Högt i det blå och djupt under ytan

Vid vårt senaste besök i New York lyckades jag övertala min fru att följa med till hangarfartyget Intrepid som ligger förtöjd på Hudson River mellan Pier 84 och Pier 88 i höjd med 46th Street. Med hjälp av Rob, vår dotters man hittade vi lätt till muséet och kom snabbt igenom säkerhetskontroll och kassa (New Yorkbo går dessutom in till reducerat pris – och denna dag passerade vi som sådana).

USS Intrepid är ett 266 meter långt och 28 meter brett hangarfartyg av Essex-klassen som byggdes under Andra Världskriget. Fartyget började byggas 1941 och sjösattes i april 1943 som ett av tjugofyra fartyg i denna klass. USS Intrepid deltog i flera strider i Stilla Havet. Efter modernisering på 50-talet tjänstgjorde hon både i Atlanten och i Vietnamkriget i olika roller. Fartyget har också fungerat som återhämtningsfartyg vid rymdfärderna med Gemini- och Mercuryprogrammen.
Numera ligger hon alltså förtöjd i New York och tjänstgör sedan 1984 som Intrepid Sea Air and Space Museum. Här kan besökare beskåda såväl olika flygmaskiner som rymdfarkoster och själva fartygets innandömen. Intill finns också Growler, den enda ubåt som är öppen för allmänheten i USA. Growler är en ”guided-missile submarine”

USS Intrepid – Intrepid Sea Air and Space Museum, New York

På det vidsträckta däcket på Intrepid finns ett antal stridsflyg av olika årgång uppställda. En del något åtgångna av väder och vind. I detta inlägg tänker jag dock begränsa mig till ett enda flygplan, nämligen den mytomspunna SR-71 som under en period också kunde ses i Östersjön. Ja det vill säga, den kunde ses på radar men knappast med blotta ögat.
Det hela började som ett CIA-projekt, Lockheed A-12 som flög första gången 1962. Flygplanet var konstruerat för att flyga i farter över mach 3, tre gånger ljudets hastighet och på höjder över 20 kilometer. Syftet med flygningarna var underrättelseinhämtning i olika områden runtom i världen. Den specifika CIA-operationen varade till 1968 då istället det amerikanska flygvapnet, USAF övertog flygplantypen nu utvecklad till SR-71 och opererade med typen fram till 1998.

Lockheed A-12/SR-71

En numera omtalad incident inträffade 1987 då en SR-71 flög på 20 kilometers höjd över Östersjön när den ena motorn exploderade och flygplanet snabbt tappade såväl höjd som fart. Besättningen svängde och tog kurs mot svensk kust och flög därmed in över Gotland. En svensk rote (två flygplan) JA37 Viggen från F13, Bråvalla satte kurs mot det kränkande flygplanet. När det framgick att SR-71 befann sig i nöd bestämdes att den svenska roten skulle eskortera mot danskt luftrum. Ytterligare en svensk rote startade från F10 i Ängelholm och fortsatte eskortuppdraget. Det har senare visat sig att flera sovjetiska Mig-25 startats för att skjuta ner SR-71. Minst en Mig-25 hade låst en robot mot det amerikanska flygplanet men fick ej avfyra då svenskt flyg eskorterade/skyddade.
Nu mer än trettio år senare när hemligstämplar lyfts har också de fyra svenska piloter som deltog i eskorten av SR-71 belönats med medaljer från det amerikanska flygvapnet.

Vi hann också med ett besök i den tidigare nämnda ubåten vilket till min förskräckelse var det min fru tyckte var det mest spännande.
The Intrepid Sea Air and Space Museum har mycket att se och studera. Vi hann bara med en bråkdel vid vårt besök och jag får försöka att göra ett återbesök framöver för det finns mer jag vill se. Frågan är dock om jag kan få med mig min fru en gång till?

Hornen växer ut på Rob – ”Kan man sikta in sig på New Jersey?”

Det här är en av New Yorks sevärdheter, en av många naturligtvis och alla är ju inte intresserade av militär verksamhet, stridsflygplan och ubåtar men de allra flesta är väl ändå både nyfikna på och fascinerade av rymden och då finns det en hel del att utforska på Intrepid.

New York – jag tröttnar i alla fall aldrig.

/Bosse

Back in New York City

I början på november 2021 öppnade USA sina gränser för resenärer från Shengenområdet. Jag köpte omedelbart en biljett och begav mig den 17 november till New York för att besöka vår dotter som bor där sedan en tid tillbaka. Har sedan hunnit med ytterligare två besök varav det senaste nu i maj.

Under vintermånaderna kan det bli isande kallt i staden med snåla vindar längs det långa breda avenyerna. Nu är vädret behagligare med svenska sommartemperaturer vissa dagar. Om ett par veckor börjar det bli olidligt varmt så en bra tid för att göra staden utomhus är april och maj eller september och oktober. Vissa dagar i november kan också vara fina med behagliga temperaturer men ena dagen kan det vara tjugo plusgrader medan termometern nästa dag bara når upp till 2 – 3 grader C. Till och med vädret bjuder på omväxling och överraskningar i denna stad.

Vi bor hos dottern och hennes man vid våra besök. Det underlättar såklart enormt, inte minst ekonomiskt då hotellboende är dyrt i New York. Nu när restriktionerna kring pandemin har lättat har turisttillströmningen ökat ordentligt och det höjer såklart alla priser, inte minst för boende som sagt.

Bekvämligheten fick råda vid vår ankomst med SAS SK 901 till Newark. Det är inte optimalt för oss att flyga med SAS för det innebär en timmes resa med bil från flygplatsen via Manhattan och vidare över East River till New York Citys största stadsdel, Brooklyn. Å andra sidan flyger SAS direkt från Köpenhamn på dryga åtta timmar. I motsats till Hässleholm som ju delar sin ursprungliga stadsplanering med avenyer och gator i ett rutmönster med Manhattan har man i den senare behållit biltrafiken på i stort sett alla gator medan man gjort om lilla Hässleholm till en labyrint som är omöjlig att hitta in i men om man ändå skulle lyckas är risken att man aldrig hittar ut igen.
I fallet New York kan resan däremot ta två timmar om rusningstrafiken är alltför omfattande. Man når Manhattan från Jersey-sidan via Holland Tunnel eller Lincoln Tunnel, bägge under Hudson River. Vi åker genom Holland. Det är då det börjar. Man kommer in i city ungefär vid Canal Street och ska sedan tråckla sig igenom Soho (South of Houston Street) och Chinatown upp mot östra sidan och Williamsburg Bridge för vidare färd över East River till Brooklyn. Där bär det norröver för vår del till den stadsdel som heter Greenpoint i norra Williamsburg.

Denna gång levde vi verkligen det goda livet under vår vistelse i denna underbara stad. Har förvisso inte varit särskilt asketisk vid tidigare besök heller. New York inbjuder inte till det direkt. SAS landar strax efter tre på eftermiddagen amerikansk tid så vid femtiden har vi nått till dottern och hennes mans bostad vid McCarren Park. Klockan närmar sig nu elva på kvällen svensk tid (17.00 east coast time) så lite mör börjar man bli. Efter att ha blivit ordentligt välkomnade av den ett år gamla labradoodletiken Indie och hennes matte packar vi upp och när klockan närmar sig 6 PM, dvs 18.00 beger vi oss tvärs genom parken för att försöka få ett bord på en lokal restaurang. Bernies i hörnet av Driggs Avenue och Lorimer Street intill McCarren Park i Brooklyn är en amerikansk restaurang. Kön till ett bord är lång så väntetiden kan bli uppemot en timme. Dotterns man ansluter direkt från jobbet. Inne i lokalen är det stimmigt och högljutt. Servicen är snabb och effektiv men också vänlig. Kaffe serveras inte och när du käkat är det dags att gå. Kön till ditt bord är lång. Men står du ut med väntetiden så kan du njuta av vällagad amerikansk mat. Vi behöver inte sitta kvar någon längre stund, det har som sagt varit en lång dag och vi drar oss tacksamt tillbaka för att sova.

Genom att hålla ut första kvällen till fram emot tio, elva på kvällen amerikansk tid är vi hyfsat rätt i tid nästa morgon. Vi tar den korta promenaden till hörnet av Bedford Avenue och 7th Street där närmaste tunnelbana, Subway finns. Därifrån tar vi ”the L train”1) (linje L) till 14th Street på Manhattan. Det tar en kvart ungefär och kostar knappt 28 kronor. En kort promenad tar oss till Gansevoort Street i den del på Manhattan som kallas Meatpacking District. Här fördes kött från såväl nöt, gris som kyckling in till Manhattan i gamla tider. Viss slakteriverksamhet finns ännu kvar. Den upphöjda järnväg som förr användes till transporterna av livsmedel är numera omvandlad till en park som sträcker sig från 12th Street och vidare upp längs Manhattans västra sida förbi 34:e gatan. Här kliver vi av the High Line för att besöka ett nytt hypat område, Hudson Yards och en ny sevärdhet i New York, nämligen the Vessel.

På the High Line med Hudson Yards och The Edge i bakgrunden.

Hudson Yards med sin utsiktsplattform, the Edge på 101 våningen är ett modernt lyxigt köpcentrum med mängder av butiker och restauranger i flera våningar. Efter att ha betraktat the Vessel som är ett roligt byggnadsverk där den hugade kan trava upp för de många trapporna mot översta delen av byggnadsverket bestämmer vi oss för att köpcentrum i New York inte är ett dugg roligare än köpcentrum i Stockholm eller Malmö, åtminstone om man inte är ute efter att shoppa. Vi lämnar området för att bege oss söderut på Manhattan med målet inställt på Spring Street i den del på Manhattan som kallas Soho.

The Vessel.

På 80 Spring Street ligger Balthazar. Det här är ett franskt brasserie som öppnade 1997. När vi anländer strax efter klockan ett på dagen är kön trots allt inte så lång. Vi får ett bord inomhus i den stojiga lokalen en halv meter från en av servispersonalens servicepunkter. När vi ber om ett bord med mindre spring uppstår en mindre administrativ krissituation åtföljd av viss förvirring.
Det tar en stund och det första som kommer in på bordet är maten vi beställt tätt följd av våra aperitifer. Drycken vi beställde till maten har försvunnit i hanteringen och efter påminnelse kommer den sist.
Inte toppscore för servicen med andra ord men det som serveras ger ingen anledning till missnöje. Här finns ett urval av skaldjur men också mycket annat att välja på. Vi har planer för kvällen då vi ska äta middag med dottern och hennes käresta så vi har helt enkelt valt något mindre till lunchen – en club sandwich ”to share”. Den svenska kronan är för tillfället svag och kan närmast växlas rakt av mot dollarn med en tia. Notan för lunchen på Balthazar landar på närmare $110, dricks på minst 18% tillkommer. Semesterkassan sjunker i rask takt när man besöker New York med andra ord. Gissar att motsvarande lunch i Sverige kostar 40 – 50% mindre. Nåja, miljön på Balthazar är faktiskt också en upplevelse och kan vara värd en slant.

I mitten på maj är vädret som tidigare nämnts varmare i New York än hemma i södra Sverige. Sommartemperaturer kan man säga även om temperaturen växlar upp och ner i staden från en dag till nästa. New Yorks många parker är fyllda med människor och hundar. Vi bor granne med McCarren Park i Greenpoint, Williamsburg som är den norra delen av Brooklyn. Parken är gigantisk och spänner över flera kvarter. Här finns idrottsanläggningar av olika slag och gångstråk genomkorsar hela området. Överallt njuter folk av utomhusaktiviteter som tennis, baseball, joggande och inte minst hundpromenader.
Brooklyn är en stadsdel (borough) i New York City och namnet kommer från den nederländska staden Breukelen. Stadsdelen ligger på sydvästra delen av Long Island med Manhattan på andra sidan East River. Det bor mer än 2,5 miljoner människor i Brooklyn och den övervägande delen är afro-amerikaner.

Det har blivit kväll och vi tar den korta promenaden till tunnelbanan. Strax är vi tillbaka på Manhattan med siktet inställt på en favoritrestaurang som dottern och jag besökte första gången för snart tio år sedan. Det mesta är sig likt på Pastis. Man serverar fortfarande Beuf Bourguignon och många andra klassiska franska rätter. Vi unnar oss några ostron som inledning innan vi serveras huvudrätten. För min del en Filet sauce au poivre, en oxfilé med pepparsås. Köttet är av högsta kvalité, mört och smakrikt.

I en stad som New York finns naturligtvis ett enormt utbud av restauranger och barer. Ändå upplever en del nya besökare att det kan vara svårt att hitta de verkligt goda matställena. Innan resan är det därför bra att vara påläst och att beställa bord i god tid. Väldigt populära restauranger kan ha flera veckors väntetid eller till och med månadslånga köer.
Vi har bestämt oss för att besöka en namnkunnig indonesisk krog, Wayan. Den ligger faktiskt också på Spring Street i Soho, inte så långt från Balthazar som vi lunchade på någon dag tidigare. Här bjuds man på indonesiska smaker, fräscha kryddor och annorlunda rätter från vad vi är vana vid från det försvenskade thailändska köket och faktiskt inte heller likt den genuina maten i Thailand. På Wayan beställer man ett par rätter per person och sedan delar alla. På så sätt får vi en chans att smaka av allt det goda. För gott är det verkligen.

Behagligt mätta traskar vi tillbaka till ”the subway” och återvänder till Brooklyn för en kort hundpromenad med Indie innan det är dags för oss att sova efter en intensiv dag i staden som aldrig sover

New York – en stad man aldrig tröttnar på.

/Bosse

1) The L-train. På 1800-talet byggdes upphöjda (elevated railroad) järnvägar på 9, 6, 3 och 2 Avenyerna. De kallades allmänt för ”the L” av New York-borna.

Tjugotjugo1

Har de´vatt nå´t?

Sista dagen 2021 och det är på sin plats att sammanfatta. Har det varit ett bra år? Ömsom vin, ömsom vatten som man brukar säga. Visst finns det ljuspunkter, flera stycken faktiskt men över alltihop lägger den ihärdiga pandemin sin våta filt.

Precis som alla andra har jag kunnat bocka av ännu ett år i livets kalender. Alla vill bli gamla men ingen vill bli äldre. Men äldre blir man och alternativet är som bekant värre. Så nu kan jag se bakåt på sextioåtta levnadsår. Nu är jag inte så bra på att titta bakåt vilket ju innebär att skriva en krönika om året som varit brukar innebära ett visst huvudbry. Vad är det egentligen för viktiga händelser, i stort som i smått som utspelat sig under detta år – 2021?

Min gamla dator kändes under året mer trött än tidigare. Orsaken är förmodligen mer användarens begränsade kunskaper om hur en dator egentligen fungerar. Till slut tröttnade jag och begav mig till Apple-butiken. Jo, det är Mac som gäller för mig.
Redan i somras köpte jag ny telefon då den gamla började trilskas med laddningen. Ett hål i plånboken uppstod och en Iphone 12 Pro slank ner i fickan. Den fungerar precis lika bra som den förra innan den satte sig på tvären. I övrigt allt annat lika. Ja, kameran är väl lite bättre med fler inställningsmöjligheter. I november blev det så dags för ny dator. Nytt ännu större hål i plånboken. Allt annat lika. Ja, lite snabbare än den förra när den var nya men i övrigt… Jo, det är något med tangentbordet. Jag landar fel på tangenterna oftare, dubbeltryck. F-bannat irriterande. Jag skriver med den välkända traditionella pekfingervalsen och undan går det. Då blir man ju minst sagt irriterad när man måste gå tillbaka och rätta.

En av de absolut viktigaste och roligaste händelserna 2021 var att USA öppnade sina gränser för resande från Schengenområdet. Den 8 november gick det att resa in i USA från Europa utan karantän. Ett negativt coronatest (PCR eller anti-gen) samt vaccinationsbevis krävs.
Jag landade på Newark International Airport den 17 november och tog en bil till Green Point i Brooklyn, New York. Där kunde jag efter femton månader äntligen krama om vår dotter. En månad och några dagar senare var jag tillbaka tillsammans med min fru som också hon kunde krama om vår dotter. Det har varit en lång väntan. Nu blev det en vecka i New York med julfirande och en del annat innan vi återvände hem till Sverige. Håller tummarna för att världen inte behöver stänga igen utan att vi kan resa och träffa våra nära och kära såväl inom landet som utomlands.
En sådan här ofrivillig separation är inte bara oönskad den är också en livserfarenhet som är ny för oss i den sk fria världen. Som svensk är jag van att kunna resa vart jag vill i hela världen även om vissa platser är mer otillgängliga än andra. Nu har jag i praktiken varit utestängd från t ex USA sedan mars 2020. Det ger en fingervisning om hur människor har det i länder som är mindre fria och demokratiska än vi är i vårt land.

Äntligen gick det att besöka nära och kära på andra sidan Atlanten. Foto: Robert Peng

Om man ska försöka se pandemin ur en positiv synvinkel kan det för min del vara att vi förlagt semester och fritid inom landet. Vi har innan USA-resorna i slutet på detta år inte varit utomlands sedan februari 2020 om man bortser från någon endagstur till Köpenhamn.
Däremot har vi gjort besök i Karlskrona, på Gotland, på Öland, på Ven, på Eriksberg och två besök i Stockholm.

Vaccinationerna mot den förhatliga Coronan har också trillat in. Först en, sedan två och faktiskt också den tredje. Ungefär 80 % av landets befolkning har fått vaccin i olika omfattning. Arbetet med att vaccinera fortgår med målet att begränsa spridning och sjukdom. Jag avstår från att recensera hur detta fungerar, har helt enkelt inte tillräcklig kunskap. Däremot tror jag att det är viktigt att just vaccinera sig för att livet på sikt ska kunna bli lite mer normalt. Men som bekant finns det de som är motståndare till vaccinet och tror att det gör mer skada än nytta. Vem som har rätt och vem som har fel får framtiden utvisa.

På tal om framtiden. Hur blir det med 2022? Får vi bukt med pandemin? Invaderar Ryssland Ukraina? Blir det regeringsskifte i Sverige? Hur blir sommaren? Går börsen upp eller ner? Ska elpriset fortsätta och slå nya rekord? Det finns många frågor medan svaren är få. Den som lever får se. Framtiden ser mer oförutsägbar ut än någon gång tidigare tycks det.
En förhoppning inför 2022 är ändå att det ska bli lite bättre med allt. Den förhoppningen har såklart alla andra också. Vem önskar sig sämre tider? Det är väl bara vad som är bättre som skiljer sig från en individ till en annan. Så när jag önskar ny regering, lägre drivmedelspriser och en rimligare skattepolitik tycker andra att skatterna ska höjas så att pengarna kan gå till annat än vad jag tänkt mig. Det enda jag kan göra åt det är att lägga min röst i september så får demokratin förhoppningsvis sköta resten. Dock är det viktigt att komma ihåg att demokrati inte är någon självklarhet, inte ens i vårt land så var rädd om den. En uppmaning till våra politiker som ibland tycks vara villiga att skruva lite för mycket på en del kranar.

Till sist – måtte det bli en fin sommar, lagom varmt, soligt, väldigt lite corona och sköna grillkvällar.

Hursomhelst med allt detta. Jag hoppas att alla och envar får ett GOTT NYTT ÅR!

/Bosse

En liten tur till New York

Besöker med jämna mellanrum New York, städernas stad, staden som aldrig sover, the Big Apple. Denna mytomspunna plats har många namn. Förmodar att många som tänker på New York förknippar staden med Manhattan med dess avenyer där 5th Avenue är den mest kända. En paradgata som delar Manhattan i East och West.
Men New York består av flera områden. Förutom Manhattan består staden av Bronx, Queens, Brooklyn och Staten Island. Dessa områden är i sin tur uppdelade i olika områden. Att som turist på besök några dagar i New York tro att man ska kunna ta in hela New York är som synes en omöjlighet. Bara Manhattan har så mycket att erbjuda att det kräver många besök eller en långvarig vistelse. Sanningen är väl att även om man skulle bo i staden under flera år så finns det alltid något nytt att upptäcka om man söker nya upplevelser.

Vid mitt senaste besök var Brooklyn i fokus eller rättare sagt ett par delar av detta stora område. Min dotter bor sedan en tid vid McCarren Park i Green Point. I området hittar man flera trevliga vattenhål på gångavstånd från McCarren Park. Det finns gott om småbutiker i området och flera andra parker.
I en smal remsa utmed East River hittar du Domino Park. Du kommer in i parkens norra del mellan North 1st Street och South 1st Street. Här finns solbäddar och bänkar att njuta av vackert väder i när sådant bjuds. I hela parken har du alltid utsikt över East River, Williamsburg Bridge och Manhattan Skyline. Passa på att ta bilder över One Word Trade Center, Empire State Building och Chrysler Building.
Parken är byggd på det område som tidigare var Domino Sugar Refinery, en sockerfabrik som dominerade sockerproduktionen i USA på sin tid och den industriella känslan finns i någon mån kvar. Fabriken stängde 2004. Det här är ett koncept som känns igen från the High Line på Manhattans västra sida där den gamla upphöjda järnvägen för köttransporter i Meatpacking District gjorts om till ett populärt promenadstråk med växtlighet och konstinstallationer. Vid den södra trappan till the High Line finns Whitney Museum of American Art.

När du är färdig med Domino Park kan du vandra söderut, lämna Williamsburg och gå vidare (det är en bra bit att gå) in i området som kallas DUMBO (Down Under Manhattan Bridge Overpass). Här på Washington Street samlas turister med sina mobilkameror tillsammans med proffsfotografer för att ta den klassiska bilden med Empire State Building inramad av brons pelare.
Ytterligare en bit söderöver tornar den kanske mest kända bron upp sig, nämligen Brooklyn Bridge. Den ska man ju ha promenerat över antingen från Manhattan till Brooklyn eller tvärtom. I skuggan av bron hittar du en klassisk restaurang, The River Café, en stjärna i guide Michelin. En romantisk middag här bjuder inte bara gastronomisk njutning utan också på en magnifik utsikt över Manhattan skyline i kvällsljus.

Washington Street med Empire State Building i bakgrunden.

Krogar finns det gott om i New York såklart. Här kommer några tips.
Five Leaves ligger i Green Point (Brooklyn). Startades av skådespelaren Heath Ledger och är ett populärt brunchställe. Räkna med att stå i kö för ett bord.
Pastis i Meatpacking District (Manhattan), fransk bistro fast stort och ganska stojigt. Här hittar du fransk löksoppa, Moules Frites, Boef Bourguignon och andra franska klassiker i amerikansk storlek. Krogen var stängd i flera år av okänd anledning men har nu öppnat igen och är sig lik från tidigare.
Vad är det första man tänker på när man tänker på amerikansk mat? Ja det självklara svaret är väl steak, en rejäl bit rött kött. Hatad av vissa men älskad av långt många fler. Är du sugen på steak finns det flera ställen du kan söka sig till. Ett säkert kötttempel är Peter Luger (178 Broadway, Brooklyn). Krogen stoltserar med en stjärna i Guide Michelin och du kan välja steak för en, två eller tre personer. Om du sedan är själv på portionen eller delar med flera är din sak. I USA kan man alltid välja ”to share”. OBS! På Peter Luger kan du inte betala med ditt kreditkort. Här accepteras endast kontanter eller amerikanskt debit card. Så ta med en rejäl sedelbunt. Priserna är inte att betrakta som lågpris. Prisex. Steak för 2 personer kostar $129,90, tillbehör som pommes frites, lökringar etc tillkommer. Men du går garanterat inte hungrig härifrån.
Le Crocodile (80 Wythe Ave, Brooklyn) är en trevlig restaurang för såväl kvällsevenemang som brunch. Fräscht med goda drinkar och trevlig meny.

Egg Benedict, Bellini och Cappucino, en bra start på dagen på Le Crocodile.

New York har ett utbyggt tunnelbanesystem, Subway och du kan också ta dig från Brooklyn över East River in till Manhattan med färja som har flera angöringspunkter på båda sidor om floden. För att resa kollektivt måste du använda munskydd. Annars är det enkelt. Har du t ex Apple Wallet kan du koppla ett kreditkort till expresstrafik och bara köpa din biljett genom att hålla din telefon intill spärren. Från Brooklyn in till Manhattan kostar det ungefär 25 kronor beroende på var du ska.

New York City – The Empire State. En stad du aldrig tröttnar på.

/Bosse

COVID-19 en uppdatering

Hej!

(Jag tar inte i hand, det får ni ursäkta!)

När jag slog upp mina ögon denna morgon, den 12 mars 2020 möts jag av nyheten att mr Trump beslutat att stoppa resor från Europa (utom UK?!) till USA i 30 dagar fr o m midnatt på fredag.
Det gör det enkelt för vår del som planerat och bokat resa till New York den 23:e denna månad. Den är ju nu helt enkelt inte genomförbar och får skjutas på framtiden.

President Trump stoppar resor från Europa till USA.

Runt om i världen sprider sig nu paniken och som jag antydde i förra bloggen är frågan om världens ledare och ansvariga myndigheter har förmågan att hitta rätt nivå på de åtgärder som sätts in. Det gäller att ta till ordentligt men samtidigt inte för mycket. Vad händer t ex när skolor och daghem (det heter kanske förskolor) stängs? Vem tar hand om barnen? Ja, det blir ju föräldrarna som får stanna hemma och är det t ex vårdpersonal av olika kategorier så finns det ingen som tar hand om de äldre eller de som behöver sjukhusvård. Även poliser har barn, osv, osv. Det gäller alltså att hitta nivån och att ha förmågan att tänka i flera steg.

Det visar sig ju också att olika länders ledning gör olika bedömning av vilka åtgärder som är effektiva och förmodar jag också vilka olika konsekvenser det kommer att få. Dels kommer vi se direkta konsekvenser som t ex rena förbud men också den psykologi olika åtgärder medför.
Italiens regering har beslutat att stänga ner all butiksverksamhet utom livsmedelsbutiker och apotek. Konsekvensen av det kan man bara ana men det är väl ganska säkert att det kommer att innebära en mängd konkurser och det är framförallt de minsta aktörerna som kommer att drabbas.

Och så är det då frågan om allmänhetens reaktioner. Med all rapportering kring coronasmittan, som i sig är viktig information påverkas människor olika och många kommer att dra sig undan, förändra sitt vanliga livsmönster. Det är förvisso en del av avsikten men som den danska statsministern, Mette Fredriksen säger utan att samhället ”går i stå”.
För om friska människor inte vågar gå ut, gå till jobbet, vara kunder, osv så stannar hela samhället med enorma konsekvenser i en lång kedjereaktion som är nära nog oöverskådlig.

Det finns de som spår att COVID-19 ska klinga av efter ungefär en månad vilket det tycks finns indikationer på i Kina och Sydkorea. Låt oss hoppas att det i vilket fall inte varar längre.

Vad tror du? Rösta här.

Ta hand om er!

/Bosse

Sydafrika 2020 – matresan

Hej!

Facebook, Instagram och andra sociala medier är fulla av matbilder av varierande kvalité. Jag är själv skyldig till en hel del – det är bara att erkänna. Matpornografi kallas det ibland. Vår resa till Sydafrika denna gång marknadsfördes som en mat- & vinresa anförd av Tareq Taylor, erkänt skicklig kock och krögare i Malmö med många meriter på sin lista. Och ska sanningen fram så var det väl också hans namn som avgjorde att vi beslutade oss för ett återbesök i Sydafrika. Egentligen hade vi tänkt oss en annan resa. Inte för att vi inte tyckte om landet vid vårt första besök utan för att det finns så många spännande resmål i vår fantastiska värld.
Men det lät spännande att få träffa denna entusiastiska person som alltid är så positiv i de TV-program han figurerar. Framför oss såg vi spännande matupplevelser.

Berit och Tareq diskuterar mat. Kanske är det koktiden på det perfekta ägget?

Och vi blev inte besvikna. Det blev både annorlunda smaker, nya smaker, nya rätter och understundom överdådigt. Det gällde att nöja sig med smakbitar om man skulle hänga med till ”the bitter end” – som alls inte var bitter.
Här blir det en kort sammanfattning med några bilder. Det blir inga recept eller ingående beskrivningar av olika maträtter även om Tareq var frikostig med information om allt som serverades. Vill ni ha mer ingående uppgifter om tillagning och ingredienser får ni ta kontakt med mästerkocken själv.

Redan någon timme efter incheckning på vårt hotell i Kapstaden bjöds vi på vinprovning med några trevliga sydafrikanska viner.  Därtill några smakliga tilltugg förfärdigade av sagda mästerkock.
Chardonnay är en stor druva i Sydafrika men Sauvignon Blanc (uttalas blank i landet) och Chenin Blanc är populära druvor. När det gäller rödvin har Sydafrika sin egen druva, nämligen Pinotage men det odlas även Cabernet Sauvignon, Merlot, mfl. Utbudet av bra viner är stort.

En smakfull förrätt på restaurangen Kunjani Wines i Stellenbosch

Tareq gästspelar sedan på olika restauranger i Kapstaden och i Stellenbosch där han tillsammans med ordinarie chefkock komponerar nya och egna rätter utifrån lokala råvaror som vi bjuds på. En av dagarna har Tareq fått ledigt och kan följa med oss på utflykt till Godahoppsudden och Bolders Bay. På kvällen ser vi en lokal show i Kapstaden och bjuds på buffé med lokala specialiteter.

Tareq Taylor är en passionerad matkonstnär som med stor passion ger sig i kast med såväl de lokala råvarorna som landets mattradition. Till detta läggs en genuin kunskap om hur olika råvaror ska hanteras och kan användas, en personlig touch ger nya smaker.
En basföda för många i Sydafrika men också i många andra afrikanska länder är pap, en sorts gröt gjord på majsmjöl. Vi möter den vid flera tillfällen i form av tillbehör till andra maträtter som vi bjuds på vår restaurangodyssé. Ska sanningen fram lämnar pap mig oberörd. En ganska smaklös vit pasta helt enkelt. Sorry!

Anka är inte min favorit men den här var mycket god. Här serverad med bl a pap på restaurang 6 On Spin.

Den ena smakupplevelsen avlöser emellertid den andra. Om pap inte smakar något speciellt så är det annat som smakar desto mer.
Vid ankomsten till Asara bjuds vi på vingårdens egna mousserande vin. Vinet görs med champagnemetoden som i Sydafrika heter MCC.
Asara Wine Estate ligger vackert i ett område som är fullständigt översvämmat av vingårdar och kooperativ. Från vårt rum med en rymlig balkong har vi en bedårande utsikt mot vingårdens odlingar och bergen i bakgrunden.

Vy från en balkong

Dagarna i Stellenbosch fylls med besök på olika vingårdar med lunch i det fria, vinprovningar och möjlighet till inköp av såväl viner som souvenirer. På kvällarna bjuds på storslagna middagar på såväl Asara som på andra restauranger. Vi hinner också med ett besök i Asaras ginbar som har mer än 450 olika sorters gin att välja på kompletterat med ett sortiment av olika tonic som kan kombineras i ett otal drinkar.

Skaka, skaka!

Vår sista kväll på Asara får vi också en lektion i drinkblandning. Shakers finns framställda till oss och efter en instruktion är det en skakande upplevelse med efterföljande provsmakning.

Nu går resan vidare nordost ut. Vi lämnar Asara och Tareq Taylor för att bege oss ut i bushen och jaga vilda djur – med kameran. Från Stellenbosch återvänder vi till Kapstaden och Cape Town International Airport. Härifrån flyger vi till Sydafrikas största flygplats, O.R Tambo i Johannesburg. Detta är Sydafrikas största och mest trafikerade flygplats med drygt 21 miljoner passagerare om året.

Häng med ut i bushen – nästa blogg berättar om det.

/Bosse

Till slut – ett litet bildgalleri.

Sydafrika 2020 – ett besök i Langa

Hej!

På vår resa i Sydafrika har det nu blivit dags att lämna Kapstaden. Bagaget hämtas på vårt rum och när vi checkar ut från hotellet pekar vi ut väskorna så vi vet säkert att de kommer med i bussen. All bagagehantering sköts smidigt och säkert med Flygmäklarnas organisation. Inget släpande på väskor under semestern.

Vi ska denna dag resa österut mot Stellenbosch, ett av Sydafrikas mer kända vinområden. Men innan vi når dit gör vi ett stopp i Langa, Kapstadens äldsta kåkstad. Vi besökte samma kåkstad redan för tolv år sedan och vi ser med spänning fram emot att återse Langa och förhoppningsvis få se en positiv utveckling för människorna som bor där.

En Xhosakvinna diskar grytor i den spartanska köket.

Langa betyder sol på Xhosa, ett av Sydafrikas många officiella språk och det är också Xhosa-folket som dominerar befolkningen i Langa, övriga befolkningsgrupper utgör tillsammans mindre än 1 %. Xhosa är det språk som utmärker sig genom de många klickljuden när det talas. Många minns säkert Miriam Makeba (1932 – 2008) och hennes sång The Click Song a.k.a Qongqothwane.
Langa etablerades 1927 som ett resultat av Urban Areas Act från 1923 och var avsedd för svarta afrikaner. Det här var före apartheidtiden och Langa kom sedermera att utgöra ett aktivt motståndsområde.  Den 21 mars 1960 dödades här ett flertal personer, samma dag som the Sharpeville massacre.
Idag bor det ca 55.000 människor i Langa, ett område som är drygt tre kvadratkilometer stort.

Vår entusiastiska guide berättar om förhållanden och förutsättningarna i Langa.

Vid vår ankomst till Langa möts vi av de guider som visar turistgrupper runt i området. Turister är en god inkomstkälla och bidrar till samhällets utveckling så vi är välkomna och alls ingen ovanlig syn i kåkstaden.
Vi promenerar in i området med vår guide. Idag är det prydligare än för tolv år sedan och alltfler av invånarna har riktiga hus att bo i. Dock är trångboddheten fortfarande ett stort problem och de sanitära förhållandena är på sina håll undermåliga. Dock har alla mobiltelefon. Vi besöker något hostel där flera familjer kan dela på ett fåtal kvadratmeter och ett gemensamt kök. En uttalad uppgivenhet kan man inte undgå att märka. De här människorna har inte kraften att hålla rent och städat kring sig.
Vid förra besöket kunde vi se grupper av män som över öppen eld grillade fårhuvuden, sk Smileys. Det beskrevs för oss som de fattigas ”snacks”, dvs de billigaste delarna av djuret efter slakt. Denna gång ser vi inget sådant men vi kommer heller inte längst in i området. Denna gång gör vi inget besök i något skjul av korrugerad plåt och wellpapp som vi gjorde för tolv år sedan. Men de här skjulen finns kvar, numera har de elförsörjning och alla är också försedda med parabolantenn. Att kunna se fotboll på TV är prioriterat.

I´m a winner! Jag är en vinnare säger flickan som just gjort tio high five med mig.

Efter att ha besökt olika bostäder och dess invånare kommer vi så småningom till ett dagis. Jag kallar det så. Kanske ska det heta förskola eller något annat, det är i alla fall en plats där de mindre barnen vistas under dagarna medan föräldrarna arbetar. Även detta dagis besökte vi förra gången vi var här. Här kan vi se rejäla förbättringar. Det finns gungor och andra redskap på gården. Allt är rent och snyggt och barnen sprudlande glada. Alla vill göra ”high five” med oss ”vitingar” som kommer på besök och barnen sjunger sånger för oss. Vi återgäldar med Imse Vimse Spindel och barnen tittar förundrat på oss.

Berit har väckt de minsta barnens intresse. Vilken konstig näsa hon har den här bleka kvinnan. Sitter den fast eller är det en sådan där lösnäsa som clowner brukar ha? Bäst att kolla.

Vi avslutar vårt besök i Langa vid ett center med lokala konstnärer och hantverkare. Här finns konst, keramik och konsthantverk till salu. Man kan också få en djupare insikt i kulturlivet, bl a ges trumkurser.
Vi hittar en tavla gjord i sand med en zebra som motiv. Perfekt för vårt nyligen renoverade sovrum. Det blir affär. För ett rimligt pris får vi tavlan och ett vackert leende på köpet.

Ett vackert leende ingår i affärsuppgörelsen.

Nu går färden vidare mot Stellenbosch.

/Bosse

Sydafrika 2020

Hej!

Vi gör en resa till Sydafrika. Det är vårt andra besök i detta vackra land. Vårt första besök var för tolv år sedan och vi reser med samma researrangör denna gång som då. Den här gången är det dock ett annat upplägg. Första veckan ska den välkände kocken Tareq Taylor göra oss sällskap under den första veckan i Kapstaden och Stellenbosch.

Vår resa börjar inte på bästa sätt. Stormen Dennis härjar i norra Europa och vårt flyg från Köpenhamn till London/Heathrow är flera timmar försenat. Det får till följd att vi missar vår flight vidare till Kapstaden. På Heathrow är det lite kaosartat och British Airways som vi är bokade på verkar ha dålig pejl på läget.
Så småningom kommer vi dock iväg med nästa flight till vår destination. Det är en elva och en halv timme lång flygning i en gammal 747:a. Trångt och British Airways excellerar verkligen inte med någon aptitlig flygmat heller. England är ju inte känt som något matmecka överhuvudtaget så det förvånar inte att maten ombord lämnar en del övrigt att önska.

Det är långt till Sydafrika.

Vårt flyg hittar i alla fall till rätt destination och vi får en mjuk och fin landning. Det får vi ge ett litet plus för trots allt. Vårt bagage kommer snart på bandet och vi tar oss snabbt genom tullen. I ankomsthallen möter Heather från Flygmäklarna med en svensk flagga i handen. Vi är tvättäkta svenska turister.
Nu är det slut på släpandet av väskor, de tas omhand av bärare och av Neels, vår busschaufför. Han är en alltid lika glad och positiv man som har satt en ära i att göra ett oklanderligt jobb och kommer under vår tid i Sydafrika att vi flera tillfällen visa sin körskicklighet.

Från flygplatsen åker vi direkt till Waterfront i Kapstaden. Det är ett shopping- och restaurangområde i hamnområdet. Här är folklivet i fullgång med gatumusiker, turister och lokalbefolkning. Nu kan vi ta till oss av den behagliga temperaturen, solen och ljuset. Månader av regn hemma i Sverige byts mot drägligt väder, ja underbart väder faktiskt.
I Waterfront möts vi av Lena Ström, vår guide under resan. Hon hälsar oss på bred malmöitiska och leder oss med raska steg till en restaurang där lunch väntar. Här väntar också de resenärer i gruppen som kommit med andra flyg och inte varit försenade. Sammanlagt är vi trettiosex personer som är med på denna resa. Vår första resa i grupp var just första trippen till Sydafrika, tolv år tidigare. Jag får erkänna att jag den gången var lätt skeptisk just till att resa i grupp med vilt främmande människor. Det visade sig emellertid inte alls vara särskilt besvärligt, tvärtom blev det nya möten med människor och deras erfarenheter.

Afrikanska rytmer möter i hotellfoajén.

Efter en stadig lunch i Waterfront beger vi oss till vårt hotell i området Sea Point. På Hotel President möts vi av afrikanska rytmer och bubbel i glasen medan bagaget lastas av och tas till vårt rum. En liten svit med vardagsrum och separat sovrum möter oss. Utsikt över poolområdet. Här ska vi bo tre nätter innan resan fortsätter till Stellenbosch.

Det här är en resa med mat och vin som inledande tema. Den från TV kända malmökocken Tareq Taylor gör oss sällskap första veckan. Tareq har bland annat deltagit och tagit hem segern i TV-programmet Kockarnas kamp. Han har också stått för matinslagen i ett annat populärt program, Trädgårdsdags med Pernilla Colt Månsson som programledare. På vår resa gästspelar han på olika restauranger som vi besöker och vi avnjuter hans anrättningar framtagna i samarbete med respektive krogs egen kock. Det blir nya kreationer med inspiration från det afrikanska. Det är Tareqs första besök i Sydafrika.
Du som sett Tareq på TV vet att han alltid är en glad och positiv person i rutan med glimten i ögat. När vi umgås med Tareq under vår första vecka i Sydafrika visar det sig att det är precis så han är även utanför rampljuset. Och han lägger ner sin själ i sin matkonst.

Under veckan undfägnas vi diverse delikatesser men också traditionella sydafrikanska maträtter om än med en twist av Tareq Taylor. Landet erbjuder ett stort utbud av kvalitetsviner så någon brist på den varan råder inte heller. Vinproduktion sker främst i regionen Western Cape där Stellenbosch kanske är det mest kända området. Också Paarl och Constantia är kända områden.

Men allt är inte mat och vin. Vi gör en utflykt till den botaniska trädgården, Kirstenbosch, en vacker plats nedanför Taffelberget redan nästa morgon. Det blir en skön promenad i den vackra trädgärden som avslutas med trevlig lunch på en av parkens restauranger.
På kvällen besöker vi restaurangen 6 On Spin i centrala Kapstaden där Tareq tillsammans med tre stabila damer förberett kvällens middag. Han kan berätta att han inledningsvis

Tareq får godkänt på potatisskalning på 6 On Spin.

fick bevisa sin kompetens inför dessa bestämda kvinnor genom att börja skala potatis. En uppgift han lyckades få godkänt på.

Det är nu fjärde dagen på vår resa och vi beger oss till Godahoppsudden för den obligatoriska gruppbilden och den mödosamma vandringen upp till fyren. Lunchen äter vi i Boulders Bay nära Simonstown och kan samtidigt titta på pingvinkolonien.
Kvällen tillbringar vi på Rockwell där vi bjuds på en lokal show som till del handlar om Kapstadens historia. Tareq har fått en ledig dag och har kunnat följa med på vår utflykt tillsammans med sin familj.

Återbesök på Godahoppsudden.

Innan vi lämnar Kapstaden den femte dagen gör vi ett besök i Langa, stadens äldsta kåkstad. Mer om det i en kommande blogg.

Vi hinner också bestiga (med linbana) Taffelberget (Table Mountain) innan resan går vidare till Stellenbosch och vingården Asari.

Bosse

Lite fakta om Sydafrika:
Befolkning: ca 57 miljoner. 80 % är afrikaner/svarta, 10 % vita, 9 % färgade 1 % asiater.
Sydafrika har tre huvudstäder, Kapstaden (3,7 milj), Pretoria (1,7 milj) och Bloemfontein (600.000).
Sydafrika har en yta på 1 219 090 kvadratkilometer och är därmed världens 25:e största land till ytan.

På Harley genom Europa, del 3 – hemresan

Hej!

Efter några dagar i Barcelona med en avslutande konsert med Rolling Stones var det åter dags att packa våra motorcyklar för att vända kosan norrut mot Sverige. Spanska vägar är underbara att köra på, jämna som salsgolv och alls inte som våra med alla lagningar och lappningar, potthål och ibland rent livsfarliga hål mitt i vägbanan. Körteknik med motorcykel (i viss mån också med bil) innebär bl a att man ser så långt fram som möjligt. När du ska ta en kurva ska blicken söka sig till vad man brukar kalla ”the vanishing point”, dvs där du vill gå ur kurvan. Om vägen är dålig måste du samtidigt hålla koll på vägen alldeles framför hojen för att se hål, bulor och annat som kan innebära obehagliga överraskningar. Problemet är inte lika stort i andra länder där kvalitén på vägarna i allmänhet är bättre än här hemma.

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Vi rullar på en bit upp i Frankrike. Dag två sätter vi åter kurs på Alsace. Vi lyckas hamna på en nära nog spikrak väg söder om Strasbourg. Vägen är helt öde när vi åker i långt mer än en timme utan att möta ett enda fordon. Vi kör inte ikapp någon heller. Det är bara vi fyra människor på hela vägsträckan. Inga skyltar någonstans. Det är som att köra på en flera mil lång landningsbana. Det blir efter en stund nästan kusligt. Var leder denna väg? Slutar den i ett stup? Till slut når vi åter bebyggda trakter. Än idag vet jag inte vad det var för en konstig väg vi hamnade på.
Den här dagen stannar vi i Ribeauvillé i regionen Alsace. Vi tar in på ett trevligt hotell och hittar en trevlig restaurang där vi njuter lokala läckerheter (choucroute).

Vi har nu varit på resande fot i två veckor. Mina jeans har gått sönder i vecken vid knäna så jag ser verkligen cool ut. Ingen färdigköpt patina här inte. Jag behöver inte hänga upp dem på kvällarna heller, de står bra för sig själva i ett hörn på hotellrummet.
Med dessa förutsättningar avseende klädval kliver vi in på vinhuset Hügel i Riquewihr. Fyra, vid det här laget, ganska ”ankomna” bikers i lätt slitna och faktiskt ganska skitiga kläder. Vi hälsar och ser hur fyra glas ställs fram för att bjuda på ett smakprov ur sortimentet. Men vi är inte riktigt vad personalen tror och vad vår klädsel utstrålar. Vi är faktiskt pålästa och är inte här av en slump. Vi är här på rekommendation från vinkännaren Håkan Nilsson från Helsingborg. Han har bl a skrivit boken Provsmakning i Alsace. Har köpt den personligen av Håkan vid en vinprovning med Munskänkarna i Hässleholm. Tog mig friheten att ta en kopia på en översiktskarta i boken och den har vi använt som guide när vi besöker vinhus i området.
När vi refererar till Håkan Nilsson händer något lustigt. De framställda flaskorna bärs ut och nya kommer in tillsammans med fler glas. Håkan Nilsson känner man till – och tycker om. Han har skrivit om vinhuset på ett bra sätt och vi är naturligtvis inte de första som kommer hit med Håkans bok i bagaget. Vi är bara de första som ser ut som bovar och banditer. Hunden och håren…

Berit på vinhuset Hügel.

Berit på vinhuset Hügel.

Vi har redan några vinflaskor i vår packning, nämligen några trevliga flaskor från vinhuset Chapoutier i Tain l´Hermitage i Rhonedalens norra del som vi besökte dagen innan. Chapoutier gör utmärkta viner bl a på druvor (Syrah) från Hermitage-kullens sydsida som avgränsar staden i norr. Här i Tain är doften av choklad påtaglig för här hittar man nämligen också chokladhuset Valrhona.
Hur ska vi nu få plats med allt på en motorcykel? Berit har dock väskor som är ”expandable”. Med hjälp av en dragkedja tycks de kunna bli hur stora som helst. Vi får plats med ytterligare åtta (vill jag minnas) flaskor från vinhuset Hügel. Nöjda med detta har vi shoppat färdigt. Nästa dag styr vi vidare norrut och in i Tyskland.

Efter en ganska charmlös etapp på tyska Autobahn når vi den däremot mycket charmiga staden Celle i norra Tyskland. Det blir dagens övernattningsställe. Efter incheckning på ett modernt hotell där vi har sällskap av flera bussresenärer tar vi en promenad på stan och landar så småningom på en indisk restaurang.
Efter att vi nästa morgon vid frukostbuffén chockat bussresenärerna med vår uppsyn är det dags för avfärd. Det börjar dugga lite lätt när vi packar hojarna. Vi sätter av mot Sverige. När vi kört en knapp mil och kommit upp på Autobahn igen duggar det inte längre, det regnar. Ganska snart vräker det ner. Det är som att köra i en svärm småspik, i alla fall om man som jag kör med öppen hjälm. Dessutom ser man allt i ett töcken. Glasögonen blir ju fulla med vatten och rutan likaså. Jag har i två veckor blivit hånad för att jag släpat på en Gore-Texjacka när solen lyst från en klarblå himmel varje dag. Nu kommer den jackan väl till pass.

Regnet håller i sig och blir snarare mer intensivt än avtar. När vi når bron som leder över mot Fehrman (Puttgarden) står husvagnsekipagen på rad efter vägkanten. Det blåser kraftigt och att då köra över bron kan vara direkt farligt med det vindfång en husvagn utgör.
Det är inte så roligt att köra över med motorcykel heller faktiskt. Man får luta emot ordentligt i sidvinden. Vi kommer dock över säkert och fortsätter mot färjan som ska ta oss till Rödby i Danmark. Det är sådär kul att köra på stålgallret upp på färjan. Regnet gör att det är väldigt halt.
I Danmark fortsätter det intensiva regnandet. Mina stövlar är genomsura. Jag är inne på sista paret handskar jag har med mig. De väger hur mycket som helst av vatten. Det är som tur är varmt ute så ingen av oss fryser. Någonstans innan Öresundsbron börjar min Gore-Texjacka tröttna och jag kan förnimma att regnet börjar ta hem vinsten. När vi passerat brofästet på den svenska sidan stannar vi för att ta farväl av varandra. Ylva och Lars ska åka hemåt mot Simrishamn medan Berit och jag ska fortsätta mot Hässleholm. Vi kan inte annat än skratta. Vi är dyngsura efter dagens nära nog sjuttio mil långa körning. I stort sätt alla i hällande regn. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans så en dags regn räcker inte för att få oss på dåligt humör.

Sista störtskuren kommer i höjd med Finjasjön, några få kilometer från vårt hem. Väl hemma på uppfarten åker stövlar, jacka och regnbyxor av. Strumporna vrids ur och stövlarna fylls med tidningspapper. Drygt femhundra mil är avverkade på två veckor. Vi är hemma oskadda (även om det var obehagligt nära utanför Cannes) och med bagaget fyllt med mycket mer än en flock vinflaskor. Ett underbart minne som håller i sig än idag, tretton år senare.

”Live to ride – ride to live!”

Bosse

På Harley genom Europa, del 2

Hej!

I förra bloggen om vår Europatripp 2003 hade vi hunnit fram till Cap dÁdge och fått en fantastisk musselsoppa efter en strapatsrik resa från Antibes.
Efter en god natts sömn (vi hade ju fått både god mat och en flaska vin kvällen innan) var det åter dags att ge sig ut på vägarna i Camargue för den sista etappen ner till Barcelona. Med en rejäl frukost i magen packade vi våra motorcyklar. Det var då jag såg det. Det fanns ingen luft i mitt bakhjul. Jag hade fått punktering – en pyspunka och under natten hade all luft försvunnit ur bakdäcket.
Bara en sak att göra. Ta sig till närmaste Harley-verkstad och få det fixat. Att försöka laga på plats var inte att tänka på. Sagt och gjort, jag ringde SOS International och förklarade att det ”var jag igen” och kunde de fixa en bärgare? Jodå, efter mindre än en halvtimme var bärgaren på plats och dagens etapp inleddes i hytten på lastbilen. Vi hade kollat upp var närmsta Harley-verkstad fanns och det var i staden Bèziers. Den låg i alla fall åt rätt håll längs med A9 som leder ner mot Barcelona.
Där drack vi kaffe tvärs över gatan från verkstaden sett, kunde köpa ännu en souvenirtröja i Harley-butiken och snacka lite med verkstaden. Det visade sig vara en pytteliten stålcord som krupit in i däcket och orsakat punkteringen. Sannolikt hade den smugit sig in dagen innan när jag tvingades ut på vägrenen i samband med olyckan i Cannes.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Resten av resan ner till Barcelona gick utan ytterligare problem. Ja, det vill säga Lasses Road King fortsatte att sörpla i sig olja i nära nog samma omfattning som den drack bensin. Lasse hade lämnat in sin maskin till ”världens bästa Harley-mek” någonstans på den skånska landsbygden. Han visste hur man fick fart på en trött Evo. Men trimningen blev inte så lyckad som förespeglats och minns jag rätt lämnade Lars senare sin hoj till en mer kompetent verkstad och fick ordning på maskinen. Hela vårt lager av medhavd olja gick ner i Lasses hoj. Som tur var drack varken Berits eller min hoj någon olja under resan. Originaldelar även när man trimmar kan vara ett klokt val. Och i vilket fall som helst ska man välja beprövade delar och en duktig mekaniker. Själv hade jag 2001 bytt min kam till en Screami´n Eagle (SE-4 vill jag minnas) och satt in ett Dyna 2000 dual-fire tändsystem. Fick Heritagen att gå mycket bättre men med bibehållen hållbarhet och utan ”biverkningar”.

Barc_13

Ylva tröttnar aldrig på att hålla om Lars – antingen hon sitter bak på hans Harley eller inte.

Vi lyckades så småningom i alla fall krångla oss in till centrum i Barcelona med värkande kopplingshand efter mycket köande i infartslederna. Varmt var det också, närmare 40 grader (än 37) i luften. Vårt enkla hotell låg bara knappt hundra meter från La Rambla. Ylva hade bokat och försäkrat sig om att det fanns garage för motorcyklarna. Det dånade ordentligt i den smala gränden när vi körde fram till hotellentrén. Vi checkade in med vår packning och frågade efter garaget. Tjejen i receptionen visade oss ett lagerrum bakom receptionen. Fyra trappor ner från gatan till receptionen och två ytterligare till lagerrummet. Hon hade missförstått och trodde vi kom på varsin trampcykel. Ridå!

Mer eller mindre galna människor finns det gått om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Mer eller mindre galna människor finns det gott om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Ett kvarter bort hittade vi ett parkeringsgarage och där låste vi samman våra hojar som vi gjort tidigare under veckan. Där stod de sedan och var orörda när vi hämtade dem några dagar senare.
Barcelona fullkomligt kokade av Harley-Davidson. ca 50.000 hade kommit till stan för att delta i 100-årsjubiléet. Italienarna var mest galna. De körde Ramblan upp och ner vilt gasande så avgassmällarna ekade mellan husen. På festområdet fanns tusentals Harleys uppställda i alla tänkbara modeller – och en del otänkbara. Det enorma menageri av människor som rörde sig där och inne i stan var också i många fall osannolika. Den ena exhibitionisten överglänste den andra.
Inne på festområdet fanns butiker, utställningar och scener av olika slag – som sig bör på en mc-träff. Vi träffade på en del folk som vi kände från HOG (Harley Owners Group). Jag hade varit på en kurs i södra Frankrike ett år tidigare och fått en del nya kontakter från olika länder runt om i Europa, Afrika och Saudi-Arabien.
Vi kunde också hämta ut våra konsertbiljetter som bokat hemifrån. Sista kvällen i Barcelona hade nämligen Rolling Stones en konsert  på Palau Saint Jordi i anslutning till festområdet. Där var vi och ungefär 100.000 andra galningar och såg Mick Jagger och de andra medlemmarna i bandet spela. Jag har letat efter några bilder från detta men kan inte hitta några tyvärr.
Rolling Stones-konserten blev en värdig avslutning på vårt Barcelonabesök.

Ett litet bildgalleri

Klicka på bilderna för större.

Gissar att Barcelonas befolkning drog en lättnadens suck när vi, 50.000 halvtokiga Harley-Davidson-entusiaster lämnade staden med mullrande maskiner, skrikande sirener och en sista ljudlig avgassmäll.

Fortsättning följer.

Barcelona – alltid värt ett besök!

Bosse