att larmet gått och ser någon springa längre ner på gatan men det är försent. Gärningsmannen/männen är borta och det är också två hårfönar av märket ghd, vardera värda 1.600 kr. Också en hårtrimmer får tjuvarna med sig tillsammans med en tomkartong. Glasrutan i entrédörren är krossad och det är ett under att förövarna inte skurit sig på utstickande glasskärvor.

Städning efter inbrottet väntar medan väktarna skriver rapport.

Städning efter inbrottet väntar medan väktarna skriver rapport.

I Norra Skåne stod det att det var en fön som stals och att polis och väktare ryckte ut men det var fel. Ingen polis hade tid med detta vardagsbrott och att det skulle bli uppklarat är utsiktslöst. Resurser saknas fast det brukar stå att ”spaningsuppslag saknas”. Vi vet, vi har en pärm som med åren blivit allt mer välfylld av liknande papper. Ingen har någonsin fått något egentligt straff för de brott som begåtts mot vårt företag. Inget utdömt skadestånd har någonsin betalats utan de kostnader som alla dessa inbrott och skadegörelser orsakat har vi fått stå för själva. Ja, men försäkringen då, undrar ni?
Självrisken för glasförsäkringen är ca 8.500 kr. Det krävs att mer än en ruta stryker med så det brukar inte bli några pengar utan bara en utgift.

Nåja, det kunde ju varit värre. Vi kunde blivit rånade. Det har aldrig hänt och Gud förbjude att det händer framöver heller. Kontanter är en mindre andel av betalningarna på salongen. Det är kort som gäller för de allra flesta och de få kontanter som trots allt ramlar in i kassan finns aldrig kvar över natten, inte ens en liten växelkassa.
Nu kommer vi att fortsätta arbetet med att hålla tjuvar och banditer borta från företaget. Utökad kameraövervakning, fler galler och säkrare förvaring av kontanter under tiden salongen är öppen står på schemat. Säkerheten för personalen har högsta prioritet. Kostnader från detta tas från utvecklings- och servicekontot – tyvärr!

Lev säkert!

Bosse

PM-gänget i storstan!

Hej!

Här följer fortsättningen på vår lilla Stockholmstripp.

Ja, rubriken är väl lite missvisande för Stockholm är ju faktiskt inte så stort. Att gå från Söder till Östermalm är faktiskt inte någon större strapats. Det gör Stockholm lättillgängligt och genom att promenera runt i staden får man en bra bild av hur den är uppbyggd och var olika saker ligger. När man har bråttom kan man däremot med fördel använda tunnelbanan.

Hotellet tillhandahåller hantlar i varje rum.

Hotellet tillhandahåller hantlar i varje rum.

PM-gängets andra dag i Stockholm började med en utmärkt frukost på vårt hotell, Hotell Riddargatan. Ganska snart anslöt sig Rolf som ska anföra gruppen mot dagens första mål; Fotografiska på Stadsgårdskajen. Byggnaden som från början var ett tullhus är idag ett modernt museum med ca 5.500 kvadratmeter utställningsyta.
Oenighet råder i gruppen om vi ska tunnelbanan eller promenera till Fotografiska. Promenadförespråkarna vinner med argument om att gårdagens frosseri behöver bearbetas och att den bästa metoden är motion. Vi anträder därför promenaden i lätt snöfall nedefter Nybrogatan, passerar Bukowskis på Blasieholmen och når Kungsträdgården. För att undvika vinden på Skeppsbron viker vi höger vid Kungliga Slottet och går mot Mynttorget innan vi viker in på Västerlånggatan i Gamla Stan. Nu är vi på det riktiga turiststråket. Här kan man köpa genuina svenska souvenirer som vikinghjälmar i plast (made in China?) och fotografier på kronprinsessan med familj. Ja, utbudet är oändligt och svårförståeligt!
Men PM-bröderna har andra planer. Lyckligt omedvetna om statens omsorg kastar sig en broder in på något Tex-Mexställe för att vila sin trötta kropp och fylla på energiförråden.

Vätskekontroll i Gamla Stan

Vätskekontroll i Gamla Stan

-Sju Fernet Branca och låt det gå fort, säger han till den ensamma servitören som precis slagit upp portarna till den minimala restaurangen. Men där tar det stopp när servitören meddelar att något starkt får inte serveras före klockan elva på förmiddagen. Jo, så är det i Sverige bestämmer man inte själv vilken tid på dagen man får börja dricka alkohol. Själv brukar jag inte vara så sugen på sprit tidigt på dagen men frågan är om det avgörandet inte ska ligga på individen.
Vi är några i gruppen som väljer en kopp kaffe i stället och under tiden som det serveras hinner klockan slå elva och våra uttorkade kamrater får sin Fernet Branca, den är ju mer att betrakta som medicin egentligen.

Fotografiska och tågbekanta

Efter att alla fått sitt och vissa gjort sitt fortsätter vi promenaden mot Fotografiska. Lätta snöflingor och en kall vind håller tempot uppe när vi passerar Viking Lines terminal i vår väg mot museet.
Fotografiska är relativt nyöppnat och väldigt fräscht. Vid vårt besök domineras utställningarna av David La Chapelle. Åsikterna om utställningen är blandade och det bästa är väl att var och en skapar sig en egen uppfattning genom ett besök.

Ulf spanar in David LaChapelles verk.

Ulf spanar in David LaChapelles verk.

Efter att ha vandrat runt bland utställningarna hamnar vi till slut på översta våningen där man finner en utomordentlig bistro. Och vem stöter jag på där om inte Bertil Vallien med hustru Ulrika. Ja, världen är liten.
Fotografiska har också en fantastisk shop där man kan köpa bilder, fotoböcker och en hel del annat. Här kan man också fördriva en hel del tid och förbruka en hel del pengar om intresset ligger åt det bildmässiga.
Vi lämnar Fotografiska men jag återkommer vid mitt nästa besök i Stockholm.

Lunch i ett akvarium

I väntans tider på B.A.R

I väntans tider på B.A.R

Nu styr vi kosan tillbaka mot Blasieholmen och Restaurang B.A.R (Blasieholmens Akvarium och Restaurang). Det vankas Wallenbergare till lunch. Bord är beställt men inte mat. Matsedeln är omfattande och det finns ytterligare alternativ att välja på uppskrivet på väggarna. Gå fram till kyldisken framför köket och välj vilken fisk eller köttbit du vill ha på tallriken. Låter ju jättehärligt men denna dag fungerade det inte så bra på B.A.R.
Wallenbergarna var slut så det blev inga sådana. Då upptäckte mina kamrater en piggvar som såg trevlig ut på matsedeln. ”Honom ska vi ha!” Nix, nej, vi har endast tre piggvar kvar. Synd, då tar vi fisksoppan, när kommer ölen som beställde för en kvart sedan förresten?
Att hålla fast vid piggvaren var ett misstag. Vi tre som ”föräras” denna rätt blir besvikna. Det är de tre sämsta bitarna som blivit kvar av dagens fångst och fisksoppan hade varit ett bättre val. Så kan det gå. Piggvaren var hundra kronor dyrare än fisksoppan men soppan var hundra kronor mer värd. Fy skäms B.A.R!

Ute till varje pris

Vi dricker kaffe på Nybrogatan – utomhus. Vad var det för idiot som kom det? Sitta på utomhusservering i fyra minusgrader. Av sex värmelampor fungerar tre, det räcker inte. Kaffet kallnar lika fort som mina knän. En turist från Turkiet stannar och tar en bild med sin Iphone. Något att visa hemma i Turkiet. De tokiga svenskarna sitter ute och huttrar medan de dricker kallt kaffe och äter kakor med handskarna på. Vi ber turisten ta en bild med min kamera också. han är tjänstvillig och välkomnar oss till ett land som lämpar sig bättre för uteserveringar – Turkiet.

Drömmen om solen.

Hela gänget samlat.
Foto: turkisk turist

Jag ger upp först och går iväg den korta biten till hotellet. Kamraterna följer ganska snart efter. En av oss fryser extra mycket och beställer en calvados i baren. Vi sätter oss vid den öppna spisen och slänger in några extra vedträn. Skön värme sprider sig i kroppen.

Nu återstår en kort resa med T-banan till Centralen och SJ mot Malmö. Ska tåget gå i tid? Torsdag eftermiddag och mycket folk på tunnelbanan från Östermalmstorg. Framme på Centralen är det lugnare och X2000 lämnar spår 12 a på minuten. Vi återvänder till Skåne efter ett och ett halvt dygn. Vi är ett friktionsfritt kompisgäng sedan många år tillbaka, ganska olika men ändå väldigt samstämmiga.

Bosse

Round Table – vänner för livet!

Hej!

I slutet på 80-talet blev jag medlem i Round Table, avd 25, dvs Hässleholm. Vi var ett gäng grabbar som träffades varannan vecka och hade ett program och en middag hemma hos varandra. Round Table eller RT som det ofta kallas finns över hela världen och en övergripande regel är att man ska vara mellan tjugotvå och fyrtio år gammal och man (det finns en motsvarighet för kvinnor som heter Ladies Circle).

Kompissnack på X2000

Kompissnack på X2000

Uppenbarligen uppfyller man inte alla kraven längre med 40-årsstrecket passerat med god marginal. Man gäller väl fortfarande även om en del kanske kallar det gubbe. Numera träffas vi som fallit för åldersstrecket i en ny konstellation som kallas PM, Past Member. Vårt PM-gäng består numer av åtta kamrater. Vi ses en gång i månaden på liknande sätt som under RT-tiden, ofta med medbjudna gäster från andra PM-klubbar eller den aktiva RT-klubben och ibland andra som inte har koppling till RT. Att ha någon form av programpunkt gör våra möten extra spännande.

PM-gänget på Stockholmsturné

I januari i år var det dags för årets första möte, denna gång förlagt till Stockholm där kamraten Rolf numera har en del av sin gärning på Svenskt Näringsliv. Vi var sju av åtta PM-bröder som kunde delta och begav oss med X2000 på onsdagen mot huvudstaden. Vår värd, Rolf hade planerat allt väl och vi försågs redan på tåget med frukost och allehanda tillbehör därtill. Tåget kom dessutom i tid till Centralstationen i Stockholm.

Själv träffade jag en ”gammal tågbekant” ombord, nämligen välrenommerade Bertil Vallien, en våra främsta glaskonstnärer. Vi sågs första gången för ett par år sedan på en resa från Stockholm och söderut. Nu återsågs vi på tåget i motsatt riktning och till min förvåning hade Bertil vårt förra samtal kvar i minnet.

Stockholm i januari är lika med slaskiga trottoarer så vi valde tunnelbana mot hotellet på Östermalm. Hotell Riddargatan ligger helt logiskt på Riddargatan,

Lunch på Tudor Arms, jag själv och Ulf.Foto: Kenneth

Lunch på Tudor Arms, jag själv och Ulf.
Foto: Kenneth

en tvärgata till Nybrogatan mellan Östermalmstorg och Nybroplan. Har aldrig bott här tidigare men mitt intryck är att det är ett litet fräscht hotell med en mycket bra frukost, saknade dock tomatjuicen. Rummet var trevligt, ljust och välstädat. Litet badrum med badkar. Jag hade föredragit dusch. Tyvärr var det ganska lyhört och jag undrade om det var balettskola i våningen ovanför eller möjligen en elefant som flyttat in.
Jag bodde en natt, onsdag till torsdag och dunkande trummor hördes långt efter midnatt. Var detta kom ifrån vet jag inte. Senare fram på småtimmarna hördes prat och stoj från gatan ganska tydligt när några sena nattvandrare hade sammanträde utanför hotellet. Sammantaget dock ett bra hotell som alternativ till de större hotellkedjorna.

Vår onsdag i Stockholm inleddes med lunch på Tudor Arms, en engelsk pub på Grevgatan (Östermalm) i hörnet av Storgatan. Inredningen är typisk engelsk landsortspub – här är inget ”fancy”. Nej, faktiskt inget men ölen är god och fish & chips smakar bra så här strax innan två på eftermiddagen. Trångt och mycket folk tyder på att Tudor Arms håller vad dom lovar – engelsk pub helt enkelt!
Vi dricker kaffe hemma hos Rolf som huserar i en övernattningslägenhet lite längre ner på Grevgatan. Avec finns för de som så önskar.

Fria aktiviteter några timmar innan det är dags för kvällens middag. Tillsammans med vännen Kenneth gör jag några besök i diverse butiker. Det ska inhandlas en bättre flaska rom på Systembolaget, kakel eller om det var klinker ska undersökas och en liten spaning på kläder i Hugo Boss butik på Biblioteksgatan hinns med innan vi stöter på resten av gänget på Zink på samma gata. Vätskebrist är så klart inte bra för gentlemän i vår ålder.

Restaurang Prinsen – kungligt gott

Vi fortsätter kvällen på den anrika krogen Prinsen på Mäster Samuelsgatan. Här intog framlidne prins Bertil, motorprinsen ofta sin lunch när det begav sig men han är långt ifrån den ende kända personen som haft Prinsen som favorit. Kan inte påstå att jag ser några kändisar denna kväll men å andra sidan letade jag inte efter några heller.

En klassiker, Biff Rydberg som serveras med rå äggula, pepparrot och Dijon senapsmuosse

En klassiker, Biff Rydberg som serveras med rå äggula, pepparrot och Dijon senapsmuosse

På matsedeln hittar man idel klassiker med Toast Skagen, löjrom från Kalix, kroppkakor och smörrebröd. Bland huvudrätterna känner vi igen Kalvlever Anglais, Wallenbergare och Biff Rydberg. Givetvis kan man få ostron och skaldjursplateau med hummer, räkor, havskräfta och ostron. Ett utbud av fisk finns naturligtvis också för fiskälskaren. Denna kväll är ”grabbagänget” dock samstämmiga och vi bestämmer oss för löjrom från Kalix och Biff Rydberg. Ett klassiskt val. Vi blir inte missnöjda!

Mätta och nöjda lämnar vi Prinsen och går mot Birger Jarlsgatan och vidare upp på Grev Turegatan. Vi slinker in på ännu ett säkert kort i Stockholms krogutbud, Grodan. Här avslutar vi kvällen med Cremé Brulée och en kopp gott kaffe.
Man kan tycka att det borde varit omvänd ordning på våra krogbesök – grodan som förvandlas till en prins. Men i detta fall är bägge etablissemangen kunglig spis för både kungar och ofrälse.

En härlig dag med härliga kompisar i härliga Stockholm! Tack till Rolf som arrangerat hela trippen!

Mer om dag 2 i nästa blogg.

Bosse

Jag tycker inte om vintern.

Hej!

Jo, så är det det. Jag tycker inte om vintern. Den tillför egentligen inget till mitt liv. Den passar helt enkelt inte in i mina rutiner. Nej, vintern bara kräver. Den kräver mer kläder, tjockare skor och en mössa. Den kräver mer el i ledningarna så man inte fryser ars… av sig. Fast nu när värmen fungerar i huset efter snart tjugofem år så är i alla fall vintern inte fullt så irriterande som den var tidigare när man satt i vardagsrummet och huttrade. Nu fryser jag bara utomhus och sällan i mitt eget hem.
Sedan ska man ju skrapa rutor på bilen och byta till vinterdäck när det blir så dags. Och ska det vara med dubb eller utan? Jag kör dubblöst för miljön och komforten. Har fungerat sedan början på 90-talet. Men bäst är ju barmark och tjugo plusgrader. Numera har ju alla bilar luftkonditionering så man behöver aldrig svettas.

Vintertid innebär mörker. Ju längre norrut ju mörkare. Mörker inbjuder till sömn men det gör inte jobbet. Alltså borde man ha kortare arbetstid på vintern och längre på sommaren, eller…? Nej, det funkar ju inte för då hinner man inte grilla på sommaren.
I den gångna helgen inföll Knuts namnsdag, den dag då julen städas ut. Visst är det skönt att få ut den barrande granen och plocka bort julpyntet? Vi har visserligen ett begränsat lager av tomtar och andra julföremål, mest är det elektriska ljusstakar i våra fönster som ska plockas bort. Det är å andra sidan på gott och ont. Med ljusstakarna försvinner en del ljus och nu återstår att vänta till sportlovet, vecka 8 då ljuset så sakteliga vänder åter. Till dess är det mesta grått.

Vinter i Hässleholm

Vinter i Hässleholm

Nej, vinter är inget för mig. Trots handskar fryser jag om fingrarna och det är lätt att bli sittande inomhus fast man borde vara ute i skidspåret. Fast skidor är inte heller något som tilltalar mig. När man var grabb och fick sina första skidor började det traumat. Bindningar som satt fel, antingen för hårt eller för löst. Pjäxorna fulla med snö. Snön fastnade under brädlapparna och man var före sin tid med extremt långa platåskor. Dubbelt så jobbigt att ta sig fram som om man bara gått med pjäxor.
Jag följde upp mina skiderfarenheter i Ljungbyhed på Krigsflygskolan. Året var 1972. I januari hade vi en rejäl orientering, utan skidor. Ungefär en minusgrad ute och en decimeter snö i skogen. Blött om fötterna när man sprang och fruset i skorna när man gick. Jag kom bland de tio bästa och blev ifrågasatt av gymnastikläraren, var inte känd som någon framgångsrik löpare, men fryser man så…
I april kom så milen på skidor, försvarets ”vita blixten”, i ett par plusgrader och med två centimeter snö i spåret. Valla för gräsföre! Efter en veckas vinterutbildning i Härjedalen året därpå har jag inte klafsat runt på meterlånga platådojor fler gånger. Storlek 43 får räcka för mig – utan platå.

Funderar på om det finns någon fördel med vinter? Jo, det så klart. Det är inte mycket mygg ute som man ju brukar skämta om när kylan biter i som värst. Fast å andra sidan finns det ju myggmedel. Gräset växer ju inte heller så man slipper klippa. I största förtroende kan jag berätta att det faktiskt är min fru som klipper gräset i de allra flesta fall. Jag fixar mat, fika eller gör något annat tjejigt. Det har jag inga problem med. Känner mig hur manlig som helst utan att vara traditionell när det gäller trädgårdsarbete. Så det spelar ingen roll om gräset växer. På sommaren kan man ligga på rygg i gräset. Det kan man ju på vintern också så klart – och göra snöänglar. Det tycker jag är ganska trist och brukar hoppa över det varje vinter.

Nej, jag kommer inte på något. Vinterkräksjuka? Nej, inget positivt med det heller faktiskt. Halt på vägarna? Tycker man om att köra bakom någon nervös bilist i 44 km/tim så är det något positivt. Själv tillhör jag inte den kategorien. Antingen behärskar man bilkörning och då är det mycket sällan man behöver hålla 50 km/tim eller långsammare ute på landsväg eller så behärskar man inte bilkörning och då gör man bäst i att stanna hemma.
Man kan förstås stänga av frysen och förvara matvarorna i en påse på balkongen. Toppen, om det är konstant under 18 grader kallt ute (eller inne) fast så jäkligt är det ju oftast inte.

Snö, snö. snö...

Snö, snö. snö…

Som vän av demokrati anser jag därför att vi borde förbjuda vinter – om majoriteten tycker det vill säga. Annars är det ju inte demokrati. Fast jag kan tänka mig att göra revolution om jag inte får som jag vill. Helst en oblodig, allt annat känns osvenskt. Eller kanske inte, numera är ju de svenskaste svenskarna beväpnade med järnrör, riksdagsgubbar tillika. Eller fd riksdagsgubbar är det väl?
Järnrör kan man för övrigt inte heller använda på vintern. Sätter man tungan på dom så fryser den fast och det gör vantarna också om det vill sig illa. Nej ska man använda järnrör så ska det vara sommar och sol, då är både blattar (eller vad det var dom kallades) och småhoror utomhus. Jag tycker dock att järnrör ska vara kromade och böjda i någon snygg form. Då kan de fungera som styre på en snygg motorcykel, ett fordon som har begränsad användning på vintern. Ytterligare ett skäl till att jag inte tycker om vinter. Nu står hojen i garaget och blir dammigare för var dag. Fast i ärlighetens namn så regnar det ju mest på sommaren och då är det inte heller kul att köra motorcykel. Det är emellertid inget man brukar komma ihåg på vintern.
Om man jämför minnet på vintern och på sommaren så kan man konstatera att minnet är sämre på vintern för på sommaren kommer man alltid ihåg hur jäkligt det var på vintern men på vintern kommer man inte ihåg hur regnigt det är på sommaren. Hängde ni med?
Så jag tycker inte om vintern för jag minns mycket sämre då och just nu har jag glömt vad det var mer jag skulle skriva om vintern.

Bosse

Nytt år – nya insatser.

Hej!

2012 går mot sitt slut och vi blir överösta med krönikor om det gångna året och spådomar om nästa. Varför skulle jag vara annorlunda? Mitt 2012 startade på gräsmattan utanför min brors hus i Hua-Hin. De sk Thailandslyktorna steg mot himlen i oräknelig mängd ackompanjerat av storslagna fyrverkerier. Själv har jag fått uppdraget att öppna champagnen vid tolvslaget. Jag väljer att smita ut i köket och norpa åt mig en kökskniv. Med baksidan av knivbladet sabrerar jag en flaska Bollinger som inköpts tidigare på dagen på Village Market i Hua-Hin. 2012 har just fötts! HAPPY NEW YEAR!

Skrattfest i Hua-Hin med svägeska Wan, bror Gert, jag själv och Berit.

Skrattfest i Hua-Hin med svägeska Wan, bror Gert, jag själv och Berit.

Hur blev då 2012? Ungefär som 2011 kanske men vad var det som hände då? Kanske var 2012 helt annorlunda från 2011 eller hur var det egentligen? Närminnet sägs ju bli sämre med stigande ålder och så är det kanske? Vi firade nyårsafton 2011 i vårt hem tillsammans med goda vänner och då vill jag minnas att jag sabrerade en flaska Bollinger i vardagsrummet – till hustruns och gästernas förskräckelse! Något märke i taket kan jag dock inte finna så korkprojektilen måste landat lyckligt utan att göra någon skada. Årets nyårsfirande ska ske hos goda vänner så jag får väl vara lite återhållsam.
Ja, 2012 hade allt en och annan överraskning i beredskap, både positiva och negativa. Dagarna efter nyårsafton lämnade vi Hua-Hin och åkte norrut till Bangkok innan vi styrde kosan mot Sverige. Redan i Bangkok började känna av en förkylning och resan hem blev därför höljd i dimma, TREO-dimma. Uppehållet i Dubai tillbringade jag i loungen vilket var en välsignelse i mitt tillstånd. Lite lugn och ro på en annars ganska stökig flygplats med massor av människor som trängs.
Resten av 2000-talets trettonde år, för det blir det ju, uppvisade en halvtaskig sommar, få mil på motorcykel med bl a en inställd resa till Skagen. En ”bagatellartad” (enl läkarna) hjärtinfarkt, jag fick ”sparken” från NyföretagarCentrum, en ny bil i vagnparken (MB SL 350), dottern tog sin fil kand i Lund, barnbarnet Moa fyllde tre år i november och en klurig VVS:are kom på att vårt värmesystem var felkopplat. Det sista innebär att nu kan temperaturen i vardagsrummet stiga över 18 grader om temperaturen ute är lägre än 18 grader – efter att vi bott i huset i 24 år och haft ett otal sk experter på plats för att lösa problemet.

Cabriolet fick ersätta mc denna regniga sommar.

Cabriolet fick ersätta mc denna regniga sommar.

Vi hann också med en resa till franska Rivieran i september. Det blev ett kärt återseende, om än lite väl regnigt.

Vad ska då 2013 bära med sig kan man undra? Eller också ska man strunta i att undra. Det blir ju ändå som det blir och de viktigaste sakerna i livet är inte alltid möjliga att bestämma över. Mycket av det mer profana pekar på att 2013 blir ett tufft år, vikande ekonomi, stigande arbetslöshet och en allmän oro i världen är inga positiva förtecken för det stundande året. Låt oss hoppas att de värsta farhågorna kommer på skam.

Förhoppningar inför 2013

  • Fred på jorden (ha, ha)
  • Bibehållen hälsa i familjen
  • Välgång också för våra vänner
  • Fortsatta framgångar för personal och vårt företag
  • En positiv utveckling för Hässleholm, Skåne och Sverige
  • 50 bloggar

Hoppas nu att ni alla får ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Bosse

En julbetraktelse.

GOD JUL!

Nu är julen här med glögg och skinka, tindrande ögon och gnistrande granar. I år blir julen vit i hela landet sägs det. Snön föll i Skåne redan första dagarna i december och trots ett tappert försök från moder natur att regna bort alltsammans ligger de grådaskiga resterna kvar. Idag, lille julafton, ska det ramla ner 20 – 30 centimeter till i samband med blåst så nog blir det en vit jul alltid.

Julgran med anor från 1400-talet. Denna dock inköpt 2012.

Julgran med anor från 1400-talet. Denna dock inköpt 2012.

För vissa blir julen långt ifrån vit emellertid. Nu ska det nämligen glöggas, snapsas och en och annan whiskypinne slinker väl också ner får man förmoda. Ibland blir det svart för vissa när vederbörande slocknar redan till Kalle Ankas jul i TV.
Sedan var det då julgranen. En sedvänja från Tyskland sägs det med anor från 1400-talet. Från början hade man utomhusgran eller sk julruska. Med tiden flyttade granen in i stugan och med den några tusen småkryp. Granen dekorerades ursprungligen med äpplen och det var ju bra – för småkrypen. Numera har mänskligheten glömt de små och hungriga i samhället och behänger istället granen med diverse plastattiraljer, mer eller mindre stilfulla.

Hur kommer det sig då att vi firar jul? Julen har traditioner som går långt bak i tiden. Numera är julen en blandning av religiösa och sekulära traditioner och hos oss i Sverige är det väl det sekulära som tagit överhanden hos de flesta skulle jag tro. En av de mera”tunga” anledningarna till julfirandet, Jesu födelse har kommit lite i skymundan för julklappar och dignande julbord. Men jul firades alltså redan på fornnordisk tid och då var det inte Jesus som stod i fokus. Det får han ju för övrigt inte göra nu heller när det gäller skolans traditioner, hmm!
Det var midvinterbloten som var firandet i den nordiska forntiden. Troligen var det i samband med vintersolståndet fast vissa hävdar att det var i mitten på januari. Midvinterblot kallades också för julblot och ordet jul kan alltså härledas till detta. Det fornnordiska Jol var helt enkelt ett av guden Odens namn. Så när vi firar en kristen högtid så är den alltså döpt efter en asagud. Julen är följaktligen ett sammelsurium av olika traditioner, kristendom, asatro, köpfest och en del fylleri samt frosseri – uj, uj!

Apropå julklappar så ska julhandeln i Sverige slå nytt rekord i år igen tror HUI (Handels UtredningsInstitut), trots den ena domedagsprofetian efter den andra. Ena dagen ska världen gå under enligt en gammal Mayakalender och nästa dag spår finansministern några magra år för svensk ekonomi. Vi visste ju redan att det är för jäkligt i Grekland, Italien och Spanien. Svenska folket håller andan och hårt i plånboken.
Att hålla andan innebär också också att en hel del människor drabbas av syrebrist i hjärnan med följd att irrationellt beteende blir allt vanligare. Man kan se det lite överallt. Vilt stirrande blick, galna parkeringar, ishockeytacklingar i kön. Varuvagnar körs genom att man håller i långsidan och blir dubbelt så bred som om man håller i handtaget och i sin iver att spara en sekund eller två körs bilen på trottoaren. Man tar sig för pannan och hoppas att det inte är den människan som ska ta hand om mig om och när jag blir allvarligt sjuk, har skadat mig eller hamnar hos åldringsvården. Fast kanske är det bara julen och då gäller väl andra regler – eller inga regler alls i jakten på julfriden?

Microsoft Word - Tomte.docx

Aahh! Nu är allt fixat. Lutfisken är lutad, först mot väggen och sedan i karet och nu urvattnad och klar. Köttbullarna är rullade (enligt Ernst recept kanske), skinkan griljerad och snapsen kyld. Nu kan vi sluta trängas, blängas och stöna över långa köer, att mandlarna var slut och att den där retfulla gubben i Saaben tog parkeringsplatsen precis intill entrén mitt framför näsan på oss. Julfriden är här, nästan i alla fall. Men först ska alla samlas runt Kalle Anka. Va? Vill ni inte se Kalle men det har vi ju gjort sedan 1960?

Nu kokar glöggen. Satan! Då blir den ju alkoholfri och smakar avslagen. Kan vi rädda den med vodka? Har vi vodka? Var ställde du snapsen älskling? Nej, inte i skafferiet, då är den ju inte kall nu – satan! F-n nu gick en propp, vi kan inte ha alla elljusstakarna igång samtidigt som ugnen går för fullt. Kolla köttbullarna så de inte blir brända. Var är hunden? Vem har spillt på moster Astrids julklapp? Är det hunden? Fy f-n vad äckligt! Skjut hunden!

Glöggen blev hyfsad med lite extra vodka i, annorlunda smak – men gott, eller…? Är Kalle redan slut, va synd! Jag tyckte köttbullarna blev ok, lite bränd smak men jag hade ändå glömt kryddpepparn. Visst är granen snygg i år? Man kan inte se att det fattas lite grenar längst ner. Det döljs av halmbocken.
Visst är det härligt med jul – en riktigt härlig lugn jul!

GOTT NYTT HJUL på den gamla vagnen!