Ett skatteparadis

Hej!

Vad tänker du på när du läser ”skatteparadis”? Cayman Island kanske? Men det jag syftar på i rubriken är alls inte någon avlägsen karibisk ö utan tvärtemot så tänker jag på Sverige.
Här är det ett paradis för den som vill inhösta skatter från vanligt folk, medelklassen, vi som förvärvsarbetar eller driver småföretag. Vi har höga skatter på arbete och vi har hög moms på det mesta. Därtill kan vi lägga ett antal punktskatter som dessutom beläggs med moms. Skatt på skatten med andra ord.

Det senaste förslaget i raden av punktskatter är en särskild skatt på plastförpackningar som presenterades av en utredare i dagarna. I redovisningen sägs det att skatten ska tas ut av producenterna men det vet ju alla som har det minsta hum om företagsekonomi att det är ALLTID kunden som betalar. Det ligger i sakens natur annars går ju företaget i konkurs som den yttersta konsekvensen.
Tidigare i år infördes den sk plastpåseskatten. Ärligt talet vet jag inte riktigt hur man tänkt här men inbörden blir som jag förstår det att vi väljer andra typer av påsar för att bära hem våra varor. Det kan ju vid en första anblick verka bra men alternativen har oftast en större negativ miljöpåverkan än plastpåsar som används i Sverige har. Förvisso är världshaven fulla av plast men du hittar nog inte så många plastpåsar från ICA och Coop i Indiska Oceanen. Vi återvinner våra plastpåsar i Sverige. Detsamma gäller nog till stor del plastförpackningar för mat även om en del snabbmatskonsumenter har en tendens att lämna tydliga spår efter sig på gator och torg. Men sammantaget landar det mesta av även detta i fjärrvärmeverken till slut.

Varför är det då så angeläget att beskatta detta och så mycket annat? Det enkla svaret är såklart att statsapparaten vill ha in så mycket pengar som möjligt. Ju högre procentandel av din inkomst eller andra finansiella tillgångar du har som staten kan lägga beslag på ju större kontroll har de på dig. De kan styra dig i den riktning de vill med ekonomiska lämpor helt enkelt. Det är socialismens (och föralldel kommunismens) grundfundament. Därför är vänstern i Sverige nu åter inne på att beskatta arv, gåvor och förmögenhet. Något som bara för ett par decennier sedan togs bort pga av det negativa effekter det gav och där de som hade möjlighet helt enkelt flyttade utomlands med större förluster för vårt land än om man låtit de behålla lite mer av det de lyckats skrapa ihop. Det politiska minnet är uppenbarligen kort och nu vänder man på varje sten för att hitta nya intäktskällor till staten.

I spåren av Coronapandemin och statens mer eller mindre verkningsfulla stödpaket gäller det nu att så snabbt som möjligt få tillbaka pengarna i Magdalena Anderssons lador som väl numera gapar rätt så tomma. Frågan är dock om det är det mest effektiva sättet att skapa välstånd på. Min tro är i vilket fall att med en rimlig nivå på skatter så ökar produktiviteten och investeringarna vilket i förlängningen ger högre skatteintäkter men med nöjdare skattebetalare. Ett alltför högt skattetryck däremot har rakt motsatt effekt. Det kommer såklart inget vänsterfolk att hålla med om. Och eftersom vi numera har inte mindre än fyra partier på vänsterkanten i riksdagen, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Centern är sannolikheten för en fortsatt uttalad socialistisk politik högst trolig. Liberalerna är därtill medlöpare åtminstone fram till 2022 då de väl får lämna riksdagen eftersom ingen egentligen vet vad de står för.

I Sverige låter vi oss också lätt styras av t ex Miljöpartiet i det som ibland kallas ”minoritetens tyranni”. Vi vågar helt enkelt inte gå emot narrativet.

Förbered dig på fortsatt höga skatter och fortsatt mindre för varje skattekrona du betalar.

/Bosse

Lite ängsligt

Hej!

Kan inte låta bli att fundera lite över om en del saker har gått till överdrift i vårt lilla land medan annat kanske bagatelliseras eller till och med sopas under mattan. Är vi kanske lite väl ängsliga i vissa fall, vi svenskar medan vi i många andra sammanhang är blåögda eller aningslösa?

Häromdagen kom en utbetalningsavi från ett välkänt svenskt försäkringsbolag till vårt företag. Det var en utbetalning på återbäring som gav oss hela 165 svenska kronor. Sagt och gjort så begav jag mig till en lika känd svensk storbank. Bankkontoret är numera inte lika stort som det en gång var däremot.
Väl där tog jag en nummerlapp märkt med klockslag, ställde mig på påbjudet avstånd från mina medmänniskor och väntade på min tur. Minuterna förflöt medan man i två kassor hanterade varsin kund. Efter ett tiotal minuter trycktes ett nytt nummer fram och då var det bara sex till kunder före mig. En stund senare hade flera nummer passerat varav minst hälften inte fanns i banklokalen, de hade redan tröttnat och gett sig därifrån med oförättat ärende få man anta.

Ängsligt med kontanta medel.

Nu var det så äntligen min tur. Jag lämnade fram utbetalningsavin tillsammans med en insättningsblankett vederbörligen ifylld. Utbetalningen var adresserad till vårt företag, ett aktiebolag och alltså en sk juridisk person. Insättningen skulle göras till detta aktiebolag som sedan decennier har konto i banken.
Nu startade en omständlig procedur. Först skull jag legitimera mig vilket jag lydigt gjorde med hjälp av mitt körkort. Därefter skulle kontrolleras att företaget hade konto i banken och det var ju bra. Sedan skulle det kontrolleras att allt stod rätt till med företaget på Bolagsverket och om jag verkligen var firmatecknare vad det nu skulle ha för betydelse när pengarna var avsedda för samma företag som utbetalningen avsåg och som det som hade konto i banken och där pengarna också skulle sättas in. Jag kunde väl lika gärna skickat en anställd eller varför inte en betrodd vän. Det var ju 165 kronor, knappast pengar från en större knarkaffär eller annan illegal verksamhet. Tillika en utbetalning från ett erkänt seriöst försäkringsbolag. Mycket skulle fyllas i på olika ställen och mitt personnummer på minst två.
Dryga trettio minuter senare stod jag på trottoaren utanför banken med ett kvitto på insättningen och min spontana reflektion var att det varit mer kostnadseffektivt att riva utbetalningen och låta bli att att ta emot pengarna.

Sverige måste vara det land i världen som är mest ängsligt när det gäller hanteringen av pengar. Det gäller åtminstone pengar som hanteras av små företag och privatpersoner. Kontanter betraktas av banker (!) och myndigheter med stor skepsis för att inte säga direkt avoghet. När någon innehar kontanter tappar staten ju kontrollen. Man blir osäker på om pengarna förtjänats ärligt eller om det är pengar där staten inte fått sin del. Och visst figurerar det sk svarta pengar i vårt samhälle. Det är av ondo, det inser de allra flesta men det finns också en garanti för den enskilde om man har fysiska pengar. Då kan man nämligen ha full egen kontroll över sina tillgångar och man kan fungera även när Swish, internet och mobilnät slutat fungera.
De flesta tänker inte på detta. Svensken lever kvar med den eviga freden framför ögonen och ser inte risken att statsledning, demokrati, våra institutioner och vår trygghet kan förändras på kortare tid än datummärkningen på mjölkpaketet anger.
Vi är ängsliga för 165 kronor men vi är inte ängsliga för vår demokrati, vår integritet och hur landet styrs. Ganska underligt tycker jag.

Bara en fundering så här en tisdag i juli.

Bosse

Än är det sommar

Hej!

Gissar att vi förbrukat halva sommaren nu så här i andra halvan av juli. Ovanligt kall sommar sägs det och det är det lätt att hålla med om. Nu lär dock lite varmare väder vara på väg och det kan ju behövas detta märkliga år när vi ska stanna hemma och undvika så kallat icke nödvändiga resor.

För en knapp vecka sedan öppnade Danmark sina gränser för bl a skåningar men UD avråder fortfarande för resor dit. Det hindrade inte en strid ström av sörlänningar att genast bege sig över sundet för att njuta av danskt ”hygge” med tillhörande bier och smørrebrød.

Frihet är något vi svenskar är bortskämda med och när den nu varit begränsad och vi har mer eller mindre varit inspärrade i vårt eget land spills ingen tid på väntan när spärrarna rämnar.
Jag tillhör själv kategorien människor som tycker om att resa, se andra delar av världen och möta andra kulturer men i rådande läge har jag tagit ståndpunkten att det är bäst att avvakta till situationen kring Coronans smittspridning är stabil. Inga resor utomlands är alltså planerade inom överskådlig framtid. Någon dagstur inom landet har vi gjort i sommar och någon ytterligare är också planerad. Men den årliga resan till Medelhavet i september/oktober får vänta till nästa år – minst.  Vinterns flykt från regn, snö och kyla lär inte heller bli av om inte något radikalt händer när det gäller Coronan, ett verksamt vaccin t ex. Tror dock att det senare dröjer ytterligare.

Nej, detta märkliga år, 2020 präglas av stillsamt hemmaliv. Vår trädgård är en välsignelse. Här kan vi njuta i såväl vackert som mindre vackert väder. Plötsligt finns tid till små projekt som ytterligare höjer värdet av den lilla täppan. Småreparationer har blivit gjorda. Allt är trimmat till nära nog perfektion. En gammal belysningsanläggning har bytts ut mot nyare och bättre belysning. En del annan utrustning har också införskaffats. Vi har också hunnit med att rensa ut en hel del gammalt skräp som gömt sig i förrådet alldeles för länge. Nu väntar en del målningsarbete, bara det kan bli uppehållsväder. Det som populärt numera kallas hemester är snarare att betrakta som hemmajobb.

Men allt är inte trädgårdsarbete utan det har också funnits tid till ”trädgårdshygge”. Grillen har kommit till användning titt som ofta och vi har hittat ny matinspiration. Nya rätter har provats liksom nya leverantörer av goda råvaror. Nya smakupplevelser har förgyllt den socialt begränsade tillvaron. Det ska dock sägas att vi vid några tillfällen träffat såväl vänner som barn och barnbarn. Med lite sunt förnuft ser vi inga egentliga risker med detta. Det går bra att hålla avstånd och handhygien är ju heller inte svårt när man är i det egna hemmet. Numera har man ju dessutom handsprit i varje hörn, varje ficka och nära nog överallt.
Det mentala välbefinnandet ska inte underskattas och som sociala varelser är vi beroende av mänskliga kontakter. Det finns fler sjukor än COVID-19 man kan drabbas av.

Värre då när man tvingas besöka olika offentliga platser. I matbutiken är det uppenbart att många har svårt med avståndet. Koncentrationen tycks svika hos förvånansvärt många. Det gäller för övrigt inte bara i matbutiken utan överlag ute i samhället. Ett ganska effektivt sätt att påminna är att bära munskydd. Det skickar en tydlig signal till de flesta tycks det. Jag bär inte munskydd generellt men har vid något tillfälle gjort det i en butik och upplevde att folk i allmänhet undvek att komma nära.

I Sverige har ju informationen från myndigheterna när det gäller just munskydd varit tvetydig och oklar. Inledningsvis sa man att munskydd inte gjorde någon nytta. Min teori kring detta är att man visste att det helt enkelt inte fanns munskydd att tillgå för allmänheten, knappt för vårdpersonalen ens än gång. Att då säga att munskydd var ett skydd mot smittan skulle ge ett ramaskri i media såväl som hos allmänheten. Den kritiken ville FHM (Folkhälsomyndigheten) inte ha.

Det finns ett och annat att säga om hur den här pandemin har skötts i både stort och smått. Jag ska lämna det därhän i detta inlägg. Vi får väl se vad den kommission som fått uppdraget att utreda hanteringen av pandemin kommer fram till. Och efter deras betänkande finns det säkert anledning att ifrågasätta och kritisera såväl kommissionens tillsättning, sammansättning som innehållet i betänkandet.

”Coronaskägget” är kvar.

Nu hoppas jag i vilket fall att sommaren ska visa sig från sin bästa sida hela vägen fram till hösten. Det kan vi behöva inför den stundande vintern.

Var rädda om er och tänk på att om myndigheterna säger att det inte finns någon anledning till oro – det är då ni ska börja oroa er.

Bosse

Det går bra nu…

Hej!

Det går bra nu – eller gör det det? Vi överskuggas av Coronapandemin och Sverige har blivit paria i stora delar av världen. Vi har mångfalt fler döda än våra nordiska grannar t ex. Man frågar sig hur vi kunde misslyckas så?
I statstelevisionen sitter en minister, Morgan Johansson och vägrar debattera med en representant från oppositionen och SVT låter ministern diktera villkoren. Ett knivhugg i ryggen på demokratin. Oppositionens representant, Maria Malmer Stenergard (M) låter det ske. Också det är upprörande. Hon borde rest sig i direktsändning och protesterat högljutt mot ministern och därefter lämnat studion. Inslaget handlade om de havererade migrationssamtalen. Hela inslaget är surrealistiskt. Händer detta verkligen i Sverige och i en public servicekanal? Om man är så oförsiktig med demokratin och så omedveten om värdet av en fri och oberoende press så är man inte kompetent att driva granskande journalistik. Det är en oroande och farlig utveckling.

Morgan Johansson (S), justitieminister.

Dryga 60 % av befolkningen vill se en stramare invandringspolitik efter de senare årens ohämmade inflöde och svenskt misslyckande när det gäller att integrera nyanlända.
Socialdemokraterna har sagt att de vill se en mer återhållsam invandring men Miljöpartiet vill ha fortsatt öppna gränser och hotar att lämna regeringen om Socialdemokraterna gör upp med M och KD. Vad blir följden av detta? S vågar inte göra upp med M och KD. För Socialdemokraterna är det uppenbarligen viktigare att sitta kvar i regeringsställning än att värna landets och den inhemska befolkningens bästa. Därför låter man ett 4 % parti, Miljöpartiet styra i denna såväl som andra frågor. Man struntar i 96 % av valmanskåren.

Det kan man väl ändå inte komma undan med? Jo, tänk det tror jag. Vid valet 2022 kan det mycket väl vara så att Socialdemokraterna tappar mandat. Men de kommer att stödjas av Centerpartiet som numera kan räknas till det socialistiska blocket. Miljöpartiet har genom att manövrera ut M och KD tagit värdefulla poäng hos sina anhängare och kommer därmed att klara 4 % spärren till riksdagen även vid nästa val.
Värre då för Liberalerna som numera är ett fullständigt konturlöst parti som i dagsläget ligger klart under riksdagsspärren i opinionsundersökningarna och sannolikt tvingas lämna riksdagen efter 2022.

Maria Malmer Stenergard (M), här tillsammans med Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.

Det här innebär att M och KD är helt beroende av SD:s stöd och kanske inte ens det räcker för att driva någon som helst borgerlig politik framgent. Vi kan alltså räkna med en socialistisk regering efter nästa val. Centerpartiet vill gärna sitta med i en sådan regering och är nu mogna att dansa efter Socialdemokraternas pipa som i sin tur styrs av Miljöpartiet. Så nästa regering kan följaktligen bestå av S+C+Mp. Det torde räcka och man kan också hålla V på behörigt avstånd. Något borgerligt styre syns inte möjligt inom överskådlig framtid.

Med den fortsatta politiken kommer inflödet av invandrare att fortsätta vara stort. Därtill beviljas många utlandsfödda medborgarskap och andelen utlandsfödda är nu fler än två miljoner. Snart tillräckligt många för att bilda ett eget parti som kan få avgörande betydelse för Sveriges framtid. Då kommer den politiska kartan att ritas om helt och det Sverige som vi känner det att helt ändra skepnad.

Ovan beskriver jag några exempel på för Sverige oroande händelser, i vissa fall också ovärdiga. Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer alla som bor i vårt land att få det sämre på många olika plan. Jag skulle kunna räkna upp många fler stolligheter som man varje dag konfronteras med men det får anstå till ett senare tillfälle. Sammanfattningsvis känner jag inte igen det land jag levt och verkat i mer än sextio år. Och jag befarar att vi befinner oss på ett sluttande plan. Det fortsätter utför helt enkelt.

Det går bra nu – eller kanske inte så bra när man tänker närmare på saken.

Bosse

Annorlunda tider

Hej!

Nu tror ni att jag ska göra en utläggning om hur annorlunda allt är i dessa tider med Corona. Men så är det inte alls. Förvisso har denna förrädiska smitta ställt mycket på kant men detta korta inlägg handlar om något helt annat.

En Road King som flyttat till Landskrona.

Förra hösten lämnade min Harley-Davidson Road King min uppfart för vidare transport norrut i en skåpbil. Nu har den emellertid letat sig söderut igen och residerar numera i Landskrona. Så den blev i alla fall i skånsk ägo.
Följden av försäljningen har blivit att den obligatoriska mc-selfien inte längre är möjlig att föreviga. En tradition (som väl i och för sig mest var av värde för mig själv) är bruten. Men för att lindra sorgen, abstinensen (som inte är så där väldigt påtaglig) och bristen på motorcykel bestämde jag mig idag, denna soliga dag för att ta en selfie i alla fall. Denna gång med min cabriolet.

Utan tak i naturen.

Att köra bil utan tak är inte att likna med att köra motorcykel. Det är inte alls samma sak. Men man kommer i alla fall lite närmare naturen och dofterna med taket nedfällt. Och i dag var en utmärkt dag för en liten omväg på de nordskånska vägarna när jag ändå var ute för att göra några ärenden.
Så årets mc-selfie blir alltså en cabriolet-selfie. Det är andra tider nu.

Njut av solen och kör försiktigt!

/Bosse

PS: Varför är gubben så orakad? Svar: Coronaskägg fast jag börjar tröttna. Eländet tar ju aldrig slut.

Den humanitära stormakten

Hej!

Hässleholm 2020-06-09

Sverige omtalas ibland i olika sammanhang som den humanitära stormakten. Vi har allt emellanåt själva tillskrivit oss detta epitet grundat på vår iver att hjälpa svaga och utsatta människor runt om i världen på allehanda sätt.
Någon egentlig stormakt är vi ju inte utan mer ett lilleputtland långt norr ut i Europa. Runt om i världen vet många människor, de allra flesta skulle jag tro inte varken var Sverige ligger, hur stort vårt land är eller hur många människor som bor här. Ja, faktiskt vet en ansenlig del av världens befolkning inte ens att det finns ett land som heter Sverige. Själva ser vi oss dock som en storspelare – inte minst när det gäller humanitära insatser.

Med denna grundläggande inställning till våra medmänniskor blir jag inget annat än förfärad när jag ser hur vi på det mest oskickliga sätt hanterar människor som inte passar in i regelverket. Vi utvisar skickligt yrkesfolk pga bagatellartade teknikaliteter som en missad semesterdag eller en försent inbetald försäkringspremie. Något den berörda personen inte själv kunnat ha någon påverkan på. Samtidigt kan vi inte med hänvisning till humanitära skäl utvisa grovt kriminella eller personer som utgör fara för rikets säkerhet.
I nästa stund stiftas en lag för att tusentals unga män utan skyddsskäl ska få uppehållstillstånd. En speciallag som kom till på några enstaka veckor på samma gång som man i andra fall hänvisar till lagstiftningen som ett hinder för någon som pga långa handläggningstider hinner falla över åldersgränsen och därmed ska utvisas.

Det senaste exemplet är den unga flickan Valeriia som senast den 19 juni ska utvisas till Ukraina. Hennes far, mor och lillebror har fått uppehållstillstånd i Sverige så Valeriia utvisas ensam till ett land där hon inte har någon släkt, inga vänner och inga andra kontakter. Migrationsverkets handläggning drog så ut på tiden att flickan hann fylla 18 år och därmed kunde, helt enligt regelverket inte uppehållstillstånd beviljas. Hela situationen är enligt mig absurd och jag frågar mig varför ingen inom svensk myndighetsutövning eller regering reagerar. Inte heller riksmedia har visat något egentligt intresse.
Man tänker alltså med berått mod släppa av Valeriia i Odessa, en för henne okänd plats. Här förväntas hon skaffa bostad, arbete och dra försorg om sig själv. Man behöver inte vara något ljushuvud för att räkna ut att risken är överhängande att flickan kommer att hamna i oärliga människors klor och bli utnyttjad, kanske i värsta fall mista livet. Det är vad den humanitära stormakten Sverige tänker bjuda på. Allt pga långsam handläggning hos en svensk myndighet och paragrafrytteri. I min värld finns det inget humanitärt i det agerandet. Det är istället skamligt och ovärdigt.

Ibland är det faktiskt inte roligt att vara svensk.

/Bosse

En sommarfundering

Hej!

Hässleholm 8 juni i Coronans år 2020

Det var ett tag sedan sist. Tröttnade på att skriva om Corona och allt som följts i dess spår och med det rann all annan inspiration också ut i sanden. Det kliar dock lite i skrivfingrarna alltid så nu samlar jag mig och lämnar en fundering så här i början på denna besynnerliga sommar.

Vädret är som alltid – omväxlande. Det känns verkligen betryggande. Rätt som det regnar kommer det en skur som man brukar säga. Nationaldagen var inget undantag. Kallt som på julafton och en och annan störtskur uppblandad med hagel. Om vi har haft ett blekt firande av den svenska nationaldagen tidigare så blev det knappast bättre av detta förrädiska virus. Vi har sannerligen ett traumatiskt förhållande till det svenska och till vårt land, livrädda för att få en rasiststämpel på oss. Flaggan har kidnappats av extremhögern och har länge fått stå i skamvrån.
Om jag har få komplimanger att ge till sittande regering får jag ändå ge en eloge för att de numera bär just den svenska flaggan på rockslaget. Kanske kan det vara ett myrsteg mot att svensken känner stolthet över sitt ursprung, står upp för det svenska och våra värderingar.

Arkivbild: pixbay.com

Nämnde i föregående stycke rasism och det är nu två veckor sedan George Floyd på ett vedervärdigt sätt dödades av en polisman i Minneapolis, Minnesota, USA. Floyd hade ett hyfsat långt belastningsregister men det rättfärdigar inte hur han behandlades och förhoppningsvis straffas de skyldiga på ett rättvist sätt.
George Floyds död har gett genklang över hela världen med demonstrationer och upplopp. Också i Sverige har demonstationer förekommit. Att det förekommer strukturell rasism inte minst mot färgade behöver vi knappast tvista om. I USA är det uppenbart men det förekommer på de flesta plaster i världen i varierande omfattning. Så protester och avståndstagande är befogade. Dock kan man fråga sig om massdemonstrationer är rätt form i dagsläget.
Vill man spetsa till det lite kan man säga att det är en sorts kollektivt mordförsök på slumpvis utvalda offer. Med rådande pandemi och risken att bli smittad och sprida smittan vidare i sina personliga nätverk är sannolikheten stor att folksamlingar av det slag vi ser på nyhetssändningarna mer eller mindre garanterar att det kommer att ske i någon omfattning. Det är därför svårt att förstå att en manifestation för en för de allra flesta okänd person står över omtanken om den egna släkten och vännerna.

Till demonstrationerna kan läggas upplopp som drivs av olika anarkistiska bråkmakare som utan intresse i sakfrågan med liv och lust tar tillfället i akt och vandaliserar. Stenkastning mot blåljuspersonal, krossade skyltfönster och bilbränder är det som står på deras agenda. Som samhälle har vi små eller inga resurser att sätta emot, varken i det akuta skedet eller i en eventuell efterföljande rättsprocess. Det vet anarkisterna om och är inte sena att utnyttja det frikort vi gett dem.

På mikronivå pratade jag förra veckan med en polisman om trafiksituationen i vårt bostadsområde. Det är ett av Hässleholms äldsta villaområden och med en inte oansenlig trafikmängd till och från centrum ner mot Läredaskolan och vidare norrut mot Ljungdala. En hel del mopeder färdas här. Ofta i hastigheter långt över mopedfart och ofta med två eller fler passagerare och nästan undantagslöst utan den stipulerade hjälmen. Högerregeln i de korsningar som passeras i oförminskad fart är för fordonens förare uppenbarligen okänd. Men denna regel är förvisso okänd också hos många bilförare. Vid det fyrvägsstopp som finns på sträckan är det min gissning att inga mopeder stannar överhuvudtaget – jag har i alla fall aldrig sett någon göra det. En förvånande stor andel bilar struntar också i stopplikten. Förvisso har andelen analfabeter i landet ökat men att det skulle vara så många oroar.
Jodå, problemet är välkänt inom polisen men direktivet är att mopedister inte får jagas. Det är risken för omkullkörning eller annan trafikolycka som är skälet. Man värnar förövarens hälsa före lagens upprätthållande och allmänhetens väl och ve med andra ord. Ännu ett frikort som utdelats och utnyttjas flitigt av detta klientel.

Håll dig till höger Svensson (tolka det som du vill).

/Bosse

Vem ska betala?

Hej!

Hela världen kämpar nu med Corona-utbrottet som tycks vara en nära nog övermäktig fiende. Hela länder är lamslagna och skräcken har slagit sina klor i människorna. Det är verkligen en nära nog surrealistisk situation med folktomma metropoler. Gator, restauranger, butiker och kollektiva färdmedel är tomma. Många människor vågar helt enkelt inte gå ut och vill inte ha kontakt med sina medmänniskor.
Det är ärligt talat inte så svårt att förstå. Enligt alla experter som hela tiden uttalar sig i media ska vi hålla social distans för att hindra smittspridning. Tillhör vi en riskgrupp ska vi isolera oss helt i vår bostad och undvika all mänsklig kontakt, ja fysisk då.
Att argumentera emot dessa direktiv låter sig så klart inte göras. Därtill har man inte kunskap.

Vad man däremot kan kosta på sig är att spekulera i konsekvenser av detta vad avser samhällets utveckling på det ekonomiska planet och kanske också lite funderingar kring sociala återverkningar.

Regeringen har enligt egen utsago satt in ”kraftfulla” åtgärdspaket för att rädda företag från konkurs. Det är en rad åtgärder i flera olika paket som knappast har undgått någon gissar jag.
Kommer detta då att rädda några företag? Alldeles säkert. Några kommer med nöd och näppe överleva, andra kommer kanske till och med att tjäna på möjligheten att få sänkta arbetsgivaravgifter och sätta över vinster i periodiseringsfond för framtida kvittning mot förluster t ex.
Men för många företag kommer det inte att räcka. Inte minst i tjänsteproducerande småföretag är det extra tufft. Intäkterna är noll eller nära noll medan fasta kostnader fortsätter att rulla in. Hyror ska betalas, löner likaså och en hel del annat. Även om man korttidspermitterar (kallas numera korttidsarbete) så ska halva lönekostnaden betalas. Och när får företaget tillbaka den del av lönekostnaden som staten erbjudit sig att betala. Hur långa handläggningstider blir det på Tillväxtverket som ska administrera det hela? Risken för likviditetskris är uppenbar.

Magdalena Andersson – finansminister.

Så slutsatsen blir att en hel del företag kommer att tvingas till konkurs eller likvidation. Det här är inte företag med komplicerade ägarkonstruktioner, koncerner, dotterbolag eller annat som kan användas för skatteplanering utan vanliga enkla småbolag och enskilda firmor med några få arbetstillfällen men som varje månad skickar in en stor del av sin omsättning i form av moms, arbetsgivaravgifter och preliminär skatt till Skatteverket – till statskassan. Ägarna har ingen reglerad arbetstid utan har under tio, tjugo eller trettio år jobbat långt mer än fyrtio timmar i veckan för att göra företaget bärkraftigt. Nu tar det slut och det beror inte på att man plötsligt börjat missköta sitt företag eller att de anställda är oskickliga. Kunderna har enkelt låst in sig och köper inget.

Nu till rubrikens fråga. När nu dessa företag har försvunnit och tagit arbetstillfällen med sig vem ska då skicka alla de skattemiljoner de här företagen normalt varje månad levererar? Det enkla svaret är såklart INGEN. Självfallet kommer några att starta om men det kostar som bekant en del att starta upp ett nytt företag så det kan ta tid att få lönsamhet, få råd att anställa, osv.
Jag undrar om regeringen överhuvudtaget gjort någon kalkyl på hur mycket skatteintäkterna de närmaste åren kommer att sjunka? Och med lägre skatteintäkter vad ska strykas i kommande budgetar. I Sverige är vi drygt fem miljoner förvärvsarbetare. Med stigande arbetslöshet blir det ännu färre som ska betala för ännu fler. Redan innan Corona hade vi uppenbarligen svårt att få resurser till bl a vård och omsorg, polis, försvar och skola. Vår civilförsvarsberedskap var nära nog obefintlig efter nedrustning på 1990-och 2000-talet. Det finns ingen överkapacitet.
Nu ska vi med öppna ögon sänka en ansenlig del av de företag som betalar för vår välfärd. Som den humanistiska stormakt vår regering definierar oss som har vi tagit på oss ett stort ansvar för människor som inte kan dra försorg om sig själv, ännu mindre kan bidra till det gemensamma och i många fall aldrig kommer att kunna göra det. Vem ska betala för dem? Och vem ska betala för min familj när företaget inte längre finns? Är det Volvo, Scania, SSAB eller är det Myntverket (finns det numera?)? Kanske kan bankerna ösa in de miljarder som småföretagen gjorde före Corona? Fast de får väl svårt nu med alla som går i personlig konkurs. Det blir många fastigheter på exekutiv auktion och kanske inte så många hugade spekulanter. Och bolånen är ju en kassako för bankerna än så länge men det blir kanske lite magrare framöver med kreditförluster.

De sociala aspekterna på denna värsta kris vi sett i modern tid är heller inte lätta att överblicka. Men jag är ganska säker på att i Coronans spår kommer social utslagning att öka. Brottsligheten kommer också att öka när människor inte längre hittar möjligheter att ens få mat för dagen och hopplösheten sprider sig i samhället. Många människor kommer se sina livsverk slås i spillror och vi vet från tidigare depressioner i historien att självmordstalen stiger. Familjetragedierna kommer att fylla TV-kanalernas livsstilsprogram för lång tid framöver. En föga uppbygglig underhållning.

Undrar om regeringen tänkt i tingens förlängning när man presenterat sina enligt min mening lama åtgärdspaket som riskerar att falla platt till marken inom en snar framtid om Corona fortsätter att hålla mänskligheten i ett fast grepp. Det här är inte en normal avmattning där företag som inte hängt med i utvecklingen, som inte längre är livskraftiga i kapitalismens namn förtjänar att försvinna från marknaden till förmån för nya innovationer, trender och nytänkande företagare. Det här är en händelse utom kontroll som slår lika hårt mot livskraftiga företag som hade levt vidare i högönsklig välmåga om det inte vore för Corona.
Man ska fråga sig om vi vill ha restauranger att besöka efter Corona. Vill vi ha kvar vår frisör och vill vi kunna köpa vårt favoritmärke i vår klädbutik? Om en eller ett par månader kan vi kanske inte det om inte företagen ges en rimlig chans att överleva detta elände vi lever i just nu. Har regeringen tänkt på det? Och har de tänkt på vilka sociala konsekvenser det får?

Gynna dina lokala butiker, restauranger, frisörer och andra småföretag så mycket du bara kan. Det kommer du tjäna på i det långa loppet.

/Bosse

Det går för sakta

Hej!

Hoppas ni alla mår bra och är rädda om er i dessa bistra coronatider.

Hässleholm 2020-03-25

Småföretagen skriker efter åtgärder som kan rädda företagen och arbetstillfällen. Men inget händer. Regeringen har fortfarande inte förstått att det inte handlar om månader, inte ens om veckor utan om dagar – ja, snart om timmar innan det är försent. I vissa fall har den kritiska punkten redan passerats. Ett antal företag har redan gått i konkurs och av dessa kommer vissa aldrig att komma tillbaka.

Vi lever helt enkelt i olika tempon, statsförvaltningen och det offentliga i allmänhet och småföretagen å andra sidan. I det lilla företaget finns inte tidsutrymme för långa omfattande utredningar och beredningar av vad det än handlar om. Man måste som företagsledare fatta omedelbara beslut och det måste bli så rätt det bara går från början. Det finns sällan möjlighet att göra om. Man kan inte kosta på sig att leva efter det gamla talesättet ”vi har inte tid att göra rätt men vi har tid att göra om”. Det skulle vara förödande. I dagsläget finns dock inte något beslutsunderlag, inga besked om eventuella åtgärder som skulle kunna rädda verksamheten. Då hamnar man till slut i ett läge då man måste utgå från ”better safe than sorry”. Dvs avveckla verksamheten innan det blir ännu värre. För det kan ju som bekant alltid bli värre.

Men vår regering tycks i dessa kristider tro att man kan famla sig fram i mörkret fast man borde veta var strömbrytaren till strålkastaren sitter. Personligen tror jag att bägge regeringspartier lever efter en socialdemokratisk dogm om att skatt är det allena saliggörande i varje given situation. Men alltför för tung skattebörda gör handlingsutrymmet för den enskilde snävt. Där är vi idag när många företag upplever vikande eller helt utebliven kundtillströmning. Inflödet av pengar understiger utflödet. Man har fasta kostnader som inte täcks helt enkelt och då står konkursen för dörren. Med de strikta regler för företagande som vi har i Sverige får man verkligen passa sig som småföretagare så man inte råkar riktigt illa ut med personlig konkurs och kanske livslång skuldsättning som följd.

I skrivande stund finns ännu inget konkret från regeringen om ytterligare åtgärder för de minsta företagen, de som inte kan låna pengar för sin överlevnad. Förslag i stil med det som Moderaterna presenterade häromdagen med bl a efterskänkta arbetsgivaravgifter tror jag inte kommer från regeringen till den kategorien av företag. Därvidlag är den socialdemokratiska dogmen om skatteuppbörd alltför djupt rotad.

Var försiktiga därute

/Bosse

Den totala oförmågan

Hej!

Det framgår nu med all önskvärd tydlighet att Sveriges regering, svenska myndigheter men också riksmedia inte har förmågan att förstå de konsekvenser som väntar i spåren efter Coronapandemin.

Sveriges hundratusentals småföretag kommer falla som furor i stormen Gudrun med massarbetslöshet och oräkneliga personliga tragedier som resultat. Regering och riksdag förstår inte under vilka betingelser småföretagen existerar. Det gör inte media heller utan beklagar hellre att Eurovision Song Contest och diverse sportevenemang ställs in än ägnar sig åt undersökande journalistik och beskriver vilka konsekvenser som väntar Sveriges småföretagare.
Regeringen slår sig för bröstet och berömmer sig för att ha ett kraftfullt stödprogram till Sveriges företag. Man tror (kan man verkligen göra det?) alltså att ett företag med någon eller några anställda kan låna sig ur krisen och om det gäller regeringens förslag om uppskjuten skatt dessutom till en väl tilltagen ränta.

På någon vecka har det blivit tomt i butiker, restauranger, caféer och frisersalonger. Det landar inga pengar i kassalådan helt enkelt. Däremot finns de fasta kostnaderna kvar, hyror, löner, mm och inte minst skatter.
Då tycker regeringen med stöd av Centerpartiet (som kallar sig företagsvänliga) och Liberalerna att entreprenören ska ansöka om anstånd med skatten hos Skatteverket. Om – om det beviljas efter handläggning kan man få uppskov med tre månaders inbetalningar. Därefter ska återbetalning ske inom tolv månader parallellt med den vanliga skatteuppbörden, dvs femton månaders skatter ska betalas in på tolv jämte ränta vilken kan uppgå till 6,6 %. Vilken planet kommer dessa ministrar, riksdagsledamöter och generaldirektörer ifrån?

Om ett par dagar, någon vecka börjar de första företagen falla för att aldrig mer se dagens ljus.
Ett annat förslag från samma verklighetsfrånvända regering är korttidspermittering. Ansökan ska ske hos Tillväxtverket tillsammans med dokumentation och motivering. Normal handläggningstid ca två veckor. Man kan räkna med lite längre handläggningstid i dessa tider gissningsvis. Innan man skickar in ansökan ska man förhandlat med det lokala facket såklart. Efter någon månad kan det nog vara klart om man inte är bankrutt innan. Herregud hur tänker man? Tänker man överhuvudtaget eller blicken är fast förankrad i mahognyskrivbordets skinnklädda underlägg?

Som företagare i mer än 35 år har vårt företag punktligt varje månad skickat en ansenlig summa pengar till Skatteverket. Det har varit moms, arbetsgivaravgifter, preliminär inkomstskatt och bolagsskatt. Genom åren har det blivit många miljoner, hur många har jag sedan länge tappat räkningen på. Inte en enda gång har inbetalningarna fallerat och vi är i gott sällskap med många andra småföretagare. Nu är det dags för staten att ställa upp och hjälpa till när vi drabbats en helt oförutsedd kris som riskerar att slå ut stora delar av svenskt småföretagare. Det kommer inte bara att drabba företagarna och deras anställda utan också landets skatteintäkter med stora återverkningar på vår gemensamma välfärd.

Sveriges regering – gör om, gör rätt!

/Bosse