Var drar vi gränsen?

Dagens politiker tar ofta till uttrycket oacceptabelt när de vill visa handlingskraft. Men ord är knappast liktydigt med handling. Det finns en tendens i Sverige att samhället backar när enskilda människor, grupper av människor, organisationer eller till och med länder bryter lagar, regler eller internationell rätt. Vi upprörs, knyter näven i byxfickan och utbrister att det är OACCEPTABELT!

En företeelse som inte ens hade något namn för något decennium sedan är blåljussabotage. Numera är det förhållandevis vanligt. Räddningstjänsten kan inte köra fram till brand eller ambulanser kan inte komma fram och hjälpa skadade eller sjuka människor för att en pöbel ägnar sig åt stenkastning eller beskjuter med raketer. Polisbilar sticks i brand och poliserna utsätts för stenkastning.
Senaste händelsen var i påskhelgen och var inget annat än fullfjädrade upplopp. En motdemonstration urartade innan det som de ville protestera mot ens hade börjat. En stor grupp gavs sig direkt på polisen och totalförstörde polisbilar och skadade flera andra. Flera poliser fick föras till sjukhus med skador. Över hundra polismän blev i olika grad skadade när helgens våldsamma upplopp sammanfattades.
Polisen backade för att ”undvika våld”. Polisen är de enda som i fredstid har rätt att använda våld i Sverige. Det är staten som har vad man brukar kalla våldsmonopol och den uppgiften är det alltså polismyndigheten som har rätt att upprätthålla. Problemet är att polisen uppenbarligen inte har varken verktygen, resurserna, taktiken eller viljan att upprätthålla våldsmonopolet. Möjligen inte heller modet. Det senare kan förklaras av för dåliga arbetsvillkor, främst dålig lön. Är det verkligen värt att utsätta sig för risken att skadas eller i värsta fall dödas för en lön under 30.000 i månaden? Men det är mer än själva lönen som påverkar. Dålig ledning och bristande stöd från våra ansvariga politiker är säkert också en faktor.

Det väcker frågan var vi ska dra gränsen i vårt land? Hur mycket samhällsfarliga avsteg ska vi acceptera? Hur länge ska vi backa? När ska vi ge mandat för polisen att upprätthålla allmän lag och ordning så att vanligt folk, vi som betalar kan vistas i säkerhet på gator och torg? Vilka resurser måste vi skjuta till för att polisen ska kunna lösa sin uppgift?
Varför är vi svenskar generellt så undfallande mot de som bryter mot lagar, regler, gammal hävd, etc. Varför tar vi så stor hänsyn till människor som bryter mot lagen medan vi inte visar omtanke och respekt för de som utsätts för dessa missdådare.

En het potatis i efterspelet har varit Ebba Buschs (KD) uttalande om varför det var hundratalet poliser som skadades och inte hundratals upprorsmakarare. Ebba Busch undrade varför polisen inte använde sina tjänstevapen. Det blev ett j-vla liv för att tala klarspråk. Hela vänsterkollektivet gick i taket och Sveriges justitieminister, Morgan Johansson tog i från tårna och undrade om Ebba Busch ”inte var riktigt klok?”.
Helt bortsett från att dylikt språkbruk inte anstår ett statsråd är just frågan om varför polisen var just så undfallande, hellre tog stryk än upprätthöll allmän ordning? Någonstans måste man dra gränsen. Hur mycket våld får en pöbel utsätta samhället för innan samhället tar i med hårdhandskarna och drar gränsen? Hit men inte längre!
Det är lite som med barnuppfostran. Har man inte satt tydliga gränser blir barnet lätt gränslöst och då är det inte så lätt att styra in på den rätta vägen i efterhand. Nu är det i elfte timmer och femtionionde minuten att sätta dessa gränser i vuxenvärlden också. Jag hoppas bara att klockan inte redan är fem över tolv.

För att travestera på Torbjörn Fälldin – ”Håll gränsen!”

/Bosse

Krig i Europa – en vattendelare i Sverige

Det råder krig i Europa, det värsta i sitt slag sedan 1945. Rysslands anfall på Ukraina har satt en hel del på sin spets. Egentligen borde många av oss sett det komma långt tidigare om jag får travestera på en av förre statsministerns favorituttryck. Putin har ärligt talat flaggat ganska tydligt för vad han har för planer men inte minst i Sverige tittar vi gärna åt ett annat mindre konfliktfyllt håll.

En del av oss har varit negativa till den hämningslösa nedrustning Sverige gjort av både det militära och civila försvaret. Andra har hejat på och ropat på mer. Själv tog jag ställning redan år 2000 då jag valde att lämna Flygvapnet efter 30 års tjänstgöring. Jag har skrivit om det tidigare så tänker inte utveckla vidare här.
När vi sedan drabbades av COVID-19 i mars 2020 kunde jag om jag hade haft lust slå mig för bröstet och säga – vad var det jag sa? Då i mars 2020 visade det sig att den beredskap som fanns i Sverige för en pandemi var otillräcklig för att inte säga obefintlig. Den 13 mars skrev jag ett inlägg om detta på denna blogg. Till min förvåning stod politiker och höga tjänstemän från allehanda myndigheter i olika medier med gapande munnar och påstod att detta kunde man verkligen inte förutse men nu skulle kraftåtgärder vidtas. Fast egentligen var vi ju ganska många som förutsåg detta för åratal sedan även om vi inte kunde veta att det var just en pandemi som skulle drabba oss. Men att man behöver beredskap och redundans (för att använda ett fint ord) för olika extraordinära händelser det borde inte vara så svårt att fatta. Man kunde ju frågat sin granne Finland, de har behållt sina beredskapslager och underhåller dem, väl skyddade på hemlig plats. Där är naiviteten inte så framträdande.

Nu har det utbrutit krig i Europa. Det kom också oväntat och var inget man kunde förvänta sig – på vissa håll. Men andra blev inte lika förvånade.
Dags att upprusta och bråttom har det blivit. Det svenska försvaret ska kunna möte en kris, ett krig, ett anfall. Men ärligt talat är det inte så enkelt som det kanske låter i vissa öron. Det handlar inte bara om det militära försvaret utan minst lika mycket den civila beredskapen och förmågan. Energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och distribution, skydd för civilbefolkningen och sjukvård måste fungera. Skolgång likaså och barnomsorg. Samhället måste fungera i så stor omfattning som möjligt. Ledning och samordning på nationell, regional och lokal nivå måste också vara effektiv och väl inövad. Det är den knappast idag.

Allt detta och mycket därtill kostar inte bara pengar utan kräver dessutom tid för att kunna återtas, byggas upp. Sverige har med anledning av Rysslands angreppskrig mot Ukraina trots allt vaknat upp. Såväl politiker som allmänheten ställs nu inför vägval. Vilken väg ska vi välja? Kommer Putin fortsätta sin expansionistiska politik och hur kommer det i så fall att drabba Sverige direkt eller indirekt? Oavsett den fortsatta utvecklingen är förhoppningen att arbetet med att stärka landets säkerhet fortsätter oförtrutet och gärna med högre tempo och inte minst högre svansföring.
De som läst tidigare inlägg vet att jag förespråkar ett medlemskap i NATO. Bättre att lösa hemförsäkring innan huset står i lågor som många uttrycker det idag. Men NATO är inte något Columbi ägg, en enkel lösning på militärt och civilt försvar av Sverige. Det är viktigt att se hela bilden. Landet måste rustas på alla områden för att stå robust i framtida kriser av vilket slag de än må vara.

Den politik som förs är förödande för landet och befolkningen. Extremt höga skatter, ineffektiv förvaltning och felaktiga prioriteringar utarmar såväl människor som företag. Det gör oss beroende av utlandet på en mängd olika områden, inte minst jordbruket i Sverige verkar under tunga bördor. Det ger ett svagt och sårbart samhälle med en alltför stor andel bidragsberoende människor samtidigt som självförsörjningsgraden minskar.

I september går Sverige till val. Det blir en vattendelare.
Hur många vill se en mer progressiv styrning av landet syftande till att stärka vår motståndskraft parat med fortsatt utveckling och välstånd?
Hur många vill behålla nuvarande styre med saktfärdighet, obeslutsamhet och t o m feghet i vissa fall. Hur många vill leva kvar i bidragsberoende och med en aggressiv diktators hot hängande över landet?

Jag vet vad jag önskar mig efter september 2022

/Bosse

Fred till vilket pris som helst

Försvarsalliansen NATO har tydligt uttalat att man inte har för avsikt att gå in i kriget i Ukraina med militär trupp. Det skulle innebära ett storkrig i Europa hävdar man. Så är det förmodligen. I den stund som NATO ger sig in i konflikten mellan Ryssland och Ukraina så är det liktydigt med krig mellan öst och väst, ett tredje världskrig. Det är verkligen inget man önskar sig.
Man skulle kunna tro att världen skulle lärt sig något efter det förra världskriget men sanningen är nog tyvärr att en stor del av världens befolkning aldrig lär sig – varken i stort eller smått.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj önskar sig en NFZ, No Fly Zone, dvs att NATO ska stänga luftrummet över Ukraina. Detta för att hindra ryskt flyg att bomba och raketbeskjuta framförallt sjukhus, barnhem och civila bostadsområden.
Innebörden blir att ryska flygstridskrafter och NATO-flyg som upprätthåller zonen konfronteras och därmed är krigshandlingar mellan parterna ett faktum.

Hur mycket ska då västvärlden tåla av Putins aggression mot väst? Hur mycket ska Ukrainas folk behöva utstå av rysk grymhet? När ska den demokratiska världen ingripa och sätta stopp för vår tids värsta despot? Vilket pris måste vi betala för att upprätthålla demokratin i Europa? Måste vi utkämpa ett tredje världskrig för att försvara våra suveränitet?
Många frågor som ingen har ett enkelt och självklart svar. Med ryggradsreflex och direkt när jag ställer mig dessa frågor blir det spontana svaret att krig ska undvikas till vilket pris som helst. Men med lite eftertanke är det ju inte vad jag egentligen tycker och tror på.
Till vilket pris som helst skulle ju innebära att jag är beredd att ge upp frihet, demokrati, rätten att uttrycka min åsikt, osv, osv. Det priset är jag inte beredd att att betala och de är också dessa värden jag en gång för mer än femtio år sedan var redo att försvara med det yttersta priset när jag tog värvning i Flygvapnet. Det har inte ändrat sig sedan dess.

I Sverige har vi Försvarsmakten. Fram till den 31 december 1974 var namnet istället Krigsmakten. Jag ska ärligt erkänna att jag när jag steg innanför grindarna på dåvarande Kungliga Krigsflygskolan i Ljungbyhed 1971 inte reflekterade över varken benämningen Krigsmakten eller Krigsflygskolan. Men det har hela tiden handlat om försvar och aldrig om angrepp. Om Sverige skulle ägnat sig åt angrepp på andra nationer hade jag inte engagerat mig i sådan verksamhet, det är jag helt säker på.

År 2000 lämnade jag in min ansökan om avsked från Försvarsmakten/Flygvapnet. Mina bevekelsegrunder var flera. Den omfattande nedmonteringen av såväl det militära som det civila försvaret hade inletts med en sällan skådat frenesi, beslut om nedläggning av F10 i Ängelholm (min hemmaflottilj) var fattat och en omriktning av Försvarsmakten från försvar av Sverige till internationella operationer pågick. Ingen av dessa tre faktorer tilltalade mig.
Jag var övertygad om att Sverige inom 10 till 20 år skulle vara tvunget att bygga upp sin försvarsförmåga igen varför nedrustningen för mig framstod som rent ut sagt idiotisk.
Mina möjligheter till stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter blev starkt begränsade om jag ville stanna i södra Sverige.
Jag var tveksam till om jag ville engagera mig i utlandsmissioner. Därmed inte sagt att jag inte känner stor respekt för de uppoffringar många gjort på de olika utlandsuppdrag som Försvarsmakten deltagit i över tid.

Nu står Sverige och övriga Europa inför ett påtagligt hot från ett aggressivt Ryssland. När ska vi säga stopp, nu räcker det? Ja, Sverige lär ju inte vara det land som först röstar för en intervention mot Putin och den ryska krigsmakten. Vi lär sannolikt rösta för tyst diplomati, förhandlingar, eftergifter och allt annat som till varje pris kan undvika ett krig. Det priset är inte värt att betala och tyvärr tror jag inte heller att den taktiken kommer att bita på en despot som Putin. Alla tecken på svaghet lär istället sporra denne man att ta ytterligare ett steg framåt.
Å andra sidan är inte Sveriges röst särskilt tung i det europeiska sammanhanget, inte heller när det gäller USA beslut i den här frågan. Vi är ju som bekant inte med i NATO och regeringen har tydligt markerad att man här vill gå Putin till mötes och avstå medlemskap.
Istället blir det NATOs gemensamma beslut som avgör om man ska ta sig an Ryssland och sätta stopp för Putins framfart. Någonstans går det naturligtvis en smärtgräns för vad som kan accepteras och när den är nådd står vi inför ett storkrig i Europa. Antingen är det NATO som ger sig in i konflikten eller så är det Putin som ger sig på ett NATO-land först. Oavsett vilket så riskerar vi ett tredje världskrig.

Att Sverige i den situationen skulle stå utanför i kraft av vår allianslöshet är osannolikt. Tvärtom riskerar vi att i ett inledningsskede var ett av de första länderna som drabbas och då dessutom stå utan hjälp från andra länder. Hade den svenska regeringen, gärna i samklang med Finland tydligt markerat att nu ansluter vi oss till NATO och avvisar Putins hot om vedergällning är det min övertygelse att vi hade höjt tröskeln för diktatorn i öster och bidragit till ökad stabilitet i norra Europa.
Om det sedan krävs att vi måste sätta in militära medel mot Ryssland för att få stopp på Putin så må det vara så. Det är priset vi måste betala för att värna vår suveränitet.

Inte till vilket pris som helst.

/Bosse

S taktik hindrar NATO-ansökan

Den svenska regeringen står fast vid sin linje att Sverige inte ska gå med i NATO. Man anför ett par olika argument som man tycker stödjer sitt beslut.
Ett argument som framhållits av försvarsminister Hultqvist är att i rådande säkerhetspolitiska läge med Rysslands anfallskrig i Ukraina skulle en svensk ansökan om medlemskap kunna rubba stabiliteten i vår del av världen. Det är såklart struntprat. Stabiliteten är ju obefintlig och kan väl knappast bli mycket sämre.
Ett annat argument har varit att alliansfriheten har gynnat oss väl under många år. Oförmågan att se att förutsättningarna är annorlunda i dagsläget, att Sveriges civila och militära försvar är svagare än på mycket länge efter den nedmontering som skedde under 90- och början på 2000-talet är anmärkningsvärd.

Jag har länge närt tanken att regeringen verkligen är rädda för Putin. De vill inte stöta sig med honom. Han har ju uttalat tydliga krav på att bl a Sverige inte får gå med i NATO. Kraven har numera backats upp med hot om kraftfulla åtgärder, t o m militära.
Men är det detta som får regeringen att så hårdnackat hålla fast vid sin säkerhetspolitiska doktrin och med all önskvärd tydlighet slå fast att Sverige SKA INTE gå med i NATO? Pang! Där slog dörren igen.

Jag har börjat tänka om. Jag tror inte längre att det är Putin som hindrar regeringen från att ansöka om medlemskap. Det är inte säkerhetspolitiska realiteter, rätt eller fel tolkade som ligger i vågskålen. Nej, det är helt andra faktorer som styr socialdemokraternas beslut att tacka nej till för landet välbehövliga säkerhetsgarantier.

Det är det stundande valet. Även om opinionen har svängt till förmån för ett NATO-medlemskap de senaste veckorna och att det nu är fler som vill vi ska gå med än det är de som är emot har regeringen tydligt klargjort att man inte lyssnar på opinionen. Så även om socialdemokraternas linje i NATO-frågan ligger fast och det skulle innebära några färre röster kan det vara värt det så länge vänsterblocket får fler mandat än den andra sidan.
Skulle man säga ja till NATO blir nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte glada för att uttrycka det milt. Hur blir det då med samarbetet i en ny regeringsbildning efter valet? Väldigt jobbigt förmodligen.
För Socialdemokraterna är det helt överskuggande målet att sitta kvar i Rosenbad. Allt annat är av underordnad betydelse. Frågan är om deras taktik håller eller de får respass ut ur Rosenbad efter september?

Om jag bedömer den genomsnittlige svenska väljaren rätt blir NATO-frågan ändå inte avgörande. I det avseendet får man ge Reinfeldt rätt, det flesta tycker att försvaret är ett särintresse. Och Putin hinner nog inte med så mycket mer otyg innan valet så NATO-frågan försvinner diskret ut i kulisserna medan nya avsnitt av Robinson och repriser på Så mycket bättre tar över scenen.
Frågan blir då istället hur många sossar som får nog av skenande el- och drivmedelspriser. Än ligger socialdemokraterna högt i opinionsundersökningarna och förtroendet för statsministern är högt. Men vad händer när plånböckerna börjar gapa tomma, när uppsägningarna kommer, när matpriserna pekar rakt uppåt och semesterresan blir inställd för pengarna är slut? Har Damberg tillräckligt med bidrag att dela ut för att hålla den socialdemokratiske väljaren nöjd?
Får svensken till slut nog av världens högsta skatter men långt ifrån högst värde per skattekrona? Är acceptansen för bidragslinjen som blir alltmer absurd i vårt land så stadigt förankrad i den svenska folksjälen att det håller en mandatperiod till? Jag hoppas innerligt inte det.

Gud bevare fosterlandet – Socialdemokraterna gör det i vilket fall inte.

/Bosse

Inget är som väntan

Det ryska krigsmaskineriet rullar på i Ukraina. Det är ett besinningslöst våld de ryska trupperna sprider kring sig. Krigets lagar, Genèvekonventionen lämnas uppenbarligen utan avseende när skolor, sjukhus och bostadsområden bombas och beskjuts.
Västvärlden har satt in historiskt kraftfulla sanktioner mot Putin och hans anhang men det har hittills inte fått diktatorn att minska sina krigshandlingar och jag frågar mig vad som skulle kunna få honom att göra det. Svaret är sannolikt inget utom fysisk utslagning av Putin själv och hela hans krigsmakt. Ingetdera låter sig göras utan enorma insatser och med högt risktagande.

Det är inget hugskott Vladimir Putin ägnar sig åt. Han har en tydlig agenda med sitt agerande. Man kan tycka att västerländska makthavare och bedömare borde sett det komma men det är som bekant inte en av de starkaste grenarna många av våra politiker besitter. Med efterklokhetens ljus är det enkelt att se vad som varit på gång under mer än ett decennium. Vi lät det ske i Georgien, Ossetien 2008 och den fria världens reaktion när Krim annekterades 2014 var heller inte särkilt högljudd.
Man kan kalla det provstickor eller lackmuspapper, en test på hur omvärlden skulle reagera. Skulle vi bjuda Putin motstånd? När det inte blev så satte han nästa steg i sin plan i verket. Ett skoningslöst storanfall mot hela Ukraina. Men detta är inte det sista steget i Putins plan att återupprätta det forna ryska imperiet. Flera bitar saknas fortfarande. Vad som står näst på tur vet vi inte men en inte alltför chansartad gissning är de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen, möjligen i omvänd ordning och kanske med ett mellanstick i Moldavien.

Var sätter det då Sverige i för situation? I elfte timmen har svenska politiker vaknat upp ur sin slummer eller rättare sagt från en djup törnrosasömn. Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 drog såväl vänsterblocket som högerblocket i svensk politik slutsatsen att den eviga freden inträtt, åtminstone i vår del av världen. Det svenska försvaret, både det militära som det civila bokstavligen slaktades med en sällan skådad effektivitet. Den lilla spillra som återstod av Försvarsmakten omstrukturerades till att delta i internationella insatser. Den personal som som inte förband sig att delta i utlandstjänstgöring fick se sig om efter en annan arbetsgivare. Försvaret av det egna landet behövdes inte längre.
Det var såklart ett flagrant misstag och det kan var och en se nu, några av oss redan då. Men lite yrvaket har nu hela den svenska politikereliten insett att vi måste rusta upp för den ryska björnen har krupit ur sitt ide och är på jakt efter de bästa bären. Och en hel del av de bästa ställena ligger mitt framför nosen på nallen.

Väst med Tyskland i spetsen har gjort sig beroende av rysk gas och olja. Man har till och med bundit ris åt egen rygg genom att stänga ner flertalet av sina kärnkraftverk och därmed gjort sig helt beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det har gjort tyskarna undfallande mot Putin. Vi har alla var och en på sitt sätt varit medlöpare och visat undfallenhet mot landet i öster. Så medan vi stått med mössan i hand och våra ryggar krökta har Putins tuppkam växt. Den har växt så till den milda grad att han nu ser oss alla som hackkycklingar.
Men nu är det en begynnande revolt i hönshuset. De flesta kycklingarna sätter sig på tvären men ett par vågar inte riktigt ta sig an mobbaren. Det är Sverige och Finland som tvekar och tvekar och försöker gömma sig bakom de andra tuffare hönorna. Men förr eller senare är risken att de andra inte orkar mer och då blir hönorna Sverige och Finland ett enkelt byte.

Sveriges regering företrädd av statsministern, försvarsministern och utrikesministern framhåller att vår sk alliansfrihet har tjänat oss väl och det har den kanske. Men vi är ju inte riktigt alliansfria. Vi har ett nära för att inte säga mycket nära samarbete med NATO och därtill med flera västländer inkl USA genom diverse olika samarbetsavtal inom försvarsområdet. Det vi inte har är säkerhetsgarantier från NATO enligt artikel 5. Det vi har är ett halvmesyr. Vi hoppas på hjälp men vi vill helst inte hjälpa till själva. Hur tror ni det kommer att falla ut? Den som lyssnat på Jens Stoltenberg (generalsekreterare NATO) och president Joe Biden de senaste dagarna borde kunna dra slutsatsen att NATO kommer inte att sätta in militär trupp i ett icke NATO-land. Man vill i det längsta undvika ett krig med Ryssland.
”Den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast”. Regeringen menar att man inte kan ändra en säkerhetspolitisk inriktning hux flux. Det skulle kunna äventyra stabiliteten i vårt område hävdar man. Jag och många med mig påstår att det har inte varit så instabilt sedan de kalla krigets dagar och att laga efter läge vore klokt av regeringen. Det man borde sett långt tidigare och vidtagit åtgärder mot måste man göra nu – innan det är försent. Nu är inte tid för politiskt käbbel och taktiserande inför kommande val. Nu är tid att se till landets och befolkningens bästa (borde det i och för sig alltid vara).


*Det civila och militära försvaret måste rustas upp skyndsamt, så snabbt det nu går. Att bygga försvar tar tid.
*Vi måste omgående söka medlemskap i NATO. Inte om det blir värre, inte nästa vecka, nästa månad, efter valet. Det måste ske NU. Inte när Putin står med en fot på vårt territorium, då är det så dags. Då blir vi ett nytt Ukraina.
*Vi måste göra oss oberoende av rysk energi. Inse att kärnkraften måste fungera och byggas ut till andra stabila alternativ finns. Vindkraft är och förblir ett komplement. Riv upp självdestruktiva beslut som t ex att uran inte får utvinnas i Sverige

Hur ska vi klara av alla dessa utgifter? Gör en pragmatisk översyn av skattesystemet och offentlig förvaltning. Vi har bland de högsta skatterna i världen om inte de allra högsta nu med den utväxling vi får på energi- och drivmedelspriser. Men vi får förhållandevis lite per skattekrona. I välfärdsligan ligger vi långt från förstaplatsen, närmare bestämt på trettonde plats bland jämförbara länder.

Slutsatsen blir att Sveriges regering måste kasta dogmerna överbord snarast helst senast igår och ta sin uppgift på största allvar i såväl det akuta som i det långsiktiga. Min förhoppning är förvisso att vi ska få en icke-socialistisk regering efter valet i höst men det här budskapet kan lika gärna gälla den eventuella regeringen.

För Sverige i en orolig tid!

/Bosse

NATO:s tid är nu

Säkerhetsläget i Europa är sämre än på mycket länge. Ryssland mobiliserar på gränsen mot Ukraina och ställer orimliga krav mot västvärlden. I Sverige har Försvarsmakten förstärkt sin närvaro på Gotland och på andra platser i landet på samma gång som Ryssland seglat in med tre tunga landstigningsfartyg i Östersjön. Sannolikt har man nu hela åtta liknande enheter i det som en gång benämndes ”Fredens hav”. Vilka avsikter Ryssland har med dessa enheter vet vi dagsläget inte.
Sammantaget vill Ryssland begränsa NATO:s rörelsefrihet och destabilisera den europeiska säkerhetsordningen, bl a vill man förbjuda Sverige och Finland att söka medlemskap i NATO.

I det avseendet kan Putins Ryssland vara lugnt. Sveriges socialdemokratiska regering har inte för avsikt att söka medlemskap i NATO. Man vill i dagsläget inte ens rösta för en sk NATO-option vilket Finland däremot gjort. Socialdemokraterna med Peter Hultqvist (försvarsminister) anser att genom att avstå från medlemskap i NATO bidrar Sverige till stabilitet i området. Det hävdas från vissa håll t o m att ett NATO-medlemskap skulle innebära att Sverige fick ta den första smällen i en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO.

Den stabilitet som regeringen pekar på existerar inte i dagsläget när Ryssland ensidigt har skruvat upp tonläget till något som kan liknas vid ett crescendo. Att vi skulle undvika att ta första smällen vid en väpnad konflikt stämmer heller inte då Sveriges strategiska läge innebär att en invasion av Gotland effektivt skulle trycka tillbaka NATO västerut och minimera militäralliansens möjlighet att försvara Baltikum. Genom att besätta Gotland får Ryssland full kontroll över Östersjön såväl till havs som i luften. Det är möjligt genom att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på ön. Därmed kan Ryssland skaffa sig förutsättningar för att utöva påtryckningar mot de baltiska staterna. I detta läge har man alltså inte inlett någon väpnad konflikt med något annat NATO-land. Sverige blir ett verktyg för diplomatiska påtryckningar mot de tre baltiska länderna.
Innan ett sådant anfall mot Gotland genomförs kan man anta att avledande operationer genomförs i andra områden för att flytta fokus från det egentliga målet.

Ett tänkbart scenario i Europa om det skulle komma till det värsta skulle därför kunna bli ett inledande anfall mot Gotland redan innan något ytterligare händer militärt i Ukraina. På så vis vingklipper man NATO på ett betydande sätt.
Då är det också försent för Hultqvist att komma springande till Jens Stoltenberg med ansökningshandlingarna. Skulle Sverige beviljas medlemskap i NATO när ryssen redan satt sin fot på svensk mark är det ju detsamma som att NATO befinner sig i ett fullskaligt krig med Ryssland redan innan bläcket hunnit torka.

Min teori är därför att om vi nu skyndsamt ansöker om medlemskap kan enligt Stoltenberg en sådan ansökan snabbt beviljas. Väljer Ryssland trots detta att anfalla Gotland är det inte Sverige som anfalls utan hela NATO (30+ länder). Detta torde vara en högre tröskel att kliva över för Putin och hans generaler och dessutom en garanti för Sverige om hjälp utifrån. Tyvärr är min förhoppning att Hultqvist och den svenska regeringen ska ta sitt förnuft till fånga obefintlig. Den saktfärdighet och oförmåga som vår regering uppvisar i denna som i så många andra frågor tyder inte på något annat.

Värna Sveriges suveränitet.

/Bosse

Bilden är som alla säkert förstår betydligt mer komplex än det som redovisas i min korta text. Jag har dock valt att hålla texten kort väl medveten om att de flesta inte vill läsa långa inlagor med komplicerade orsakssammanhang.
Den som ändå är intresserad kan med fördel ta del av omfattande material på bl a Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida, https://kkrva.se/ samt på olika mediesidor.

Galen energi- och miljöpolitik

Det är väl ingen som missat att vi i Sverige just nu har galet högt pris på el och historiskt höga drivmedelspriser. Vi har också en energiminister i den nyligen bildade regeringen under ledning av Magdalena Andersson. Den nya energiministern, Khashayar Farmanbar sitter trots den minst sagt besvärliga situationen för landets elkonsumenter och de som är beroende av den egna bilen lugnt och stillas i båten. Inte heller situationen för företagen och deras produktionsförutsättningar lockar ministern till att röra sig. Att lantbrukarna får ökade kostnader som i förlängningen kommer att chockhöja matpriserna ser ministern mer som en viktig signal till att vi ska ställa om samhället enligt en agenda framtvingad av ett parti som har runt 4 % av väljarnas stöd, Miljöpartiet som inte längre ens finns kvar i regeringen.

De pengar som nu måste läggas på orimliga el- och drivmedelspriser försvinner från övrig konsumtion. De minskar företagens intäkter och leder till ökad arbetslöshet. När företagen går sämre påverkar det i sin tur börsen och tvingar också företagen till prishöjningar. Hänger ni med? Just det, det betyder inflation och då stiger räntorna som ger hushållen sämre köpkraft vilket minskar konsumtionen och då går företagen sämre och då… Ja, ni ser hela bilden. Ja, dessutom innebär inflationen att kronan förlorar i värde, utländska varor blir dyrare. Dessutom minskar ju nu också skatteintäkterna pga minskad konsumtion. Så den hutlöst höga skatten på el och drivmedel som staten tjänar grova pengar på förlorar de på minskad övrig konsumtion.

Energiminister Khashayar Farmanbar har inte förmågan att se hela bilden av de olika faktorer som påverkar såväl den enskildes ekonomi som samhällsekonomin i sin helhet. Därför sitter han still och avvaktar kraftfullt.

Det är i och för sig anmärkningsvärt att energiministern inte ser ”the whole picture” men det som är ännu värre är att statsministern inte heller tycks fatta orsakssammanhangen. Att hon tillsatt Farmanbar som energiminister visar i sig på ett osedvanligt dåligt omdöme. Att hon inte heller nu när krisen är ett fullbordat faktum ingriper och styr in energiministern på rätt kurs är ännu märkligare. Tänker hon verkligen stillatigande låta det gå käpprätt åt skogen?

Nu är ju inte det svenska folket känt för att upphäva sin stämma och gå ut på gator och torg för att protestera (om det inte är för någon sak i fjärran land, t ex BLM och liknande). Vi knyter hellre näven i byxfickan, gnäller vid fikabordet på jobbet och vid köksbordet och sedan går hälften av oss till valurnorna och röstar på samma gamla socialistpartier och samma politik som ger högre och högre skatter och mindre och mindre per skattekrona. Sedan är vi några få som skriver insändare, bloggar och skriker lite högre. Vi blir oftast stämplade som alarmistiska. ”Inte kan det väl bli så j-kligt? Nu tog du väl i.”
Gjorde jag verkligen det? Jag är inte så säker. Med nuvarande politik och sättet som vårt land leds på är jag rädd att hela samhällsbygget undermineras och vi drivs in fattigdom med otillräcklig samhällsservice. Men statsministern, energiministern och deras regeringskollegor sitter lugnt i båten. Det drabbar ju som bekant sällan de som ställt till med eländet.

Stackars Sverige och svenskarna.

/Bosse

Sverige och NATO

Det har de senaste dagarna börjat dyka upp enstaka inslag i nyhetssändningarna och några notiser i tidningarna om det försämrade säkerhetsläget i Europa. Bakgrunden är Rysslands agerande gentemot Ukraina och Putins krav på NATO som främst framförts till USA. Putin kräver i princip en helt ny säkerhetsordning i Europa där enskilda staters suveränitet helt kringskärs.
Detta är naturligtvis helt oacceptabelt av alla berörda parter och det vet såklart Putin också. Statsministern och försvarsministern har också i olika uttalanden klargjort att det också är Sveriges ståndpunkt i frågan. Man har också sagt sig vilja ha ett fördjupat samarbete med NATO där vi ju redan idag har ett nära samarbete. Men av någon anledning vill man inte löpa linan ut och ansöka om medlemskap i den västliga försvarsalliansen. Det tycks finnas en hårdnackad kärna i det socialdemokratiska partiet som motsätter sig medlemskap på för mig okända grunder. Är det en rädsla att stöta sig med Kreml som ligger bakom eller är det en kvarleva från den tid då Sverige hävdade neutralitet? Dagar som söker sig bakåt till Andra världskriget. Jag blir svaret skyldig.

Från vänsterhåll tonas gärna hotet från öst ner. Man hävdar att Putin inte har något intresse i Sverige men den senaste tidens retorik från rysk sida borde väl ändå tydligt visa att så visst är fallet. Putin har ju klart och tydligt uttryckt att Sverige såväl som Finland inte ska tillåtas att ansluta sig till NATO.

En medvetenhet har trots allt infunnit sig hos regeringen sedan en tid tillbaka och det militära försvaret har fått ökade resurser. Regementen har återupprättats och flygflottiljen F16 i Uppsala har också återtagits. Den här återuppbyggnaden av det militära försvaret är nödvändig för att säkerställa Sveriges suveränitet och avhållande effekt mot en militär intervention från främmande makt. Dock är det en såväl praktisk som ekonomisk omöjlighet för ett litet land som Sverige med 11 miljoner invånare att hålla en militär styrka som ensam kan stå emot en stormakt som Ryssland. Därför ska vi naturligtvis se till att säkra vårt land genom ett nära samarbete med demokratiska krafter i vår omvärld, i klartext den västliga försvarsalliansen NATO.

Den svenska befolkningen är generellt ointresserad av försvarsfrågor. Sverige har inte befunnit sig i krig på tvåhundrafemtio år, inte sedan 1809 då ryssarna härjade i de norra delarna av landet. Därtill är kunskapen om det politiska stormaktsspelet dålig precis som kännedomen om militärstrategiska samband. Det gör försvarsfrågan sval för att inte säga iskall i politiska sammanhang. I sin tur innebär det svag mediabevakning vilket ju inte ökar intresset hos folket.
Det politiska röstfisket agnas istället med välfärdens hjärtefrågor, äldreomsorg, barnomsorg, skola och en del annat. Alls inte oviktiga frågor, tvärtom. Men hela vår välfärd vilar på grunden av ett fritt och demokratiskt samhälle och det kräver att vi kan hävda vår frihet och suveränitet gentemot yttre hot. När Putin står med ena foten på Gotland är det för sent att skicka en ansökan till NATO-högkvarteret i Bryssel. Det bör göras nu, det är redan i elfte timmen och femtionionde minuten.

Den svenska saktfärdigheten kan kosta mer än den smakar.

/Bosse

Gängkriminalitet

Gängkriminalitet är ett ämne som diskuteras flitigt i Sverige numera. Senast i raden att ta upp ämnet är Magdalena Anderson (S), vår nuvarande finansminister som i helgen valdes till ny partiledare i Socialdemokraterna. Innevarande vecka hoppas hon bli Sveriges första kvinna på statsministerposten, dvs om Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet kan få igenom en del av sina krav och släpper fram Magdalena Andersson. Hursomhelst med det på något sätt blir säkert Magdalena Andersson statsminister innan veckan är slut.

Sverige har ett enormt problem med gängkriminalitet, värst i Europa påstås det på många håll i såväl svensk som utländsk media och så kan det nog vara. Var och varannan dag rapporteras om skjutningar och sprängningar runtom i vårt land. Underliggande kriminalitet kan man läsa om i mera finstilta notiser.
Alla politiker med självaktning fördömer i olika starka ordalag gängkriminaliteten så fort en mikrofon sticks upp deras ansikte men därifrån till att få bukt med eländet tycks det vara långt för att inte säga oändligt. Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att komma tillrätta med problemet? Hur har det kunnat bli så här? Vad ska vi göra för att få stopp på våldet?

Frågorna är många men något Columbi ägg står knappast att finna. Snarare är det en rad åtgärder på ett flertal olika områden och nivåer som krävs för att vända trenden. Och det kommer att ta tid, lång tid.
Att det kommer att ta tid om det nu är möjligt tror jag att de flesta är eniga om. Vad som ska göras råder däremot ingen enighet om hos de politiska partierna, inte heller vad orsaken till problemen är. Vissa fakta är också känsliga att säga högt, beröringsskräcken är utbredd. Några olika förslag är fler poliser, hårdare straff och så bättre integration av utrikes födda såklart. Minskad invandring hörs också från vissa håll. Personligen tror jag att de är alla dessa exempel i olika grad och en del annat som krävs. Sannolikt en del annat också som jag inte kommit på. Hoppas någon annan gör det och gör det snart.

Häromveckan föreslog Kristdemokraterna att en lag som skrotades 1976 skulle väckas till liv igen. Det handlar om missfirmelse av tjänsteman (17 kap 5§ i Brottsbalken) som syftade till att ge straffrättsligt skydd till olika ämbetsmän. Man ska inte kunna förolämpa t ex poliser med nedsättande tillmälen.
Olika debattörer (bl a Leif GW Persson) tyckte dock att det var ett nära nog löjligt förslag av ringa eller ingen betydelse för polisens tjänsteutövning. Jag är inte beredd att hålla med. Såklart är det som enskild åtgärd ingen lösning på gängkriminalitet eller blåljussabotage men som en del i ett ökat rättsmedvetande kan det utgöra en byggsten. Respekten för polisen likväl som andra ämbetsgrenar i samhället behöver återupprättas. Det skulle helt enkelt öka polisens effektivitet.

Istället för att angripa gängkriminalitet enbart uppifrån kan man faktiskt undergräva genom att sätta stopp också för det som kommit att kallas bagatellbrott. Det är faktiskt inte okänt att dessa sk enklare brott är inkörsporten till grövre brottslighet. Det som börjar med snatteri eskalerar inte sällan till cykelstölder, olovlig körning, bilstöld, narkotikabrott, personrån, misshandel och i värsta fall till mord. Får man härja fritt kan det snabbt gå utför för mycket unga människor som hamnar i livslång kriminalitet i vad som dessutom kan bli väldigt korta liv.

Med andra ord tror jag att man ska inte bara hyvla på toppen utan också krympa basen så mycket som möjligt med tydliga gränsdragningar och skarpa sanktioner. Det kan man göra genom att sänka toleranströskeln. Säg nej medan det finns någon som lyssnar. Som det är nu tycks en del grupper helt strunta i polisens auktoritet och dessutom komma undan med det.

Som medborgare måste vi stå upp för det samhälle vi vill ha.

/Bo

Hej vad det går!

Just nu pratas det mycket om höghastighetståg åtminstone här i Skåne och inte minst i trakterna runt Hässleholm. Det finns en uttalad oro för att framdragningen av nya banor för just höghastighetståg ska göra stora ingrepp i naturen med förlorade naturvärden som följd. I dagarna har Länsstyrelsen i Skåne bytt fot från avrådan till avvaktande i väntan på vad Trafikverket ska komma fram till i sina undersökningar om var själva banan ska dras fram.
Bl a är Äspehöjden på Hovdala naturområde hotad. Här finns en av landets största bestånd av avenbok som ett exempel. Hovdala har blivit ett mycket uppskattat rekreationsområde för såväl kommunens invånare som för tillresande från övriga landet och från norra Europa. Efter att militären lämnade Hässleholm i början på seklet har Hovdala utvecklats med vandringsleder och andra friluftsarrangemang. Även om en höghastighetsbana tar begränsad del av området i anspråk är risken att hela området kommer att påverkas negativt.

Är då inte höghastighetståg något som vi måste ha? Utvecklingen kan väl inte stoppas? Vi lever ju ändå på 2020-talet. Min personliga uppfattning är att vi kanske måste släppa fram höghastighetståg också i Sverige men först långt fram i tiden från nu. Sverige är ett långt land men med en förhållande till sin yta liten befolkning. Förvisso är befolkningstätheten som störst i de södra delarna av landet, från Mälardalen och söderut så koncentrationen är inom ca 70 mils avstånd från respektive tätorter som är berörda. Inte så långt egentligen.

De höghastighetståg man planerar för idag ska köras i en hastighet på 320 km/tim att jämföra med dagens tåg som kör mellan 160 km/tim och 200 km/tim. En resa från Stockholm till Malmö tar med dagens tåg som snabbast 4,5 timmar. Med höghastighetståg blir restiden 2,5 timmar. Men då ska man beakta att det är om man inte stannar på mellanliggande stationer. Man kör non-stop mellan huvudstaden och Malmö. Så ska man kunna hoppa på längs med sträckan blir det alltså betydligt längre restid än 2,5 timmar. Tåget ska accelerera och bromsa in ett antal gånger efter sträckan. Någon siffra på restid kan jag tyvärr inte ange men en gissning är att det kanske adderar en timme till på restiden mellan de två städerna – minst.

Nästa fråga blir hur många kommer att välja höghastighetståget för att resa på de sträckor man tänkt sig (Stockholm – Malmö och Stockholm – Göteborg)? På sträckan Stockholm – Göteborg är tidsvinsten beräknad till en timme och en kvart så i det fallet är det inte mycket att tjäna på mot det tåg som finns idag. En annan faktor blir naturligtvis biljettpriset.
Trafikverket har beräknat kostnaden för projektet till någonstans mellan 215 – 365 miljarder kronor i 2019 års penningvärde. Enligt en studie vid KTH skulle kostnaden kunna bli betydligt lägre, 160 – 190 miljarder. Man hävdar att den kostnadsbilden ligger närmare sanningen vid en internationell jämförelse förutsatt att man använder effektiv teknik. I det fallet hänvisar man till erfarenheter från främst Frankrike och Spanien. Enkelt förklarat kan man på vissa sträckor bygga med en något mindre komplicerad teknik och ändå ha god säkerhet och hållbarhet med hanterbara underhållskostnader menar KTH. Genom att man på dessa begränsade sträckor kan sänka hastigheten från de tänkta 320 km/tim till 300 km/tim eller 280 km/tim kan banorna också byggas med snävare radier för att runda olika hinder eller undvika naturområden. Tidsförlusten blir försumbar hävdar KTH, det ska röra sig om minuter.

KTH menar också att biljettpriserna på sikt bör bli förhållandevis låga om man projekterar kostnadseffektivt.
Men man säger också att 80 % av trafiken kommer att härröra från mellanliggande stationer och med ovanstående resonemang kommer alltså restiden mellan ändstationerna att bli längre än den angivna utom för de tåg som kör non-stop, dvs 20 % av den totala trafiken.
I studien berör man också befintliga tågbanor och menar där att kapacitet frigörs på dagens järnvägsnät inte minst för godstrafiken som i dag får stå tillbaka för snabbare persontrafik. I förlängningen skulle en effektivare godstrafik ge vinster för näringsliv och miljö (minskad lastbilstrafik bl a). Också långsammare persontåg skulle kunna få bättre punktlighet tror KTH:s järnvägsgrupp.

Med ovanstående i tankarna återkommer jag till frågan vem som ska åka med höghastighetstågen? Nedanstående resonemang grundar sig helt på mina egna gissningar bör påpekas. Framtiden kommer att visa om jag gjort kloka antaganden eller är helt ute och reser (med tåg eller annat färdmedel).
I Sverige bor det idag 10 miljoner människor. Hur många av dessa som reser med tåg en eller flera gånger under ett år kan jag inte utröna men enligt en utredning (ISBN 978-91-7729-871-7) från KTH:s järnvägsgrupp gjordes 221 miljoner resor med tåg i Sverige under 2016. Antalet resor har naturligtvis minskat pga pandemin men kommer sannolikt att öka i takt med att vi lyckas bemästra COVID-19. Hur mycket och hur snabbt kan man bara gissa. Något pandemin lärt oss är att man kan sköta en hel del utan att resa och träffas fysiskt i konferensrum och på kontor. Den lärdomen kommer troligen att leva kvar hos oss en lång tid framöver vilket innebär att vi kommer att resa mindre överhuvudtaget. Samtidigt kommer behovet av sociala resor för att träffa familj och vänner att bestå och troligen öka över tid.

Min slutsats är dock att Sverige inte behöver någon höghastighetsbana än på många år. Det finns annat vi kan lägga 250 miljarder kronor på som bör komma före. Under pandemin har det uppdagats en hel rad brister i det svenska samhället. T ex behöver vi ha en bättre beredskap för kriser. I och för sig ingen överraskning för många av oss men vissa såg det inte komma. Vår befintliga infrastruktur är eftersatt så kanske ska vi rusta upp våra vägar och befintlig järnväg först. Skolan behöver också reformeras och bli just en skola där eleverna får kunskap att ta med sig in i vuxenlivet. Polisen behöver rustas upp precis som försvaret. Äldreomsorgen har en gigantisk utmaning med behov av omfattande utbildningsinsatser för att ge de äldre en anständig omvårdnad.
Göran Persson lånade 250 miljarder ur pensionssystemet. De pengarna borde återföras till sina rättmätiga ägare, nämligen Sveriges pensionärer. Alla som jobbat ett långt liv i detta land men som trots det lever under fattigdomsgränsen för att våra politiker slösar bort våra skattemedel på diverse tveksamma projekt.
Vår elförsörjning har i dagarna varit i ropet. Här finns också hål att stoppa i. Förpassa Miljöpartiet till klimataktivisternas skräphög och satsa på effektiv energiförsörjning och forskning för framtidens generationer.

Listan kan göras hur lång som helst på åtgärder som skulle göra nytta och vara till glädje för landets befolkning innan alla dessa miljarder satsas på höghastighetståg. Tids nog kommer då förutsättningarna för höghastighetståg finnas och då har den tekniska utvecklingen tagit ytterliga kliv framåt med mer effektiv framdrivning och förhoppningsvis mindre inverkan på omgivningarna.

Vett och sans istället för plakatpolitik.

/Bosse

Källor:

KTH Studie ”Nya stambanor och höghastighetståg – nyttor och kostnader

KTH Järnvägsgrupp utredning ISBN 978-91-7729-871-7