På väg mot NATO

Jag får erkänna att jag trodde inte att nuvarande regering skulle komma till en överenskommelse med Turkiet. Men efter att hört lite kommentarer under dagen så inser jag att jag underskattat Socialdemokraterna och deras heder. De hade inga problem att kasta Amineh Kakabaveh framför bussen när det kom till kritan. Motiveringen var att deras överenskommelse bara gällde till riksdagsårets slut. Förvisso slutar inte innevarande riksdagsår förrän nästa börjar till hösten men herregud det är ju ändå sommarlov för riksdagsledamöterna så det är väl inte så noga med datumen – eller?

Med den saken ur världen återstår nu bara att jaga rätt på 33 misshagliga figurer som Erdogan vill ”ta hand om”. Vilka dessa är har ännu inte nått offentlighetens ljus men en del kreativa förslag har figurerat på diverse social medier.
Kakabaveh är ett förstahandsval för många och som en bonus finns de som vill slänga med Özz Nüjen, ni vet han som genom en bulvan betalade Akilov svart för renoveringsjobb på Gotland innan sagda Akilov gav sig ut på lastbilsfärd på Drottninggatan med förödande följder.
Nu anlitar ju statsministern också svart arbetskraft för RUT-arbete så kanske får Nüjen skyddsstatus och slipper hänga från någon lyktstolpe i Ankara, vad vet jag?

I övrigt är jag illa informerad över vilka kurder som vistas i Sverige och bedriver för Turkiet oönskad verksamhet här. Förmodligen kan ändå ingen utlämnas till Erdogans nåd (någon nåd lär ju inte ges) utan omfattande lagändringar och ett ordentligt rymligt samvete i den den svenska statsapparaten. Men jag kanske blir förvånad igen? Kanske är det ett paradigmskifte vi ser i svensk utrikes- och inrikespolitik.

Sammanfattningsvis är jag ändå nöjd med att Sverige och Finland har kommit ett steg närmare ett NATO-medlemskap. Men inte har det skett pga skickligt politiskt arbete.

Vem kan man lita på?

/Bosse

Högt i det blå och djupt under ytan

Vid vårt senaste besök i New York lyckades jag övertala min fru att följa med till hangarfartyget Intrepid som ligger förtöjd på Hudson River mellan Pier 84 och Pier 88 i höjd med 46th Street. Med hjälp av Rob, vår dotters man hittade vi lätt till muséet och kom snabbt igenom säkerhetskontroll och kassa (New Yorkbo går dessutom in till reducerat pris – och denna dag passerade vi som sådana).

USS Intrepid är ett 266 meter långt och 28 meter brett hangarfartyg av Essex-klassen som byggdes under Andra Världskriget. Fartyget började byggas 1941 och sjösattes i april 1943 som ett av tjugofyra fartyg i denna klass. USS Intrepid deltog i flera strider i Stilla Havet. Efter modernisering på 50-talet tjänstgjorde hon både i Atlanten och i Vietnamkriget i olika roller. Fartyget har också fungerat som återhämtningsfartyg vid rymdfärderna med Gemini- och Mercuryprogrammen.
Numera ligger hon alltså förtöjd i New York och tjänstgör sedan 1984 som Intrepid Sea Air and Space Museum. Här kan besökare beskåda såväl olika flygmaskiner som rymdfarkoster och själva fartygets innandömen. Intill finns också Growler, den enda ubåt som är öppen för allmänheten i USA. Growler är en ”guided-missile submarine”

USS Intrepid – Intrepid Sea Air and Space Museum, New York

På det vidsträckta däcket på Intrepid finns ett antal stridsflyg av olika årgång uppställda. En del något åtgångna av väder och vind. I detta inlägg tänker jag dock begränsa mig till ett enda flygplan, nämligen den mytomspunna SR-71 som under en period också kunde ses i Östersjön. Ja det vill säga, den kunde ses på radar men knappast med blotta ögat.
Det hela började som ett CIA-projekt, Lockheed A-12 som flög första gången 1962. Flygplanet var konstruerat för att flyga i farter över mach 3, tre gånger ljudets hastighet och på höjder över 20 kilometer. Syftet med flygningarna var underrättelseinhämtning i olika områden runtom i världen. Den specifika CIA-operationen varade till 1968 då istället det amerikanska flygvapnet, USAF övertog flygplantypen nu utvecklad till SR-71 och opererade med typen fram till 1998.

Lockheed A-12/SR-71

En numera omtalad incident inträffade 1987 då en SR-71 flög på 20 kilometers höjd över Östersjön när den ena motorn exploderade och flygplanet snabbt tappade såväl höjd som fart. Besättningen svängde och tog kurs mot svensk kust och flög därmed in över Gotland. En svensk rote (två flygplan) JA37 Viggen från F13, Bråvalla satte kurs mot det kränkande flygplanet. När det framgick att SR-71 befann sig i nöd bestämdes att den svenska roten skulle eskortera mot danskt luftrum. Ytterligare en svensk rote startade från F10 i Ängelholm och fortsatte eskortuppdraget. Det har senare visat sig att flera sovjetiska Mig-25 startats för att skjuta ner SR-71. Minst en Mig-25 hade låst en robot mot det amerikanska flygplanet men fick ej avfyra då svenskt flyg eskorterade/skyddade.
Nu mer än trettio år senare när hemligstämplar lyfts har också de fyra svenska piloter som deltog i eskorten av SR-71 belönats med medaljer från det amerikanska flygvapnet.

Vi hann också med ett besök i den tidigare nämnda ubåten vilket till min förskräckelse var det min fru tyckte var det mest spännande.
The Intrepid Sea Air and Space Museum har mycket att se och studera. Vi hann bara med en bråkdel vid vårt besök och jag får försöka att göra ett återbesök framöver för det finns mer jag vill se. Frågan är dock om jag kan få med mig min fru en gång till?

Hornen växer ut på Rob – ”Kan man sikta in sig på New Jersey?”

Det här är en av New Yorks sevärdheter, en av många naturligtvis och alla är ju inte intresserade av militär verksamhet, stridsflygplan och ubåtar men de allra flesta är väl ändå både nyfikna på och fascinerade av rymden och då finns det en hel del att utforska på Intrepid.

New York – jag tröttnar i alla fall aldrig.

/Bosse

Back in New York City

I början på november 2021 öppnade USA sina gränser för resenärer från Shengenområdet. Jag köpte omedelbart en biljett och begav mig den 17 november till New York för att besöka vår dotter som bor där sedan en tid tillbaka. Har sedan hunnit med ytterligare två besök varav det senaste nu i maj.

Under vintermånaderna kan det bli isande kallt i staden med snåla vindar längs det långa breda avenyerna. Nu är vädret behagligare med svenska sommartemperaturer vissa dagar. Om ett par veckor börjar det bli olidligt varmt så en bra tid för att göra staden utomhus är april och maj eller september och oktober. Vissa dagar i november kan också vara fina med behagliga temperaturer men ena dagen kan det vara tjugo plusgrader medan termometern nästa dag bara når upp till 2 – 3 grader C. Till och med vädret bjuder på omväxling och överraskningar i denna stad.

Vi bor hos dottern och hennes man vid våra besök. Det underlättar såklart enormt, inte minst ekonomiskt då hotellboende är dyrt i New York. Nu när restriktionerna kring pandemin har lättat har turisttillströmningen ökat ordentligt och det höjer såklart alla priser, inte minst för boende som sagt.

Bekvämligheten fick råda vid vår ankomst med SAS SK 901 till Newark. Det är inte optimalt för oss att flyga med SAS för det innebär en timmes resa med bil från flygplatsen via Manhattan och vidare över East River till New York Citys största stadsdel, Brooklyn. Å andra sidan flyger SAS direkt från Köpenhamn på dryga åtta timmar. I motsats till Hässleholm som ju delar sin ursprungliga stadsplanering med avenyer och gator i ett rutmönster med Manhattan har man i den senare behållit biltrafiken på i stort sett alla gator medan man gjort om lilla Hässleholm till en labyrint som är omöjlig att hitta in i men om man ändå skulle lyckas är risken att man aldrig hittar ut igen.
I fallet New York kan resan däremot ta två timmar om rusningstrafiken är alltför omfattande. Man når Manhattan från Jersey-sidan via Holland Tunnel eller Lincoln Tunnel, bägge under Hudson River. Vi åker genom Holland. Det är då det börjar. Man kommer in i city ungefär vid Canal Street och ska sedan tråckla sig igenom Soho (South of Houston Street) och Chinatown upp mot östra sidan och Williamsburg Bridge för vidare färd över East River till Brooklyn. Där bär det norröver för vår del till den stadsdel som heter Greenpoint i norra Williamsburg.

Denna gång levde vi verkligen det goda livet under vår vistelse i denna underbara stad. Har förvisso inte varit särskilt asketisk vid tidigare besök heller. New York inbjuder inte till det direkt. SAS landar strax efter tre på eftermiddagen amerikansk tid så vid femtiden har vi nått till dottern och hennes mans bostad vid McCarren Park. Klockan närmar sig nu elva på kvällen svensk tid (17.00 east coast time) så lite mör börjar man bli. Efter att ha blivit ordentligt välkomnade av den ett år gamla labradoodletiken Indie och hennes matte packar vi upp och när klockan närmar sig 6 PM, dvs 18.00 beger vi oss tvärs genom parken för att försöka få ett bord på en lokal restaurang. Bernies i hörnet av Driggs Avenue och Lorimer Street intill McCarren Park i Brooklyn är en amerikansk restaurang. Kön till ett bord är lång så väntetiden kan bli uppemot en timme. Dotterns man ansluter direkt från jobbet. Inne i lokalen är det stimmigt och högljutt. Servicen är snabb och effektiv men också vänlig. Kaffe serveras inte och när du käkat är det dags att gå. Kön till ditt bord är lång. Men står du ut med väntetiden så kan du njuta av vällagad amerikansk mat. Vi behöver inte sitta kvar någon längre stund, det har som sagt varit en lång dag och vi drar oss tacksamt tillbaka för att sova.

Genom att hålla ut första kvällen till fram emot tio, elva på kvällen amerikansk tid är vi hyfsat rätt i tid nästa morgon. Vi tar den korta promenaden till hörnet av Bedford Avenue och 7th Street där närmaste tunnelbana, Subway finns. Därifrån tar vi ”the L train”1) (linje L) till 14th Street på Manhattan. Det tar en kvart ungefär och kostar knappt 28 kronor. En kort promenad tar oss till Gansevoort Street i den del på Manhattan som kallas Meatpacking District. Här fördes kött från såväl nöt, gris som kyckling in till Manhattan i gamla tider. Viss slakteriverksamhet finns ännu kvar. Den upphöjda järnväg som förr användes till transporterna av livsmedel är numera omvandlad till en park som sträcker sig från 12th Street och vidare upp längs Manhattans västra sida förbi 34:e gatan. Här kliver vi av the High Line för att besöka ett nytt hypat område, Hudson Yards och en ny sevärdhet i New York, nämligen the Vessel.

På the High Line med Hudson Yards och The Edge i bakgrunden.

Hudson Yards med sin utsiktsplattform, the Edge på 101 våningen är ett modernt lyxigt köpcentrum med mängder av butiker och restauranger i flera våningar. Efter att ha betraktat the Vessel som är ett roligt byggnadsverk där den hugade kan trava upp för de många trapporna mot översta delen av byggnadsverket bestämmer vi oss för att köpcentrum i New York inte är ett dugg roligare än köpcentrum i Stockholm eller Malmö, åtminstone om man inte är ute efter att shoppa. Vi lämnar området för att bege oss söderut på Manhattan med målet inställt på Spring Street i den del på Manhattan som kallas Soho.

The Vessel.

På 80 Spring Street ligger Balthazar. Det här är ett franskt brasserie som öppnade 1997. När vi anländer strax efter klockan ett på dagen är kön trots allt inte så lång. Vi får ett bord inomhus i den stojiga lokalen en halv meter från en av servispersonalens servicepunkter. När vi ber om ett bord med mindre spring uppstår en mindre administrativ krissituation åtföljd av viss förvirring.
Det tar en stund och det första som kommer in på bordet är maten vi beställt tätt följd av våra aperitifer. Drycken vi beställde till maten har försvunnit i hanteringen och efter påminnelse kommer den sist.
Inte toppscore för servicen med andra ord men det som serveras ger ingen anledning till missnöje. Här finns ett urval av skaldjur men också mycket annat att välja på. Vi har planer för kvällen då vi ska äta middag med dottern och hennes käresta så vi har helt enkelt valt något mindre till lunchen – en club sandwich ”to share”. Den svenska kronan är för tillfället svag och kan närmast växlas rakt av mot dollarn med en tia. Notan för lunchen på Balthazar landar på närmare $110, dricks på minst 18% tillkommer. Semesterkassan sjunker i rask takt när man besöker New York med andra ord. Gissar att motsvarande lunch i Sverige kostar 40 – 50% mindre. Nåja, miljön på Balthazar är faktiskt också en upplevelse och kan vara värd en slant.

I mitten på maj är vädret som tidigare nämnts varmare i New York än hemma i södra Sverige. Sommartemperaturer kan man säga även om temperaturen växlar upp och ner i staden från en dag till nästa. New Yorks många parker är fyllda med människor och hundar. Vi bor granne med McCarren Park i Greenpoint, Williamsburg som är den norra delen av Brooklyn. Parken är gigantisk och spänner över flera kvarter. Här finns idrottsanläggningar av olika slag och gångstråk genomkorsar hela området. Överallt njuter folk av utomhusaktiviteter som tennis, baseball, joggande och inte minst hundpromenader.
Brooklyn är en stadsdel (borough) i New York City och namnet kommer från den nederländska staden Breukelen. Stadsdelen ligger på sydvästra delen av Long Island med Manhattan på andra sidan East River. Det bor mer än 2,5 miljoner människor i Brooklyn och den övervägande delen är afro-amerikaner.

Det har blivit kväll och vi tar den korta promenaden till tunnelbanan. Strax är vi tillbaka på Manhattan med siktet inställt på en favoritrestaurang som dottern och jag besökte första gången för snart tio år sedan. Det mesta är sig likt på Pastis. Man serverar fortfarande Beuf Bourguignon och många andra klassiska franska rätter. Vi unnar oss några ostron som inledning innan vi serveras huvudrätten. För min del en Filet sauce au poivre, en oxfilé med pepparsås. Köttet är av högsta kvalité, mört och smakrikt.

I en stad som New York finns naturligtvis ett enormt utbud av restauranger och barer. Ändå upplever en del nya besökare att det kan vara svårt att hitta de verkligt goda matställena. Innan resan är det därför bra att vara påläst och att beställa bord i god tid. Väldigt populära restauranger kan ha flera veckors väntetid eller till och med månadslånga köer.
Vi har bestämt oss för att besöka en namnkunnig indonesisk krog, Wayan. Den ligger faktiskt också på Spring Street i Soho, inte så långt från Balthazar som vi lunchade på någon dag tidigare. Här bjuds man på indonesiska smaker, fräscha kryddor och annorlunda rätter från vad vi är vana vid från det försvenskade thailändska köket och faktiskt inte heller likt den genuina maten i Thailand. På Wayan beställer man ett par rätter per person och sedan delar alla. På så sätt får vi en chans att smaka av allt det goda. För gott är det verkligen.

Behagligt mätta traskar vi tillbaka till ”the subway” och återvänder till Brooklyn för en kort hundpromenad med Indie innan det är dags för oss att sova efter en intensiv dag i staden som aldrig sover

New York – en stad man aldrig tröttnar på.

/Bosse

1) The L-train. På 1800-talet byggdes upphöjda (elevated railroad) järnvägar på 9, 6, 3 och 2 Avenyerna. De kallades allmänt för ”the L” av New York-borna.

Yrvaket land

Sverige – röda stugor, gula rapsfält, björkar med musöron, pannkakor med sylt, Volvo och midsommarstång. Det är Sverige eller hur? Nja, det var i alla fall Sverige, landet med den eviga eller åtminstone den flera hundra år långa freden. Här låste man inte ytterdörren på kvällen när man gick och la sig och inte sällan glömde man låsa cykeln också. Den stod ändå kvar nästa morgon. Här kunde man gå ensam hem mitt i natten, kvinna som man.
Sverige var sinnebilden av ett tryggt samhälle där människorna fick lön för mödan om än kanske inte så stor men tillräcklig för ett drägligt liv. Det var livsförutsättningarna för de allra flesta. Visst det fanns fläckar på den vackra bilden men på det hela taget var landet harmoniskt, ja kanske till och med lite slumrande likt en eftermiddag på sensommaren.

För en som levt en stund på jorden och gjort det i Sverige är det sig inte riktigt likt längre. Det känns inte längre så självklart att utvecklingen går framåt i positiv riktning. I alla fall inte på alla plan. Tryggheten är inte lika självklar. Det stabila samhället inte heller. Demokratin som vi så länge tagit för givet är skörare än någonsin. Yttrandefriheten ifrågasätts av en växande grupp invånare som aldrig upplevt 50- och 60-talets Sverige. Vår yttrandefrihet regleras av tryckfrihetsförordningen som i sin nuvarande form tillkom 1949 men Sverige var det första landet i världen som grundlagsfäste tryckfriheten (yttrandefriheten) genom en förordning 1766. Det är principerna som då lades fast som i huvudsak gäller än idag. Med det vill jag ha sagt att svensk yttrandefrihet är inget vi ska tumma på bara för att en grupp, vilken den än må vara får för sig att det inte passar deras syften.

Retoriken i svensk debatt har under senare tid förändrats kraftigt. Från att vara apologetisk till att bli försiktigt ifrågasättande. Det som för bara något eller ett par år sedan var omöjligt att säga offentligt kommer allt oftare fram i olika media.
Idag vågar rikspolitiker och till och med vissa journalister i klartext säga att integrationen misslyckats och utgör ett problem, till och med ett stort problem i vårt land.
Idag vågar man säga att Ryssland utgör ett hot mot säkerheten i Europa och att vi måste göra något åt det även om Socialdemokraterna i skrivande stund ännu inte vågar medge att en del av lösningen är medlemskap i försvarsalliansen NATO för Sveriges del.
Idag vågar man erkänna att gängkriminaliteten är ett samhällsproblem av gigantiska mått, osv.

Sverige blinkar i morgonljuset och tittar yrvaket på landet som inte längre är vad det en gång var. Det idylliska Sverige finns inte längre. Vi är ett land som de flesta andra fast ändå inte i den globaliserade världen. Hur vi ska driva landet vidare, inte tillbaka till men framåt mot ett tryggare mer idylliskt samhälle återstår att komma underfund med. Vi är ännu yrvakna.

Måtte fjällen falla från våra ögon.

/Bosse

Var drar vi gränsen?

Dagens politiker tar ofta till uttrycket oacceptabelt när de vill visa handlingskraft. Men ord är knappast liktydigt med handling. Det finns en tendens i Sverige att samhället backar när enskilda människor, grupper av människor, organisationer eller till och med länder bryter lagar, regler eller internationell rätt. Vi upprörs, knyter näven i byxfickan och utbrister att det är OACCEPTABELT!

En företeelse som inte ens hade något namn för något decennium sedan är blåljussabotage. Numera är det förhållandevis vanligt. Räddningstjänsten kan inte köra fram till brand eller ambulanser kan inte komma fram och hjälpa skadade eller sjuka människor för att en pöbel ägnar sig åt stenkastning eller beskjuter med raketer. Polisbilar sticks i brand och poliserna utsätts för stenkastning.
Senaste händelsen var i påskhelgen och var inget annat än fullfjädrade upplopp. En motdemonstration urartade innan det som de ville protestera mot ens hade börjat. En stor grupp gavs sig direkt på polisen och totalförstörde polisbilar och skadade flera andra. Flera poliser fick föras till sjukhus med skador. Över hundra polismän blev i olika grad skadade när helgens våldsamma upplopp sammanfattades.
Polisen backade för att ”undvika våld”. Polisen är de enda som i fredstid har rätt att använda våld i Sverige. Det är staten som har vad man brukar kalla våldsmonopol och den uppgiften är det alltså polismyndigheten som har rätt att upprätthålla. Problemet är att polisen uppenbarligen inte har varken verktygen, resurserna, taktiken eller viljan att upprätthålla våldsmonopolet. Möjligen inte heller modet. Det senare kan förklaras av för dåliga arbetsvillkor, främst dålig lön. Är det verkligen värt att utsätta sig för risken att skadas eller i värsta fall dödas för en lön under 30.000 i månaden? Men det är mer än själva lönen som påverkar. Dålig ledning och bristande stöd från våra ansvariga politiker är säkert också en faktor.

Det väcker frågan var vi ska dra gränsen i vårt land? Hur mycket samhällsfarliga avsteg ska vi acceptera? Hur länge ska vi backa? När ska vi ge mandat för polisen att upprätthålla allmän lag och ordning så att vanligt folk, vi som betalar kan vistas i säkerhet på gator och torg? Vilka resurser måste vi skjuta till för att polisen ska kunna lösa sin uppgift?
Varför är vi svenskar generellt så undfallande mot de som bryter mot lagar, regler, gammal hävd, etc. Varför tar vi så stor hänsyn till människor som bryter mot lagen medan vi inte visar omtanke och respekt för de som utsätts för dessa missdådare.

En het potatis i efterspelet har varit Ebba Buschs (KD) uttalande om varför det var hundratalet poliser som skadades och inte hundratals upprorsmakarare. Ebba Busch undrade varför polisen inte använde sina tjänstevapen. Det blev ett j-vla liv för att tala klarspråk. Hela vänsterkollektivet gick i taket och Sveriges justitieminister, Morgan Johansson tog i från tårna och undrade om Ebba Busch ”inte var riktigt klok?”.
Helt bortsett från att dylikt språkbruk inte anstår ett statsråd är just frågan om varför polisen var just så undfallande, hellre tog stryk än upprätthöll allmän ordning? Någonstans måste man dra gränsen. Hur mycket våld får en pöbel utsätta samhället för innan samhället tar i med hårdhandskarna och drar gränsen? Hit men inte längre!
Det är lite som med barnuppfostran. Har man inte satt tydliga gränser blir barnet lätt gränslöst och då är det inte så lätt att styra in på den rätta vägen i efterhand. Nu är det i elfte timmer och femtionionde minuten att sätta dessa gränser i vuxenvärlden också. Jag hoppas bara att klockan inte redan är fem över tolv.

För att travestera på Torbjörn Fälldin – ”Håll gränsen!”

/Bosse

Krig i Europa – en vattendelare i Sverige

Det råder krig i Europa, det värsta i sitt slag sedan 1945. Rysslands anfall på Ukraina har satt en hel del på sin spets. Egentligen borde många av oss sett det komma långt tidigare om jag får travestera på en av förre statsministerns favorituttryck. Putin har ärligt talat flaggat ganska tydligt för vad han har för planer men inte minst i Sverige tittar vi gärna åt ett annat mindre konfliktfyllt håll.

En del av oss har varit negativa till den hämningslösa nedrustning Sverige gjort av både det militära och civila försvaret. Andra har hejat på och ropat på mer. Själv tog jag ställning redan år 2000 då jag valde att lämna Flygvapnet efter 30 års tjänstgöring. Jag har skrivit om det tidigare så tänker inte utveckla vidare här.
När vi sedan drabbades av COVID-19 i mars 2020 kunde jag om jag hade haft lust slå mig för bröstet och säga – vad var det jag sa? Då i mars 2020 visade det sig att den beredskap som fanns i Sverige för en pandemi var otillräcklig för att inte säga obefintlig. Den 13 mars skrev jag ett inlägg om detta på denna blogg. Till min förvåning stod politiker och höga tjänstemän från allehanda myndigheter i olika medier med gapande munnar och påstod att detta kunde man verkligen inte förutse men nu skulle kraftåtgärder vidtas. Fast egentligen var vi ju ganska många som förutsåg detta för åratal sedan även om vi inte kunde veta att det var just en pandemi som skulle drabba oss. Men att man behöver beredskap och redundans (för att använda ett fint ord) för olika extraordinära händelser det borde inte vara så svårt att fatta. Man kunde ju frågat sin granne Finland, de har behållt sina beredskapslager och underhåller dem, väl skyddade på hemlig plats. Där är naiviteten inte så framträdande.

Nu har det utbrutit krig i Europa. Det kom också oväntat och var inget man kunde förvänta sig – på vissa håll. Men andra blev inte lika förvånade.
Dags att upprusta och bråttom har det blivit. Det svenska försvaret ska kunna möte en kris, ett krig, ett anfall. Men ärligt talat är det inte så enkelt som det kanske låter i vissa öron. Det handlar inte bara om det militära försvaret utan minst lika mycket den civila beredskapen och förmågan. Energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och distribution, skydd för civilbefolkningen och sjukvård måste fungera. Skolgång likaså och barnomsorg. Samhället måste fungera i så stor omfattning som möjligt. Ledning och samordning på nationell, regional och lokal nivå måste också vara effektiv och väl inövad. Det är den knappast idag.

Allt detta och mycket därtill kostar inte bara pengar utan kräver dessutom tid för att kunna återtas, byggas upp. Sverige har med anledning av Rysslands angreppskrig mot Ukraina trots allt vaknat upp. Såväl politiker som allmänheten ställs nu inför vägval. Vilken väg ska vi välja? Kommer Putin fortsätta sin expansionistiska politik och hur kommer det i så fall att drabba Sverige direkt eller indirekt? Oavsett den fortsatta utvecklingen är förhoppningen att arbetet med att stärka landets säkerhet fortsätter oförtrutet och gärna med högre tempo och inte minst högre svansföring.
De som läst tidigare inlägg vet att jag förespråkar ett medlemskap i NATO. Bättre att lösa hemförsäkring innan huset står i lågor som många uttrycker det idag. Men NATO är inte något Columbi ägg, en enkel lösning på militärt och civilt försvar av Sverige. Det är viktigt att se hela bilden. Landet måste rustas på alla områden för att stå robust i framtida kriser av vilket slag de än må vara.

Den politik som förs är förödande för landet och befolkningen. Extremt höga skatter, ineffektiv förvaltning och felaktiga prioriteringar utarmar såväl människor som företag. Det gör oss beroende av utlandet på en mängd olika områden, inte minst jordbruket i Sverige verkar under tunga bördor. Det ger ett svagt och sårbart samhälle med en alltför stor andel bidragsberoende människor samtidigt som självförsörjningsgraden minskar.

I september går Sverige till val. Det blir en vattendelare.
Hur många vill se en mer progressiv styrning av landet syftande till att stärka vår motståndskraft parat med fortsatt utveckling och välstånd?
Hur många vill behålla nuvarande styre med saktfärdighet, obeslutsamhet och t o m feghet i vissa fall. Hur många vill leva kvar i bidragsberoende och med en aggressiv diktators hot hängande över landet?

Jag vet vad jag önskar mig efter september 2022

/Bosse

Fred till vilket pris som helst

Försvarsalliansen NATO har tydligt uttalat att man inte har för avsikt att gå in i kriget i Ukraina med militär trupp. Det skulle innebära ett storkrig i Europa hävdar man. Så är det förmodligen. I den stund som NATO ger sig in i konflikten mellan Ryssland och Ukraina så är det liktydigt med krig mellan öst och väst, ett tredje världskrig. Det är verkligen inget man önskar sig.
Man skulle kunna tro att världen skulle lärt sig något efter det förra världskriget men sanningen är nog tyvärr att en stor del av världens befolkning aldrig lär sig – varken i stort eller smått.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj önskar sig en NFZ, No Fly Zone, dvs att NATO ska stänga luftrummet över Ukraina. Detta för att hindra ryskt flyg att bomba och raketbeskjuta framförallt sjukhus, barnhem och civila bostadsområden.
Innebörden blir att ryska flygstridskrafter och NATO-flyg som upprätthåller zonen konfronteras och därmed är krigshandlingar mellan parterna ett faktum.

Hur mycket ska då västvärlden tåla av Putins aggression mot väst? Hur mycket ska Ukrainas folk behöva utstå av rysk grymhet? När ska den demokratiska världen ingripa och sätta stopp för vår tids värsta despot? Vilket pris måste vi betala för att upprätthålla demokratin i Europa? Måste vi utkämpa ett tredje världskrig för att försvara våra suveränitet?
Många frågor som ingen har ett enkelt och självklart svar. Med ryggradsreflex och direkt när jag ställer mig dessa frågor blir det spontana svaret att krig ska undvikas till vilket pris som helst. Men med lite eftertanke är det ju inte vad jag egentligen tycker och tror på.
Till vilket pris som helst skulle ju innebära att jag är beredd att ge upp frihet, demokrati, rätten att uttrycka min åsikt, osv, osv. Det priset är jag inte beredd att att betala och de är också dessa värden jag en gång för mer än femtio år sedan var redo att försvara med det yttersta priset när jag tog värvning i Flygvapnet. Det har inte ändrat sig sedan dess.

I Sverige har vi Försvarsmakten. Fram till den 31 december 1974 var namnet istället Krigsmakten. Jag ska ärligt erkänna att jag när jag steg innanför grindarna på dåvarande Kungliga Krigsflygskolan i Ljungbyhed 1971 inte reflekterade över varken benämningen Krigsmakten eller Krigsflygskolan. Men det har hela tiden handlat om försvar och aldrig om angrepp. Om Sverige skulle ägnat sig åt angrepp på andra nationer hade jag inte engagerat mig i sådan verksamhet, det är jag helt säker på.

År 2000 lämnade jag in min ansökan om avsked från Försvarsmakten/Flygvapnet. Mina bevekelsegrunder var flera. Den omfattande nedmonteringen av såväl det militära som det civila försvaret hade inletts med en sällan skådat frenesi, beslut om nedläggning av F10 i Ängelholm (min hemmaflottilj) var fattat och en omriktning av Försvarsmakten från försvar av Sverige till internationella operationer pågick. Ingen av dessa tre faktorer tilltalade mig.
Jag var övertygad om att Sverige inom 10 till 20 år skulle vara tvunget att bygga upp sin försvarsförmåga igen varför nedrustningen för mig framstod som rent ut sagt idiotisk.
Mina möjligheter till stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter blev starkt begränsade om jag ville stanna i södra Sverige.
Jag var tveksam till om jag ville engagera mig i utlandsmissioner. Därmed inte sagt att jag inte känner stor respekt för de uppoffringar många gjort på de olika utlandsuppdrag som Försvarsmakten deltagit i över tid.

Nu står Sverige och övriga Europa inför ett påtagligt hot från ett aggressivt Ryssland. När ska vi säga stopp, nu räcker det? Ja, Sverige lär ju inte vara det land som först röstar för en intervention mot Putin och den ryska krigsmakten. Vi lär sannolikt rösta för tyst diplomati, förhandlingar, eftergifter och allt annat som till varje pris kan undvika ett krig. Det priset är inte värt att betala och tyvärr tror jag inte heller att den taktiken kommer att bita på en despot som Putin. Alla tecken på svaghet lär istället sporra denne man att ta ytterligare ett steg framåt.
Å andra sidan är inte Sveriges röst särskilt tung i det europeiska sammanhanget, inte heller när det gäller USA beslut i den här frågan. Vi är ju som bekant inte med i NATO och regeringen har tydligt markerad att man här vill gå Putin till mötes och avstå medlemskap.
Istället blir det NATOs gemensamma beslut som avgör om man ska ta sig an Ryssland och sätta stopp för Putins framfart. Någonstans går det naturligtvis en smärtgräns för vad som kan accepteras och när den är nådd står vi inför ett storkrig i Europa. Antingen är det NATO som ger sig in i konflikten eller så är det Putin som ger sig på ett NATO-land först. Oavsett vilket så riskerar vi ett tredje världskrig.

Att Sverige i den situationen skulle stå utanför i kraft av vår allianslöshet är osannolikt. Tvärtom riskerar vi att i ett inledningsskede var ett av de första länderna som drabbas och då dessutom stå utan hjälp från andra länder. Hade den svenska regeringen, gärna i samklang med Finland tydligt markerat att nu ansluter vi oss till NATO och avvisar Putins hot om vedergällning är det min övertygelse att vi hade höjt tröskeln för diktatorn i öster och bidragit till ökad stabilitet i norra Europa.
Om det sedan krävs att vi måste sätta in militära medel mot Ryssland för att få stopp på Putin så må det vara så. Det är priset vi måste betala för att värna vår suveränitet.

Inte till vilket pris som helst.

/Bosse

S taktik hindrar NATO-ansökan

Den svenska regeringen står fast vid sin linje att Sverige inte ska gå med i NATO. Man anför ett par olika argument som man tycker stödjer sitt beslut.
Ett argument som framhållits av försvarsminister Hultqvist är att i rådande säkerhetspolitiska läge med Rysslands anfallskrig i Ukraina skulle en svensk ansökan om medlemskap kunna rubba stabiliteten i vår del av världen. Det är såklart struntprat. Stabiliteten är ju obefintlig och kan väl knappast bli mycket sämre.
Ett annat argument har varit att alliansfriheten har gynnat oss väl under många år. Oförmågan att se att förutsättningarna är annorlunda i dagsläget, att Sveriges civila och militära försvar är svagare än på mycket länge efter den nedmontering som skedde under 90- och början på 2000-talet är anmärkningsvärd.

Jag har länge närt tanken att regeringen verkligen är rädda för Putin. De vill inte stöta sig med honom. Han har ju uttalat tydliga krav på att bl a Sverige inte får gå med i NATO. Kraven har numera backats upp med hot om kraftfulla åtgärder, t o m militära.
Men är det detta som får regeringen att så hårdnackat hålla fast vid sin säkerhetspolitiska doktrin och med all önskvärd tydlighet slå fast att Sverige SKA INTE gå med i NATO? Pang! Där slog dörren igen.

Jag har börjat tänka om. Jag tror inte längre att det är Putin som hindrar regeringen från att ansöka om medlemskap. Det är inte säkerhetspolitiska realiteter, rätt eller fel tolkade som ligger i vågskålen. Nej, det är helt andra faktorer som styr socialdemokraternas beslut att tacka nej till för landet välbehövliga säkerhetsgarantier.

Det är det stundande valet. Även om opinionen har svängt till förmån för ett NATO-medlemskap de senaste veckorna och att det nu är fler som vill vi ska gå med än det är de som är emot har regeringen tydligt klargjort att man inte lyssnar på opinionen. Så även om socialdemokraternas linje i NATO-frågan ligger fast och det skulle innebära några färre röster kan det vara värt det så länge vänsterblocket får fler mandat än den andra sidan.
Skulle man säga ja till NATO blir nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte glada för att uttrycka det milt. Hur blir det då med samarbetet i en ny regeringsbildning efter valet? Väldigt jobbigt förmodligen.
För Socialdemokraterna är det helt överskuggande målet att sitta kvar i Rosenbad. Allt annat är av underordnad betydelse. Frågan är om deras taktik håller eller de får respass ut ur Rosenbad efter september?

Om jag bedömer den genomsnittlige svenska väljaren rätt blir NATO-frågan ändå inte avgörande. I det avseendet får man ge Reinfeldt rätt, det flesta tycker att försvaret är ett särintresse. Och Putin hinner nog inte med så mycket mer otyg innan valet så NATO-frågan försvinner diskret ut i kulisserna medan nya avsnitt av Robinson och repriser på Så mycket bättre tar över scenen.
Frågan blir då istället hur många sossar som får nog av skenande el- och drivmedelspriser. Än ligger socialdemokraterna högt i opinionsundersökningarna och förtroendet för statsministern är högt. Men vad händer när plånböckerna börjar gapa tomma, när uppsägningarna kommer, när matpriserna pekar rakt uppåt och semesterresan blir inställd för pengarna är slut? Har Damberg tillräckligt med bidrag att dela ut för att hålla den socialdemokratiske väljaren nöjd?
Får svensken till slut nog av världens högsta skatter men långt ifrån högst värde per skattekrona? Är acceptansen för bidragslinjen som blir alltmer absurd i vårt land så stadigt förankrad i den svenska folksjälen att det håller en mandatperiod till? Jag hoppas innerligt inte det.

Gud bevare fosterlandet – Socialdemokraterna gör det i vilket fall inte.

/Bosse

Inget är som väntan

Det ryska krigsmaskineriet rullar på i Ukraina. Det är ett besinningslöst våld de ryska trupperna sprider kring sig. Krigets lagar, Genèvekonventionen lämnas uppenbarligen utan avseende när skolor, sjukhus och bostadsområden bombas och beskjuts.
Västvärlden har satt in historiskt kraftfulla sanktioner mot Putin och hans anhang men det har hittills inte fått diktatorn att minska sina krigshandlingar och jag frågar mig vad som skulle kunna få honom att göra det. Svaret är sannolikt inget utom fysisk utslagning av Putin själv och hela hans krigsmakt. Ingetdera låter sig göras utan enorma insatser och med högt risktagande.

Det är inget hugskott Vladimir Putin ägnar sig åt. Han har en tydlig agenda med sitt agerande. Man kan tycka att västerländska makthavare och bedömare borde sett det komma men det är som bekant inte en av de starkaste grenarna många av våra politiker besitter. Med efterklokhetens ljus är det enkelt att se vad som varit på gång under mer än ett decennium. Vi lät det ske i Georgien, Ossetien 2008 och den fria världens reaktion när Krim annekterades 2014 var heller inte särkilt högljudd.
Man kan kalla det provstickor eller lackmuspapper, en test på hur omvärlden skulle reagera. Skulle vi bjuda Putin motstånd? När det inte blev så satte han nästa steg i sin plan i verket. Ett skoningslöst storanfall mot hela Ukraina. Men detta är inte det sista steget i Putins plan att återupprätta det forna ryska imperiet. Flera bitar saknas fortfarande. Vad som står näst på tur vet vi inte men en inte alltför chansartad gissning är de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen, möjligen i omvänd ordning och kanske med ett mellanstick i Moldavien.

Var sätter det då Sverige i för situation? I elfte timmen har svenska politiker vaknat upp ur sin slummer eller rättare sagt från en djup törnrosasömn. Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 drog såväl vänsterblocket som högerblocket i svensk politik slutsatsen att den eviga freden inträtt, åtminstone i vår del av världen. Det svenska försvaret, både det militära som det civila bokstavligen slaktades med en sällan skådad effektivitet. Den lilla spillra som återstod av Försvarsmakten omstrukturerades till att delta i internationella insatser. Den personal som som inte förband sig att delta i utlandstjänstgöring fick se sig om efter en annan arbetsgivare. Försvaret av det egna landet behövdes inte längre.
Det var såklart ett flagrant misstag och det kan var och en se nu, några av oss redan då. Men lite yrvaket har nu hela den svenska politikereliten insett att vi måste rusta upp för den ryska björnen har krupit ur sitt ide och är på jakt efter de bästa bären. Och en hel del av de bästa ställena ligger mitt framför nosen på nallen.

Väst med Tyskland i spetsen har gjort sig beroende av rysk gas och olja. Man har till och med bundit ris åt egen rygg genom att stänga ner flertalet av sina kärnkraftverk och därmed gjort sig helt beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det har gjort tyskarna undfallande mot Putin. Vi har alla var och en på sitt sätt varit medlöpare och visat undfallenhet mot landet i öster. Så medan vi stått med mössan i hand och våra ryggar krökta har Putins tuppkam växt. Den har växt så till den milda grad att han nu ser oss alla som hackkycklingar.
Men nu är det en begynnande revolt i hönshuset. De flesta kycklingarna sätter sig på tvären men ett par vågar inte riktigt ta sig an mobbaren. Det är Sverige och Finland som tvekar och tvekar och försöker gömma sig bakom de andra tuffare hönorna. Men förr eller senare är risken att de andra inte orkar mer och då blir hönorna Sverige och Finland ett enkelt byte.

Sveriges regering företrädd av statsministern, försvarsministern och utrikesministern framhåller att vår sk alliansfrihet har tjänat oss väl och det har den kanske. Men vi är ju inte riktigt alliansfria. Vi har ett nära för att inte säga mycket nära samarbete med NATO och därtill med flera västländer inkl USA genom diverse olika samarbetsavtal inom försvarsområdet. Det vi inte har är säkerhetsgarantier från NATO enligt artikel 5. Det vi har är ett halvmesyr. Vi hoppas på hjälp men vi vill helst inte hjälpa till själva. Hur tror ni det kommer att falla ut? Den som lyssnat på Jens Stoltenberg (generalsekreterare NATO) och president Joe Biden de senaste dagarna borde kunna dra slutsatsen att NATO kommer inte att sätta in militär trupp i ett icke NATO-land. Man vill i det längsta undvika ett krig med Ryssland.
”Den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast”. Regeringen menar att man inte kan ändra en säkerhetspolitisk inriktning hux flux. Det skulle kunna äventyra stabiliteten i vårt område hävdar man. Jag och många med mig påstår att det har inte varit så instabilt sedan de kalla krigets dagar och att laga efter läge vore klokt av regeringen. Det man borde sett långt tidigare och vidtagit åtgärder mot måste man göra nu – innan det är försent. Nu är inte tid för politiskt käbbel och taktiserande inför kommande val. Nu är tid att se till landets och befolkningens bästa (borde det i och för sig alltid vara).


*Det civila och militära försvaret måste rustas upp skyndsamt, så snabbt det nu går. Att bygga försvar tar tid.
*Vi måste omgående söka medlemskap i NATO. Inte om det blir värre, inte nästa vecka, nästa månad, efter valet. Det måste ske NU. Inte när Putin står med en fot på vårt territorium, då är det så dags. Då blir vi ett nytt Ukraina.
*Vi måste göra oss oberoende av rysk energi. Inse att kärnkraften måste fungera och byggas ut till andra stabila alternativ finns. Vindkraft är och förblir ett komplement. Riv upp självdestruktiva beslut som t ex att uran inte får utvinnas i Sverige

Hur ska vi klara av alla dessa utgifter? Gör en pragmatisk översyn av skattesystemet och offentlig förvaltning. Vi har bland de högsta skatterna i världen om inte de allra högsta nu med den utväxling vi får på energi- och drivmedelspriser. Men vi får förhållandevis lite per skattekrona. I välfärdsligan ligger vi långt från förstaplatsen, närmare bestämt på trettonde plats bland jämförbara länder.

Slutsatsen blir att Sveriges regering måste kasta dogmerna överbord snarast helst senast igår och ta sin uppgift på största allvar i såväl det akuta som i det långsiktiga. Min förhoppning är förvisso att vi ska få en icke-socialistisk regering efter valet i höst men det här budskapet kan lika gärna gälla den eventuella regeringen.

För Sverige i en orolig tid!

/Bosse

Vilse i världen

Det är intensiva dagar med konstanta nyhetsuppdateringar om världsläget i allmänhet och säkerhetsläget i Europa i synnerhet. Kriget har kommit nära det fredsälskande Sverige. Det ger redan konsekvenser för den enskilde medborgaren här hemma. Må vara att de som flyr krigets Ukraina må tycka det är av underordnad betydelse men likafullt får det konsekvenser för Europas och Sveriges framtid.

Drivmedelspriserna skenar. Problemet har accentuerats ytterligare med anledning av Rysslands aggressionskrig i Ukraina. Men redan innan Rysslands anfall på sitt grannland har vi i Sverige en politik kring detta som i dagsläget ger oss världens högsta drivmedelspriser. Dels är det skatten som ger svensken högt bensin- och dieselpris, dels är det den sk reduktionsplikten där den politiska ledningen bestämt sig för att vara ”världsmästare” med 30 % inblandning av biobränsle medan resten av EU nöjer sig med 7 %. Detta ger konkurrensnackdelar för svenska företag och djupa hål i privatpersoners plånböcker.

Är detta hållbart i det långa loppet? Det tvivlar jag på. Istället innebär den en kraftig tillbakagång i den svenska ekonomin för såväl samhället som för den enskilde. Vad är då sittande regerings medicin för detta? Enligt finansminister Damberg är den svenska statskassan välfylld så det finns ”muskler” att ta till om det skulle krävas. På vanligt icke socialistiskt språk betyder det att man kan dela ut bidrag till verksamheter, grupper eller organisationer efter regeringens godtycke. Alltsammans med ett kraftfullt godhetssignalerande och en väl tilltagen administration omgiven med omfattande regler och undantag. I bästa fall utmynnar alltsammans i ett nollsummespel syftande till att ge det socialdemokratiska partiet fler röster i kommande val. Gå inte på den niten. Inga verkningsfulla åtgärder kommer att vidtas från regeringens sida varken när det gäller drivmedelspriser eller de elpriser vi kommer dras med framöver. Inte heller kommer man att få någon snabb och kraftfull effekt när det gäller det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld. Regeringen tror att genom att avstå NATO-medlemskap för Sverige så bidrar man till ökad eller åtminstone bibehållen stabilitet i Europa. Man vill inte signalera några tvära kast på det säkerhetspolitiska området. Tillåt mig att le (fast jag egentligen vill gråta). Förvisso är det inget tvärt kast Putin ägnat sig åt på senare tid. I alla fall inte för den som haft viljan och förmågan att se vad som varit på gång i Ryssland sedan åtminstone 2008. Det ser dock inte Sveriges regering eller så är de helt enkelt vettskrämda av Putins hot.
Nu är inte tid att vara undfallande utan tvärtom är det viktigt att visa såväl beslutsamhet som mod. Tyvärr visar regeringen inget av detta.

Sveriges regering är vilse i världen.

/Bosse