Gängkriminalitet

Gängkriminalitet är ett ämne som diskuteras flitigt i Sverige numera. Senast i raden att ta upp ämnet är Magdalena Anderson (S), vår nuvarande finansminister som i helgen valdes till ny partiledare i Socialdemokraterna. Innevarande vecka hoppas hon bli Sveriges första kvinna på statsministerposten, dvs om Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet kan få igenom en del av sina krav och släpper fram Magdalena Andersson. Hursomhelst med det på något sätt blir säkert Magdalena Andersson statsminister innan veckan är slut.

Sverige har ett enormt problem med gängkriminalitet, värst i Europa påstås det på många håll i såväl svensk som utländsk media och så kan det nog vara. Var och varannan dag rapporteras om skjutningar och sprängningar runtom i vårt land. Underliggande kriminalitet kan man läsa om i mera finstilta notiser.
Alla politiker med självaktning fördömer i olika starka ordalag gängkriminaliteten så fort en mikrofon sticks upp deras ansikte men därifrån till att få bukt med eländet tycks det vara långt för att inte säga oändligt. Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att komma tillrätta med problemet? Hur har det kunnat bli så här? Vad ska vi göra för att få stopp på våldet?

Frågorna är många men något Columbi ägg står knappast att finna. Snarare är det en rad åtgärder på ett flertal olika områden och nivåer som krävs för att vända trenden. Och det kommer att ta tid, lång tid.
Att det kommer att ta tid om det nu är möjligt tror jag att de flesta är eniga om. Vad som ska göras råder däremot ingen enighet om hos de politiska partierna, inte heller vad orsaken till problemen är. Vissa fakta är också känsliga att säga högt, beröringsskräcken är utbredd. Några olika förslag är fler poliser, hårdare straff och så bättre integration av utrikes födda såklart. Minskad invandring hörs också från vissa håll. Personligen tror jag att de är alla dessa exempel i olika grad och en del annat som krävs. Sannolikt en del annat också som jag inte kommit på. Hoppas någon annan gör det och gör det snart.

Häromveckan föreslog Kristdemokraterna att en lag som skrotades 1976 skulle väckas till liv igen. Det handlar om missfirmelse av tjänsteman (17 kap 5§ i Brottsbalken) som syftade till att ge straffrättsligt skydd till olika ämbetsmän. Man ska inte kunna förolämpa t ex poliser med nedsättande tillmälen.
Olika debattörer (bl a Leif GW Persson) tyckte dock att det var ett nära nog löjligt förslag av ringa eller ingen betydelse för polisens tjänsteutövning. Jag är inte beredd att hålla med. Såklart är det som enskild åtgärd ingen lösning på gängkriminalitet eller blåljussabotage men som en del i ett ökat rättsmedvetande kan det utgöra en byggsten. Respekten för polisen likväl som andra ämbetsgrenar i samhället behöver återupprättas. Det skulle helt enkelt öka polisens effektivitet.

Istället för att angripa gängkriminalitet enbart uppifrån kan man faktiskt undergräva genom att sätta stopp också för det som kommit att kallas bagatellbrott. Det är faktiskt inte okänt att dessa sk enklare brott är inkörsporten till grövre brottslighet. Det som börjar med snatteri eskalerar inte sällan till cykelstölder, olovlig körning, bilstöld, narkotikabrott, personrån, misshandel och i värsta fall till mord. Får man härja fritt kan det snabbt gå utför för mycket unga människor som hamnar i livslång kriminalitet i vad som dessutom kan bli väldigt korta liv.

Med andra ord tror jag att man ska inte bara hyvla på toppen utan också krympa basen så mycket som möjligt med tydliga gränsdragningar och skarpa sanktioner. Det kan man göra genom att sänka toleranströskeln. Säg nej medan det finns någon som lyssnar. Som det är nu tycks en del grupper helt strunta i polisens auktoritet och dessutom komma undan med det.

Som medborgare måste vi stå upp för det samhälle vi vill ha.

/Bo

Hej vad det går!

Just nu pratas det mycket om höghastighetståg åtminstone här i Skåne och inte minst i trakterna runt Hässleholm. Det finns en uttalad oro för att framdragningen av nya banor för just höghastighetståg ska göra stora ingrepp i naturen med förlorade naturvärden som följd. I dagarna har Länsstyrelsen i Skåne bytt fot från avrådan till avvaktande i väntan på vad Trafikverket ska komma fram till i sina undersökningar om var själva banan ska dras fram.
Bl a är Äspehöjden på Hovdala naturområde hotad. Här finns en av landets största bestånd av avenbok som ett exempel. Hovdala har blivit ett mycket uppskattat rekreationsområde för såväl kommunens invånare som för tillresande från övriga landet och från norra Europa. Efter att militären lämnade Hässleholm i början på seklet har Hovdala utvecklats med vandringsleder och andra friluftsarrangemang. Även om en höghastighetsbana tar begränsad del av området i anspråk är risken att hela området kommer att påverkas negativt.

Är då inte höghastighetståg något som vi måste ha? Utvecklingen kan väl inte stoppas? Vi lever ju ändå på 2020-talet. Min personliga uppfattning är att vi kanske måste släppa fram höghastighetståg också i Sverige men först långt fram i tiden från nu. Sverige är ett långt land men med en förhållande till sin yta liten befolkning. Förvisso är befolkningstätheten som störst i de södra delarna av landet, från Mälardalen och söderut så koncentrationen är inom ca 70 mils avstånd från respektive tätorter som är berörda. Inte så långt egentligen.

De höghastighetståg man planerar för idag ska köras i en hastighet på 320 km/tim att jämföra med dagens tåg som kör mellan 160 km/tim och 200 km/tim. En resa från Stockholm till Malmö tar med dagens tåg som snabbast 4,5 timmar. Med höghastighetståg blir restiden 2,5 timmar. Men då ska man beakta att det är om man inte stannar på mellanliggande stationer. Man kör non-stop mellan huvudstaden och Malmö. Så ska man kunna hoppa på längs med sträckan blir det alltså betydligt längre restid än 2,5 timmar. Tåget ska accelerera och bromsa in ett antal gånger efter sträckan. Någon siffra på restid kan jag tyvärr inte ange men en gissning är att det kanske adderar en timme till på restiden mellan de två städerna – minst.

Nästa fråga blir hur många kommer att välja höghastighetståget för att resa på de sträckor man tänkt sig (Stockholm – Malmö och Stockholm – Göteborg)? På sträckan Stockholm – Göteborg är tidsvinsten beräknad till en timme och en kvart så i det fallet är det inte mycket att tjäna på mot det tåg som finns idag. En annan faktor blir naturligtvis biljettpriset.
Trafikverket har beräknat kostnaden för projektet till någonstans mellan 215 – 365 miljarder kronor i 2019 års penningvärde. Enligt en studie vid KTH skulle kostnaden kunna bli betydligt lägre, 160 – 190 miljarder. Man hävdar att den kostnadsbilden ligger närmare sanningen vid en internationell jämförelse förutsatt att man använder effektiv teknik. I det fallet hänvisar man till erfarenheter från främst Frankrike och Spanien. Enkelt förklarat kan man på vissa sträckor bygga med en något mindre komplicerad teknik och ändå ha god säkerhet och hållbarhet med hanterbara underhållskostnader menar KTH. Genom att man på dessa begränsade sträckor kan sänka hastigheten från de tänkta 320 km/tim till 300 km/tim eller 280 km/tim kan banorna också byggas med snävare radier för att runda olika hinder eller undvika naturområden. Tidsförlusten blir försumbar hävdar KTH, det ska röra sig om minuter.

KTH menar också att biljettpriserna på sikt bör bli förhållandevis låga om man projekterar kostnadseffektivt.
Men man säger också att 80 % av trafiken kommer att härröra från mellanliggande stationer och med ovanstående resonemang kommer alltså restiden mellan ändstationerna att bli längre än den angivna utom för de tåg som kör non-stop, dvs 20 % av den totala trafiken.
I studien berör man också befintliga tågbanor och menar där att kapacitet frigörs på dagens järnvägsnät inte minst för godstrafiken som i dag får stå tillbaka för snabbare persontrafik. I förlängningen skulle en effektivare godstrafik ge vinster för näringsliv och miljö (minskad lastbilstrafik bl a). Också långsammare persontåg skulle kunna få bättre punktlighet tror KTH:s järnvägsgrupp.

Med ovanstående i tankarna återkommer jag till frågan vem som ska åka med höghastighetstågen? Nedanstående resonemang grundar sig helt på mina egna gissningar bör påpekas. Framtiden kommer att visa om jag gjort kloka antaganden eller är helt ute och reser (med tåg eller annat färdmedel).
I Sverige bor det idag 10 miljoner människor. Hur många av dessa som reser med tåg en eller flera gånger under ett år kan jag inte utröna men enligt en utredning (ISBN 978-91-7729-871-7) från KTH:s järnvägsgrupp gjordes 221 miljoner resor med tåg i Sverige under 2016. Antalet resor har naturligtvis minskat pga pandemin men kommer sannolikt att öka i takt med att vi lyckas bemästra COVID-19. Hur mycket och hur snabbt kan man bara gissa. Något pandemin lärt oss är att man kan sköta en hel del utan att resa och träffas fysiskt i konferensrum och på kontor. Den lärdomen kommer troligen att leva kvar hos oss en lång tid framöver vilket innebär att vi kommer att resa mindre överhuvudtaget. Samtidigt kommer behovet av sociala resor för att träffa familj och vänner att bestå och troligen öka över tid.

Min slutsats är dock att Sverige inte behöver någon höghastighetsbana än på många år. Det finns annat vi kan lägga 250 miljarder kronor på som bör komma före. Under pandemin har det uppdagats en hel rad brister i det svenska samhället. T ex behöver vi ha en bättre beredskap för kriser. I och för sig ingen överraskning för många av oss men vissa såg det inte komma. Vår befintliga infrastruktur är eftersatt så kanske ska vi rusta upp våra vägar och befintlig järnväg först. Skolan behöver också reformeras och bli just en skola där eleverna får kunskap att ta med sig in i vuxenlivet. Polisen behöver rustas upp precis som försvaret. Äldreomsorgen har en gigantisk utmaning med behov av omfattande utbildningsinsatser för att ge de äldre en anständig omvårdnad.
Göran Persson lånade 250 miljarder ur pensionssystemet. De pengarna borde återföras till sina rättmätiga ägare, nämligen Sveriges pensionärer. Alla som jobbat ett långt liv i detta land men som trots det lever under fattigdomsgränsen för att våra politiker slösar bort våra skattemedel på diverse tveksamma projekt.
Vår elförsörjning har i dagarna varit i ropet. Här finns också hål att stoppa i. Förpassa Miljöpartiet till klimataktivisternas skräphög och satsa på effektiv energiförsörjning och forskning för framtidens generationer.

Listan kan göras hur lång som helst på åtgärder som skulle göra nytta och vara till glädje för landets befolkning innan alla dessa miljarder satsas på höghastighetståg. Tids nog kommer då förutsättningarna för höghastighetståg finnas och då har den tekniska utvecklingen tagit ytterliga kliv framåt med mer effektiv framdrivning och förhoppningsvis mindre inverkan på omgivningarna.

Vett och sans istället för plakatpolitik.

/Bosse

Källor:

KTH Studie ”Nya stambanor och höghastighetståg – nyttor och kostnader

KTH Järnvägsgrupp utredning ISBN 978-91-7729-871-7

Den som väntar

Efter snart ett år med COVID-19 dristar jag mig till att påstå att vi lever i pandemins tidevarv. Nu har vi nått nästa fas i denna farsots gäckande av våra liv. Ännu ser vi inte slutet men vi väntar. Nu är det vaccinet många av oss vill åt. Aldrig har väl en spruta i armen varit så efterlängtad som nu. Det är en annan väntan.

Men när kommer den då, sprutan? När kommer brevet från sjukvården, från någon av landets regioner som ger dig rätt att boka tid för din vaccination? Sverige har per den 25 januari i år vaccinerat 1,92 per 100.000 invånare. I Danmark har man lyckats ungefär dubbelt så bra med 3,69 medan Israel utklassar de flesta länder med en siffra 46,71. I Storbritannien är siffran 11,38. Allt enligt Oxford University som sammanställer vaccinationstakten i olika länder. Sverige har en lägre takt än EU-länderna i genomsnitt.
Senaste nytt här i Region Skåne är att man är osäker på leveranserna av vaccin och därför avvaktar med utskick av brev till nästa grupp (70+) som står i tur för vaccination. Breven ligger färdiga på tryckeriet, klara att skickas ut men… Vi väntar.
Man frågar sig varför vi inte tycks lyckas särskilt bra med något i vårt land just nu? Vi släpar efter medan andra länder uppvisar betydligt effektivare hantering och därmed sannolikt skyddar sin befolkning bättre.

Nja, säger du. Det hävdas ju att vi har en eftersläpning i rapporteringen av vaccinationerna medan andra länder har en snabbare rapportering. Det skulle betyda att vi egentligen vaccinerar lika snabbt och omfattande som de flesta jämförbara länder.
Då vill jag påminna om att när det gäller dödstal i denna förskräckliga sjukdom har man haft ett liknande resonemang i Sverige – fast tvärtom. Vi har hävdat att andra länder har haft en eftersläpning i rapporteringen av döda medan vi har haft en snabb rapportering av dödstalen. Slutsatsen av det skulle vara att vi haft liknande antal döda i förhållande till folkmängd som andra länder. Så är det som bekant inte. Vi har betydligt sämre utfall än t ex våra nordiska grannar. Men som bekant kan man bevisa det mesta med statistik.

Ju längre vi måste upprätthålla strikta restriktioner ju mer hämmas vi som individer och samhälle. Det ger i sin tur långsiktiga effekter av pandemin som är svåra att överblicka men det finns anledning att tro att de kommer att påverka samhället i många år framöver, decennier gissar jag.
Exempel på orosmoln är hur distansutbildning av våra unga påverkar kunskapsnivåer och hur möjligheter till högre studier eventuellt försvåras av detta med minskad tillgång till rätt utbildad arbetskraft i framtiden som följd.
Annat som kommer att ge negativa effekter är konkurser i främst småföretag och tillhörande arbetslöshet. I förlängningen kommer det att ge minskade skatteintäkter och därmed minskad välfärd. Våra politiker kommer såklart att ropa på höjda skatter men det kommer i sin tur att ge minskade investeringar i det privata näringslivet och i förlängningen sämre tillväxt.
Någon ljusning när det gäller politikernas förmåga att sätta sig in i näringslivets villkor och hur det fungerar i verkligheten är tyvärr inte att hoppas på.

Det pratas också allt oftare om den psykiska hälsan och hur den påverkas av isolering. Antalet kontakter med andra människor har minskat kraftig för de flesta av oss. Människan är som bekant ett socialt djur och eremitliv är inte för de flesta av oss. Det är ändå det vi just nu ska ägna oss åt för att begränsa virusets härjningar. För oss som lever tillsammans med någon går det väl ändå an men jag tänker på alla som lever singelliv. I Sverige är det en ansenlig andel av alla hushåll som är just singelhushåll. Enligt SCB:s senaste statistik (sept 2020) är det närmare bestämt 18 % (knappt 1,9 miljoner) av befolkningen (ensamstående utan barn). 51 % av dessa är kvinnor.
Fysisk beröring är en viktig del i samvaron med andra människor och det är ju inte heller att rekommendera i dessa tider. Vi skakar inte hand, vi kramas inte, inte ens våra nära och jag förmodar att dating inte är så lockande heller. Vilka konsekvenser denna uteblivna kontakt med medmänniskor får på sikt tror jag egentligen inte att någon i dagsläget med säkerhet kan uttala sig om. Men på vissa håll befaras ökad psykisk ohälsa och fler självmord. Bägge tragiska effekter som också kommer att ge avtryck i samhällsutvecklingen. Här kan vi alla säkert bidra till att minska effekterna. Med dagens moderna teknik kan man ändå ta kontakt med vänner och släktingar med hjälp av t ex Face Time eller om den man vill kontakta inte är tekniskt bevandrad eller utrustad så är ett gammaldags telefonsamtal bättre än ingenting. Tror inte någon blir störd av en fråga om hur det står till. Medmänsklighet är viktigare än någonsin och inte bara till nära vänner ut så långt ut i bekantskapskretsen som möjligt.

I veckan lyckades jag i alla fall träffa några kamrater under betryggande former, utomhus och med behörigt avstånd. Vi var allt som allt sex stycken av åtta i kamratkretsen som sågs under ett par timmar på eftermiddagen. Vi har under mer än trettio år träffats regelbundet, först som Round Table-medlemmar och efter att vi alla fyllt fyrtio i en konstellation som kallas PM (Past Member). Det är viktiga vänner i mitt liv och våra träffar är alltid livgivande energiinjektioner. Under pandemin har vi bara träffats vid något enstaka tillfälle mot månatliga träffar i normala tider. Det är något som gjort livet torftigare och nu väntar vi på att vi ska kunna återgå till vår normala mötesrutin.

Det är många som väntar och det är många saker att vänta på. Hela livet väntar och gör det runtom i hela världen. Vi är många som är trötta på att vänta men jag tror att någon rivstart blir det inte. Livet kommer att smyga sig på oss så sakteliga efterhand som pandemin ebbar ut. Den som väntar…

Vänta inte med att tvätta händerna och hålla avstånd.

/Bosse

Round Table. En internationell sammanslutning för unga män från olika yrkesgrupper mellan 22 och 40 år gamla. Det finns en motsvarande sammanslutning för kvinnor, Ladies Circle.

Vinnare och förlorare

Ett nytt år har sett dagens ljus. Snön har lagt sig över hela landet (nästan iallafall) men egentligen har det ju inte hänt ett endaste dugg bara för att vi har bytt en siffra i almanackan.
Det mesta är precis som det var igår – eller hur? Det känns ungefär som om världen har stannat upp, ungefär som livet stannat upp trots att dagarna kommer och går, räkningarna dimper ner i brevlådan ungefär som innan. Ja, nu kommer de ju bara varannan dag förstås för PostNord har trots portohöjningar inte råd att dela ut post varje dag. Men bortsett från den lilla detaljen så…

Rapporterna om dödsfall pga COVID-19 fortsätter att lägga sordin på tillvaron och människorna bakom siffrorna har såklart drabbats mångfalt värre än vi som bara blir sorgsna över de negativa beskeden. Pandemin har också delat upp oss i vinnare och förlorare. En del av oss påverkas inte alls av Coronasmittan, eller iallafall i en ganska begränsad omfattning. Visst, vi måste alla skydda oss från smitta för ingen vet vem som drabbas med den yttersta konsekvensen – döden – eller vem som går symptomfri ur sjukdomen. Men för många rullar ändå vardagen på ungefär som vanligt. Man har sitt jobb, sin inkomst och möjligen är fritiden lite mer blek än den var för ett år sedan.
Andra har mist jobbet eller riskerar att mista det, framtiden är osäker. Krögare tvingas till konkurs och andra företagare likaså. De kan räkna sig till förlorarna.

Foto: Annika Persson, Precious People Photographer.

En bransch som sällan nämns är frisörbranschen. Frisörer är enligt min erfarenhet en kategori hantverkare som ses på lite med ett leende av många. ”Klippa lite hår – det är väl egentligen inte något riktigt jobb?” Jag har varit gift med en frisör, en frisörmästare i fyrtio år. Jag har lärt mig mycket under de här åren om yrkets villkor. Det är inte vem som helst som klarar av att jobba som frisör och ännu färre som gör det i mer än fyrtio år. Det är ett tufft jobb både fysiskt och psykiskt. Och det är närkontakt med människor, fysisk kontakt. Det är ju förutsättningen för jobbet.


”Håll ut, håll avstånd, undvik kontakt med andra människor”. Det är budskapet från allt från kungen själv till statsministern, till den numera med stjärnstatus behängda Tegnell. Men det kan inte en frisör leva upp till. Frisören måste ta i sina kunder, om han eller hon har några vill säga. Kunderna har ju fått uppmaningen att inte gå i butiker, på gym eller till frisören. Men också hos frisören rullar räkningarna in var och varannan dag. Hyror, löner och inte minst skatter ska ju betalas antingen det görs några klipp eller ej (ursäkta den gamla vitsen). Jo, men det finns ju jättemycket stödpaket till företagen. Det säger ju regeringen varje gång en företagare gnäller – och gnäller gör ju företagarna hela tiden eller hur?
NEJ! Det finns inga fungerande stödpaket som öser pengar över småföretagen. Jo, de finns i politikernas retorik men i praktiken fungerar de dåligt eller inte alls. Så nej, några pengar rullar inte in ens varannan dag, De rullar inte in alls för tillfället. Kanske kommer det något besked om när man kan söka vissa stöd efter den 15:e februari men då kan det vara försent, för frisören precis som för krögaren och alla anställda som skramlar med kastruller eller klipper med saxen i luften. Under tiden sitter statsministern och hans fru i statstelevisionen och pratar om köttgrytor. Inte så konstigt egentligen för de är ju runt dessa politiker trivs bäst. Men frisören, krögaren, caféägaren och butiksbiträdet har ingen köttgryta att se fram emot. De tillhör kategorien förlorare i spåren efter pandemin. Kanske blir följden av det att också statsministerns köttgryta blir magrare när skatteintäkterna gör en störtdykning pga av alla konkurser men det blir inte för allt annat först fått stryka på foten.

Vinnare eller förlorare – vilket lag tillhör du?

/Bosse

Den kluvna tungan

Gör inte som jag gör, gör som jag säger. Känns det igen eller är det möjligen tvärtom?
Svenska ministrar excellerar i att uppmana oss medborgare till återhållsamhet och isolering medan de själva gör tvärtom. När det gäller ministrarna själva gäller inte restriktioner och solidaritet för att begränsa smittspridning av COVID-19. De står över oss vanliga. Det är en slående likhet med den forna Sovjetunionens nomenklatura – samhällets elit.

Statsministern själv ansåg sig behöva besöka ett köpcentrum i centrala Stockholm någon dag innan jul. Det tyckte Morgan Johansson, justitieminister också att han behövde och tog en inköpsrunda på köpcentrat Nova Lund. Finansminister Magdalena Andersson drog på skidsemester till Sälen och myndighetschefen för MSB, Dan Eliasson ville ha lite sol i vintermörkret och tog flyget till Kanarieöarna. Också Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har varit på inköpsrunda i vimlet.

Det blir svårt för Stefan Löfven att hålla några presskonferenser framöver och predika om att ”nu är det slut på festandet, gå inte i butiker och på gym”. Han får väl lägga till att det gäller alla utom nomenklaturan, dvs han själv och hans ministrar och kanske några till få utvalda. Och därmed har han diskvalificerat sig själv och sin regering, hans myndighetschefer åker med i samma svep. Brukar inte ta till svordomar i mina texter men Fck´m! De är inte mina ledare. De har inte mitt förtroende. Jag har aldrig sympatiserat med den socialistiska tanken men har ändå kunnat känna förtroende för regeringsföreträdare som kompetenta, omdömesgilla personer även om vi haft olika politiska synsätt. Men för de här anhanget känner jag bara förakt. De är odugliga, fulla med lögn och saknar såväl kompetens som omdöme. Kretiner rätt och slätt.

Nu lägger vi 2020 bakom oss och går in 2021. Det börjar lika illa som 2020 slutar men jag vill ändå tro att det sakta men säkert kommer att bli bättre under året. Om myndigheterna inte sjabblar bort vaccinationerna kommer vi framåt sensommaren och början på hösten kunna återgå till ett mer normalt liv. Vi kommer dock att vandra på ett slagfält med många offer. Alltför många av dessa offer är sannolikt helt onödiga och det kan vi till stor del tacka ovan nämnda kretiner för. Jag säger det igen – Fck´m!

I skrivande stund återstår det en dag av detta djävulska år. För egen del kommer jag tillsammans med min fru försöka att göra denna sista dag på året till något positivt, en god matbit, ett gott vin och positiva förhoppningar om ett kommande gott år. Önskar er alla allt gott!

GOTT NYTT ÅR!

/Bosse

Enögd hantering

Nu har vi levt i nio månader med Coronapandemin. Nära nog dagligdags får vi olika larmrapporter om dödstal, smittotal och intensivvårdspatienter. Att COVID-19 slår olika mot olika individer gör det hela så mycket mer skrämmande. Ingen går säker, vemsomhelst kan drabbas och drabbas hårt. Människor dör. Det är verkligen ingen sjukdom att bagatellisera eller nonchalera.

Vår regering och Folkhälsomyndigheten (FHM) har under pandemin förmedlat rekommendationer om hur vi som medborgare ska skydda oss mot smitta. Tvätta händerna, använd handsprit och håll avstånd är huvudbudskapet kompletterat, inte minst de senaste veckorna om att avstå från besök i butiker, restauranger, caféer, frisören, massören, gym mfl.

Enligt min uppfattning är det enögda rekommendationer lämnade utan konsekvensanalys. Budskapet har definitivt gått fram och butiker och restauranger gapar tomma. Kommer det att minska smittspridningen? Ja, det är väl troligt att om man inte träffar en levande själ så är väl risken för att bli smittad ganska liten. Men är det här sättet det mesta effektiva? I vissa länder har man ju stängt ner samhället helt och hållet och ändå haft stor smittspridning. Och vilka konsekvenser får FHM:s ”rekommendationer” och de lagliga förbud som regeringen nu inför. Den konsekvensanalysen saknar jag. Man tycks betrakta detta allvarliga problem enögt.

Det finns med största sannolikhet ett liv efter Corona. Kanske blir världen sig inte riktigt lik den värld vi hade innan pandemin men det betyder inte nödvändigtvis är det är en dyster framtid vi går till mötes. Trots allt har vi lärt en hel del nyttiga saker tack vare eller på grund av Corona. Men den kan bli mer eller mindre dyster beroende på hur vi hanterar situationen.

Det jag efterlyser är en mindre enkelriktad hantering av smittspridningen. Med nuvarande hantering kommer många fler företag att gå i konkurs eller i bästa fall tvingas till nedskärningar av såväl personal som investeringar. Att det skulle gå att undvika till 100 % är inte troligt men omfattningen skulle kunna minimeras med en mer pluralistisk syn och stödjande hantering från såväl regeringens som FHM:s sida.
Exempelvis skulle FHM i kombination med restriktioner kunna ge stöd åt t ex konsumentinriktade företag avseende skyddsåtgärder, fungerande rutiner och information syftande till en säker hantering i kontakten med kunder istället för att bara avråda från besök i dessa företag. Det skulle kunna innebära fortsatt drift med liten risk för smittspridning.
Regeringen å sin sida skulle kunna vara betydligt snabbare på bollen när det gäller stödpaket av olika slag. Man behöver röja bort byråkratiskt krångel och verklighetsförankra stödpaketen. Att t ex ge en grundförutsättning för omställningsstöd som innebär att omsättningen ska ha minskat med 40 % i maj och 50 % i efterföljande månader innebär i princip att många företag i så fall, inte minst i tjänstesektorn är konkursmässiga och det får man inte heller vara för att komma i fråga.
Nu kan vi korttidspermittera igen fr o m december men ansökan kan göras först någon gång (oklart ännu när) efter 15:e februari nästa år. När beviljat stöd sedan utbetalas finns ingen information om i dagsläget. Då kan det vara försent. Situationen för många företag svänger betydligt snabbare än så. Vi pratar om från en vecka till nästa på samma sätt som det kommer nya larmrapporter och nya direktiv varje vecka eller ibland flera gånger under en och samma period. Likviditet i mindre företag (större också för den delen) är tillgång på tillgängliga betalningsmedel – det tycks inte regeringens ministrar och handläggare förstått. För övrigt frågar man sig var näringsministern är i dessa dagar? Ibrahim Baylan är fullständigt osynlig. Förmodligen vet inte han heller vad likviditet är.

Återigen upplever man att landets styrande politiker famlar i blindo och ledande företrädare för våra myndigheter har dålig verklighetsförankring. Man vaknar upp först kvart över tolv och då har tåget i många fall gått. Nyans och balans saknas. Man sitter med näsan pekande rakt ner i skrivbordet.

Tvätta händerna, ge f.. i att kramas och handla lokalt.

/Bosse

Jag kunde ju lagt in en bild på statsministern eller någon annan minister eller Tegnell eller grodan Boll men ingetdera hade tillfört något. Det blir därmed den mest rättvisande illustrationen.

Presidentvalet i Sverige

Nu har vi under snart en vecka följt utvecklingen av presidentvalet i USA. Det har varit rafflande och svensk TV-media har haft bevakning dygnet runt. Vi kan nog alla vara överens om att valet av president i USA påverkar oss alla, inte bara det amerikanska folket utan också inte minst oss som lever i Europa. Så valet är viktigt. I skrivande stund vet vi att det är Joe Biden som vunnit över sittande president Donald Trump. Det är nära nog bombsäkert att Joe Biden installeras i Vita Huset den 20 januari tillsammans med USA:s första kvinna, Kamala Harris som vicepresident.

Joe Biden

Min avsikt med detta inlägg är dock inte att göra någon analys över de olika kandidaterna eller föralldel spå i hur den kommande administrationen kommer att fungera i Vita Huset.
Nej, jag har mer funderingar om hur vi i Sverige har upplevt presidentvalskampanjandet och valet här hemma i Sverige. Bevakningen av och debatten kring valet har lagt en ganska så tät dimma över andra viktiga händelser både här hemma och ute i världen. Och visst är som jag påstod tidigare valet av president i USA viktigt för oss alla. Men det finns trots detta mycket påtagliga problem på hemmaplan som vi behöver hantera skyndsamt.

Vi liksom resten av världen befinner oss i den största krisen på mannaminne – Coronapandemin.
De senaste veckorna har vi också fått uppleva flera grymma islamistiska terrordåd i Europa.
Här i Sverige fortsätter skjutningar och sprängningar i en till synes oförminskad omfattning.
Det här är några exempel på händelser som mera direkt påverkar oss i vår vardag. Utfallet av en ny president i Vita Huset kommer tids nog att visa sig men kanske inte just nu idag eller nästa vecka.

Häromdagen gick Folkhälsomyndigheten (FHM) utan med nya sk rekommendationer som väl av de flesta uppfattas som regelrätta restriktioner. Man avråder för besök i butiker, på gym och hos bl a frisörer. I princip innebär det ett näringsförbud för dessa verksamheter. Det fick också en direkt effekt och flödet av kunder sinade som i en torrlagd brunn.
Det är emellertid något förvånande att en myndighet kan gå ut med sådana direktiv utan att det är samordnat med övriga offentliga verksamheter inklusive regeringen. Ingen konsekvensanalys krävs av FHM. Man ser enögt till smittspridningen av Corona. Men allt annat förväntas fungera som vanligt. Med det menar jag bl a att Skatteverket förväntar sig att få in sina skatter nu den 12 november som vanligt och alla därpå följande månader. Det är ju förutsättningen för att det offentliga ska fungera, det är från näringslivet pengarna kommer.
Personalen ska naturligtvis ha sin lön den 25:e och företagaren kanske också behöver en liten slant till mat och potatis om hon eller han ska jobba sina femtio, sextio timmar i veckan. Fast nu när det inte finns så mycket kunder behöver det väl inte jobbas så mycket tycker kanske du? Jo, nu ska det skickas in redovisningar till höger och vänster och så ska man ju pussla med de återstående resurserna för att minimera skadeverkningarna. Det gäller också att vidta ännu mer skyddsåtgärder (om det finns fler?) för att skydda de få kunder som dyker upp, personalen och sig själv.

Han borde se mer bekymrad ut

Vad gör då regeringen? Stefan Löfven har skickat gratulationstelegram till president-elect JoeBiden. Det är bra. Det är anständigt. Det hade också varit klädsamt om samme Stefan kraftigt hade fördömt illdåden i Paris, Nice och Wien och ännu bättre om han drivit på för effektiv bekämpning av islamism i Sverige. Men i den frågan händer inte ett dyft.
Om man tittar lite längre fram än den kommande månaden hade det varit klokt om regeringen i likhet med andra länders regeringar snabbt kommer fram med nya stödåtgärder för företagen så att sysselsättningen i landet kan räddas. Vi har redan nu i spåren efter den första smittvågen fått en kraftigt ökad arbetslöshet och många konkurser. Nu när den andra vågen är över oss riskerar vi en fördubbling av nuvarande siffror – eller värre. Det är alls inte säkert att de företag som tvingats till konkurs trots en i grunden livskraftig verksamhet orkar komma igen och därmed erbjuda arbetstillfällen när det här eländet är över. Men har vi hört något konkret från regeringen? Nej, egentligen inte en stavelse utom att man i elfte timmen omfattar enskilda näringsidkare i stödpaketen.
Istället ägnar man sig att föreslå en sk familjevecka finansierad med skattepengar. Ha, ha! Är ni helt ute i det blå? Det kommer inte in några skattepengar när företagen går i konkurs i en aldrig skådad takt. Och innan ni ger bort en massa pengar som inte finns kan ni väl ta er en funderare på pensionärerna. Vi har de sämsta pensionerna i Norden.

Nej, istället för att se till Sveriges många problemområden fortsätter man att analysera presidentvalet i USA. Allehanda ministrar och andra politiker i alla läger presenterar den ena mer eller mindre underbyggda analysen efter den andra och media är med på noterna medan man glömmer viktiga frågor här hemma. Ingen president i USA är lösningen på våra egna problem. Sedan spelar det ingen roll vem som sitter i Ovala rummet. Vi behöver kloka och handlingskraftiga ledare i Rosenbad.

Halvlek i mandatperioden, mitt i en katastrofal kris och en regering som tappat verklighetsanknytningen.

/Bosse

Som en gummiboll…

Så studsade den tillbaka som en gummiboll. Med full kraft kom den åter Coronabollen. Det började i Skåne och sprider sig nu över landets olika regioner som en löpeld – smittspridningen. Media rapporterar om kraftigt ökande antal som läggs in för vård. Tegnell på Folkhälsomyndigheten oroar sig för att sjukvården ska nå sin maximala kapacitet om inte kurvan planar ut. Paniken sprider sig bland allmänheten. Ja, fläckvis då förstås. I livsmedelsbutiken och på Systembolaget är det full kommers tycks det men i klädbutiker och på caféer glesar det ut. Ganska folktomt på gator och torg men som sagt svårt att hitta parkeringsplats vid köpcentrum.

Offentliga inrättningar som bibliotek och simhallar stänger liksom fritidsgårdar och museer. Det innebär väl inga egentliga problem utöver att en redan coronatrött allmänhet hittar färre rekreationsmöjligheter. Inrättningarna kommer med största sannolikhet att finnas kvar när vi kommit ut på andra sidan av denna förhatliga pandemi.
Värre då med de mindre företagen, butikerna, caféerna, frisersalongerna och andra mindre privata serviceinrättningar när kunderna inte vågar sig dit. Omsättningen har sedan pandemin slog till i början på mars månad varit avsevärt lägre än ett normalt år. Nu skärps restriktionerna åter och det innebär att många människor då blir ännu mer rädda och isolerar sig igen. Det kommer att innebära fler konkurser, ökad arbetslöshet och i förlängningen minskat utbud i framtiden.

Bild av HenkieTenk från Pixabay

Jag säger inte att man ska negligera COVID-19, tvärtom. Däremot tror jag att man ska lära sig att hantera situationen på ett pragmatiskt sätt med så hög säkerhet som möjligt utan att bli förlamad. De flesta verksamheter har gjort stora anpassningar för att erbjuda en coronasäker miljö. Det desinficeras på alla utsatta ytor, händer spritas och munskydd används tillsammans med andra åtgärder beroende på verksamhetens art.
Om den enskilde också tänker på att hålla avstånd och vara noga med handhygienen så kan vi rimligen ändå bibehålla en någorlunda frihet och samhället kan fortsatt vara öppet. Väljer vi att stänga ner eller om våra kunder väljer att isolera sig så kommer de när de vågar sig ut igen att göra det till ett öde och betydligt fattigare samhälle. Det är en grannlaga balansgång att begränsa smittspridningen och att hålla hjulen snurrande på samma gång men det är en nödvändig balansgång. Det kommer ett liv efter Corona.

En logik jag finner svår att förstå är att man är rädd för den lilla butiken men utan betänkligheter trängs i den stora livsmedelsbutiken och i gigantiska köpcentrum. Det är förmodligen under de omständigheterna man löper störst risk att springa på någon som bär på viruset.
Kanske borde vi förstärka vår kamp mot COVID-19 med munskydd på dessa platser liksom i kollektivtrafiken. Resten av världen gör så. Jag är väl medveten om att effekten är ifrågasatt. Men nu har ju all vårdpersonal i Region Skåne fått besked att bära munskydd vid patientnära kontakter. Då kan det väl ändå inte skada att bära munskydd när man är i butiker och i kollektivtrafiken?

Bild av Mammiya från Pixabay

Nu går vi mot en lång mörk vinter. Det gäller att vi tar tillvara de glädjeämnen som står till buds. Det är inte bara covidinfektion som hotar utan också depressioner och tyvärr för många ekonomisk oro eller värre när arbetslöshet hotar eller blir verklighet.

Så min uppmaning till dig kära läsare är att hålla avstånd, tvätta händerna men tänk också på att handla hos dina lokala butiker, besök dina lokala caféer och restauranger och gå och klipp dig.

/Bosse

Corona och framtiden

Nu är det snart ett år sedan Corona-viruset visade sitt fula tryne första gången. Medvetenheten hos den svenska befolkningen blev väl egentligen inte riktigt tydlig förrän i början på mars månad när världen runt om oss började stänga ner.
Själv var jag tillsammans med min fru på resa i Sydafrika andra halvan av februari och där märkte vi inte mycket om ens något alls av den stundande pandemin. Om man följde svenska nyheter talades det visst det om Corona men i övrigt inte något speciellt.

Det blev andra tongångar när vi återvänt till Sverige. Då blev det uppenbart att det här inte var en vanlig influensaepidemi utan något som skulle komma att påverka våra liv i flera månader framåt. Ja, precis så gick tankarna, några månader framåt. Nu känns det mer som om denna pandemi kommer påverka oss för all framtid. Världen blir sig aldrig riktigt lik igen.
I vissa avseenden är det negativt, i andra fall kan det sannolikt komma något positivt ur detta. I vilket fall som blir det annorlunda än innan denna farsot drabbade oss. Vi har lärt oss bättre handhygien, det eviga kramandet av okända människor har upphört. Tyvärr blir det ju inte heller något kramande av de människor man verkligen vill krama. Men kanske kan det komma en tid framöver när man kan återuppta den vanan?
Antalet mänskliga kontakter har ju tyvärr minskat överlag. Sociala evenemang av olika slag ställs in och en del vänner och bekanta har försvunnit in i osynlighetens dimma. Det gör livet lite fattigare är jag rädd. Livet levs numera lite mer för dagen eftersom långsiktiga planer i stor utsträckning inte smids. Möjligheten till resor är begränsad men också reslusten är mindre eller obefintlig. På Facebook dyker minnen från tidigare år upp men de kommande åren kommer dessa minnen att vara lokaliserade till hemorten eller den nära omgivningen.

Nu är vi människor i de allra flesta fall ändå väldigt anpassningsbara. Det gäller att göra vardagen till fest som man brukar säga. Livsmedelshandeln har goda dagar när vi anstränger oss extra för att förgylla våra liv. Frågan är hur kommande storhelger kommer att te sig? Kommer julfirandet att ske i mindre enskilda sällskap och årets stora festkväll, nyårsafton? Blir det en liten intim familjetillställning? Det är nog så jag ser nyårsafton 2020 framför mig.
Det behöver i och för sig inte betyda att det blir sämre än andra nyårsaftnar med många vänner samlade och smokingen eller finkostymen avdammad. Men det blir lite annorlunda.

En annan fundering som i stort ligger helt utanför den egna kontrollen är hur det blir med världsekonomin, svensk ekonomi och samhällsutvecklingen i övrigt. Den svenska börsen föll som en sten i mars men har vid det här laget återhämtat sig. Samtidigt vet vi att det för många småföretag är fortsatt tufft. Eventföretag, artister och idrottsklubbar har det besvärligt och logiken i de restriktioner som är påbjudna är svår att förstå.
Privatekonomiskt påverkas vi såklart också. För vissa mer än för andra. Arbetslösheten stiger vilket för den drabbade kan vara en katastrof. Det innebär också en lägre köpkraft vilket i sin tur påverkar företagen, osv, osv. På det individuella planet har många ändrat sina köpvanor. Mer pengar läggs på livsmedel och byggvaru- och trädgårdshandel ser uppgångar medan resebranschen störtdyker liksom i många fall café- och restaurangnäringen.

Så frågan är då hur utvecklingen kommer att se ut när världen någon gång i framtiden blåser faran över? Jag vill tro att vi i någon mån återgår till gamla vanor t ex när det gäller resor. Inte minst det svenska folket vill gärna resa. Till varmare breddgrader för att fly undan den svenska vintern (och ibland den regniga sommaren) och till skidorter för att njuta av vintersport.
Men vi kommer sannolikt att ta med oss en högre grad av medvetenhet om vikten av hygien och kanske också att hålla avstånd till våra medmänniskor i högre grad. Kanske kommer vi att se fler munskydd också i vår del av världen i framtiden.
Våra styrande har i någon mån lärt sig att det måste finnas en beredskap för kriser. Den omedvetenhet som rått under de senaste decennierna har varit direkt skadlig. Frågan är hur länge det nyvaknade intresset för krisberedskap håller i sig? Man kan hoppas att lärdomarna gagnar oss väl för lång tid framöver.
Kanske kan de begränsningar vi alla mer eller mindre tvingats till också ge en del positiva effekter på jordens klimat. Minskad konsumtion och minskat slöseri med resurser ger rimligen klimatvinster. För oavsett vilken klimat- och miljöpolitik man förespråkar är väl de flesta av oss överens om att vi måste värna vår miljö.

Framtiden med Corona. Förhoppningsvis får vi bukt med pandemin inom en inte alltför lång framtid. Jag tror det krävs ett vaccin för att bromsa upp spridningen. Med oss tar vi en större medvetenhet. Inte minst i Sverige har vi insett att vi kan drabbas av kriser av svår art. En bredare krisberedskap gör oss också mera motståndskraftiga i vardagen. Vi har insett vår dödlighet och att vi är sårbara. Det tror jag är en nyttig erfarenhet även om många människor fått sätta livet till och ännu fler har drabbats av stort lidande.

Tvätta händerna, håll avstånd, hosta i armvecket och stanna hemma om du känner dig sjuk.

/Bosse

Vad är ett land?

Vad är det som definierar ett land, en nation? Är det ett geografiskt område? Är det en grupp människor som har samhörighet, dvs har ett gemensamt språk, har en gemensam kultur och delar ett geografiskt område? Är det ett juridiskt sammanhållet territorium?

De flesta av oss ser det väl som en självklarhet. Vi lever i ett land, Sverige. En del av oss, majoriteten är födda och uppvuxna här. Vi har svenskan som modersmål och har traditioner (även om nuvarande statsminister hävdar att det inte finns några svenska traditioner) som vi vårdar och firar i större eller mindre utsträckning. Våra gemensamma värderingar vilar på kristen grund även om Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder.
Ungefär så är det nog för de flesta av oss ”ursvenskar” och för en inte försumbar andel av de som invandrat till vårt land och lever som svenskar i allt väsentligt.

På ett par decennier, inte minst de senaste tiotalet år har ett stort antal människor invandrat från andra länder, främst från Mellanöstern och östra Afrika. Det är människor som lämnat sina länder pga krig, svält, ofrihet eller andra umbäranden. Med sig har de tagit sin kultur, sina sedvänjor och inte minst sin religion.
Det svenska har de i många fall funnit främmande och till och med förkastligt. Man har helt enkelt inte accepterat de värderingar och den livsstil vi har i landet. Istället har de skapat egna enklaver där de egna sedvänjorna och lagarna råder. Man har därtill behållt det egna språket och inte lärt sig svenska vilket ytterligare fjärmat dessa människor från det svenska samhället. Bristen på språk gör också att några få kan behålla en strikt kontroll på övriga individer.

Är detta ett problem? För mig är det självklara svaret JA. Och det är ett ökande problem. Tidigare talades om ”no-go-zoner”, numera pratar man om utanförskapsområden. Det är bl a Järva och Rinkeby i Stockholmsområdet, Vivalla i Örebro, Biskopsgården och Angered i Göteborg och Rosengård och Seved i Malmö. Men det finns små enklaver på många mindre orter också.
Det senaste i sammanhanget är vägspärrar upprättade av klanmedlemmar i Göteborgsområdet. Här kontrolleras vilka som passerar in och ut i området som klanen behärskar, betraktar som sitt territorium. I området är det klanen som styr och klanens lagar som råder. Man kan fråga sig om dessa områden är svenskt territorium? Ja, bidragssystemen når in här och svensk sjukvård är tillgänglig för alla i området. All annan kommunal service likaså men däremot är polisen inte välkommen och ofta inte heller räddningstjänsten. Här tillämpas inte svensk lagstiftning och uppenbarligen kan vi inte hävda denna del av vårt territorium. Det här är Ali Khans land.
En annan makt än Sverige har tagit över detta och flera andra områden i det som varit svenskt territorium.

Foto av Daria Sannikova pu00e5 Pexels.com

Det är från dessa områden gängkriminaliteten emanerar i olika fraktioner som krigar mot varandra. Ibland kommer oskyldiga i vägen för de numera dagliga skottlossningar som inte längre resulterar i annat en liten notis i dagspressen. Ifrån dessa områden utgår ”patruller” av unga män eller snarare pojkar som rånar och förnedrar ”svennar”. Ibland är avsikten att tillskansa sig pengar, mobiltelefoner eller märkeskläder men allt oftare är det förnedringen av offren som är huvudsyftet.

Så kan vi inte ha det tycker säkert de allra flesta. Men vad göra åt saken då? Vår politiker har några olika förslag. En del vill ha en mjukare invandringspolitik. Socialförvaltningarna ska stärkas med större ekonomiska resurser för att kunna förbättra integrationen och göra fler till ”riktiga” svenskar. I min värld ger det ringa eller obefintligt resultat.
Andra politiker och ni vet alla vilka som är vilka vill se fler poliser, hårdare tag och stramare migrationspolitik. Vilka har rätt och vilka har fel?

Bägge sidor har fel om ni frågar mig. Och bägge har också rätt. Men det saknas en del. Vi är ett av de länder som har glesast med poliser per invånare. Det måste vi nog göra något åt. Vi är också ett av de länder i Europa som tar emot flest flyktingar per capita. Det borde vi också göra något åt. Om vi ska vara med i EU ska vi inte bara betala, vi ska kräva gemensamt ansvar inom unionens gränser.

Vi borde nog vara lite tuffare när det gäller att ställa krav på våra invandrare också. Man ska klara en språktest efter viss tid i landet för språket är avgörande. Istället för som vi gjort i decennier uppmuntra till kulturföreningar och hemspråk är invandraren mer betjänt av att lära sig svenska så att vederbörande har ett språk som fungerar på arbetsmarknaden och i kontakt med myndigheter för att inte nämna de sociala sammanhangen.

Vårt rättsväsende är en katastrof som inte alls hängt med i den utveckling världen i allmänhet och Sverige i synnerhet genomgått och fortsatt genomgår. Våra lagar måste anpassas till rådande förhållanden och domstolarna måste ändra sin syn på brottslingar. Straffrabatter måste bort liksom permissioner där den intagne i princip bara kan promenera iväg medan medföljande vårdare tittar på. Kanske ska det inte heta vårdare heller utan hellre väktare eller fångvaktare. Straffmyndighetesåldern måste också sänkas och i de fall det döms till sluten ungdomsvård ska den vara just sluten. hanteringen måste stå i proportion till brottets allvar.


Som antytts ovan måste vi nu begränsa invandringen till Sverige kraftigt. Vi har under ett antal år ”förköpt oss” på invandrare. Nu måste vi ta vara på det överskott vi har. Dessutom måste vi ta krafttag med de utvisningar som är beslutade. Jo, jag vet att vi skrivit på diverse internationella konventioner men frågan är vilket som är överordnat? Ska den egna befolkningen och det egna landet värnas eller är det brottslingar och människor som utgör säkerhetsrisker utan rätt att vistas i landet som ska skyddas?

För att göra det jag föreslår krävs handlingskraftiga och modiga politiker. Några sådana kan jag inte finna i varken regering eller riksdag som det ser ut idag. Den flathet, senfärdighet och obeslutsamhet som präglar svensk politik på alla plan idag driver landet i fördärvet. Någon lösning på det problemet har inte jag. Hur jag än söker kan jag inte finna en enda man eller kvinna som jag tror är vuxen uppgiften. För uppgiften är inte så enkel som att knacka ner några bokstäver med svepande formuleringar om vad som krävs (det är ju just det jag gör här). Motståndet kommer att vara kompakt från de godhetsapostlar som i dagsläget lägger ribban. Och även om majoriteten av folket vill se en förändring i den riktning jag pekar på så råder alltjämt minoritetens tyranni.

Uppgiven oro.

/Bosse