De fulaste städerna i Sverige

Hej!

En sammanslutning som kallar sig Arkitekturupproret har på Facebook utlyst en omröstning. Efter att allmänheten fått rösta på vilka städer de tycker är fulast har Hässleholm placerats som den tredje fulaste staden i Sverige. På sin hemsida skriver Arkitekturupproret att Hässleholm i princip bara består av fyrkantiga lådor och om man söker skönhet bör man genast åka därifrån.

Jag ställer mig ytterst tveksam till denna omröstning. Drygt 6.000 personer har röstat. Av dessa har 319 röstat på Hässleholm. Men vilka är det som röstat?  Vilka kvalifikationer har de röstande?
Med detta menar jag att för att kunna uttala sig om hur ful (eller för all del vacker) en stad är i förhållande till andra städer i landet måste man rimligtvis ha besökt flertalet städer i Sverige.
Om de som röstat gjort det vet vi inget om. Man kan dra slutsatsen att de som röstat i de flesta fall gjort det för att de tycker att staden är ful – men hur ful i förhållande till övriga ”tävlande” vet de sannolikt inget om.

Nästa fråga som väcks av denna omröstning är vad som är fulhet? Varför tycker en person att staden är ful? Är det det arkitektoniska (det som omröstningen egentligen handlar om) eller är det andra faktorer som gör att man överhuvudtaget röstar i denna omröstning som får betraktas som högst ovetenskaplig.
Risken finns ju att det är andra saker som påverkat när en röst lagts på någon av de städer som nu ska bära det föga smickrande epitetet ”den fulaste stadskärnan”.

Frykholmsgatan i Hässleholm är inte Sveriges fulaste gata.

Överst kom Borlänge som fick flest röster (dryga 1.000) och därmed utsågs till fulast i Sverige följd av Västerås och som sagt med Hässleholm på tredje plats.

Min tro är dock att många av de som röstat lagt sin röst pga ett allmänt missnöje med staden, med sin egen livssituation och service och utbud i den stad de röstat på. De olika byggnader som finns i en stad återspeglar olika tidsperioder som staden genomlevt. Även om man kan tycka illa om den rivningshysteri som tid till annan rått hos oss så får tidstypiska byggnader ett historiskt värde – förr eller senare.
Till sist är det ju dessutom högst subjektivt vad man tycker är vackert och vad man tycker är fult.

Stadshotellet på Stortorget är vackert såväl på utsidan som på insidan.

Hässleholms ursprungliga struktur har förvisso förändrats genom stadens drygt hundraåriga historia. Det som i centrum från början var raka avenyer med korsande gator, inspirerat av Manhattan i New York har efterhand slagits sönder i ett försök att begränsa biltrafik i centrum. I själva verket har det sannolikt endast medfört ökat sk trafikarbete. Dvs att det körs fler kilometrar för att nå från punkt A till punkt B än vad som gjordes tidigare. Om det gjort centrum attraktivare eller ej tvistas det om. De flesta kan nog däremot vara eniga om att det gjort tillgängligheten sämre vilket på sikt kan innebära minskat flöde av människor och därmed också minskad kommers. I förlängningen innebär detta att verksamheter försvinner och folk söker sig till andra platser där de lättare finner vad de söker. En farlig negativ spiral som drabbar alltfler stadskärnor.
Detta är dock något ”off topic” eftersom om staden är ful inte nödvändigtvis styrs av något annat det rent estetiska värden. Däremot blir staden ointressant om den blir folktom och det blir den om det inte finns verksamheter som lockar. Att tro att vackra stenläggningar och utsmyckade byggnader skapar liv och rörelse är naivt. Möjligen kan man få någon nörd från Arkitekturupproret eller någon vilsen turist att lockas till detta.

Skånska Banken-huset på Stortorget, mitt emot Norra Skåne-huset stod färdigt 1961 och är ett resultat av den tidens framåtanda.

Visst finns det fula hus i Hässleholm precis som i de allra flesta andra städer runtom i världen. Men det finns också vackra byggnader, intressanta byggnader och byggnader värda att bevara för eftervärlden. I mitt tycke är Hässleholm inte värre än andra småstäder i Sverige. Så till de 319 som tycker att Hässleholm är fulast i Sverige föreslår jag att ni lämnar stan, låter bli att besöka oss och att ni slår ner era bopålar där ni tycker det är vackrare. Vi kommer inte att sakna er.

Bosse

Parkerat

Hej!

Nu har jag parkerat henne (tror det är en hon fast hon heter Road King). Denna sommar, 2018 har ju haft alla förutsättningar för att köra motorcykel. Jag har däremot inte kört en meter sedan mitten på maj. Har inte känt suget, lusten eller behovet av att sätta mig på hojen.

Osvuret är som bekant alltid bäst men i skrivande stund är jag ganska övertygad om att mina dagar som aktiv motorcyklist är förbi. Maskinen är lika vacker som någonsin, ljudet är underbart att lyssna till och känslan av att glida fram genom landskapet på två hjul, känna motorns vibrationer och uppleva flytet i körningen tröttnar man väl egentligen aldrig på. Åtminstone inte om man en gång fått det i blodet. Trots det känner jag inte att jag behöver uppleva det igen. ”Been there – done that!” Så kan man kanske uttrycka det?

Harley-Davidson Road King

Den slutsatsen är på sitt sätt definierande för hur jag fungerar med många saker i livet jag har provat på eller ägnat mig åt. Man blir färdig med vissa saker.
I motsats till det synsättet finns det ju människor som i unga år engagerar sig i något och brinner för det hela livet ut. Ihärdiga, envisa och med tiden auktoriteter på sitt område. Det är något man understundom kan bli lite avundsjuk på.

Hursomhelst med det, nu tror jag ändå att jag är färdig med motorcykelåkandet. Det får lämna rum för andra engagemang helt enkelt. Vad det är ännu en öppen fråga och möjligen kan jag återkomma till det när saker och ting fallit på plats – om de faller på plats.

Och när ni nu kör vidare – ”Ride Safe”!

Bosse

Om vi väntar tillräckligt länge…

Hej!

Så här i midsommartider och när semestrarna är i full gång funderar jag över varför det blivit som det blivit med så mycket i vårt fina land. Under decennier har vi toppat många listor när det gäller välstånd i alla dess former. Vi har varit bäst på trygghet, skola, sjukvård, jämställdhet, trafiksäkerhet, anställningstrygghet, osv osv. Vi har varit de lyckligaste av folk och kunnat vara ett land som inspirerat andra, visat hur bra man kan ha det med idogt arbete, ärlighet och anständigt uppförande mot sina medmänniskor.
Nu har glorian halkat på sned och vi rasar i rating på område efter område. På något sätt har idogheten och inte minst ärligheten flagnat. Vi har slagit in på en annan linje. Den offentliga förvaltningen som finansieras av de skattepengar vi skickar in har trots att skatteuttaget är bland de allra högsta i världen bytt metodik. Nu verkar allt mer offentlig verksamhet köra efter principen att om jag skiter i något tillräckligt länge löser det sig självt.

Vad jag menar är att man låter sina respektive ansvarsområden förfalla under så lång tid så att när allt fallit samman eller nära nog gjort det så måste man, efter en omfattande utredning göra en gigantisk insats till mångdubbel kostnad för att försöka få rätsida på förfallet. Tyvärr inte alltid med helt lyckat resultat eftersom de resurser som krävs är så stora att de helt enkelt inte finns.
Man jobbar alltså efter de numera ofta använda uttrycket det måste bli sämre innan det blir bättre. Detta är inte minst uppenbart inom sjukvården. Vårdköerna har blivit så långa så folk de facto hinner dö innan de får adekvat behandling, trots att läkarna vet att behandling hade kunnat bota patienten eller i vissa fall åtminstone förlänga liv. Att behandla människor på detta sätt är inte värdigt en sk. välfärdsstat. Och även om patienten till sist får sin behandling och blir frisk så är det inte bara cyniskt utan också samhällsekonomiskt vansinne att låta personer som skulle kunna vara fullt fungerande i stället under månader eller ännu längre tid blir begränsade eller oförmögna att utföra sitt arbete, delta i familjeliv och andra sociala aktiviteter och kanske pga av detta faktiskt blir sämre både fysiskt och psykiskt för kortare eller längre tid, kanske för all framtid.

För att exemplifiera något helt annat men som bygger på samma korkade princip kan vi ta det svenska vägnätet.
Numera finns det få vägsträckor som är någorlunda anständiga att köra på. Det är lappat och lagat i bästa fall. Annars är det enorma potthål som om råkar köra i ett sådant kan bilen helt enkelt slås sönder. Kör man motorcykel kan man i värsta fall slå ihjäl sig. När vägen till slut inte längre är framkomlig måste omfattande åtgärder sättas in och resurser för normalt underhåll finns inte kvar till resten av vägnätet. Och så håller det på. Man har hamnat i ett ohjälpligt efterläge.

Så här verkar det vara i en stor del av den svenska förvaltningen. Man ligger i efterläge. Man har varken ekonomiska, personella eller kunskapsmässiga resurser för att på ett godtagbart sätt lösa sin uppgift.

Polisen kan inte lösa annat än de allra värsta brotten, dvs mord och några andra våldsbrott. Inte ens våldtäkter tycks det finnas resurser till. Otryggheten sprider sig och vissa sk. utanförskapsområden har man helt tvingats släppa. Den tidigare så självklara uppgiften att ”upprätthålla lag och allmän ordning” har polisen inte längre resurser att lösa. Man kan på sin höjd kapa toppar, dvs när någon ”jobbat sig upp” i den kriminella hierakin tillräckligt högt, först då slår lagens långa arm till. Istället borde vi mota Olle i grind och minimera antalet som får chansen att göra karriär inom det kriminella.

Försvaret har vi sedan några decennier skrotat men nu ska det byggas upp igen. Jag är helt för ett starkt försvar och är av den bestämda åsikten att om vi verkligen vill garantera skyddet av svensk territorium, befolkningen och svenska intressen från utländsk (läs: rysk) inblandning så måste vi gå med i NATO.
Väntar vi tillräckligt länge med det kommer det inte att lösa sig av sig självt. Då kommer det vara försent.

Detta var bara några exempel. Det tycks vara något av ett nationaldrag eller i alla fall en förvaltningskultur i Sverige att vänta tillräckligt länge för att det ska vara överspelat. På så sätt behöver man inte ta ställning eller stå för ett beslut. Egentligen är det ju konstigt för när det trots allt görs något och när detta något blir fullständigt galet så finns det ju ändå inga sanktioner.
När en generaldirektör genom oskicklighet t ex lämnar ut hemliga och i vissa fall kvalificerat hemliga handlingar till främmande makt och därmed äventyrar rikets säkerhet och också enskilda svenska medborgares säkerhet flyttas han eller hon bara till Regeringskansliet med bibehållen lön. Detta är ett exempel från såväl Transportstyrelsen som Rikspolisstyrelsen. Skrämmande. I det ena fallet förflyttning till Regeringskansliet i det andra ett nytt statligt toppjobb på MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). I folkmun kallat fallucka i taket.

Nu har våra folkvalda politiker misskött landet så länge och så gravt att allt fler väljare i desperation vänder sina blickar mot mer extrema partier och med en inte alltid så rumsren agenda. SD stiger i opinionsundersökningarna nu när bara några månader återstår till valet. Runt partiet finns ännu mer extrema falanger i Afs (Alternativ för Sverige), NMR (Nordiska motståndsrörelsen) som har antingen nazistiska förtecken eller är rent nazistiska sammanslutningar.
Om inte våra demokratiskt förankrade partier börjar titta upp ur sanden kommer vi se odemokratiska krafter få allt större inflytande och stöd från uppgivna och kränkta svenskar. En utveckling vi alla sannolikt kommer att ångra.

Det är min tro att våra  gamla riksdagspartier måste stå upp för det svenska, för svenska värderingar och svensk livsstil. Det betyder inte rasism eller oacceptans av människor från andra länder och kulturer. Men de är de, om de ska bo och leva i vårt land som till största delen ska anpassa sig till svenska förhållanden och inte tvärtom som det under decennier varit i vårt land. Vi har helt enkelt gjort dem en björntjänst. Den här insikten finns numera i ett sent uppvaknande hos många politiker men nu väntar de på att det ska lösa sig av sig självt medan de tror att fler poliser ska skapa ordning på gator och torg. Men det handlar ju inte om det. Det handlar om att vi alla ska gå mot samma mål – det goda samhället. Det gör vi inte nu, vi går i parallella  eller till och med divergerande spår.

Vi har väntat tillräckligt länge nu – det löser sig inte av sig själv!

Bosse

 

Att skjuta på uppdykande mål

Hej!

Det är valår. Nu gäller det för våra politiska partier att hitta rätt USP (Unique Selling Point), dvs det som ”säljer” bäst, ger flest röster på valdagen. Vilken väljargrupp ska man sikta in sig på? För om man har gjort sin marknadsföringsläxa ordentligt så vet man att man kan inte ”sälja till alla”. Man måste välja sitt marknadssegment. Och när det kommer till politiken gäller det att hitta det segment som ger mest makt efter valdagen eller i vissa fall den position som passar det egna partiet bäst den kommande mandatperioden.

Det observante läsaren har redan reagerat och undrar om jag alls inte funderar över vad som är bäst för landet, för folket, för väljarna?
Min övertygelse säger mig att det är just precis det våra politiker idag INTE gör. De har tvärtemot tagit till sig marknadsekonomiska resonemang kring hur det ska bäst uppnå SINA syften. De är inte längre våra folkvalda tjänare utan helt och fullt inriktade på att bli sin egen lyckas smed.

I dessa valtider kommer det ena politiska utspelet efter det andra. Partierna gör sitt yttersta för att kapa åt sig just din röst. Problemet enligt mig är bara att det handlar numera inte om utveckling och vision utan om att försöka rätta till tidigare begångna misstag. För numera finns det så många dysfunktionella samhällsfunktioner så det tycks inte finnas varken pengar eller tid att driva samhället framåt utan bara möjlighet att med nöd och näppe lappa och laga det värsta galenskaperna. Man skjuter helt enkelt på uppdykande mål.
Det som bestämdes igår, inte sällan stick i stäv mot beprövad erfarenhet måste rättas till idag till flerfaldig kostnad gentemot om gjort rätt från början. Man tycks leva efter det välkända och kvalitetsmisstaget – ”vi har inte tid att göra rätt men vi har tid att göra om”.

Allt som oftast får denna opportunistiska politikerlek direkta negativa ekonomiska konsekvenser för folk i allmänhet, ibland blir konsekvenserna mer indirekta. Men till syvende och sist är det alltid den enskilda människan som får betala. Med hälsan, med pengar, med trygghet (eller snarare brist på), osv ,osv.
Att exempelvis ena dagen uppmana folk att köpa dieselbilar och klassa dessa som miljöbilar för att något år senare straffbeskatta samma biltyp med flera hundra procent högre skatt visar på mer än inkompetens. Det är ren dårskap och borde klassas som bedrägeri.
Att låta okunniga människor få ledande befattningar och förvalta resurser på ett oskickligt sätt så att t ex vårdköerna i sjukvården blir så långa att diagnostiserade patienter hinner dö innan adekvat behandling sätts in är oförlåtligt.
Samma sak kan appliceras på polisväsendet, försvaret, äldreomsorgen, infrastrukturfrågor, etc

Och så då till den stora valfrågan – migrationen. Nu vill ju både sossar och moderater strama åt migrationspolitiken och hitta på diverse konstgrepp för att komma till rätta med alla problem som ingen politiker vill erkänna finns. Ja, SD, KD och Liberalerna vill ju också ha ordning på migration, segregation och utanförskap. Vänstern (kommunisterna), Miljöpartiet och Centern är väl mer inne på att fortsätta på den inslagna vägen med öppna gränser och majoritetens fortsatta anpassning till minoriteten, dvs de sk nysvenskarna.
I decennier har vi gjort allt vi kan för att dessa nya svenskar inte ska bli ens lite svenska. Vi har prioriterat deras sk hemspråk före det språk som talas i det land de ska framleva sina dagar i – svenskan. Vi har också med en dåres envishet mer eller mindre tvingat dem att utöva sina traditioner och levnadssätt från det land de flytt ifrån. Vi har sett till att de lever i väl avskilda grupper i väl avskilda områden från den svenska urbefolkningen. På så sätt har vi varit väldigt framgångsrika i att skapa utanförskapsområden och en grundmurad känsla av ”vi och dom”.
Jag undrar hur våra politiker har tänkt att komma tillrätta med detta? Personligen tror jag det är nära nog omöjligt.

Nu har vi dessutom skapat en folklig uppfattning om att det mesta som inte fungerar i vårt land är invandringens fel. Att kostnaderna för invandringen har orsakat resursbrist på andra områden. Och nog kostar den oproportionerligt stora flyktingmottagningen stora summor men jag tror ändå inte att det är hela förklaringen till att det brister på många områden i Sverige idag. Det är att göra det lite för enkelt för sig.

Att vårdköerna tydligen fördubblats beror till största delen på oskicklig förvaltning och inkompetent ledning. Och det tror jag gäller på många områden.
Hur kan det komma sig att landet med världsrekord i skatter och med en regering som dessutom höjt skatterna med 60 miljarder under en mandatperiod har urusla vägar, icke fungerande tågtrafik. Vi har ett icke fungerande polisväsende, obefintligt militärt och civilt försvar och en dysfunktionell skola. Dessutom ett ökande antal fattigpensionärer och en äldreomsorg som är ovärdig vilket civiliserat samhälle som helst.

”Vad f-n får vi för pengarna”, sa en känd företagsledare och fick svidande kritik för det uttalandet. Som höginkomsttagare ansågs han inte har rätt att säga så. Men jag tycker frågan är befogad oavsett om jag betalar mycket eller lite i skatt.
Med den skattenivå Sverige har borde folk inte dö i väntan på vård. Pensionerna borde inte vara så skamligt låga. Vägarna borde inte vara så bedrövliga, ibland rent ut sagt livsfarliga. Polisen borde finnas till hands när folk behöver hjälp och skydd och gamla människor som jobbat ett helt liv borde behandlas med respekt och få en värdig ålderdom. Och mycket, mycket mer.
Men Sverige fungerar inte på ett bra sätt. Vi har en alltför ineffektiv statsledning, för många vidlyftiga myndigheter som har ett stort inflöde av pengar och ett litet utflöde av effekt. Skattepengar tycks försvinna in i transfereringsystem för att aldrig mer återfinnas. De kommer aldrig skattebetalarna till nytta.

Vad är då lösningen? Någon enkel lösning tror jag inte finns men lite mer pragmatiskt tänkande kan kanske ta oss ett steg framåt. Sunt bondförnuft helt enkelt. Ett rimligt skattetryck skulle också ge den enskilda individen större handlingskraft, tillika köpkraft. Småföretagen skulle med lägre skatter kunna sysselsätta fler, investera mer och utveckla och expandera sina verksamheter. Alltsammans skulle ge en högre total skatteintäkt.
Med en effektivare och skickligare förvaltning som är mer resultatinriktad skulle varje skattekrona ge bättre utfall. Men det skulle innebära att politikerna inte hade detaljkontroll över våra liv, att en och annan t o m skulle bli förmögen på hårt arbete och en maktförskjutning från politiker till allmänhet. Det finns det sannolikt mycket få om ens någon politiker som vill se hända.

Tycker mig trots allt se en del positiva tecken i debatten. Fler och fler vågar ta bladet från munnen och peka på missförhållanden i samhället, även i migrationspolitiken och vår attityd till de nya svenskarna. Men det blir en lång väg att vandra för att få skutan på rätt köl.

Det blir en spännande höst

Bosse

Kan vi hantera EU?

Hej!

EU lägger nytt budgetförslag. Måste erkänna att jag inte sett hur förslaget ser ut i sin helhet men i svensk media rapporteras det att Sverige kan räkna med en höjning av vårt bidrag till unionen med 40 % vilket motsvarar ytterligare 16 miljarder i ökade avgifter om budgeten går igenom.
Min spontana reflektion är att det inte känns som ett rättvist förslag. Sverige är sk. nettobetalare, dvs vi skickar mer pengar till EU än vad vi får tillbaka i form av olika stödpengar. Vissa andra länder får alltså vad vi kan kalla nettobidrag, dvs de får tillbaka mer pengar från EU än de betalar i avgift. Så måste det kanske vara men i vårt fall handlar det inte bara om att vi betalar till andra, vi tar också hand om en hel del annat som borde delats mera rättvist mellan medlemsländerna.

T ex finns det ett antal länder som mer eller mindre helt stängt sina gränser för flyktingar samtidigt som Sverige tagit emot en oproportionerligt hög andel av de flyktingar som sökt sig till Europa. Oftast är det samma länder som också är nettobidragsmottagare.
Till detta kan läggas att vi i Sverige ser oss nödgade att höja pensionsåldern för att klara av pensionsutbetalningarna till våra gamla. Och de pensioner som betalas ut är inget att yvas över. Antalet fattigpensionärer i Sverige stiger i antal trots att vi är bland de högst beskattade folket i världen. Parallellt med detta sänker man pensionsåldern i t ex Polen (en av nettobidragsmottagarna).

Nu vill alltså EU ta in ytterligare pengar från Sverige för att bl a täcka intäktsförlusten i samband med Brexit (Storbritanniens utträde ur EU). I skrivande stund skall dock påpekas att det är högst osäkert om budgetförslaget får gehör.
Oavsett vilket bör Sverige sätta tummen i ögat på EU och kräva att alla medlemmar anstränger sig hårdare och är solidariska i stället för att bara se till sitt eget – då finns ju ingen anledning att ha en union. Vissa länder vill bara ha men inte ge något själva.

Ska EU leva vidare med fri handel, fri rörlighet och strävan efter fred i Europa måste ALLA medlemmarna ställa upp på idén i stället för att bara försöka sko sig själva. Annars kommer unionen ganska snart att lösas upp och risken för konflikter mellan enskilda länder öka.

Olika stjärnor lyser olika klart i EU:s stjärnbanér

Bosse

Den magiska skatten

Hej!

Och glad 1:a maj!
Idag är det traditionellt demonstrerande för den sk arbetarrörelsen. ”Upp till kamp emot kvalen…”
Själv har jag lagt en liten stund på att attestera fakturor och lite annan administration i vårt lilla företag. Känner alls ingen motivation att gå under röda fanor. För mig symboliserar de förtryck, mord och ofrihet för den enskilde.

Människor på vänsterkanten men även andra som befinner sig långt ifrån det privata näringslivet har en tendens att glömma var pengarna kommer ifrån. De tycks tro att pengar växer som svampar i statens kassakista. Men så är det ju inte som väl egentligen alla lätt kan förstå om man bara stannar upp och tänker en liten, liten stund på tingens ordning. Inga pengar kommer till i offentlig sektor. Alla resurser kommer ursprungligen från privat näringsverksamhet. Allt annat är bara transfereringar. Alla offentliganställdas inkomstskatter t ex kommer ju från början från skatter som hämtats från det privata näringslivet. Ändå älskar våra politiker, ibland också borgerliga att rent ut sagt motarbeta företagande, inte minst småföretagen.

Så på denna 1:a maj, liksom på alla tidigare borde kanske plakaten fyllas med slagord för bättre förutsättningar till de som satsar sin tid och sina pengar på att starta företag och skapa arbetstillfällen. De som riskerar många gånger sin egen trygghet för att jobba långt mer än fyrtio timmar per vecka och sedan skicka en ansenlig del av det som de lyckas skrapa ihop i form av pengar till staten och vår gemensamma välfärd. En välfärd de själva inte har samma rättigheter till som deras egna anställda. Jag frågar mig vem det är som ska ta upp kampen mot kvalen?

Njut av våren!

Bosse

Landet lagom

Hej!

Den här texten uttrycker en åsikt. Den bygger på hur jag uppfattar samhället och aspirerar inte på att vara en faktabeskrivning även om jag anser att det jag beskriver är baserat på fakta.

Lite vanvördigt kallas Sverige ibland för ”landet mellanmjölk” eller ”landet lagom”. Lagom, ett ord som är svårt att översätta till något annat språk.
I engelskan kan man kanske säga ”moderate” eller ”good enough” och på tyska ”genügend” vilket närmast betyder tillräcklig, det duger. Ingetdera beskriver riktigt den svenska betydelsen av lagom.
Men från att mycket har varit lagom i vårt land blir alltmer extremt åt det ena eller andra hållet.

Förr var vädret alltid lagom i Sverige, inte för varmt, inte för kallt och lagom mycket regn på sommaren liksom lagom mycket snö på vintern – för det mesta.
Förr var det lagom mycket trafik på våra vägar som var lagom stora. Nu är det mycket trafik på våra underdimensionerade och dåligt underhållna vägar.
Förr var det lagom många elever i våra skolklasser och alla, med enstaka undantag gick ut folkskolan och sedermera grundskolan med godkända betyg.
Förr var det lagom lång väntetid till sjukvården och det var lagom långt att resa för alla de som inte hade väldigt nära. Nu är det extremt långt för vissa – för långt för andra precis som väntetiden som blir så lång för en del att de faktiskt hinner dö innan de får adekvat behandling. Inget lagom med det.
Förr hade vi lagom mycket poliser i relation till den kriminalitet som fanns i landet. Mängden kriminella kan väl knappast att betrakta som lagom oavsett hur många de är men idag vet vi att de är avsevärt många fler grövre brottslingar än under lagomepoken.
Förr var försvaret (militärt och civilt) lagom stort. I alla fall i relativa termer och under en kort period efter WWII. Numera är det underdimensionerat och rent ut sagt skrotat. Att nå en rimlig nivå låter sig knappast göra med lagom ansträngning utan det krävs krafttag långt utöver vad svensk ekonomi ha förmåga till och om möjligt ännu längre från politisk vilja.
Förr hade vi en lagom nivå på antalet människor som kom hit från andra länder. Om någon tycker att svensk migrationspolitik är lagom eller t o m bra idag kan ni räcka upp handen nu och springa iväg och rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller möjligen Centerpartiet.
Förr tror jag t o m att skatten var lagom även om de säkert var ytterst få som tyckte det. Men sannolikt var den lagom i förhållande till vad invånarna fick tillbaka per skattekrona. Idag är skatten istället orimligt hög samtidigt som samhällsservicen till skattebetalarna (som sannolikt utgör en allt mindre andel av befolkningen) blir sämre och sämre. Dessutom kommer skatten inte att räcka till de närmaste åren för vård, skola, infrastruktur, poliser, försvar, äldreomsorg och allt annat som samhället vill ge oss medborgare. Så antingen får man dra ner ytterligare på samhällsservicen eller höja skatten ännu mer. Det är i alla fall vad Konjunkturinstitutet säger i sin prognos för framtiden. Personligen tror jag att vi kommer att se både nerdragningar och skattehöjningar framgent.

Sverige är inte landet lagom längre och inte heller landet mellanmjölk. Vi är landet limbo – de förvirrades paradis som leds av ett gäng naiva och verklighetsfrånvända politiker. Och vi väljare, de förvirrade vet inte hur vi ska vända oss. Ska vi rösta på SD som vill strypa invandringen och tycks bestå av en ansenlig samling stollar med en hel del odemokratiska förtecken? Ska vi rösta på ett alliansparti? Alliansen som aldrig lyckas gå i takt utan motarbetar varandra och ibland också sig själva – lika förvirrade som svensken i allmänhet. Vänsterblocket då? Vänsterpartiet som egentligen är kommunister – inte ett dugg bättre än högerextrema. Socialdemokraterna nepotismens högborg, en högre stående ras – nomenklaturan. Och så Miljöpartiet, kanske de mest otroliga av de så kallade etablerade partierna. Mer naiva än något annat parti. Inte konstigt att man står frågande inför valet i september.

Hur ska det gå…?

Bosse

Det var bättre förr…

Hej!

Eller var det det?
Numera överöses vi av allehanda hemskheter från världens alla hörn. Det är påverkansoperationer, fake news, sociala reportage, virala inlägg på sociala medier och ryktespridning. Naturligtvis också korrekt rapporterade nyheter och seriöst genomförda granskningar också.

Har då världen blivit så mycket sämre idag än den var i mitten på förra seklet eller ”förr i världen” som man säger?
Visst fanns det våldtäktsmän, hustrumisshandlare och psykopater förr också. Visst förekom det korruption och nepotism. Pedofiler har funnits i alla tider. Bedragare och ekonomisk brottslighet är ingen nyhet.

Skillnaden mot då är att idag är informationsflödet så mycket större. Idag vet vi inom någon minut när något hänt i USA eller Asien. Bilder dyker upp på våra dataskärmar i realtid. Idag kan jag sprida information över hela vårt klot på några futtiga sekunder. Det jag sprider kan vara sant eller halvsant eller rent påhitt. Inte lätt att veta för den som ser det någon annanstans och som alls inte känner mig eller vet vem jag är.

En risk med detta flöde av information, bortsett från dess riktighet är informationsutmattning. Vi får så mycket elände matat in i våra huvuden att man helt enkelt stänger ner till slut. Man lägger undan smartphonen och fäller ner locket på laptopen. Orkar inte mer, orkar inte se mer elände och hemskheter.

Så vad blir slutsatsen? Var det bättre förr? Ja – och nej. Ja, för att som enskild individ blev man inte utsatt förr så mycket negativt. Nej, för att mycket elände kom aldrig fram i ljuset och de skyldiga kom undan.
Hur gör vi då i framtiden? Jag är inte säker på att vi kan göra annat än att åka med och med det vill jag säga att jag tror inte på begränsningar i yttrandefrihet eller informationsflöde. Var och en måste skapa sina egna filter och lära sig hantera sitt eget behov och sin egen kapacitet när det gäller nyheter och annan information. Jag hoppas därför att det förslag till begränsningar i informationsflödet som ligger på riksdagens bord förkastas.

Nuvarande tryckfrihetsförordning tillkom 1949. Sverige var det första land i världen som grundlagsfäste tryckfriheten genom en förordning 1766. De principer som då fastlades gäller i huvudsak fortfarande.

Bosse

Ett nytt land på väg mot dåtid

Hej!

Den senaste veckan har debattens toner gått höga angående den sk Solna-domen där en man frikändes från misshandel av sin fru med motiveringen att han kom från en ”fin” familj medan kvinnan däremot kom från en ”sämre” familj. Dessutom hade kvinnan tagit sig för att anmäla till polisen i stället för att vända sig till mannens släktingar. Detta angavs som domskäl – unikt i svensk rättshistoria.

Två nämndemän dömde till frikännande medan rättens ordförande och en nämndeman ville fälla. I svenskt rättsväsende gäller principen att hellre fria än fälla varför den friande domen blev resultatet.
I domens utformning är det uppenbart att den bygger på sharialagar.

Jag frågar mig hur ett sådant synsätt tagit sig hela vägen in i svenskt rättsväsende och om det verkligen är folkviljan att svenska domstolar ska besättas av människor med denna syn på rättsskipning?
Vi lever ju i en demokrati och dessa individer är uppenbarligen valda till politiska poster och utsedda av demokratiskt valda personer att inneha uppdrag av detta slag. Samtidigt vet vi att dessa individer och många fler med dem har en klart odemokratisk agenda. Ändå tycks vi ”vanliga” svenskar stillatigande låta det ske mitt framför ögonen på oss. Demokratin på väg att förgöra sig själv!

Hur motverkar vi detta? Vill vi motverka detta?
Ja, än så länge vill nog inte den stora majoriteten av de människor som bor i Sverige leva under sharialagar eller i annat odemokratiskt styre. Men finns det tillräckligt många aktiva muslimer i landet som bekänner sig till denna falang av islam kan de faktiskt få så stort inflytande att vi på sikt ser ett omformat Sverige där de framsteg vi anser oss ha gjort när det gäller demokrati, jämställdhet och frihet snarare försämras än fortsätter att utvecklas.

Det är en utveckling jag absolut inte vill se varför det måste ske en snabb förändring i hur vi hanterar odemokratiska krafter som går stick i stäv med grundläggande västerländska värderingar.
Det kravlösa svenska samhället måste upphöra. Ska man bo och leva här (och inte sällan uppbära diverse bidrag finansierade av skattemedel) får man också inom rimliga gränser ställa upp på vårt samhällsskick. Samtidigt måste samhällets stöd till odemokratiska rörelser, oavsett politisk eller religiös inriktning upphöra och där det är möjligt ska dessa rörelser lagföras, splittras och utplånas.

Med risk för att få stämpeln rasist.

Bosse

För lösa boliner 2

Hej!

Bloggerskan Claudia (@doppler3ffect) frågar sig på Twitter ”vad är planen”. Det hon syftar på är vilken plan politiker och tjänstemän i Sveriges olika myndigheter har. Frågan får väl betraktas som retorisk för svaret är lika givet för mig som det säkerligen är för Claudia. Det finns ingen plan. Det har inte funnits någon och utsikterna att det i den närmaste framtiden kommer att finnas en är osannolikt.

Vad är det då för plan som efterfrågas?  I själva verket är det naturligtvis en hel rad planer det handlar om men det som är viktigt i sammanhanget är att de på olika nivåer alla måste samverka eller i alla fall fungera tillsammans. För vi kan vara ganska säkra på att det är ett svårt läge för Sverige i många sammanhang. Förvisso är vi inte ensamma i världen. Det är mycket som är tokigt för att uttrycka sig svepande.
Men om vi återgår till vårt eget land så är problemen mer än tillräckligt omfattande för att vara begränsningslinjer i denna blogg.

Den springande punkten tycks ändå vara att rikets ledning, främst regeringen men också oppositionen i stora stycken är handlingsförlamad. För att använda ett gammalt militärt uttryck kan man säga att de skjuter på uppdykande mål men har ingen långsiktig strategi. Någon annan skulle kanske uttryckt det som om att man släcker bränder efterhand som de blossar upp men har inget förebyggande arbete för att nya bränder inte ska starta.

En politiskt brännbar fråga är migrationspolitiken. Den kan stå som exempel på planlösheten. I välvilja mot utsatta människor på flykt öppnar den svenska regeringen för en stor flyktingsström. Men att tänka efter före gör man inte. Man inser helt enkelt inte konsekvensen av denna välvilja. Medan andra EU-länder tvärvägrar översvämmas vi av hjälpbehövande människor. Inget annat nordeuropeiskt land inom EU har tagit emot fler flyktingar än Sverige, räknat per capita. Jag vill minnas att siffran var ungefär 15 flyktingar per tusen invånare. I jämförelse med Danmark som tagit sig an drygt tre flyktingar per tusen medborgare. Det är ganska enkelt att räkna ut att belastningen på det svenska samhället blir mångdubbelt större än på t ex det danska.
Jag inser att det inte är enkelt att säga nej när människor drunknar på Medelhavet men den svenska regeringen skulle tvärvägrat till kravet på solidariskt mottagande från alla EU-medlemmar var klart. Inhumant? Ja, kanske men nu står vi med en gigantisk börda som kommer att innebära att såväl den inhemska befolkningen som flyktingarna får sämre möjligheter ännu vi annars skulle fått. Men det fanns ingen plan. Man sköt på uppdykande mål. Och nu har nya problem uppstått som måste få sin lösning – om det finns någon.

Samma diskussion kan föras runt det ena området efter det andra. Försvaret t ex. Kortsiktiga lösningar har försatt oss i en situation som kräver stora resurser och dessutom ansenlig tid för att åter bygga upp det man på några få år rev ner i sin iver att omfördela pengar till något annat och grundat på den naivitet som så många politiker och faktiskt också en hel del myndighetsföreträdare uppvisar. Att det sedan finns en politisk låsning hos främst socialdemokraterna när det gäller medlemskap i NATO gör inte saken bättre. Därtill kan jag hålla med Herman Lindqvist när han hävdar att svensken lider av en utpräglad feghet. Många hävdar också att vi är ”fredsskadade”.

Maria Ågren, fd generaldirektör Transportstyrelsen

Detta var två exempel på att det saknas långsiktiga planer. Det går att fylla på med skolan, åldringsvård, polisväsendet och näringslivs-/skattepolitiken.
Ovanpå alltihop kan man lägga nepotism där inte sällan partiboken är den enda ”merit” som krävs för toppjobben (jfr Eliasson). Det senaste fallet är Maria Ågren, generaldirektör på Transportstyrelsen som petades från det jobbet bara för att fortsätta att lyfta lön på någon okänd befattning i regeringskansliet. Dessutom höjdes hennes lön under pågående polisutredning. Att Maria Ågren sedan fick en i sammanhanget struntsumma i dagsböter har gjort det omöjligt att återigen döma henne för det flagranta brott hon begått.

Jag känner en djup oro för den framtid som väntar Sverige och dess befolkning. Med en inkompetent ledning, en feg opposition som sannolikt inte heller besitter den kompetens som krävs för att leda ett land i dessa tider och en tjänstemannakår bestående av medelmåttor kan jag inte låta bli att tänka i termer av ”Romarrikets uppgång och fall”.

Håll i hatten!

Bosse