Att skjuta på uppdykande mål

Hej!

Det är valår. Nu gäller det för våra politiska partier att hitta rätt USP (Unique Selling Point), dvs det som ”säljer” bäst, ger flest röster på valdagen. Vilken väljargrupp ska man sikta in sig på? För om man har gjort sin marknadsföringsläxa ordentligt så vet man att man kan inte ”sälja till alla”. Man måste välja sitt marknadssegment. Och när det kommer till politiken gäller det att hitta det segment som ger mest makt efter valdagen eller i vissa fall den position som passar det egna partiet bäst den kommande mandatperioden.

Det observante läsaren har redan reagerat och undrar om jag alls inte funderar över vad som är bäst för landet, för folket, för väljarna?
Min övertygelse säger mig att det är just precis det våra politiker idag INTE gör. De har tvärtemot tagit till sig marknadsekonomiska resonemang kring hur det ska bäst uppnå SINA syften. De är inte längre våra folkvalda tjänare utan helt och fullt inriktade på att bli sin egen lyckas smed.

I dessa valtider kommer det ena politiska utspelet efter det andra. Partierna gör sitt yttersta för att kapa åt sig just din röst. Problemet enligt mig är bara att det handlar numera inte om utveckling och vision utan om att försöka rätta till tidigare begångna misstag. För numera finns det så många dysfunktionella samhällsfunktioner så det tycks inte finnas varken pengar eller tid att driva samhället framåt utan bara möjlighet att med nöd och näppe lappa och laga det värsta galenskaperna. Man skjuter helt enkelt på uppdykande mål.
Det som bestämdes igår, inte sällan stick i stäv mot beprövad erfarenhet måste rättas till idag till flerfaldig kostnad gentemot om gjort rätt från början. Man tycks leva efter det välkända och kvalitetsmisstaget – ”vi har inte tid att göra rätt men vi har tid att göra om”.

Allt som oftast får denna opportunistiska politikerlek direkta negativa ekonomiska konsekvenser för folk i allmänhet, ibland blir konsekvenserna mer indirekta. Men till syvende och sist är det alltid den enskilda människan som får betala. Med hälsan, med pengar, med trygghet (eller snarare brist på), osv ,osv.
Att exempelvis ena dagen uppmana folk att köpa dieselbilar och klassa dessa som miljöbilar för att något år senare straffbeskatta samma biltyp med flera hundra procent högre skatt visar på mer än inkompetens. Det är ren dårskap och borde klassas som bedrägeri.
Att låta okunniga människor få ledande befattningar och förvalta resurser på ett oskickligt sätt så att t ex vårdköerna i sjukvården blir så långa att diagnostiserade patienter hinner dö innan adekvat behandling sätts in är oförlåtligt.
Samma sak kan appliceras på polisväsendet, försvaret, äldreomsorgen, infrastrukturfrågor, etc

Och så då till den stora valfrågan – migrationen. Nu vill ju både sossar och moderater strama åt migrationspolitiken och hitta på diverse konstgrepp för att komma till rätta med alla problem som ingen politiker vill erkänna finns. Ja, SD, KD och Liberalerna vill ju också ha ordning på migration, segregation och utanförskap. Vänstern (kommunisterna), Miljöpartiet och Centern är väl mer inne på att fortsätta på den inslagna vägen med öppna gränser och majoritetens fortsatta anpassning till minoriteten, dvs de sk nysvenskarna.
I decennier har vi gjort allt vi kan för att dessa nya svenskar inte ska bli ens lite svenska. Vi har prioriterat deras sk hemspråk före det språk som talas i det land de ska framleva sina dagar i – svenskan. Vi har också med en dåres envishet mer eller mindre tvingat dem att utöva sina traditioner och levnadssätt från det land de flytt ifrån. Vi har sett till att de lever i väl avskilda grupper i väl avskilda områden från den svenska urbefolkningen. På så sätt har vi varit väldigt framgångsrika i att skapa utanförskapsområden och en grundmurad känsla av ”vi och dom”.
Jag undrar hur våra politiker har tänkt att komma tillrätta med detta? Personligen tror jag det är nära nog omöjligt.

Nu har vi dessutom skapat en folklig uppfattning om att det mesta som inte fungerar i vårt land är invandringens fel. Att kostnaderna för invandringen har orsakat resursbrist på andra områden. Och nog kostar den oproportionerligt stora flyktingmottagningen stora summor men jag tror ändå inte att det är hela förklaringen till att det brister på många områden i Sverige idag. Det är att göra det lite för enkelt för sig.

Att vårdköerna tydligen fördubblats beror till största delen på oskicklig förvaltning och inkompetent ledning. Och det tror jag gäller på många områden.
Hur kan det komma sig att landet med världsrekord i skatter och med en regering som dessutom höjt skatterna med 60 miljarder under en mandatperiod har urusla vägar, icke fungerande tågtrafik. Vi har ett icke fungerande polisväsende, obefintligt militärt och civilt försvar och en dysfunktionell skola. Dessutom ett ökande antal fattigpensionärer och en äldreomsorg som är ovärdig vilket civiliserat samhälle som helst.

”Vad f-n får vi för pengarna”, sa en känd företagsledare och fick svidande kritik för det uttalandet. Som höginkomsttagare ansågs han inte har rätt att säga så. Men jag tycker frågan är befogad oavsett om jag betalar mycket eller lite i skatt.
Med den skattenivå Sverige har borde folk inte dö i väntan på vård. Pensionerna borde inte vara så skamligt låga. Vägarna borde inte vara så bedrövliga, ibland rent ut sagt livsfarliga. Polisen borde finnas till hands när folk behöver hjälp och skydd och gamla människor som jobbat ett helt liv borde behandlas med respekt och få en värdig ålderdom. Och mycket, mycket mer.
Men Sverige fungerar inte på ett bra sätt. Vi har en alltför ineffektiv statsledning, för många vidlyftiga myndigheter som har ett stort inflöde av pengar och ett litet utflöde av effekt. Skattepengar tycks försvinna in i transfereringsystem för att aldrig mer återfinnas. De kommer aldrig skattebetalarna till nytta.

Vad är då lösningen? Någon enkel lösning tror jag inte finns men lite mer pragmatiskt tänkande kan kanske ta oss ett steg framåt. Sunt bondförnuft helt enkelt. Ett rimligt skattetryck skulle också ge den enskilda individen större handlingskraft, tillika köpkraft. Småföretagen skulle med lägre skatter kunna sysselsätta fler, investera mer och utveckla och expandera sina verksamheter. Alltsammans skulle ge en högre total skatteintäkt.
Med en effektivare och skickligare förvaltning som är mer resultatinriktad skulle varje skattekrona ge bättre utfall. Men det skulle innebära att politikerna inte hade detaljkontroll över våra liv, att en och annan t o m skulle bli förmögen på hårt arbete och en maktförskjutning från politiker till allmänhet. Det finns det sannolikt mycket få om ens någon politiker som vill se hända.

Tycker mig trots allt se en del positiva tecken i debatten. Fler och fler vågar ta bladet från munnen och peka på missförhållanden i samhället, även i migrationspolitiken och vår attityd till de nya svenskarna. Men det blir en lång väg att vandra för att få skutan på rätt köl.

Det blir en spännande höst

Bosse

Kan vi hantera EU?

Hej!

EU lägger nytt budgetförslag. Måste erkänna att jag inte sett hur förslaget ser ut i sin helhet men i svensk media rapporteras det att Sverige kan räkna med en höjning av vårt bidrag till unionen med 40 % vilket motsvarar ytterligare 16 miljarder i ökade avgifter om budgeten går igenom.
Min spontana reflektion är att det inte känns som ett rättvist förslag. Sverige är sk. nettobetalare, dvs vi skickar mer pengar till EU än vad vi får tillbaka i form av olika stödpengar. Vissa andra länder får alltså vad vi kan kalla nettobidrag, dvs de får tillbaka mer pengar från EU än de betalar i avgift. Så måste det kanske vara men i vårt fall handlar det inte bara om att vi betalar till andra, vi tar också hand om en hel del annat som borde delats mera rättvist mellan medlemsländerna.

T ex finns det ett antal länder som mer eller mindre helt stängt sina gränser för flyktingar samtidigt som Sverige tagit emot en oproportionerligt hög andel av de flyktingar som sökt sig till Europa. Oftast är det samma länder som också är nettobidragsmottagare.
Till detta kan läggas att vi i Sverige ser oss nödgade att höja pensionsåldern för att klara av pensionsutbetalningarna till våra gamla. Och de pensioner som betalas ut är inget att yvas över. Antalet fattigpensionärer i Sverige stiger i antal trots att vi är bland de högst beskattade folket i världen. Parallellt med detta sänker man pensionsåldern i t ex Polen (en av nettobidragsmottagarna).

Nu vill alltså EU ta in ytterligare pengar från Sverige för att bl a täcka intäktsförlusten i samband med Brexit (Storbritanniens utträde ur EU). I skrivande stund skall dock påpekas att det är högst osäkert om budgetförslaget får gehör.
Oavsett vilket bör Sverige sätta tummen i ögat på EU och kräva att alla medlemmar anstränger sig hårdare och är solidariska i stället för att bara se till sitt eget – då finns ju ingen anledning att ha en union. Vissa länder vill bara ha men inte ge något själva.

Ska EU leva vidare med fri handel, fri rörlighet och strävan efter fred i Europa måste ALLA medlemmarna ställa upp på idén i stället för att bara försöka sko sig själva. Annars kommer unionen ganska snart att lösas upp och risken för konflikter mellan enskilda länder öka.

Olika stjärnor lyser olika klart i EU:s stjärnbanér

Bosse

Den magiska skatten

Hej!

Och glad 1:a maj!
Idag är det traditionellt demonstrerande för den sk arbetarrörelsen. ”Upp till kamp emot kvalen…”
Själv har jag lagt en liten stund på att attestera fakturor och lite annan administration i vårt lilla företag. Känner alls ingen motivation att gå under röda fanor. För mig symboliserar de förtryck, mord och ofrihet för den enskilde.

Människor på vänsterkanten men även andra som befinner sig långt ifrån det privata näringslivet har en tendens att glömma var pengarna kommer ifrån. De tycks tro att pengar växer som svampar i statens kassakista. Men så är det ju inte som väl egentligen alla lätt kan förstå om man bara stannar upp och tänker en liten, liten stund på tingens ordning. Inga pengar kommer till i offentlig sektor. Alla resurser kommer ursprungligen från privat näringsverksamhet. Allt annat är bara transfereringar. Alla offentliganställdas inkomstskatter t ex kommer ju från början från skatter som hämtats från det privata näringslivet. Ändå älskar våra politiker, ibland också borgerliga att rent ut sagt motarbeta företagande, inte minst småföretagen.

Så på denna 1:a maj, liksom på alla tidigare borde kanske plakaten fyllas med slagord för bättre förutsättningar till de som satsar sin tid och sina pengar på att starta företag och skapa arbetstillfällen. De som riskerar många gånger sin egen trygghet för att jobba långt mer än fyrtio timmar per vecka och sedan skicka en ansenlig del av det som de lyckas skrapa ihop i form av pengar till staten och vår gemensamma välfärd. En välfärd de själva inte har samma rättigheter till som deras egna anställda. Jag frågar mig vem det är som ska ta upp kampen mot kvalen?

Njut av våren!

Bosse

Landet lagom

Hej!

Den här texten uttrycker en åsikt. Den bygger på hur jag uppfattar samhället och aspirerar inte på att vara en faktabeskrivning även om jag anser att det jag beskriver är baserat på fakta.

Lite vanvördigt kallas Sverige ibland för ”landet mellanmjölk” eller ”landet lagom”. Lagom, ett ord som är svårt att översätta till något annat språk.
I engelskan kan man kanske säga ”moderate” eller ”good enough” och på tyska ”genügend” vilket närmast betyder tillräcklig, det duger. Ingetdera beskriver riktigt den svenska betydelsen av lagom.
Men från att mycket har varit lagom i vårt land blir alltmer extremt åt det ena eller andra hållet.

Förr var vädret alltid lagom i Sverige, inte för varmt, inte för kallt och lagom mycket regn på sommaren liksom lagom mycket snö på vintern – för det mesta.
Förr var det lagom mycket trafik på våra vägar som var lagom stora. Nu är det mycket trafik på våra underdimensionerade och dåligt underhållna vägar.
Förr var det lagom många elever i våra skolklasser och alla, med enstaka undantag gick ut folkskolan och sedermera grundskolan med godkända betyg.
Förr var det lagom lång väntetid till sjukvården och det var lagom långt att resa för alla de som inte hade väldigt nära. Nu är det extremt långt för vissa – för långt för andra precis som väntetiden som blir så lång för en del att de faktiskt hinner dö innan de får adekvat behandling. Inget lagom med det.
Förr hade vi lagom mycket poliser i relation till den kriminalitet som fanns i landet. Mängden kriminella kan väl knappast att betrakta som lagom oavsett hur många de är men idag vet vi att de är avsevärt många fler grövre brottslingar än under lagomepoken.
Förr var försvaret (militärt och civilt) lagom stort. I alla fall i relativa termer och under en kort period efter WWII. Numera är det underdimensionerat och rent ut sagt skrotat. Att nå en rimlig nivå låter sig knappast göra med lagom ansträngning utan det krävs krafttag långt utöver vad svensk ekonomi ha förmåga till och om möjligt ännu längre från politisk vilja.
Förr hade vi en lagom nivå på antalet människor som kom hit från andra länder. Om någon tycker att svensk migrationspolitik är lagom eller t o m bra idag kan ni räcka upp handen nu och springa iväg och rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller möjligen Centerpartiet.
Förr tror jag t o m att skatten var lagom även om de säkert var ytterst få som tyckte det. Men sannolikt var den lagom i förhållande till vad invånarna fick tillbaka per skattekrona. Idag är skatten istället orimligt hög samtidigt som samhällsservicen till skattebetalarna (som sannolikt utgör en allt mindre andel av befolkningen) blir sämre och sämre. Dessutom kommer skatten inte att räcka till de närmaste åren för vård, skola, infrastruktur, poliser, försvar, äldreomsorg och allt annat som samhället vill ge oss medborgare. Så antingen får man dra ner ytterligare på samhällsservicen eller höja skatten ännu mer. Det är i alla fall vad Konjunkturinstitutet säger i sin prognos för framtiden. Personligen tror jag att vi kommer att se både nerdragningar och skattehöjningar framgent.

Sverige är inte landet lagom längre och inte heller landet mellanmjölk. Vi är landet limbo – de förvirrades paradis som leds av ett gäng naiva och verklighetsfrånvända politiker. Och vi väljare, de förvirrade vet inte hur vi ska vända oss. Ska vi rösta på SD som vill strypa invandringen och tycks bestå av en ansenlig samling stollar med en hel del odemokratiska förtecken? Ska vi rösta på ett alliansparti? Alliansen som aldrig lyckas gå i takt utan motarbetar varandra och ibland också sig själva – lika förvirrade som svensken i allmänhet. Vänsterblocket då? Vänsterpartiet som egentligen är kommunister – inte ett dugg bättre än högerextrema. Socialdemokraterna nepotismens högborg, en högre stående ras – nomenklaturan. Och så Miljöpartiet, kanske de mest otroliga av de så kallade etablerade partierna. Mer naiva än något annat parti. Inte konstigt att man står frågande inför valet i september.

Hur ska det gå…?

Bosse

Det var bättre förr…

Hej!

Eller var det det?
Numera överöses vi av allehanda hemskheter från världens alla hörn. Det är påverkansoperationer, fake news, sociala reportage, virala inlägg på sociala medier och ryktespridning. Naturligtvis också korrekt rapporterade nyheter och seriöst genomförda granskningar också.

Har då världen blivit så mycket sämre idag än den var i mitten på förra seklet eller ”förr i världen” som man säger?
Visst fanns det våldtäktsmän, hustrumisshandlare och psykopater förr också. Visst förekom det korruption och nepotism. Pedofiler har funnits i alla tider. Bedragare och ekonomisk brottslighet är ingen nyhet.

Skillnaden mot då är att idag är informationsflödet så mycket större. Idag vet vi inom någon minut när något hänt i USA eller Asien. Bilder dyker upp på våra dataskärmar i realtid. Idag kan jag sprida information över hela vårt klot på några futtiga sekunder. Det jag sprider kan vara sant eller halvsant eller rent påhitt. Inte lätt att veta för den som ser det någon annanstans och som alls inte känner mig eller vet vem jag är.

En risk med detta flöde av information, bortsett från dess riktighet är informationsutmattning. Vi får så mycket elände matat in i våra huvuden att man helt enkelt stänger ner till slut. Man lägger undan smartphonen och fäller ner locket på laptopen. Orkar inte mer, orkar inte se mer elände och hemskheter.

Så vad blir slutsatsen? Var det bättre förr? Ja – och nej. Ja, för att som enskild individ blev man inte utsatt förr så mycket negativt. Nej, för att mycket elände kom aldrig fram i ljuset och de skyldiga kom undan.
Hur gör vi då i framtiden? Jag är inte säker på att vi kan göra annat än att åka med och med det vill jag säga att jag tror inte på begränsningar i yttrandefrihet eller informationsflöde. Var och en måste skapa sina egna filter och lära sig hantera sitt eget behov och sin egen kapacitet när det gäller nyheter och annan information. Jag hoppas därför att det förslag till begränsningar i informationsflödet som ligger på riksdagens bord förkastas.

Nuvarande tryckfrihetsförordning tillkom 1949. Sverige var det första land i världen som grundlagsfäste tryckfriheten genom en förordning 1766. De principer som då fastlades gäller i huvudsak fortfarande.

Bosse

Ett nytt land på väg mot dåtid

Hej!

Den senaste veckan har debattens toner gått höga angående den sk Solna-domen där en man frikändes från misshandel av sin fru med motiveringen att han kom från en ”fin” familj medan kvinnan däremot kom från en ”sämre” familj. Dessutom hade kvinnan tagit sig för att anmäla till polisen i stället för att vända sig till mannens släktingar. Detta angavs som domskäl – unikt i svensk rättshistoria.

Två nämndemän dömde till frikännande medan rättens ordförande och en nämndeman ville fälla. I svenskt rättsväsende gäller principen att hellre fria än fälla varför den friande domen blev resultatet.
I domens utformning är det uppenbart att den bygger på sharialagar.

Jag frågar mig hur ett sådant synsätt tagit sig hela vägen in i svenskt rättsväsende och om det verkligen är folkviljan att svenska domstolar ska besättas av människor med denna syn på rättsskipning?
Vi lever ju i en demokrati och dessa individer är uppenbarligen valda till politiska poster och utsedda av demokratiskt valda personer att inneha uppdrag av detta slag. Samtidigt vet vi att dessa individer och många fler med dem har en klart odemokratisk agenda. Ändå tycks vi ”vanliga” svenskar stillatigande låta det ske mitt framför ögonen på oss. Demokratin på väg att förgöra sig själv!

Hur motverkar vi detta? Vill vi motverka detta?
Ja, än så länge vill nog inte den stora majoriteten av de människor som bor i Sverige leva under sharialagar eller i annat odemokratiskt styre. Men finns det tillräckligt många aktiva muslimer i landet som bekänner sig till denna falang av islam kan de faktiskt få så stort inflytande att vi på sikt ser ett omformat Sverige där de framsteg vi anser oss ha gjort när det gäller demokrati, jämställdhet och frihet snarare försämras än fortsätter att utvecklas.

Det är en utveckling jag absolut inte vill se varför det måste ske en snabb förändring i hur vi hanterar odemokratiska krafter som går stick i stäv med grundläggande västerländska värderingar.
Det kravlösa svenska samhället måste upphöra. Ska man bo och leva här (och inte sällan uppbära diverse bidrag finansierade av skattemedel) får man också inom rimliga gränser ställa upp på vårt samhällsskick. Samtidigt måste samhällets stöd till odemokratiska rörelser, oavsett politisk eller religiös inriktning upphöra och där det är möjligt ska dessa rörelser lagföras, splittras och utplånas.

Med risk för att få stämpeln rasist.

Bosse

För lösa boliner 2

Hej!

Bloggerskan Claudia (@doppler3ffect) frågar sig på Twitter ”vad är planen”. Det hon syftar på är vilken plan politiker och tjänstemän i Sveriges olika myndigheter har. Frågan får väl betraktas som retorisk för svaret är lika givet för mig som det säkerligen är för Claudia. Det finns ingen plan. Det har inte funnits någon och utsikterna att det i den närmaste framtiden kommer att finnas en är osannolikt.

Vad är det då för plan som efterfrågas?  I själva verket är det naturligtvis en hel rad planer det handlar om men det som är viktigt i sammanhanget är att de på olika nivåer alla måste samverka eller i alla fall fungera tillsammans. För vi kan vara ganska säkra på att det är ett svårt läge för Sverige i många sammanhang. Förvisso är vi inte ensamma i världen. Det är mycket som är tokigt för att uttrycka sig svepande.
Men om vi återgår till vårt eget land så är problemen mer än tillräckligt omfattande för att vara begränsningslinjer i denna blogg.

Den springande punkten tycks ändå vara att rikets ledning, främst regeringen men också oppositionen i stora stycken är handlingsförlamad. För att använda ett gammalt militärt uttryck kan man säga att de skjuter på uppdykande mål men har ingen långsiktig strategi. Någon annan skulle kanske uttryckt det som om att man släcker bränder efterhand som de blossar upp men har inget förebyggande arbete för att nya bränder inte ska starta.

En politiskt brännbar fråga är migrationspolitiken. Den kan stå som exempel på planlösheten. I välvilja mot utsatta människor på flykt öppnar den svenska regeringen för en stor flyktingsström. Men att tänka efter före gör man inte. Man inser helt enkelt inte konsekvensen av denna välvilja. Medan andra EU-länder tvärvägrar översvämmas vi av hjälpbehövande människor. Inget annat nordeuropeiskt land inom EU har tagit emot fler flyktingar än Sverige, räknat per capita. Jag vill minnas att siffran var ungefär 15 flyktingar per tusen invånare. I jämförelse med Danmark som tagit sig an drygt tre flyktingar per tusen medborgare. Det är ganska enkelt att räkna ut att belastningen på det svenska samhället blir mångdubbelt större än på t ex det danska.
Jag inser att det inte är enkelt att säga nej när människor drunknar på Medelhavet men den svenska regeringen skulle tvärvägrat till kravet på solidariskt mottagande från alla EU-medlemmar var klart. Inhumant? Ja, kanske men nu står vi med en gigantisk börda som kommer att innebära att såväl den inhemska befolkningen som flyktingarna får sämre möjligheter ännu vi annars skulle fått. Men det fanns ingen plan. Man sköt på uppdykande mål. Och nu har nya problem uppstått som måste få sin lösning – om det finns någon.

Samma diskussion kan föras runt det ena området efter det andra. Försvaret t ex. Kortsiktiga lösningar har försatt oss i en situation som kräver stora resurser och dessutom ansenlig tid för att åter bygga upp det man på några få år rev ner i sin iver att omfördela pengar till något annat och grundat på den naivitet som så många politiker och faktiskt också en hel del myndighetsföreträdare uppvisar. Att det sedan finns en politisk låsning hos främst socialdemokraterna när det gäller medlemskap i NATO gör inte saken bättre. Därtill kan jag hålla med Herman Lindqvist när han hävdar att svensken lider av en utpräglad feghet. Många hävdar också att vi är ”fredsskadade”.

Maria Ågren, fd generaldirektör Transportstyrelsen

Detta var två exempel på att det saknas långsiktiga planer. Det går att fylla på med skolan, åldringsvård, polisväsendet och näringslivs-/skattepolitiken.
Ovanpå alltihop kan man lägga nepotism där inte sällan partiboken är den enda ”merit” som krävs för toppjobben (jfr Eliasson). Det senaste fallet är Maria Ågren, generaldirektör på Transportstyrelsen som petades från det jobbet bara för att fortsätta att lyfta lön på någon okänd befattning i regeringskansliet. Dessutom höjdes hennes lön under pågående polisutredning. Att Maria Ågren sedan fick en i sammanhanget struntsumma i dagsböter har gjort det omöjligt att återigen döma henne för det flagranta brott hon begått.

Jag känner en djup oro för den framtid som väntar Sverige och dess befolkning. Med en inkompetent ledning, en feg opposition som sannolikt inte heller besitter den kompetens som krävs för att leda ett land i dessa tider och en tjänstemannakår bestående av medelmåttor kan jag inte låta bli att tänka i termer av ”Romarrikets uppgång och fall”.

Håll i hatten!

Bosse

För lösa boliner

Hej!

Världen har sprungit ifrån Sverige. Det mesta verkar gå fel i vårt fantastiska land. Ett parti med rötter i nazismen är landets näst största och jag skulle inte bli förvånad om de blir störst i nästa val. Vi välkomnar IS-krigare ”hem” och naiva kommunala tjänstemän vill ge dem förtur i bostadskön, körkort och jobb i tron att dessa barnamördare ska bli goda svenska medborgare. Samtidigt har våra ungdomar en enorm uppförsbacke för att komma in på den svenska bostadsmarknaden. Duktiga invandrare som kommit hit med specialkunskaper utvisar vi däremot på någon teknikalitet med en missad försäkringspremie från någon arbetsgivare eller något annat ouppsåtligt misstag.

Religiösa skolor indoktrinerar ungarna från barnsben och det finns en uttalad ambition hos extremistgrupper (islamister) att skapa kalifat i svenska förorter – som ett första steg. Svensken tittar på, förfasar sig i vissa fall men vill ju samtidigt vara politiskt korrekt, välkomnande och alls inte fördomsfull. Men naiv och i vissa stycken rent ut korkad är helt ok. Man går med glatt mod till den egna stupstocken sedan man halat den svenska flaggan för att inte uppröra någon som föredrar en svart variant.

De människor som flytt hit från förtryck, krig och terror finner snart att förtryckarna följt efter och att svenska myndigheter inte förstår vad som pågår och ännu mindre gör något för att motverka förtrycket, misshandeln och kränkningarna. Det har givit ett utanförskap och statsmakten har ingen kontroll över många områden i vårt land. De kan knappast betraktas som svenskt territorium längre.

Men våra politiker fortsätter att hävda att ”det finns ingen anledning till oro”. Vi har världens högsta skatter i vårt land. Kanske finns det något land som har en skatt som är högre men i stort sett så… Ändå kan vi inte klara vården, skolan fungerar inte, polisen räcker inte till och det militära såväl som det civila försvaret är obefintligt. Vägarna är fulla med potthål och tågen går lite hur som. Det mesta går för lösa boliner.

Nu får vi skärpa oss innan hela landet går i bitar.

Bosse

Sluta stoppa huvudet i sanden.

Hej!

Dags igen. Tycker mig förnimma en viss förändring i tonläget i den svenska debatten och nyhetsbevakningen. Läste i morse en bra krönika i Svenska Dagbladet (SvD) skriven av Lotta Lundberg. Hon skriver (dessutom underfundigt) om hur våra västerländska eller europeiska värderingar har urvattnats medan andra kulturer brer ut sig över oss medan vi anstränger oss till yttersta för att vara snälla. Snälla mot kriminella, snälla mot våldtäktsmän, snälla mot fundamentalister och terrorister, mördare och alla andra människor som tar sig friheter och begår osannolika hemskheter mot vårt samhälle och enskilda människor. Ibland pratar vi om den svenska flatheten, ibland handlar det om  sk politisk korrekthet. Det är väl i stort samma sak och har nu nått den punkt då det är direkt destruktivt för vårt samhälle. Enskilda individer utsätts för oförrätter av det värsta slag medan samhället och medmänniskorna handfallet ser på. Förövaren görs till offer och offret lämnas åt sitt öde, osedd och övergiven.

Det är hög tid att vi sätter ner foten. Det är allas vårt ansvar. Pendeln är på väg att svänga men frågan är hur långt vi ”snälla” svenskar (och européer) vill att den ska svänga? Redan idag blåser det kraftiga högervindar i både Sverige och ute i Europa. Även om jag bekänner mig till borgerligheten vill jag inte stå i en brun stormby utan ser hellre en mera human syn på mänskligheten.
Men den synen ska enligt mig inte vara undfallande, kravlös och konturlös. Om man bryter mot landets lagar ska man lagföras och straffas i vederbörlig ordning. Om man vill bo i vårt land (född här eller invandrad) ska man anpassa sig till våra normer och följa våra lagar. Jag struntar fullständigt i vilken hudfärg man har, vilken sexuell läggning eller religion man bekänner sig till, osv, osv. Men kan man inte respektera vårt sätt att leva så har man förverkat sin rätt. Har man åkt för att kriga med IS eller någon annan terrororganisation ska man lagföras och sättas i fängelse om man vågar visa sitt fula tryne här igen. Är man inte svensk medborgare ska man utvisas, helst inte ens släppas in när man försöker återvända. Har man anslutit sig till en terrororganisation så borde minimistraffet vara livstid om man är svensk. Vi måste sluta dalta med mördare, pedofiler, våldtäktsmän, knarklangare, hustrumisshandlare och alla andra brottslingar.

För att återknyta till Lotta Lundbergs krönika så är det min åsikt att vi måste börja i den änden. Vi måste stå upp för våra värderingar och vara beredda att försvara dem. Sluta behandla symptomen och gå på orsaken. Var tydlig med ramarna, regelverket och beivra överträdelse. Frihet betyder inte att man får begå våld på samhället, människorna och värderingarna. Frihet betyder att man tillåts leva som man vill så länge det inte skadar andra. Och när man bryter den gränsen ska man förlora – inte tvärtom. Det är inte offret som ska straffas, det är förövaren.

Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister.

Brukar vara försiktig med att klanka på enskilda individer utan försöker mer att peka på åsiktsskillnader med bibehållen respekt för den som har en avvikande sådan. Därför försöker jag undvika att kalla meningsmotståndare för dumskallar, idioter eller värre. Men efter att ha sett gårdagens (12/3) Agenda på SVT har jag svårt att finna ord för den totala oförmåga som demokratiminister Alice Bah Kuhncke visade upp. Inkompetens är i sin egentliga mening benämningen på oförmåga att utföra en given uppgift. Det är inte liktydigt med ointelligents, dumhet eller dårskap. Demokratiministerns resonemang kring hur vi ska hantera återvändande sk terroristresenärer faller tyvärr utanför gränsen för inkompetens och är snubblande nära ren dumhet. Den sittande regeringen har alltför lätt att ignorera sitt ansvara för riket som helhet när man i för landet viktiga frågor hänvisar till det kommunala självstyret och lämnar till mer eller mindre kunniga kommunpolitiker att avgöra frågor som kan vara definierande för hela landets framtid.

Skärp er annars bor vi snart i ett samhälle som de flesta av oss inte vill ha!

Bosse

Det går bra nu – eller…?

Hej!

ETT BLOGGINLÄGG I SERIEN ”GRUMPY OLD MEN” – GRINIGA GAMLA GUBBAR.

Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. Det är fortfarande vinter och motorcykeln står på vinterförvaring i Helsingborg. Inte en chans att gå ut och klappa på den mellan regnskurarna och snöbyarna alltså. Därmed inte så mycket inspiration kring motorcykelåkning, modifiering och trimning heller.
Nu skriver jag ju emellanåt om min syn på olika samhällsföreteelser också och det har jag heller inte gjort sedan den trettonde januari. Skälet till det är att det helt enkelt är för tungt att engagera sig i orättvisor, misshandel och allehanda negativa händelser som fullkomligt sköljer över oss hela tiden i dagens mediavärld. Det är för många oroande och mörka händelser som lutar sig in över huvudet på en – måste försöka se ljuspunkterna i livet, för de finns ju trots allt elände runt omkring oss.

Likafullt undrar jag vart vi är på väg? Helt ovetenskapligt påstår jag att det finns fler oroshärdar och krigszoner i världen än på mycket länge, kanske än någonsin. Som vanlig civilperson kan man inte räkna med att detta kommer att undgå just mig. Redan idag måste t ex flygrutter läggas om för att inte riskera att civila passagerarflygplan blir beskjutna.
Det pågår ett ständigt cyberkrig globalt med nationer eller kriminella grupper eller enskilda som krigförande. Nationer, enskilda myndigheter, företag och enskilda personer är utsatta och måste försvara sig.

Samtidigt har vi trots skyhöga skatter (fler skattehöjningar är att vänta) rustat ner vårt svenska samhälle på nära nog alla områden. Hur är det möjligt? Vår sjukvård går på knäna. Vårt polisväsende har allvarliga problem och kan inte upprätthålla lag och allmän ordning. Försvarsmakten är löjligt otillräcklig. På ett drygt decennium har man lyckats rasera en ansenlig del av infrastrukturen och avlöva organisationen på personal. Vidare är svensk skola långt ifrån vad man skulle kunna önska sig. Ta sedan en tur på svenska vägar, ingen rolig upplevelse med dålig beläggning, stora potthål och bitvis underdimensionerade vägar. Järnvägen är ett sorgebarn med förseningar och inställda tåg. Säkerheten kan ifrågasättas pga dåligt underhåll och urmodiga tåg.
Och är man som jag i sk mogen ålder väntar snart pension (förhoppningsvis). Kan räkna in 48 år i arbete så här långt. Wow! Tänk så mycket pension jag samlat till genom höga arbetsavgifter såväl som anställd som egen företagare. Ja, ni vet vart jag är på väg. Så klart får jag ingen imponerande pension jag heller och skulle jag behöva äldrevård, Gud förbjude, så vågar jag inte tänka på hur erbarmligt livet kommer att bli.

Ja, det var en lång klagovisa och det kan lätt bli mycket längre. Vi brottas med hög brottslighet. Var och varannan dag kan vi höra om dödsskjutningar och varje år mördas sjutton kvinnor av en man de har en nära relation till och ett otal fler misshandlas och våldtas i sitt hem av någon de lever med. Barn och tonåringar trakasseras och våldtas på musikfestivaler och på den egna skolan. Inte sällan går förövarna fria eller får väldigt lindriga straff. Offret får dra sig undan, byta skola och vågar kanske inte ens gå ut.
Och det går att fortsätta i all oändlighet tycks det med negativa exempel på allt från sk bagateller till grov kriminalitet, korruption, mm, mm. Tacka f-n för att man blir trött, uppgiven och på gränsen till deprimerad. Hur har vi kunnat låta det gå så fullständigt åt skogen? Eller är det bara så att så mycket mer kommer i dagen nuförtiden? Det fanns väl missförhållanden förr i världen också. Så klart att det fanns men på något sätt känns det som det blivit värre, som att vi är på väg åt fel håll.

Vems är felet då? Först vill jag säga att det ligger inte för mig att söka efter någon eller något att ”spika upp på väggen”. Samtidigt kan man ju söka orsaken för att göra något åt det. Inte bara behandla symptomen, en vanligt förekommande metod i många sammanhang.
Felet är mitt. Jo, det är mitt fel – och ditt och alla andra som någonstans efter vägen inte förstod att vi vara tvungna att växa upp och se oss som en del i ett gemensamt samhälle och att vår uppgift inte uteslutande var att förverkliga oss själva. Vi fick lära oss om Maslows behovshierarki i skolan men förstod uppenbarligen inte innebörden utan hoppade snabbt upp och parkerade oss på toppen. Några av oss och generationen före försökte i ett fåfängt försök att visa humanism att göra alla lika bra i skolan, dvs vi blev alla medelmåttor. På så sätt sitter det i stor utsträckning medelmåttor på ledande positioner i såväl det privata näringslivet som i statsförvaltningen. Resultatet blir medelmåttigt. Inte utan orsak benämner vi ibland Sverige som ”landet mellanmjölk”.

Det sägs ju att ekonomin går bra i alla fall. Själv är jag ändå skeptisk. -Det är du väl alltid, säger du kanske fast det är inte helt rättvist. I förra bloggen skrev jag att Magdalena Andersson, vår finansminister har aviserat att det är slut på skattesänkningar och nu väntar en rad höjningar i stället. Och man kan inte säga annat än att hon levererar. Dock är det inte riktigt så enkelt som finansministern tycks tro.

Bild: Wikipedia

Skatteintäkterna ökar inte automatiskt bara för att man höjer skatt efter skatt. Tvärtom finns det en brytpunkt som innebär att alltför höga skatter är kontraproduktiva och ger lägre skatteintäkter till statskassan enligt den sk lafferkurvan. Vi befinner oss i Sverige idag sannolikt på fel sida (till höger) om lafferkurvans topp vilket innebär sjunkande skatteintäkter till staten.
Men för en socialdemokratisk finansminister, åtminstone inte denna är det kanske inte viktigt att ha ett effektivt skatteuttag utan mer att beskatta hårt så att friheten begränsas för den enskilde. Man undrar ju?

En annan, numera neutraliserad socialdemokrat sa en gång att ”det är häftigt att betala skatt”.

Bosse

Beklagar att jag inte illustrerat med några snygga bilder!