En liten tur till New York

Besöker med jämna mellanrum New York, städernas stad, staden som aldrig sover, the Big Apple. Denna mytomspunna plats har många namn. Förmodar att många som tänker på New York förknippar staden med Manhattan med dess avenyer där 5th Avenue är den mest kända. En paradgata som delar Manhattan i East och West.
Men New York består av flera områden. Förutom Manhattan består staden av Bronx, Queens, Brooklyn och Staten Island. Dessa områden är i sin tur uppdelade i olika områden. Att som turist på besök några dagar i New York tro att man ska kunna ta in hela New York är som synes en omöjlighet. Bara Manhattan har så mycket att erbjuda att det kräver många besök eller en långvarig vistelse. Sanningen är väl att även om man skulle bo i staden under flera år så finns det alltid något nytt att upptäcka om man söker nya upplevelser.

Vid mitt senaste besök var Brooklyn i fokus eller rättare sagt ett par delar av detta stora område. Min dotter bor sedan en tid vid McCarren Park i Green Point. I området hittar man flera trevliga vattenhål på gångavstånd från McCarren Park. Det finns gott om småbutiker i området och flera andra parker.
I en smal remsa utmed East River hittar du Domino Park. Du kommer in i parkens norra del mellan North 1st Street och South 1st Street. Här finns solbäddar och bänkar att njuta av vackert väder i när sådant bjuds. I hela parken har du alltid utsikt över East River, Williamsburg Bridge och Manhattan Skyline. Passa på att ta bilder över One Word Trade Center, Empire State Building och Chrysler Building.
Parken är byggd på det område som tidigare var Domino Sugar Refinery, en sockerfabrik som dominerade sockerproduktionen i USA på sin tid och den industriella känslan finns i någon mån kvar. Fabriken stängde 2004. Det här är ett koncept som känns igen från the High Line på Manhattans västra sida där den gamla upphöjda järnvägen för köttransporter i Meatpacking District gjorts om till ett populärt promenadstråk med växtlighet och konstinstallationer. Vid den södra trappan till the High Line finns Whitney Museum of American Art.

När du är färdig med Domino Park kan du vandra söderut, lämna Williamsburg och gå vidare (det är en bra bit att gå) in i området som kallas DUMBO (Down Under Manhattan Bridge Overpass). Här på Washington Street samlas turister med sina mobilkameror tillsammans med proffsfotografer för att ta den klassiska bilden med Empire State Building inramad av brons pelare.
Ytterligare en bit söderöver tornar den kanske mest kända bron upp sig, nämligen Brooklyn Bridge. Den ska man ju ha promenerat över antingen från Manhattan till Brooklyn eller tvärtom. I skuggan av bron hittar du en klassisk restaurang, The River Café, en stjärna i guide Michelin. En romantisk middag här bjuder inte bara gastronomisk njutning utan också på en magnifik utsikt över Manhattan skyline i kvällsljus.

Washington Street med Empire State Building i bakgrunden.

Krogar finns det gott om i New York såklart. Här kommer några tips.
Five Leaves ligger i Green Point (Brooklyn). Startades av skådespelaren Heath Ledger och är ett populärt brunchställe. Räkna med att stå i kö för ett bord.
Pastis i Meatpacking District (Manhattan), fransk bistro fast stort och ganska stojigt. Här hittar du fransk löksoppa, Moules Frites, Boef Bourguignon och andra franska klassiker i amerikansk storlek. Krogen var stängd i flera år av okänd anledning men har nu öppnat igen och är sig lik från tidigare.
Vad är det första man tänker på när man tänker på amerikansk mat? Ja det självklara svaret är väl steak, en rejäl bit rött kött. Hatad av vissa men älskad av långt många fler. Är du sugen på steak finns det flera ställen du kan söka sig till. Ett säkert kötttempel är Peter Luger (178 Broadway, Brooklyn). Krogen stoltserar med en stjärna i Guide Michelin och du kan välja steak för en, två eller tre personer. Om du sedan är själv på portionen eller delar med flera är din sak. I USA kan man alltid välja ”to share”. OBS! På Peter Luger kan du inte betala med ditt kreditkort. Här accepteras endast kontanter eller amerikanskt debit card. Så ta med en rejäl sedelbunt. Priserna är inte att betrakta som lågpris. Prisex. Steak för 2 personer kostar $129,90, tillbehör som pommes frites, lökringar etc tillkommer. Men du går garanterat inte hungrig härifrån.
Le Crocodile (80 Wythe Ave, Brooklyn) är en trevlig restaurang för såväl kvällsevenemang som brunch. Fräscht med goda drinkar och trevlig meny.

Egg Benedict, Bellini och Cappucino, en bra start på dagen på Le Crocodile.

New York har ett utbyggt tunnelbanesystem, Subway och du kan också ta dig från Brooklyn över East River in till Manhattan med färja som har flera angöringspunkter på båda sidor om floden. För att resa kollektivt måste du använda munskydd. Annars är det enkelt. Har du t ex Apple Wallet kan du koppla ett kreditkort till expresstrafik och bara köpa din biljett genom att hålla din telefon intill spärren. Från Brooklyn in till Manhattan kostar det ungefär 25 kronor beroende på var du ska.

New York City – The Empire State. En stad du aldrig tröttnar på.

/Bosse

En titt i kristallkulan

För en vecka sedan idag bockade jag av min 68:e födelsedag. Sextioåtta år är ur en människas perspektiv en förhållandevis lång tid men sett genom historiens förstoringsglas endast en blinkning. Ändå kan jag se tillbaka på ett händelserikt liv där samhällsutvecklingen verkligen tagit gigantiska kliv dock inte alla gånger i en positiv riktning. Snarare har det vinglats både hit och dit och allt emellanåt också bakåt. Men visst har det blivit mycket bättre på de allra flesta sätt även om sådan mogna människor som jag själv, inte minst män ofta hävdar att det var bättre förr. Fast sammantaget var det nog inte det. Människan har ju faktiskt förmågan att söka bättre lösningar på det mesta. Vår nyfikenhet har lett fram till många för vår egen del gynnsamma upptäckter även om kostnaden ibland kan tyckas hög.

Hur ter sig då vår framtid? Hur blir resten av en sextioåttaårings liv i det lilla och mänsklighetens i det större perspektivet? Ja, den första frågan kan jag ju spekulera i och ge uttryck för egna önskningar om medan det andra ledet i frågan väl vore förmätet att tro sig kunna sia om. Men även i detta avseende kan ju önskningar och förhoppningar sättas på pränt.

Snart har vi levt två år i skuggan av COVID-19. Det har satt en stor prägel på allt vi gör och upplever så det är omöjligt att inte utgår från det faktum att en pandemi håller ett stadigt grepp om våra liv oavsett vilken inställning vi har till detta gäckande virus. Själv fick jag dos 3 i vänster axel häromdagen. Det resulterade i en viss ömhet på stickstället men i övrigt har jag inte fått några märkbara biverkningar. Sedan födsel har jag fått otaliga vaccinationer mot alla möjliga sjukdomar och tillhör den grupp som tror att det har varit till gagn för min hälsa. Sett ur det globala perspektivet har dessa mänskliga uppfinningar räddat miljoner liv och besparat ännu fler människor lidande. Exempelvis har smittkoppor nära nog utrotats och polio är på god väg att gå samma öde till mötes.
Så det var verkligen inte bättre förr när människor dog i smittkoppor, influensor och andra sjukdomar som idag betraktas som nära nog ofarliga – rätt hanterade.

Första kramen på femton månader

För en dryg vecka sedan kunde jag sätta mig på ett flygplan på Kastrups flygplats och låta mig flygas till New York. USA har sedan den 8:e november öppnat sina gränser för resenärer från EU (egentligen Schengen). För inresa krävdes full vaccination (2 doser) och ett PCR-test inte äldre än 72 timmar. Jag uppfyllde kraven och hade därtill på sedvanligt sätt fyllt i och fått godkänt en ESTA-ansökan som alltid krävs för resa till USA.
Resan tar åtta timmar och var ungefär lika upphetsande som vanligt. Kontrollen i U.S Border & Customs Protection gick smidigt och ovanligt snabbt och med bagaget i hand gick jag ut till en väntande bil. Trafiken inne på Manhattan var minst sagt tung och resan från Newark på Jersey-sidan via Manhattan till Green Point i Brooklyn tog två timmar mot normala en. När jag kom fram kunde jag efter femton månader äntligen krama vår dotter som numera bor på andra sidan Atlanten.

Är detta en av framtidsutsikterna 68-åringen har framför sig? Långa tider av stängda gränser och komplicerade och dyrbara procedurer för att kunna träffa nära och kära som bor i andra delar av världen. Jag vill gärna hoppas att vi får bukt med COVID-19 och att världen kan återgå till ett mera normalt tillstånd men fruktar att det kan ta ansenlig tid, kanske tiotals år eller mer. Vaccin i all ära men långt ifrån alla får tillgång till det, andra vill inte ta det av olika skäl. Det är min tro att vaccintäckningen måste bli betydligt större innan vi vågar blåsa faran över.

Nu håller jag tummarna för att den senaste mutationen, Omicron som upptäckts i Sydafrika kan begränsas i omfattning och därmed inte sätta käppar i hjulen för stundande familjehelger. Men f-n tro’t som man säger.

Fortsätt kämpa med handsprit, avstånd och ta din spruta!

/Bosse

Gängkriminalitet

Gängkriminalitet är ett ämne som diskuteras flitigt i Sverige numera. Senast i raden att ta upp ämnet är Magdalena Anderson (S), vår nuvarande finansminister som i helgen valdes till ny partiledare i Socialdemokraterna. Innevarande vecka hoppas hon bli Sveriges första kvinna på statsministerposten, dvs om Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet kan få igenom en del av sina krav och släpper fram Magdalena Andersson. Hursomhelst med det på något sätt blir säkert Magdalena Andersson statsminister innan veckan är slut.

Sverige har ett enormt problem med gängkriminalitet, värst i Europa påstås det på många håll i såväl svensk som utländsk media och så kan det nog vara. Var och varannan dag rapporteras om skjutningar och sprängningar runtom i vårt land. Underliggande kriminalitet kan man läsa om i mera finstilta notiser.
Alla politiker med självaktning fördömer i olika starka ordalag gängkriminaliteten så fort en mikrofon sticks upp deras ansikte men därifrån till att få bukt med eländet tycks det vara långt för att inte säga oändligt. Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att komma tillrätta med problemet? Hur har det kunnat bli så här? Vad ska vi göra för att få stopp på våldet?

Frågorna är många men något Columbi ägg står knappast att finna. Snarare är det en rad åtgärder på ett flertal olika områden och nivåer som krävs för att vända trenden. Och det kommer att ta tid, lång tid.
Att det kommer att ta tid om det nu är möjligt tror jag att de flesta är eniga om. Vad som ska göras råder däremot ingen enighet om hos de politiska partierna, inte heller vad orsaken till problemen är. Vissa fakta är också känsliga att säga högt, beröringsskräcken är utbredd. Några olika förslag är fler poliser, hårdare straff och så bättre integration av utrikes födda såklart. Minskad invandring hörs också från vissa håll. Personligen tror jag att de är alla dessa exempel i olika grad och en del annat som krävs. Sannolikt en del annat också som jag inte kommit på. Hoppas någon annan gör det och gör det snart.

Häromveckan föreslog Kristdemokraterna att en lag som skrotades 1976 skulle väckas till liv igen. Det handlar om missfirmelse av tjänsteman (17 kap 5§ i Brottsbalken) som syftade till att ge straffrättsligt skydd till olika ämbetsmän. Man ska inte kunna förolämpa t ex poliser med nedsättande tillmälen.
Olika debattörer (bl a Leif GW Persson) tyckte dock att det var ett nära nog löjligt förslag av ringa eller ingen betydelse för polisens tjänsteutövning. Jag är inte beredd att hålla med. Såklart är det som enskild åtgärd ingen lösning på gängkriminalitet eller blåljussabotage men som en del i ett ökat rättsmedvetande kan det utgöra en byggsten. Respekten för polisen likväl som andra ämbetsgrenar i samhället behöver återupprättas. Det skulle helt enkelt öka polisens effektivitet.

Istället för att angripa gängkriminalitet enbart uppifrån kan man faktiskt undergräva genom att sätta stopp också för det som kommit att kallas bagatellbrott. Det är faktiskt inte okänt att dessa sk enklare brott är inkörsporten till grövre brottslighet. Det som börjar med snatteri eskalerar inte sällan till cykelstölder, olovlig körning, bilstöld, narkotikabrott, personrån, misshandel och i värsta fall till mord. Får man härja fritt kan det snabbt gå utför för mycket unga människor som hamnar i livslång kriminalitet i vad som dessutom kan bli väldigt korta liv.

Med andra ord tror jag att man ska inte bara hyvla på toppen utan också krympa basen så mycket som möjligt med tydliga gränsdragningar och skarpa sanktioner. Det kan man göra genom att sänka toleranströskeln. Säg nej medan det finns någon som lyssnar. Som det är nu tycks en del grupper helt strunta i polisens auktoritet och dessutom komma undan med det.

Som medborgare måste vi stå upp för det samhälle vi vill ha.

/Bo

Huka er för nu laddar…

När drygt halva året har gått kan vi räkna in runt tvåhundra skjutningar i vårt land. Det är en osannolik siffra. Landet är översvämmat med illegala vapen som allt från yngre tonåringar till grovt kriminella vuxna springer runt med på gator och torg. Det skjuts hej vilt i vårt land numera och skyttarna är därtill oskickliga i sin hantering av de vapen de bär runt på. Vem som helt kan komma i skottlinjen och det är precis vad som händer alltför ofta. Småbarn, tonåringar, pensionärer och alla däremellan är utsatta.

Sverige sticker ut i statistiken. Enligt en rapport från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) 2021:8 är det dödliga våldet i Sverige i genomsnitt 4 avlidna per miljon invånare medan genomsnittet för övriga Europa är 1,6 avlidna per miljon invånare.
I vårt land har gängkriminalitet tillåtits ta över på många platser i landet, främst i storstäderna men efterhand som dessa gäng når framgång utökar de sina territorier med revirkonflikter som följd. Oskyldiga medborgare hamnar allt oftare i korselden.

Regeringen tycks helt handlingsförlamad. Vår lagstiftning är otillräcklig och de förslag de sent omsider lägger fram är lama. Agerandet är saktfärdigt och består oftast i förslag på nya utredningar med långa ledtider. Det senaste i raden kom i samband med skjutningarna i Kristianstad och handlar om lagring av datatrafik som ska utredas till 2023. Under tiden skjuts det ostört varje dag i landet.
Vad regeringen inte förstår eller inte vill hantera är att det krävs ett omfattande lagstiftningsarbete – och det är bråttom. De förslag som läggs fram på riksdagens bord är otillräckliga och kommer försent. Vidare måste rättsväsendet ges nya möjligheter att utdöma effektiva straff och hanteringen av dömda måste bli relevant. Det är inte särskilt smart att släppa ut dömda grova brottslingar på gatan i väntan på att de ska inställa sig i fängelset.
Också polisen saknar resurser. Vi har den lägsta polistätheten i Europa men vi har långt i från den lägsta brottsligheten.

Jag är fullt medveten om att det inte är politiskt korrekt att koppla samman brottsligheten i Sverige med invandring men likafullt är det hög tid att se sanningen i vitögat. Det finns en överrepresentation av utlandsfödda eller personer med utlandsfödda föräldrar när det kommer till brottslighet generellt. Sexualbrott är ett exempel där det är särskilt utmärkande. Det finns också en tydlig skillnad avseende män från mellanöstern till denna grupps nackdel.
Detta faktum har man inte haft viljan att ta hänsyn till förmodligen på grund av risken att bli utpekade som rasister. Här har media en stor skuld att stå till svars för.
I sin iver att vara den humanitära stormakten har Sverige tagit på sig en större börda i migrationspolitiken än vad landet har förmåga att bära. Det blir inte bra för någon. Inte för den inhemska befolkningen som dignar under skatter och försämrad välfärd men inte heller för de som kommit till vårt land i hopp om en bättre framtid. Vi har i stora stycken gjort dem en björntjänst.
Här excellerar regeringen återigen i handlingsförlamning och oförmåga att se realiteter och därefter vidta adekvata åtgärder.

Slutsatsen blir att sittande regering är svag, okunnig och inkompetent, dvs oförmögen att lösa uppgiften. I lite hårdare ordalag kan de betecknas som kretiner (dumhuvuden).
Vi kan därför förvänta oss att skjutandet fortsätter eftersom inga fungerande åtgärder sätts in. Gängens ställning i samhället kommer att bli starkare eftersom staten låter dem ta till sig allt större makt. Likaså kommer gängkriminaliteten att breda ut sig rent geografiskt. Allt fler områden tas över och allt fler vanliga medborgare kommer på olika sätt att påverkas i sitt dagliga liv av gängen. Några kommer att skadas och dödas medan det stora flertalet av oss kommer att få begränsad rörelsefrihet och minskad trygghet.

Det är en sorglig utveckling att se ett av världens absolut bästa länder på kort tid förvandlas till det sämre och befinna sig i en lodrät dödsspiral.

Huka er, det viner om öronen.

/Bo

Äta bör man annars…

I Sverige ges det ut en kokbok om dagen sägs det och allt som oftast ser man glättiga bilder på fantastiska kök med nära nog ett restaurangköks standard. Men lagas det någon mat i de svenska hemmen? Jag blir svaret skyldig för det vet jag ärligt talat inte. Det talas dock om att livsmedelshandeln slår nya rekord i pandemitider. Krogarna stänger ju strax efter åtta på kvällen då det inte längre får serveras alkohol och redan klockan tre på eftermiddagen skramlas det i pannor och kastruller när krögarna protesterar mot regeringens hantering av stödpaket och restriktioner.

Själv har jag med mig lite matintresse från min uppväxt. Mamma var kallskänka under sin yrkesverksamma tid så någon känsla för mat och matlagning har jag väl fått med mig från modersmjölken kan man anta. Nu i mogen ålder går matlagningsintresset i perioder får väl erkännas. Ibland finns inspirationen medan det emellanåt inte är lika fascinerande. Med COVID-19 hängande över sig är alternativen dock inte så många utan de flesta måltider äts i hemmets trygga vrå. Då gäller det att hitta den där inspirationen och att få till variationen också.
I matbutiken kan man hitta en uppsjö av färdiga eller halvfärdiga maträtter som kan ligga på tallriken på några få minuter efter en sväng i mikrovågsugnen. Men som jag antydde tidigare tillhör jag numera en mogen generation och halvfabrikat är inte lika med snabbt, gott och enkelt för min del. Tvärtom tycker jag det är tråkigt, trist och inte särskilt gott. Jag föredrar genuina råvaror och att någorlunda från grunden tillreda en måltid. Okej, vissa genvägar tillåts det måste jag erkänna men i stort undviker jag halvfabrikat.

Fisksoppa från Bretagne

Så häromdagen tog jag mig för att laga en fisksoppa. Det är enkelt och går dessutom snabbt. Jag har gjort den här varianten ett antal gånger vid det här laget. Och jag fuskar lite också. Tar några genvägar från det recept jag utgår ifrån. Alltså struntar jag i att skålla tomaterna och skala dem. Jag drar locket av en burk Mutti krossade tomater från Italien helt enkelt. De har garanterat god smak medan färska tomater kan vara helt smaklösa om det är fel säsong. Jag köper också lax- och torsktärningar. Lagom stora bitar bara att hälla i på slutet av koket. Sedan brukar jag förstärka med räkor också. De ska i allra sist så de inte blir sega. Receptet ser ni nedan. Men kom ihåg att recept är bara till för att få lite inspiration, det kan alltid modifieras efter tycke och smak.

Till soppan är det gott med aioli eller créme fraiche och nybakat bröd. Man kan ju baka själv eller så kan man köpa nybakat i butiken.
Man ska ju dricka något till också och det är såklart individuellt vad man föredrar. Jag tycker att ett ganska smakrikt vitt vin passar fint till men en god öl kan ju också vara gott. Ett annat alternativ som aldrig kan vara fel är vårt fina svenska vatten.
Just vid det här tillfället valde vi ett vitt vin från Frankrike, nämligen Sancerre Domaine de la Villaudière, 2019. Helflaska 750 ml nr 5338 på Systembolaget. Flaskan kostar 179 kronor. Satt som en smäck som man brukar säga.
Jag slängde fram grytan på bordet direkt från spisen som synes på bilden. Det går såklart att lägga upp i tallrikar eller servera i en vacker skål och det hade jag ju gjort om jag tänkt mig att skriva en blogg om soppan. Men när detta begav sig var vi mest hungriga.

Receptet – fisksoppa från Bretagne, (4 port)

600 gr fisk, jag brukar ta lax och torsk i färdiga tärningar men det går med annan fast fisk också.
1 burk Mutti krossade tomater
1 liten gul lök eller 2 scharlottenlökar (banan)
1/4 purjolök med fördel den gröna delen
1/2 fänkålsstånd (eller lite mer efter smak)
2 msk olivolja
1 pkt saffran
1 vitlöksklyfta
1 dl torr vermouth (vill man kan slå en skvätt i ett glas med lite gin så har man en Dry Martini också)
2 dl fiskbuljong (gör du egen blir det bäst men det funkar med tärning, motsv)
2 dl vispgrädde
1 tsk salt
1 krm cayennepeppar (ta mer eller mindre beroende på hur mycket sting du önskar)
Hackade örter, t ex persilja, gräslök eller basilika

Så här gör du:

Hacka löken fint, strimla purjolök och fänkål.
Fräs lök, purjo och fänkål i oljan till de får lite färg. Tillsätt saffran och hackad eller pressad vitlök. Häll i vermouth och späd med fiskbuljong och grädde. Salta och peppra. Sjud till en jämn sås.
Lägg i fisken (2 – 3 cm stora bitar, jag fuskar ju med färdiga tärningar). Låt sjuda i ca 3 minuter. Häll därefter i tomaterna och låt gå med till de är varma. Lägg därefter i räkorna, om du väljer att ha sådana med. Låt inte räkorna koka, då blir de sega och tråkiga. Till sist toppar man med örter.
Servera omgående.

Originalreceptet har jag hämtat från Bonniers kokbok ISBN 978-91-7424-138-9

Det tar alltså bara någon halvtimme att fixa denna goda fisksoppa som ursprungligen kommer från Bretagne men i denna fuskvariant stammar den alltså från Hässleholm. Lite mer fisk än originalet, köpt i färdiga tärningar. Två förpackningar på ICA. Inget jobb med att skålla och skala tomater.
Köper man färdigt bröd så är det här en god måltid man kan svänga ihop en söndag eftermiddag efter en dag i naturen, efter hundpromenaden eller vad man nu tar sig för på söndagar. Enkelt och snabbt.

Lycka till!

/Bosse

På liv och död

Det talas mycket om död i dessa tider men för att citera en seriestrip med Snobben och Charlie Brown. ”En dag ska vi dö”, säger Charlie Brown med hängande huvud. ”Jo”, svarar Snobben. ”Men alla andra dagar lever vi.”
Dagligdags får vi rapporter om antalet döda i COVID-19. Det kan få vem som helst att hänga med huvudet, inte bara Charlie Brown. Och faktum kvarstår, en dag ska vi alla dö. Som tur är vet de flesta av oss inte vilken dag det ska hända och de allra flesta av oss längtar heller inte dit.
I människans natur tycks det dock ligga att längta till morgondagen, till det där man vill ska hända, till resan, till festen, till något som ska förverkligas. Och ändå vill vi inte dö men för varje dag vi lever ökar sannolikheten för att vi nått dagen då vi de facto lämnar detta jordeliv.

I olika sammanhang ställs då och då frågan till allt från kändisar till vem som helst av oss vilken dag som är den bästa dagen i vårt liv. Svaren varierar med alltifrån utförda idrottsprestationer, mellovinster, barnafödande och bröllop till lotterivinster och allt däremellan. Speciella händelser i våra liv.
Mitt svar är alltid detsamma. Den bästa dagen i mitt liv är idag. Igår är ett minne och imorgon kan jag vara död.
Har då inget fantastiskt hänt i mitt liv som överskuggar den grå vardagen. Självklart men det är som sagt minnen. Och många fina minnen har det hunnit bli. Tiden för mig obevekligt mot min sextioåttonde födelsedag. Det finns alltså all anledning för mig att leva idag och att njuta av dagen, att njuta idag – i det lilla och det stora. Kanske lättare sagt än gjort i dessa pandemitider att njuta av dagen men det är ändå värt ett försök tycker jag. För vi ska ju en dag dö och då gäller det att leva alla andra dagar. Han är klok den där Snobben.

Hurra för livet!

/Bosse

Hej vad det går!

Just nu pratas det mycket om höghastighetståg åtminstone här i Skåne och inte minst i trakterna runt Hässleholm. Det finns en uttalad oro för att framdragningen av nya banor för just höghastighetståg ska göra stora ingrepp i naturen med förlorade naturvärden som följd. I dagarna har Länsstyrelsen i Skåne bytt fot från avrådan till avvaktande i väntan på vad Trafikverket ska komma fram till i sina undersökningar om var själva banan ska dras fram.
Bl a är Äspehöjden på Hovdala naturområde hotad. Här finns en av landets största bestånd av avenbok som ett exempel. Hovdala har blivit ett mycket uppskattat rekreationsområde för såväl kommunens invånare som för tillresande från övriga landet och från norra Europa. Efter att militären lämnade Hässleholm i början på seklet har Hovdala utvecklats med vandringsleder och andra friluftsarrangemang. Även om en höghastighetsbana tar begränsad del av området i anspråk är risken att hela området kommer att påverkas negativt.

Är då inte höghastighetståg något som vi måste ha? Utvecklingen kan väl inte stoppas? Vi lever ju ändå på 2020-talet. Min personliga uppfattning är att vi kanske måste släppa fram höghastighetståg också i Sverige men först långt fram i tiden från nu. Sverige är ett långt land men med en förhållande till sin yta liten befolkning. Förvisso är befolkningstätheten som störst i de södra delarna av landet, från Mälardalen och söderut så koncentrationen är inom ca 70 mils avstånd från respektive tätorter som är berörda. Inte så långt egentligen.

De höghastighetståg man planerar för idag ska köras i en hastighet på 320 km/tim att jämföra med dagens tåg som kör mellan 160 km/tim och 200 km/tim. En resa från Stockholm till Malmö tar med dagens tåg som snabbast 4,5 timmar. Med höghastighetståg blir restiden 2,5 timmar. Men då ska man beakta att det är om man inte stannar på mellanliggande stationer. Man kör non-stop mellan huvudstaden och Malmö. Så ska man kunna hoppa på längs med sträckan blir det alltså betydligt längre restid än 2,5 timmar. Tåget ska accelerera och bromsa in ett antal gånger efter sträckan. Någon siffra på restid kan jag tyvärr inte ange men en gissning är att det kanske adderar en timme till på restiden mellan de två städerna – minst.

Nästa fråga blir hur många kommer att välja höghastighetståget för att resa på de sträckor man tänkt sig (Stockholm – Malmö och Stockholm – Göteborg)? På sträckan Stockholm – Göteborg är tidsvinsten beräknad till en timme och en kvart så i det fallet är det inte mycket att tjäna på mot det tåg som finns idag. En annan faktor blir naturligtvis biljettpriset.
Trafikverket har beräknat kostnaden för projektet till någonstans mellan 215 – 365 miljarder kronor i 2019 års penningvärde. Enligt en studie vid KTH skulle kostnaden kunna bli betydligt lägre, 160 – 190 miljarder. Man hävdar att den kostnadsbilden ligger närmare sanningen vid en internationell jämförelse förutsatt att man använder effektiv teknik. I det fallet hänvisar man till erfarenheter från främst Frankrike och Spanien. Enkelt förklarat kan man på vissa sträckor bygga med en något mindre komplicerad teknik och ändå ha god säkerhet och hållbarhet med hanterbara underhållskostnader menar KTH. Genom att man på dessa begränsade sträckor kan sänka hastigheten från de tänkta 320 km/tim till 300 km/tim eller 280 km/tim kan banorna också byggas med snävare radier för att runda olika hinder eller undvika naturområden. Tidsförlusten blir försumbar hävdar KTH, det ska röra sig om minuter.

KTH menar också att biljettpriserna på sikt bör bli förhållandevis låga om man projekterar kostnadseffektivt.
Men man säger också att 80 % av trafiken kommer att härröra från mellanliggande stationer och med ovanstående resonemang kommer alltså restiden mellan ändstationerna att bli längre än den angivna utom för de tåg som kör non-stop, dvs 20 % av den totala trafiken.
I studien berör man också befintliga tågbanor och menar där att kapacitet frigörs på dagens järnvägsnät inte minst för godstrafiken som i dag får stå tillbaka för snabbare persontrafik. I förlängningen skulle en effektivare godstrafik ge vinster för näringsliv och miljö (minskad lastbilstrafik bl a). Också långsammare persontåg skulle kunna få bättre punktlighet tror KTH:s järnvägsgrupp.

Med ovanstående i tankarna återkommer jag till frågan vem som ska åka med höghastighetstågen? Nedanstående resonemang grundar sig helt på mina egna gissningar bör påpekas. Framtiden kommer att visa om jag gjort kloka antaganden eller är helt ute och reser (med tåg eller annat färdmedel).
I Sverige bor det idag 10 miljoner människor. Hur många av dessa som reser med tåg en eller flera gånger under ett år kan jag inte utröna men enligt en utredning (ISBN 978-91-7729-871-7) från KTH:s järnvägsgrupp gjordes 221 miljoner resor med tåg i Sverige under 2016. Antalet resor har naturligtvis minskat pga pandemin men kommer sannolikt att öka i takt med att vi lyckas bemästra COVID-19. Hur mycket och hur snabbt kan man bara gissa. Något pandemin lärt oss är att man kan sköta en hel del utan att resa och träffas fysiskt i konferensrum och på kontor. Den lärdomen kommer troligen att leva kvar hos oss en lång tid framöver vilket innebär att vi kommer att resa mindre överhuvudtaget. Samtidigt kommer behovet av sociala resor för att träffa familj och vänner att bestå och troligen öka över tid.

Min slutsats är dock att Sverige inte behöver någon höghastighetsbana än på många år. Det finns annat vi kan lägga 250 miljarder kronor på som bör komma före. Under pandemin har det uppdagats en hel rad brister i det svenska samhället. T ex behöver vi ha en bättre beredskap för kriser. I och för sig ingen överraskning för många av oss men vissa såg det inte komma. Vår befintliga infrastruktur är eftersatt så kanske ska vi rusta upp våra vägar och befintlig järnväg först. Skolan behöver också reformeras och bli just en skola där eleverna får kunskap att ta med sig in i vuxenlivet. Polisen behöver rustas upp precis som försvaret. Äldreomsorgen har en gigantisk utmaning med behov av omfattande utbildningsinsatser för att ge de äldre en anständig omvårdnad.
Göran Persson lånade 250 miljarder ur pensionssystemet. De pengarna borde återföras till sina rättmätiga ägare, nämligen Sveriges pensionärer. Alla som jobbat ett långt liv i detta land men som trots det lever under fattigdomsgränsen för att våra politiker slösar bort våra skattemedel på diverse tveksamma projekt.
Vår elförsörjning har i dagarna varit i ropet. Här finns också hål att stoppa i. Förpassa Miljöpartiet till klimataktivisternas skräphög och satsa på effektiv energiförsörjning och forskning för framtidens generationer.

Listan kan göras hur lång som helst på åtgärder som skulle göra nytta och vara till glädje för landets befolkning innan alla dessa miljarder satsas på höghastighetståg. Tids nog kommer då förutsättningarna för höghastighetståg finnas och då har den tekniska utvecklingen tagit ytterliga kliv framåt med mer effektiv framdrivning och förhoppningsvis mindre inverkan på omgivningarna.

Vett och sans istället för plakatpolitik.

/Bosse

Källor:

KTH Studie ”Nya stambanor och höghastighetståg – nyttor och kostnader

KTH Järnvägsgrupp utredning ISBN 978-91-7729-871-7

Hur är det nu man gör?

Hässleholm är en ung stad. Etthundrasex år sedan staden fick sina stadsprivilegier 1914. Som samhälle något äldre nämligen från 1887 då municipalsamhället bildades för att 1901 istället bli en köping.
Det påstås att Hässleholms stadskarta tog sin ursprungliga form på en servett och efter modell från Manhattan, New York. Därav avenyer och gator i ett symmetriskt rutmönster. Det var också så staden såg ut när jag satte min fot här för första gången 1973. Jag hade förvisso passerat staden då och då ett par år tidigare men då endast sett någon liten del av den genom ett tågfönster och ärligt talat inte lagt någon större vikt vid vad som syntes vara en ovanligt grå och trist ”liten håla”.

Men 1973 klev jag av tåget på Hässleholms station med en blå bag innehållande en k-pist och en del andra militära prylar samt en persedelsäck modell större med blandade civila och militära persedlar. På den tiden kunde man alltså skicka ut den militära personalen med vapen och allt utan några särskilda preludier om säkerhet. Idag gissar jag att det är fullständigt otänkbart.

Att hitta i staden var lika enkelt som att hitta på Manhattan i New York (i alla fall i Mid- och Uptown) fast kortare väg att gå. Avenyerna löpte från väst till öst och gatorna från söder mot norr. Enkelt och lättnavigerat. Lätt att hitta in i staden och lätt att hitta ut.
Så är det inte längre. Efter ett antal omgestaltningar av centrum har Hässleholms stadskärna förvandlats till en labyrint med ologiska trafiklösningar. Jag gissar att syftet varit att försvåra eller förhindra biltrafik i ett missriktat försök att göra centrum attraktivt för gående och cyklister. När man numera angör staden via Stobygatan norrifrån hamnar man i en säck och kommer om man följer gällande trafikregler och skyltning att återkomma till samma punkt som man försökte äntra staden på. Kommer man söderifrån ska man göra en kringgående rörelse för att komma in till centrum norrifrån. Den som kommer första gången till Hässleholm riskerar att hamna i samma säck som den som kom norrifrån i föregående exempel. Förvirrande?

En för Hässleholm ny skylt dök för något halvår sedan upp på ett ställe i staden. Den får utgöra exempel på vad trafiksituationen i Hässleholm kan beskrivas som. Skylten heter enligt Svensk Författningssamling, Vägmärkesförordning 2007:90 Sammanvävning. Den sorterar under rubriken Anvisningsmärken och betyder:
”Denna skylt upplyser om att två körfält eller körbanor löper samman till ett och att förarna skall anpassa sig till de nya förhållandena på platsen enligt bestämmelserna. Använd kugghjulsprincipen med ömsesidigt hänsynstagande.”
I Hässleholm är skylten mest att betrakta som dekoration för de flesta tycks inte ha en aning om vad den betyder. En god vän från Birmingham förklarade en gång den brittiska motsvarigheten på följande sätt:
”Traffic merging – no it doesn´t, it only goes into confusion” Fritt översatt betyder det att trafiken sammanvävs men nej det gör den inte alls, den övergår i förvirring.
Det är en ganska bra beskrivning av trafiksituationen i Hässleholm generellt. Det finns inga logiska vägar mellan punkt A och punkt B. Som bekant är den närmaste vägen mellan två punkter en rak linje. I Hässleholm har den vägen blivit allt krokigare för varje gång stadsplanerare bestämt sig för att göra förändringar i staden. Etthundra meter fågelvägen blir lätt flera kilometer om man förflyttar sig med bil. Det gör staden ogästvänlig med ett utdöende centrum som följd. Att utgå från hur man planerar en större stad och applicera det på den lilla staden har fått förödande följder för bl a Hässleholm som har en liten stadskärna. Tillresande vill inte parkera 500 meter från t ex Stortorget och gå in till butiker, caféer och restauranger. Man vill parkera nära och helst ovan jord för att uträtta sina ärenden och sedan återvända till bilen och kunna köra vidare till de semiexterna områden som man låtit växa upp i alla väderstreck runt stadskärnan. Man vill heller inte köra långa omvägar för att nå sitt mål vilket betyder att man allt oftare möter bilar som kör mot körriktningen, på gågator eller i bussfiler.

Det ska i rättvisans namn sägas att det inte enbart är den labyrint av olika vägval man måste känna till för att hitta in i staden som är boven i dramat med butiksdöden i centrum. Hässleholms butiker drabbas som alla andra städer av e-handel, externa köpcentrum och nu senast av den långdragna pandemin. Men en svårtillgänglig stad underlättar inte.

Nu väntar nya projekt med inhyrda konsulter som ska utforma nya förslag på hur staden ska gestaltas för framtiden. Kanske kan man utlysa ännu en arkitekttävling, vad vet jag? Gissar att konsulterna, oavsett vad de titulerar sig som kommer från Stockholm, Göteborg eller Malmö. Någon av dem har kanske till och med varit i Hässleholm tidigare men mer troligt kommer de hit en första gång för att sedan återvända till skrivbordet i någon av de tidigare nämnda städerna. Det har redan utlovats dialog med allmänheten och företagen. Det känns igen från tidigare projekt. I den mån någon beslutfattare läste utfallet den gången tycks det har utgjort grunden för att göra ganska exakt tvärtemot mot vad folk och företag tyckte och önskade sig.

När du ska besöka Hässleholm rekommenderas en väl uppdaterad GPS. Risken är annars att du inte hittar in till staden – och om du gör det kanske du inte hittar ut igen.

/Bosse

Den som väntar

Efter snart ett år med COVID-19 dristar jag mig till att påstå att vi lever i pandemins tidevarv. Nu har vi nått nästa fas i denna farsots gäckande av våra liv. Ännu ser vi inte slutet men vi väntar. Nu är det vaccinet många av oss vill åt. Aldrig har väl en spruta i armen varit så efterlängtad som nu. Det är en annan väntan.

Men när kommer den då, sprutan? När kommer brevet från sjukvården, från någon av landets regioner som ger dig rätt att boka tid för din vaccination? Sverige har per den 25 januari i år vaccinerat 1,92 per 100.000 invånare. I Danmark har man lyckats ungefär dubbelt så bra med 3,69 medan Israel utklassar de flesta länder med en siffra 46,71. I Storbritannien är siffran 11,38. Allt enligt Oxford University som sammanställer vaccinationstakten i olika länder. Sverige har en lägre takt än EU-länderna i genomsnitt.
Senaste nytt här i Region Skåne är att man är osäker på leveranserna av vaccin och därför avvaktar med utskick av brev till nästa grupp (70+) som står i tur för vaccination. Breven ligger färdiga på tryckeriet, klara att skickas ut men… Vi väntar.
Man frågar sig varför vi inte tycks lyckas särskilt bra med något i vårt land just nu? Vi släpar efter medan andra länder uppvisar betydligt effektivare hantering och därmed sannolikt skyddar sin befolkning bättre.

Nja, säger du. Det hävdas ju att vi har en eftersläpning i rapporteringen av vaccinationerna medan andra länder har en snabbare rapportering. Det skulle betyda att vi egentligen vaccinerar lika snabbt och omfattande som de flesta jämförbara länder.
Då vill jag påminna om att när det gäller dödstal i denna förskräckliga sjukdom har man haft ett liknande resonemang i Sverige – fast tvärtom. Vi har hävdat att andra länder har haft en eftersläpning i rapporteringen av döda medan vi har haft en snabb rapportering av dödstalen. Slutsatsen av det skulle vara att vi haft liknande antal döda i förhållande till folkmängd som andra länder. Så är det som bekant inte. Vi har betydligt sämre utfall än t ex våra nordiska grannar. Men som bekant kan man bevisa det mesta med statistik.

Ju längre vi måste upprätthålla strikta restriktioner ju mer hämmas vi som individer och samhälle. Det ger i sin tur långsiktiga effekter av pandemin som är svåra att överblicka men det finns anledning att tro att de kommer att påverka samhället i många år framöver, decennier gissar jag.
Exempel på orosmoln är hur distansutbildning av våra unga påverkar kunskapsnivåer och hur möjligheter till högre studier eventuellt försvåras av detta med minskad tillgång till rätt utbildad arbetskraft i framtiden som följd.
Annat som kommer att ge negativa effekter är konkurser i främst småföretag och tillhörande arbetslöshet. I förlängningen kommer det att ge minskade skatteintäkter och därmed minskad välfärd. Våra politiker kommer såklart att ropa på höjda skatter men det kommer i sin tur att ge minskade investeringar i det privata näringslivet och i förlängningen sämre tillväxt.
Någon ljusning när det gäller politikernas förmåga att sätta sig in i näringslivets villkor och hur det fungerar i verkligheten är tyvärr inte att hoppas på.

Det pratas också allt oftare om den psykiska hälsan och hur den påverkas av isolering. Antalet kontakter med andra människor har minskat kraftig för de flesta av oss. Människan är som bekant ett socialt djur och eremitliv är inte för de flesta av oss. Det är ändå det vi just nu ska ägna oss åt för att begränsa virusets härjningar. För oss som lever tillsammans med någon går det väl ändå an men jag tänker på alla som lever singelliv. I Sverige är det en ansenlig andel av alla hushåll som är just singelhushåll. Enligt SCB:s senaste statistik (sept 2020) är det närmare bestämt 18 % (knappt 1,9 miljoner) av befolkningen (ensamstående utan barn). 51 % av dessa är kvinnor.
Fysisk beröring är en viktig del i samvaron med andra människor och det är ju inte heller att rekommendera i dessa tider. Vi skakar inte hand, vi kramas inte, inte ens våra nära och jag förmodar att dating inte är så lockande heller. Vilka konsekvenser denna uteblivna kontakt med medmänniskor får på sikt tror jag egentligen inte att någon i dagsläget med säkerhet kan uttala sig om. Men på vissa håll befaras ökad psykisk ohälsa och fler självmord. Bägge tragiska effekter som också kommer att ge avtryck i samhällsutvecklingen. Här kan vi alla säkert bidra till att minska effekterna. Med dagens moderna teknik kan man ändå ta kontakt med vänner och släktingar med hjälp av t ex Face Time eller om den man vill kontakta inte är tekniskt bevandrad eller utrustad så är ett gammaldags telefonsamtal bättre än ingenting. Tror inte någon blir störd av en fråga om hur det står till. Medmänsklighet är viktigare än någonsin och inte bara till nära vänner ut så långt ut i bekantskapskretsen som möjligt.

I veckan lyckades jag i alla fall träffa några kamrater under betryggande former, utomhus och med behörigt avstånd. Vi var allt som allt sex stycken av åtta i kamratkretsen som sågs under ett par timmar på eftermiddagen. Vi har under mer än trettio år träffats regelbundet, först som Round Table-medlemmar och efter att vi alla fyllt fyrtio i en konstellation som kallas PM (Past Member). Det är viktiga vänner i mitt liv och våra träffar är alltid livgivande energiinjektioner. Under pandemin har vi bara träffats vid något enstaka tillfälle mot månatliga träffar i normala tider. Det är något som gjort livet torftigare och nu väntar vi på att vi ska kunna återgå till vår normala mötesrutin.

Det är många som väntar och det är många saker att vänta på. Hela livet väntar och gör det runtom i hela världen. Vi är många som är trötta på att vänta men jag tror att någon rivstart blir det inte. Livet kommer att smyga sig på oss så sakteliga efterhand som pandemin ebbar ut. Den som väntar…

Vänta inte med att tvätta händerna och hålla avstånd.

/Bosse

Round Table. En internationell sammanslutning för unga män från olika yrkesgrupper mellan 22 och 40 år gamla. Det finns en motsvarande sammanslutning för kvinnor, Ladies Circle.

Skånsk vinter

Häromveckan föll det plötsligt ner mer snö här i norra Skåne än vi sett på flera år. Idag faller istället regn och snövallarna smälter sakta ner till en smutsig sörja.
Jag har satt mig i en bekväm fåtölj för att låta matsmältningen efter lunchen ha sin gång under några minuter innan dagens värv ska återupptas. Jag läser några rader i en bok jag fick i present för ganska länge sedan nu men som blivit stående i bokhyllan – oöppnad. Men ganska snart tar magens mödor med omhändertagande av min spis all energi och ingen kraft finns kvar att hålla ögonlocken i uppfällt läge. Jag nickar till, boken faller ner i knät och tankarna förvandlas till drömmar i min lätta slummer.

Böcker kan bli suddiga ibland.

Ordningen är återställd. Landskapet förvandlas så sakteliga till en grå massa. Mörkret lutar sig på något sätt in över en. Det har åter blivit skånsk vinter.