Bil & Mc

Om bilar och motorcyklar i allmänhet och Harley-Davidson i synnerhet.

Annorlunda tider

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Nu tror ni att jag ska göra en utläggning om hur annorlunda allt är i dessa tider med Corona. Men så är det inte alls. Förvisso har denna förrädiska smitta ställt mycket på kant men detta korta inlägg handlar om något helt annat.

En Road King som flyttat till Landskrona.

Förra hösten lämnade min Harley-Davidson Road King min uppfart för vidare transport norrut i en skåpbil. Nu har den emellertid letat sig söderut igen och residerar numera i Landskrona. Så den blev i alla fall i skånsk ägo.
Följden av försäljningen har blivit att den obligatoriska mc-selfien inte längre är möjlig att föreviga. En tradition (som väl i och för sig mest var av värde för mig själv) är bruten. Men för att lindra sorgen, abstinensen (som inte är så där väldigt påtaglig) och bristen på motorcykel bestämde jag mig idag, denna soliga dag för att ta en selfie i alla fall. Denna gång med min cabriolet.

Utan tak i naturen.

Att köra bil utan tak är inte att likna med att köra motorcykel. Det är inte alls samma sak. Men man kommer i alla fall lite närmare naturen och dofterna med taket nedfällt. Och i dag var en utmärkt dag för en liten omväg på de nordskånska vägarna när jag ändå var ute för att göra några ärenden.
Så årets mc-selfie blir alltså en cabriolet-selfie. Det är andra tider nu.

Njut av solen och kör försiktigt!

/Bosse

PS: Varför är gubben så orakad? Svar: Coronaskägg fast jag börjar tröttna. Eländet tar ju aldrig slut.

Annons

Årets mc-selfie

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Fick för mig idag att jag skulle ta en tur på motorcykeln fastän termometern visade långt under min bekvämlighetstemperatur som är +20 grader.
Sagt och gjort. Krånglade på mig underställ, motorcykelkläder, kängor och hela faderullan. Road Kingen startade utan prostester förmodligen glad att äntligen få rulla några mil. Det är ganska exakt ett år sedan jag satt på motorcykeln sist. I maj 2018 var jag en sväng till Kivik och bestämde mig sedan för att sälja motorcykeln. Nu var det ingen som vill köpa så hojen har stått i garaget med underhållsladdning i ett helt år.

Man kan ju tycka att förra sommaren med det bästa vädret på mannaminne skulle varit perfekt för mc-åkning eller föralldel borde det funnits en hel del spekulanter. Men icke. Jag kände inget sug efter att köra mc en enda dag förra året och uppenbarligen var intresset för att investera i en tvåhjuling inte heller på topp.

Premiärtur och obligatorisk mc-selfie

Men som sagt, idag fick jag för mig att lufta Harleyn och jag hann nog en sådär trehundra meter innan de första regndropparna föll. Har ju döpt hojen till ”Regnmagneten”. Nu ska det sägas att dropparna var små och efter bara ytterligare några hundra meter gav de upp. Jag kunde fortsätta årets premiärtur torrskodd.
Det blev en lugn tur. Man ska vara ödmjuk när man rullar de första milen för säsongen, inte minst om man som jag föregående år nästan inte kört alls. Att sedan ge sig ut en söndag gör det ju knappast bättre med alla söndagsbilister.  Det är klokt att vara defensiv. De flesta bilister idag har ju heller varken fungerande backspegel eller körriktningsvisare.
Nåja, allt gick väl och bortsett från ytterligare några regnstänk som välkomsthälsning när jag återvände till Hässleholm var det en alltigenom trevlig tur. Inte allt för kallt och blåsten var också uthärdlig. Hade bara en närkamp med en kylslagen humla som i sin iver att hitta lä och värme råkade frontalkrocka med min panna. Också den, pannan alltså var bedövad av kylan varför smärtförnimmelsen var försumbar. Harleyn gick som ett schweiziskt kvalitetsur och så kunde jag då ännu ett år med gott samvete ta den obligatoriska mc-selfien.

Kör du bil – använd körriktningsvisare och backspegel.
Kör du mc – se upp för alla bilister utan backspegel och körriktningsvisare.
Och vad du än kör – kör försiktigt!

Bosse

Panik, panik, miljöpanik

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Svenska folket är numera behäftade med flygskam, klimatpanik, skyhöga drivmedelsskatter och diverse andra dyra eller ångestskapande företeelser.
T ex infördes ju vid förra halvårsskiftet den sk. bonus malus-skatten på nya bilar som registrerades efter den 30:e juni. Samtidigt körde äldre och skitigare bilar vidare med låg skatt. Föregående blogginläggs Mercedes släpper ut 231 g CO2/km och klassas i miljöklass 5. Skatten är 3.000 kr/år.
En modern dieselbil (ex Audi A8 med ett CO2-utsläpp på 157 g/km betalar 8.241 kr i skatt. Förmodar att politikernas tanke med detta är att driva folk till att köpa elbil istället. Eller är man bara ute efter pengarna och struntar i miljön? Jag tänker att en och annan bilköpare avvaktar med bilköpet och ser om politikerna sin vana trogen ändrar förutsättningarna igen beroende på vad som är populärt för tillfället.
Det i sin tur kan ju innebära att färre bilar säljs vilket ger lägre skatteintäkter samtidigt som fler smutsiga bilar rullar vidare.

SAS Airbus 320 kommer med all sannolikhet att flyga många år framöver.

Nog om bilar och dess utsläpp. Min tanke med resonemanget är att det oavsett miljöområde mest handlar om att hämma mer än att utveckla. De åtgärder som våra politiker vill genomdriva är inte alltid de mest effektiva för miljön tror jag.
Det mest tydliga exemplet är kärnkraften. Med dagens kärnkraftsteknik skulle vi kunna producera miljövänlig energi på ett säkert sätt och samtidigt ha i storleksordningen 100.000 år på oss att hitta lösningar för avfallsfrågan med en sannolikt god lösning på det problemet. Istället väljer vi (eg. våra politiker) att köpa smutsig kolkraft och därmed skapa berättigad oro för klimatet.
Och hur effektiv är egentligen vindkraften om vi ser till hela processen från tillverkning, montering, drift, avveckling och skrotning? Jag har inte det korrekta svaret på frågan men genom åren har den totala effektiviteten ifrågasatts.

Våra politiker vill satsa 50 miljoner på nattåg till kontinenten. En våt dröm eller rättare sagt en orealistisk tanke. Svenska tågset fungerar inte på kontinenten. De sov- och liggvagnar som finns används fullt ut i Sverige. Nya skulle behöva byggas mao. På kontinenten inkl Danmark har man lagt ner nattågen. Folk flyger hellre två timmar än åker nattåg i 12 timmar. (källa: Svd, Bertil Hylén).
Återigen ett opportunistiskt utspel av politiker som söker röster av klimatoroliga väljare.

Skapa driftsäkerhet i nuvarande tågsystem innan de storslagna planerna sätts i verket.

Bättre då att satsa på utveckling av renare transportmedel. Om vi ska köra elbil måste elen vi laddar med vara ren.

Det går inte att skriva om miljö och klimat utan att nämna flyget. Det är det transportmedel som får ta emot allra mest negativ kritik för tillfället. Observera att jag skriver för tillfället för just nu är det politiskt gångbart eller politiskt korrekt om ni så önskar att ge sig på flyget. Självklart måste vi flyga när vi ska förflytta oss över längre avstånd eller när det för komplicerat och för tidsödande att att åka tåg eller föralldel båt.
Att ta sig till amerikanska västkusten med båt t ex tar ca 8 dygn och faller därmed på sin egen orimlighet. Därtill är det faktiskt så att de utsläpp ett kryssningsfartyg som Queen Elisabeth ger ifrån sig per passagerare är större än en Atlantflygning i turistklass genererar. Läs mer i denna artikel i SvD.
Att stoppa eller fördröja utveckling är kontraproduktivt och kommer i det långa loppet att innebära försämrat klimat. De fossila bränslen vi använder måste göras renare i kombination med effektivare förbränningsmotorer. Här är utvecklingen i full gång inom bilindustrin.
Sedan är det klokt att inse att Sverige är en relativt liten spelare globalt sett. Visst, vi har stor miljöpåverkan per capita men sammantaget pratar vi om promillen. Att därför satsa på att snabbt bli bäst i världen är mer symbolpolitik än miljöhänsyn. Kan vi istället gå fram med progressiv forskning som kan komma till användning runt om i världen så kan vi göra verklig nytta.

Men våra politiker har nu valt att hänga på Greta Thunberg som med benägen hjälp har skapat en hajp kring klimatfrågan. Media rapporterar gärna i sensationsartiklar. I London limmar aktivister fast sig vid tåg och politikerbostäder och skapar kaos i kollektivtrafiken. Förmodar att Londonborna tar bilen istället. Häpp!
Man kan ju hoppas att Kina, Indien och USA som är stora miljöbovar globalt sett tar intryck och gör något åt den klimatpåverkan dessa länder har. Likaså de som ligger bakom rovdrift på våra regnskogar och andra naturresurser.

I Sverige ägnar vi oss mest åt symbolpolitik som blir nålstick i det globala klimatet och yxhugg i den enskilde medborgarens plånbok.

Vett och sans i miljöpolitiken efterlyses.

Bosse

Ett omodernt intresse

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Kanske är det inget konstigt? När man kommit en bit på vägen i livet så blir man omodern på något sätt. Man blickar bakåt allt oftare även om jag personligen vill hävda att jag ser framtiden an med tillförsikt.
Men allt oftare är det likafullt så att jag ser med saknad på företeelser som försvinner, går ur tiden. I skrivande stund rasar miljödebatten som våldsammast. Klimatkrisen gör sig påmind i alla läger och nu används den till och med i reklamen – för flygresor.

Själv har sedan ett drygt år tillbaka en sk laddhybrid som jag färdas med. En ganska konstig bil egentligen. Det är en Volvo XC60 med modellbeteckningen T8. Den har en bensinmotor med fyra cylindrar som driver på framhjulen och en elmotor som driver på bakhjulen, enkelt förklarat. Batterierna till elmotorn räcker till ca fyra mils körning så är man lätt på gaspedalen kan man ta sig runt i stan på bara el men när man kommer ut på landsvägen eller trampar lite för hårt på gaspedalen i stan går bensinmotorn igång.
Det här är ingen liten långsam bil. Allt som allt genererar motorerna 430 hästkrafter, jag har (föga PK-mässigt) låtit Polestaroptimera bilen. Är den rolig att köra då? Tja, det är en SUV, den är bekväm, säker, lyxig och hyfsat rymlig men rolig? Nej, det kan man nog inte säga. Man kan göra den lite roligare genom att ändra körläge till ”Power”. Då blir den lite råare, bilen sänker sig en aning och gasresponsen är snabbare. Inte så miljövänligt men lite roligare som sagt. Då är det bensin som gäller. Med ovan sagt kan jag tillägga att detta betraktas som en supermiljöbil (skattebefriad i fem år). F-n tro´t!

Ska det vara roligt att köra bil har jag förmånen att kunna välja en annan bil. Den sk ”sommarbilen”, en Mercedes SL63 AMG. Det är en tvåsitsig cabriolet med nedfällbart plåttak. Under den långa motorhuven huserar en bensindriven V8-motor med dubbla turboaggregat (bi-turbo) som ger 537 hästkrafter. Bilen accelererar från 0 – 100 km/tim på dryga 4 sekunder om f-n skulle flyga i en.
De enda elektriska motorer som står att finna är en flock för att öppna och stänga bakluckan, ställa in stolarna, fälla ner och upp taket och så alla andra små motorer som behövs för diverse funktioner men ingen för att driva bilen framåt. Det klarar V8:an utan hjälp.
Den här bilen är så politiskt inkorrekt den kan vara men den är rolig att köra även om det finns värre nördar än jag som hävdar att Mercedes är och förblir en gubbig bil, oavsett modell. Nu betraktar väl den större delen av befolkningen under femtio års ålder mig som ”gubbe” i vilket fall som helst så det må vara hänt, det där med gubbig bil. Jag kan lova att den är mindre gubbig än de allra flesta andra bilar som belackarna åker runt i. Det är faktiskt en av de allra roligaste bilar jag har haft förmånen att äga.

SL63 AMG

Nu återstår då frågan hur länge den överhuvudtaget får användas på svenska vägar? Förvisso ska vi nog ta klimathotet på allvar och med tiden kommer vi såklart att ta oss fram på annat sätt än med bensin- och dieseldrivna bilar. Kanske kan ekvationen elbil komma att fungera om vi kan producera tillräckligt mycket miljövänlig el. Kanske kommer framtidens infrastruktur och transportsystem erbjuda bättre, bekvämare och mer pålitlig kollektivtrafik. Tills dess njuter jag av mitt omoderna intresse för motorstarka bilar. Hoppas jag blir förlåten i himlen och inte hamnar i hel…

Hej vad det går!

Bosse

Parkerat

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Nu har jag parkerat henne (tror det är en hon fast hon heter Road King). Denna sommar, 2018 har ju haft alla förutsättningar för att köra motorcykel. Jag har däremot inte kört en meter sedan mitten på maj. Har inte känt suget, lusten eller behovet av att sätta mig på hojen.

Osvuret är som bekant alltid bäst men i skrivande stund är jag ganska övertygad om att mina dagar som aktiv motorcyklist är förbi. Maskinen är lika vacker som någonsin, ljudet är underbart att lyssna till och känslan av att glida fram genom landskapet på två hjul, känna motorns vibrationer och uppleva flytet i körningen tröttnar man väl egentligen aldrig på. Åtminstone inte om man en gång fått det i blodet. Trots det känner jag inte att jag behöver uppleva det igen. ”Been there – done that!” Så kan man kanske uttrycka det?

Harley-Davidson Road King

Den slutsatsen är på sitt sätt definierande för hur jag fungerar med många saker i livet jag har provat på eller ägnat mig åt. Man blir färdig med vissa saker.
I motsats till det synsättet finns det ju människor som i unga år engagerar sig i något och brinner för det hela livet ut. Ihärdiga, envisa och med tiden auktoriteter på sitt område. Det är något man understundom kan bli lite avundsjuk på.

Hursomhelst med det, nu tror jag ändå att jag är färdig med motorcykelåkandet. Det får lämna rum för andra engagemang helt enkelt. Vad det är ännu en öppen fråga och möjligen kan jag återkomma till det när saker och ting fallit på plats – om de faller på plats.

Och när ni nu kör vidare – ”Ride Safe”!

Bosse

På Harley genom Europa, del 3 – hemresan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Efter några dagar i Barcelona med en avslutande konsert med Rolling Stones var det åter dags att packa våra motorcyklar för att vända kosan norrut mot Sverige. Spanska vägar är underbara att köra på, jämna som salsgolv och alls inte som våra med alla lagningar och lappningar, potthål och ibland rent livsfarliga hål mitt i vägbanan. Körteknik med motorcykel (i viss mån också med bil) innebär bl a att man ser så långt fram som möjligt. När du ska ta en kurva ska blicken söka sig till vad man brukar kalla ”the vanishing point”, dvs där du vill gå ur kurvan. Om vägen är dålig måste du samtidigt hålla koll på vägen alldeles framför hojen för att se hål, bulor och annat som kan innebära obehagliga överraskningar. Problemet är inte lika stort i andra länder där kvalitén på vägarna i allmänhet är bättre än här hemma.

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Vi rullar på en bit upp i Frankrike. Dag två sätter vi åter kurs på Alsace. Vi lyckas hamna på en nära nog spikrak väg söder om Strasbourg. Vägen är helt öde när vi åker i långt mer än en timme utan att möta ett enda fordon. Vi kör inte ikapp någon heller. Det är bara vi fyra människor på hela vägsträckan. Inga skyltar någonstans. Det är som att köra på en flera mil lång landningsbana. Det blir efter en stund nästan kusligt. Var leder denna väg? Slutar den i ett stup? Till slut når vi åter bebyggda trakter. Än idag vet jag inte vad det var för en konstig väg vi hamnade på.
Den här dagen stannar vi i Ribeauvillé i regionen Alsace. Vi tar in på ett trevligt hotell och hittar en trevlig restaurang där vi njuter lokala läckerheter (choucroute).

Vi har nu varit på resande fot i två veckor. Mina jeans har gått sönder i vecken vid knäna så jag ser verkligen cool ut. Ingen färdigköpt patina här inte. Jag behöver inte hänga upp dem på kvällarna heller, de står bra för sig själva i ett hörn på hotellrummet.
Med dessa förutsättningar avseende klädval kliver vi in på vinhuset Hügel i Riquewihr. Fyra, vid det här laget, ganska ”ankomna” bikers i lätt slitna och faktiskt ganska skitiga kläder. Vi hälsar och ser hur fyra glas ställs fram för att bjuda på ett smakprov ur sortimentet. Men vi är inte riktigt vad personalen tror och vad vår klädsel utstrålar. Vi är faktiskt pålästa och är inte här av en slump. Vi är här på rekommendation från vinkännaren Håkan Nilsson från Helsingborg. Han har bl a skrivit boken Provsmakning i Alsace. Har köpt den personligen av Håkan vid en vinprovning med Munskänkarna i Hässleholm. Tog mig friheten att ta en kopia på en översiktskarta i boken och den har vi använt som guide när vi besöker vinhus i området.
När vi refererar till Håkan Nilsson händer något lustigt. De framställda flaskorna bärs ut och nya kommer in tillsammans med fler glas. Håkan Nilsson känner man till – och tycker om. Han har skrivit om vinhuset på ett bra sätt och vi är naturligtvis inte de första som kommer hit med Håkans bok i bagaget. Vi är bara de första som ser ut som bovar och banditer. Hunden och håren…

Berit på vinhuset Hügel.

Berit på vinhuset Hügel.

Vi har redan några vinflaskor i vår packning, nämligen några trevliga flaskor från vinhuset Chapoutier i Tain l´Hermitage i Rhonedalens norra del som vi besökte dagen innan. Chapoutier gör utmärkta viner bl a på druvor (Syrah) från Hermitage-kullens sydsida som avgränsar staden i norr. Här i Tain är doften av choklad påtaglig för här hittar man nämligen också chokladhuset Valrhona.
Hur ska vi nu få plats med allt på en motorcykel? Berit har dock väskor som är ”expandable”. Med hjälp av en dragkedja tycks de kunna bli hur stora som helst. Vi får plats med ytterligare åtta (vill jag minnas) flaskor från vinhuset Hügel. Nöjda med detta har vi shoppat färdigt. Nästa dag styr vi vidare norrut och in i Tyskland.

Efter en ganska charmlös etapp på tyska Autobahn når vi den däremot mycket charmiga staden Celle i norra Tyskland. Det blir dagens övernattningsställe. Efter incheckning på ett modernt hotell där vi har sällskap av flera bussresenärer tar vi en promenad på stan och landar så småningom på en indisk restaurang.
Efter att vi nästa morgon vid frukostbuffén chockat bussresenärerna med vår uppsyn är det dags för avfärd. Det börjar dugga lite lätt när vi packar hojarna. Vi sätter av mot Sverige. När vi kört en knapp mil och kommit upp på Autobahn igen duggar det inte längre, det regnar. Ganska snart vräker det ner. Det är som att köra i en svärm småspik, i alla fall om man som jag kör med öppen hjälm. Dessutom ser man allt i ett töcken. Glasögonen blir ju fulla med vatten och rutan likaså. Jag har i två veckor blivit hånad för att jag släpat på en Gore-Texjacka när solen lyst från en klarblå himmel varje dag. Nu kommer den jackan väl till pass.

Regnet håller i sig och blir snarare mer intensivt än avtar. När vi når bron som leder över mot Fehrman (Puttgarden) står husvagnsekipagen på rad efter vägkanten. Det blåser kraftigt och att då köra över bron kan vara direkt farligt med det vindfång en husvagn utgör.
Det är inte så roligt att köra över med motorcykel heller faktiskt. Man får luta emot ordentligt i sidvinden. Vi kommer dock över säkert och fortsätter mot färjan som ska ta oss till Rödby i Danmark. Det är sådär kul att köra på stålgallret upp på färjan. Regnet gör att det är väldigt halt.
I Danmark fortsätter det intensiva regnandet. Mina stövlar är genomsura. Jag är inne på sista paret handskar jag har med mig. De väger hur mycket som helst av vatten. Det är som tur är varmt ute så ingen av oss fryser. Någonstans innan Öresundsbron börjar min Gore-Texjacka tröttna och jag kan förnimma att regnet börjar ta hem vinsten. När vi passerat brofästet på den svenska sidan stannar vi för att ta farväl av varandra. Ylva och Lars ska åka hemåt mot Simrishamn medan Berit och jag ska fortsätta mot Hässleholm. Vi kan inte annat än skratta. Vi är dyngsura efter dagens nära nog sjuttio mil långa körning. I stort sätt alla i hällande regn. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans så en dags regn räcker inte för att få oss på dåligt humör.

Sista störtskuren kommer i höjd med Finjasjön, några få kilometer från vårt hem. Väl hemma på uppfarten åker stövlar, jacka och regnbyxor av. Strumporna vrids ur och stövlarna fylls med tidningspapper. Drygt femhundra mil är avverkade på två veckor. Vi är hemma oskadda (även om det var obehagligt nära utanför Cannes) och med bagaget fyllt med mycket mer än en flock vinflaskor. Ett underbart minne som håller i sig än idag, tretton år senare.

”Live to ride – ride to live!”

Bosse

På Harley genom Europa, del 2

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

I förra bloggen om vår Europatripp 2003 hade vi hunnit fram till Cap dÁdge och fått en fantastisk musselsoppa efter en strapatsrik resa från Antibes.
Efter en god natts sömn (vi hade ju fått både god mat och en flaska vin kvällen innan) var det åter dags att ge sig ut på vägarna i Camargue för den sista etappen ner till Barcelona. Med en rejäl frukost i magen packade vi våra motorcyklar. Det var då jag såg det. Det fanns ingen luft i mitt bakhjul. Jag hade fått punktering – en pyspunka och under natten hade all luft försvunnit ur bakdäcket.
Bara en sak att göra. Ta sig till närmaste Harley-verkstad och få det fixat. Att försöka laga på plats var inte att tänka på. Sagt och gjort, jag ringde SOS International och förklarade att det ”var jag igen” och kunde de fixa en bärgare? Jodå, efter mindre än en halvtimme var bärgaren på plats och dagens etapp inleddes i hytten på lastbilen. Vi hade kollat upp var närmsta Harley-verkstad fanns och det var i staden Bèziers. Den låg i alla fall åt rätt håll längs med A9 som leder ner mot Barcelona.
Där drack vi kaffe tvärs över gatan från verkstaden sett, kunde köpa ännu en souvenirtröja i Harley-butiken och snacka lite med verkstaden. Det visade sig vara en pytteliten stålcord som krupit in i däcket och orsakat punkteringen. Sannolikt hade den smugit sig in dagen innan när jag tvingades ut på vägrenen i samband med olyckan i Cannes.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Resten av resan ner till Barcelona gick utan ytterligare problem. Ja, det vill säga Lasses Road King fortsatte att sörpla i sig olja i nära nog samma omfattning som den drack bensin. Lasse hade lämnat in sin maskin till ”världens bästa Harley-mek” någonstans på den skånska landsbygden. Han visste hur man fick fart på en trött Evo. Men trimningen blev inte så lyckad som förespeglats och minns jag rätt lämnade Lars senare sin hoj till en mer kompetent verkstad och fick ordning på maskinen. Hela vårt lager av medhavd olja gick ner i Lasses hoj. Som tur var drack varken Berits eller min hoj någon olja under resan. Originaldelar även när man trimmar kan vara ett klokt val. Och i vilket fall som helst ska man välja beprövade delar och en duktig mekaniker. Själv hade jag 2001 bytt min kam till en Screami´n Eagle (SE-4 vill jag minnas) och satt in ett Dyna 2000 dual-fire tändsystem. Fick Heritagen att gå mycket bättre men med bibehållen hållbarhet och utan ”biverkningar”.

Barc_13

Ylva tröttnar aldrig på att hålla om Lars – antingen hon sitter bak på hans Harley eller inte.

Vi lyckades så småningom i alla fall krångla oss in till centrum i Barcelona med värkande kopplingshand efter mycket köande i infartslederna. Varmt var det också, närmare 40 grader (än 37) i luften. Vårt enkla hotell låg bara knappt hundra meter från La Rambla. Ylva hade bokat och försäkrat sig om att det fanns garage för motorcyklarna. Det dånade ordentligt i den smala gränden när vi körde fram till hotellentrén. Vi checkade in med vår packning och frågade efter garaget. Tjejen i receptionen visade oss ett lagerrum bakom receptionen. Fyra trappor ner från gatan till receptionen och två ytterligare till lagerrummet. Hon hade missförstått och trodde vi kom på varsin trampcykel. Ridå!

Mer eller mindre galna människor finns det gått om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Mer eller mindre galna människor finns det gott om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Ett kvarter bort hittade vi ett parkeringsgarage och där låste vi samman våra hojar som vi gjort tidigare under veckan. Där stod de sedan och var orörda när vi hämtade dem några dagar senare.
Barcelona fullkomligt kokade av Harley-Davidson. ca 50.000 hade kommit till stan för att delta i 100-årsjubiléet. Italienarna var mest galna. De körde Ramblan upp och ner vilt gasande så avgassmällarna ekade mellan husen. På festområdet fanns tusentals Harleys uppställda i alla tänkbara modeller – och en del otänkbara. Det enorma menageri av människor som rörde sig där och inne i stan var också i många fall osannolika. Den ena exhibitionisten överglänste den andra.
Inne på festområdet fanns butiker, utställningar och scener av olika slag – som sig bör på en mc-träff. Vi träffade på en del folk som vi kände från HOG (Harley Owners Group). Jag hade varit på en kurs i södra Frankrike ett år tidigare och fått en del nya kontakter från olika länder runt om i Europa, Afrika och Saudi-Arabien.
Vi kunde också hämta ut våra konsertbiljetter som bokat hemifrån. Sista kvällen i Barcelona hade nämligen Rolling Stones en konsert  på Palau Saint Jordi i anslutning till festområdet. Där var vi och ungefär 100.000 andra galningar och såg Mick Jagger och de andra medlemmarna i bandet spela. Jag har letat efter några bilder från detta men kan inte hitta några tyvärr.
Rolling Stones-konserten blev en värdig avslutning på vårt Barcelonabesök.

Ett litet bildgalleri

Klicka på bilderna för större.

Gissar att Barcelonas befolkning drog en lättnadens suck när vi, 50.000 halvtokiga Harley-Davidson-entusiaster lämnade staden med mullrande maskiner, skrikande sirener och en sista ljudlig avgassmäll.

Fortsättning följer.

Barcelona – alltid värt ett besök!

Bosse

På Harley genom Europa, del 1

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Tänkte berätta om en resa på motorcykel genom Europa. Det hela tilldrog sig närmare bestämt 2003. Harley-Davidson firade 100-årsjubileum och det var fest både här och där runtom på klotet. Givetvis var det största och häftigaste arrangemanget i Milwaukee men vi tog oss till Barcelona som var lite närmare kan man säga.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Vi, det var min fru Berit på en Harley-Davidson Dyna T-Sport, kamraterna Ylva och Lars på en Road King och så jag själv på min Heritage Softail Classic från 1998 med Evo-motor. En ”riktig” Harley-Davidson kan man säga med motorn skruvad direkt i ramen och inga fjolliga balansaxlar och sådant strunt.
Ylva och Lars utgick från Simrishamn och Berit och jag själv ifrån Hässleholm. Samling i Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vi hade tittat hyfsat noga på kartan för att se vad som kunde vara lämpliga etapper. Alla planer sprack och första dagen loggade vi åttio mil och landade i Heidelberg. Lagom ömma i baken drack vi varsin öl och tog en promenad på stan. Det lilla vi hann se av Heidelberg var väldigt fint men åttio mil tog snart ut sin rätt och vi intog vårt nattläger.
Dag två på hojen bar oss mot Frankrike och vi landade så småningom i Colmar i området Alsace. Mitt emot stationen låg ett hotell och portiern lovade att bevaka våra cyklar hela natten. För säkerhets skull låste vi ihop alla tre hojarna med ABUS

Hoplåsta Harleys i Colmar

Hoplåsta Harleys i Colmar

kraftigaste kätting. Jag kan redan nu avslöja att vi inte råkade ut för några intermezzon med stöldförsök eller skadegörelse på våra motorcyklar under hela resan.

Vi fortsatte vår resa den tredje dagen men valde att inte fortsätta direkt mot Barcelona utan färden gick den korta sträckan ner till Mulhouse för ett besök på det fantastiska bilmuséet som en gång i tiden startades av bröderna Schlumpf. Här finns en fantastisk samling av gamla bilar, främst Bugatti. Numera är det ett nationellt museum i Frankrike. Efter besöket på Musée National de l’Automobile de Mulhouse fortsätter vi mot Schweiz och sedan åter in i Frankrike på Route Napoleon ner mot Provence för att slutligen nå Antibes. Jag har kört den sträckan en gång tidigare med bil. Att göra resan med motorcykel är något annat. Det är väl bara att erkänna att Heritagen inte är den ideala hojen att åka på i denna bergiga trakt med sina serpentinvägar. Dynan är betydligt smidigare att hantera och Lars Road King hade

På väg till Barcelona

På väg till Barcelona

också bättre chassi och bättre frigång som tillät honom att lägga ner mer i kurvorna. Ibland var det nästan så att jag fick stanna och backa för att komma runt de snävaste böjarna. Ducatis och andra sporthojar for förbi som getingar men alltid med en vänlig hälsning.

Till slut når vi Antibes, en favoritplats som vi besökt många gånger både före och efter denna tripp. Efter välbehövlig sömn tar vi hojarna nästa morgon och åker ner till Juan-les-Pins. Det är lättare att parkera med motorcykel än med bil och vi kan ställa våra tre cyklar direkt på strandpromenaden. Några korta kliv och vi är nere i sanden. De första vi ser är familjen Svensson. Kamrater som vi träffat många somrar i just Antibes. Världen är liten. Vi bestämmer att ses på kvällen och grilla.
Efter sol och bad beger vi oss mot Nice. Ett besök i Harley-butiken står på schemat. Alltid roligt att köpa någon del till hojen eller en souvenirtröja med butiksnamnet på när man är i olika länder. Vägen tillbaka mot Antibes sker i rusningstrafik. Promenade de Anglais är fullsmockad med bilar. Små j-vla Renault, Peugeot och Citroën i fem filer. Trots Harleyns storlek kan jag ganska enkelt kryssa mellan filer och bilar på äkta franskt manér. Men ibland blir det stopp och plötsligt ser jag att Berit reagerar. Bilen bakom henne har stött till hennes bakskärm. Det syns inget på skärmen och damen bakom ratten fortsätter oberört att bättra på makeupen. Dessa fransoser! Vi fortsätter mot Antibes. Vägarna är bekanta, vi har kört här många gånger fast med bil. Vi passerar Nice flygplats, Cagnes sur Mer och Casino-butiken i Villeneuve-Loubet med de konstiga husen. Vidare på strandvägen, Bord du Mer mot floden Braque och Camp du Pylone där Svenssons residerar denna sommar.
Väl framme parkerar vi motorcyklarna och sitter ner på en bänk vid receptionen en stund. Ylva gråter.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger hon. Resan genom Nice rusningstrafik blev lite för mycket med bilar bara några få centimeter vid sidan om och ibland i farter som är ganska höga. Själv tänkte jag inte så noga på det efter flera somrar i dessa trakter då vi åkt runt mycket med bil och väl på något sätt kommit in i det franska tempot. Jag lovar att ta det lite lugnare framöver.

Resten av kvällen förlöper lugnt i Svenssons värdskap och efter en god nattsömn packar vi våra motorcyklar för att resa vidare mot Cap dÁdge som ligger västerut i området Camargue inte långt från spanska gränsen.
Vi har bara åkt en kort bit på motorvägen från Antibes och bort till Cannes, denna mytomsusade plats med sin filmfestival, sitt Hotel Carlton och alla kändisarna, när det händer.
Det smäller till och motorcykeln studsar till. Inte särskilt dramatiskt. En gammal VW Golf har passerat, passerat väldigt nära mig. För nära. Han har touchat mig och kopplingshandtaget är avslaget inne vid styret och min vänstra fotplatta ser mer ut som ett litet dragspel än som något man vilar foten på. Det är närmare trettioåtta grader varmt ute så jag har kör i jeans och vanliga skor.
Jag gasar på och får på något sätt den äldre mannen i Golfen att stanna vid sidan. Själv bromsar jag försiktigt min motorcykel till den stannar med motorstopp. Jag har ju ingen koppling och att hitta friläge utan det i denna stressade situation är mer än vad jag klarar av. Jag blir stående med cirka trehundrafemtio kilo motorcykel mitt i högerfilen. Inte en chans att rubba den pjäsen innan ett friläge har hittats.
Långtradarens signalhorn ljuder ihärdigt innan föraren lyckas väja. Han vet ju inte vad som hänt sekunderna innan. Jag slänger handskarna på sadeln och skäller på alla språk jag kan och några till. Min fru och mina kamrater är mer chockade än jag själv. De har ju sett hela händelsen, jag är bara förbannad och har inte insett att jag just lurat döden två gånger inom loppet av någon minut.

Det tar mindre än tjugo minuter efter att jag ringt SOS International i Köpenhamn innan motorvägsmyndigheten (minns inte vad den heter), polisen och bärgare är på plats. Högerfilen spärras av och min motorcykel bärgas. Efter ett besök på den lokala polisstationen där alla papper fylls i åker vi vidare med bärgaren till Mougins, en by rakt norr om Cannes. Här bodde Tore Wretman på sin tid och den välkände franska kocken Roger Vergé har drivit Michelinkrog här. Kanske gör han det än? Här finns också en auktoriserad Harley-verkstad (fanns i alla fall 2003) och medan min Heritage lagas äter vi lunch. Två timmar senare rullar vi vidare mot Cap dÁdge.

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

I Cap dÁdge har vi bokat hotellrum i förväg. Vi har också ringt och sagt att vi ska bli sena pga intermezzot på motorvägen. Längs hela sträckan ser vi andra Harley-åkare. På varenda mack står stora gäng. Alla tutar och vinkar längs vägen. Vi ska alla till Harley-Davidsons 100-årsjubileum.
Väl framme på hotellet tycker Ylva och Lars att det varit spännande nog denna dag och drar sig tillbaka till sitt rum. Kanske var det bara en ursäkt för att de var kärlekskranka efter att Ylva suttit och kramat Lars hela dagen på bågen?
Berit och jag tar i alla fall en liten promenad i jakt på en krog. Vi hittar snart en välfylld sådan men lyckas att få ett bord. Vi serveras den bästa musselsoppa eller casserol jag jag någonsin smakat. Efteråt får vi en himmelsk cremé brulée. Vi har delat en flaska vin – det är vi värda efter denna händelsrika dag tycker vi.

Fortsättning följer.

Se upp för alla bilister – särkilt professorer i spanska!

Bosse

En busig Harley

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Tog en tur på min Road King häromdagen. Inget konstigt med det för det gör jag ju med jämna mellanrum. Turen gick i motvind till Helsingborg och Probike. Jag ville diskutera motorkaraktären på 103-motorn som jag tycker skiljer sig från vad jag är van vid från 96 ci Twin Cam och ännu mer från Evolution-motorn som satt skruvad direkt i ramen på min Heritage Softail Classic. Brukar skoja och säga att den kunde man köra i 30 km/tim i femman (högsta växeln).
103-motorn som sitter i min 2016 Road King kör man definitivt i 30 km/tim på femmans växel, inte på fyrans heller och inte ens på trean. I bästa fall går det på tvåans växel om det inte lutar uppåt för då får det bli ettan. Överhuvudtaget måste hojen köras på betydligt högre varvtal än vad jag är van vid från tidigare Harleys. Lite svårt att vänja sig vid faktiskt. Man får tänka lite annorlunda och att ”puttra” fram på tomgång är inte möjligt. I låga farter, krypkörning och stadstrafik är det runt tvåtusen varv som gäller. Annars hoppar hojen fram som en räka och man riskerar att få motorstopp.
Jag var lite inne på att insprutningen var felaktigt inställd (”mappad”) trots att hojen precis varit på 160-milsservice. Men Harley-folket på Probike hävdar att det är så här karaktären på de moderna motorerna är. På hemresan håller jag noga koll på varvtal vid alla växlingar och hastighetsförändringar. Motorn spinner på helt OK om man håller varv men jag kan inte hjälpa att jag tänker att en Harley ska väl inte spinna – den ska väl dundra, dunka, mullra. Harley-folket säger att det gör den när man står vid sidan av vägen och hör Harleyn ”dundra” förbi. Hmm!

Innan jag vände kosan hemåt tog jag dock tillfället i akt och provkörde ett av Harley-Davidsons senaste tillskott i fordonsflottan, nämligen deras nya Roadster som är byggd på en Sportster 1200. Det är ett svar på den alltmer populära caféracer-trenden som återkommit i mc-världen.

Enklast tänkbara utrustning, mesta möjliga körglädje.

Enklast tänkbara utrustning, mesta möjliga körglädje.

Roadster är en enkel hoj utan krusiduller och man sitter framåtlutad med fotpinnarna rakt ner eller något bakåt. 1200-motorn ger bra knuff och det är svårt att inte skratta högt när man drar iväg. Lättkörd som en moppe.
Det här är såklart ingen hoj man korsar Europa med utan just en caféracer. Huvudinstrumentet är en varvräknare och i samma klocka finns en ruta med digital hastighetsmätare och en del annan information, bl a växlingsindikator. I styrhuvudet sitter de vanliga kontrollamporna för körriktningsvisare, oljetryck och laddning.
Priset ligger runt 145.000 kronor för en ny hoj. Några begagnade finns såklart inte ännu eftersom det är en ny modell. Ett alternativ att Harleys Forty Eight som har ett liknande koncept och samma motor. Den provkörde jag för några år sedan när den var ny. Upplevelsen var ungefär den samma som på nya Roadster. Möjligen kan jag tycka att Forty Eight är lite kaxigare och snyggare men en Harley kan man ju alltid stuka till så den blir precis så som man vill ha den.
Sedan finns det ju caféracers av andra märken såklart. Moto Guzzi har en maskin som ser riktigt läcker ut t ex. Får se om jag får tillfälle att provköra den också. I så fall återkommer jag i detta forum.

Harley-Davidson Roadster 2016

Harley-Davidson Roadster 2016

Att kliva från Roadstern till min egen Road King och åka hemåt var en riktig aha-upplevelse. Man sitter som just en kung. Skillnaden i bekvämlighet är påtaglig. Ibland brukar jag säga att min Harley är en riktig ”gubbmoppe” men det är sagt alls inte för att jag misstycker. Caféracer i all ära, det är kul i ett par mil men när du ska åka lite längre är ”gubbmoppen” att föredra.

Kör försiktigt – vad du än sitter på!

Bosse

En Harley är alltid en Harley eller är det en Honda?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Med risk för att trampa några eller kanske alla verkliga Harley-entusiaster på tårna dristar jag mig till att framföra lite kritik eller kalla det ifrågasättande av det mytomspunna varumärket Harley-Davidson.
Det är alls inget allvarligt och min egen passion för Harley-Davidson är på inget sätt minskad. Nej, det handlar mer om detaljer som på inget avgörande sätt påverkar produkten – motorcykeln. Det har ju onekligen skett en hel del med Harleys motorcyklar sedan den första hojen såg dagens ljus 1903. Motorerna har blivit större och bättre. Chassi och bromsar har utvecklats och blivit säkrare och effektivare. Och en hel massa mer saker har förbättrats, belysning, däck, osv, osv.
Men det finns också sådant som blivit sämre. Har kanske inte så mycket med funktion att göra men väl med den där berömda Harley-känslan. Den där känslan som infann sig första gången man satte sig på en Harley-Davidson. Känslan som inte riktigt gick att beskriva när man körde den där Heritage Softail Classic som sedan blev den första egna Harleyn.
Vad är det jag tänker på? Jo, idag finns det så mycket mer plast på en Harley än tidigare. Billigare, lättare och f u l a r e. Jämför modellbeteckningen på min första Heritage Softail Classic och min nuvarande Road King. Loggorna sitter på framskärmen.

Den högra loggan på Road King är plastig och näst intill oläslig.

Två generationer logos. Till vänster Heritage Classic från 1998. Till höger Road King från 2016

Läste för övrigt ett inlägg på en amerikansk Facebook-sida som starkt ifrågasatte Harley-Davidsons kvalité och företagets affärsverksamhet med klädförsäljning och en stor verksamhet med allehanda prylar baserade på Harley-Davidsons varumärke. Skribenten räknade upp ett antal japanska mc-tillverkare men även de amerikanska konkurrenterna Victory och återupplivade Indian som bättre alternativ till Harley-Davidson. Han (tror det var en han?) menade att Harleys storhetstid är över. Företaget har vänt sig bort från sin traditionella kundkrets, sk ”blue collars” och idag är det mer ”yuppiebikers” (min benämning) som kör Harley under en period i sitt liv.
Jag kan hålla med om att det finns säkerligen fog för den spekulationen. Det är säkert mer påtagligt i USA än i Sverige men visst är det väl så att det under 90-talet blev en explosion med motorcykelåkning generellt här hemma. Och när det gäller Harley-Davidson specifikt har marknadsföringen förfinats och verksamheten koncentrerats till speciella Harley-butiker. Man jobbar utifrån ett marknadskoncept.

För övrigt är jag själv inte någon ”äkta” biker. Jag tycker om att köra motorcykel, speciellt Harley-Davidson men har knappast något annat gemensamt med den sk. bikerkulturen. Numera kör jag inte ens tillsammans med någon annan eller i någon grupp. Är en typisk ensamåkare. Förmodligen skulle jag lika gärna kunna åka på något annat men nu råkar det ha blivit Harley.

Kommer nog att hålla fast vid Harley, trots allt!

Bosse