Corona och framtiden

Nu är det snart ett år sedan Corona-viruset visade sitt fula tryne första gången. Medvetenheten hos den svenska befolkningen blev väl egentligen inte riktigt tydlig förrän i början på mars månad när världen runt om oss började stänga ner.
Själv var jag tillsammans med min fru på resa i Sydafrika andra halvan av februari och där märkte vi inte mycket om ens något alls av den stundande pandemin. Om man följde svenska nyheter talades det visst det om Corona men i övrigt inte något speciellt.

Det blev andra tongångar när vi återvänt till Sverige. Då blev det uppenbart att det här inte var en vanlig influensaepidemi utan något som skulle komma att påverka våra liv i flera månader framåt. Ja, precis så gick tankarna, några månader framåt. Nu känns det mer som om denna pandemi kommer påverka oss för all framtid. Världen blir sig aldrig riktigt lik igen.
I vissa avseenden är det negativt, i andra fall kan det sannolikt komma något positivt ur detta. I vilket fall som blir det annorlunda än innan denna farsot drabbade oss. Vi har lärt oss bättre handhygien, det eviga kramandet av okända människor har upphört. Tyvärr blir det ju inte heller något kramande av de människor man verkligen vill krama. Men kanske kan det komma en tid framöver när man kan återuppta den vanan?
Antalet mänskliga kontakter har ju tyvärr minskat överlag. Sociala evenemang av olika slag ställs in och en del vänner och bekanta har försvunnit in i osynlighetens dimma. Det gör livet lite fattigare är jag rädd. Livet levs numera lite mer för dagen eftersom långsiktiga planer i stor utsträckning inte smids. Möjligheten till resor är begränsad men också reslusten är mindre eller obefintlig. På Facebook dyker minnen från tidigare år upp men de kommande åren kommer dessa minnen att vara lokaliserade till hemorten eller den nära omgivningen.

Nu är vi människor i de allra flesta fall ändå väldigt anpassningsbara. Det gäller att göra vardagen till fest som man brukar säga. Livsmedelshandeln har goda dagar när vi anstränger oss extra för att förgylla våra liv. Frågan är hur kommande storhelger kommer att te sig? Kommer julfirandet att ske i mindre enskilda sällskap och årets stora festkväll, nyårsafton? Blir det en liten intim familjetillställning? Det är nog så jag ser nyårsafton 2020 framför mig.
Det behöver i och för sig inte betyda att det blir sämre än andra nyårsaftnar med många vänner samlade och smokingen eller finkostymen avdammad. Men det blir lite annorlunda.

En annan fundering som i stort ligger helt utanför den egna kontrollen är hur det blir med världsekonomin, svensk ekonomi och samhällsutvecklingen i övrigt. Den svenska börsen föll som en sten i mars men har vid det här laget återhämtat sig. Samtidigt vet vi att det för många småföretag är fortsatt tufft. Eventföretag, artister och idrottsklubbar har det besvärligt och logiken i de restriktioner som är påbjudna är svår att förstå.
Privatekonomiskt påverkas vi såklart också. För vissa mer än för andra. Arbetslösheten stiger vilket för den drabbade kan vara en katastrof. Det innebär också en lägre köpkraft vilket i sin tur påverkar företagen, osv, osv. På det individuella planet har många ändrat sina köpvanor. Mer pengar läggs på livsmedel och byggvaru- och trädgårdshandel ser uppgångar medan resebranschen störtdyker liksom i många fall café- och restaurangnäringen.

Så frågan är då hur utvecklingen kommer att se ut när världen någon gång i framtiden blåser faran över? Jag vill tro att vi i någon mån återgår till gamla vanor t ex när det gäller resor. Inte minst det svenska folket vill gärna resa. Till varmare breddgrader för att fly undan den svenska vintern (och ibland den regniga sommaren) och till skidorter för att njuta av vintersport.
Men vi kommer sannolikt att ta med oss en högre grad av medvetenhet om vikten av hygien och kanske också att hålla avstånd till våra medmänniskor i högre grad. Kanske kommer vi att se fler munskydd också i vår del av världen i framtiden.
Våra styrande har i någon mån lärt sig att det måste finnas en beredskap för kriser. Den omedvetenhet som rått under de senaste decennierna har varit direkt skadlig. Frågan är hur länge det nyvaknade intresset för krisberedskap håller i sig? Man kan hoppas att lärdomarna gagnar oss väl för lång tid framöver.
Kanske kan de begränsningar vi alla mer eller mindre tvingats till också ge en del positiva effekter på jordens klimat. Minskad konsumtion och minskat slöseri med resurser ger rimligen klimatvinster. För oavsett vilken klimat- och miljöpolitik man förespråkar är väl de flesta av oss överens om att vi måste värna vår miljö.

Framtiden med Corona. Förhoppningsvis får vi bukt med pandemin inom en inte alltför lång framtid. Jag tror det krävs ett vaccin för att bromsa upp spridningen. Med oss tar vi en större medvetenhet. Inte minst i Sverige har vi insett att vi kan drabbas av kriser av svår art. En bredare krisberedskap gör oss också mera motståndskraftiga i vardagen. Vi har insett vår dödlighet och att vi är sårbara. Det tror jag är en nyttig erfarenhet även om många människor fått sätta livet till och ännu fler har drabbats av stort lidande.

Tvätta händerna, håll avstånd, hosta i armvecket och stanna hemma om du känner dig sjuk.

/Bosse

Vad är ett land?

Vad är det som definierar ett land, en nation? Är det ett geografiskt område? Är det en grupp människor som har samhörighet, dvs har ett gemensamt språk, har en gemensam kultur och delar ett geografiskt område? Är det ett juridiskt sammanhållet territorium?

De flesta av oss ser det väl som en självklarhet. Vi lever i ett land, Sverige. En del av oss, majoriteten är födda och uppvuxna här. Vi har svenskan som modersmål och har traditioner (även om nuvarande statsminister hävdar att det inte finns några svenska traditioner) som vi vårdar och firar i större eller mindre utsträckning. Våra gemensamma värderingar vilar på kristen grund även om Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder.
Ungefär så är det nog för de flesta av oss ”ursvenskar” och för en inte försumbar andel av de som invandrat till vårt land och lever som svenskar i allt väsentligt.

På ett par decennier, inte minst de senaste tiotalet år har ett stort antal människor invandrat från andra länder, främst från Mellanöstern och östra Afrika. Det är människor som lämnat sina länder pga krig, svält, ofrihet eller andra umbäranden. Med sig har de tagit sin kultur, sina sedvänjor och inte minst sin religion.
Det svenska har de i många fall funnit främmande och till och med förkastligt. Man har helt enkelt inte accepterat de värderingar och den livsstil vi har i landet. Istället har de skapat egna enklaver där de egna sedvänjorna och lagarna råder. Man har därtill behållt det egna språket och inte lärt sig svenska vilket ytterligare fjärmat dessa människor från det svenska samhället. Bristen på språk gör också att några få kan behålla en strikt kontroll på övriga individer.

Är detta ett problem? För mig är det självklara svaret JA. Och det är ett ökande problem. Tidigare talades om ”no-go-zoner”, numera pratar man om utanförskapsområden. Det är bl a Järva och Rinkeby i Stockholmsområdet, Vivalla i Örebro, Biskopsgården och Angered i Göteborg och Rosengård och Seved i Malmö. Men det finns små enklaver på många mindre orter också.
Det senaste i sammanhanget är vägspärrar upprättade av klanmedlemmar i Göteborgsområdet. Här kontrolleras vilka som passerar in och ut i området som klanen behärskar, betraktar som sitt territorium. I området är det klanen som styr och klanens lagar som råder. Man kan fråga sig om dessa områden är svenskt territorium? Ja, bidragssystemen når in här och svensk sjukvård är tillgänglig för alla i området. All annan kommunal service likaså men däremot är polisen inte välkommen och ofta inte heller räddningstjänsten. Här tillämpas inte svensk lagstiftning och uppenbarligen kan vi inte hävda denna del av vårt territorium. Det här är Ali Khans land.
En annan makt än Sverige har tagit över detta och flera andra områden i det som varit svenskt territorium.

Foto av Daria Sannikova pu00e5 Pexels.com

Det är från dessa områden gängkriminaliteten emanerar i olika fraktioner som krigar mot varandra. Ibland kommer oskyldiga i vägen för de numera dagliga skottlossningar som inte längre resulterar i annat en liten notis i dagspressen. Ifrån dessa områden utgår ”patruller” av unga män eller snarare pojkar som rånar och förnedrar ”svennar”. Ibland är avsikten att tillskansa sig pengar, mobiltelefoner eller märkeskläder men allt oftare är det förnedringen av offren som är huvudsyftet.

Så kan vi inte ha det tycker säkert de allra flesta. Men vad göra åt saken då? Vår politiker har några olika förslag. En del vill ha en mjukare invandringspolitik. Socialförvaltningarna ska stärkas med större ekonomiska resurser för att kunna förbättra integrationen och göra fler till ”riktiga” svenskar. I min värld ger det ringa eller obefintligt resultat.
Andra politiker och ni vet alla vilka som är vilka vill se fler poliser, hårdare tag och stramare migrationspolitik. Vilka har rätt och vilka har fel?

Bägge sidor har fel om ni frågar mig. Och bägge har också rätt. Men det saknas en del. Vi är ett av de länder som har glesast med poliser per invånare. Det måste vi nog göra något åt. Vi är också ett av de länder i Europa som tar emot flest flyktingar per capita. Det borde vi också göra något åt. Om vi ska vara med i EU ska vi inte bara betala, vi ska kräva gemensamt ansvar inom unionens gränser.

Vi borde nog vara lite tuffare när det gäller att ställa krav på våra invandrare också. Man ska klara en språktest efter viss tid i landet för språket är avgörande. Istället för som vi gjort i decennier uppmuntra till kulturföreningar och hemspråk är invandraren mer betjänt av att lära sig svenska så att vederbörande har ett språk som fungerar på arbetsmarknaden och i kontakt med myndigheter för att inte nämna de sociala sammanhangen.

Vårt rättsväsende är en katastrof som inte alls hängt med i den utveckling världen i allmänhet och Sverige i synnerhet genomgått och fortsatt genomgår. Våra lagar måste anpassas till rådande förhållanden och domstolarna måste ändra sin syn på brottslingar. Straffrabatter måste bort liksom permissioner där den intagne i princip bara kan promenera iväg medan medföljande vårdare tittar på. Kanske ska det inte heta vårdare heller utan hellre väktare eller fångvaktare. Straffmyndighetesåldern måste också sänkas och i de fall det döms till sluten ungdomsvård ska den vara just sluten. hanteringen måste stå i proportion till brottets allvar.


Som antytts ovan måste vi nu begränsa invandringen till Sverige kraftigt. Vi har under ett antal år ”förköpt oss” på invandrare. Nu måste vi ta vara på det överskott vi har. Dessutom måste vi ta krafttag med de utvisningar som är beslutade. Jo, jag vet att vi skrivit på diverse internationella konventioner men frågan är vilket som är överordnat? Ska den egna befolkningen och det egna landet värnas eller är det brottslingar och människor som utgör säkerhetsrisker utan rätt att vistas i landet som ska skyddas?

För att göra det jag föreslår krävs handlingskraftiga och modiga politiker. Några sådana kan jag inte finna i varken regering eller riksdag som det ser ut idag. Den flathet, senfärdighet och obeslutsamhet som präglar svensk politik på alla plan idag driver landet i fördärvet. Någon lösning på det problemet har inte jag. Hur jag än söker kan jag inte finna en enda man eller kvinna som jag tror är vuxen uppgiften. För uppgiften är inte så enkel som att knacka ner några bokstäver med svepande formuleringar om vad som krävs (det är ju just det jag gör här). Motståndet kommer att vara kompakt från de godhetsapostlar som i dagsläget lägger ribban. Och även om majoriteten av folket vill se en förändring i den riktning jag pekar på så råder alltjämt minoritetens tyranni.

Uppgiven oro.

/Bosse

När livet är som bäst

Hej!

Varje dag möts man av nyheter. Ändå är det inga nyheter utan mer en ny variant av det som redan varit. Just denna dag är inte olik alla andra och ändå är det en så behaglig dag. Idag har inga dåliga nyheter kunnat uppröra eller oroa. Allt har varit så harmoniskt, allt från tempo till takt. Idag har himlen varit blå, vackert smyckad av lätta fjädermoln. Idag har solen värmt och luften varit som en smekning mot huden.

Vissa dagar visar sig från den bästa sidan helt enkelt. Allt finner sin plats och livet är lätt att leva. Det är dagar att ta vara på, att bevara och ta fram när det en annan gång känns motigt. Då kan man tänka på att det finns dagar då livet är särskilt skönt att leva. Och om lyckan står oss bi kommer dessa dagar åter om och om igen.

Så med dessa ord önskar jag dig en fortsatt behaglig dag och många dagar framöver som är lätta att leva.

Var rädd om dig och må så gott!

Bosse

Ett skatteparadis

Hej!

Vad tänker du på när du läser ”skatteparadis”? Cayman Island kanske? Men det jag syftar på i rubriken är alls inte någon avlägsen karibisk ö utan tvärtemot så tänker jag på Sverige.
Här är det ett paradis för den som vill inhösta skatter från vanligt folk, medelklassen, vi som förvärvsarbetar eller driver småföretag. Vi har höga skatter på arbete och vi har hög moms på det mesta. Därtill kan vi lägga ett antal punktskatter som dessutom beläggs med moms. Skatt på skatten med andra ord.

Det senaste förslaget i raden av punktskatter är en särskild skatt på plastförpackningar som presenterades av en utredare i dagarna. I redovisningen sägs det att skatten ska tas ut av producenterna men det vet ju alla som har det minsta hum om företagsekonomi att det är ALLTID kunden som betalar. Det ligger i sakens natur annars går ju företaget i konkurs som den yttersta konsekvensen.
Tidigare i år infördes den sk plastpåseskatten. Ärligt talet vet jag inte riktigt hur man tänkt här men inbörden blir som jag förstår det att vi väljer andra typer av påsar för att bära hem våra varor. Det kan ju vid en första anblick verka bra men alternativen har oftast en större negativ miljöpåverkan än plastpåsar som används i Sverige har. Förvisso är världshaven fulla av plast men du hittar nog inte så många plastpåsar från ICA och Coop i Indiska Oceanen. Vi återvinner våra plastpåsar i Sverige. Detsamma gäller nog till stor del plastförpackningar för mat även om en del snabbmatskonsumenter har en tendens att lämna tydliga spår efter sig på gator och torg. Men sammantaget landar det mesta av även detta i fjärrvärmeverken till slut.

Varför är det då så angeläget att beskatta detta och så mycket annat? Det enkla svaret är såklart att statsapparaten vill ha in så mycket pengar som möjligt. Ju högre procentandel av din inkomst eller andra finansiella tillgångar du har som staten kan lägga beslag på ju större kontroll har de på dig. De kan styra dig i den riktning de vill med ekonomiska lämpor helt enkelt. Det är socialismens (och föralldel kommunismens) grundfundament. Därför är vänstern i Sverige nu åter inne på att beskatta arv, gåvor och förmögenhet. Något som bara för ett par decennier sedan togs bort pga av det negativa effekter det gav och där de som hade möjlighet helt enkelt flyttade utomlands med större förluster för vårt land än om man låtit de behålla lite mer av det de lyckats skrapa ihop. Det politiska minnet är uppenbarligen kort och nu vänder man på varje sten för att hitta nya intäktskällor till staten.

I spåren av Coronapandemin och statens mer eller mindre verkningsfulla stödpaket gäller det nu att så snabbt som möjligt få tillbaka pengarna i Magdalena Anderssons lador som väl numera gapar rätt så tomma. Frågan är dock om det är det mest effektiva sättet att skapa välstånd på. Min tro är i vilket fall att med en rimlig nivå på skatter så ökar produktiviteten och investeringarna vilket i förlängningen ger högre skatteintäkter men med nöjdare skattebetalare. Ett alltför högt skattetryck däremot har rakt motsatt effekt. Det kommer såklart inget vänsterfolk att hålla med om. Och eftersom vi numera har inte mindre än fyra partier på vänsterkanten i riksdagen, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Centern är sannolikheten för en fortsatt uttalad socialistisk politik högst trolig. Liberalerna är därtill medlöpare åtminstone fram till 2022 då de väl får lämna riksdagen eftersom ingen egentligen vet vad de står för.

I Sverige låter vi oss också lätt styras av t ex Miljöpartiet i det som ibland kallas ”minoritetens tyranni”. Vi vågar helt enkelt inte gå emot narrativet.

Förbered dig på fortsatt höga skatter och fortsatt mindre för varje skattekrona du betalar.

/Bosse

Lite ängsligt

Hej!

Kan inte låta bli att fundera lite över om en del saker har gått till överdrift i vårt lilla land medan annat kanske bagatelliseras eller till och med sopas under mattan. Är vi kanske lite väl ängsliga i vissa fall, vi svenskar medan vi i många andra sammanhang är blåögda eller aningslösa?

Häromdagen kom en utbetalningsavi från ett välkänt svenskt försäkringsbolag till vårt företag. Det var en utbetalning på återbäring som gav oss hela 165 svenska kronor. Sagt och gjort så begav jag mig till en lika känd svensk storbank. Bankkontoret är numera inte lika stort som det en gång var däremot.
Väl där tog jag en nummerlapp märkt med klockslag, ställde mig på påbjudet avstånd från mina medmänniskor och väntade på min tur. Minuterna förflöt medan man i två kassor hanterade varsin kund. Efter ett tiotal minuter trycktes ett nytt nummer fram och då var det bara sex till kunder före mig. En stund senare hade flera nummer passerat varav minst hälften inte fanns i banklokalen, de hade redan tröttnat och gett sig därifrån med oförättat ärende få man anta.

Ängsligt med kontanta medel.

Nu var det så äntligen min tur. Jag lämnade fram utbetalningsavin tillsammans med en insättningsblankett vederbörligen ifylld. Utbetalningen var adresserad till vårt företag, ett aktiebolag och alltså en sk juridisk person. Insättningen skulle göras till detta aktiebolag som sedan decennier har konto i banken.
Nu startade en omständlig procedur. Först skull jag legitimera mig vilket jag lydigt gjorde med hjälp av mitt körkort. Därefter skulle kontrolleras att företaget hade konto i banken och det var ju bra. Sedan skulle det kontrolleras att allt stod rätt till med företaget på Bolagsverket och om jag verkligen var firmatecknare vad det nu skulle ha för betydelse när pengarna var avsedda för samma företag som utbetalningen avsåg och som det som hade konto i banken och där pengarna också skulle sättas in. Jag kunde väl lika gärna skickat en anställd eller varför inte en betrodd vän. Det var ju 165 kronor, knappast pengar från en större knarkaffär eller annan illegal verksamhet. Tillika en utbetalning från ett erkänt seriöst försäkringsbolag. Mycket skulle fyllas i på olika ställen och mitt personnummer på minst två.
Dryga trettio minuter senare stod jag på trottoaren utanför banken med ett kvitto på insättningen och min spontana reflektion var att det varit mer kostnadseffektivt att riva utbetalningen och låta bli att att ta emot pengarna.

Sverige måste vara det land i världen som är mest ängsligt när det gäller hanteringen av pengar. Det gäller åtminstone pengar som hanteras av små företag och privatpersoner. Kontanter betraktas av banker (!) och myndigheter med stor skepsis för att inte säga direkt avoghet. När någon innehar kontanter tappar staten ju kontrollen. Man blir osäker på om pengarna förtjänats ärligt eller om det är pengar där staten inte fått sin del. Och visst figurerar det sk svarta pengar i vårt samhälle. Det är av ondo, det inser de allra flesta men det finns också en garanti för den enskilde om man har fysiska pengar. Då kan man nämligen ha full egen kontroll över sina tillgångar och man kan fungera även när Swish, internet och mobilnät slutat fungera.
De flesta tänker inte på detta. Svensken lever kvar med den eviga freden framför ögonen och ser inte risken att statsledning, demokrati, våra institutioner och vår trygghet kan förändras på kortare tid än datummärkningen på mjölkpaketet anger.
Vi är ängsliga för 165 kronor men vi är inte ängsliga för vår demokrati, vår integritet och hur landet styrs. Ganska underligt tycker jag.

Bara en fundering så här en tisdag i juli.

Bosse

Än är det sommar

Hej!

Gissar att vi förbrukat halva sommaren nu så här i andra halvan av juli. Ovanligt kall sommar sägs det och det är det lätt att hålla med om. Nu lär dock lite varmare väder vara på väg och det kan ju behövas detta märkliga år när vi ska stanna hemma och undvika så kallat icke nödvändiga resor.

För en knapp vecka sedan öppnade Danmark sina gränser för bl a skåningar men UD avråder fortfarande för resor dit. Det hindrade inte en strid ström av sörlänningar att genast bege sig över sundet för att njuta av danskt ”hygge” med tillhörande bier och smørrebrød.

Frihet är något vi svenskar är bortskämda med och när den nu varit begränsad och vi har mer eller mindre varit inspärrade i vårt eget land spills ingen tid på väntan när spärrarna rämnar.
Jag tillhör själv kategorien människor som tycker om att resa, se andra delar av världen och möta andra kulturer men i rådande läge har jag tagit ståndpunkten att det är bäst att avvakta till situationen kring Coronans smittspridning är stabil. Inga resor utomlands är alltså planerade inom överskådlig framtid. Någon dagstur inom landet har vi gjort i sommar och någon ytterligare är också planerad. Men den årliga resan till Medelhavet i september/oktober får vänta till nästa år – minst.  Vinterns flykt från regn, snö och kyla lär inte heller bli av om inte något radikalt händer när det gäller Coronan, ett verksamt vaccin t ex. Tror dock att det senare dröjer ytterligare.

Nej, detta märkliga år, 2020 präglas av stillsamt hemmaliv. Vår trädgård är en välsignelse. Här kan vi njuta i såväl vackert som mindre vackert väder. Plötsligt finns tid till små projekt som ytterligare höjer värdet av den lilla täppan. Småreparationer har blivit gjorda. Allt är trimmat till nära nog perfektion. En gammal belysningsanläggning har bytts ut mot nyare och bättre belysning. En del annan utrustning har också införskaffats. Vi har också hunnit med att rensa ut en hel del gammalt skräp som gömt sig i förrådet alldeles för länge. Nu väntar en del målningsarbete, bara det kan bli uppehållsväder. Det som populärt numera kallas hemester är snarare att betrakta som hemmajobb.

Men allt är inte trädgårdsarbete utan det har också funnits tid till ”trädgårdshygge”. Grillen har kommit till användning titt som ofta och vi har hittat ny matinspiration. Nya rätter har provats liksom nya leverantörer av goda råvaror. Nya smakupplevelser har förgyllt den socialt begränsade tillvaron. Det ska dock sägas att vi vid några tillfällen träffat såväl vänner som barn och barnbarn. Med lite sunt förnuft ser vi inga egentliga risker med detta. Det går bra att hålla avstånd och handhygien är ju heller inte svårt när man är i det egna hemmet. Numera har man ju dessutom handsprit i varje hörn, varje ficka och nära nog överallt.
Det mentala välbefinnandet ska inte underskattas och som sociala varelser är vi beroende av mänskliga kontakter. Det finns fler sjukor än COVID-19 man kan drabbas av.

Värre då när man tvingas besöka olika offentliga platser. I matbutiken är det uppenbart att många har svårt med avståndet. Koncentrationen tycks svika hos förvånansvärt många. Det gäller för övrigt inte bara i matbutiken utan överlag ute i samhället. Ett ganska effektivt sätt att påminna är att bära munskydd. Det skickar en tydlig signal till de flesta tycks det. Jag bär inte munskydd generellt men har vid något tillfälle gjort det i en butik och upplevde att folk i allmänhet undvek att komma nära.

I Sverige har ju informationen från myndigheterna när det gäller just munskydd varit tvetydig och oklar. Inledningsvis sa man att munskydd inte gjorde någon nytta. Min teori kring detta är att man visste att det helt enkelt inte fanns munskydd att tillgå för allmänheten, knappt för vårdpersonalen ens än gång. Att då säga att munskydd var ett skydd mot smittan skulle ge ett ramaskri i media såväl som hos allmänheten. Den kritiken ville FHM (Folkhälsomyndigheten) inte ha.

Det finns ett och annat att säga om hur den här pandemin har skötts i både stort och smått. Jag ska lämna det därhän i detta inlägg. Vi får väl se vad den kommission som fått uppdraget att utreda hanteringen av pandemin kommer fram till. Och efter deras betänkande finns det säkert anledning att ifrågasätta och kritisera såväl kommissionens tillsättning, sammansättning som innehållet i betänkandet.

”Coronaskägget” är kvar.

Nu hoppas jag i vilket fall att sommaren ska visa sig från sin bästa sida hela vägen fram till hösten. Det kan vi behöva inför den stundande vintern.

Var rädda om er och tänk på att om myndigheterna säger att det inte finns någon anledning till oro – det är då ni ska börja oroa er.

Bosse

Det går bra nu…

Hej!

Det går bra nu – eller gör det det? Vi överskuggas av Coronapandemin och Sverige har blivit paria i stora delar av världen. Vi har mångfalt fler döda än våra nordiska grannar t ex. Man frågar sig hur vi kunde misslyckas så?
I statstelevisionen sitter en minister, Morgan Johansson och vägrar debattera med en representant från oppositionen och SVT låter ministern diktera villkoren. Ett knivhugg i ryggen på demokratin. Oppositionens representant, Maria Malmer Stenergard (M) låter det ske. Också det är upprörande. Hon borde rest sig i direktsändning och protesterat högljutt mot ministern och därefter lämnat studion. Inslaget handlade om de havererade migrationssamtalen. Hela inslaget är surrealistiskt. Händer detta verkligen i Sverige och i en public servicekanal? Om man är så oförsiktig med demokratin och så omedveten om värdet av en fri och oberoende press så är man inte kompetent att driva granskande journalistik. Det är en oroande och farlig utveckling.

Morgan Johansson (S), justitieminister.

Dryga 60 % av befolkningen vill se en stramare invandringspolitik efter de senare årens ohämmade inflöde och svenskt misslyckande när det gäller att integrera nyanlända.
Socialdemokraterna har sagt att de vill se en mer återhållsam invandring men Miljöpartiet vill ha fortsatt öppna gränser och hotar att lämna regeringen om Socialdemokraterna gör upp med M och KD. Vad blir följden av detta? S vågar inte göra upp med M och KD. För Socialdemokraterna är det uppenbarligen viktigare att sitta kvar i regeringsställning än att värna landets och den inhemska befolkningens bästa. Därför låter man ett 4 % parti, Miljöpartiet styra i denna såväl som andra frågor. Man struntar i 96 % av valmanskåren.

Det kan man väl ändå inte komma undan med? Jo, tänk det tror jag. Vid valet 2022 kan det mycket väl vara så att Socialdemokraterna tappar mandat. Men de kommer att stödjas av Centerpartiet som numera kan räknas till det socialistiska blocket. Miljöpartiet har genom att manövrera ut M och KD tagit värdefulla poäng hos sina anhängare och kommer därmed att klara 4 % spärren till riksdagen även vid nästa val.
Värre då för Liberalerna som numera är ett fullständigt konturlöst parti som i dagsläget ligger klart under riksdagsspärren i opinionsundersökningarna och sannolikt tvingas lämna riksdagen efter 2022.

Maria Malmer Stenergard (M), här tillsammans med Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.

Det här innebär att M och KD är helt beroende av SD:s stöd och kanske inte ens det räcker för att driva någon som helst borgerlig politik framgent. Vi kan alltså räkna med en socialistisk regering efter nästa val. Centerpartiet vill gärna sitta med i en sådan regering och är nu mogna att dansa efter Socialdemokraternas pipa som i sin tur styrs av Miljöpartiet. Så nästa regering kan följaktligen bestå av S+C+Mp. Det torde räcka och man kan också hålla V på behörigt avstånd. Något borgerligt styre syns inte möjligt inom överskådlig framtid.

Med den fortsatta politiken kommer inflödet av invandrare att fortsätta vara stort. Därtill beviljas många utlandsfödda medborgarskap och andelen utlandsfödda är nu fler än två miljoner. Snart tillräckligt många för att bilda ett eget parti som kan få avgörande betydelse för Sveriges framtid. Då kommer den politiska kartan att ritas om helt och det Sverige som vi känner det att helt ändra skepnad.

Ovan beskriver jag några exempel på för Sverige oroande händelser, i vissa fall också ovärdiga. Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer alla som bor i vårt land att få det sämre på många olika plan. Jag skulle kunna räkna upp många fler stolligheter som man varje dag konfronteras med men det får anstå till ett senare tillfälle. Sammanfattningsvis känner jag inte igen det land jag levt och verkat i mer än sextio år. Och jag befarar att vi befinner oss på ett sluttande plan. Det fortsätter utför helt enkelt.

Det går bra nu – eller kanske inte så bra när man tänker närmare på saken.

Bosse

Annorlunda tider

Hej!

Nu tror ni att jag ska göra en utläggning om hur annorlunda allt är i dessa tider med Corona. Men så är det inte alls. Förvisso har denna förrädiska smitta ställt mycket på kant men detta korta inlägg handlar om något helt annat.

En Road King som flyttat till Landskrona.

Förra hösten lämnade min Harley-Davidson Road King min uppfart för vidare transport norrut i en skåpbil. Nu har den emellertid letat sig söderut igen och residerar numera i Landskrona. Så den blev i alla fall i skånsk ägo.
Följden av försäljningen har blivit att den obligatoriska mc-selfien inte längre är möjlig att föreviga. En tradition (som väl i och för sig mest var av värde för mig själv) är bruten. Men för att lindra sorgen, abstinensen (som inte är så där väldigt påtaglig) och bristen på motorcykel bestämde jag mig idag, denna soliga dag för att ta en selfie i alla fall. Denna gång med min cabriolet.

Utan tak i naturen.

Att köra bil utan tak är inte att likna med att köra motorcykel. Det är inte alls samma sak. Men man kommer i alla fall lite närmare naturen och dofterna med taket nedfällt. Och i dag var en utmärkt dag för en liten omväg på de nordskånska vägarna när jag ändå var ute för att göra några ärenden.
Så årets mc-selfie blir alltså en cabriolet-selfie. Det är andra tider nu.

Njut av solen och kör försiktigt!

/Bosse

PS: Varför är gubben så orakad? Svar: Coronaskägg fast jag börjar tröttna. Eländet tar ju aldrig slut.

Den humanitära stormakten

Hej!

Hässleholm 2020-06-09

Sverige omtalas ibland i olika sammanhang som den humanitära stormakten. Vi har allt emellanåt själva tillskrivit oss detta epitet grundat på vår iver att hjälpa svaga och utsatta människor runt om i världen på allehanda sätt.
Någon egentlig stormakt är vi ju inte utan mer ett lilleputtland långt norr ut i Europa. Runt om i världen vet många människor, de allra flesta skulle jag tro inte varken var Sverige ligger, hur stort vårt land är eller hur många människor som bor här. Ja, faktiskt vet en ansenlig del av världens befolkning inte ens att det finns ett land som heter Sverige. Själva ser vi oss dock som en storspelare – inte minst när det gäller humanitära insatser.

Med denna grundläggande inställning till våra medmänniskor blir jag inget annat än förfärad när jag ser hur vi på det mest oskickliga sätt hanterar människor som inte passar in i regelverket. Vi utvisar skickligt yrkesfolk pga bagatellartade teknikaliteter som en missad semesterdag eller en försent inbetald försäkringspremie. Något den berörda personen inte själv kunnat ha någon påverkan på. Samtidigt kan vi inte med hänvisning till humanitära skäl utvisa grovt kriminella eller personer som utgör fara för rikets säkerhet.
I nästa stund stiftas en lag för att tusentals unga män utan skyddsskäl ska få uppehållstillstånd. En speciallag som kom till på några enstaka veckor på samma gång som man i andra fall hänvisar till lagstiftningen som ett hinder för någon som pga långa handläggningstider hinner falla över åldersgränsen och därmed ska utvisas.

Det senaste exemplet är den unga flickan Valeriia som senast den 19 juni ska utvisas till Ukraina. Hennes far, mor och lillebror har fått uppehållstillstånd i Sverige så Valeriia utvisas ensam till ett land där hon inte har någon släkt, inga vänner och inga andra kontakter. Migrationsverkets handläggning drog så ut på tiden att flickan hann fylla 18 år och därmed kunde, helt enligt regelverket inte uppehållstillstånd beviljas. Hela situationen är enligt mig absurd och jag frågar mig varför ingen inom svensk myndighetsutövning eller regering reagerar. Inte heller riksmedia har visat något egentligt intresse.
Man tänker alltså med berått mod släppa av Valeriia i Odessa, en för henne okänd plats. Här förväntas hon skaffa bostad, arbete och dra försorg om sig själv. Man behöver inte vara något ljushuvud för att räkna ut att risken är överhängande att flickan kommer att hamna i oärliga människors klor och bli utnyttjad, kanske i värsta fall mista livet. Det är vad den humanitära stormakten Sverige tänker bjuda på. Allt pga långsam handläggning hos en svensk myndighet och paragrafrytteri. I min värld finns det inget humanitärt i det agerandet. Det är istället skamligt och ovärdigt.

Ibland är det faktiskt inte roligt att vara svensk.

/Bosse

En sommarfundering

Hej!

Hässleholm 8 juni i Coronans år 2020

Det var ett tag sedan sist. Tröttnade på att skriva om Corona och allt som följts i dess spår och med det rann all annan inspiration också ut i sanden. Det kliar dock lite i skrivfingrarna alltid så nu samlar jag mig och lämnar en fundering så här i början på denna besynnerliga sommar.

Vädret är som alltid – omväxlande. Det känns verkligen betryggande. Rätt som det regnar kommer det en skur som man brukar säga. Nationaldagen var inget undantag. Kallt som på julafton och en och annan störtskur uppblandad med hagel. Om vi har haft ett blekt firande av den svenska nationaldagen tidigare så blev det knappast bättre av detta förrädiska virus. Vi har sannerligen ett traumatiskt förhållande till det svenska och till vårt land, livrädda för att få en rasiststämpel på oss. Flaggan har kidnappats av extremhögern och har länge fått stå i skamvrån.
Om jag har få komplimanger att ge till sittande regering får jag ändå ge en eloge för att de numera bär just den svenska flaggan på rockslaget. Kanske kan det vara ett myrsteg mot att svensken känner stolthet över sitt ursprung, står upp för det svenska och våra värderingar.

Arkivbild: pixbay.com

Nämnde i föregående stycke rasism och det är nu två veckor sedan George Floyd på ett vedervärdigt sätt dödades av en polisman i Minneapolis, Minnesota, USA. Floyd hade ett hyfsat långt belastningsregister men det rättfärdigar inte hur han behandlades och förhoppningsvis straffas de skyldiga på ett rättvist sätt.
George Floyds död har gett genklang över hela världen med demonstrationer och upplopp. Också i Sverige har demonstationer förekommit. Att det förekommer strukturell rasism inte minst mot färgade behöver vi knappast tvista om. I USA är det uppenbart men det förekommer på de flesta plaster i världen i varierande omfattning. Så protester och avståndstagande är befogade. Dock kan man fråga sig om massdemonstrationer är rätt form i dagsläget.
Vill man spetsa till det lite kan man säga att det är en sorts kollektivt mordförsök på slumpvis utvalda offer. Med rådande pandemi och risken att bli smittad och sprida smittan vidare i sina personliga nätverk är sannolikheten stor att folksamlingar av det slag vi ser på nyhetssändningarna mer eller mindre garanterar att det kommer att ske i någon omfattning. Det är därför svårt att förstå att en manifestation för en för de allra flesta okänd person står över omtanken om den egna släkten och vännerna.

Till demonstrationerna kan läggas upplopp som drivs av olika anarkistiska bråkmakare som utan intresse i sakfrågan med liv och lust tar tillfället i akt och vandaliserar. Stenkastning mot blåljuspersonal, krossade skyltfönster och bilbränder är det som står på deras agenda. Som samhälle har vi små eller inga resurser att sätta emot, varken i det akuta skedet eller i en eventuell efterföljande rättsprocess. Det vet anarkisterna om och är inte sena att utnyttja det frikort vi gett dem.

På mikronivå pratade jag förra veckan med en polisman om trafiksituationen i vårt bostadsområde. Det är ett av Hässleholms äldsta villaområden och med en inte oansenlig trafikmängd till och från centrum ner mot Läredaskolan och vidare norrut mot Ljungdala. En hel del mopeder färdas här. Ofta i hastigheter långt över mopedfart och ofta med två eller fler passagerare och nästan undantagslöst utan den stipulerade hjälmen. Högerregeln i de korsningar som passeras i oförminskad fart är för fordonens förare uppenbarligen okänd. Men denna regel är förvisso okänd också hos många bilförare. Vid det fyrvägsstopp som finns på sträckan är det min gissning att inga mopeder stannar överhuvudtaget – jag har i alla fall aldrig sett någon göra det. En förvånande stor andel bilar struntar också i stopplikten. Förvisso har andelen analfabeter i landet ökat men att det skulle vara så många oroar.
Jodå, problemet är välkänt inom polisen men direktivet är att mopedister inte får jagas. Det är risken för omkullkörning eller annan trafikolycka som är skälet. Man värnar förövarens hälsa före lagens upprätthållande och allmänhetens väl och ve med andra ord. Ännu ett frikort som utdelats och utnyttjas flitigt av detta klientel.

Håll dig till höger Svensson (tolka det som du vill).

/Bosse