HURRA, HURRA, HURRA – jakten på ansjovisen är slut. Jag har häromdagen nerlagt hela fyra burkar Grebbestads Ansjovis Original ⭐️⭐️⭐️ från Abba. Julens Jansons Frestelse är med andra ord räddad. Jakten har pågått under några veckor och understundom var hoppet på väg att lämna mig. Det gick så långt att jag i desperation inköpte den sista burken ansjoviskryddad sill på ICA Toppen i Höllviken där jag tillfälligt begett mig för några inköp för ett par dagar sedan. Men trots att det finns de som påstår att Jansons blir lika god med detta substitut för ansjovis framhärdar jag att endast Grebbestads Ansjovis är det enda som duger. Kalla mig gärna snobb.
Nu ser jag fram emot den stundande julhelgen som ju inte kan genomlevas utan bl a Jansons Frestelse. Andra nödvändigheter är som bekant köttbullen, den griljerade skinkan och sillen. Glöm inte sillen! På vårt julbord återfinns också ägghalvan med kaviargrädde eller räkor och majonäs, rödkål och æbleflæsk, en eftergift för min hustrus danska rötter. För övrigt avnjuter vi en dansk flæskesteg med tillbehör på självaste julafton. Det kräver en resa till vårt västra grannland för inköp av korrekt styckad köttbit.
Det är jag som gör merparten av livsmedelsinköp i vårt hushåll. Jag är metodisk när jag navigerar i gångarna på det för orten stora varuhuset. Hittar snabbt det jag har på min digitala inköpslista. Om det finns vill säga. Allt oftare kommer jag till hyllan där jag förväntar mig att hitta varan jag eftertraktar för att där finna en röd skylt med texten ”SLUT HOS LEVERANTÖR”. Detta välfärdsproblem kan tyckas försumbart i jämförelse med andra människors i andra länders jakt på livsuppehållande näring och det är förvisso sant. Men tänk er själva – en jul utan Jansons Frestelse. Det är som midsommar utan matjessill och nubbe, kärlek utan kyssar och…
Men nu är alla problem över, ansjovisen är återerövrad. Andra världsliga problem som krig, svält, gängskjutningar och den brittiska budgeten kan åter ta plats på löpsedlarna (finns det sådana fortfarande föresten?). Medan detta elände tillsammans med Folkpartiets, förlåt Liberalernas opinionssiffror sjunker mot botten likt en gisten eka och elpriset stiger i motsvarande hastighet kommer jag att luta mig tillbaka och till mångas för att inte säga de flestas förskräckelse avnjuta min Jansons Frestelse gjord på äkta ansjovisfiléer från Grebbestad tillsammans med – håll i er nu – lingonsylt.
Burken med ansjoviskryddad sill bortskänkes till den som är otursförföljd så till den milda grad att hon eller han står utan Grebbestads Ansjovis Original när Janson skall in i ugnen. Så här när julen närmar sig vill man gärna räcka en hjälpande hand till den som är nödställd. Har du inte ätit Jansons Frestelse med lingonsylt har du gått miste om en väsentlighet i livet. Få vågar ens prova men den som gör det kommer att uppleva sann eufori.
Det lackar mot jul. För vart år som passerar tycks det lacka tidigare och tidigare. Vad det beror på har jag inget vetenskapligt svar på men det går ju alltid att spekulera och konspirera.
Om vi börjar med det senare så kan vi alltid anklaga handeln för att försöka öka sin försäljning. Först startar man med den amerikanska företeelsen ”black week” som för övrigt tidigare var ”black Friday”. Men varför nöja sig med en enda dag? Borde ju gå att kränga många fler varor på en vecka än på en enda ynklig dag. Efter ”black week” glider vi rakt in i julhandeln. Eller snarare återupptar. För får man tro livsmedelsbutikerna så bör vi känna julstämning redan tidigt i oktober. Julmusten har då redan dukats upp. Till julmust är det ju gott med lussekatter så varför inte bulla upp med dessa också? Knappt har man svalt den första pepparkakan innan alla ljusslingor, ljusstakar och allt glitter står till buds.
Fast det är ju förvisso inte bara handlarna som vill komma i gång tidigt. Allt fler privatpersoner börjar julpynta allt tidigare. Tomtar och troll, girlanger och blinkande julljus driftsätts långt innan den sista sommarblomman vissnat. Vad beror detta på? Är det flykt från det dystra vädret eller bristen på värme? Kanske måste det hända något utöver den gråa vardagen när rosévinet inte längre känns rätt och när den svenska mannens favoritplagg – piratbyxan till slut ändå måste hängas undan någon månad. Systembolaget byter väl för övrigt ut just rosévinet mot glögg någonstans där i månadsskiftet oktober/november. Som vi har längtat – eller…? Efter ett par flaskor glögg förbyts den längtan efter vårvärme och rosévin, när f-n kan man få ett glas rosé? Då precis efter nyår när granen tappat de flesta av sin barr och hälften av julkulorna fallit till golvet måste vi åka till Kanarieöarna. Där finns det i alla fall rosévin. Thailand är såklart ännu bättre, mer exotiskt kanske. Men där får man inte dricka mellan klockan två och fem på eftermiddagen och vin är minst lika dyrt som i Sverige.
Det lackar som sagt mot jul och det har det gjort ett tag nu. Får den här trenden med tidigt julpynt, julmust, ljus i alla trädgårdar hålla i sig så åker väl granen ut runt den tredje advent och mellandagsrean startar två dagar innan julafton och på annandagen förbereder vi midsommarafton. Påsken hinns inte med, den får vi hoppa över, det är ju ändå nästan samma mat som på julafton och julen varar inte längre till påska.
Så fast vi bara hunnit halvvägs in i november säger jag
Vem som vinner valet 2026 kan man ju inte med säkerhet veta men oppositionen leder över sittande regering med hela 10 procentenheter i den senaste opinionsmätningen. Hur kan det komma sig? Själv tycker jag att vår regering kommer med den ena reformen efter den andra, nya lagar och en hel del har hänt. Nu så här ett år innan nästa riksdagsval drar man på lite extra och det kan man såklart kalla valfläsk om man vill. Skulle nu det vi brukar kalla det borgerliga blocket vinna i september nästa år blir det emellertid inte lätt att bilda regering. Många osäkerhetsfaktorer finns. Det första man frågar sig är om Liberalerna och Kristdemokraterna klarar 4 %-spärren? För Liberalerna är det ytterst tveksamt tror jag. KD kanske ändå lyckas hanka sig över gissar jag. Nästa fråga är SD. De kommer sannolikt att ha ett stenhårt krav på att få ministerposter, dvs sitta med i regeringen och eftersom det inte är helt osannolikt att de kan bli större än Moderaterna så hägrar såklart statsministerposten. Då blir det problem inte minst med L om de mot förmodan klarar riksdagsspärren.
Å andra sidan blir det inte heller enkelt för Magdalena Andersson (S) att bilda regering med Vänsterpartiet på ena kanten och Centern på andra sidan. Sagda oppositionsledare ges en hel del utrymme i skattefinansierad media och även hos TV4. Såväl SR, SVT och TV4 har en tydlig slagsida åt vänster vilket gör dem till megafoner för framförallt Socialdemokraterna men också övriga vänsterpartier, V, Mp och numera också C. Och det här blocket leder alltså med hela 10 % i opinionsmätningarna. Hur kan det komma sig trots att de egentligen inte presenterat något konkret överhuvudtaget.
Min förklaring till detta är att det beror på den svenska avundsjukan. För de som röstar rött är den viktigaste frågan inte vården, skolan eller omsorgen. För de som röstar rött är det viktigaste att de som har de bättre än de själva får det sämre. Det tycks vara en överordnad önskan. Jag är alls inte säker på att det är en medveten önskan men det finns där i den socialistiska själen på något märkligt sätt. Det spelar ingen roll hur bra en borgerlig regering leder landet, vilka reformer den genomför för allas bästa, hur mycket mer den enskilde får i plånboken (fast Andersson (S) påstår motsatsen), hur framgångsrikt gängkriminaliteten bekämpas eller att bensinpriset sjunker. De som har det bättre än den som röstar rött har ju inte fått det sämre.
Med en röd regering kan vi vara ganska säkra på att skatterna stiger på ett eller annat sätt, att nödvändiga reformer begravs i oändligt långa utredningar och näringslivsfientlig politik genomdrivs. Företagen ska klämmas åt och skrapas in på benen. Det är inte bara de som har det bättre än de som röstar rött som får det sämre, alla får det sämre men det är det uppenbarligen värt för de som ger vänsterblocket 10 % övertag.
Min profetia är att det blir en rödgrön röra i Rosenbad efter nästa val – hoppas jag har fel.
Nej det är inte en tur med buss nr 63, vad den turen nu kan tänkas gå. Jag har nämligen förmånen att vara ägare till en Mercedes-Benz SL63 AMG. En cabriolet av årsmodell 2013. Just SL-modellerna är klassiska i alla sina olika generationer.
Den första modellen kom 1954, den numera odödliga 300SL ”Gullwing” – ”Måsvingen”. Nästa ikon kom 1963 utrustad med en rak 6-cylindrig motor och med smeknamnet ”Pagoda”. Därefter kom R107-serien som producerades i hela 18 år. Den utrustades med raka 6-cylingriga motorer på 2,8 liter till 5,6 liters V8. Modellen är bl a känd från TV-serien Dallas. Den mer tekniskt avancerade R129-serien kom ut på marknaden 1989 och ersattes 2001 av R230-serien. Den fick ett fällbart tak av plåt i stället för en tygsufflett. Nu dök AMG-versioner upp. Bl a introducerades SL65 med V12-motor och biturbo (dubbla turboaggregat).
Mercedes SL63 AMG
Min bil tillhör R231-serien som hade första modellår 2012. Bilen blev lättare tack vare aluminiumkaross och modellen fick också mer teknik med radarbaserade säkerhetssystem, bättre infotainment och starka motorer från V6:or till V12:or. Just min modell är alltså en SL63 AMG med en V8-motor med biturbo som utvecklar 537 hästkrafter. Modellen är relativt ovanlig men någon officiell statistik hur många SL63:or som är registrerade i Sverige har jag inte kunnat hitta.
Kronhjorten är en symbol för Öland.
Detta som en liten bakgrund till en utflykt med min 63:a. Bilen är en favorit för mig och det är också dagens resmål. Jag ska nämligen bege mig till min absoluta favoritö, världens vackraste ö. Från Hässleholm väljer jag att inte köra E22:an mot Karlskrona och Kalmar utan styr i stället mot Broby för vidare färd mot Loshult och Tingsryd. Efter Tingsryd svänger jag höger mot Vissefjärda. Men innan jag når Vissfjärda tar jag en bensträckare i Plaggebo. Tror det finns minst ett hus där och en hiskelig massa träd. Annars passerar man väldigt många ”Måla” av alla dess slag här i Småland. Det är Rävemåla, Buamåla, Råamåla, Stångsmåla, Pellamåla och Hökamåla och en hel hög andra målor. Bilen spinner som en katt när jag åker fram i lagom takt genom Småland. Bilen är byggd för att klara hastigheter över 300 km/tim men mitt exemplar har hastighetsspärr vid 250 km/tim. Med ett sk Drivers Package släpps hastigheten fri och då är 310 km/tim möjligt. Nåja, det passar dåligt på svenska vägar – definitivt inte på de här små småländska vägarna.
Mercedes-Benz SL63 AMG på en parkeringsficka i Plaggebo
Snart når jag min födelsestad Kalmar men väljer att ta av direkt mot Öland. Trafiken är inte alltför intensiv på bron och jag styr kosan norröver på 136:an mot Borgholm. Öland är solen och vindarnas ö så jag väljer att ”cabba ner” nu när solen värmt upp vår del av världen. Min mamma föddes på Öland 1925 och skulle alltså blivit 100 år i år. Som barn spenderade jag många somrar på Öland i den lilla bondbyn Björkerum. Det var fina somrar med mycket frisk luft (och en del gödseldoft), sol, traktorkörning och lite olovlig körning med bil på grusvägarna. Vi sköt luftgevär, bärgade hö och föste kor, satte upp staket och åt hemlagade kroppkakor. Bondliv för stadsgrabben mao. Mamma föddes i Runsten som ligger längs med den östra landsvägen precis söder om Långlöt. Det var till Långlöt man åkte för att göra inköp i lanthandeln som fanns där. Det var spännande att komma dit för det var som den tidens köpcentrum. Här fanns det mesta man kunde behöva för livets uppehälle. Det mesta av det du hittar i dagens köpmecka behövdes nämligen inte på 50- och början av 60-talet. Idag finns handelsboden inte kvar i Långlöt men huset står kvar och det huserar tydligen en annan sorts butik där. Vad den säljer och vem som behöver det vet jag inget om.
Handelsboden i Långlöt numera uppenbarligen en jordnära butik. Det var den förmodligen tidigare också, bara på ett annat sätt.
Men innan jag kommer till Långlöt som ju ligger på östra sidan av ön och i den norra delen av ön som tillhör Borgholms kommun så angör jag just Borgholm som ju är Ölands huvudstad – eller hur var det nu? Under min uppväxt i Kalmar ställdes ibland frågan om vilken som var Ölands huvudstad och det korrekta svaret är naturligtvis Stockholm. Jag tar en kort promenad till Stortorget. Här finns några marknadsstånd som säljer grönsaker och ett som säljer honung. Det finns ett par matvagnar varav en erbjuder öländska kroppkakor. Jag chansar dock inte på att dessa är av den kvalité jag önskar. Som barn växte jag ju upp med hemgjorda kroppkakor som min mamma gjorde och på somrarna fick jag också kroppkakor på gården i Björkerum. Det är så jag vill de ska smaka.
Borgholms kyrka, invigd 1879. Kyrkan ersatte en äldre som blivit för liten för den växande befolkningen.
Jag tar en bild på Borgholms kyrka. Byggd i nygotisk stil och invigd 1879. Tar mig inte tid för ett besök i kyrkan denna gång. Det finns många kyrkor på Öland, närmare bestämt 34 stycken som är i bruk. Dessutom några kapell och någon ödekyrka. Resmo kyrka är Sveriges äldsta medan Gärdslösa kyrka som jag besökt vid tidigare tillfälle är en av de bäst bevarade medeltidskyrkorna med kalkmålningar och trappstegsgavel. Kyrkan invigdes 1138. Som barn besökte jag Långlöts kyrka där min mamma konfirmerades och hennes fostersyster, Aina senare var kyrkvärd.
Från Borgholm glider jag vidare i 63:an mot Köpingsvik några minuters resa norr om Borgholm. Stannar till vid ICA och köper öländska ägg innan jag svänger österut mot Laxby. Nu är jag i det område på Öland som jag älskar mest. Östra sidan. Jag svänger söderut mot Egby (som har Ölands minsta kyrka) och vidare ner mot Gärdslösa. Där kommer det en regnskur och jag tvingas fälla upp taket på 63:an innan jag stannar till vid Långlöts gamla diversehandel som alltså inte längre finns kvar. Ett nostalgiskt minne från barndomen. Här kan man också svänga in mot Himmelsberga och hembygdsmuséet och Ismantorps borg. Inte så denna gång, jag har varit där både som barn och som vuxen och det är väl värt ett besök. Jag rullar i stället vidare söderut mot Norra Möckleby där jag tar av mot Färjestaden, passerar Gråborg, en forntida borg och väl framme vid Färjestaden tar jag vänster och når Arontorp. Här har det vuxit upp en veritabel högborg för kroppkakor. Parkeringen är överfull och jag ”tvingas” göra en ”fulparkering” eller en fransk som ni så vill. Kön är lång men relativt snabbt kan jag köpa mina eftertraktade kroppkakor.
Kroppkakor – Ölands guld om ni frågar mig.
Kroppkakor är en vattendelare – många älskar denna öländska nationalrätt medan andra tycker de är vedervärdiga. Min familj tillhör tillskyndarna och minst en gång varje år inmundigas dessa delikatesser med lingon, smör och grädde. Ingen bantarmat precis men som sagt – en gång eller två varje år kan man unna sig kroppkakan. I mina somrar på Öland ingick också kroppkakor. Efter en dag på betåkern eller efter att lassat hö så satt det fint med kroppkakor till middag. En gång hade jag kroppkaksätartävling med bondsonen Rolf på gården i Björkrum. Jag lyckades pressa ner fem kroppkakor men förlorade likafullt kampen mot Rolf. En timme senare var magknipet påtagligt och några fler kroppkaksätartävlingar har jag inte gett mig in på. Numera kan två räcka mer än väl.
Kroppkakslunch på Arontorp med min dotter för några år sedan. Rivna morötter brukar inte ligga på tallriken.
Nu är jag klar för återfärd mot Hässleholm. Denna gång väljer jag E22:an. Omväxling förnöjer även om just denna europaväg inte är så jättekul att köra på. Denna fredag eftermiddag är trafiken dock inte så intensiv. En ny sträckning förbi Karlskrona verkar korta restiden något och snart är jag åter i Skåneland med min dyra last. Många timmar på vägen och några korta timmar på Öland denna fantastiska ö. Här finns mina rötter och när jag befinner mig på ön mår jag alltid lite bättre. Det är alltid lite lättare att andas, ljuset är alltid lite mjukare och vackrare. Det är en plats att leva och dö på även om jag bara är där då och då. Så också denna gång.
Det går fort nu, rasande fort. USA:s nytillträdde president vilar inte på lagrarna. Nya utspel kommer var och varannan timme. Det militära stödet till Ukraina ska ställas in om inte.., underrättelseinformation delas inte längre med Ukraina, skyddsstatus för ukrainska flyktingar i USA tas bort och senast i raden kom nyheten att hemliga överläggningar med Zelenskyjs politiska motståndare i Ukraina har skett. Innan jag hinner skriva färdigt detta inlägg kan det ha hunnit komma mer. Det går som sagt väldigt fort nu och det mesta för att inte säga allt är nyheter som är dåliga för Ukraina men också för Europa i övrigt.
Vad är det då som håller på att hända? Vilken agenda har Trump och hans administration? Ärligt talat tycks det inte finnas någon gräns för den koleriske presidentens aptit på andra länders tillgångar, territorium och tydligen också vilka som besitter politiska positioner i andra länder. Det är otillständigt att en ledare i ett land lägger sig i andra länders inrikesangelägenheter. Också vicepresident JD Vance hade synpunkter på europeiska länders inrikespolitik och lagstiftning vid sitt tal i München.
Jag frågar mig om Trump nu kommer att aktivt medverka till en politisk kupp i Ukraina med syfte att avsätta Zelenskyj och bana väg för en marionett som är mer medgörlig för Trump själv och därmed troligen också mer ryssvänlig.
Oroande också att Orbán i Ungern inte är solidarisk med övriga EU och Storbritannien i den samling som Europa nu jobbar hårt med. Sammantaget frågar jag mig om vi står inför ett storkrig i vår del av världen? Jag har tidigare ifrågasatt om man kan lita på länder som Ungern och Turkiet i NATO? Kommer de att sticka en kniv i ryggen på sina allierade? Turkiet tycks ändå vara mer på det fria Europas sida men Ungern, jag undrar? Och var står egentligen Trump? Är han beredd att slänga Europa under bussen eller t o m slå sig ihop med Putin i en ohelig allians? Jag befarar det värsta.
Toppmöte efter toppmöte genomförs nu runtom i Europa. Det gäller att skynda. Skynda och skynda ännu mer, inte en minut finns att förlora. Det är bara vi själva, vi européer som kan ta hand om vår frihet, våra värderingar och skydda oss själva mot såväl Putins aggression som mot Trumps totala hänsynslöshet och brist på moral. Uppenbarligen tänker ha ta vad som är ”up for grabs”.
Senaste nytt är att han tänker utplåna hela Gazas befolkning om inte Hamas genast återlämnar den israeliska gisslan. Han kommer att gå till historien som en av världens grymmaste män i modern tid om han gör verklighet av alla sin hot mot Europa i allmänhet och hittills Ukraina i synnerhet, mot Danmark (Grönland), Panama och Kanada. Kommer han att stå på Taiwans sida mot det kommunistiska Kina? Jag tror inte det. Trump ser bara till sig själv under den falska flaggen som säger ”America First” och ”Make America Great Again”. Inte ens det amerikanska folket intresserar honom. De åker under samma buss som vi andra.
Måndagen den 24 februari 2025 markerade treårsdagen av Rysslands angrepp på Ukraina. Kriget rasar för fullt medan USA:s nya president är i full färd med att omstöpa världen under förevändning att han och han allena kan och ska stoppa kriget och skapa fred. Det vill han göra i samarbete med främst Rysslands diktator Putin, mannen som startat angreppet mot en suverän stat.
Ca 200 deltog i manifestet för att uppmärksamma 3-årsdagen av Rysslands angrepp på Ukraina.
Runtom i Sverige manifesterades treårsdagen, så också i Hässleholm. Här hade ett hundratal, kanske tvåhundra människor samlats på Stortorget. Lokala politiker höll tal och sa det som under dessa tre år upprepats så många gånger. Ukraina måste få fred på sina villkor och såväl landet självt som övriga Europa måste sitta med vid förhandlingsbordet. Detta i motsats till Trumps intentioner att göra upp i samförstånd med Putin och helt enkelt dela upp den här delen av världen sinsemellan.
USA är inte längre en part att räkna med. Det ligger inte i den nya amerikanska administrationens intresse att se till övriga länders väl och ve. Man går helt och hållet in för ”America First” och ”Make America Great Again”. Den amerikanska administrationen som vi känner den är på god väg att upplösas och dess framtid ligger inte i kongressens, senatens eller det amerikanska folkets händer utan snarare i Elon Musks och ett gäng tonåriga hackare som han omger sig med. Konstitutionen och amerikansk lag röner ingen respekt från dessa eller presidentens sida vilket leder till slutsatsen att det USA som vi känner det är i upplösning.
Så USA går bort helt enkelt men är samtidigt en spelare som Europa måste ta med i beräkningen. Man må tycka vad man vill om Trump (i min bok är han en skurk) men han har i vilket fall som fått Europas politiker att vakna ur sin slummer. Frågan återstår om det är i elfte timmen och femtionionde minuten eller är det redan försent? Enligt bl a dansk underrättelsetjänst har vi inte lång tid på oss att rusta för att möta en aggression från Ryssland, några enstaka år endast att ersätta USA:s närvaro i Europa. Den danska statsministern Mette Fredriksens ”Köp, köp, köp!” är ett vittnesbörd om att det hastar.
Krig är alltid grymt. Inget skiljer Rysslands angreppskrig på Ukraina i det avseendet. Men en fråga man måste ställa sig är om det är fred till vilket pris som helst som gagnar landet i det långa loppet? Hur mycket av Ukrainas territorium måste man ge upp till Ryssland som ju redan 2014 annekterade Krim? Hur mycket av sina naturtillgångar måste Ukraina ge till USA i något som inte kan liknas vid något annat än ren utpressning i sann Trump-anda? Och hur länge låter Putin landet leva i fred och frihet innan nästa anfall kommer?
Min tro är att Ukraina med obevekligt stöd från övriga Europa måste stå emot såväl Putin som Trump. Ger vi vika för två av världens värsta skurkar så kommer vi få betala ett högt pris på alla tänkbara sätt framöver. Det är inte Ukraina som ska betala priset för detta krig, det är Ryssland och dess ledare.
Tyvärr är västvärlden svag. Vi har svårt att hantera sådana som Trump, Putin och alla andra mer eller mindre ohederliga ledare som struntar i internationell lag och humanitära självklarheter. Det senaste exemplet är den FN-resolution, skriven av Ukraina och som kräver omedelbart tillbakadragande av rysk trupp från ukrainskt territorium och fördömer Rysslands aggression. Endast 93 länder av 193 röstade för. USA och Ryssland röstade emot. Ännu en resolution, denna skriven av USA nämner inte med ett ord att det är Ryssland som angripit Ukraina men förespråkar ett snabbt avslut på kriget. Historieförfalskning i sin mest djävulska form. Som bekant är det alltid vinnaren som skriver historia och här skriver Trump den redan innan det hänt.
Allt detta och mycket därtill får mig att fundera över de knappa tvåhundra hässleholmare som slöt upp på Stortorget den 24 februari i det ödesmättade året 2025. Eller snarare så funderar jag över de som inte kom till torget denna för årstiden ljumma kväll. Hade de inte tid? Var de upptagna med annat som var viktigare? Eller något roligare? För det finns mycket som är roligare än hur vår värld ser ut just nu. Min farhåga är att de allra flesta av oss ännu inte insett allvaret. Förvisso uttrycker många att de är oroliga men därifrån till att inse vad som skulle kunna hända tycks det fortfarande vara långt. Att vara mentalt förberedd på att det värsta kan hända är en grundläggande förutsättning för att kunna stå emot om det verkligen händer. Här tror jag att vi i Sverige, förskonade från krig under lång tid är dåligt rustade. Det är i sig något att vara tacksam för men på samma gång en nackdel om det kommer till ett krig i vår del av Europa.
Vill man ändå ingjuta lite hopp kan jag konstatera att såväl våra egna politiker som övriga europeiska politiker verkar ta situationen på stort allvar. De ger hopp om att Europa ändå kommer att ta ansvar för sin egen säkerhet på ett betydligt mer klokt sätt framöver. En oro kvarstår dock och det är att man ändå ska förlita sig på att USA lever upp till ingångna avtal och åtaganden i NATO. För att ta till ett uttryck min salig mamma ofta använde sig av – ”själv är bäste dräng”. Europa mår bäst av att se om sitt eget hus och göra sig oavhängiga av USA. Nu och för överskådlig framtid.
I veckan som gick var det säkerhetsmöte i München. USA:s vicepresident, JD Vance stod för det mest uppmärksammade inslaget på konferensen. Han läxade upp Europa i allmänhet och pekade ut flera länder i sitt tal, bl a kritiserade han Sverige för bristande åsiktsfrihet och ”freedom of speech”. Samtidigt utestänger Trump nyhetsbyrån AP från Ovala rummet och Air Force One. Snacka om dubbel standard.
Man kan tycka vad man vill om vicepresidentens bredsida mot Europa. Själv tycker jag att han kanske borde varit mer hovsam och inte lägga sig i inrikesfrågor i andra länder. Hursomhelst med det så kan man konstatera att det likafullt blir ett bryskt uppvaknande för många av Europas ledare som under decennier levt i en behaglig slummer trygga i förvissningen att USA rycker ut när det hettar till. Inte minst Sverige har varit sent på bollen innan vi äntligen insett att vi inte alltid kan stå på läktaren och ropa bu medan andra gör jobbet.
Nu har det amerikanska folket tillsatt en president med helt andra idéer om vem som har rätten att bestämma. Trump delar sitt synsätt med Putin i Ryssland. Det är den starkes rätt som gäller och det verifierar Trump nu genom att inleda förhandlingar med Ryssland om Ukrainas och därmed Europas framtid. Ukraina ska tydligen få sitta med vid förhandlingsbordet trots allt men inte övriga europeiska länder. De två herrarna delar helt enkelt upp Europa i sina respektive intressesfärer. Slutsatsen blir att Trump och Putin i samförstånd anser sig kunna göra så, dela upp världen eller i alla fall Europa sinsemellan. Småstater som t ex Sverige har ingen talan.
Dock har Europa nära nog en halv miljard invånare medan USA räknar 350 miljoner och Ryssland knappt 150 miljoner. Bara Norden ensamt har en BNP som är större än Rysslands. Det finns mao kraft att ta till i Europa. Och det är precis det som Europas ledare måste använda sig av nu. Det viktiga ordet i denna mening är NU. Inte imorgon, inte nästa år utan NU. Det borde skett igår eller förra decenniet eller ännu tidigare men så blev det inte så då får man betala det högre priset och sätta högsta möjliga fart nu.
Gör man inte det blir Europa överkörda av USA och Ryssland. Vi vet redan Putins agenda. Han kommer inte att nöja sig med Ukraina, hans ambitioner är betydligt mer vittgående än så. Och offrar han bara tillräckligt många unga ryssar på slagfältet så får hans Trumps erkännande om att det är legitima skäl att behålla det han erövrat. Trump å andra sidan har Kina att hantera och där kommer han att lägga det mesta av sin kraft och lämnar därmed Europa åt sitt öde, dvs åt Putins gottfinnande.
Trump ser världen som en marknad. Om en marknad kan man konkurrera och den som vågar satsa och satsar stort kan också kapa åt sig marknadsandelar (läs: territorium, naturtillgångar, mm). Enskilda länders suveränitet, individens okränkbarhet och demokrati är underordnat om jag tolkar Trumps och naturligtvis också Putins agerande rätt.
Är det den världen vi vill leva i? Är det framgång och positiv utveckling för världen och människorna? Enligt mitt sätt att se det är det en skrämmande utveckling och en väg mot barbari och totalitära system där den enskilda människans värde är lika med noll. Den motkraft som står till buds är som jag ser det ett enat Europa. Frågan återstår – kan Europas ledare samlas, stå upp och driva Europas intressen tillräckligt starkt för att motverka och neutralisera en despot som Trump från ena hållet och en revisionistisk Putin från andra hållet? Jag vill ju gärna hoppas på det men måste erkänna att jag har mina tvivel. Den politiska stabiliteten i Tyskland är bräcklig för att inte säga i upplösning. Ungern är ett osäkert kort med tydliga sympatier för Ryssland liksom Slovakien med Fica och hans parti Smer. Det finns all anledning till osäkerhet om Europas möjligheter att ta hand om sig själv och sin befolkning.
Ljuset är på väg i dessa mörka tider. En dryg tredjedel av årets längsta månad, kortast i almanackan men så lång så lång likafullt. Jul- och nyårshelgernas ljusdekorationer och festligheter är ett minne blott och ljuset har ännu inte återvänt när vi skriver den första februari.
Vid vecka 8, i skrivande stund nästa vecka tänds äntligen hoppet om att en vår är i antågande. Morgnarna är inte längre kolsvarta, stearinljuset på frukostbordet ersätts av en strimma morgonljus och när arbetsdagen går mot sitt slut är det fortfarande någorlunda dagsljus ute.
Det är lite lättare att leva, steget är lite spänstigare, hundpromenaden inte lika ruggig och axlarna sjunker något. Våren är inom räckhåll. Nej, inte skynda men ändå längta. Vår och sommar går ju av någon anledning så mycket fortare än höst och vinter, det gäller att njuta varje enskild stund innan vintermörkret återigen sänker sig över oss människor, särskilt över oss sommarmänniskor. Vi som för varje vinter vi får förmånen att uppleva likafullt inte vill ha vinter. Vi, som om vi kan flyr vintern till varmare och soligare breddgrader runtom i världen. Och när vi inte kan det hukar oss i vintermörkret och drömmer om soliga dagar i ett fagert svenskt sommarlandskap. Midsommar och ljumma augustikvällar på altanen.
Då är det gott att leva, då är det lätt att leva. Då blommar det inte bara i naturen och i våra trädgårdar, då blommar människan själv. Men livet är som bekant inte bara sommar och sol. Livet är hela året, höst, vinter och vår också. Värt att leva hela året för livet är med en äldre mans perspektiv kort, så väldigt kort. Någon för mig okänd tänkare har sagt ”Glöm inte vilken skatt en vanlig dag är.”
Och så är det ju varje dag är värd att vårda för om sanningen ska fram i all sin blixtklara verklighet så kan var och en av oss dö precis vilken dag som helst.
Med det vill jag ha sagt att jag känner en tacksamhet för livet, det sköra men så härliga livet. Tacksamhet för de små stunderna, för de stora upplevelserna, för fred och frihet som vi i vårt land fått uppleva under så lång tid
Nu är våren snart här, kanske blir den varm och solig, kanske blir den regnig och kall men oavsett så kommer jag att njuta varje dag av den precis som jag försöker njuta av alla andra dagar på året hur än de ter sig.
Det senaste utspelet från herr Trump är att USA ska ta över Gaza och göra det till Mellanösterns Riviera. Den palestinska befolkning (ca 2 miljoner människor) bör lämna området för gott enligt galenpannan Trump. Israels premiärminister Netanyahu är inte avvisande till idén. Det får mig att fundera över hur många galna ledare det finns i världen och varför vi undersåtar låter oss ledas av dessa?
För att vara tydlig ska jag påpeka att jag inte på något vis sympatiserar med Hamas och dess tillskyndare, tvärtom men Gazas befolkning är inte lika med Hamas. Trumps hunger på olika territorier runtom i världen tyder på hybris och brist på insikt och respekt för mänskliga rättigheter.
Han vill ta över Grönland, världens största ö som i dag tillhör Danmark om än med självstyre. Han vill göra Canada, världens näst största land till ytan till USA:s 51 delstat. Han vill ta tillbaka Panamakanalen i amerikansk ägo. Och nu är han sugen på Gazaremsan.
Vad blir nästa land eller område denna koleriske man som amerikanska folket utsett till sin president och därmed gjort till världens mäktigaste person vill göra till sitt. Jag skriver till sitt för det är ungefär så han ser på sin omvärld. Den är till för honom att besitta, inte USA utan Donald Trump i egen hög person.
Vem vet kanske är det Gotland som lockar, det är ju en turistmagnet och därtill en strategisk ö mitt i Östersjön. Nu är ju den amerikanske presidenten inte så positiv till Europa så kanske är ändå intresset att förvärva territorium här svagt. Men finns det pengar att tjäna så vem vet?
Ja, det är sannerligen en märklig tid vi lever i. Orosmolnen hopar sig runtom oss och som född på femtiotalet med en relativt trygg uppväxt känns det inte precis som världen blivit vare sig bättre eller tryggare på senare tid. Just nu syns det som vi klampar på mot en sämre värld. Var finns vett och sans? Stabiliteten är definitivt rubbad och det kan falla åt vilket håll som helst. Från Trumps sida och hans parhäst Elon Musk finns ingen respekt för internationella lagar och inte heller för den amerikanska konstitutionen. För övrigt har Trump fler medlöpare i sin administration och jag frågar mig om den amerikanska kongressen kan stå emot hålla någorlunda styr på skutan?
Mannen med den för långa slipsen, den illa sittande kostymen och det urinfärgade håret är sedan ett par dagar världens mäktigaste man. Han har inlett sin fyraårsperiod i Vita Huset med att hota ganska exakt alla utom Ryssland och Kina.
Det kan möjligen kallas klokskap med vetskap om att dessa två länder kan ställa till verkliga problem för honom medan vi i västvärlden är tålmodigt mjäkiga på svenskt manér.
I vårt tidevarv när en diagnos är en rättighet enligt många undrar jag om det finns någon diagnos som någorlunda beskriver denna amerikanska president. Ger man fel person makt kan den personen ta sig för precis vad som helst. Och det är exakt vad som oroar mig – att han i sin hybris ska ta sig för precis vad som helst men katastrofala följden för den demokratiska delen av vår oroliga värld.
Den här mannen och hans medlöpare tycks inte dra sig för något i sin iver att berika sig själva. Det gamla talesättet ”att gå över lik” har väl sällan passat bättre in, inte bara bildligt utan faktiskt också bokstavligt. Människors lika värde är inget som ens övervägs, jämställdhet mellan könen – pfft! HBTQAI+ är heller inget som visas respekt och förståelse för. Det är verkligen inget fall framåt för mänskligheten utan en gigantisk baklängeskullerbytta.
Trump har skrivit under fler presidential orders sina första dagar vid makten än någon tidigare amerikansk president. Han har också förespeglat en ändring i konstitutionen som möjliggör en tredje mandatperiod för honom själv. Ett ”putindrag” skulle man kunna kalla det. Nu är ju Donald (ett namn han delar med Kalla Anka) inte purung så tidens gång kan ju möjligen sätta stopp för den galenskapen.
Å andra sidan kan man börja ana att Barron Trump, yngste sonen ska matchas fram som republikanernas nästa presidentkandidat. Bevare oss väl!
EU och Storbritannien gör nu ett tappert försök att samla sig för att stå emot Trump och den amerikanska aggressiviteten. Vad Europa har att sätta emot har jag svårt att gissa men kan ändå inse att nu om aldrig förr måste Europa stå på egna ben såväl när det gäller handel, mänskliga rättigheter som militärt försvar och säkerhet i allmänhet. Hur ska man kunna bedriva handelskrig med ena handen och samarbeta i NATO med den andra?
Donald Trump har vunnit ett demokratiskt val och den vinsten hotar nu demokratin i den fria världen.
Bara en spontan fundering över vad som väntar. Övriga orosmoln har jag inte ens nämnt.
bojohnny 