Äta bör man annars…

I Sverige ges det ut en kokbok om dagen sägs det och allt som oftast ser man glättiga bilder på fantastiska kök med nära nog ett restaurangköks standard. Men lagas det någon mat i de svenska hemmen? Jag blir svaret skyldig för det vet jag ärligt talat inte. Det talas dock om att livsmedelshandeln slår nya rekord i pandemitider. Krogarna stänger ju strax efter åtta på kvällen då det inte längre får serveras alkohol och redan klockan tre på eftermiddagen skramlas det i pannor och kastruller när krögarna protesterar mot regeringens hantering av stödpaket och restriktioner.

Själv har jag med mig lite matintresse från min uppväxt. Mamma var kallskänka under sin yrkesverksamma tid så någon känsla för mat och matlagning har jag väl fått med mig från modersmjölken kan man anta. Nu i mogen ålder går matlagningsintresset i perioder får väl erkännas. Ibland finns inspirationen medan det emellanåt inte är lika fascinerande. Med COVID-19 hängande över sig är alternativen dock inte så många utan de flesta måltider äts i hemmets trygga vrå. Då gäller det att hitta den där inspirationen och att få till variationen också.
I matbutiken kan man hitta en uppsjö av färdiga eller halvfärdiga maträtter som kan ligga på tallriken på några få minuter efter en sväng i mikrovågsugnen. Men som jag antydde tidigare tillhör jag numera en mogen generation och halvfabrikat är inte lika med snabbt, gott och enkelt för min del. Tvärtom tycker jag det är tråkigt, trist och inte särskilt gott. Jag föredrar genuina råvaror och att någorlunda från grunden tillreda en måltid. Okej, vissa genvägar tillåts det måste jag erkänna men i stort undviker jag halvfabrikat.

Fisksoppa från Bretagne

Så häromdagen tog jag mig för att laga en fisksoppa. Det är enkelt och går dessutom snabbt. Jag har gjort den här varianten ett antal gånger vid det här laget. Och jag fuskar lite också. Tar några genvägar från det recept jag utgår ifrån. Alltså struntar jag i att skålla tomaterna och skala dem. Jag drar locket av en burk Mutti krossade tomater från Italien helt enkelt. De har garanterat god smak medan färska tomater kan vara helt smaklösa om det är fel säsong. Jag köper också lax- och torsktärningar. Lagom stora bitar bara att hälla i på slutet av koket. Sedan brukar jag förstärka med räkor också. De ska i allra sist så de inte blir sega. Receptet ser ni nedan. Men kom ihåg att recept är bara till för att få lite inspiration, det kan alltid modifieras efter tycke och smak.

Till soppan är det gott med aioli eller créme fraiche och nybakat bröd. Man kan ju baka själv eller så kan man köpa nybakat i butiken.
Man ska ju dricka något till också och det är såklart individuellt vad man föredrar. Jag tycker att ett ganska smakrikt vitt vin passar fint till men en god öl kan ju också vara gott. Ett annat alternativ som aldrig kan vara fel är vårt fina svenska vatten.
Just vid det här tillfället valde vi ett vitt vin från Frankrike, nämligen Sancerre Domaine de la Villaudière, 2019. Helflaska 750 ml nr 5338 på Systembolaget. Flaskan kostar 179 kronor. Satt som en smäck som man brukar säga.
Jag slängde fram grytan på bordet direkt från spisen som synes på bilden. Det går såklart att lägga upp i tallrikar eller servera i en vacker skål och det hade jag ju gjort om jag tänkt mig att skriva en blogg om soppan. Men när detta begav sig var vi mest hungriga.

Receptet – fisksoppa från Bretagne, (4 port)

600 gr fisk, jag brukar ta lax och torsk i färdiga tärningar men det går med annan fast fisk också.
1 burk Mutti krossade tomater
1 liten gul lök eller 2 scharlottenlökar (banan)
1/4 purjolök med fördel den gröna delen
1/2 fänkålsstånd (eller lite mer efter smak)
2 msk olivolja
1 pkt saffran
1 vitlöksklyfta
1 dl torr vermouth (vill man kan slå en skvätt i ett glas med lite gin så har man en Dry Martini också)
2 dl fiskbuljong (gör du egen blir det bäst men det funkar med tärning, motsv)
2 dl vispgrädde
1 tsk salt
1 krm cayennepeppar (ta mer eller mindre beroende på hur mycket sting du önskar)
Hackade örter, t ex persilja, gräslök eller basilika

Så här gör du:

Hacka löken fint, strimla purjolök och fänkål.
Fräs lök, purjo och fänkål i oljan till de får lite färg. Tillsätt saffran och hackad eller pressad vitlök. Häll i vermouth och späd med fiskbuljong och grädde. Salta och peppra. Sjud till en jämn sås.
Lägg i fisken (2 – 3 cm stora bitar, jag fuskar ju med färdiga tärningar). Låt sjuda i ca 3 minuter. Häll därefter i tomaterna och låt gå med till de är varma. Lägg därefter i räkorna, om du väljer att ha sådana med. Låt inte räkorna koka, då blir de sega och tråkiga. Till sist toppar man med örter.
Servera omgående.

Originalreceptet har jag hämtat från Bonniers kokbok ISBN 978-91-7424-138-9

Det tar alltså bara någon halvtimme att fixa denna goda fisksoppa som ursprungligen kommer från Bretagne men i denna fuskvariant stammar den alltså från Hässleholm. Lite mer fisk än originalet, köpt i färdiga tärningar. Två förpackningar på ICA. Inget jobb med att skålla och skala tomater.
Köper man färdigt bröd så är det här en god måltid man kan svänga ihop en söndag eftermiddag efter en dag i naturen, efter hundpromenaden eller vad man nu tar sig för på söndagar. Enkelt och snabbt.

Lycka till!

/Bosse

På liv och död

Det talas mycket om död i dessa tider men för att citera en seriestrip med Snobben och Charlie Brown. ”En dag ska vi dö”, säger Charlie Brown med hängande huvud. ”Jo”, svarar Snobben. ”Men alla andra dagar lever vi.”
Dagligdags får vi rapporter om antalet döda i COVID-19. Det kan få vem som helst att hänga med huvudet, inte bara Charlie Brown. Och faktum kvarstår, en dag ska vi alla dö. Som tur är vet de flesta av oss inte vilken dag det ska hända och de allra flesta av oss längtar heller inte dit.
I människans natur tycks det dock ligga att längta till morgondagen, till det där man vill ska hända, till resan, till festen, till något som ska förverkligas. Och ändå vill vi inte dö men för varje dag vi lever ökar sannolikheten för att vi nått dagen då vi de facto lämnar detta jordeliv.

I olika sammanhang ställs då och då frågan till allt från kändisar till vem som helst av oss vilken dag som är den bästa dagen i vårt liv. Svaren varierar med alltifrån utförda idrottsprestationer, mellovinster, barnafödande och bröllop till lotterivinster och allt däremellan. Speciella händelser i våra liv.
Mitt svar är alltid detsamma. Den bästa dagen i mitt liv är idag. Igår är ett minne och imorgon kan jag vara död.
Har då inget fantastiskt hänt i mitt liv som överskuggar den grå vardagen. Självklart men det är som sagt minnen. Och många fina minnen har det hunnit bli. Tiden för mig obevekligt mot min sextioåttonde födelsedag. Det finns alltså all anledning för mig att leva idag och att njuta av dagen, att njuta idag – i det lilla och det stora. Kanske lättare sagt än gjort i dessa pandemitider att njuta av dagen men det är ändå värt ett försök tycker jag. För vi ska ju en dag dö och då gäller det att leva alla andra dagar. Han är klok den där Snobben.

Hurra för livet!

/Bosse

Hej vad det går!

Just nu pratas det mycket om höghastighetståg åtminstone här i Skåne och inte minst i trakterna runt Hässleholm. Det finns en uttalad oro för att framdragningen av nya banor för just höghastighetståg ska göra stora ingrepp i naturen med förlorade naturvärden som följd. I dagarna har Länsstyrelsen i Skåne bytt fot från avrådan till avvaktande i väntan på vad Trafikverket ska komma fram till i sina undersökningar om var själva banan ska dras fram.
Bl a är Äspehöjden på Hovdala naturområde hotad. Här finns en av landets största bestånd av avenbok som ett exempel. Hovdala har blivit ett mycket uppskattat rekreationsområde för såväl kommunens invånare som för tillresande från övriga landet och från norra Europa. Efter att militären lämnade Hässleholm i början på seklet har Hovdala utvecklats med vandringsleder och andra friluftsarrangemang. Även om en höghastighetsbana tar begränsad del av området i anspråk är risken att hela området kommer att påverkas negativt.

Är då inte höghastighetståg något som vi måste ha? Utvecklingen kan väl inte stoppas? Vi lever ju ändå på 2020-talet. Min personliga uppfattning är att vi kanske måste släppa fram höghastighetståg också i Sverige men först långt fram i tiden från nu. Sverige är ett långt land men med en förhållande till sin yta liten befolkning. Förvisso är befolkningstätheten som störst i de södra delarna av landet, från Mälardalen och söderut så koncentrationen är inom ca 70 mils avstånd från respektive tätorter som är berörda. Inte så långt egentligen.

De höghastighetståg man planerar för idag ska köras i en hastighet på 320 km/tim att jämföra med dagens tåg som kör mellan 160 km/tim och 200 km/tim. En resa från Stockholm till Malmö tar med dagens tåg som snabbast 4,5 timmar. Med höghastighetståg blir restiden 2,5 timmar. Men då ska man beakta att det är om man inte stannar på mellanliggande stationer. Man kör non-stop mellan huvudstaden och Malmö. Så ska man kunna hoppa på längs med sträckan blir det alltså betydligt längre restid än 2,5 timmar. Tåget ska accelerera och bromsa in ett antal gånger efter sträckan. Någon siffra på restid kan jag tyvärr inte ange men en gissning är att det kanske adderar en timme till på restiden mellan de två städerna – minst.

Nästa fråga blir hur många kommer att välja höghastighetståget för att resa på de sträckor man tänkt sig (Stockholm – Malmö och Stockholm – Göteborg)? På sträckan Stockholm – Göteborg är tidsvinsten beräknad till en timme och en kvart så i det fallet är det inte mycket att tjäna på mot det tåg som finns idag. En annan faktor blir naturligtvis biljettpriset.
Trafikverket har beräknat kostnaden för projektet till någonstans mellan 215 – 365 miljarder kronor i 2019 års penningvärde. Enligt en studie vid KTH skulle kostnaden kunna bli betydligt lägre, 160 – 190 miljarder. Man hävdar att den kostnadsbilden ligger närmare sanningen vid en internationell jämförelse förutsatt att man använder effektiv teknik. I det fallet hänvisar man till erfarenheter från främst Frankrike och Spanien. Enkelt förklarat kan man på vissa sträckor bygga med en något mindre komplicerad teknik och ändå ha god säkerhet och hållbarhet med hanterbara underhållskostnader menar KTH. Genom att man på dessa begränsade sträckor kan sänka hastigheten från de tänkta 320 km/tim till 300 km/tim eller 280 km/tim kan banorna också byggas med snävare radier för att runda olika hinder eller undvika naturområden. Tidsförlusten blir försumbar hävdar KTH, det ska röra sig om minuter.

KTH menar också att biljettpriserna på sikt bör bli förhållandevis låga om man projekterar kostnadseffektivt.
Men man säger också att 80 % av trafiken kommer att härröra från mellanliggande stationer och med ovanstående resonemang kommer alltså restiden mellan ändstationerna att bli längre än den angivna utom för de tåg som kör non-stop, dvs 20 % av den totala trafiken.
I studien berör man också befintliga tågbanor och menar där att kapacitet frigörs på dagens järnvägsnät inte minst för godstrafiken som i dag får stå tillbaka för snabbare persontrafik. I förlängningen skulle en effektivare godstrafik ge vinster för näringsliv och miljö (minskad lastbilstrafik bl a). Också långsammare persontåg skulle kunna få bättre punktlighet tror KTH:s järnvägsgrupp.

Med ovanstående i tankarna återkommer jag till frågan vem som ska åka med höghastighetstågen? Nedanstående resonemang grundar sig helt på mina egna gissningar bör påpekas. Framtiden kommer att visa om jag gjort kloka antaganden eller är helt ute och reser (med tåg eller annat färdmedel).
I Sverige bor det idag 10 miljoner människor. Hur många av dessa som reser med tåg en eller flera gånger under ett år kan jag inte utröna men enligt en utredning (ISBN 978-91-7729-871-7) från KTH:s järnvägsgrupp gjordes 221 miljoner resor med tåg i Sverige under 2016. Antalet resor har naturligtvis minskat pga pandemin men kommer sannolikt att öka i takt med att vi lyckas bemästra COVID-19. Hur mycket och hur snabbt kan man bara gissa. Något pandemin lärt oss är att man kan sköta en hel del utan att resa och träffas fysiskt i konferensrum och på kontor. Den lärdomen kommer troligen att leva kvar hos oss en lång tid framöver vilket innebär att vi kommer att resa mindre överhuvudtaget. Samtidigt kommer behovet av sociala resor för att träffa familj och vänner att bestå och troligen öka över tid.

Min slutsats är dock att Sverige inte behöver någon höghastighetsbana än på många år. Det finns annat vi kan lägga 250 miljarder kronor på som bör komma före. Under pandemin har det uppdagats en hel rad brister i det svenska samhället. T ex behöver vi ha en bättre beredskap för kriser. I och för sig ingen överraskning för många av oss men vissa såg det inte komma. Vår befintliga infrastruktur är eftersatt så kanske ska vi rusta upp våra vägar och befintlig järnväg först. Skolan behöver också reformeras och bli just en skola där eleverna får kunskap att ta med sig in i vuxenlivet. Polisen behöver rustas upp precis som försvaret. Äldreomsorgen har en gigantisk utmaning med behov av omfattande utbildningsinsatser för att ge de äldre en anständig omvårdnad.
Göran Persson lånade 250 miljarder ur pensionssystemet. De pengarna borde återföras till sina rättmätiga ägare, nämligen Sveriges pensionärer. Alla som jobbat ett långt liv i detta land men som trots det lever under fattigdomsgränsen för att våra politiker slösar bort våra skattemedel på diverse tveksamma projekt.
Vår elförsörjning har i dagarna varit i ropet. Här finns också hål att stoppa i. Förpassa Miljöpartiet till klimataktivisternas skräphög och satsa på effektiv energiförsörjning och forskning för framtidens generationer.

Listan kan göras hur lång som helst på åtgärder som skulle göra nytta och vara till glädje för landets befolkning innan alla dessa miljarder satsas på höghastighetståg. Tids nog kommer då förutsättningarna för höghastighetståg finnas och då har den tekniska utvecklingen tagit ytterliga kliv framåt med mer effektiv framdrivning och förhoppningsvis mindre inverkan på omgivningarna.

Vett och sans istället för plakatpolitik.

/Bosse

Källor:

KTH Studie ”Nya stambanor och höghastighetståg – nyttor och kostnader

KTH Järnvägsgrupp utredning ISBN 978-91-7729-871-7

Hur är det nu man gör?

Hässleholm är en ung stad. Etthundrasex år sedan staden fick sina stadsprivilegier 1914. Som samhälle något äldre nämligen från 1887 då municipalsamhället bildades för att 1901 istället bli en köping.
Det påstås att Hässleholms stadskarta tog sin ursprungliga form på en servett och efter modell från Manhattan, New York. Därav avenyer och gator i ett symmetriskt rutmönster. Det var också så staden såg ut när jag satte min fot här för första gången 1973. Jag hade förvisso passerat staden då och då ett par år tidigare men då endast sett någon liten del av den genom ett tågfönster och ärligt talat inte lagt någon större vikt vid vad som syntes vara en ovanligt grå och trist ”liten håla”.

Men 1973 klev jag av tåget på Hässleholms station med en blå bag innehållande en k-pist och en del andra militära prylar samt en persedelsäck modell större med blandade civila och militära persedlar. På den tiden kunde man alltså skicka ut den militära personalen med vapen och allt utan några särskilda preludier om säkerhet. Idag gissar jag att det är fullständigt otänkbart.

Att hitta i staden var lika enkelt som att hitta på Manhattan i New York (i alla fall i Mid- och Uptown) fast kortare väg att gå. Avenyerna löpte från väst till öst och gatorna från söder mot norr. Enkelt och lättnavigerat. Lätt att hitta in i staden och lätt att hitta ut.
Så är det inte längre. Efter ett antal omgestaltningar av centrum har Hässleholms stadskärna förvandlats till en labyrint med ologiska trafiklösningar. Jag gissar att syftet varit att försvåra eller förhindra biltrafik i ett missriktat försök att göra centrum attraktivt för gående och cyklister. När man numera angör staden via Stobygatan norrifrån hamnar man i en säck och kommer om man följer gällande trafikregler och skyltning att återkomma till samma punkt som man försökte äntra staden på. Kommer man söderifrån ska man göra en kringgående rörelse för att komma in till centrum norrifrån. Den som kommer första gången till Hässleholm riskerar att hamna i samma säck som den som kom norrifrån i föregående exempel. Förvirrande?

En för Hässleholm ny skylt dök för något halvår sedan upp på ett ställe i staden. Den får utgöra exempel på vad trafiksituationen i Hässleholm kan beskrivas som. Skylten heter enligt Svensk Författningssamling, Vägmärkesförordning 2007:90 Sammanvävning. Den sorterar under rubriken Anvisningsmärken och betyder:
”Denna skylt upplyser om att två körfält eller körbanor löper samman till ett och att förarna skall anpassa sig till de nya förhållandena på platsen enligt bestämmelserna. Använd kugghjulsprincipen med ömsesidigt hänsynstagande.”
I Hässleholm är skylten mest att betrakta som dekoration för de flesta tycks inte ha en aning om vad den betyder. En god vän från Birmingham förklarade en gång den brittiska motsvarigheten på följande sätt:
”Traffic merging – no it doesn´t, it only goes into confusion” Fritt översatt betyder det att trafiken sammanvävs men nej det gör den inte alls, den övergår i förvirring.
Det är en ganska bra beskrivning av trafiksituationen i Hässleholm generellt. Det finns inga logiska vägar mellan punkt A och punkt B. Som bekant är den närmaste vägen mellan två punkter en rak linje. I Hässleholm har den vägen blivit allt krokigare för varje gång stadsplanerare bestämt sig för att göra förändringar i staden. Etthundra meter fågelvägen blir lätt flera kilometer om man förflyttar sig med bil. Det gör staden ogästvänlig med ett utdöende centrum som följd. Att utgå från hur man planerar en större stad och applicera det på den lilla staden har fått förödande följder för bl a Hässleholm som har en liten stadskärna. Tillresande vill inte parkera 500 meter från t ex Stortorget och gå in till butiker, caféer och restauranger. Man vill parkera nära och helst ovan jord för att uträtta sina ärenden och sedan återvända till bilen och kunna köra vidare till de semiexterna områden som man låtit växa upp i alla väderstreck runt stadskärnan. Man vill heller inte köra långa omvägar för att nå sitt mål vilket betyder att man allt oftare möter bilar som kör mot körriktningen, på gågator eller i bussfiler.

Det ska i rättvisans namn sägas att det inte enbart är den labyrint av olika vägval man måste känna till för att hitta in i staden som är boven i dramat med butiksdöden i centrum. Hässleholms butiker drabbas som alla andra städer av e-handel, externa köpcentrum och nu senast av den långdragna pandemin. Men en svårtillgänglig stad underlättar inte.

Nu väntar nya projekt med inhyrda konsulter som ska utforma nya förslag på hur staden ska gestaltas för framtiden. Kanske kan man utlysa ännu en arkitekttävling, vad vet jag? Gissar att konsulterna, oavsett vad de titulerar sig som kommer från Stockholm, Göteborg eller Malmö. Någon av dem har kanske till och med varit i Hässleholm tidigare men mer troligt kommer de hit en första gång för att sedan återvända till skrivbordet i någon av de tidigare nämnda städerna. Det har redan utlovats dialog med allmänheten och företagen. Det känns igen från tidigare projekt. I den mån någon beslutfattare läste utfallet den gången tycks det har utgjort grunden för att göra ganska exakt tvärtemot mot vad folk och företag tyckte och önskade sig.

När du ska besöka Hässleholm rekommenderas en väl uppdaterad GPS. Risken är annars att du inte hittar in till staden – och om du gör det kanske du inte hittar ut igen.

/Bosse

Den som väntar

Efter snart ett år med COVID-19 dristar jag mig till att påstå att vi lever i pandemins tidevarv. Nu har vi nått nästa fas i denna farsots gäckande av våra liv. Ännu ser vi inte slutet men vi väntar. Nu är det vaccinet många av oss vill åt. Aldrig har väl en spruta i armen varit så efterlängtad som nu. Det är en annan väntan.

Men när kommer den då, sprutan? När kommer brevet från sjukvården, från någon av landets regioner som ger dig rätt att boka tid för din vaccination? Sverige har per den 25 januari i år vaccinerat 1,92 per 100.000 invånare. I Danmark har man lyckats ungefär dubbelt så bra med 3,69 medan Israel utklassar de flesta länder med en siffra 46,71. I Storbritannien är siffran 11,38. Allt enligt Oxford University som sammanställer vaccinationstakten i olika länder. Sverige har en lägre takt än EU-länderna i genomsnitt.
Senaste nytt här i Region Skåne är att man är osäker på leveranserna av vaccin och därför avvaktar med utskick av brev till nästa grupp (70+) som står i tur för vaccination. Breven ligger färdiga på tryckeriet, klara att skickas ut men… Vi väntar.
Man frågar sig varför vi inte tycks lyckas särskilt bra med något i vårt land just nu? Vi släpar efter medan andra länder uppvisar betydligt effektivare hantering och därmed sannolikt skyddar sin befolkning bättre.

Nja, säger du. Det hävdas ju att vi har en eftersläpning i rapporteringen av vaccinationerna medan andra länder har en snabbare rapportering. Det skulle betyda att vi egentligen vaccinerar lika snabbt och omfattande som de flesta jämförbara länder.
Då vill jag påminna om att när det gäller dödstal i denna förskräckliga sjukdom har man haft ett liknande resonemang i Sverige – fast tvärtom. Vi har hävdat att andra länder har haft en eftersläpning i rapporteringen av döda medan vi har haft en snabb rapportering av dödstalen. Slutsatsen av det skulle vara att vi haft liknande antal döda i förhållande till folkmängd som andra länder. Så är det som bekant inte. Vi har betydligt sämre utfall än t ex våra nordiska grannar. Men som bekant kan man bevisa det mesta med statistik.

Ju längre vi måste upprätthålla strikta restriktioner ju mer hämmas vi som individer och samhälle. Det ger i sin tur långsiktiga effekter av pandemin som är svåra att överblicka men det finns anledning att tro att de kommer att påverka samhället i många år framöver, decennier gissar jag.
Exempel på orosmoln är hur distansutbildning av våra unga påverkar kunskapsnivåer och hur möjligheter till högre studier eventuellt försvåras av detta med minskad tillgång till rätt utbildad arbetskraft i framtiden som följd.
Annat som kommer att ge negativa effekter är konkurser i främst småföretag och tillhörande arbetslöshet. I förlängningen kommer det att ge minskade skatteintäkter och därmed minskad välfärd. Våra politiker kommer såklart att ropa på höjda skatter men det kommer i sin tur att ge minskade investeringar i det privata näringslivet och i förlängningen sämre tillväxt.
Någon ljusning när det gäller politikernas förmåga att sätta sig in i näringslivets villkor och hur det fungerar i verkligheten är tyvärr inte att hoppas på.

Det pratas också allt oftare om den psykiska hälsan och hur den påverkas av isolering. Antalet kontakter med andra människor har minskat kraftig för de flesta av oss. Människan är som bekant ett socialt djur och eremitliv är inte för de flesta av oss. Det är ändå det vi just nu ska ägna oss åt för att begränsa virusets härjningar. För oss som lever tillsammans med någon går det väl ändå an men jag tänker på alla som lever singelliv. I Sverige är det en ansenlig andel av alla hushåll som är just singelhushåll. Enligt SCB:s senaste statistik (sept 2020) är det närmare bestämt 18 % (knappt 1,9 miljoner) av befolkningen (ensamstående utan barn). 51 % av dessa är kvinnor.
Fysisk beröring är en viktig del i samvaron med andra människor och det är ju inte heller att rekommendera i dessa tider. Vi skakar inte hand, vi kramas inte, inte ens våra nära och jag förmodar att dating inte är så lockande heller. Vilka konsekvenser denna uteblivna kontakt med medmänniskor får på sikt tror jag egentligen inte att någon i dagsläget med säkerhet kan uttala sig om. Men på vissa håll befaras ökad psykisk ohälsa och fler självmord. Bägge tragiska effekter som också kommer att ge avtryck i samhällsutvecklingen. Här kan vi alla säkert bidra till att minska effekterna. Med dagens moderna teknik kan man ändå ta kontakt med vänner och släktingar med hjälp av t ex Face Time eller om den man vill kontakta inte är tekniskt bevandrad eller utrustad så är ett gammaldags telefonsamtal bättre än ingenting. Tror inte någon blir störd av en fråga om hur det står till. Medmänsklighet är viktigare än någonsin och inte bara till nära vänner ut så långt ut i bekantskapskretsen som möjligt.

I veckan lyckades jag i alla fall träffa några kamrater under betryggande former, utomhus och med behörigt avstånd. Vi var allt som allt sex stycken av åtta i kamratkretsen som sågs under ett par timmar på eftermiddagen. Vi har under mer än trettio år träffats regelbundet, först som Round Table-medlemmar och efter att vi alla fyllt fyrtio i en konstellation som kallas PM (Past Member). Det är viktiga vänner i mitt liv och våra träffar är alltid livgivande energiinjektioner. Under pandemin har vi bara träffats vid något enstaka tillfälle mot månatliga träffar i normala tider. Det är något som gjort livet torftigare och nu väntar vi på att vi ska kunna återgå till vår normala mötesrutin.

Det är många som väntar och det är många saker att vänta på. Hela livet väntar och gör det runtom i hela världen. Vi är många som är trötta på att vänta men jag tror att någon rivstart blir det inte. Livet kommer att smyga sig på oss så sakteliga efterhand som pandemin ebbar ut. Den som väntar…

Vänta inte med att tvätta händerna och hålla avstånd.

/Bosse

Round Table. En internationell sammanslutning för unga män från olika yrkesgrupper mellan 22 och 40 år gamla. Det finns en motsvarande sammanslutning för kvinnor, Ladies Circle.

Skånsk vinter

Häromveckan föll det plötsligt ner mer snö här i norra Skåne än vi sett på flera år. Idag faller istället regn och snövallarna smälter sakta ner till en smutsig sörja.
Jag har satt mig i en bekväm fåtölj för att låta matsmältningen efter lunchen ha sin gång under några minuter innan dagens värv ska återupptas. Jag läser några rader i en bok jag fick i present för ganska länge sedan nu men som blivit stående i bokhyllan – oöppnad. Men ganska snart tar magens mödor med omhändertagande av min spis all energi och ingen kraft finns kvar att hålla ögonlocken i uppfällt läge. Jag nickar till, boken faller ner i knät och tankarna förvandlas till drömmar i min lätta slummer.

Böcker kan bli suddiga ibland.

Ordningen är återställd. Landskapet förvandlas så sakteliga till en grå massa. Mörkret lutar sig på något sätt in över en. Det har åter blivit skånsk vinter.

Vinnare och förlorare

Ett nytt år har sett dagens ljus. Snön har lagt sig över hela landet (nästan iallafall) men egentligen har det ju inte hänt ett endaste dugg bara för att vi har bytt en siffra i almanackan.
Det mesta är precis som det var igår – eller hur? Det känns ungefär som om världen har stannat upp, ungefär som livet stannat upp trots att dagarna kommer och går, räkningarna dimper ner i brevlådan ungefär som innan. Ja, nu kommer de ju bara varannan dag förstås för PostNord har trots portohöjningar inte råd att dela ut post varje dag. Men bortsett från den lilla detaljen så…

Rapporterna om dödsfall pga COVID-19 fortsätter att lägga sordin på tillvaron och människorna bakom siffrorna har såklart drabbats mångfalt värre än vi som bara blir sorgsna över de negativa beskeden. Pandemin har också delat upp oss i vinnare och förlorare. En del av oss påverkas inte alls av Coronasmittan, eller iallafall i en ganska begränsad omfattning. Visst, vi måste alla skydda oss från smitta för ingen vet vem som drabbas med den yttersta konsekvensen – döden – eller vem som går symptomfri ur sjukdomen. Men för många rullar ändå vardagen på ungefär som vanligt. Man har sitt jobb, sin inkomst och möjligen är fritiden lite mer blek än den var för ett år sedan.
Andra har mist jobbet eller riskerar att mista det, framtiden är osäker. Krögare tvingas till konkurs och andra företagare likaså. De kan räkna sig till förlorarna.

Foto: Annika Persson, Precious People Photographer.

En bransch som sällan nämns är frisörbranschen. Frisörer är enligt min erfarenhet en kategori hantverkare som ses på lite med ett leende av många. ”Klippa lite hår – det är väl egentligen inte något riktigt jobb?” Jag har varit gift med en frisör, en frisörmästare i fyrtio år. Jag har lärt mig mycket under de här åren om yrkets villkor. Det är inte vem som helst som klarar av att jobba som frisör och ännu färre som gör det i mer än fyrtio år. Det är ett tufft jobb både fysiskt och psykiskt. Och det är närkontakt med människor, fysisk kontakt. Det är ju förutsättningen för jobbet.


”Håll ut, håll avstånd, undvik kontakt med andra människor”. Det är budskapet från allt från kungen själv till statsministern, till den numera med stjärnstatus behängda Tegnell. Men det kan inte en frisör leva upp till. Frisören måste ta i sina kunder, om han eller hon har några vill säga. Kunderna har ju fått uppmaningen att inte gå i butiker, på gym eller till frisören. Men också hos frisören rullar räkningarna in var och varannan dag. Hyror, löner och inte minst skatter ska ju betalas antingen det görs några klipp eller ej (ursäkta den gamla vitsen). Jo, men det finns ju jättemycket stödpaket till företagen. Det säger ju regeringen varje gång en företagare gnäller – och gnäller gör ju företagarna hela tiden eller hur?
NEJ! Det finns inga fungerande stödpaket som öser pengar över småföretagen. Jo, de finns i politikernas retorik men i praktiken fungerar de dåligt eller inte alls. Så nej, några pengar rullar inte in ens varannan dag, De rullar inte in alls för tillfället. Kanske kommer det något besked om när man kan söka vissa stöd efter den 15:e februari men då kan det vara försent, för frisören precis som för krögaren och alla anställda som skramlar med kastruller eller klipper med saxen i luften. Under tiden sitter statsministern och hans fru i statstelevisionen och pratar om köttgrytor. Inte så konstigt egentligen för de är ju runt dessa politiker trivs bäst. Men frisören, krögaren, caféägaren och butiksbiträdet har ingen köttgryta att se fram emot. De tillhör kategorien förlorare i spåren efter pandemin. Kanske blir följden av det att också statsministerns köttgryta blir magrare när skatteintäkterna gör en störtdykning pga av alla konkurser men det blir inte för allt annat först fått stryka på foten.

Vinnare eller förlorare – vilket lag tillhör du?

/Bosse

…och julen varar än till påska.

Sitter på mitt hemmakontor, för övrigt det enda kontor jag har nuförtiden och ser stora lappvantar falla över Hässleholm. Efter att ha firat en grön jul är nu också Skåne vitt av snö sedan några dagar och just idag är snöfallet särskilt ymnigt, åtminstone här i norra Skåne.
Jag är inte någon vintermänniska och så här års brukar en resa till varmare breddgrader vara i antågande. Men så blir det ju inte i år som väl är allom bekant. I år ska vi genomlida hela den skånska vintern utan avbrott. Nu gäller det att inte gå bananas, få en vinterdepression och tappa modet helt. Då inställer sig frågan hur länge vintern tänker stanna här i de sydligaste delarna av landet? Det är frågan som ingen, absolut ingen kan ge svar på. Kanske är det över redan i mars eller så är det långkalsonger på till långt fram i maj. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan.

I år infaller påsken första veckan i april. De flesta av oss har sedan länge kastat ut julen vid det laget men vintern kan fortfarande vara närvarande till och med här i Skåne. Och att julen skulle vara fram till påsk dementeras redan i visan ”för där emellan kommer fastan”. I många länder städas julen ut redan trettondedag jul medan vi här i Sverige väntar till tjugonde dag jul som bekant. Men vi gör ju inte som andra i det här landet. Det har vi lärt oss, om inte förr så i år.

Det finns ett talesätt som säger att man inte ska önska livet ur sig när man vill att tiden ska gå fort fram till en viss händelse och det är en klokskap som blir allt mer påtaglig ju äldre man blir. Tiden går som många av oss vet fortare ju äldre man blir. Det som var en evighet när man var barn är blott en blinkning när man blivit gammal. Likafullt är det svårt för en sådan som jag, en icke vintermänniska att inte längta till våren. På samma gång vill jag inte att tiden ska rusa. Ännu en paradox i livet.

I denna tid blir därför vintern lite extra lång misstänker jag. Få sociala kontakter, inga kulturevenemang att förgylla tillvaron med och emellanåt grått och rått väder. Kanske är snön då ändå en välsignelse. Landskapet blir lite ljusare. Kylan inte lika inträngande och vill solen bara visa sig också så kan utomhusvistelse vara en av livets njutningar i denna annars så mörka tid.

I skrivande stund är det vecka 1 2021. Återstår några veckor ännu i mörker. När vecka 8 , sista veckan i februari är här har ljuset återvänt någorlunda i de södra delarna av landet och man kan skönja en stundande vår. Och med ljuset väcks livsandarna och energin flödar in i den vintertrötta kroppen. Någon gång i mars brukar det dyka upp någon solig dag och vi kan dricka den första koppen kaffe på altanen. Nu kommer den tid då man kan njuta av naturens uppvaknande, knoppar som snart ska brista, snödroppar som tittar upp ur jorden och fågelsången som åter ljuder runtom i trädgården. Det finns med andra ord hopp, hopp om ännu en vår och burken med D-vitaminer kan ställas undan och ersättas med solljus.

Håll ut!

/Bosse

Den kluvna tungan

Gör inte som jag gör, gör som jag säger. Känns det igen eller är det möjligen tvärtom?
Svenska ministrar excellerar i att uppmana oss medborgare till återhållsamhet och isolering medan de själva gör tvärtom. När det gäller ministrarna själva gäller inte restriktioner och solidaritet för att begränsa smittspridning av COVID-19. De står över oss vanliga. Det är en slående likhet med den forna Sovjetunionens nomenklatura – samhällets elit.

Statsministern själv ansåg sig behöva besöka ett köpcentrum i centrala Stockholm någon dag innan jul. Det tyckte Morgan Johansson, justitieminister också att han behövde och tog en inköpsrunda på köpcentrat Nova Lund. Finansminister Magdalena Andersson drog på skidsemester till Sälen och myndighetschefen för MSB, Dan Eliasson ville ha lite sol i vintermörkret och tog flyget till Kanarieöarna. Också Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har varit på inköpsrunda i vimlet.

Det blir svårt för Stefan Löfven att hålla några presskonferenser framöver och predika om att ”nu är det slut på festandet, gå inte i butiker och på gym”. Han får väl lägga till att det gäller alla utom nomenklaturan, dvs han själv och hans ministrar och kanske några till få utvalda. Och därmed har han diskvalificerat sig själv och sin regering, hans myndighetschefer åker med i samma svep. Brukar inte ta till svordomar i mina texter men Fck´m! De är inte mina ledare. De har inte mitt förtroende. Jag har aldrig sympatiserat med den socialistiska tanken men har ändå kunnat känna förtroende för regeringsföreträdare som kompetenta, omdömesgilla personer även om vi haft olika politiska synsätt. Men för de här anhanget känner jag bara förakt. De är odugliga, fulla med lögn och saknar såväl kompetens som omdöme. Kretiner rätt och slätt.

Nu lägger vi 2020 bakom oss och går in 2021. Det börjar lika illa som 2020 slutar men jag vill ändå tro att det sakta men säkert kommer att bli bättre under året. Om myndigheterna inte sjabblar bort vaccinationerna kommer vi framåt sensommaren och början på hösten kunna återgå till ett mer normalt liv. Vi kommer dock att vandra på ett slagfält med många offer. Alltför många av dessa offer är sannolikt helt onödiga och det kan vi till stor del tacka ovan nämnda kretiner för. Jag säger det igen – Fck´m!

I skrivande stund återstår det en dag av detta djävulska år. För egen del kommer jag tillsammans med min fru försöka att göra denna sista dag på året till något positivt, en god matbit, ett gott vin och positiva förhoppningar om ett kommande gott år. Önskar er alla allt gott!

GOTT NYTT ÅR!

/Bosse

Mer jul – eller…?

Saga eller sanning? Ja, det vet jag och du får gissa. Nu står i vilket fall som julen 2020 för dörren. Det ska firas runtom i världen, i Sverige och i var mans hem. Ja, hos de av oss som firar jul vill säga. Det gör ju inte alla ens i Sverige längre. Men ska jag vara ärlig så struntar jag i det för vi firar jul på vårt sätt. En lätt sekulariserad jul som det med åren blivit i min familj.

Numera är det en jul i miniformat. Föräldrarna har sedan ganska många år flyttat sitt julfirande till högre höjder. Det hoppas jag i alla fall. Hoppas att de sitter på ett moln där den ursprungliga anledningen till vårt julfirande också befinner sig. Fast det kan man ju inte riktigt veta förstås. Kanske bekände de sig i hemlighet till troll och vättar? Som bekant bor vättar under våra hus. De känns lätt igen eftersom de är småväxta och nästan alltid klär sig i grått. Vättar är tjuvaktiga så håll ordning på dina tillhörigheter och pass upp för de kan förvända synen på oss människor. Ett sätt att blidka dessa småfolk är att sätta ut mat, sk vättehögar. Vätten eller hustomten kan också bo under ett träd på tomten, ett vårdträd. Med dagens moderna byggteknik är det inte alltid så lockande att bo under huset.


Våra barn, numera vuxna är utspridda runtom i världen. En i Stockholm, en i Helsingborg och en i Boston. Man kan hoppas på att de svenskbaserade kan pallra sig hit under helgerna tillsammans med de två barnbarn vi begåvats med – så här långt. Fast i skrivande stund är det inte alltför hoppfullt med rådande pandemi och galloperande smittspridning, överfulla SJ-tåg och COVID-19 i skolor och i köpcentrum.

Julen har som sagt blivit allt mindre omfattande, smalare kan man säga. Mindre mat förbereds och dukas upp. Det finns helt enkelt botten också i fattigt folk. På senare år blir i alla fall jag fort mätt. Redan när sillen inmundigats börjar det ta emot. Då återstår det kallskurna och det småvarma innan risgrynsgröten och gottebordet. Det är ju stört omöjligt att få i sig med bibehållet välmående. Inte ens matsmältningssupar hjälper, snarare tvärtom.
Juldekorationerna har också blivit färre. Julgardinerna är ett minne blott precis som de virkade tomtarna, julkrubban, kyrkan och julbocken. Nu är det LED-belysningar som skapar stämning, en liten godisskål och julgranen som återstår. Ernst Kirchsteigers olika julprojekt har inte lyckats nästla sig in i det Carlssonska hemmet till dags datum. Någon sillinläggning har dock hustrun gett sig på men jag föredrar Brantevikssill, stekt inlagd strömming, en sardin och currymajonäs efter min salig mors recept.
Annars har vi sedan många år en flæskesteg på danskt manér på julafton för att på juldagen hänge oss till ett mera traditionellt svenskt julbord. Så kan det bli när man gift sig med en utlänning.

Illustration
Årets gran, lite knubbig, lite sned men grön och full med ljus.

Julklapparna är nuförtiden inriktade mot barnbarnen i första hand. Vid pass sextiosju är behovet av prylar för egen del kraftigt begränsat. Det är umgänge, avkoppling och något gott att äta som är det som hägrar. Att julgåvorna kallas för klappar härstammar från den tid då det knackades (klappades) på husets dörr och ett paket kastades in. Det hela började som ett busstreck där ungdomar gick runt och knackade på i stugorna. När dörren öppnades slängdes något in, t ex ett vedträ och med en lapp fäst på. På lappen stod en vers, ofta något elakt eller grovt. Denna sed är förlagan till julrim på klapparna. Numera blir rim allt ovanligare i vårt stressade samhälle. Kanske kan årets begränsade rörelsefrihet innebära en renässans för rimmandet.

På denna lapp får du ett rim om din klapp
Paketet döljer vad det är för en sak
Ska i alla fall inte användas på din bak
Och det går inte heller att lista ut med en app

Det mesta är mindre med julen nuförtiden i vår familj men det finns fortfarande de som går ”all in”. Det görs korv, sillar läggs in, fisk lutas, knäck kokas och hus och hem pyntas med allt ifrån blinkande renar och pingviner till tomtar och änglar. Julsångerna ljuder över nejden så hälften kunde räcka. Nu är den förbannade julen här igen med andra ord. Som svensk tycker man såklart att lagom är bäst och våra jultraditioner är de rätta. Allt annat är överdrivet, för lite eller bara helt enkelt totalt fel.

Och så svenskens förhållande till sprit. En alkoholfri jul rekommenderas – för barnens skull. Under detta år har vi dock lärt oss att svensken bara följer rekommendationer till en viss del och andra rekommendationer gäller ju förstås bara andra och inte mig. Så till julbordet hör såklart en snaps eller två, kanske tre och fyra också innan sången börjar.

Nu är det jul igen
och far är full igen
och hela granen står i lågor
stryk det har du fått
och det har gjort dig gott
och mera får du innan kvällen

Melodi: Nu är det jul igen.

En vacker och stämningsfull julsång som vi brukar sjunga i vår familj – kanske eller vad tror ni?
Innan julbordet ska avätas så där strax efter att Kalle Ankas jul på TV har tittats på för femtioelfte gången i ordningen ska det drickas glögg och ätas pepparkakor, ibland med grönmögelost (ett modernt påfund utan någon som helst koppling till genuina jultraditioner). På senare år har utbudet av julglögg antagit enorma proportioner. Annat var det på 50- och 60-talet då det såldes Vinglögg på Systembolaget. Tror det var den enda varianten. Klassificerades som starkvin men det räckte oftast inte utan det tillsattes lämplig mängd Renat (eg. Absolut Renat Brännvin som inte ska förväxlas med dagens Absolut från Åhus).
En traditionell svensk sup är 6 centiliter, inte en fyra. Det kan lätt uppfattas som snålt. Danska snapsar däremot är en eller två centiliter vilket innebär att när dansken har dragit i sig tre snapsar har han eller hon fått i sig samma mängd som svensken får på en sup fast under längre tid. Svensken som petat i sig tre ransoner är har vid detta laget tämligen påstruken. Talet blir förvillande likt danskan, lite grötigt, otydligt och med något högre volym.
Det finns nu förutsättningar för att en viss irritation infinner sig i det svenska julfirandet. Anledningen till detta är Karl-Bertil Johnsson som varje julafton begår hiskeliga brott i Robin Hoods anda. Denna uppmaning till socialism och moraliskt förfall envisas statstelevisionen med att upprepa i oförminskad styrka varje julafton medan midjemåttet sväller hos svensken.

Nu återstår bara nötterna, Yatzy och någon svartvit film från 1958 innan julafton övergår i juldagen. I år ska vi i alla fall gå på julottan. Vi skulle ju gått på julottan säger vi vid frukostbordet vid kvart över nio, det får bli nästa år.

Ännu en jul har kommit och gått. I år 2020 något rumphuggen av COVID-19. Mindre umgänge, färre julfester, inga alls faktiskt. Inga julbord på krogen. Olyckligt för krogbranschen, bra för kroppsvikten. Men jul blir det ju oavsett pandemier, krig, missväxt eller vilket djävulstyg det än må vara som visar sitt fula tryne.
Årets julklapp är inget vedträ utan istället ett stormkök. Kommer ta upp en plats i garderoben eller förrådet för de flesta, användas av betydligt färre och ganska snart glömmas bort av många. Nästa år blir det något annat, kanske en kurs i umgänge för de som legat av sig under pandemin. Kom ihåg var ni läste det först.

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

/Bosse