COVID-19 en uppdatering

Hej!

(Jag tar inte i hand, det får ni ursäkta!)

När jag slog upp mina ögon denna morgon, den 12 mars 2020 möts jag av nyheten att mr Trump beslutat att stoppa resor från Europa (utom UK?!) till USA i 30 dagar fr o m midnatt på fredag.
Det gör det enkelt för vår del som planerat och bokat resa till New York den 23:e denna månad. Den är ju nu helt enkelt inte genomförbar och får skjutas på framtiden.

President Trump stoppar resor från Europa till USA.

Runt om i världen sprider sig nu paniken och som jag antydde i förra bloggen är frågan om världens ledare och ansvariga myndigheter har förmågan att hitta rätt nivå på de åtgärder som sätts in. Det gäller att ta till ordentligt men samtidigt inte för mycket. Vad händer t ex när skolor och daghem (det heter kanske förskolor) stängs? Vem tar hand om barnen? Ja, det blir ju föräldrarna som får stanna hemma och är det t ex vårdpersonal av olika kategorier så finns det ingen som tar hand om de äldre eller de som behöver sjukhusvård. Även poliser har barn, osv, osv. Det gäller alltså att hitta nivån och att ha förmågan att tänka i flera steg.

Det visar sig ju också att olika länders ledning gör olika bedömning av vilka åtgärder som är effektiva och förmodar jag också vilka olika konsekvenser det kommer att få. Dels kommer vi se direkta konsekvenser som t ex rena förbud men också den psykologi olika åtgärder medför.
Italiens regering har beslutat att stänga ner all butiksverksamhet utom livsmedelsbutiker och apotek. Konsekvensen av det kan man bara ana men det är väl ganska säkert att det kommer att innebära en mängd konkurser och det är framförallt de minsta aktörerna som kommer att drabbas.

Och så är det då frågan om allmänhetens reaktioner. Med all rapportering kring coronasmittan, som i sig är viktig information påverkas människor olika och många kommer att dra sig undan, förändra sitt vanliga livsmönster. Det är förvisso en del av avsikten men som den danska statsministern, Mette Fredriksen säger utan att samhället ”går i stå”.
För om friska människor inte vågar gå ut, gå till jobbet, vara kunder, osv så stannar hela samhället med enorma konsekvenser i en lång kedjereaktion som är nära nog oöverskådlig.

Det finns de som spår att COVID-19 ska klinga av efter ungefär en månad vilket det tycks finns indikationer på i Kina och Sydkorea. Låt oss hoppas att det i vilket fall inte varar längre.

Vad tror du? Rösta här.

Ta hand om er!

/Bosse

Sydafrika 2020 – matresan

Hej!

Facebook, Instagram och andra sociala medier är fulla av matbilder av varierande kvalité. Jag är själv skyldig till en hel del – det är bara att erkänna. Matpornografi kallas det ibland. Vår resa till Sydafrika denna gång marknadsfördes som en mat- & vinresa anförd av Tareq Taylor, erkänt skicklig kock och krögare i Malmö med många meriter på sin lista. Och ska sanningen fram så var det väl också hans namn som avgjorde att vi beslutade oss för ett återbesök i Sydafrika. Egentligen hade vi tänkt oss en annan resa. Inte för att vi inte tyckte om landet vid vårt första besök utan för att det finns så många spännande resmål i vår fantastiska värld.
Men det lät spännande att få träffa denna entusiastiska person som alltid är så positiv i de TV-program han figurerar. Framför oss såg vi spännande matupplevelser.

Berit och Tareq diskuterar mat. Kanske är det koktiden på det perfekta ägget?

Och vi blev inte besvikna. Det blev både annorlunda smaker, nya smaker, nya rätter och understundom överdådigt. Det gällde att nöja sig med smakbitar om man skulle hänga med till ”the bitter end” – som alls inte var bitter.
Här blir det en kort sammanfattning med några bilder. Det blir inga recept eller ingående beskrivningar av olika maträtter även om Tareq var frikostig med information om allt som serverades. Vill ni ha mer ingående uppgifter om tillagning och ingredienser får ni ta kontakt med mästerkocken själv.

Redan någon timme efter incheckning på vårt hotell i Kapstaden bjöds vi på vinprovning med några trevliga sydafrikanska viner.  Därtill några smakliga tilltugg förfärdigade av sagda mästerkock.
Chardonnay är en stor druva i Sydafrika men Sauvignon Blanc (uttalas blank i landet) och Chenin Blanc är populära druvor. När det gäller rödvin har Sydafrika sin egen druva, nämligen Pinotage men det odlas även Cabernet Sauvignon, Merlot, mfl. Utbudet av bra viner är stort.

En smakfull förrätt på restaurangen Kunjani Wines i Stellenbosch

Tareq gästspelar sedan på olika restauranger i Kapstaden och i Stellenbosch där han tillsammans med ordinarie chefkock komponerar nya och egna rätter utifrån lokala råvaror som vi bjuds på. En av dagarna har Tareq fått ledigt och kan följa med oss på utflykt till Godahoppsudden och Bolders Bay. På kvällen ser vi en lokal show i Kapstaden och bjuds på buffé med lokala specialiteter.

Tareq Taylor är en passionerad matkonstnär som med stor passion ger sig i kast med såväl de lokala råvarorna som landets mattradition. Till detta läggs en genuin kunskap om hur olika råvaror ska hanteras och kan användas, en personlig touch ger nya smaker.
En basföda för många i Sydafrika men också i många andra afrikanska länder är pap, en sorts gröt gjord på majsmjöl. Vi möter den vid flera tillfällen i form av tillbehör till andra maträtter som vi bjuds på vår restaurangodyssé. Ska sanningen fram lämnar pap mig oberörd. En ganska smaklös vit pasta helt enkelt. Sorry!

Anka är inte min favorit men den här var mycket god. Här serverad med bl a pap på restaurang 6 On Spin.

Den ena smakupplevelsen avlöser emellertid den andra. Om pap inte smakar något speciellt så är det annat som smakar desto mer.
Vid ankomsten till Asara bjuds vi på vingårdens egna mousserande vin. Vinet görs med champagnemetoden som i Sydafrika heter MCC.
Asara Wine Estate ligger vackert i ett område som är fullständigt översvämmat av vingårdar och kooperativ. Från vårt rum med en rymlig balkong har vi en bedårande utsikt mot vingårdens odlingar och bergen i bakgrunden.

Vy från en balkong

Dagarna i Stellenbosch fylls med besök på olika vingårdar med lunch i det fria, vinprovningar och möjlighet till inköp av såväl viner som souvenirer. På kvällarna bjuds på storslagna middagar på såväl Asara som på andra restauranger. Vi hinner också med ett besök i Asaras ginbar som har mer än 450 olika sorters gin att välja på kompletterat med ett sortiment av olika tonic som kan kombineras i ett otal drinkar.

Skaka, skaka!

Vår sista kväll på Asara får vi också en lektion i drinkblandning. Shakers finns framställda till oss och efter en instruktion är det en skakande upplevelse med efterföljande provsmakning.

Nu går resan vidare nordost ut. Vi lämnar Asara och Tareq Taylor för att bege oss ut i bushen och jaga vilda djur – med kameran. Från Stellenbosch återvänder vi till Kapstaden och Cape Town International Airport. Härifrån flyger vi till Sydafrikas största flygplats, O.R Tambo i Johannesburg. Detta är Sydafrikas största och mest trafikerade flygplats med drygt 21 miljoner passagerare om året.

Häng med ut i bushen – nästa blogg berättar om det.

/Bosse

Till slut – ett litet bildgalleri.

Sydafrika 2020 – ett besök i Langa

Hej!

På vår resa i Sydafrika har det nu blivit dags att lämna Kapstaden. Bagaget hämtas på vårt rum och när vi checkar ut från hotellet pekar vi ut väskorna så vi vet säkert att de kommer med i bussen. All bagagehantering sköts smidigt och säkert med Flygmäklarnas organisation. Inget släpande på väskor under semestern.

Vi ska denna dag resa österut mot Stellenbosch, ett av Sydafrikas mer kända vinområden. Men innan vi når dit gör vi ett stopp i Langa, Kapstadens äldsta kåkstad. Vi besökte samma kåkstad redan för tolv år sedan och vi ser med spänning fram emot att återse Langa och förhoppningsvis få se en positiv utveckling för människorna som bor där.

En Xhosakvinna diskar grytor i den spartanska köket.

Langa betyder sol på Xhosa, ett av Sydafrikas många officiella språk och det är också Xhosa-folket som dominerar befolkningen i Langa, övriga befolkningsgrupper utgör tillsammans mindre än 1 %. Xhosa är det språk som utmärker sig genom de många klickljuden när det talas. Många minns säkert Miriam Makeba (1932 – 2008) och hennes sång The Click Song a.k.a Qongqothwane.
Langa etablerades 1927 som ett resultat av Urban Areas Act från 1923 och var avsedd för svarta afrikaner. Det här var före apartheidtiden och Langa kom sedermera att utgöra ett aktivt motståndsområde.  Den 21 mars 1960 dödades här ett flertal personer, samma dag som the Sharpeville massacre.
Idag bor det ca 55.000 människor i Langa, ett område som är drygt tre kvadratkilometer stort.

Vår entusiastiska guide berättar om förhållanden och förutsättningarna i Langa.

Vid vår ankomst till Langa möts vi av de guider som visar turistgrupper runt i området. Turister är en god inkomstkälla och bidrar till samhällets utveckling så vi är välkomna och alls ingen ovanlig syn i kåkstaden.
Vi promenerar in i området med vår guide. Idag är det prydligare än för tolv år sedan och alltfler av invånarna har riktiga hus att bo i. Dock är trångboddheten fortfarande ett stort problem och de sanitära förhållandena är på sina håll undermåliga. Dock har alla mobiltelefon. Vi besöker något hostel där flera familjer kan dela på ett fåtal kvadratmeter och ett gemensamt kök. En uttalad uppgivenhet kan man inte undgå att märka. De här människorna har inte kraften att hålla rent och städat kring sig.
Vid förra besöket kunde vi se grupper av män som över öppen eld grillade fårhuvuden, sk Smileys. Det beskrevs för oss som de fattigas ”snacks”, dvs de billigaste delarna av djuret efter slakt. Denna gång ser vi inget sådant men vi kommer heller inte längst in i området. Denna gång gör vi inget besök i något skjul av korrugerad plåt och wellpapp som vi gjorde för tolv år sedan. Men de här skjulen finns kvar, numera har de elförsörjning och alla är också försedda med parabolantenn. Att kunna se fotboll på TV är prioriterat.

I´m a winner! Jag är en vinnare säger flickan som just gjort tio high five med mig.

Efter att ha besökt olika bostäder och dess invånare kommer vi så småningom till ett dagis. Jag kallar det så. Kanske ska det heta förskola eller något annat, det är i alla fall en plats där de mindre barnen vistas under dagarna medan föräldrarna arbetar. Även detta dagis besökte vi förra gången vi var här. Här kan vi se rejäla förbättringar. Det finns gungor och andra redskap på gården. Allt är rent och snyggt och barnen sprudlande glada. Alla vill göra ”high five” med oss ”vitingar” som kommer på besök och barnen sjunger sånger för oss. Vi återgäldar med Imse Vimse Spindel och barnen tittar förundrat på oss.

Berit har väckt de minsta barnens intresse. Vilken konstig näsa hon har den här bleka kvinnan. Sitter den fast eller är det en sådan där lösnäsa som clowner brukar ha? Bäst att kolla.

Vi avslutar vårt besök i Langa vid ett center med lokala konstnärer och hantverkare. Här finns konst, keramik och konsthantverk till salu. Man kan också få en djupare insikt i kulturlivet, bl a ges trumkurser.
Vi hittar en tavla gjord i sand med en zebra som motiv. Perfekt för vårt nyligen renoverade sovrum. Det blir affär. För ett rimligt pris får vi tavlan och ett vackert leende på köpet.

Ett vackert leende ingår i affärsuppgörelsen.

Nu går färden vidare mot Stellenbosch.

/Bosse

Sydafrika 2020

Hej!

Vi gör en resa till Sydafrika. Det är vårt andra besök i detta vackra land. Vårt första besök var för tolv år sedan och vi reser med samma researrangör denna gång som då. Den här gången är det dock ett annat upplägg. Första veckan ska den välkände kocken Tareq Taylor göra oss sällskap under den första veckan i Kapstaden och Stellenbosch.

Vår resa börjar inte på bästa sätt. Stormen Dennis härjar i norra Europa och vårt flyg från Köpenhamn till London/Heathrow är flera timmar försenat. Det får till följd att vi missar vår flight vidare till Kapstaden. På Heathrow är det lite kaosartat och British Airways som vi är bokade på verkar ha dålig pejl på läget.
Så småningom kommer vi dock iväg med nästa flight till vår destination. Det är en elva och en halv timme lång flygning i en gammal 747:a. Trångt och British Airways excellerar verkligen inte med någon aptitlig flygmat heller. England är ju inte känt som något matmecka överhuvudtaget så det förvånar inte att maten ombord lämnar en del övrigt att önska.

Det är långt till Sydafrika.

Vårt flyg hittar i alla fall till rätt destination och vi får en mjuk och fin landning. Det får vi ge ett litet plus för trots allt. Vårt bagage kommer snart på bandet och vi tar oss snabbt genom tullen. I ankomsthallen möter Heather från Flygmäklarna med en svensk flagga i handen. Vi är tvättäkta svenska turister.
Nu är det slut på släpandet av väskor, de tas omhand av bärare och av Neels, vår busschaufför. Han är en alltid lika glad och positiv man som har satt en ära i att göra ett oklanderligt jobb och kommer under vår tid i Sydafrika att vi flera tillfällen visa sin körskicklighet.

Från flygplatsen åker vi direkt till Waterfront i Kapstaden. Det är ett shopping- och restaurangområde i hamnområdet. Här är folklivet i fullgång med gatumusiker, turister och lokalbefolkning. Nu kan vi ta till oss av den behagliga temperaturen, solen och ljuset. Månader av regn hemma i Sverige byts mot drägligt väder, ja underbart väder faktiskt.
I Waterfront möts vi av Lena Ström, vår guide under resan. Hon hälsar oss på bred malmöitiska och leder oss med raska steg till en restaurang där lunch väntar. Här väntar också de resenärer i gruppen som kommit med andra flyg och inte varit försenade. Sammanlagt är vi trettiosex personer som är med på denna resa. Vår första resa i grupp var just första trippen till Sydafrika, tolv år tidigare. Jag får erkänna att jag den gången var lätt skeptisk just till att resa i grupp med vilt främmande människor. Det visade sig emellertid inte alls vara särskilt besvärligt, tvärtom blev det nya möten med människor och deras erfarenheter.

Afrikanska rytmer möter i hotellfoajén.

Efter en stadig lunch i Waterfront beger vi oss till vårt hotell i området Sea Point. På Hotel President möts vi av afrikanska rytmer och bubbel i glasen medan bagaget lastas av och tas till vårt rum. En liten svit med vardagsrum och separat sovrum möter oss. Utsikt över poolområdet. Här ska vi bo tre nätter innan resan fortsätter till Stellenbosch.

Det här är en resa med mat och vin som inledande tema. Den från TV kända malmökocken Tareq Taylor gör oss sällskap första veckan. Tareq har bland annat deltagit och tagit hem segern i TV-programmet Kockarnas kamp. Han har också stått för matinslagen i ett annat populärt program, Trädgårdsdags med Pernilla Colt Månsson som programledare. På vår resa gästspelar han på olika restauranger som vi besöker och vi avnjuter hans anrättningar framtagna i samarbete med respektive krogs egen kock. Det blir nya kreationer med inspiration från det afrikanska. Det är Tareqs första besök i Sydafrika.
Du som sett Tareq på TV vet att han alltid är en glad och positiv person i rutan med glimten i ögat. När vi umgås med Tareq under vår första vecka i Sydafrika visar det sig att det är precis så han är även utanför rampljuset. Och han lägger ner sin själ i sin matkonst.

Under veckan undfägnas vi diverse delikatesser men också traditionella sydafrikanska maträtter om än med en twist av Tareq Taylor. Landet erbjuder ett stort utbud av kvalitetsviner så någon brist på den varan råder inte heller. Vinproduktion sker främst i regionen Western Cape där Stellenbosch kanske är det mest kända området. Också Paarl och Constantia är kända områden.

Men allt är inte mat och vin. Vi gör en utflykt till den botaniska trädgården, Kirstenbosch, en vacker plats nedanför Taffelberget redan nästa morgon. Det blir en skön promenad i den vackra trädgärden som avslutas med trevlig lunch på en av parkens restauranger.
På kvällen besöker vi restaurangen 6 On Spin i centrala Kapstaden där Tareq tillsammans med tre stabila damer förberett kvällens middag. Han kan berätta att han inledningsvis

Tareq får godkänt på potatisskalning på 6 On Spin.

fick bevisa sin kompetens inför dessa bestämda kvinnor genom att börja skala potatis. En uppgift han lyckades få godkänt på.

Det är nu fjärde dagen på vår resa och vi beger oss till Godahoppsudden för den obligatoriska gruppbilden och den mödosamma vandringen upp till fyren. Lunchen äter vi i Boulders Bay nära Simonstown och kan samtidigt titta på pingvinkolonien.
Kvällen tillbringar vi på Rockwell där vi bjuds på en lokal show som till del handlar om Kapstadens historia. Tareq har fått en ledig dag och har kunnat följa med på vår utflykt tillsammans med sin familj.

Återbesök på Godahoppsudden.

Innan vi lämnar Kapstaden den femte dagen gör vi ett besök i Langa, stadens äldsta kåkstad. Mer om det i en kommande blogg.

Vi hinner också bestiga (med linbana) Taffelberget (Table Mountain) innan resan går vidare till Stellenbosch och vingården Asari.

Bosse

Lite fakta om Sydafrika:
Befolkning: ca 57 miljoner. 80 % är afrikaner/svarta, 10 % vita, 9 % färgade 1 % asiater.
Sydafrika har tre huvudstäder, Kapstaden (3,7 milj), Pretoria (1,7 milj) och Bloemfontein (600.000).
Sydafrika har en yta på 1 219 090 kvadratkilometer och är därmed världens 25:e största land till ytan.

På Harley genom Europa, del 3 – hemresan

Hej!

Efter några dagar i Barcelona med en avslutande konsert med Rolling Stones var det åter dags att packa våra motorcyklar för att vända kosan norrut mot Sverige. Spanska vägar är underbara att köra på, jämna som salsgolv och alls inte som våra med alla lagningar och lappningar, potthål och ibland rent livsfarliga hål mitt i vägbanan. Körteknik med motorcykel (i viss mån också med bil) innebär bl a att man ser så långt fram som möjligt. När du ska ta en kurva ska blicken söka sig till vad man brukar kalla ”the vanishing point”, dvs där du vill gå ur kurvan. Om vägen är dålig måste du samtidigt hålla koll på vägen alldeles framför hojen för att se hål, bulor och annat som kan innebära obehagliga överraskningar. Problemet är inte lika stort i andra länder där kvalitén på vägarna i allmänhet är bättre än här hemma.

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Vi rullar på en bit upp i Frankrike. Dag två sätter vi åter kurs på Alsace. Vi lyckas hamna på en nära nog spikrak väg söder om Strasbourg. Vägen är helt öde när vi åker i långt mer än en timme utan att möta ett enda fordon. Vi kör inte ikapp någon heller. Det är bara vi fyra människor på hela vägsträckan. Inga skyltar någonstans. Det är som att köra på en flera mil lång landningsbana. Det blir efter en stund nästan kusligt. Var leder denna väg? Slutar den i ett stup? Till slut når vi åter bebyggda trakter. Än idag vet jag inte vad det var för en konstig väg vi hamnade på.
Den här dagen stannar vi i Ribeauvillé i regionen Alsace. Vi tar in på ett trevligt hotell och hittar en trevlig restaurang där vi njuter lokala läckerheter (choucroute).

Vi har nu varit på resande fot i två veckor. Mina jeans har gått sönder i vecken vid knäna så jag ser verkligen cool ut. Ingen färdigköpt patina här inte. Jag behöver inte hänga upp dem på kvällarna heller, de står bra för sig själva i ett hörn på hotellrummet.
Med dessa förutsättningar avseende klädval kliver vi in på vinhuset Hügel i Riquewihr. Fyra, vid det här laget, ganska ”ankomna” bikers i lätt slitna och faktiskt ganska skitiga kläder. Vi hälsar och ser hur fyra glas ställs fram för att bjuda på ett smakprov ur sortimentet. Men vi är inte riktigt vad personalen tror och vad vår klädsel utstrålar. Vi är faktiskt pålästa och är inte här av en slump. Vi är här på rekommendation från vinkännaren Håkan Nilsson från Helsingborg. Han har bl a skrivit boken Provsmakning i Alsace. Har köpt den personligen av Håkan vid en vinprovning med Munskänkarna i Hässleholm. Tog mig friheten att ta en kopia på en översiktskarta i boken och den har vi använt som guide när vi besöker vinhus i området.
När vi refererar till Håkan Nilsson händer något lustigt. De framställda flaskorna bärs ut och nya kommer in tillsammans med fler glas. Håkan Nilsson känner man till – och tycker om. Han har skrivit om vinhuset på ett bra sätt och vi är naturligtvis inte de första som kommer hit med Håkans bok i bagaget. Vi är bara de första som ser ut som bovar och banditer. Hunden och håren…

Berit på vinhuset Hügel.

Berit på vinhuset Hügel.

Vi har redan några vinflaskor i vår packning, nämligen några trevliga flaskor från vinhuset Chapoutier i Tain l´Hermitage i Rhonedalens norra del som vi besökte dagen innan. Chapoutier gör utmärkta viner bl a på druvor (Syrah) från Hermitage-kullens sydsida som avgränsar staden i norr. Här i Tain är doften av choklad påtaglig för här hittar man nämligen också chokladhuset Valrhona.
Hur ska vi nu få plats med allt på en motorcykel? Berit har dock väskor som är ”expandable”. Med hjälp av en dragkedja tycks de kunna bli hur stora som helst. Vi får plats med ytterligare åtta (vill jag minnas) flaskor från vinhuset Hügel. Nöjda med detta har vi shoppat färdigt. Nästa dag styr vi vidare norrut och in i Tyskland.

Efter en ganska charmlös etapp på tyska Autobahn når vi den däremot mycket charmiga staden Celle i norra Tyskland. Det blir dagens övernattningsställe. Efter incheckning på ett modernt hotell där vi har sällskap av flera bussresenärer tar vi en promenad på stan och landar så småningom på en indisk restaurang.
Efter att vi nästa morgon vid frukostbuffén chockat bussresenärerna med vår uppsyn är det dags för avfärd. Det börjar dugga lite lätt när vi packar hojarna. Vi sätter av mot Sverige. När vi kört en knapp mil och kommit upp på Autobahn igen duggar det inte längre, det regnar. Ganska snart vräker det ner. Det är som att köra i en svärm småspik, i alla fall om man som jag kör med öppen hjälm. Dessutom ser man allt i ett töcken. Glasögonen blir ju fulla med vatten och rutan likaså. Jag har i två veckor blivit hånad för att jag släpat på en Gore-Texjacka när solen lyst från en klarblå himmel varje dag. Nu kommer den jackan väl till pass.

Regnet håller i sig och blir snarare mer intensivt än avtar. När vi når bron som leder över mot Fehrman (Puttgarden) står husvagnsekipagen på rad efter vägkanten. Det blåser kraftigt och att då köra över bron kan vara direkt farligt med det vindfång en husvagn utgör.
Det är inte så roligt att köra över med motorcykel heller faktiskt. Man får luta emot ordentligt i sidvinden. Vi kommer dock över säkert och fortsätter mot färjan som ska ta oss till Rödby i Danmark. Det är sådär kul att köra på stålgallret upp på färjan. Regnet gör att det är väldigt halt.
I Danmark fortsätter det intensiva regnandet. Mina stövlar är genomsura. Jag är inne på sista paret handskar jag har med mig. De väger hur mycket som helst av vatten. Det är som tur är varmt ute så ingen av oss fryser. Någonstans innan Öresundsbron börjar min Gore-Texjacka tröttna och jag kan förnimma att regnet börjar ta hem vinsten. När vi passerat brofästet på den svenska sidan stannar vi för att ta farväl av varandra. Ylva och Lars ska åka hemåt mot Simrishamn medan Berit och jag ska fortsätta mot Hässleholm. Vi kan inte annat än skratta. Vi är dyngsura efter dagens nära nog sjuttio mil långa körning. I stort sätt alla i hällande regn. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans så en dags regn räcker inte för att få oss på dåligt humör.

Sista störtskuren kommer i höjd med Finjasjön, några få kilometer från vårt hem. Väl hemma på uppfarten åker stövlar, jacka och regnbyxor av. Strumporna vrids ur och stövlarna fylls med tidningspapper. Drygt femhundra mil är avverkade på två veckor. Vi är hemma oskadda (även om det var obehagligt nära utanför Cannes) och med bagaget fyllt med mycket mer än en flock vinflaskor. Ett underbart minne som håller i sig än idag, tretton år senare.

”Live to ride – ride to live!”

Bosse

På Harley genom Europa, del 2

Hej!

I förra bloggen om vår Europatripp 2003 hade vi hunnit fram till Cap dÁdge och fått en fantastisk musselsoppa efter en strapatsrik resa från Antibes.
Efter en god natts sömn (vi hade ju fått både god mat och en flaska vin kvällen innan) var det åter dags att ge sig ut på vägarna i Camargue för den sista etappen ner till Barcelona. Med en rejäl frukost i magen packade vi våra motorcyklar. Det var då jag såg det. Det fanns ingen luft i mitt bakhjul. Jag hade fått punktering – en pyspunka och under natten hade all luft försvunnit ur bakdäcket.
Bara en sak att göra. Ta sig till närmaste Harley-verkstad och få det fixat. Att försöka laga på plats var inte att tänka på. Sagt och gjort, jag ringde SOS International och förklarade att det ”var jag igen” och kunde de fixa en bärgare? Jodå, efter mindre än en halvtimme var bärgaren på plats och dagens etapp inleddes i hytten på lastbilen. Vi hade kollat upp var närmsta Harley-verkstad fanns och det var i staden Bèziers. Den låg i alla fall åt rätt håll längs med A9 som leder ner mot Barcelona.
Där drack vi kaffe tvärs över gatan från verkstaden sett, kunde köpa ännu en souvenirtröja i Harley-butiken och snacka lite med verkstaden. Det visade sig vara en pytteliten stålcord som krupit in i däcket och orsakat punkteringen. Sannolikt hade den smugit sig in dagen innan när jag tvingades ut på vägrenen i samband med olyckan i Cannes.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Resten av resan ner till Barcelona gick utan ytterligare problem. Ja, det vill säga Lasses Road King fortsatte att sörpla i sig olja i nära nog samma omfattning som den drack bensin. Lasse hade lämnat in sin maskin till ”världens bästa Harley-mek” någonstans på den skånska landsbygden. Han visste hur man fick fart på en trött Evo. Men trimningen blev inte så lyckad som förespeglats och minns jag rätt lämnade Lars senare sin hoj till en mer kompetent verkstad och fick ordning på maskinen. Hela vårt lager av medhavd olja gick ner i Lasses hoj. Som tur var drack varken Berits eller min hoj någon olja under resan. Originaldelar även när man trimmar kan vara ett klokt val. Och i vilket fall som helst ska man välja beprövade delar och en duktig mekaniker. Själv hade jag 2001 bytt min kam till en Screami´n Eagle (SE-4 vill jag minnas) och satt in ett Dyna 2000 dual-fire tändsystem. Fick Heritagen att gå mycket bättre men med bibehållen hållbarhet och utan ”biverkningar”.

Barc_13

Ylva tröttnar aldrig på att hålla om Lars – antingen hon sitter bak på hans Harley eller inte.

Vi lyckades så småningom i alla fall krångla oss in till centrum i Barcelona med värkande kopplingshand efter mycket köande i infartslederna. Varmt var det också, närmare 40 grader (än 37) i luften. Vårt enkla hotell låg bara knappt hundra meter från La Rambla. Ylva hade bokat och försäkrat sig om att det fanns garage för motorcyklarna. Det dånade ordentligt i den smala gränden när vi körde fram till hotellentrén. Vi checkade in med vår packning och frågade efter garaget. Tjejen i receptionen visade oss ett lagerrum bakom receptionen. Fyra trappor ner från gatan till receptionen och två ytterligare till lagerrummet. Hon hade missförstått och trodde vi kom på varsin trampcykel. Ridå!

Mer eller mindre galna människor finns det gått om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Mer eller mindre galna människor finns det gott om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Ett kvarter bort hittade vi ett parkeringsgarage och där låste vi samman våra hojar som vi gjort tidigare under veckan. Där stod de sedan och var orörda när vi hämtade dem några dagar senare.
Barcelona fullkomligt kokade av Harley-Davidson. ca 50.000 hade kommit till stan för att delta i 100-årsjubiléet. Italienarna var mest galna. De körde Ramblan upp och ner vilt gasande så avgassmällarna ekade mellan husen. På festområdet fanns tusentals Harleys uppställda i alla tänkbara modeller – och en del otänkbara. Det enorma menageri av människor som rörde sig där och inne i stan var också i många fall osannolika. Den ena exhibitionisten överglänste den andra.
Inne på festområdet fanns butiker, utställningar och scener av olika slag – som sig bör på en mc-träff. Vi träffade på en del folk som vi kände från HOG (Harley Owners Group). Jag hade varit på en kurs i södra Frankrike ett år tidigare och fått en del nya kontakter från olika länder runt om i Europa, Afrika och Saudi-Arabien.
Vi kunde också hämta ut våra konsertbiljetter som bokat hemifrån. Sista kvällen i Barcelona hade nämligen Rolling Stones en konsert  på Palau Saint Jordi i anslutning till festområdet. Där var vi och ungefär 100.000 andra galningar och såg Mick Jagger och de andra medlemmarna i bandet spela. Jag har letat efter några bilder från detta men kan inte hitta några tyvärr.
Rolling Stones-konserten blev en värdig avslutning på vårt Barcelonabesök.

Ett litet bildgalleri

Klicka på bilderna för större.

Gissar att Barcelonas befolkning drog en lättnadens suck när vi, 50.000 halvtokiga Harley-Davidson-entusiaster lämnade staden med mullrande maskiner, skrikande sirener och en sista ljudlig avgassmäll.

Fortsättning följer.

Barcelona – alltid värt ett besök!

Bosse

På Harley genom Europa, del 1

Hej!

Tänkte berätta om en resa på motorcykel genom Europa. Det hela tilldrog sig närmare bestämt 2003. Harley-Davidson firade 100-årsjubileum och det var fest både här och där runtom på klotet. Givetvis var det största och häftigaste arrangemanget i Milwaukee men vi tog oss till Barcelona som var lite närmare kan man säga.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Vi, det var min fru Berit på en Harley-Davidson Dyna T-Sport, kamraterna Ylva och Lars på en Road King och så jag själv på min Heritage Softail Classic från 1998 med Evo-motor. En ”riktig” Harley-Davidson kan man säga med motorn skruvad direkt i ramen och inga fjolliga balansaxlar och sådant strunt.
Ylva och Lars utgick från Simrishamn och Berit och jag själv ifrån Hässleholm. Samling i Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vi hade tittat hyfsat noga på kartan för att se vad som kunde vara lämpliga etapper. Alla planer sprack och första dagen loggade vi åttio mil och landade i Heidelberg. Lagom ömma i baken drack vi varsin öl och tog en promenad på stan. Det lilla vi hann se av Heidelberg var väldigt fint men åttio mil tog snart ut sin rätt och vi intog vårt nattläger.
Dag två på hojen bar oss mot Frankrike och vi landade så småningom i Colmar i området Alsace. Mitt emot stationen låg ett hotell och portiern lovade att bevaka våra cyklar hela natten. För säkerhets skull låste vi ihop alla tre hojarna med ABUS

Hoplåsta Harleys i Colmar

Hoplåsta Harleys i Colmar

kraftigaste kätting. Jag kan redan nu avslöja att vi inte råkade ut för några intermezzon med stöldförsök eller skadegörelse på våra motorcyklar under hela resan.

Vi fortsatte vår resa den tredje dagen men valde att inte fortsätta direkt mot Barcelona utan färden gick den korta sträckan ner till Mulhouse för ett besök på det fantastiska bilmuséet som en gång i tiden startades av bröderna Schlumpf. Här finns en fantastisk samling av gamla bilar, främst Bugatti. Numera är det ett nationellt museum i Frankrike. Efter besöket på Musée National de l’Automobile de Mulhouse fortsätter vi mot Schweiz och sedan åter in i Frankrike på Route Napoleon ner mot Provence för att slutligen nå Antibes. Jag har kört den sträckan en gång tidigare med bil. Att göra resan med motorcykel är något annat. Det är väl bara att erkänna att Heritagen inte är den ideala hojen att åka på i denna bergiga trakt med sina serpentinvägar. Dynan är betydligt smidigare att hantera och Lars Road King hade

På väg till Barcelona

På väg till Barcelona

också bättre chassi och bättre frigång som tillät honom att lägga ner mer i kurvorna. Ibland var det nästan så att jag fick stanna och backa för att komma runt de snävaste böjarna. Ducatis och andra sporthojar for förbi som getingar men alltid med en vänlig hälsning.

Till slut når vi Antibes, en favoritplats som vi besökt många gånger både före och efter denna tripp. Efter välbehövlig sömn tar vi hojarna nästa morgon och åker ner till Juan-les-Pins. Det är lättare att parkera med motorcykel än med bil och vi kan ställa våra tre cyklar direkt på strandpromenaden. Några korta kliv och vi är nere i sanden. De första vi ser är familjen Svensson. Kamrater som vi träffat många somrar i just Antibes. Världen är liten. Vi bestämmer att ses på kvällen och grilla.
Efter sol och bad beger vi oss mot Nice. Ett besök i Harley-butiken står på schemat. Alltid roligt att köpa någon del till hojen eller en souvenirtröja med butiksnamnet på när man är i olika länder. Vägen tillbaka mot Antibes sker i rusningstrafik. Promenade de Anglais är fullsmockad med bilar. Små j-vla Renault, Peugeot och Citroën i fem filer. Trots Harleyns storlek kan jag ganska enkelt kryssa mellan filer och bilar på äkta franskt manér. Men ibland blir det stopp och plötsligt ser jag att Berit reagerar. Bilen bakom henne har stött till hennes bakskärm. Det syns inget på skärmen och damen bakom ratten fortsätter oberört att bättra på makeupen. Dessa fransoser! Vi fortsätter mot Antibes. Vägarna är bekanta, vi har kört här många gånger fast med bil. Vi passerar Nice flygplats, Cagnes sur Mer och Casino-butiken i Villeneuve-Loubet med de konstiga husen. Vidare på strandvägen, Bord du Mer mot floden Braque och Camp du Pylone där Svenssons residerar denna sommar.
Väl framme parkerar vi motorcyklarna och sitter ner på en bänk vid receptionen en stund. Ylva gråter.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger hon. Resan genom Nice rusningstrafik blev lite för mycket med bilar bara några få centimeter vid sidan om och ibland i farter som är ganska höga. Själv tänkte jag inte så noga på det efter flera somrar i dessa trakter då vi åkt runt mycket med bil och väl på något sätt kommit in i det franska tempot. Jag lovar att ta det lite lugnare framöver.

Resten av kvällen förlöper lugnt i Svenssons värdskap och efter en god nattsömn packar vi våra motorcyklar för att resa vidare mot Cap dÁdge som ligger västerut i området Camargue inte långt från spanska gränsen.
Vi har bara åkt en kort bit på motorvägen från Antibes och bort till Cannes, denna mytomsusade plats med sin filmfestival, sitt Hotel Carlton och alla kändisarna, när det händer.
Det smäller till och motorcykeln studsar till. Inte särskilt dramatiskt. En gammal VW Golf har passerat, passerat väldigt nära mig. För nära. Han har touchat mig och kopplingshandtaget är avslaget inne vid styret och min vänstra fotplatta ser mer ut som ett litet dragspel än som något man vilar foten på. Det är närmare trettioåtta grader varmt ute så jag har kör i jeans och vanliga skor.
Jag gasar på och får på något sätt den äldre mannen i Golfen att stanna vid sidan. Själv bromsar jag försiktigt min motorcykel till den stannar med motorstopp. Jag har ju ingen koppling och att hitta friläge utan det i denna stressade situation är mer än vad jag klarar av. Jag blir stående med cirka trehundrafemtio kilo motorcykel mitt i högerfilen. Inte en chans att rubba den pjäsen innan ett friläge har hittats.
Långtradarens signalhorn ljuder ihärdigt innan föraren lyckas väja. Han vet ju inte vad som hänt sekunderna innan. Jag slänger handskarna på sadeln och skäller på alla språk jag kan och några till. Min fru och mina kamrater är mer chockade än jag själv. De har ju sett hela händelsen, jag är bara förbannad och har inte insett att jag just lurat döden två gånger inom loppet av någon minut.

Det tar mindre än tjugo minuter efter att jag ringt SOS International i Köpenhamn innan motorvägsmyndigheten (minns inte vad den heter), polisen och bärgare är på plats. Högerfilen spärras av och min motorcykel bärgas. Efter ett besök på den lokala polisstationen där alla papper fylls i åker vi vidare med bärgaren till Mougins, en by rakt norr om Cannes. Här bodde Tore Wretman på sin tid och den välkände franska kocken Roger Vergé har drivit Michelinkrog här. Kanske gör han det än? Här finns också en auktoriserad Harley-verkstad (fanns i alla fall 2003) och medan min Heritage lagas äter vi lunch. Två timmar senare rullar vi vidare mot Cap dÁdge.

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

I Cap dÁdge har vi bokat hotellrum i förväg. Vi har också ringt och sagt att vi ska bli sena pga intermezzot på motorvägen. Längs hela sträckan ser vi andra Harley-åkare. På varenda mack står stora gäng. Alla tutar och vinkar längs vägen. Vi ska alla till Harley-Davidsons 100-årsjubileum.
Väl framme på hotellet tycker Ylva och Lars att det varit spännande nog denna dag och drar sig tillbaka till sitt rum. Kanske var det bara en ursäkt för att de var kärlekskranka efter att Ylva suttit och kramat Lars hela dagen på bågen?
Berit och jag tar i alla fall en liten promenad i jakt på en krog. Vi hittar snart en välfylld sådan men lyckas att få ett bord. Vi serveras den bästa musselsoppa eller casserol jag jag någonsin smakat. Efteråt får vi en himmelsk cremé brulée. Vi har delat en flaska vin – det är vi värda efter denna händelsrika dag tycker vi.

Fortsättning följer.

Se upp för alla bilister – särkilt professorer i spanska!

Bosse

Indien – men titta in föralldel!

Hej!

Vi bor på Spice Village Hotel i staden Kumily något tusental meter upp i bergen bland teplantager och kryddodlingar. Denna dag ska vi göra en utflykt till grannstaten Tamil Nadu. Gränsen mellan delstaterna går mitt i staden Kumily faktiskt. En bom markerar gränsen. Varför den finns där kan man bara spekulera i. Den är uppfälld och man rör sig obehindrat över gränsen som är obevakad och oansenlig. Vi är i Indien så varför det skulle finnas någon kontroll vet inte jag. Det vore som om vi skulle ha en gränskontroll mellan Skåne och Småland (det finns ju de som hävdar att det vore högst önskvärt).
Däremot är det anslående hur karaktären på byggnader och hela intrycket skiljer sig mellan Kerala och Tamil Nadu. Staden Kumily på Kerala-sidan ser helt annorlunda ut mot Kumily på Tamil Nadu-sidan. Tamil Nadu känns plötsligt mycket mer lantlig ut, fattigare också. På Kerala-sidan pratar vi stad som i storstad med butiker, hotell och matställen medan Tamil Nadu-sidan är mer som lantlig marknad.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Vi äntrar en armada av jeepar som ställt upp sig utanför vårt hotell. De ska bli en lite mer äventyrlig tur kan man säga. Att ge sig ut i indisk trafik är alltid ett äventyr om ni frågar mig – om du så sitter i en pansarvagn.
Det fläktar skönt, vädret är soligt och lagom varmt, strax under 30 grader gissar jag. Vi far över den tidigare omtalade delstatsgränsen in i Tamil Nadu. Det är slingriga bergsvägar och som vanligt mycket trafik, 1,2 miljarder indier är ute och åker bil känns det som. En och annan kossa, några getter och en hel del byggmaterial far också runt på vägarna – ömsom på vänster, ömsom på höger sida. Huh!

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

I nedförsbacken i en kurva stannar vår jeepkaravan. Vi ger oss ut på vägen till fots. Kaos uppstår när bussar, mopeder och bilar ska klämma sig förbi. Det eviga tutandet tilltar i intensitet men inte uppfordrande eller ilsket. Nej, bara för att tala om att ”här kommer jag – se upp!”.
Vi går nerför backen till landskapet öppnar sig inför våra ögon. Utsikten är magnifik. Berget stupar flera hundra meter nedanför och en halv meter hög och någon decimeter bred betongmur är det enda som skiljer oss från bråddjupet. En lätt känsla av svindel infinner sig när man står intill muren. Berit sätter sig på den men jag vill hon ska resa sig igen och ta något steg bort.
Det är då vår guide för för sig att hon ska ha en ny och slående profilbild till sitt Facebook-konto. Hon kliver helt enkelt upp på muren och ställer sig med ryggen mot stupet.

-”Ta en bild på mig!”

Jag skyndar mig att ”fösa undan” de som som står intill och ”stör” bilden, slänger upp kameran och trycker av ett par bilder, kollar – hur ser det ut? OK, hon verkar ha fastnat.

-”Du kan hoppa ner nu! Förslagsvis framåt.”

Nu äntrar vi åter våra jeepar och reser vidare in i Tamil Nadu. Strax kommer vi till en mindre stad där vi parkerar våra jeepar och beger oss ut på promenad i staden. Framför dörrarna målar man varje dag ett mönster med rispulver, vitt eller i färg. Det visar att huset är ”vid god hälsa” och är också välkomnande för besökare.

Ryktet om vår ankomst sprider sig snabbt i runtom i staden. Barn och ungdomar börjar samlas. Alla vill bli fotograferade, några barn frågar efter pennor men vi är tyvärr dåligt utrustade. Jag hittar dock två överstrykningspennor som blivit kvarglömda i min väska och de försvinner snabbt i några barnhänder.
Vi möter fler människor på vår promenad. Många är nyfikna, det är inte så vanligt med ”vitingar” i staden så vi blir något av en attraktion. Så småningom kommer vi till några stora skyltar som annonserar ett bröllop. Det är redan i full gång och innan vi vet ordet av är vi inbjudna. Det är gott om folk inne i lokalen och längs fram på en scen står självaste brudparet omgivna av släktingar och andra som vill gratulera och ta fotografier.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

När vi tagit våra bilder och är på väg ut igen – man vill ju inte vara en ”party crasher” blir vi vänligt men bestämt uppmanade att följa med upp en våning. Här möts vi av en stor matsal och här sitter spridda klungor med bröllopsgäster och äter. Vi måste smaka lite av maten innan vi går. Intresset för vår närvaro är stor. Många vill prata och veta var vi kommer ifrån, ännu fler vill ta bilder.

Vi lämnar bröllopet. Ett indiskt bröllop håller ofta på i flera dagar och antalet gäster kan räknas i tusental. Vi var bara ett trettiotal extra och märktes knappast om man ser till kostnad eller plats. Dock var vi ett ”pittoreskt” inslag på just detta bröllop. Gäster från fjärran land, det kalla Norden, satte säkert lite extra piff på det unga parets fest.
I Indien är det mycket vanligt med arrangerade bröllop. I tidningarna kan man hitta annonser där en lämplig livspartner söks av såväl män som kvinnor. Det är då oftast den giftasmognes föräldrar som annonserar. Det ska vara rätt person som svarar. Rätt religion, utbildning, kast, ja tom längd kan vara avgörande om man överhuvudtaget kan komma ifråga. En del familjer i Indien lever i sk storfamiljer, dvs sonen eller sönerna stannar kvar i föräldrahemmet och deras respektive fruar flyttar in medan döttrarna flyttar ut och till sin nya familj när de gifter sig.

Var vi än kommer i Indien möter vi stor gästfrihet. Människor är glada för att berätta om sig själva och sitt liv, alltid med stolthet oavsett var på samhällsstegen de befinner sig. Det ger oss som besökare stor behållning av vår resa i landet. Vi lär oss mycket, får många intryck och mängder med minnen att ta med hem.

Det är dumt att dö nyfiken!

Bosse

 

Indien – i kryddgården

Hej!

Nu glömmer vi allt skräp och beger oss upp i bergen till byn Kumily som ligger intill nationalparken Periyar. Om vi inte såg några tigrar i Ranthanbore så är tanken att vi ska spåra upp några i denna nationalpark – till fots. Nu ska detta inlägg dock handla om andra upplevelser i Kumily.

En koncentrerad Berit vid biljardbordet. Nestorn Francis övervakar och stöttar med goda råd. (Iphone 6, mörkt så kvalitén lämnar en del övrigt att önska)

En koncentrerad Berit vid biljardbordet. Nestorn Francis övervakar och stöttar med goda råd.
(Iphone 6, mörkt så kvalitén lämnar en del övrigt att önska)

Vi bor på hotellet Spice Village, en vacker anläggning med boende i bungalows. Rummen är rymliga liksom badrummen. Fräscht och rent som på alla hotell vi bor på under denna resa. Det finns en mysig bar i kolonial stil med ett gigantiskt biljardbord. Francis som är barmästare är också passionerad biljardspelare. Själv är jag totalt okunnig och talanglös i samma omfattning men låter mig övertalas att gå en match. Francis ömsom briljerar, ömsom coachar. Jag får spö av både Francis och Berit, bägge med betydligt bättre bollsinne än jag själv som blir lätt yr i huvudet när jag skalar en apelsin. Om vi spelade pool eller snooker är jag fortfarande osäker på.

Festivalfin elefant på väg till jobbet. (Nikon D3)

Festivalfin elefant på väg till jobbet.
(Nikon D3)

En eftermiddag i Kumily är det planerat för ett besök på en kryddplantage. Vid framkomsten till plantagen möts vi av en vackert smyckad elefant. Den är på väg till en av otaliga festivaler vid något närliggande tempel. Det finns fler festivaler i Indien än det finns dagar i almanackan så om det är din grej kan du alltså besöka flera stycken varje dag så länge du är i detta spännande land.
Nåja, vi låter den vackra elefanten vandra vidare och beger oss själva ut i klorofyllen. Den här plantagen är en liten odling. Om vi inte vetat bättre skulle vi nog trott att det är en bit vildvuxen snårskog. Det verkar inte finnas någon direkt struktur, inget står i räta rader utan det är en blandad växtlighet med buskar, träd och ogräs på marken. Eller är det ogräs?
Det mesta vi ser är faktiskt nyttoväxter av allehanda slag. Ett bananträd är lätt att identifiera men vanilj? Där växer peppar. Vitpeppar, svartpeppar, grönpeppar. Ja det är ju samma växt med samma bär som blir de tre populära pepparsorterna. Slutprodukten beror på hur skörden hanteras. Kryddpeppar då som vi ju så gärna vill ha i sillinläggningarna och när vi kokar fläskkorven till rotmoset? Jodå, det finns men är alls inte samma växt som de övriga pepparsorterna. Här växer också kardemumma, ingefära, kanel och även saffran som ju kommer från en blomma. Vi provsmakar stevia direkt från en krukväxt, väldigt sött trots att vi bara tar en hörna av ett litet blad.

Nedan några bilder från kryddplanteringen.


Vi vandrar runt bland växterna och upptäcker nya sorter. Vi känner till de flesta hemifrån kryddhyllan och skafferiet. Där växer kakao och nu står vi mitt bland kaffeplantor. Kaffe Arabica odlas i stor mängd i Indien men även Kaffe Robusto. En annorlunda frukt visar sig innehålla muskotnöten.

Någon timme i kryddodlingen blir ett spännande möte med ursprunget till det vi så ofta tar för givet i vardagen hemma i köket och som alls inte liknar det vi köpt hem i burkar och påsar.
Denna gång kan vi köpa en del av kryddorna med oss hem för det finns så klart en liten butik i anslutning till plantagen. Så vi köper lite olika kryddor, bl a lite kraftigare kanelstänger som ska ta plats i en flaska med Absolut Vodka. Tror det blir i varianten Oriental Apple. Jag återkommer med resultatet.
Vi köper också saffran, vanilj, chili och gurkmeja. I den lilla butiken bjuds vi också på egentillverkad choklad och cashewnötter. Vi kan inte motstå detta och köper några förpackningar med oss.

Spice up your life!

Bosse

Indiska ansikten

Hej!

Under tre veckor i Indien har det blivit en del fotograferande, mycket från höften i flygande fläng och lite annat med mer eftertanke. En slutsats är i alla fall att de allra flesta vill vara med på bild. Jag har varit en av 33 resenärer i en grupp. Det har inneburit att det inte alltid har funnits tid att stanna upp tillräckligt länge för att ta de bilder som jag ibland önskat ta. Att bara smälla av en bild i ansiktet på folk blir inte alltid så bra och är dessutom bristande respekt för motivet.
Jag gjorde direkt ett aktivt val att inte avbilda de personer som lever sina liv på gatan med grava handikapp eller missbildningar så några sådana bilder kommer inte att synas här. Jag har försökt att visa Indien som jag uppfattat landet genom kameralinsen och därför undvikit att ta mina bilder med turister i bilden men i vissa fall har det inte gått att undvika.

Ett urval av indiska människor vi mött, språkat med, lärt något av och som nu genom bilden hjälper oss komma ihåg vad vi upplevt. Man kan fundera över deras levnadsöden, hur ser deras framtid ut? Vi önskar dem alla en god sådan.

Vi är alla bara människor.

Bosse

Bilderna är tagna med Nikon D3, Fujifilm X100T och Iphone 6