Nya tider stundar

Vi står inför en ny tid i svensk politik. Kanske borde jag satt ett frågetecken efter den inledande meningen. Det återstår att se. Efter förhandlingar på Tidö Slott utanför Västerås ska en ny regering tillträda om allt går som planerat. Ulf Kristersson ska bli Sveriges nästa statsminister i en regeringskoalition mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Sverigedemokraterna som största parti i den borgerliga gruppen ska ha tjänstemän i regeringskansliet för att tillse att det sk Tidöavtalet hedras. Så är det tänkt. Men blir det så?
Vissa politiker inom Liberalerna har redan börjat obstruera och hota med att rösta emot sina egna, än så länge i enskilda frågor men hur kommer det att gå i statsministeromröstningen? Kommer dessa ”Kakabavehliberaler” sticka kniven i ryggen på sina egna redan från dag 1?

Inför valet den 11 september var det min önskan att Miljöpartiet skulle få respass ut ur riksdagen men för min del hade Liberalerna gärna fått åka samma väg. Bägge mina förhoppningar kom tyvärr på skam och nu står vi där med risk för nya omröstningar med Kakabaveh-effekt. Det är olyckligt oavsett vad vi tycker om den förda politiken. Det ger en handlingssvag regering och det viktiga arbete som förvisso alla regeringar har men inte minst den tillträdande riskerar att bli kringskuret.

Alltfler politiker som fått förtroendet att representera folket tycks så fort de satt sin fot i riksdagshuset glömma att de är just förtroendevalda och vända blicken inåt mot sig själva snarare än att se till landets och befolknings bästa.
Därför har vi nu en dysfunktionell energiförsörjning med orimliga priser för konsumenterna och enorma övervinster för energibolagen.
Vi har under alltför lång tid haft en invandring som vida överstiger landets kapacitet med höga kostnader, segregation och ökad kriminaltet som följd. Därtill befarar jag att att en del av de människor som av olika skäl sökt sig till vårt land hamnat ur askan i elden.
Världens bästa sjukvård är fortfarande väldigt bra – om man kommer fram i kön, om det finns personal och sängar, om läkarna har tid att lämna skrivbordet och träffa patienten.
Bara ett par exempel på sådant som måste förbättras tillsammans med fungerande infrastruktur, en skola som får fram elever med en ärlig chans i samhället och så äldrevården. De som byggt samhället med sitt slit förtjänar en värdig ålderdom och en anständig pension.
Omvärldssituationen som våra politiker från Göran Persson via Reinfeldt till Löfven, Hultqvist och Magdalena Andersson borde kunnat förutse måste också hanteras och vår NATO-ansökan lösas ut.

Högskattelandet Sverige måste leverera mer valuta för skattekronorna och det blir nu den regering som förhoppningsvis tar Rosenbad i besittning om ett par dagar som måste vända skutan Sverige på rätt kurs om vi ska få ett bättre samhälle där våra politiker sätter folket före sig själva.

Håll tummarna!

/Bosse

Nu är det gjort

Sex dagar till valet. Är inte själv hemma på valdagen så idag har jag förtidsröstat. De av er som läst något jag skrivit tidigare vet att jag inte lagt min röst på Miljöpartiet, inte i riksdagsvalet, inte i regionvalet och inte heller i kommunalvalet.
Nej inget parti i vänstergänget har fått min röst som ni säkert räknat ut. Inte för att jag är överdrivet imponerad av oppositionen men av två onda ting som man säger.

För att vara lite slarvig och ovårdad i språkbruket skulle jag vilja säga att våra politiker har ”fucked up” riktigt ordentligt den här gången. Och det började med regeringen Reinfeldt och inte minst med Reinfeldt själv. Hans uttalande ”öppna era hjärtan” sänkte Alliansen och lämnade öppet mål för vänsterblocket. Det följdes upp av Annie Lööf och hennes Centerparti när hon släppte fram regeringen Löfven efter förra valet.
Redan 2014 gjorde Socialdemokraterna upp med med Miljöpartiet. Ja, det vill säga de sålde sin själ för att få sitta vid makten. Kärnkraften skulle straffas ut, det var Mp:s krav och så blev det. Ytterligare fyra reaktorer togs ur drift. Politiska beslut hade gjort dem olönsamma. Regerande statsminister har inga betänkligheter när hon gång efter gång hävdar att nedläggningarna berodde på kommersiella beslut. En ren lögn med stadig blick rakt fram inför det svenska folket. Landets statsminister – man häpnar! Finns ingen moral, ingen etik, ingen heder?

Nu står vi där vi står. Idiotiska elpriser, skenande inflation med allt vad det innebär av stigande räntor och matpriser som skjuter i höjden. Företag lägger ner produktion för elkostnaden är för hög. Svenska tomater kommer inte odlas i vinter pga av detta. Så i sin miljöiver kan nu Miljöpartiet se tomater transporteras på lastbil från Sydeuropa. Miljövänligt eller…? Det är så f-bannat dumt som man finner inte ord.
För att inte tala om det som ofta talas om som ”vanligt folk”. Hur i hela glödheta.. ska de kunna betala elräkningar som är tre eller fyra gånger högre än normalt eller ännu värre?
Fick för övrigt vår elräkning för augusti. Vi hade minskat vår förbrukning med 36,5 % jämfört med förra augusti men kostnaden hade stigit med 60 %. Då hör det till historien att vi investerade i en luftvärmepump till vårt redan erkänt effektiva värmesystem. Den var inte gratis.

Ja och så skjuts det hej vilt som vanligt höll jag på att säga. Men det skjuts faktiskt mer än vanligt och det säger inte lite. Vi toppar statistiken i Europa. Ja, vi ligger trea världen, knappt slagna av Mexico. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Nej, våra politiker har i sin kortsiktighet och sin makthunger bara sett till symbolpolitik. De har struntat i att lyssna på de tekniskt kunniga som varnat för konsekvenserna och bara sett sina egna positioner.
Och det är område efter område där de har skitit i det blå skåpet som det så oskönt heter. Det känns som hela vårt fina välfungerande svenska samhälle vacklar på lös grund, regalskeppet driver för lösa boliner och grundet närmar sig obevekligt.
Det sorgliga är att oavsett vem som försöker greppa rodret så har de en näst intill omöjlig uppgift framför sig.

Hoppas på ett gott val men kan inte släppa tanken på att det är ganska kört för moder Svea.

/Bosse

Högspänning i energipolitiken

En kort fundering om energi- och miljöpolitiken i Sverige.

Inte nog med att det i Sverige förväntas rekordhöga priser på el i höst och vinter nu varnas det från olika håll för att elen inte kommer att räcka till i de södra delarna av landet.
Medan övriga delar av världen eldar på för fullt så ska Sverige leda ”den gröna omställningen”. Runtom på haven seglar lyxkryssare med upp till 7.000 passagerare och 2.500 i besättningen. Dessa världshavens nöjespalats bränner hundratusentals liter brännolja per resa. I Qatar lyser gigantiska strålkastare upp luftkonditionerade fotbollsarenor – mitt i öknen. I Kina eldar man kol i femtusen kolkraftverk. Samma sak i Indien. Där lyser städerna av neon och flödande ljus hela nätterna. På populära skidorter lyser gigantiska stråkastare upp pisterna till långt in på natten så att hugade skidåkare kan åka så länge de bara orkar. Därtill produceras konstsnö i aldrig sinande mängd.

Samtidigt i Sverige uppmanas vi att spara på energin. ”Den billigaste kilowatten är den vi inte använder”, säger energiminister Khashayar Farmanbar på det förnumstiga sätt som bara han kan. Här i Sverige uppmanas vi att sänka innetemperaturen i våra bostäder till 18 – 19 grader och ha släckt i alla rum. Ta en extra kofta på. Det händer här i landet med bland de allra högsta skatterna i världen. Med stolthet meddelas att vårt land ska leda den gröna omställningen. Sveriges andel av de globala utsläppen räknas i enstaka promille men här kan vi gott frysa lite. Det är skamligt!

Förbannat snyggt manövrerat regeringen!

/Bosse

Harlem är gospel

Det finns hur många namnkunniga restauranger som helst i New York där man kan äta en fantastisk söndagsbrunch. Den här söndagen har vi sökt oss upp till Harlem på Manhattan för att besöka The Red Rooster. Restaurangen drivs av den välkände svensken Marcus Samuelsson som ju också driver krogen Akvavit i Midtown.
Vi har naturligtvis bokat bord i god tid och restaurangen är redan fullsatt vid vår ankomst. Lite marginaler finns dock och vi kan utan svårighet förhandla oss till ett bättre bord. Högst upp mot taket längs ena väggen hänger en färgglad hattsamling som med lite fantasi kan ses på Marcus huvud.
Menyn känns lite ”caribbean” med bl a crab cake och lobster roll. Maten är god men kanske ändå inte det man värdesätter högst när man besöker Red Rooster. Det är mer själva stället och stämningen. Och gospelkören som bjuder på show. Vilka pipor om uttrycket tillåts!

Lobster Roll på Red Rooster

Dagens kör innehåller en debutant i sammanhanget och hon behöver verkligen inte skämmas för sig, inte ens i jämförelse med en annan körmedlem som 2019 vann amerikanska Idol.
En halvtimme senare tar kören paus och vi börjar avsluta vår måltid. Priserna är på sedvanlig New York-nivå, dvs väl tilltagna. Du får t ex en Lobster Roll för $32 men då ingår sången.

Dagens debutant behöver inte skämmas för sig. Mobilens ljudupptagning ger henne dock inte rättvisa.

Vi kliver ut i solen på Lennox Avenue och promenerar några kvarter bort till ett enkelt café med gott kaffe som vi dricker i skuggan under platanerna innan vi beger oss hemåt Brooklyn igen. Ännu en trevlig brunch i New York kan läggas till minnesvärda upplevelser.

New York – my kind of town!

/Bosse

Integrera mera

Det pratas mycket om gängkriminalitet och det ökande våldet i vårt samhälle. Det är ju förvisso inte så konstigt eftersom Sverige numera toppar statistiken över skjutningar och annan kriminalitet. På den politiska agendan för att komma till bukt med problemen står utökad och förbättrad socialtjänst, skolans ansvar och så fler poliser och längre fängelsestraff förstås. Lagskärpningar och diverse andra förslag, mer eller mindre verklighetsförankrade dyker också upp titt som tätt i debatten.

Något som inte belyses lika ofta om ens alls är de bakomliggande orsakerna till varför det en gång så idylliska svenska samhället har fått den utveckling vi ser idag. Om den svenska debatten har gått från förnekelse av sagda problem till ett mera öppet konstaterande av tingens ordning så har orsaken till att det blivit som det blivit än så länge totalt beröringsförbud tycks det.

Något vetenskapligt underbyggt svar på frågan har jag som vanligt inte. Det här är en text som beskriver mina högst personliga idéer, tankar och teorier om det som sker i vårt samhälle. Inte heller kan jag hävda att jag är någon historisk expert men jag har ändå letat i mitt minne och hur jag än söker kan jag inte hitta något exempel genom historien när en massiv folkvandring skett och då två vitt skilda kulturer plötsligt har befunnit sig inom ett begränsat geografiskt område och i en gemensam samhällsstruktur utan att det inneburit konflikter. Det tycks ligga i människans natur att den egna levnadsstilen och den egna kulturen är inget man lättvindigt vill eller kan ändra på.

Och det är väl just det här som hänt och händer i Sverige. Mer än en miljon människor, fler än 10 % av Sveriges totala befolkning har kommit till vårt land på en förhållandevis kort tid. Vi har därtill i missriktad välvilja ansträngt oss till det yttersta för att stärka de hitkommandes egen kultur och eget språk medan vi ändå upp i den högsta statsledningen förminskat och till och med förnekat den svenska kulturen och livsstilen. Det har skapat parallella samhällen inom landets gränser. Kort sagt har det uppstått en obalans som ger negativa såväl ekonomiska som integrationsmässiga effekter. Vi drar åt helt olika håll fast vi delar gemensamma resurser och gemensamt utrymme.

Hur ska vi då komma tillrätta med detta? Hjälper det med fler poliser? Ska det till tuffare tag i skolan eller ska vi ha längre fängelsestraff? Ja, det måste vi kanske ha men det är i så fall som en konsekvens av hur vårt samhälle ser ut och det kommer inte att vrida kursen rätt. Vilken fortsatt utveckling vårt samhälle kommer ta, hur morgondagens Sverige kommer att se ut kan man bara gissa. Min tro är att det kommer ta generationer innan vi ser en fungerande integration – innan samhället har satt sig i vilken form det än må ta. Men för att det ska ske måste migrationspolitiken i Sverige göra en fundamental helomvändning. Om en fortsatt stor invandring sker så skjuts problemen framför oss och förvärras sannolikt också. Om invandringen minskar kraftigt kan samhället så sakteliga stabiliseras i sin nya form. Det samhälle som vi gamla 50-talister växte upp i är för alltid borta.

I grunden borde EU i nära samarbete med FN varit en aktiv aktör och bidragit till en rimlig fördelning av alla de miljoner som under de senaste decennierna lämnat sina hemländer. Istället har vissa länder fått en oproportionerlig stor andel av inflyttade människor från andra kulturer och med andra religioner. Vissa grupper har haft lättare att integreras i det svenska samhället medan andra grupper haft det svårare eller till och med varit direkt ovilliga att inlemmas i vårt samhälle.
Det hade ju varit trevligt att sjunga mångfaldens lov och det pittoreska i nya sedvänjor som blandas med svensk midsommar och ”Hej Tomtegubbar” men det är väl ändå en lärdom vi dragit att den bilden är en chimär. Människan fungerar inte så och i det fallet är vi alla lika, också vi svenskar som ofta tror oss vara annorlunda än resten av världen.

Integrera mera – om det bara hade gått.

/Bosse

Handlingsförlamad

Läste häromdagen om vandalisering av en ny förskola i Hässleholms kommun. Kommunens företrädare tyckte det var mycket tråkigt och kunde därtill berätta att det är mycket vanligt att kommunens skolor och förskolor utsätts för skadegörelse.
Även polisen som i detta fall kunnat ingripa efter att ett vittne larmat kunde konstatera att skadegörelse på bl a skolor blivit allt vanligare. Det här är förstås inget unikt för Hässleholms kommun utan förekommer såklart i hela landet. Vad som ligger bakom kan man spekulera kring och beklaganden saknas sannerligen inte.

Man kan också fråga sig vad som skulle kunna vara effektiva åtgärder för att om inte helt förhindra så åtminstone begränsa omfattningen av den här typen av förstörelse. Några sådana funderingar redovisades dock inte i den artikel jag läste. Varken ansvarig vid kommunen eller polisens talesperson hade några förslag. I vilket fall hade journalisten inte ställt frågan att döma av texten.

Huruvida det finns planer eller förslag i den kommunala förvaltningen är obekant för mig men egentligen borde det väl vara förhållandevis enkelt att minimera skadorna på våra offentliga inrättningar. Kameraövervakning och tillhörande bevakningsinsats borde kunna förhindra en hel del otyg och i vissa fall också möjliggöra lagföring av de som ägnar sin kreativitet och energi åt dylika tilltag.
Nja, säger du. Man får ju tänka på den personliga integriteten. Vem vill bli filmad var man än befinner sig…? Nej, missgärningspersonerna vill det säkert inte, det vill säga om de inte själva spelar in en liten video och ”marknadsför” sitt tilltag på något socialt media.
Länsstyrelsen brukar inte heller ställa sig positiv till kameraövervakning. Man ser hellre att kriminellas integritet skyddas än att rån- våldtäkts- och misshandelsoffers väl och ve skyddas. Att då döda ting och offentlig egendom skulle skyddas kan man knappast förvänta sig.

Man slås av den handlingsförlamning, handfallenhet och undfallenhet som svenska myndigheter och styrande politiker uppvisar när det gäller att vidta åtgärder och hitta lösningar för att skapa ett tryggare samhälle och förebygga onödiga kostnader i såväl mänskligt lidande som i rent ekonomiska värden.
Vad är det som gör att man inte har förmågan att säkerställa detta för vanligt hederligt folk och för våra gemensamma inrättningar? Jag blir tyvärr svaret skyldig.

Om man skiter i det tillräckligt länge löser det sig självt – inte alltid har det visat sig.

/Bosse

På väg mot NATO

Jag får erkänna att jag trodde inte att nuvarande regering skulle komma till en överenskommelse med Turkiet. Men efter att hört lite kommentarer under dagen så inser jag att jag underskattat Socialdemokraterna och deras heder. De hade inga problem att kasta Amineh Kakabaveh framför bussen när det kom till kritan. Motiveringen var att deras överenskommelse bara gällde till riksdagsårets slut. Förvisso slutar inte innevarande riksdagsår förrän nästa börjar till hösten men herregud det är ju ändå sommarlov för riksdagsledamöterna så det är väl inte så noga med datumen – eller?

Med den saken ur världen återstår nu bara att jaga rätt på 33 misshagliga figurer som Erdogan vill ”ta hand om”. Vilka dessa är har ännu inte nått offentlighetens ljus men en del kreativa förslag har figurerat på diverse social medier.
Kakabaveh är ett förstahandsval för många och som en bonus finns de som vill slänga med Özz Nüjen, ni vet han som genom en bulvan betalade Akilov svart för renoveringsjobb på Gotland innan sagda Akilov gav sig ut på lastbilsfärd på Drottninggatan med förödande följder.
Nu anlitar ju statsministern också svart arbetskraft för RUT-arbete så kanske får Nüjen skyddsstatus och slipper hänga från någon lyktstolpe i Ankara, vad vet jag?

I övrigt är jag illa informerad över vilka kurder som vistas i Sverige och bedriver för Turkiet oönskad verksamhet här. Förmodligen kan ändå ingen utlämnas till Erdogans nåd (någon nåd lär ju inte ges) utan omfattande lagändringar och ett ordentligt rymligt samvete i den den svenska statsapparaten. Men jag kanske blir förvånad igen? Kanske är det ett paradigmskifte vi ser i svensk utrikes- och inrikespolitik.

Sammanfattningsvis är jag ändå nöjd med att Sverige och Finland har kommit ett steg närmare ett NATO-medlemskap. Men inte har det skett pga skickligt politiskt arbete.

Vem kan man lita på?

/Bosse

Högt i det blå och djupt under ytan

Vid vårt senaste besök i New York lyckades jag övertala min fru att följa med till hangarfartyget Intrepid som ligger förtöjd på Hudson River mellan Pier 84 och Pier 88 i höjd med 46th Street. Med hjälp av Rob, vår dotters man hittade vi lätt till muséet och kom snabbt igenom säkerhetskontroll och kassa (New Yorkbo går dessutom in till reducerat pris – och denna dag passerade vi som sådana).

USS Intrepid är ett 266 meter långt och 28 meter brett hangarfartyg av Essex-klassen som byggdes under Andra Världskriget. Fartyget började byggas 1941 och sjösattes i april 1943 som ett av tjugofyra fartyg i denna klass. USS Intrepid deltog i flera strider i Stilla Havet. Efter modernisering på 50-talet tjänstgjorde hon både i Atlanten och i Vietnamkriget i olika roller. Fartyget har också fungerat som återhämtningsfartyg vid rymdfärderna med Gemini- och Mercuryprogrammen.
Numera ligger hon alltså förtöjd i New York och tjänstgör sedan 1984 som Intrepid Sea Air and Space Museum. Här kan besökare beskåda såväl olika flygmaskiner som rymdfarkoster och själva fartygets innandömen. Intill finns också Growler, den enda ubåt som är öppen för allmänheten i USA. Growler är en ”guided-missile submarine”

USS Intrepid – Intrepid Sea Air and Space Museum, New York

På det vidsträckta däcket på Intrepid finns ett antal stridsflyg av olika årgång uppställda. En del något åtgångna av väder och vind. I detta inlägg tänker jag dock begränsa mig till ett enda flygplan, nämligen den mytomspunna SR-71 som under en period också kunde ses i Östersjön. Ja det vill säga, den kunde ses på radar men knappast med blotta ögat.
Det hela började som ett CIA-projekt, Lockheed A-12 som flög första gången 1962. Flygplanet var konstruerat för att flyga i farter över mach 3, tre gånger ljudets hastighet och på höjder över 20 kilometer. Syftet med flygningarna var underrättelseinhämtning i olika områden runtom i världen. Den specifika CIA-operationen varade till 1968 då istället det amerikanska flygvapnet, USAF övertog flygplantypen nu utvecklad till SR-71 och opererade med typen fram till 1998.

Lockheed A-12/SR-71

En numera omtalad incident inträffade 1987 då en SR-71 flög på 20 kilometers höjd över Östersjön när den ena motorn exploderade och flygplanet snabbt tappade såväl höjd som fart. Besättningen svängde och tog kurs mot svensk kust och flög därmed in över Gotland. En svensk rote (två flygplan) JA37 Viggen från F13, Bråvalla satte kurs mot det kränkande flygplanet. När det framgick att SR-71 befann sig i nöd bestämdes att den svenska roten skulle eskortera mot danskt luftrum. Ytterligare en svensk rote startade från F10 i Ängelholm och fortsatte eskortuppdraget. Det har senare visat sig att flera sovjetiska Mig-25 startats för att skjuta ner SR-71. Minst en Mig-25 hade låst en robot mot det amerikanska flygplanet men fick ej avfyra då svenskt flyg eskorterade/skyddade.
Nu mer än trettio år senare när hemligstämplar lyfts har också de fyra svenska piloter som deltog i eskorten av SR-71 belönats med medaljer från det amerikanska flygvapnet.

Vi hann också med ett besök i den tidigare nämnda ubåten vilket till min förskräckelse var det min fru tyckte var det mest spännande.
The Intrepid Sea Air and Space Museum har mycket att se och studera. Vi hann bara med en bråkdel vid vårt besök och jag får försöka att göra ett återbesök framöver för det finns mer jag vill se. Frågan är dock om jag kan få med mig min fru en gång till?

Hornen växer ut på Rob – ”Kan man sikta in sig på New Jersey?”

Det här är en av New Yorks sevärdheter, en av många naturligtvis och alla är ju inte intresserade av militär verksamhet, stridsflygplan och ubåtar men de allra flesta är väl ändå både nyfikna på och fascinerade av rymden och då finns det en hel del att utforska på Intrepid.

New York – jag tröttnar i alla fall aldrig.

/Bosse

Back in New York City

I början på november 2021 öppnade USA sina gränser för resenärer från Shengenområdet. Jag köpte omedelbart en biljett och begav mig den 17 november till New York för att besöka vår dotter som bor där sedan en tid tillbaka. Har sedan hunnit med ytterligare två besök varav det senaste nu i maj.

Under vintermånaderna kan det bli isande kallt i staden med snåla vindar längs det långa breda avenyerna. Nu är vädret behagligare med svenska sommartemperaturer vissa dagar. Om ett par veckor börjar det bli olidligt varmt så en bra tid för att göra staden utomhus är april och maj eller september och oktober. Vissa dagar i november kan också vara fina med behagliga temperaturer men ena dagen kan det vara tjugo plusgrader medan termometern nästa dag bara når upp till 2 – 3 grader C. Till och med vädret bjuder på omväxling och överraskningar i denna stad.

Vi bor hos dottern och hennes man vid våra besök. Det underlättar såklart enormt, inte minst ekonomiskt då hotellboende är dyrt i New York. Nu när restriktionerna kring pandemin har lättat har turisttillströmningen ökat ordentligt och det höjer såklart alla priser, inte minst för boende som sagt.

Bekvämligheten fick råda vid vår ankomst med SAS SK 901 till Newark. Det är inte optimalt för oss att flyga med SAS för det innebär en timmes resa med bil från flygplatsen via Manhattan och vidare över East River till New York Citys största stadsdel, Brooklyn. Å andra sidan flyger SAS direkt från Köpenhamn på dryga åtta timmar. I motsats till Hässleholm som ju delar sin ursprungliga stadsplanering med avenyer och gator i ett rutmönster med Manhattan har man i den senare behållit biltrafiken på i stort sett alla gator medan man gjort om lilla Hässleholm till en labyrint som är omöjlig att hitta in i men om man ändå skulle lyckas är risken att man aldrig hittar ut igen.
I fallet New York kan resan däremot ta två timmar om rusningstrafiken är alltför omfattande. Man når Manhattan från Jersey-sidan via Holland Tunnel eller Lincoln Tunnel, bägge under Hudson River. Vi åker genom Holland. Det är då det börjar. Man kommer in i city ungefär vid Canal Street och ska sedan tråckla sig igenom Soho (South of Houston Street) och Chinatown upp mot östra sidan och Williamsburg Bridge för vidare färd över East River till Brooklyn. Där bär det norröver för vår del till den stadsdel som heter Greenpoint i norra Williamsburg.

Denna gång levde vi verkligen det goda livet under vår vistelse i denna underbara stad. Har förvisso inte varit särskilt asketisk vid tidigare besök heller. New York inbjuder inte till det direkt. SAS landar strax efter tre på eftermiddagen amerikansk tid så vid femtiden har vi nått till dottern och hennes mans bostad vid McCarren Park. Klockan närmar sig nu elva på kvällen svensk tid (17.00 east coast time) så lite mör börjar man bli. Efter att ha blivit ordentligt välkomnade av den ett år gamla labradoodletiken Indie och hennes matte packar vi upp och när klockan närmar sig 6 PM, dvs 18.00 beger vi oss tvärs genom parken för att försöka få ett bord på en lokal restaurang. Bernies i hörnet av Driggs Avenue och Lorimer Street intill McCarren Park i Brooklyn är en amerikansk restaurang. Kön till ett bord är lång så väntetiden kan bli uppemot en timme. Dotterns man ansluter direkt från jobbet. Inne i lokalen är det stimmigt och högljutt. Servicen är snabb och effektiv men också vänlig. Kaffe serveras inte och när du käkat är det dags att gå. Kön till ditt bord är lång. Men står du ut med väntetiden så kan du njuta av vällagad amerikansk mat. Vi behöver inte sitta kvar någon längre stund, det har som sagt varit en lång dag och vi drar oss tacksamt tillbaka för att sova.

Genom att hålla ut första kvällen till fram emot tio, elva på kvällen amerikansk tid är vi hyfsat rätt i tid nästa morgon. Vi tar den korta promenaden till hörnet av Bedford Avenue och 7th Street där närmaste tunnelbana, Subway finns. Därifrån tar vi ”the L train”1) (linje L) till 14th Street på Manhattan. Det tar en kvart ungefär och kostar knappt 28 kronor. En kort promenad tar oss till Gansevoort Street i den del på Manhattan som kallas Meatpacking District. Här fördes kött från såväl nöt, gris som kyckling in till Manhattan i gamla tider. Viss slakteriverksamhet finns ännu kvar. Den upphöjda järnväg som förr användes till transporterna av livsmedel är numera omvandlad till en park som sträcker sig från 12th Street och vidare upp längs Manhattans västra sida förbi 34:e gatan. Här kliver vi av the High Line för att besöka ett nytt hypat område, Hudson Yards och en ny sevärdhet i New York, nämligen the Vessel.

På the High Line med Hudson Yards och The Edge i bakgrunden.

Hudson Yards med sin utsiktsplattform, the Edge på 101 våningen är ett modernt lyxigt köpcentrum med mängder av butiker och restauranger i flera våningar. Efter att ha betraktat the Vessel som är ett roligt byggnadsverk där den hugade kan trava upp för de många trapporna mot översta delen av byggnadsverket bestämmer vi oss för att köpcentrum i New York inte är ett dugg roligare än köpcentrum i Stockholm eller Malmö, åtminstone om man inte är ute efter att shoppa. Vi lämnar området för att bege oss söderut på Manhattan med målet inställt på Spring Street i den del på Manhattan som kallas Soho.

The Vessel.

På 80 Spring Street ligger Balthazar. Det här är ett franskt brasserie som öppnade 1997. När vi anländer strax efter klockan ett på dagen är kön trots allt inte så lång. Vi får ett bord inomhus i den stojiga lokalen en halv meter från en av servispersonalens servicepunkter. När vi ber om ett bord med mindre spring uppstår en mindre administrativ krissituation åtföljd av viss förvirring.
Det tar en stund och det första som kommer in på bordet är maten vi beställt tätt följd av våra aperitifer. Drycken vi beställde till maten har försvunnit i hanteringen och efter påminnelse kommer den sist.
Inte toppscore för servicen med andra ord men det som serveras ger ingen anledning till missnöje. Här finns ett urval av skaldjur men också mycket annat att välja på. Vi har planer för kvällen då vi ska äta middag med dottern och hennes käresta så vi har helt enkelt valt något mindre till lunchen – en club sandwich ”to share”. Den svenska kronan är för tillfället svag och kan närmast växlas rakt av mot dollarn med en tia. Notan för lunchen på Balthazar landar på närmare $110, dricks på minst 18% tillkommer. Semesterkassan sjunker i rask takt när man besöker New York med andra ord. Gissar att motsvarande lunch i Sverige kostar 40 – 50% mindre. Nåja, miljön på Balthazar är faktiskt också en upplevelse och kan vara värd en slant.

I mitten på maj är vädret som tidigare nämnts varmare i New York än hemma i södra Sverige. Sommartemperaturer kan man säga även om temperaturen växlar upp och ner i staden från en dag till nästa. New Yorks många parker är fyllda med människor och hundar. Vi bor granne med McCarren Park i Greenpoint, Williamsburg som är den norra delen av Brooklyn. Parken är gigantisk och spänner över flera kvarter. Här finns idrottsanläggningar av olika slag och gångstråk genomkorsar hela området. Överallt njuter folk av utomhusaktiviteter som tennis, baseball, joggande och inte minst hundpromenader.
Brooklyn är en stadsdel (borough) i New York City och namnet kommer från den nederländska staden Breukelen. Stadsdelen ligger på sydvästra delen av Long Island med Manhattan på andra sidan East River. Det bor mer än 2,5 miljoner människor i Brooklyn och den övervägande delen är afro-amerikaner.

Det har blivit kväll och vi tar den korta promenaden till tunnelbanan. Strax är vi tillbaka på Manhattan med siktet inställt på en favoritrestaurang som dottern och jag besökte första gången för snart tio år sedan. Det mesta är sig likt på Pastis. Man serverar fortfarande Beuf Bourguignon och många andra klassiska franska rätter. Vi unnar oss några ostron som inledning innan vi serveras huvudrätten. För min del en Filet sauce au poivre, en oxfilé med pepparsås. Köttet är av högsta kvalité, mört och smakrikt.

I en stad som New York finns naturligtvis ett enormt utbud av restauranger och barer. Ändå upplever en del nya besökare att det kan vara svårt att hitta de verkligt goda matställena. Innan resan är det därför bra att vara påläst och att beställa bord i god tid. Väldigt populära restauranger kan ha flera veckors väntetid eller till och med månadslånga köer.
Vi har bestämt oss för att besöka en namnkunnig indonesisk krog, Wayan. Den ligger faktiskt också på Spring Street i Soho, inte så långt från Balthazar som vi lunchade på någon dag tidigare. Här bjuds man på indonesiska smaker, fräscha kryddor och annorlunda rätter från vad vi är vana vid från det försvenskade thailändska köket och faktiskt inte heller likt den genuina maten i Thailand. På Wayan beställer man ett par rätter per person och sedan delar alla. På så sätt får vi en chans att smaka av allt det goda. För gott är det verkligen.

Behagligt mätta traskar vi tillbaka till ”the subway” och återvänder till Brooklyn för en kort hundpromenad med Indie innan det är dags för oss att sova efter en intensiv dag i staden som aldrig sover

New York – en stad man aldrig tröttnar på.

/Bosse

1) The L-train. På 1800-talet byggdes upphöjda (elevated railroad) järnvägar på 9, 6, 3 och 2 Avenyerna. De kallades allmänt för ”the L” av New York-borna.

Yrvaket land

Sverige – röda stugor, gula rapsfält, björkar med musöron, pannkakor med sylt, Volvo och midsommarstång. Det är Sverige eller hur? Nja, det var i alla fall Sverige, landet med den eviga eller åtminstone den flera hundra år långa freden. Här låste man inte ytterdörren på kvällen när man gick och la sig och inte sällan glömde man låsa cykeln också. Den stod ändå kvar nästa morgon. Här kunde man gå ensam hem mitt i natten, kvinna som man.
Sverige var sinnebilden av ett tryggt samhälle där människorna fick lön för mödan om än kanske inte så stor men tillräcklig för ett drägligt liv. Det var livsförutsättningarna för de allra flesta. Visst det fanns fläckar på den vackra bilden men på det hela taget var landet harmoniskt, ja kanske till och med lite slumrande likt en eftermiddag på sensommaren.

För en som levt en stund på jorden och gjort det i Sverige är det sig inte riktigt likt längre. Det känns inte längre så självklart att utvecklingen går framåt i positiv riktning. I alla fall inte på alla plan. Tryggheten är inte lika självklar. Det stabila samhället inte heller. Demokratin som vi så länge tagit för givet är skörare än någonsin. Yttrandefriheten ifrågasätts av en växande grupp invånare som aldrig upplevt 50- och 60-talets Sverige. Vår yttrandefrihet regleras av tryckfrihetsförordningen som i sin nuvarande form tillkom 1949 men Sverige var det första landet i världen som grundlagsfäste tryckfriheten (yttrandefriheten) genom en förordning 1766. Det är principerna som då lades fast som i huvudsak gäller än idag. Med det vill jag ha sagt att svensk yttrandefrihet är inget vi ska tumma på bara för att en grupp, vilken den än må vara får för sig att det inte passar deras syften.

Retoriken i svensk debatt har under senare tid förändrats kraftigt. Från att vara apologetisk till att bli försiktigt ifrågasättande. Det som för bara något eller ett par år sedan var omöjligt att säga offentligt kommer allt oftare fram i olika media.
Idag vågar rikspolitiker och till och med vissa journalister i klartext säga att integrationen misslyckats och utgör ett problem, till och med ett stort problem i vårt land.
Idag vågar man säga att Ryssland utgör ett hot mot säkerheten i Europa och att vi måste göra något åt det även om Socialdemokraterna i skrivande stund ännu inte vågar medge att en del av lösningen är medlemskap i försvarsalliansen NATO för Sveriges del.
Idag vågar man erkänna att gängkriminaliteten är ett samhällsproblem av gigantiska mått, osv.

Sverige blinkar i morgonljuset och tittar yrvaket på landet som inte längre är vad det en gång var. Det idylliska Sverige finns inte längre. Vi är ett land som de flesta andra fast ändå inte i den globaliserade världen. Hur vi ska driva landet vidare, inte tillbaka till men framåt mot ett tryggare mer idylliskt samhälle återstår att komma underfund med. Vi är ännu yrvakna.

Måtte fjällen falla från våra ögon.

/Bosse