Systemkollaps

Hej!

Ett blogginlägg i serien ”Grumpy Old Men” – griniga gamla gubbar.

På sina håll i vårt samhälle pratas det allt oftare om systemkollaps. Det handlar om polisen, om vården, om skolan och allt möjligt annat. Försvaret är otillräckligt och skatterna gigantiska. Vinster i välfärden är fult och införs det ett tak för detta kommer många företag att lägga ner och då blir valfriheten sämre eller obefintlig.
Ja, åsikterna är många om hur vårt samhälle fungerar och om hur det borde fungera. Det är något vi sannolikt alla kan ställa oss bakom – vi tycker olika. En del av oss tycker dessutom mer än andra som bara ”glider med”.

Nuvarande finansminister, Magdalena Andersson lär ha sagt att vi är inne i en skattehöjningsera, det är slut på skattesänkningar. Hon har också i samband med förslaget om en ny bankskatt sagt att bankerna ska ”ges möjlighet” att bidra lite mer. Synd att hon inte förstår sammanhanget mellan kostnader i ett företag och priset man tar ut av kunderna. I all privat företagsamhet är det ALLTID kunden som betalar ALLA kostnader. Om kunderna betalar mindre än företagets kostnader uppstår något som de flesta känner till – det kallas konkurs. Naturligtvis kommer bankerna att kompensera sig för en eventuell ny skatt genom att ta ut kostnaden av kunderna. Så i slutänden landar skatten på vanligt folk som alltid. Bankdirektörerna kommer inte att lida skada. Men det förstår inte finansministern för hon lever själv de privilegierades liv.

Syftet med höjda skatter är ju att berika statskassan med möjlighet att styra medel till de olika områden som de styrande politikerna vill prioritera. Vissa politiska inriktningar vill styra mer än andra. Det är en klassisk socialistisk gren att vilja bestämma över individen. En följd av detta blir höjda skatter och minskad valfrihet för den enskilde. Det kan finnas en underliggande välvilja i detta, man vill stödja den svage. Men någonstans går gränsen för hur mycket man kan ta ut ur varje skattebetalare, privatperson eller företag. När den gränsen passeras blir uttaget kontraproduktivt och statskassan kommer att få minskade intäkter och ökade utgifter. Jag har känslan av att vi är vid den gränsen idag och i vissa stycken också passerat den.
När den enskilde får mindre pengar över i plånboken minskar naturligtvis köpkraften och då minskar företagens lönsamhet, personalstyrkan måste minskas och hela eller delar av gruppen måste få understöd för att överleva (ökade kostnader för stat och kommun). Samtidigt minskar också skatteintäkten från näringslivet som ju inte tjänar lika mycket pengar. Och nu gäller det att komma ihåg att staten själv genererar inte en enda krona. Fast att alla statsanställda betalar skatt så kommer alla dessa kronor från första början från det privata näringslivet som genererat pengarna i sin verksamhet, betalat skatt (osannolikt höga i vårt land) som sedan använts till bl a löner till offentliganställda.

Magdalena Andersson - skattehöjarminister.

Magdalena Andersson – skattehöjarminister.

Man skulle kunna kalla de höga skatterna som nu kommer slag i slag för den ”socialistiska dödsspiralen”. Finansministern och hennes parti tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern har inte riktigt förstått att samhällsstrukturen har förändrats från det att ”upp till kamp” var aktuellt. Det finns inte så många förtryckande brukspatroner kvar utan mer hårt arbetande småföretagare. De flesta av dem har inte en kista med guld att ösa ur utan varje krona ska slitas in. Som en funktion av ovanstående resonemang blir den kronan svårare och svårare att få tag i och mer och mer av kronan ska staten ha. Medan de anställda ha arbetsrätt och kollektivavtal att förlita sig på har den lille företagaren bara att jobba hårdare och till lägre ersättning att se fram emot. Någonstans försvinner motivationen helt och företagaren ger upp. I värsta fall fall jobbar hon eller han ihjäl sig. Fast ur statens synvinkel är det ju i bästa fall. Då behöver man inte betala ut pensionen utan kan använda de pengarna till pensionerade 40-åriga politiker t ex. eller någon annan som vilat sig i form för ett långt och vällustigt liv.

Systemkollaps? Kanske vore det bra? Kanske skulle många av oss vakna och se hur stolligt vi förvaltat vårt fina land. Totalförsvaret är utraderat. Polisen oförmögen att upprätthålla lag och ordning och övriga rättsväsendet verklighetsfrånvänt. Sjukvården går på knäna och kan inte alltid garantera patientsäkerheten. Tusentals människor dör i onödan i vårt land. Våra gamla som kämpat och skickat in skatt hela livet lämnas att dö i ensamhet eller i händerna på inkompetenta sk vårdare. Våra barn utbildas, i bästa fall, till medelmåttor i skolor som var och varannan dag måste stänga för att det är slagsmål, hot och allmän anarki. Samtidigt förfaller vår infrastruktur, tågen står stilla, vägarna är fulla av potthål och trafikplaneringen ger uttryck av galenskap.
En stor grupp av människor som bor i Sverige har inte det minsta med vårt land att göra. De talar inte svenska, de vet inget om vår kultur, de arbetar inte och tycker inte att det svenska är något att ha. De är här för att de inte har någon annanstans att vara. Mao, vi har inte lyckats integrera dem. De får dock en liten skärv av våra skattemedel. Vissa hävdar att de får mer pengar skattefritt än en polis med sju års tjänst får i lön. Jag vet inte om det är så men oavsett vilket vore det bättre om de var en del av vårt samhälle, hade ett arbete, kunde försörja sig själv och inte minst vara lyckliga över att leva och bo här. Det hade vi alla mått bättre av.

Trump - a loose canon.

Trump – a loose canon.

Nu har vår regering sent omsider insett att vår omvärld blivit betydligt farligare än på länge. Försvaret måste rustas upp och inte bara det militära utan också det civila. Själv kan jag inte sluta förvånas över att man fortsätter att hävda att vi är alliansfria när vi alls inte är det. Att man också tänker sig att bygga upp ett ”eget” försvar i stället för att ansluta oss fullt ut till NATO är så urbota dumt så att jag inte finner ord för det. Inte ens när vi hade ett förhållandevis starkt militärt försvar, ett av världens starkaste flygvapen och god civil beredskap och krislager hade vi skuggan av en chans att motstå en krigsmakt av dåvarande Sovjets styrka. Idag har vi inte bråkdel av det försvaret och kan inte möte ett väpnat anfall med någon trovärdighet. Men socialdemokraterna framhärdar i alliansfrihet begravda i gamla dogmer och ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och andra rödvinsromantiska socialister och kommunister.

Med Trump i Vita Huset, ett EU i förfall och fler och fler odemokratiska krafter som vädrar morgonluft runtom i världen, inte minst i Europa kan man numera bara vädja till högre makter att det ska gå vägen.

Håll tummarna!

Bosse

 

Yes, we have no bananas!

Hej!

Vi har inga bananer – eller jo, det har vi nog. Sverige, världens moraliska centrum, välfärdens och jämställdhetens skolexempel, här är jag född. Här har jag växt upp och här har jag så sakteliga börjat att åldras (fast det vill jag inte erkänna – numera är man ju evigt ung).
Här i mitt land har det mesta fungerat just som ett föredöme för andra. Något att sträva efter. En skola för alla oavsett ekonomiska resurser. Sjukvård för alla även om du inte har någon dyr sjukförsäkring. På femtiotalet var ett mord en riksnyhet som inträffade någon enstaka gång. Gator och torg var rena och fria från skräp och fimpar. Cyklisterna stannade och satte ner foten vid stoppskylten innan de gav sig över eller ut på huvudleden. Som barn kunde man gå till lekskolan (förskola eller vad det heter nuförtiden) fast det var flera tusen meter dit. Man blev inte kidnappad, antastades inte av knarklangare eller fick stryk av någon från ett annat gäng. Flickorna blev inte våldtagna heller när jag tänker efter.

Nu är det annorlunda – inte nödvändigtvis sämre i alla avseenden. Bättre på många sätt, sämre i vissa fall. Utvecklingen har gått framåt, den har en tendens att göra det. Forskningen har funnit bättre metoder att bota allehanda sjukdomar så vi lever längre. Och som jag antydde ovan är vi yngre fast vi blir äldre. Det är trevligt. Man får vara barnslig fast man fyllt både femtio och sextio. Och man får vara förälskad, gifta sig, ha sex och till och med skaffa barn (åtminstone om man är man). Fast det sista är lite omdiskuterat, ifrågasatt. Får man vara åttio bast och bli pappa? Är det juste mot mamman? Är det juste mot barnet? Ni får tycka vad ni vill. Jag tycker vad jag vill. Det får man också i det här landet och det har vi fått sedan 1766 då tryckfrihetsförordningen trädde i kraft. Det är bra. Det är värt att försvara med alla till buds stående medel.

Nu har vi inte så många till buds stående medel att försvara oss med. Redan på 70-talet började nerläggningskarusellen snurra i det militära försvaret bara för att nå sin absoluta ”peak” på 90-talet och de första åren av 2000-talet. Sovjetunionen hade strax innan fallit samman och med det imperiet också Warszawapakten, den militärallians som stod mot NATO (North Atlantic Treaty Organization). Det svenska försvaret blev förvirrat och våra folkvalda politiker såg sin chans. Politik är som bekant det möjligas konst.
I ett fåfängt försök att hålla moralen och motivationen uppe myntades en ny devis inom Försvarsmakten – ”utveckling genom avveckling”. Utveckling har en tendens att gå framåt – när den inte går bakåt. Ivrigt påhejade av våra folkvalda som såg chansen till omdisponering av skattemedel till mera populära projekt än till dyr militär verksamhet valde Försvarsmakten, ja faktiskt hela totalförsvaret att avveckla istället för att utveckla och anpassa. Det fanns inget hot mot vårt land, mot vårt folks säkerhet sa man. Och det var sant. Det fanns inget allvarligt omedelbart hot som stod för dörren. Det kalla kriget var slut. Den eviga freden tycktes vara inom räckhåll.
Men så är vi ju några sura gubbar och några lika sura gummor, pessimisterna, de klentrogna. När den nya inriktningen presenterades för mig i slutet av 90-talet, ”utveckling genom avveckling” hade jag först svårt att hålla mig för skratt. Det var bland de dummaste jag hört någonsin. Ganska snart väckte det tankar på att göra något annat med mitt liv en att ägna mig åt att avveckla något som jag visste (man behöver inte vara särskilt slug för att förstå) skulle behövas inom loppet av tio till tjugo år igen. Visserligen skulle det behöva omformas, utvecklas och anpassas. Men det var ju ingen skillnad från tidigare. Utvecklingen går framåt och då måste vi följa med eller dö. I Sverige valde vi dö-alternativet.
Själv har jag ingen dödslängtan så jag sa upp mig från Flygvapnet i januari 2000 för att lämna den 31 december samma år efter nästan trettio års tjänstgöring som officer. Jag såg ingen möjlighet till utveckling för min personliga del och tyvärr inte heller för Försvarsmakten i allmänhet. Nu vet vi alla det jag och många med mig visste redan då. Vi får rusta upp igen till en mångfalt högre kostnad.

Jag önskar mig mer än två JAS:ar och en sportbil.

Jag önskar mig mer än två JAS:ar och en sportbil.

Tyvärr är det militära försvarets förfall inte någon isolerad företeelse. Hela det svenska samhället förfaller i en sällan skådad takt. Det sker på alla plan från cyklisten som inte längre stannar vid stoppskylten utan i stället cyklar på trottoaren eller föralldel på vänster sida av vägen till att landets högsta ledning stoppar huvudet i sanden och i brist på förmåga och dådkraft duckar för de verkliga problemen. Och allt däremellan. Idag kan du resa till nära nog vilket land som helst (inte minst utanför Europa) och gå på rena gator och torg. I Sverige vadar du i skräp var du än går. Ändå fyller vi våra tätorter med soptunnor av de mest raffinerande slag.
Numera är det vardagsmat att det skjuts skarpt i våra storstadsområden, främst Göteborg och Malmö om jag förstått det rätt. I många orter i vårt land är det laglöst land eller rättare sagt är det någon annan lag än den svenska som gäller. Här har den svenska polisen inte resurser, vilja eller kurage att upprätthålla svensk lag och ordning.

Den resurslösa polisen.

Den resurslösa polisen.

Visst vi är humanister i vårt land. Vi välkomnar alla, vi accepterar alla oavsett religon, hudfärg, kön och sexuell läggning. Gott och väl och väldigt sympatiskt. Men när det blir kontraproduktivt, när ett relativt fåtal begår rovdrift på samhällets bekostnad och på enskilda individer måste vi inte då sätta ner foten? Måste vi inte dra en gräns innan det går överstyr? Och jag pratar inte om enbart de som brukar kallas utrikes födda. Det finns alldeles för många ursvenska busar och våldsverkare också.
Men vi drar inte någon gräns. Vi backar, vi anpassar oss, vi ber om ursäkt för den svenska livsstilen, den fria uppfostran och skickar myspoliser (dialogpoliser heter det visst) som ska prata med buset. Och hade det varit vanliga busungar hade det kanske gått med lite prat och ett och annat ont öga. Men det dessa mjukispoliser möter är mördare, terrorister och allt annat patrask. De tillför inget till vårt samhälle och vår gemensamma trevnad och trygghet. De tar heller ingen reson för de vet redan att inget kommer att hända som hindrar dem från att trakassera, råna, våldta och mörda vanligt hederligt folk eller för all del varandra. Det svenska rättsväsendet har slutat att fungera.
När gamla gubbar våldtar femtonåriga flickor kan de bara påstå att det skedde i sömnen så blir de friade i rätten. När terrorister kommer tillbaka till Sverige efter att ha begått krigsförbrytelser och krigat för andra intressen än svenska får de fri sjukvård, bostadsbidrag och körkort. När knarklangare hotar barn och föräldrar utanför ett dagis i Malmö då flyttar dagiset sin verksamhet. Man flyttar inte på langarna eller ännu hellre burar in dem. När en man misshandlar sin partner då får han fortsätta att gå fritt på gatorna så att han avsluta ”jobbet” och döda kvinnan innan vi ingriper.
Sedan några år har vi numera sk EU-migranter från främst Rumänien och Bulgarien som sitter utanför var och varannan butik och tigger. Med all respekt för den enskilde tiggarens livssituation är det ändå ett bevis på vår oförmåga att hantera vårt samhälle. Dessa EU-migranter tillåts köra runt i oskattade och oförsäkrade bilar. Inte är de besiktigade heller och därmed sannolikt långt från trafiksäkra. Men det är tydligen helt i sin ordning. Själv får jag vackert göra som de allra flesta andra betala skatt, försäkring och besiktningskostnader för att få köra på våra vägar. Dessutom måste jag ha ett giltigt svenskt körkort vilket inte alltid behövs för vissa andra. Och jag vill gärna fortsätta att ha det så men det ska gälla ALLA.

Jag tar mig för pannan! Vilka bananer är det som har ansvaret för vårt land. Det sägs att statsministern heter Stefan men jag tror att det i själva verket är Svenne Banan han heter. Och utrikesministern heter inte Margot, hon heter Teskedsgumman eller som någon annan osannolik person. För den svenska politiska ledningen är i sanning en samling muppar. Det enda man tycks kunna höja nivån på är skattetrycket – det är världens högsta eller nära nog. Vi får inte mycket för varje skattekrona. Tyvärr har jag svaga förhoppningar om bättring även om vi skulle få en icke socialistisk regering vid nästa val.

Under mitt dryga sextioåriga liv har Sverige gått från att vara ett tryggt land med lag och ordning till något slags laissez faire-land där så många struntar i allt och alla. Den svenska skolan har i sin iver att hjälpa svaga elever till en någorlunda nivå och hålla de mer ambitiösa nere till samma medelmåttiga nivå utbildat just medelmåttor. De är dessa medelmåttor som nu leder landet framåt – eller är det möjligen bakåt?

Det är inte alltid fel att vara lite gnällig - kritisk.

Det är inte alltid fel att vara lite gnällig – kritisk.

Det finns ett engelskt uttryck: ”Old Grumpy Men” – gamla gnälliga gubbar. Vi vet allt, kan allt och har alltid rätt. Det är patetiskt och vi kan ju göra det själva då om vi är så f-bannat bra. Det finns en annan företeelse som vi lider av i vårt land. Vi lyssnar inte på erfarenhet och ”nu ska vi vara positiva”.
Men det är rent ut sagt idiotiskt att vara positiv till något som är dåligt, farligt eller bara rätt ut dumt. Det kanske inte är PK (politiskt korrekt) att vara en gnällig gubbe. Det är osvenskt. Själv är jag född i Småland av svenska föräldrar men i detta avseende vill jag vara osvensk. Jag vill vara negativ till dumhet. Och just nu känns det som det råder alldeles för mycket dumhet i vårt land och faktiskt också inom EU-sfären. Därför fortsätter jag att vara en gnällig gubbe och förfasa mig över högt som lågt i dumhetens tempel.

Ge nu f-n i att cykla på trottoaren Svenne Banan!

Bosse

Höstreflektioner

Hej!

Dags för lite höstfunderingar så här de allra sista dagarna i oktober. Löven har gulnat på träden och efter några dagars blåsande har många löv också fallit av och samlats på marken. Vi går mot vinter.
En del ser fram emot vintern med gnistrande snö, skidåkning och barnens lek i snön. Själv kan jag utan att blinka avstå. Bor man som jag i Skåne är det ju inte sällan snöfritt större delen av vinterhalvåret och i stället regn, grått och blåsigt. Inomhusväder helt enkelt. Jag får erkänna att jag redan nu längtar till våren men det är i sig samtidigt motsägelsefullt.

Sista koppen kaffe på köksaltanen för denna säsong.

Sista koppen kaffe på köksaltanen för denna säsong.

Med mer än sextio års perspektiv på livet finns det ingen anledning att skynda mot nästa dag. Det innebär ju en dag mindre att njuta av. Dödsångest? Nej, det vill jag inte kalla det men så länge livet är härligt att leva vill man ju inte skynda mot det oundvikliga slutet. Dock är man numera tydligt medveten om att det inte bara är årstiden som stavas höst utan faktiskt livet självt. Man är på ålderns höst som det så vackert heter. Fast nuförtiden är vi ju mycket yngre när vi blir äldre så att säga. För hundra år sedan eller så var det ju dags att ”lämna in” vid det här laget men nu ägnar vi oss i stället åt att förverkliga oss själva på alla upptänkliga sätt. Vi reser, vi springer maraton, åker Vasaloppet och gifter om oss för att sedan skaffa ett sladdbarn. Vi kör en omgång vår till skulle man kunna säga.
När våra föräldrar växte upp gick den manliga delen av befolkningen direkt från puberteten till ”gubbe i hatt” medan kvinnorna gick från flickor till tanter i en handvändning. Några gubbar i den tidens bemärkelse är det inte lätt att hitta idag. Tanter är också lätträknade. Nej, nuförtiden är vi mer coola snubbar och raffiga brudar ända fram till ”the bitter end”.

Snåla vindar en oktoberdag vid Hanöbukten. Sommarens badgäster är långt borta.

Snåla vindar en oktoberdag vid Hanöbukten. Sommarens badgäster är långt borta.

Så utan att i och för sig ha några garantier för antalet återstående vårar är det ändå dessa jag ser fram emot nu när hösten nalkas sitt slut och vintern står för dörren. Den lätta sommarsalladen lockar mig mer än höstens och vinterns mustiga grytor kan man också uttrycka det som.
När adventsljusen brunnit ut och nyårsnattens fyrverkerier falnat och bara lämnar sorgsna pappersflagor på marken återstår endast mörker i väntan på de första fågelkvittret, den första solstrålen som letar sig in i sängkammaren innan man hunnit stiga upp och snödropparna som trotsar nattkylan. Då vill jag fly. Fly från mörker, snö och kyla och inte komma åter förrän våren återger hoppet. Hoppet om liv, om värme, om skratt, om barnens lek, grillkvällar och varma vindar i ansiktet.

Jag längtar till våren fast jag vill inte ge bort en enda dag på vägen dit.

/Bosse

En dag fick jag en bror.

Hej!

Jo, så är det. Precis som det står i rubriken så fick jag en bror en dag. Vad är det för konstigt med det då, undrar du? Folk får väl en bror nära nog varenda dag runtom på vår jord?
Så är det såklart. Men jag fick min bror ungefär fyra månader efter att min mor avlidit och sådär en tjugonio år efter att min pappa dog. Ändå var det en helbror, samma mamma, samma pappa.
Och det var ungefär så han presenterade sig när han ringde mig en tisdag eftermiddag i början på 2006. Först trodde jag att det var en skojare som var ute efter något arv efter min (i själva verket vår) mamma. Nu föreföll det ganska osannolikt eftersom arvet efter mamma inte var så där enormt att det skulle vara värt besväret. Det visade sig ganska snart att min bror var i högsta grad verklig och äkta. Han föddes 1956 närmare bestämt och blev några månader efter sin födelse bortadopterad. Jag har nämnt det i tidigare blogg.

Några dagar innan denna tisdag hade dåvarande presidenten i den Rotaryklubb som jag tillhör och vid denna tidpunkt var relativt ny medlem i ringt mig för att be mig hålla mitt sk. egoföredrag, berätta om mig själv och min bakgrund för övriga medlemmar vid ett lunchmöte.
Mitt svar var naturligtvis att det gjorde jag såklart och ”att något spännande händer

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

det väl alltid på några dagar” som jag kunde berätta om. Och det gjorde det ju. Jag fick en bror på gamla dagar.

När allt det här var överståndet och jag hade hunnit träffa min bror några gånger började jag ändå fundera runt omkring det hela. Gert som min bror heter föddes alltså 1956 och vår mamma dog på hösten 2005. Det är fyrtionio år, fyrtionio år som vår mamma behöll denna hemlighet för sig själv och tog den med sig i graven. Efter bouppteckning och städning av hennes lägenhet fanns inget som ens antydde att jag hade en bror.
Hur bär man en sådan hemlighet genom ett helt liv? Hur påverkar det en människa? Hur påverkade det vår mamma? Kan man bara lägga sådant till sidan? Bubblar det inte inne i huvudet mer eller mindre varje dag. Ja, alla dessa frågor lär bli obesvarade.
I samband med att Gert kontaktade mig ringde jag till mammas barndomsvän från hennes fosterhem på Öland. Det var inte så mycket information jag fick men något lite som kanske ändå säger något om den generationens sätt att hantera situationer som denna.
Att vara ogift och få barn på 50-talet var inte riktigt socialt accepterat. Utomäktenskapliga barn var oäkta och mamman betraktades nog som mer eller mindre lösaktig vilket min mamma verkligen inte var. Pappan kom lindrigare undan. Att bli mamma två gånger till två oäktingar var såklart ännu värre. Enligt mammas barndomsvän, fostersyster om ni så vill, blev det ”för mycket” och det kan man ju förstå. Frågan är dock om det blev för mycket för vår mamma, vår pappa eller för barnavårdsmyndigheterna? Det lär vi heller aldrig få veta. Hursomhelst med det så blev det adoption och Gert försvann bort till en annan familj. Själv har jag försökt att leta i de innersta minnesvindlingarna i hjärnan men inte hittat en enda liten minnesbild från detta. Det blev därför en fullkomlig överraskning för mig när min bror hörde av sig fyrtionio år senare.

Mig veterligen var min mamma pappa ”trogen” livet ut. Om hon hade någon kärleksrelation med någon annan efter att hon träffat min pappa var det inget jag någonsin märkte eller på något sätt kunde misstänka. Hur ett sådant liv kan ha tett sig kan man bara spekulera i. Som ”oäktingen” hade ju inte heller jag tillgång till familjens man. Det här var aldrig något som diskuterades varken mellan min mamma och mig och definitivt inte med min far. Vilka diskussioner som eventuellt var mellan mamma och pappa har jag ingen aning om men det är min tro att det hela inte var förhandlingsbart.
När vi alla blev äldre och jag blivit vuxen insåg emellertid min pappa sin egen förgänglighet. Hans fru visste om min existens, om hon däremot kände till min brors vet jag inte. Mina fem halvsyskon kände däremot inte till vår existens och min far ville därför dölja detta för dem även efter sin egen död. För att lyckas i sitt uppsåt ville min pappa därför att jag skulle avsäga mig mitt arv. Han var dock inte sämre än att ville kompensera mig för detta genom att erbjuda mig en summa pengar medan han fortfarande levde.
Vid tillfället, i början på sjuttiotalet hade jag inga större betänkligheter kring detta. Under hela min uppväxt hade jag av min mamma fått lära mig att ”skydda” pappa från upptäckt. Det fanns en obrottslig lojalitet mot honom. Nu kan jag ha blandade känslor kring detta.
Nu bar det sig inte bättre än att efter min pappas död blev jag ändå förmånstagare till en kapitalförsäkring som fick delas mellan de sex syskonen (fem + jag) och därmed kom min existens till kännedom för mina fem halvsyskon. Deras reaktion vet jag inget om. Sanningen är att att jag kontaktade pappas fru Ingrid och hörde hennes åsikt. Skulle jag avstå även detta? Obrottsligt lojal. Hon tyckte dock inte det. Jag var i min fulla rätt sa hon.
Ingen av mina halvsyskon har någonsin sökt kontakt med mig och i rättvisans namn har inte heller jag sökt kontakt med någon av dem.

Det är ju inget unikt med hemliga otrohetsaffärer i historien. Det har förekommit i alla samhällsskikt från kungahus till torp. Oäkta barn har kommit till världen och framförallt kvinnor har varit det femte hjulet. Som en deltagare i detta kan man ändå inte låta bli att fundera kring hur tankar och känslor har sett ut hos de olika inblandade parterna. Hur tänkte min pappa kring detta? Var det en liten krydda i tillvaron att smyga iväg och träffa den ”andra kvinnan”? Hade han fler älskarinnor? Några ytterligare oäkta barn tycks i alla fall inte finnas. Eller var han ohjälpligt förälskad i min mamma men socialt oförmögen att kunna bryta upp från sin familj och leva med den han älskade? Vem vet? Hur det verkligen var får vi aldrig veta.  Kanske visste inte ens min mamma hur det verkligen låg till
Vid min fars bortgång tog det flera veckor innan det kom till vår kännedom. Mammas barndomsvän som jag tidigare har nämnt såg dödsannonsen i tidningen (Barometern) och kontakta mamma. Jag kunde konstatera att han ringt mig från sjukhuset bara någon dag innan sin bortgång. Kanske visste han att slutet närmade sig? För mig tog det dock flera år innan jag kände någon egentlig sorg.
Vad gjorde då min mamma så obrottsligt lojal och ”trogen”? Också detta förblir en

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

obesvarad fråga. Mamma hade som sagt ingen annan seriös relation med någon annan man under hela sitt långa liv. Under den tid jag bodde hemma upplevde jag aldrig att det fanns någon annan än min pappa. Mamma hade aldrig besök av enskilda män, ingen stannade någonsin över natten och min mamma reste aldrig bort utom när jag följde med eller om hon reste med pappa.
Vid ett par tillfällen reste vi tillsammans alla tre. Vi var bl a i Köpenhamn, i Malmö och i Hamburg.

Varför blev min bror undangömd? Jag kan förstå att mina föräldrar inte berättade om min bror under min barndom men tycker det är lite konstigt att mamma inte sa något när jag blivit vuxen och hade egen familj. Har svårt att föreställa mig att hon lyckats förtränga detta som måste varit något av ett trauma så totalt att det ”glömdes bort”. Jag tycker också att det väl ändå var lite olyckligt att hon hann gå bort innan Gert gav sig tillkänna. Nog hade det väl varit till glädje för henne att se att det trots allt gått bra för för hennes barn och att vi två bröder fått kontakt efter alla år? Och att vi har ett utbyte av varandra.

Blod är tjockare än vatten!

Bosse

Oäkta barn på bygden och i sta´n.

Hej!

Har forskat lite om min släkt, inte särskilt mycket och inte särskilt länge. Förmodar att det är ett tecken på ålder när man börjar titta bakåt. Jag tycker dock att jag ändå ser mest framåt men det är ju klart att horisonten kommer närmare och närmare och det förflutna är längre än vad framtiden kommer att bli oavsett om den blir kort eller något längre – det ligger i sakens natur.

Själv är jag född 1953 i Kalmar. Son till en ensamstående mamma, en oäkting som det hette på den tiden. Som ensambarn växte jag upp med mamma som jobbade som kallskänka. Vi bodde först på Sjöbrings väg 3 i Kalmar, granne med sjuksköterskeskolan. Exakt när vi flyttade från den lilla ettan minns jag inte men det var innan jag började i lekskolan (det är väl dagens förskola eller 0:an?). Flytten gick lite längre bort i samma kvarter till Falkenbergsvägen 27 i samma bostadsområde. Det låg en Konsumbutik i samma hus. Tror det var en lite större enrummare med riktigt kök. I första lägenhet fanns nog bara en kokvrå.
Här på Falkenbergsvägen fick vi också telefon, en svart i bakelit. Det var för övrigt den enda modell som fanns och den var fast monterad, dvs det fanns inget telefonjack utan en liten svart metallåda på väggen där sladden försvann in. Nummerskivan var i blank metall som gav ifrån sig ett distinkt ljud när man vred på den. Med telefonen följde en telefonkatalog över Kalmar riktnummerområde.
Medan vi bodde i den här lägenheten köpte mamma också en grammofon eller radiogrammofon som man sa på den tiden. Tror att den var av märket Radiola eller möjligen Luxor. Första grammofonskivan var en sk. 45-varvare med Frank Sinatra och låten Chicago. Slutligen flyttade vi till en tvårummare på Gethes väg, fortfarande i samma bostadsområde innan vi 1966 flyttade till Landskrona.

Jag har i hela mitt liv trott att min mamma var född i Örsjö i Småland. En liten by inte långt från Nybro. Men när jag forskade lite i det visade det sig att så var det inte alls. Mamma föddes den 15 april 1925 i Runstens socken på Öland. I kyrkböckerna står det dessutom en liten anteckning – u.ä, dvs utom äktenskapet. Någon anteckning om fadern finns inte. Hon föddes alltså, liksom jag själv som oäkting.
Mamman, Elsa Maria Ölander var också född på Öland närmare bestämt i Södra Möckleby 29 oktober 1898. Min morfar som alltså inte omnämns i kyrkoböckerna vid anteckningen om min mammas födelse hette John Persson (skomakare?) och var född 1890 i Arby utanför Kalmar.
Elsa Maria och John gifte sig dock och tog (?) namnet Karlsson vilket ju också blev min mammas och följaktligen också mitt efternamn. Min mamma döptes till Karin Margit Almida. Hon valde någon gång innan jag föddes att stava både sitt för- och efternamn med C. Det är en historia i sig.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Någon tid efter mammas födelse har mormor och morfar uppenbarligen flyttat till Örsjö, kanske skedde det i samband med giftermålet? Så det var i Örsjö som min mammas föräldrahem låg. Jag har därför alltid trott att det var där hon var född.
Min mormor dog i Örsjö den 15 maj 1958 och morfar dog två veckor tidigare den 30 april på samma plats. Jag var då ungefär 4,5 år gammal och har inte mycket minne av detta.
Under någon tid av sin uppväxt var min mamma tillbaka på Öland och Runstens socken som fosterbarn. Det är ju lättare att förstå nu när jag vet att det redan från början fanns en koppling till denna trakt.

Hur min mammas uppväxt såg ut är svårt att föreställa sig. Vissa berättelser har jag fått mig till livs genom åren men när jag försöker sammanfatta det är det ändå bara små brottstycken. Jag vet att livet var fattigt i Örsjö. Familjen var stor, sju barn eller var det nio? Jag har hittat sju i min efterforskning men har en minnesbild av det ska ha funnits nio syskon. Kanske dog ett eller flera barn i barnsäng? Oavsett vilket har den stora barnaskaran varit svår att dra försorg om med bara ett litet torp som försörjningskälla. Möjligen arbetade morfar också som skomakare. Därför var också min mamma fosterbarn på gården i Björkerum på Öland under flera år. Det var ett sätt för gårdsinnehavaren att få billig arbetskraft kan man tänka. Men det kan ju också vara så att man tog ett socialt ansvar. Mamma fick gå i skolan och hade ju mat och husrum. Hon förblev också vän livet ut med dottern i huset som hon var jämnårig med. Under min barndom var vi också tillbaka på gården under somrarna, ett paradis för en liten stadsgrabb. Förmodligen fick mamma jobba betydligt hårdare än vad jag gjorde under mina sommarveckor på gården i Björkerum. I princip tror jag mig ha förstått att hon tjänade som piga även om hon som sagt fick gå i skolan t o m klass sex.

Så småningom lämnade hon i alla fall Öland och fick plats i Kalmar. Jag tror att hon började sin bana som hembiträde innan hon med tiden började jobba på restaurang. Det blev kallskänka för hennes del, först på Teaterkällaren vid Larmtorget i Kalmar. Jag har minnesbilder av att vi på vissa söndagar åt middag i restaurangen. Det fanns orkester som spelade och vid något tillfälle minns jag att jag fick stå på scenen och ”hjälpa till” med framförandet. Kanske var min pappa också med vid något av dessa tillfällen? I vilket fall som helst var det sannolikt här de två träffades någon gång på den senare hälften av 40-talet.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Pappa var på väg upp på samhällsstegen och hade när jag kom till redan fem (!) barn med sin fru. De bodde i Bergkvara söder om Kalmar. Mamma blev alltså min pappas älskarinna helt enkelt. Den relationen varade ända fram till min fars död, om än mera sporadiskt på slutet. Men så sent som 1972 dök mamma och pappa upp på Krigsflygskolan i Ljungbyhed när jag hade börjat min utbildning där.
Man kan säga att mamma var pappas ”frilla” och jag tror att passionen var stor. På femtiotalet var det däremot inte lika lättvinnligt att skilja sig, särskilt inte om man redan hade en stor familj och dessutom var något av en pamp med eget företag och många anställda. Passionen höll dock i sig och 1956 fick mamma ytterligare ett barn med min pappa. Jag kan bara gissa hur det togs emot på 50-talet. Själv var jag omedveten om denna bror och skulle så förbli fram till fyra månader efter min mammas död 2005.
Tre månader efter barnets födelse blev min bror bortadopterad till en familj i Oskarshamn. Om det var ett gemensamt beslut mellan mamma och pappa eller av endera av dem eller om det möjligen var ett myndighetsbeslut lär jag aldrig få veta. I dokumentationen finns ingen information om detta. Dock kan man anta att det inte var en lätt situation att vara ensamstående mamma till ett barn på 50-talet, ännu mindre till två. Jag får försöka återkomma till historien om min bror vid ett senare tillfälle.

Någon gång under min uppväxt i Kalmar bytte mamma arbetsgivare och blev kallskänkschef på Stadshotellet vid Stortorget. Vi hade det bra med tanke på omständigheterna. Jag upplevde min barndom som trygg och saknade aldrig något. Att inte ha någon hemmavarande pappa hade dock sina sidor. På 50-talet var det lite udda och jag fick ibland utstå vad man idag skulle kalla mobbing. Inte alltid roligt men en erfarenhet som man också lär sig något av. Avsaknaden av manlig förebild kan man fundera över. Pappa dök ju upp då och då, alltid i någon fräsig bil och med en portfölj i handen. Han var vad man skulle kunna kalla ”flotta Vicke”. Bilintresset har smittat av sig. Om jag också är ”flotta Vicke” får andra bedöma.
Att inte ha en allestädes närvarande pappa tror jag har fört med sig att min syn på jämställdhet i viss mån skiljer sig från majoriteten av män i min generation. Jag har aldrig upplevt att det finns en uppdelning av vad män respektive kvinnor bör eller kan göra.

Så här långt har jag däremot inte hittat särskilt mycket information om min far. Jag har till och med blivit lite osäker på hans riktiga namn. Har levt i tron att han hette Agne Fabian Tankred Nyström. I min sentida efterforskning har jag hittat Agne Johan Tankred Nyström, född 9 juli 1913 i Linköping och död 1977. Det kan stämma. Han var definitivt östgöte. Han var 12 år äldre än mamma och dödsåret stämmer också. Var namnet Fabian kommer ifrån vet jag inte. Möjligen har jag blandat ihop det med morfar som hette John Fabian.
Min pappa dök som sagt upp med sin portfölj. I den fanns alltid en flaska whisky och oftast någon spännande grej. Jag minns särskilt en räknesticka. Den var väldigt liten och tillverkad av bambu. Efter flera år fick jag räknestickan av min far och har den kvar ännu. Någon uppfattning om hur ofta min far dök upp eller ens hur många gånger jag träffade honom innan han lämnade detta jordelivet 1977 har jag inte. Oavsett hur många gånger det var så var det ju aldrig i vanliga vardagssituationer. Min pappa intresserade sig inte för min vardagliga uppfostran vad jag kan minnas.
Jag har inte hittat särskilt mycket om min pappa när jag sökt i register. Kunde inte ens hitta honom i kyrkböckerna.
Jag vet namnet på hans fru, Ingrid. Någonstans har jag nog uppgifter om hans fem barn, mina halvsyskon men sedan är det slut. Vilka var hans föräldrar? Ska försöka forska vidare och se om det går att gräva fram mer om min pappa som jag bara såg då och då under alla år.

Hur blev då livet för oäktingen? Hur gick det att växa upp utan pappa på 50-talet och med en mamma som jobbade på restaurang, sena kvällar och inte sällan övertid? Tänkte berätta lite om det i en kommande blogg.

En svår barndom – vad är det? Min var det inte.

Bosse

De misstrodda – det är vi det.

Hej!

Helt ovetenskapligt vill jag påstå att Sverige är det mest kontantovänliga landet i världen. Det finns något totalt ologiskt i hur kontanter hanteras i detta land. Bankerna vill att vi alla ska använda något eller allra helst alla deras system för betalningar. Det kontantlösa samhället ska uppnås. Då är alla problem med lösta tycks man tro. Samtidigt ger Riksbanken ut nya sedlar och de gamla görs ogiltiga. Nya mynt ska också göras och ersätta de gamla. Jag vet att ett syfte är att ”locka fram” gamla sedlar som finns till miljardvärden. Och i stort sett hela kontanthanteringen ses som en svart sektor i samhället. Så är det naturligtvis inte även om det figurerar ansenliga summor i kriminella kretsar och att dessa inte sällan är i form av kontanter.

Samtidigt som bankerna är mycket ovilliga eller till och med helt vägrar att hantera kontanter gör man goda förtjänster på vanligt folks problem med att bli av med kontanterna. Den lilla föreningen som anordnar ett föreningslotteri för att stärka sin kassa eller kanske för att skänka pengarna till något välgörande ändamål får svårt att slussa in lotteriintäkten i transaktionssystemen. Finns det mynt inblandade är det i stort sett omöjligt.

Besvärligt betalmedel i Sverige.

Besvärligt betalmedel i Sverige.

Sedlar kan sättas in på ett bankkonto via en sk servicebox där banken kontrakterat ett annat bolag, t ex Loomis för att hämta pengarna, köra dem till en uppräkningscentral, ofta på mils avstånd från upphämtningsstället. Tre dagar eller fler senare återfinns pengarna på insättarens konto – mot en avgift givetvis. Mynten? Ja, inte vet jag.
Men det finns ju så smidiga betallösningar idag anför vän av elektroniska lösningar och det kontantlösa samhället. Korrekt. Som privatperson kan man t ex ”Swisha”. Det är ju dessutom gratis, eller? Jo, för privatpersoner är det gratis, än så länge. För föreningen i exemplet ovan kostar det dock en krona och femtio öre att ta emot betalningen. Så om föreningen säljer lotter, låt oss säga hundra stycken (antalet i en vanlig lottring) för tio kronor styck så får man en intäkt på ettusen kronor. Om det är sextio olika lottköpare som var och en använder Swish så blir det en kostnad på nittio kronor för föreningen. Om någon väljer att köpa en lott för tio kronor kostar den transaktion alltså 15 % av lottpriset.
Till detta ska man sedan lägga övriga kostnader fast de fanns ju redan tidigare förstås. Skulle man välja att ta betalt med kontanter i stället och deponera intäkten i servicebox blir kostnaden nittiofem kronor för detta. Väljer man att acceptera flera betalsätt för lottförsäljningen kan det bli dubbla gager så att säga, dvs 90 + 95 kronor. Det gäller att tänka både en och två gånger så det inte slutar i ett nollsummespel eller ännu värre i förlust. Var säker på en sak i alla fall. Banken kommer att vinna på ditt lotteri oavsett hur du gör med betalningen och vem som dragit den vinnande lotten. Föreningen kan lätt åka på en nitlott.

Ett ytterligare alternativ som är tekniskt smidigt är kortterminal, t ex iZettle som enkelt kan kopplas till föreningens bankkonto. Även här betalar man per transaktion. Avgiften är högre än för Swish. Den lilla föreningen kan snabbt drabbas av flera olika avgifter för att sköta sin lilla ekonomi vilket naturligtvis måste belasta den egna verksamheten på olika sätt, högre medlemsavgift och begränsningar i verksamheten.
Ovanstående förhållanden och problemställningar gäller i stort oförändrat också för det lilla företaget fast där är kanske transaktionerna desto fler, dvs förtjänsten för bankerna desto större. Och det visar ju sig i de ekonomiska rapporter bankerna lämnar i samband med kvartalsskiften och årsbokslut att alla avgifter som tas ut av kunderna, inte minst de små kunderna ger miljardvinster i andra änden. Det ger utrymme för bonusar i mångmiljonklassen och ska du investera i aktier på den svenska börsen är det kanske just bankaktier du ska satsa på. De ger ofta goda utdelningar nämligen.

Jag tycker det är oansvarigt av statsmakten att ge bankerna helt fria händer avseende kontanthantering i Sverige. I ivern att försvåra hanteringen av oärligt tillskansade kontanter drabbas oskyldiga privatpersoner, mindre föreningar och småföretagare av orimliga, för att inte säga ohemula avgifter och besvärlig hantering av kontanter. Dessutom uppmanar bankerna konsumenten att betala med kort och då samtidigt avrunda uppåt och på det sättet plocka ut kontanter från butikens kassa. Det innebär att det måste finnas en viss mängd växel och då i olika valörer inklusive mynt. För att hålla detta ”sortiment” på pengar så får man gå till banken och växla (i en automat) vilket, hör och häpna, kostar pengar. Butiken tjänar inget på detta (utom möjligen goodwill hos konsumenten som tycker det är smidigt) men banken gör en liten förtjänst att addera till miljarderna.

Bankerna säger att varje gren i deras verksamhet ska betala sig själv och det gör den ju uppenbarligen – med råge. Skulle det nu trots allt gå dåligt för bankerna t ex genom oskicklighet vilket ju hänt som bekant så tar däremot staten sitt ansvar och gräver i skattkistan för att se till att bankerna kommer på fötter igen. Så du, kära skattebetalare och tillika bankkund kommer alltid att få betala inte sällan två gånger eller fler för samma sak men du får sällan eller aldrig betalt när du lånar ut dina surt förvärvade pengar till någon bank.

Man kan verkligen fråga sig varför svenska politiker har så lågt förtroende för sina skattebetalare?

Bosse

Korta fakta:

  • Summan av kontanter (sedlar och mynt) i cirkulation i samhället 2015 var 77 miljarder kronor
  • Det är Riksbanken som tillgodoser samhällets behov av sedlar och mynt. Kontanterna distribueras via Bankernas Depå AB till sk. värdebolag och vidare till bankernas uttagsautomater.

Den f-bannade senapskålen

Hej!

Tillhör du dem som älskar ruccola (ska enl Språkrådet stavas rucola)? De senaste decenniet har denna maskrosliknande salladsväxt vunnit mark i vårt land. Växten som på svenska också kan kallas senapskål beskrevs dock redan av Carl von Linné på sin tid. Ursprungligen kommer växten från Sydeuropa. Italien, Spanien och Frankrike är länder den stammar ifrån. Det är ju också där den från början förekommer i diverse maträtter.

Ett par sorgsna ruccolablad sänker denna annars så fräscha croissant.

Ett par sorgsna ruccolablad sänker denna annars så fräscha croissant.

Som allt annat i vår globaliserade värld har den numera vunnit mark långt utanför sina naturliga områden. Dock reproducerar sig växten inte Sverige. Däremot finns den i överflöd i våra grönsaksdiskar och på landets krogar. Ett par ruccolablad kan man alltid slänga på en ostmacka eller dränka en pizza med. ”Serveras med ruccolasallad” är en vanligt förekommande text på diverse menykort.
Och det finns en försvarlig andel svenskar som fullkomligt älskar dessa ”maskrosblad”. Beska, inte sällan vissna och inte ens dekorativa hyllas dessa blad som en kulinarisk läckerhet. Jag säger: NEJ TACK!

Ruccola, rucola eller senapskål, vilket ni vill tycker jag är bland det mest trista jag kan stoppa i min mun, möjligen med undantag av snus. Precis som jag hävdar ovan är det en vissen, besk ursäkt för en grönsak som tar plats i stället för en fräsch, krispig sallad sammansatt av goda och vackra grönsaker i sprakande färger.
Så nej, kära ruccolavänner vi delar inte denna passion för senapskål. Ni får min portion också. Jag skänker den med glädje till dig och avstår hellre den delen av tallriksmodellen än förpestar min måltid med ruccola. Det förvånar föga att Italien byter regering varannan vecka eller att maffian kan härja fritt i detta land. Vem orkar ta sig an något väsentligt när sådan grönsak står på menyn.
Spanien har ju heller inte haft det lätt, en ekonomi i nedgång, tjurrusningar och tomatkrig säger det mesta. Min analys är att det är ruccolans fel. Ät tomaterna och kasta ruccola på varandra i stället så kommer allt att ordna sig.
Vet inte om det ens är lönt att nämna Frankrike i detta sammanhang? Personligen tycker jag att ruccola till camembert är ett riktigt bottennapp när man kan äta friterad persilja och hjortronsylt.

En god ostmacka förvandlas till en besk och vissen upplevelse

En god ostmacka förvandlas till en besk och vissen upplevelse

Och här hemma i Sverige, vem kan tänka sig ruccola till kräftorna? Potatismos, stekt strömming och – ruccola? Nej, skulle inte tro det.
Här i Hässleholm har den viktigaste politiska frågan på länge varit en viss musikpaviljongs vara eller inte vara. Nu vill förespråkarna för detta monument över en svunnen tid starta ett alldeles eget politiskt parti med detta som huvudfråga. Om detta kan man tycka vad man vill men personligen tycker jag frågan om att bannlysa ruccolan känns betydligt mer angelägen. Därför har jag allvarliga planer på att starta partiet BRUD – Bannlys Ruccola Utan Dispens.

Menar jag allvar?

Bosse 

Jag vaknade en morgon

Hej!

När jag vaknade i morse konstaterade jag att jag inte var död. Det var på något sätt hoppingivande trots att jag kände smärta i axlarna och att ögonen inte riktigt hade vaknat lika mycket som jag själv. Dessutom hade kudden varit aggressiv och ställt till det ordentligt med de få hårstrån som fortfarande envisas med att häcka på min skalle. Om jag hade varit död är jag säker på att jag bara vänt mig om och sovit vidare till en lämpligare tidpunkt att vakna.
Jag tror det var Björn Skifs som en gång sa att ”om man vaknar en morgon och inte har ont någonstans är man förmodligen död”. Jag har tagit fasta på det och då känns det just hoppingivande när man vaknar och har lite ont någonstans. För en vacker morgon någon gång i framtiden vaknar man sannolikt och har inte ont någonstans och då kanske man är död. Jag finner det troligt att då är det inte lönt att stiga upp den dagen.

Men idag var jag alltså inte död så nu har jag stigit upp, kammat testarna, lipat åt den dumma kudden och börjat leva en dag till.

Visst kan drömmar vara underligt ologiska?

Bosse

På Harley genom Europa, del 3 – hemresan

Hej!

Efter några dagar i Barcelona med en avslutande konsert med Rolling Stones var det åter dags att packa våra motorcyklar för att vända kosan norrut mot Sverige. Spanska vägar är underbara att köra på, jämna som salsgolv och alls inte som våra med alla lagningar och lappningar, potthål och ibland rent livsfarliga hål mitt i vägbanan. Körteknik med motorcykel (i viss mån också med bil) innebär bl a att man ser så långt fram som möjligt. När du ska ta en kurva ska blicken söka sig till vad man brukar kalla ”the vanishing point”, dvs där du vill gå ur kurvan. Om vägen är dålig måste du samtidigt hålla koll på vägen alldeles framför hojen för att se hål, bulor och annat som kan innebära obehagliga överraskningar. Problemet är inte lika stort i andra länder där kvalitén på vägarna i allmänhet är bättre än här hemma.

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Vi rullar på en bit upp i Frankrike. Dag två sätter vi åter kurs på Alsace. Vi lyckas hamna på en nära nog spikrak väg söder om Strasbourg. Vägen är helt öde när vi åker i långt mer än en timme utan att möta ett enda fordon. Vi kör inte ikapp någon heller. Det är bara vi fyra människor på hela vägsträckan. Inga skyltar någonstans. Det är som att köra på en flera mil lång landningsbana. Det blir efter en stund nästan kusligt. Var leder denna väg? Slutar den i ett stup? Till slut når vi åter bebyggda trakter. Än idag vet jag inte vad det var för en konstig väg vi hamnade på.
Den här dagen stannar vi i Ribeauvillé i regionen Alsace. Vi tar in på ett trevligt hotell och hittar en trevlig restaurang där vi njuter lokala läckerheter (choucroute).

Vi har nu varit på resande fot i två veckor. Mina jeans har gått sönder i vecken vid knäna så jag ser verkligen cool ut. Ingen färdigköpt patina här inte. Jag behöver inte hänga upp dem på kvällarna heller, de står bra för sig själva i ett hörn på hotellrummet.
Med dessa förutsättningar avseende klädval kliver vi in på vinhuset Hügel i Riquewihr. Fyra, vid det här laget, ganska ”ankomna” bikers i lätt slitna och faktiskt ganska skitiga kläder. Vi hälsar och ser hur fyra glas ställs fram för att bjuda på ett smakprov ur sortimentet. Men vi är inte riktigt vad personalen tror och vad vår klädsel utstrålar. Vi är faktiskt pålästa och är inte här av en slump. Vi är här på rekommendation från vinkännaren Håkan Nilsson från Helsingborg. Han har bl a skrivit boken Provsmakning i Alsace. Har köpt den personligen av Håkan vid en vinprovning med Munskänkarna i Hässleholm. Tog mig friheten att ta en kopia på en översiktskarta i boken och den har vi använt som guide när vi besöker vinhus i området.
När vi refererar till Håkan Nilsson händer något lustigt. De framställda flaskorna bärs ut och nya kommer in tillsammans med fler glas. Håkan Nilsson känner man till – och tycker om. Han har skrivit om vinhuset på ett bra sätt och vi är naturligtvis inte de första som kommer hit med Håkans bok i bagaget. Vi är bara de första som ser ut som bovar och banditer. Hunden och håren…

Berit på vinhuset Hügel.

Berit på vinhuset Hügel.

Vi har redan några vinflaskor i vår packning, nämligen några trevliga flaskor från vinhuset Chapoutier i Tain l´Hermitage i Rhonedalens norra del som vi besökte dagen innan. Chapoutier gör utmärkta viner bl a på druvor (Syrah) från Hermitage-kullens sydsida som avgränsar staden i norr. Här i Tain är doften av choklad påtaglig för här hittar man nämligen också chokladhuset Valrhona.
Hur ska vi nu få plats med allt på en motorcykel? Berit har dock väskor som är ”expandable”. Med hjälp av en dragkedja tycks de kunna bli hur stora som helst. Vi får plats med ytterligare åtta (vill jag minnas) flaskor från vinhuset Hügel. Nöjda med detta har vi shoppat färdigt. Nästa dag styr vi vidare norrut och in i Tyskland.

Efter en ganska charmlös etapp på tyska Autobahn når vi den däremot mycket charmiga staden Celle i norra Tyskland. Det blir dagens övernattningsställe. Efter incheckning på ett modernt hotell där vi har sällskap av flera bussresenärer tar vi en promenad på stan och landar så småningom på en indisk restaurang.
Efter att vi nästa morgon vid frukostbuffén chockat bussresenärerna med vår uppsyn är det dags för avfärd. Det börjar dugga lite lätt när vi packar hojarna. Vi sätter av mot Sverige. När vi kört en knapp mil och kommit upp på Autobahn igen duggar det inte längre, det regnar. Ganska snart vräker det ner. Det är som att köra i en svärm småspik, i alla fall om man som jag kör med öppen hjälm. Dessutom ser man allt i ett töcken. Glasögonen blir ju fulla med vatten och rutan likaså. Jag har i två veckor blivit hånad för att jag släpat på en Gore-Texjacka när solen lyst från en klarblå himmel varje dag. Nu kommer den jackan väl till pass.

Regnet håller i sig och blir snarare mer intensivt än avtar. När vi når bron som leder över mot Fehrman (Puttgarden) står husvagnsekipagen på rad efter vägkanten. Det blåser kraftigt och att då köra över bron kan vara direkt farligt med det vindfång en husvagn utgör.
Det är inte så roligt att köra över med motorcykel heller faktiskt. Man får luta emot ordentligt i sidvinden. Vi kommer dock över säkert och fortsätter mot färjan som ska ta oss till Rödby i Danmark. Det är sådär kul att köra på stålgallret upp på färjan. Regnet gör att det är väldigt halt.
I Danmark fortsätter det intensiva regnandet. Mina stövlar är genomsura. Jag är inne på sista paret handskar jag har med mig. De väger hur mycket som helst av vatten. Det är som tur är varmt ute så ingen av oss fryser. Någonstans innan Öresundsbron börjar min Gore-Texjacka tröttna och jag kan förnimma att regnet börjar ta hem vinsten. När vi passerat brofästet på den svenska sidan stannar vi för att ta farväl av varandra. Ylva och Lars ska åka hemåt mot Simrishamn medan Berit och jag ska fortsätta mot Hässleholm. Vi kan inte annat än skratta. Vi är dyngsura efter dagens nära nog sjuttio mil långa körning. I stort sätt alla i hällande regn. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans så en dags regn räcker inte för att få oss på dåligt humör.

Sista störtskuren kommer i höjd med Finjasjön, några få kilometer från vårt hem. Väl hemma på uppfarten åker stövlar, jacka och regnbyxor av. Strumporna vrids ur och stövlarna fylls med tidningspapper. Drygt femhundra mil är avverkade på två veckor. Vi är hemma oskadda (även om det var obehagligt nära utanför Cannes) och med bagaget fyllt med mycket mer än en flock vinflaskor. Ett underbart minne som håller i sig än idag, tretton år senare.

”Live to ride – ride to live!”

Bosse

På Harley genom Europa, del 2

Hej!

I förra bloggen om vår Europatripp 2003 hade vi hunnit fram till Cap dÁdge och fått en fantastisk musselsoppa efter en strapatsrik resa från Antibes.
Efter en god natts sömn (vi hade ju fått både god mat och en flaska vin kvällen innan) var det åter dags att ge sig ut på vägarna i Camargue för den sista etappen ner till Barcelona. Med en rejäl frukost i magen packade vi våra motorcyklar. Det var då jag såg det. Det fanns ingen luft i mitt bakhjul. Jag hade fått punktering – en pyspunka och under natten hade all luft försvunnit ur bakdäcket.
Bara en sak att göra. Ta sig till närmaste Harley-verkstad och få det fixat. Att försöka laga på plats var inte att tänka på. Sagt och gjort, jag ringde SOS International och förklarade att det ”var jag igen” och kunde de fixa en bärgare? Jodå, efter mindre än en halvtimme var bärgaren på plats och dagens etapp inleddes i hytten på lastbilen. Vi hade kollat upp var närmsta Harley-verkstad fanns och det var i staden Bèziers. Den låg i alla fall åt rätt håll längs med A9 som leder ner mot Barcelona.
Där drack vi kaffe tvärs över gatan från verkstaden sett, kunde köpa ännu en souvenirtröja i Harley-butiken och snacka lite med verkstaden. Det visade sig vara en pytteliten stålcord som krupit in i däcket och orsakat punkteringen. Sannolikt hade den smugit sig in dagen innan när jag tvingades ut på vägrenen i samband med olyckan i Cannes.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Resten av resan ner till Barcelona gick utan ytterligare problem. Ja, det vill säga Lasses Road King fortsatte att sörpla i sig olja i nära nog samma omfattning som den drack bensin. Lasse hade lämnat in sin maskin till ”världens bästa Harley-mek” någonstans på den skånska landsbygden. Han visste hur man fick fart på en trött Evo. Men trimningen blev inte så lyckad som förespeglats och minns jag rätt lämnade Lars senare sin hoj till en mer kompetent verkstad och fick ordning på maskinen. Hela vårt lager av medhavd olja gick ner i Lasses hoj. Som tur var drack varken Berits eller min hoj någon olja under resan. Originaldelar även när man trimmar kan vara ett klokt val. Och i vilket fall som helst ska man välja beprövade delar och en duktig mekaniker. Själv hade jag 2001 bytt min kam till en Screami´n Eagle (SE-4 vill jag minnas) och satt in ett Dyna 2000 dual-fire tändsystem. Fick Heritagen att gå mycket bättre men med bibehållen hållbarhet och utan ”biverkningar”.

Barc_13

Ylva tröttnar aldrig på att hålla om Lars – antingen hon sitter bak på hans Harley eller inte.

Vi lyckades så småningom i alla fall krångla oss in till centrum i Barcelona med värkande kopplingshand efter mycket köande i infartslederna. Varmt var det också, närmare 40 grader (än 37) i luften. Vårt enkla hotell låg bara knappt hundra meter från La Rambla. Ylva hade bokat och försäkrat sig om att det fanns garage för motorcyklarna. Det dånade ordentligt i den smala gränden när vi körde fram till hotellentrén. Vi checkade in med vår packning och frågade efter garaget. Tjejen i receptionen visade oss ett lagerrum bakom receptionen. Fyra trappor ner från gatan till receptionen och två ytterligare till lagerrummet. Hon hade missförstått och trodde vi kom på varsin trampcykel. Ridå!

Mer eller mindre galna människor finns det gått om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Mer eller mindre galna människor finns det gott om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Ett kvarter bort hittade vi ett parkeringsgarage och där låste vi samman våra hojar som vi gjort tidigare under veckan. Där stod de sedan och var orörda när vi hämtade dem några dagar senare.
Barcelona fullkomligt kokade av Harley-Davidson. ca 50.000 hade kommit till stan för att delta i 100-årsjubiléet. Italienarna var mest galna. De körde Ramblan upp och ner vilt gasande så avgassmällarna ekade mellan husen. På festområdet fanns tusentals Harleys uppställda i alla tänkbara modeller – och en del otänkbara. Det enorma menageri av människor som rörde sig där och inne i stan var också i många fall osannolika. Den ena exhibitionisten överglänste den andra.
Inne på festområdet fanns butiker, utställningar och scener av olika slag – som sig bör på en mc-träff. Vi träffade på en del folk som vi kände från HOG (Harley Owners Group). Jag hade varit på en kurs i södra Frankrike ett år tidigare och fått en del nya kontakter från olika länder runt om i Europa, Afrika och Saudi-Arabien.
Vi kunde också hämta ut våra konsertbiljetter som bokat hemifrån. Sista kvällen i Barcelona hade nämligen Rolling Stones en konsert  på Palau Saint Jordi i anslutning till festområdet. Där var vi och ungefär 100.000 andra galningar och såg Mick Jagger och de andra medlemmarna i bandet spela. Jag har letat efter några bilder från detta men kan inte hitta några tyvärr.
Rolling Stones-konserten blev en värdig avslutning på vårt Barcelonabesök.

Ett litet bildgalleri

Klicka på bilderna för större.

Gissar att Barcelonas befolkning drog en lättnadens suck när vi, 50.000 halvtokiga Harley-Davidson-entusiaster lämnade staden med mullrande maskiner, skrikande sirener och en sista ljudlig avgassmäll.

Fortsättning följer.

Barcelona – alltid värt ett besök!

Bosse