Landet lagom

Hej!

Den här texten uttrycker en åsikt. Den bygger på hur jag uppfattar samhället och aspirerar inte på att vara en faktabeskrivning även om jag anser att det jag beskriver är baserat på fakta.

Lite vanvördigt kallas Sverige ibland för ”landet mellanmjölk” eller ”landet lagom”. Lagom, ett ord som är svårt att översätta till något annat språk.
I engelskan kan man kanske säga ”moderate” eller ”good enough” och på tyska ”genügend” vilket närmast betyder tillräcklig, det duger. Ingetdera beskriver riktigt den svenska betydelsen av lagom.
Men från att mycket har varit lagom i vårt land blir alltmer extremt åt det ena eller andra hållet.

Förr var vädret alltid lagom i Sverige, inte för varmt, inte för kallt och lagom mycket regn på sommaren liksom lagom mycket snö på vintern – för det mesta.
Förr var det lagom mycket trafik på våra vägar som var lagom stora. Nu är det mycket trafik på våra underdimensionerade och dåligt underhållna vägar.
Förr var det lagom många elever i våra skolklasser och alla, med enstaka undantag gick ut folkskolan och sedermera grundskolan med godkända betyg.
Förr var det lagom lång väntetid till sjukvården och det var lagom långt att resa för alla de som inte hade väldigt nära. Nu är det extremt långt för vissa – för långt för andra precis som väntetiden som blir så lång för en del att de faktiskt hinner dö innan de får adekvat behandling. Inget lagom med det.
Förr hade vi lagom mycket poliser i relation till den kriminalitet som fanns i landet. Mängden kriminella kan väl knappast att betrakta som lagom oavsett hur många de är men idag vet vi att de är avsevärt många fler grövre brottslingar än under lagomepoken.
Förr var försvaret (militärt och civilt) lagom stort. I alla fall i relativa termer och under en kort period efter WWII. Numera är det underdimensionerat och rent ut sagt skrotat. Att nå en rimlig nivå låter sig knappast göra med lagom ansträngning utan det krävs krafttag långt utöver vad svensk ekonomi ha förmåga till och om möjligt ännu längre från politisk vilja.
Förr hade vi en lagom nivå på antalet människor som kom hit från andra länder. Om någon tycker att svensk migrationspolitik är lagom eller t o m bra idag kan ni räcka upp handen nu och springa iväg och rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller möjligen Centerpartiet.
Förr tror jag t o m att skatten var lagom även om de säkert var ytterst få som tyckte det. Men sannolikt var den lagom i förhållande till vad invånarna fick tillbaka per skattekrona. Idag är skatten istället orimligt hög samtidigt som samhällsservicen till skattebetalarna (som sannolikt utgör en allt mindre andel av befolkningen) blir sämre och sämre. Dessutom kommer skatten inte att räcka till de närmaste åren för vård, skola, infrastruktur, poliser, försvar, äldreomsorg och allt annat som samhället vill ge oss medborgare. Så antingen får man dra ner ytterligare på samhällsservicen eller höja skatten ännu mer. Det är i alla fall vad Konjunkturinstitutet säger i sin prognos för framtiden. Personligen tror jag att vi kommer att se både nerdragningar och skattehöjningar framgent.

Sverige är inte landet lagom längre och inte heller landet mellanmjölk. Vi är landet limbo – de förvirrades paradis som leds av ett gäng naiva och verklighetsfrånvända politiker. Och vi väljare, de förvirrade vet inte hur vi ska vända oss. Ska vi rösta på SD som vill strypa invandringen och tycks bestå av en ansenlig samling stollar med en hel del odemokratiska förtecken? Ska vi rösta på ett alliansparti? Alliansen som aldrig lyckas gå i takt utan motarbetar varandra och ibland också sig själva – lika förvirrade som svensken i allmänhet. Vänsterblocket då? Vänsterpartiet som egentligen är kommunister – inte ett dugg bättre än högerextrema. Socialdemokraterna nepotismens högborg, en högre stående ras – nomenklaturan. Och så Miljöpartiet, kanske de mest otroliga av de så kallade etablerade partierna. Mer naiva än något annat parti. Inte konstigt att man står frågande inför valet i september.

Hur ska det gå…?

Bosse

Det var bättre förr…

Hej!

Eller var det det?
Numera överöses vi av allehanda hemskheter från världens alla hörn. Det är påverkansoperationer, fake news, sociala reportage, virala inlägg på sociala medier och ryktespridning. Naturligtvis också korrekt rapporterade nyheter och seriöst genomförda granskningar också.

Har då världen blivit så mycket sämre idag än den var i mitten på förra seklet eller ”förr i världen” som man säger?
Visst fanns det våldtäktsmän, hustrumisshandlare och psykopater förr också. Visst förekom det korruption och nepotism. Pedofiler har funnits i alla tider. Bedragare och ekonomisk brottslighet är ingen nyhet.

Skillnaden mot då är att idag är informationsflödet så mycket större. Idag vet vi inom någon minut när något hänt i USA eller Asien. Bilder dyker upp på våra dataskärmar i realtid. Idag kan jag sprida information över hela vårt klot på några futtiga sekunder. Det jag sprider kan vara sant eller halvsant eller rent påhitt. Inte lätt att veta för den som ser det någon annanstans och som alls inte känner mig eller vet vem jag är.

En risk med detta flöde av information, bortsett från dess riktighet är informationsutmattning. Vi får så mycket elände matat in i våra huvuden att man helt enkelt stänger ner till slut. Man lägger undan smartphonen och fäller ner locket på laptopen. Orkar inte mer, orkar inte se mer elände och hemskheter.

Så vad blir slutsatsen? Var det bättre förr? Ja – och nej. Ja, för att som enskild individ blev man inte utsatt förr så mycket negativt. Nej, för att mycket elände kom aldrig fram i ljuset och de skyldiga kom undan.
Hur gör vi då i framtiden? Jag är inte säker på att vi kan göra annat än att åka med och med det vill jag säga att jag tror inte på begränsningar i yttrandefrihet eller informationsflöde. Var och en måste skapa sina egna filter och lära sig hantera sitt eget behov och sin egen kapacitet när det gäller nyheter och annan information. Jag hoppas därför att det förslag till begränsningar i informationsflödet som ligger på riksdagens bord förkastas.

Nuvarande tryckfrihetsförordning tillkom 1949. Sverige var det första land i världen som grundlagsfäste tryckfriheten genom en förordning 1766. De principer som då fastlades gäller i huvudsak fortfarande.

Bosse

Ett nytt land på väg mot dåtid

Hej!

Den senaste veckan har debattens toner gått höga angående den sk Solna-domen där en man frikändes från misshandel av sin fru med motiveringen att han kom från en ”fin” familj medan kvinnan däremot kom från en ”sämre” familj. Dessutom hade kvinnan tagit sig för att anmäla till polisen i stället för att vända sig till mannens släktingar. Detta angavs som domskäl – unikt i svensk rättshistoria.

Två nämndemän dömde till frikännande medan rättens ordförande och en nämndeman ville fälla. I svenskt rättsväsende gäller principen att hellre fria än fälla varför den friande domen blev resultatet.
I domens utformning är det uppenbart att den bygger på sharialagar.

Jag frågar mig hur ett sådant synsätt tagit sig hela vägen in i svenskt rättsväsende och om det verkligen är folkviljan att svenska domstolar ska besättas av människor med denna syn på rättsskipning?
Vi lever ju i en demokrati och dessa individer är uppenbarligen valda till politiska poster och utsedda av demokratiskt valda personer att inneha uppdrag av detta slag. Samtidigt vet vi att dessa individer och många fler med dem har en klart odemokratisk agenda. Ändå tycks vi ”vanliga” svenskar stillatigande låta det ske mitt framför ögonen på oss. Demokratin på väg att förgöra sig själv!

Hur motverkar vi detta? Vill vi motverka detta?
Ja, än så länge vill nog inte den stora majoriteten av de människor som bor i Sverige leva under sharialagar eller i annat odemokratiskt styre. Men finns det tillräckligt många aktiva muslimer i landet som bekänner sig till denna falang av islam kan de faktiskt få så stort inflytande att vi på sikt ser ett omformat Sverige där de framsteg vi anser oss ha gjort när det gäller demokrati, jämställdhet och frihet snarare försämras än fortsätter att utvecklas.

Det är en utveckling jag absolut inte vill se varför det måste ske en snabb förändring i hur vi hanterar odemokratiska krafter som går stick i stäv med grundläggande västerländska värderingar.
Det kravlösa svenska samhället måste upphöra. Ska man bo och leva här (och inte sällan uppbära diverse bidrag finansierade av skattemedel) får man också inom rimliga gränser ställa upp på vårt samhällsskick. Samtidigt måste samhällets stöd till odemokratiska rörelser, oavsett politisk eller religiös inriktning upphöra och där det är möjligt ska dessa rörelser lagföras, splittras och utplånas.

Med risk för att få stämpeln rasist.

Bosse

För lösa boliner 2

Hej!

Bloggerskan Claudia (@doppler3ffect) frågar sig på Twitter ”vad är planen”. Det hon syftar på är vilken plan politiker och tjänstemän i Sveriges olika myndigheter har. Frågan får väl betraktas som retorisk för svaret är lika givet för mig som det säkerligen är för Claudia. Det finns ingen plan. Det har inte funnits någon och utsikterna att det i den närmaste framtiden kommer att finnas en är osannolikt.

Vad är det då för plan som efterfrågas?  I själva verket är det naturligtvis en hel rad planer det handlar om men det som är viktigt i sammanhanget är att de på olika nivåer alla måste samverka eller i alla fall fungera tillsammans. För vi kan vara ganska säkra på att det är ett svårt läge för Sverige i många sammanhang. Förvisso är vi inte ensamma i världen. Det är mycket som är tokigt för att uttrycka sig svepande.
Men om vi återgår till vårt eget land så är problemen mer än tillräckligt omfattande för att vara begränsningslinjer i denna blogg.

Den springande punkten tycks ändå vara att rikets ledning, främst regeringen men också oppositionen i stora stycken är handlingsförlamad. För att använda ett gammalt militärt uttryck kan man säga att de skjuter på uppdykande mål men har ingen långsiktig strategi. Någon annan skulle kanske uttryckt det som om att man släcker bränder efterhand som de blossar upp men har inget förebyggande arbete för att nya bränder inte ska starta.

En politiskt brännbar fråga är migrationspolitiken. Den kan stå som exempel på planlösheten. I välvilja mot utsatta människor på flykt öppnar den svenska regeringen för en stor flyktingsström. Men att tänka efter före gör man inte. Man inser helt enkelt inte konsekvensen av denna välvilja. Medan andra EU-länder tvärvägrar översvämmas vi av hjälpbehövande människor. Inget annat nordeuropeiskt land inom EU har tagit emot fler flyktingar än Sverige, räknat per capita. Jag vill minnas att siffran var ungefär 15 flyktingar per tusen invånare. I jämförelse med Danmark som tagit sig an drygt tre flyktingar per tusen medborgare. Det är ganska enkelt att räkna ut att belastningen på det svenska samhället blir mångdubbelt större än på t ex det danska.
Jag inser att det inte är enkelt att säga nej när människor drunknar på Medelhavet men den svenska regeringen skulle tvärvägrat till kravet på solidariskt mottagande från alla EU-medlemmar var klart. Inhumant? Ja, kanske men nu står vi med en gigantisk börda som kommer att innebära att såväl den inhemska befolkningen som flyktingarna får sämre möjligheter ännu vi annars skulle fått. Men det fanns ingen plan. Man sköt på uppdykande mål. Och nu har nya problem uppstått som måste få sin lösning – om det finns någon.

Samma diskussion kan föras runt det ena området efter det andra. Försvaret t ex. Kortsiktiga lösningar har försatt oss i en situation som kräver stora resurser och dessutom ansenlig tid för att åter bygga upp det man på några få år rev ner i sin iver att omfördela pengar till något annat och grundat på den naivitet som så många politiker och faktiskt också en hel del myndighetsföreträdare uppvisar. Att det sedan finns en politisk låsning hos främst socialdemokraterna när det gäller medlemskap i NATO gör inte saken bättre. Därtill kan jag hålla med Herman Lindqvist när han hävdar att svensken lider av en utpräglad feghet. Många hävdar också att vi är ”fredsskadade”.

Maria Ågren, fd generaldirektör Transportstyrelsen

Detta var två exempel på att det saknas långsiktiga planer. Det går att fylla på med skolan, åldringsvård, polisväsendet och näringslivs-/skattepolitiken.
Ovanpå alltihop kan man lägga nepotism där inte sällan partiboken är den enda ”merit” som krävs för toppjobben (jfr Eliasson). Det senaste fallet är Maria Ågren, generaldirektör på Transportstyrelsen som petades från det jobbet bara för att fortsätta att lyfta lön på någon okänd befattning i regeringskansliet. Dessutom höjdes hennes lön under pågående polisutredning. Att Maria Ågren sedan fick en i sammanhanget struntsumma i dagsböter har gjort det omöjligt att återigen döma henne för det flagranta brott hon begått.

Jag känner en djup oro för den framtid som väntar Sverige och dess befolkning. Med en inkompetent ledning, en feg opposition som sannolikt inte heller besitter den kompetens som krävs för att leda ett land i dessa tider och en tjänstemannakår bestående av medelmåttor kan jag inte låta bli att tänka i termer av ”Romarrikets uppgång och fall”.

Håll i hatten!

Bosse

För lösa boliner

Hej!

Världen har sprungit ifrån Sverige. Det mesta verkar gå fel i vårt fantastiska land. Ett parti med rötter i nazismen är landets näst största och jag skulle inte bli förvånad om de blir störst i nästa val. Vi välkomnar IS-krigare ”hem” och naiva kommunala tjänstemän vill ge dem förtur i bostadskön, körkort och jobb i tron att dessa barnamördare ska bli goda svenska medborgare. Samtidigt har våra ungdomar en enorm uppförsbacke för att komma in på den svenska bostadsmarknaden. Duktiga invandrare som kommit hit med specialkunskaper utvisar vi däremot på någon teknikalitet med en missad försäkringspremie från någon arbetsgivare eller något annat ouppsåtligt misstag.

Religiösa skolor indoktrinerar ungarna från barnsben och det finns en uttalad ambition hos extremistgrupper (islamister) att skapa kalifat i svenska förorter – som ett första steg. Svensken tittar på, förfasar sig i vissa fall men vill ju samtidigt vara politiskt korrekt, välkomnande och alls inte fördomsfull. Men naiv och i vissa stycken rent ut korkad är helt ok. Man går med glatt mod till den egna stupstocken sedan man halat den svenska flaggan för att inte uppröra någon som föredrar en svart variant.

De människor som flytt hit från förtryck, krig och terror finner snart att förtryckarna följt efter och att svenska myndigheter inte förstår vad som pågår och ännu mindre gör något för att motverka förtrycket, misshandeln och kränkningarna. Det har givit ett utanförskap och statsmakten har ingen kontroll över många områden i vårt land. De kan knappast betraktas som svenskt territorium längre.

Men våra politiker fortsätter att hävda att ”det finns ingen anledning till oro”. Vi har världens högsta skatter i vårt land. Kanske finns det något land som har en skatt som är högre men i stort sett så… Ändå kan vi inte klara vården, skolan fungerar inte, polisen räcker inte till och det militära såväl som det civila försvaret är obefintligt. Vägarna är fulla med potthål och tågen går lite hur som. Det mesta går för lösa boliner.

Nu får vi skärpa oss innan hela landet går i bitar.

Bosse

Sluta stoppa huvudet i sanden.

Hej!

Dags igen. Tycker mig förnimma en viss förändring i tonläget i den svenska debatten och nyhetsbevakningen. Läste i morse en bra krönika i Svenska Dagbladet (SvD) skriven av Lotta Lundberg. Hon skriver (dessutom underfundigt) om hur våra västerländska eller europeiska värderingar har urvattnats medan andra kulturer brer ut sig över oss medan vi anstränger oss till yttersta för att vara snälla. Snälla mot kriminella, snälla mot våldtäktsmän, snälla mot fundamentalister och terrorister, mördare och alla andra människor som tar sig friheter och begår osannolika hemskheter mot vårt samhälle och enskilda människor. Ibland pratar vi om den svenska flatheten, ibland handlar det om  sk politisk korrekthet. Det är väl i stort samma sak och har nu nått den punkt då det är direkt destruktivt för vårt samhälle. Enskilda individer utsätts för oförrätter av det värsta slag medan samhället och medmänniskorna handfallet ser på. Förövaren görs till offer och offret lämnas åt sitt öde, osedd och övergiven.

Det är hög tid att vi sätter ner foten. Det är allas vårt ansvar. Pendeln är på väg att svänga men frågan är hur långt vi ”snälla” svenskar (och européer) vill att den ska svänga? Redan idag blåser det kraftiga högervindar i både Sverige och ute i Europa. Även om jag bekänner mig till borgerligheten vill jag inte stå i en brun stormby utan ser hellre en mera human syn på mänskligheten.
Men den synen ska enligt mig inte vara undfallande, kravlös och konturlös. Om man bryter mot landets lagar ska man lagföras och straffas i vederbörlig ordning. Om man vill bo i vårt land (född här eller invandrad) ska man anpassa sig till våra normer och följa våra lagar. Jag struntar fullständigt i vilken hudfärg man har, vilken sexuell läggning eller religion man bekänner sig till, osv, osv. Men kan man inte respektera vårt sätt att leva så har man förverkat sin rätt. Har man åkt för att kriga med IS eller någon annan terrororganisation ska man lagföras och sättas i fängelse om man vågar visa sitt fula tryne här igen. Är man inte svensk medborgare ska man utvisas, helst inte ens släppas in när man försöker återvända. Har man anslutit sig till en terrororganisation så borde minimistraffet vara livstid om man är svensk. Vi måste sluta dalta med mördare, pedofiler, våldtäktsmän, knarklangare, hustrumisshandlare och alla andra brottslingar.

För att återknyta till Lotta Lundbergs krönika så är det min åsikt att vi måste börja i den änden. Vi måste stå upp för våra värderingar och vara beredda att försvara dem. Sluta behandla symptomen och gå på orsaken. Var tydlig med ramarna, regelverket och beivra överträdelse. Frihet betyder inte att man får begå våld på samhället, människorna och värderingarna. Frihet betyder att man tillåts leva som man vill så länge det inte skadar andra. Och när man bryter den gränsen ska man förlora – inte tvärtom. Det är inte offret som ska straffas, det är förövaren.

Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister.

Brukar vara försiktig med att klanka på enskilda individer utan försöker mer att peka på åsiktsskillnader med bibehållen respekt för den som har en avvikande sådan. Därför försöker jag undvika att kalla meningsmotståndare för dumskallar, idioter eller värre. Men efter att ha sett gårdagens (12/3) Agenda på SVT har jag svårt att finna ord för den totala oförmåga som demokratiminister Alice Bah Kuhncke visade upp. Inkompetens är i sin egentliga mening benämningen på oförmåga att utföra en given uppgift. Det är inte liktydigt med ointelligents, dumhet eller dårskap. Demokratiministerns resonemang kring hur vi ska hantera återvändande sk terroristresenärer faller tyvärr utanför gränsen för inkompetens och är snubblande nära ren dumhet. Den sittande regeringen har alltför lätt att ignorera sitt ansvara för riket som helhet när man i för landet viktiga frågor hänvisar till det kommunala självstyret och lämnar till mer eller mindre kunniga kommunpolitiker att avgöra frågor som kan vara definierande för hela landets framtid.

Skärp er annars bor vi snart i ett samhälle som de flesta av oss inte vill ha!

Bosse

Det går bra nu – eller…?

Hej!

ETT BLOGGINLÄGG I SERIEN ”GRUMPY OLD MEN” – GRINIGA GAMLA GUBBAR.

Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. Det är fortfarande vinter och motorcykeln står på vinterförvaring i Helsingborg. Inte en chans att gå ut och klappa på den mellan regnskurarna och snöbyarna alltså. Därmed inte så mycket inspiration kring motorcykelåkning, modifiering och trimning heller.
Nu skriver jag ju emellanåt om min syn på olika samhällsföreteelser också och det har jag heller inte gjort sedan den trettonde januari. Skälet till det är att det helt enkelt är för tungt att engagera sig i orättvisor, misshandel och allehanda negativa händelser som fullkomligt sköljer över oss hela tiden i dagens mediavärld. Det är för många oroande och mörka händelser som lutar sig in över huvudet på en – måste försöka se ljuspunkterna i livet, för de finns ju trots allt elände runt omkring oss.

Likafullt undrar jag vart vi är på väg? Helt ovetenskapligt påstår jag att det finns fler oroshärdar och krigszoner i världen än på mycket länge, kanske än någonsin. Som vanlig civilperson kan man inte räkna med att detta kommer att undgå just mig. Redan idag måste t ex flygrutter läggas om för att inte riskera att civila passagerarflygplan blir beskjutna.
Det pågår ett ständigt cyberkrig globalt med nationer eller kriminella grupper eller enskilda som krigförande. Nationer, enskilda myndigheter, företag och enskilda personer är utsatta och måste försvara sig.

Samtidigt har vi trots skyhöga skatter (fler skattehöjningar är att vänta) rustat ner vårt svenska samhälle på nära nog alla områden. Hur är det möjligt? Vår sjukvård går på knäna. Vårt polisväsende har allvarliga problem och kan inte upprätthålla lag och allmän ordning. Försvarsmakten är löjligt otillräcklig. På ett drygt decennium har man lyckats rasera en ansenlig del av infrastrukturen och avlöva organisationen på personal. Vidare är svensk skola långt ifrån vad man skulle kunna önska sig. Ta sedan en tur på svenska vägar, ingen rolig upplevelse med dålig beläggning, stora potthål och bitvis underdimensionerade vägar. Järnvägen är ett sorgebarn med förseningar och inställda tåg. Säkerheten kan ifrågasättas pga dåligt underhåll och urmodiga tåg.
Och är man som jag i sk mogen ålder väntar snart pension (förhoppningsvis). Kan räkna in 48 år i arbete så här långt. Wow! Tänk så mycket pension jag samlat till genom höga arbetsavgifter såväl som anställd som egen företagare. Ja, ni vet vart jag är på väg. Så klart får jag ingen imponerande pension jag heller och skulle jag behöva äldrevård, Gud förbjude, så vågar jag inte tänka på hur erbarmligt livet kommer att bli.

Ja, det var en lång klagovisa och det kan lätt bli mycket längre. Vi brottas med hög brottslighet. Var och varannan dag kan vi höra om dödsskjutningar och varje år mördas sjutton kvinnor av en man de har en nära relation till och ett otal fler misshandlas och våldtas i sitt hem av någon de lever med. Barn och tonåringar trakasseras och våldtas på musikfestivaler och på den egna skolan. Inte sällan går förövarna fria eller får väldigt lindriga straff. Offret får dra sig undan, byta skola och vågar kanske inte ens gå ut.
Och det går att fortsätta i all oändlighet tycks det med negativa exempel på allt från sk bagateller till grov kriminalitet, korruption, mm, mm. Tacka f-n för att man blir trött, uppgiven och på gränsen till deprimerad. Hur har vi kunnat låta det gå så fullständigt åt skogen? Eller är det bara så att så mycket mer kommer i dagen nuförtiden? Det fanns väl missförhållanden förr i världen också. Så klart att det fanns men på något sätt känns det som det blivit värre, som att vi är på väg åt fel håll.

Vems är felet då? Först vill jag säga att det ligger inte för mig att söka efter någon eller något att ”spika upp på väggen”. Samtidigt kan man ju söka orsaken för att göra något åt det. Inte bara behandla symptomen, en vanligt förekommande metod i många sammanhang.
Felet är mitt. Jo, det är mitt fel – och ditt och alla andra som någonstans efter vägen inte förstod att vi vara tvungna att växa upp och se oss som en del i ett gemensamt samhälle och att vår uppgift inte uteslutande var att förverkliga oss själva. Vi fick lära oss om Maslows behovshierarki i skolan men förstod uppenbarligen inte innebörden utan hoppade snabbt upp och parkerade oss på toppen. Några av oss och generationen före försökte i ett fåfängt försök att visa humanism att göra alla lika bra i skolan, dvs vi blev alla medelmåttor. På så sätt sitter det i stor utsträckning medelmåttor på ledande positioner i såväl det privata näringslivet som i statsförvaltningen. Resultatet blir medelmåttigt. Inte utan orsak benämner vi ibland Sverige som ”landet mellanmjölk”.

Det sägs ju att ekonomin går bra i alla fall. Själv är jag ändå skeptisk. -Det är du väl alltid, säger du kanske fast det är inte helt rättvist. I förra bloggen skrev jag att Magdalena Andersson, vår finansminister har aviserat att det är slut på skattesänkningar och nu väntar en rad höjningar i stället. Och man kan inte säga annat än att hon levererar. Dock är det inte riktigt så enkelt som finansministern tycks tro.

Bild: Wikipedia

Skatteintäkterna ökar inte automatiskt bara för att man höjer skatt efter skatt. Tvärtom finns det en brytpunkt som innebär att alltför höga skatter är kontraproduktiva och ger lägre skatteintäkter till statskassan enligt den sk lafferkurvan. Vi befinner oss i Sverige idag sannolikt på fel sida (till höger) om lafferkurvans topp vilket innebär sjunkande skatteintäkter till staten.
Men för en socialdemokratisk finansminister, åtminstone inte denna är det kanske inte viktigt att ha ett effektivt skatteuttag utan mer att beskatta hårt så att friheten begränsas för den enskilde. Man undrar ju?

En annan, numera neutraliserad socialdemokrat sa en gång att ”det är häftigt att betala skatt”.

Bosse

Beklagar att jag inte illustrerat med några snygga bilder!

Systemkollaps

Hej!

Ett blogginlägg i serien ”Grumpy Old Men” – griniga gamla gubbar.

På sina håll i vårt samhälle pratas det allt oftare om systemkollaps. Det handlar om polisen, om vården, om skolan och allt möjligt annat. Försvaret är otillräckligt och skatterna gigantiska. Vinster i välfärden är fult och införs det ett tak för detta kommer många företag att lägga ner och då blir valfriheten sämre eller obefintlig.
Ja, åsikterna är många om hur vårt samhälle fungerar och om hur det borde fungera. Det är något vi sannolikt alla kan ställa oss bakom – vi tycker olika. En del av oss tycker dessutom mer än andra som bara ”glider med”.

Nuvarande finansminister, Magdalena Andersson lär ha sagt att vi är inne i en skattehöjningsera, det är slut på skattesänkningar. Hon har också i samband med förslaget om en ny bankskatt sagt att bankerna ska ”ges möjlighet” att bidra lite mer. Synd att hon inte förstår sammanhanget mellan kostnader i ett företag och priset man tar ut av kunderna. I all privat företagsamhet är det ALLTID kunden som betalar ALLA kostnader. Om kunderna betalar mindre än företagets kostnader uppstår något som de flesta känner till – det kallas konkurs. Naturligtvis kommer bankerna att kompensera sig för en eventuell ny skatt genom att ta ut kostnaden av kunderna. Så i slutänden landar skatten på vanligt folk som alltid. Bankdirektörerna kommer inte att lida skada. Men det förstår inte finansministern för hon lever själv de privilegierades liv.

Syftet med höjda skatter är ju att berika statskassan med möjlighet att styra medel till de olika områden som de styrande politikerna vill prioritera. Vissa politiska inriktningar vill styra mer än andra. Det är en klassisk socialistisk gren att vilja bestämma över individen. En följd av detta blir höjda skatter och minskad valfrihet för den enskilde. Det kan finnas en underliggande välvilja i detta, man vill stödja den svage. Men någonstans går gränsen för hur mycket man kan ta ut ur varje skattebetalare, privatperson eller företag. När den gränsen passeras blir uttaget kontraproduktivt och statskassan kommer att få minskade intäkter och ökade utgifter. Jag har känslan av att vi är vid den gränsen idag och i vissa stycken också passerat den.
När den enskilde får mindre pengar över i plånboken minskar naturligtvis köpkraften och då minskar företagens lönsamhet, personalstyrkan måste minskas och hela eller delar av gruppen måste få understöd för att överleva (ökade kostnader för stat och kommun). Samtidigt minskar också skatteintäkten från näringslivet som ju inte tjänar lika mycket pengar. Och nu gäller det att komma ihåg att staten själv genererar inte en enda krona. Fast att alla statsanställda betalar skatt så kommer alla dessa kronor från första början från det privata näringslivet som genererat pengarna i sin verksamhet, betalat skatt (osannolikt höga i vårt land) som sedan använts till bl a löner till offentliganställda.

Magdalena Andersson - skattehöjarminister.

Magdalena Andersson – skattehöjarminister.

Man skulle kunna kalla de höga skatterna som nu kommer slag i slag för den ”socialistiska dödsspiralen”. Finansministern och hennes parti tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern har inte riktigt förstått att samhällsstrukturen har förändrats från det att ”upp till kamp” var aktuellt. Det finns inte så många förtryckande brukspatroner kvar utan mer hårt arbetande småföretagare. De flesta av dem har inte en kista med guld att ösa ur utan varje krona ska slitas in. Som en funktion av ovanstående resonemang blir den kronan svårare och svårare att få tag i och mer och mer av kronan ska staten ha. Medan de anställda ha arbetsrätt och kollektivavtal att förlita sig på har den lille företagaren bara att jobba hårdare och till lägre ersättning att se fram emot. Någonstans försvinner motivationen helt och företagaren ger upp. I värsta fall fall jobbar hon eller han ihjäl sig. Fast ur statens synvinkel är det ju i bästa fall. Då behöver man inte betala ut pensionen utan kan använda de pengarna till pensionerade 40-åriga politiker t ex. eller någon annan som vilat sig i form för ett långt och vällustigt liv.

Systemkollaps? Kanske vore det bra? Kanske skulle många av oss vakna och se hur stolligt vi förvaltat vårt fina land. Totalförsvaret är utraderat. Polisen oförmögen att upprätthålla lag och ordning och övriga rättsväsendet verklighetsfrånvänt. Sjukvården går på knäna och kan inte alltid garantera patientsäkerheten. Tusentals människor dör i onödan i vårt land. Våra gamla som kämpat och skickat in skatt hela livet lämnas att dö i ensamhet eller i händerna på inkompetenta sk vårdare. Våra barn utbildas, i bästa fall, till medelmåttor i skolor som var och varannan dag måste stänga för att det är slagsmål, hot och allmän anarki. Samtidigt förfaller vår infrastruktur, tågen står stilla, vägarna är fulla av potthål och trafikplaneringen ger uttryck av galenskap.
En stor grupp av människor som bor i Sverige har inte det minsta med vårt land att göra. De talar inte svenska, de vet inget om vår kultur, de arbetar inte och tycker inte att det svenska är något att ha. De är här för att de inte har någon annanstans att vara. Mao, vi har inte lyckats integrera dem. De får dock en liten skärv av våra skattemedel. Vissa hävdar att de får mer pengar skattefritt än en polis med sju års tjänst får i lön. Jag vet inte om det är så men oavsett vilket vore det bättre om de var en del av vårt samhälle, hade ett arbete, kunde försörja sig själv och inte minst vara lyckliga över att leva och bo här. Det hade vi alla mått bättre av.

Trump - a loose canon.

Trump – a loose canon.

Nu har vår regering sent omsider insett att vår omvärld blivit betydligt farligare än på länge. Försvaret måste rustas upp och inte bara det militära utan också det civila. Själv kan jag inte sluta förvånas över att man fortsätter att hävda att vi är alliansfria när vi alls inte är det. Att man också tänker sig att bygga upp ett ”eget” försvar i stället för att ansluta oss fullt ut till NATO är så urbota dumt så att jag inte finner ord för det. Inte ens när vi hade ett förhållandevis starkt militärt försvar, ett av världens starkaste flygvapen och god civil beredskap och krislager hade vi skuggan av en chans att motstå en krigsmakt av dåvarande Sovjets styrka. Idag har vi inte bråkdel av det försvaret och kan inte möte ett väpnat anfall med någon trovärdighet. Men socialdemokraterna framhärdar i alliansfrihet begravda i gamla dogmer och ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och andra rödvinsromantiska socialister och kommunister.

Med Trump i Vita Huset, ett EU i förfall och fler och fler odemokratiska krafter som vädrar morgonluft runtom i världen, inte minst i Europa kan man numera bara vädja till högre makter att det ska gå vägen.

Håll tummarna!

Bosse

 

Yes, we have no bananas!

Hej!

Vi har inga bananer – eller jo, det har vi nog. Sverige, världens moraliska centrum, välfärdens och jämställdhetens skolexempel, här är jag född. Här har jag växt upp och här har jag så sakteliga börjat att åldras (fast det vill jag inte erkänna – numera är man ju evigt ung).
Här i mitt land har det mesta fungerat just som ett föredöme för andra. Något att sträva efter. En skola för alla oavsett ekonomiska resurser. Sjukvård för alla även om du inte har någon dyr sjukförsäkring. På femtiotalet var ett mord en riksnyhet som inträffade någon enstaka gång. Gator och torg var rena och fria från skräp och fimpar. Cyklisterna stannade och satte ner foten vid stoppskylten innan de gav sig över eller ut på huvudleden. Som barn kunde man gå till lekskolan (förskola eller vad det heter nuförtiden) fast det var flera tusen meter dit. Man blev inte kidnappad, antastades inte av knarklangare eller fick stryk av någon från ett annat gäng. Flickorna blev inte våldtagna heller när jag tänker efter.

Nu är det annorlunda – inte nödvändigtvis sämre i alla avseenden. Bättre på många sätt, sämre i vissa fall. Utvecklingen har gått framåt, den har en tendens att göra det. Forskningen har funnit bättre metoder att bota allehanda sjukdomar så vi lever längre. Och som jag antydde ovan är vi yngre fast vi blir äldre. Det är trevligt. Man får vara barnslig fast man fyllt både femtio och sextio. Och man får vara förälskad, gifta sig, ha sex och till och med skaffa barn (åtminstone om man är man). Fast det sista är lite omdiskuterat, ifrågasatt. Får man vara åttio bast och bli pappa? Är det juste mot mamman? Är det juste mot barnet? Ni får tycka vad ni vill. Jag tycker vad jag vill. Det får man också i det här landet och det har vi fått sedan 1766 då tryckfrihetsförordningen trädde i kraft. Det är bra. Det är värt att försvara med alla till buds stående medel.

Nu har vi inte så många till buds stående medel att försvara oss med. Redan på 70-talet började nerläggningskarusellen snurra i det militära försvaret bara för att nå sin absoluta ”peak” på 90-talet och de första åren av 2000-talet. Sovjetunionen hade strax innan fallit samman och med det imperiet också Warszawapakten, den militärallians som stod mot NATO (North Atlantic Treaty Organization). Det svenska försvaret blev förvirrat och våra folkvalda politiker såg sin chans. Politik är som bekant det möjligas konst.
I ett fåfängt försök att hålla moralen och motivationen uppe myntades en ny devis inom Försvarsmakten – ”utveckling genom avveckling”. Utveckling har en tendens att gå framåt – när den inte går bakåt. Ivrigt påhejade av våra folkvalda som såg chansen till omdisponering av skattemedel till mera populära projekt än till dyr militär verksamhet valde Försvarsmakten, ja faktiskt hela totalförsvaret att avveckla istället för att utveckla och anpassa. Det fanns inget hot mot vårt land, mot vårt folks säkerhet sa man. Och det var sant. Det fanns inget allvarligt omedelbart hot som stod för dörren. Det kalla kriget var slut. Den eviga freden tycktes vara inom räckhåll.
Men så är vi ju några sura gubbar och några lika sura gummor, pessimisterna, de klentrogna. När den nya inriktningen presenterades för mig i slutet av 90-talet, ”utveckling genom avveckling” hade jag först svårt att hålla mig för skratt. Det var bland de dummaste jag hört någonsin. Ganska snart väckte det tankar på att göra något annat med mitt liv en att ägna mig åt att avveckla något som jag visste (man behöver inte vara särskilt slug för att förstå) skulle behövas inom loppet av tio till tjugo år igen. Visserligen skulle det behöva omformas, utvecklas och anpassas. Men det var ju ingen skillnad från tidigare. Utvecklingen går framåt och då måste vi följa med eller dö. I Sverige valde vi dö-alternativet.
Själv har jag ingen dödslängtan så jag sa upp mig från Flygvapnet i januari 2000 för att lämna den 31 december samma år efter nästan trettio års tjänstgöring som officer. Jag såg ingen möjlighet till utveckling för min personliga del och tyvärr inte heller för Försvarsmakten i allmänhet. Nu vet vi alla det jag och många med mig visste redan då. Vi får rusta upp igen till en mångfalt högre kostnad.

Jag önskar mig mer än två JAS:ar och en sportbil.

Jag önskar mig mer än två JAS:ar och en sportbil.

Tyvärr är det militära försvarets förfall inte någon isolerad företeelse. Hela det svenska samhället förfaller i en sällan skådad takt. Det sker på alla plan från cyklisten som inte längre stannar vid stoppskylten utan i stället cyklar på trottoaren eller föralldel på vänster sida av vägen till att landets högsta ledning stoppar huvudet i sanden och i brist på förmåga och dådkraft duckar för de verkliga problemen. Och allt däremellan. Idag kan du resa till nära nog vilket land som helst (inte minst utanför Europa) och gå på rena gator och torg. I Sverige vadar du i skräp var du än går. Ändå fyller vi våra tätorter med soptunnor av de mest raffinerande slag.
Numera är det vardagsmat att det skjuts skarpt i våra storstadsområden, främst Göteborg och Malmö om jag förstått det rätt. I många orter i vårt land är det laglöst land eller rättare sagt är det någon annan lag än den svenska som gäller. Här har den svenska polisen inte resurser, vilja eller kurage att upprätthålla svensk lag och ordning.

Den resurslösa polisen.

Den resurslösa polisen.

Visst vi är humanister i vårt land. Vi välkomnar alla, vi accepterar alla oavsett religon, hudfärg, kön och sexuell läggning. Gott och väl och väldigt sympatiskt. Men när det blir kontraproduktivt, när ett relativt fåtal begår rovdrift på samhällets bekostnad och på enskilda individer måste vi inte då sätta ner foten? Måste vi inte dra en gräns innan det går överstyr? Och jag pratar inte om enbart de som brukar kallas utrikes födda. Det finns alldeles för många ursvenska busar och våldsverkare också.
Men vi drar inte någon gräns. Vi backar, vi anpassar oss, vi ber om ursäkt för den svenska livsstilen, den fria uppfostran och skickar myspoliser (dialogpoliser heter det visst) som ska prata med buset. Och hade det varit vanliga busungar hade det kanske gått med lite prat och ett och annat ont öga. Men det dessa mjukispoliser möter är mördare, terrorister och allt annat patrask. De tillför inget till vårt samhälle och vår gemensamma trevnad och trygghet. De tar heller ingen reson för de vet redan att inget kommer att hända som hindrar dem från att trakassera, råna, våldta och mörda vanligt hederligt folk eller för all del varandra. Det svenska rättsväsendet har slutat att fungera.
När gamla gubbar våldtar femtonåriga flickor kan de bara påstå att det skedde i sömnen så blir de friade i rätten. När terrorister kommer tillbaka till Sverige efter att ha begått krigsförbrytelser och krigat för andra intressen än svenska får de fri sjukvård, bostadsbidrag och körkort. När knarklangare hotar barn och föräldrar utanför ett dagis i Malmö då flyttar dagiset sin verksamhet. Man flyttar inte på langarna eller ännu hellre burar in dem. När en man misshandlar sin partner då får han fortsätta att gå fritt på gatorna så att han avsluta ”jobbet” och döda kvinnan innan vi ingriper.
Sedan några år har vi numera sk EU-migranter från främst Rumänien och Bulgarien som sitter utanför var och varannan butik och tigger. Med all respekt för den enskilde tiggarens livssituation är det ändå ett bevis på vår oförmåga att hantera vårt samhälle. Dessa EU-migranter tillåts köra runt i oskattade och oförsäkrade bilar. Inte är de besiktigade heller och därmed sannolikt långt från trafiksäkra. Men det är tydligen helt i sin ordning. Själv får jag vackert göra som de allra flesta andra betala skatt, försäkring och besiktningskostnader för att få köra på våra vägar. Dessutom måste jag ha ett giltigt svenskt körkort vilket inte alltid behövs för vissa andra. Och jag vill gärna fortsätta att ha det så men det ska gälla ALLA.

Jag tar mig för pannan! Vilka bananer är det som har ansvaret för vårt land. Det sägs att statsministern heter Stefan men jag tror att det i själva verket är Svenne Banan han heter. Och utrikesministern heter inte Margot, hon heter Teskedsgumman eller som någon annan osannolik person. För den svenska politiska ledningen är i sanning en samling muppar. Det enda man tycks kunna höja nivån på är skattetrycket – det är världens högsta eller nära nog. Vi får inte mycket för varje skattekrona. Tyvärr har jag svaga förhoppningar om bättring även om vi skulle få en icke socialistisk regering vid nästa val.

Under mitt dryga sextioåriga liv har Sverige gått från att vara ett tryggt land med lag och ordning till något slags laissez faire-land där så många struntar i allt och alla. Den svenska skolan har i sin iver att hjälpa svaga elever till en någorlunda nivå och hålla de mer ambitiösa nere till samma medelmåttiga nivå utbildat just medelmåttor. De är dessa medelmåttor som nu leder landet framåt – eller är det möjligen bakåt?

Det är inte alltid fel att vara lite gnällig - kritisk.

Det är inte alltid fel att vara lite gnällig – kritisk.

Det finns ett engelskt uttryck: ”Old Grumpy Men” – gamla gnälliga gubbar. Vi vet allt, kan allt och har alltid rätt. Det är patetiskt och vi kan ju göra det själva då om vi är så f-bannat bra. Det finns en annan företeelse som vi lider av i vårt land. Vi lyssnar inte på erfarenhet och ”nu ska vi vara positiva”.
Men det är rent ut sagt idiotiskt att vara positiv till något som är dåligt, farligt eller bara rätt ut dumt. Det kanske inte är PK (politiskt korrekt) att vara en gnällig gubbe. Det är osvenskt. Själv är jag född i Småland av svenska föräldrar men i detta avseende vill jag vara osvensk. Jag vill vara negativ till dumhet. Och just nu känns det som det råder alldeles för mycket dumhet i vårt land och faktiskt också inom EU-sfären. Därför fortsätter jag att vara en gnällig gubbe och förfasa mig över högt som lågt i dumhetens tempel.

Ge nu f-n i att cykla på trottoaren Svenne Banan!

Bosse

Höstreflektioner

Hej!

Dags för lite höstfunderingar så här de allra sista dagarna i oktober. Löven har gulnat på träden och efter några dagars blåsande har många löv också fallit av och samlats på marken. Vi går mot vinter.
En del ser fram emot vintern med gnistrande snö, skidåkning och barnens lek i snön. Själv kan jag utan att blinka avstå. Bor man som jag i Skåne är det ju inte sällan snöfritt större delen av vinterhalvåret och i stället regn, grått och blåsigt. Inomhusväder helt enkelt. Jag får erkänna att jag redan nu längtar till våren men det är i sig samtidigt motsägelsefullt.

Sista koppen kaffe på köksaltanen för denna säsong.

Sista koppen kaffe på köksaltanen för denna säsong.

Med mer än sextio års perspektiv på livet finns det ingen anledning att skynda mot nästa dag. Det innebär ju en dag mindre att njuta av. Dödsångest? Nej, det vill jag inte kalla det men så länge livet är härligt att leva vill man ju inte skynda mot det oundvikliga slutet. Dock är man numera tydligt medveten om att det inte bara är årstiden som stavas höst utan faktiskt livet självt. Man är på ålderns höst som det så vackert heter. Fast nuförtiden är vi ju mycket yngre när vi blir äldre så att säga. För hundra år sedan eller så var det ju dags att ”lämna in” vid det här laget men nu ägnar vi oss i stället åt att förverkliga oss själva på alla upptänkliga sätt. Vi reser, vi springer maraton, åker Vasaloppet och gifter om oss för att sedan skaffa ett sladdbarn. Vi kör en omgång vår till skulle man kunna säga.
När våra föräldrar växte upp gick den manliga delen av befolkningen direkt från puberteten till ”gubbe i hatt” medan kvinnorna gick från flickor till tanter i en handvändning. Några gubbar i den tidens bemärkelse är det inte lätt att hitta idag. Tanter är också lätträknade. Nej, nuförtiden är vi mer coola snubbar och raffiga brudar ända fram till ”the bitter end”.

Snåla vindar en oktoberdag vid Hanöbukten. Sommarens badgäster är långt borta.

Snåla vindar en oktoberdag vid Hanöbukten. Sommarens badgäster är långt borta.

Så utan att i och för sig ha några garantier för antalet återstående vårar är det ändå dessa jag ser fram emot nu när hösten nalkas sitt slut och vintern står för dörren. Den lätta sommarsalladen lockar mig mer än höstens och vinterns mustiga grytor kan man också uttrycka det som.
När adventsljusen brunnit ut och nyårsnattens fyrverkerier falnat och bara lämnar sorgsna pappersflagor på marken återstår endast mörker i väntan på de första fågelkvittret, den första solstrålen som letar sig in i sängkammaren innan man hunnit stiga upp och snödropparna som trotsar nattkylan. Då vill jag fly. Fly från mörker, snö och kyla och inte komma åter förrän våren återger hoppet. Hoppet om liv, om värme, om skratt, om barnens lek, grillkvällar och varma vindar i ansiktet.

Jag längtar till våren fast jag vill inte ge bort en enda dag på vägen dit.

/Bosse