Nya tider stundar

Vi står inför en ny tid i svensk politik. Kanske borde jag satt ett frågetecken efter den inledande meningen. Det återstår att se. Efter förhandlingar på Tidö Slott utanför Västerås ska en ny regering tillträda om allt går som planerat. Ulf Kristersson ska bli Sveriges nästa statsminister i en regeringskoalition mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Sverigedemokraterna som största parti i den borgerliga gruppen ska ha tjänstemän i regeringskansliet för att tillse att det sk Tidöavtalet hedras. Så är det tänkt. Men blir det så?
Vissa politiker inom Liberalerna har redan börjat obstruera och hota med att rösta emot sina egna, än så länge i enskilda frågor men hur kommer det att gå i statsministeromröstningen? Kommer dessa ”Kakabavehliberaler” sticka kniven i ryggen på sina egna redan från dag 1?

Inför valet den 11 september var det min önskan att Miljöpartiet skulle få respass ut ur riksdagen men för min del hade Liberalerna gärna fått åka samma väg. Bägge mina förhoppningar kom tyvärr på skam och nu står vi där med risk för nya omröstningar med Kakabaveh-effekt. Det är olyckligt oavsett vad vi tycker om den förda politiken. Det ger en handlingssvag regering och det viktiga arbete som förvisso alla regeringar har men inte minst den tillträdande riskerar att bli kringskuret.

Alltfler politiker som fått förtroendet att representera folket tycks så fort de satt sin fot i riksdagshuset glömma att de är just förtroendevalda och vända blicken inåt mot sig själva snarare än att se till landets och befolknings bästa.
Därför har vi nu en dysfunktionell energiförsörjning med orimliga priser för konsumenterna och enorma övervinster för energibolagen.
Vi har under alltför lång tid haft en invandring som vida överstiger landets kapacitet med höga kostnader, segregation och ökad kriminaltet som följd. Därtill befarar jag att att en del av de människor som av olika skäl sökt sig till vårt land hamnat ur askan i elden.
Världens bästa sjukvård är fortfarande väldigt bra – om man kommer fram i kön, om det finns personal och sängar, om läkarna har tid att lämna skrivbordet och träffa patienten.
Bara ett par exempel på sådant som måste förbättras tillsammans med fungerande infrastruktur, en skola som får fram elever med en ärlig chans i samhället och så äldrevården. De som byggt samhället med sitt slit förtjänar en värdig ålderdom och en anständig pension.
Omvärldssituationen som våra politiker från Göran Persson via Reinfeldt till Löfven, Hultqvist och Magdalena Andersson borde kunnat förutse måste också hanteras och vår NATO-ansökan lösas ut.

Högskattelandet Sverige måste leverera mer valuta för skattekronorna och det blir nu den regering som förhoppningsvis tar Rosenbad i besittning om ett par dagar som måste vända skutan Sverige på rätt kurs om vi ska få ett bättre samhälle där våra politiker sätter folket före sig själva.

Håll tummarna!

/Bosse

Nu är det gjort

Sex dagar till valet. Är inte själv hemma på valdagen så idag har jag förtidsröstat. De av er som läst något jag skrivit tidigare vet att jag inte lagt min röst på Miljöpartiet, inte i riksdagsvalet, inte i regionvalet och inte heller i kommunalvalet.
Nej inget parti i vänstergänget har fått min röst som ni säkert räknat ut. Inte för att jag är överdrivet imponerad av oppositionen men av två onda ting som man säger.

För att vara lite slarvig och ovårdad i språkbruket skulle jag vilja säga att våra politiker har ”fucked up” riktigt ordentligt den här gången. Och det började med regeringen Reinfeldt och inte minst med Reinfeldt själv. Hans uttalande ”öppna era hjärtan” sänkte Alliansen och lämnade öppet mål för vänsterblocket. Det följdes upp av Annie Lööf och hennes Centerparti när hon släppte fram regeringen Löfven efter förra valet.
Redan 2014 gjorde Socialdemokraterna upp med med Miljöpartiet. Ja, det vill säga de sålde sin själ för att få sitta vid makten. Kärnkraften skulle straffas ut, det var Mp:s krav och så blev det. Ytterligare fyra reaktorer togs ur drift. Politiska beslut hade gjort dem olönsamma. Regerande statsminister har inga betänkligheter när hon gång efter gång hävdar att nedläggningarna berodde på kommersiella beslut. En ren lögn med stadig blick rakt fram inför det svenska folket. Landets statsminister – man häpnar! Finns ingen moral, ingen etik, ingen heder?

Nu står vi där vi står. Idiotiska elpriser, skenande inflation med allt vad det innebär av stigande räntor och matpriser som skjuter i höjden. Företag lägger ner produktion för elkostnaden är för hög. Svenska tomater kommer inte odlas i vinter pga av detta. Så i sin miljöiver kan nu Miljöpartiet se tomater transporteras på lastbil från Sydeuropa. Miljövänligt eller…? Det är så f-bannat dumt som man finner inte ord.
För att inte tala om det som ofta talas om som ”vanligt folk”. Hur i hela glödheta.. ska de kunna betala elräkningar som är tre eller fyra gånger högre än normalt eller ännu värre?
Fick för övrigt vår elräkning för augusti. Vi hade minskat vår förbrukning med 36,5 % jämfört med förra augusti men kostnaden hade stigit med 60 %. Då hör det till historien att vi investerade i en luftvärmepump till vårt redan erkänt effektiva värmesystem. Den var inte gratis.

Ja och så skjuts det hej vilt som vanligt höll jag på att säga. Men det skjuts faktiskt mer än vanligt och det säger inte lite. Vi toppar statistiken i Europa. Ja, vi ligger trea världen, knappt slagna av Mexico. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Nej, våra politiker har i sin kortsiktighet och sin makthunger bara sett till symbolpolitik. De har struntat i att lyssna på de tekniskt kunniga som varnat för konsekvenserna och bara sett sina egna positioner.
Och det är område efter område där de har skitit i det blå skåpet som det så oskönt heter. Det känns som hela vårt fina välfungerande svenska samhälle vacklar på lös grund, regalskeppet driver för lösa boliner och grundet närmar sig obevekligt.
Det sorgliga är att oavsett vem som försöker greppa rodret så har de en näst intill omöjlig uppgift framför sig.

Hoppas på ett gott val men kan inte släppa tanken på att det är ganska kört för moder Svea.

/Bosse

Högspänning i energipolitiken

En kort fundering om energi- och miljöpolitiken i Sverige.

Inte nog med att det i Sverige förväntas rekordhöga priser på el i höst och vinter nu varnas det från olika håll för att elen inte kommer att räcka till i de södra delarna av landet.
Medan övriga delar av världen eldar på för fullt så ska Sverige leda ”den gröna omställningen”. Runtom på haven seglar lyxkryssare med upp till 7.000 passagerare och 2.500 i besättningen. Dessa världshavens nöjespalats bränner hundratusentals liter brännolja per resa. I Qatar lyser gigantiska strålkastare upp luftkonditionerade fotbollsarenor – mitt i öknen. I Kina eldar man kol i femtusen kolkraftverk. Samma sak i Indien. Där lyser städerna av neon och flödande ljus hela nätterna. På populära skidorter lyser gigantiska stråkastare upp pisterna till långt in på natten så att hugade skidåkare kan åka så länge de bara orkar. Därtill produceras konstsnö i aldrig sinande mängd.

Samtidigt i Sverige uppmanas vi att spara på energin. ”Den billigaste kilowatten är den vi inte använder”, säger energiminister Khashayar Farmanbar på det förnumstiga sätt som bara han kan. Här i Sverige uppmanas vi att sänka innetemperaturen i våra bostäder till 18 – 19 grader och ha släckt i alla rum. Ta en extra kofta på. Det händer här i landet med bland de allra högsta skatterna i världen. Med stolthet meddelas att vårt land ska leda den gröna omställningen. Sveriges andel av de globala utsläppen räknas i enstaka promille men här kan vi gott frysa lite. Det är skamligt!

Förbannat snyggt manövrerat regeringen!

/Bosse

Integrera mera

Det pratas mycket om gängkriminalitet och det ökande våldet i vårt samhälle. Det är ju förvisso inte så konstigt eftersom Sverige numera toppar statistiken över skjutningar och annan kriminalitet. På den politiska agendan för att komma till bukt med problemen står utökad och förbättrad socialtjänst, skolans ansvar och så fler poliser och längre fängelsestraff förstås. Lagskärpningar och diverse andra förslag, mer eller mindre verklighetsförankrade dyker också upp titt som tätt i debatten.

Något som inte belyses lika ofta om ens alls är de bakomliggande orsakerna till varför det en gång så idylliska svenska samhället har fått den utveckling vi ser idag. Om den svenska debatten har gått från förnekelse av sagda problem till ett mera öppet konstaterande av tingens ordning så har orsaken till att det blivit som det blivit än så länge totalt beröringsförbud tycks det.

Något vetenskapligt underbyggt svar på frågan har jag som vanligt inte. Det här är en text som beskriver mina högst personliga idéer, tankar och teorier om det som sker i vårt samhälle. Inte heller kan jag hävda att jag är någon historisk expert men jag har ändå letat i mitt minne och hur jag än söker kan jag inte hitta något exempel genom historien när en massiv folkvandring skett och då två vitt skilda kulturer plötsligt har befunnit sig inom ett begränsat geografiskt område och i en gemensam samhällsstruktur utan att det inneburit konflikter. Det tycks ligga i människans natur att den egna levnadsstilen och den egna kulturen är inget man lättvindigt vill eller kan ändra på.

Och det är väl just det här som hänt och händer i Sverige. Mer än en miljon människor, fler än 10 % av Sveriges totala befolkning har kommit till vårt land på en förhållandevis kort tid. Vi har därtill i missriktad välvilja ansträngt oss till det yttersta för att stärka de hitkommandes egen kultur och eget språk medan vi ändå upp i den högsta statsledningen förminskat och till och med förnekat den svenska kulturen och livsstilen. Det har skapat parallella samhällen inom landets gränser. Kort sagt har det uppstått en obalans som ger negativa såväl ekonomiska som integrationsmässiga effekter. Vi drar åt helt olika håll fast vi delar gemensamma resurser och gemensamt utrymme.

Hur ska vi då komma tillrätta med detta? Hjälper det med fler poliser? Ska det till tuffare tag i skolan eller ska vi ha längre fängelsestraff? Ja, det måste vi kanske ha men det är i så fall som en konsekvens av hur vårt samhälle ser ut och det kommer inte att vrida kursen rätt. Vilken fortsatt utveckling vårt samhälle kommer ta, hur morgondagens Sverige kommer att se ut kan man bara gissa. Min tro är att det kommer ta generationer innan vi ser en fungerande integration – innan samhället har satt sig i vilken form det än må ta. Men för att det ska ske måste migrationspolitiken i Sverige göra en fundamental helomvändning. Om en fortsatt stor invandring sker så skjuts problemen framför oss och förvärras sannolikt också. Om invandringen minskar kraftigt kan samhället så sakteliga stabiliseras i sin nya form. Det samhälle som vi gamla 50-talister växte upp i är för alltid borta.

I grunden borde EU i nära samarbete med FN varit en aktiv aktör och bidragit till en rimlig fördelning av alla de miljoner som under de senaste decennierna lämnat sina hemländer. Istället har vissa länder fått en oproportionerlig stor andel av inflyttade människor från andra kulturer och med andra religioner. Vissa grupper har haft lättare att integreras i det svenska samhället medan andra grupper haft det svårare eller till och med varit direkt ovilliga att inlemmas i vårt samhälle.
Det hade ju varit trevligt att sjunga mångfaldens lov och det pittoreska i nya sedvänjor som blandas med svensk midsommar och ”Hej Tomtegubbar” men det är väl ändå en lärdom vi dragit att den bilden är en chimär. Människan fungerar inte så och i det fallet är vi alla lika, också vi svenskar som ofta tror oss vara annorlunda än resten av världen.

Integrera mera – om det bara hade gått.

/Bosse

Handlingsförlamad

Läste häromdagen om vandalisering av en ny förskola i Hässleholms kommun. Kommunens företrädare tyckte det var mycket tråkigt och kunde därtill berätta att det är mycket vanligt att kommunens skolor och förskolor utsätts för skadegörelse.
Även polisen som i detta fall kunnat ingripa efter att ett vittne larmat kunde konstatera att skadegörelse på bl a skolor blivit allt vanligare. Det här är förstås inget unikt för Hässleholms kommun utan förekommer såklart i hela landet. Vad som ligger bakom kan man spekulera kring och beklaganden saknas sannerligen inte.

Man kan också fråga sig vad som skulle kunna vara effektiva åtgärder för att om inte helt förhindra så åtminstone begränsa omfattningen av den här typen av förstörelse. Några sådana funderingar redovisades dock inte i den artikel jag läste. Varken ansvarig vid kommunen eller polisens talesperson hade några förslag. I vilket fall hade journalisten inte ställt frågan att döma av texten.

Huruvida det finns planer eller förslag i den kommunala förvaltningen är obekant för mig men egentligen borde det väl vara förhållandevis enkelt att minimera skadorna på våra offentliga inrättningar. Kameraövervakning och tillhörande bevakningsinsats borde kunna förhindra en hel del otyg och i vissa fall också möjliggöra lagföring av de som ägnar sin kreativitet och energi åt dylika tilltag.
Nja, säger du. Man får ju tänka på den personliga integriteten. Vem vill bli filmad var man än befinner sig…? Nej, missgärningspersonerna vill det säkert inte, det vill säga om de inte själva spelar in en liten video och ”marknadsför” sitt tilltag på något socialt media.
Länsstyrelsen brukar inte heller ställa sig positiv till kameraövervakning. Man ser hellre att kriminellas integritet skyddas än att rån- våldtäkts- och misshandelsoffers väl och ve skyddas. Att då döda ting och offentlig egendom skulle skyddas kan man knappast förvänta sig.

Man slås av den handlingsförlamning, handfallenhet och undfallenhet som svenska myndigheter och styrande politiker uppvisar när det gäller att vidta åtgärder och hitta lösningar för att skapa ett tryggare samhälle och förebygga onödiga kostnader i såväl mänskligt lidande som i rent ekonomiska värden.
Vad är det som gör att man inte har förmågan att säkerställa detta för vanligt hederligt folk och för våra gemensamma inrättningar? Jag blir tyvärr svaret skyldig.

Om man skiter i det tillräckligt länge löser det sig självt – inte alltid har det visat sig.

/Bosse

På väg mot NATO

Jag får erkänna att jag trodde inte att nuvarande regering skulle komma till en överenskommelse med Turkiet. Men efter att hört lite kommentarer under dagen så inser jag att jag underskattat Socialdemokraterna och deras heder. De hade inga problem att kasta Amineh Kakabaveh framför bussen när det kom till kritan. Motiveringen var att deras överenskommelse bara gällde till riksdagsårets slut. Förvisso slutar inte innevarande riksdagsår förrän nästa börjar till hösten men herregud det är ju ändå sommarlov för riksdagsledamöterna så det är väl inte så noga med datumen – eller?

Med den saken ur världen återstår nu bara att jaga rätt på 33 misshagliga figurer som Erdogan vill ”ta hand om”. Vilka dessa är har ännu inte nått offentlighetens ljus men en del kreativa förslag har figurerat på diverse social medier.
Kakabaveh är ett förstahandsval för många och som en bonus finns de som vill slänga med Özz Nüjen, ni vet han som genom en bulvan betalade Akilov svart för renoveringsjobb på Gotland innan sagda Akilov gav sig ut på lastbilsfärd på Drottninggatan med förödande följder.
Nu anlitar ju statsministern också svart arbetskraft för RUT-arbete så kanske får Nüjen skyddsstatus och slipper hänga från någon lyktstolpe i Ankara, vad vet jag?

I övrigt är jag illa informerad över vilka kurder som vistas i Sverige och bedriver för Turkiet oönskad verksamhet här. Förmodligen kan ändå ingen utlämnas till Erdogans nåd (någon nåd lär ju inte ges) utan omfattande lagändringar och ett ordentligt rymligt samvete i den den svenska statsapparaten. Men jag kanske blir förvånad igen? Kanske är det ett paradigmskifte vi ser i svensk utrikes- och inrikespolitik.

Sammanfattningsvis är jag ändå nöjd med att Sverige och Finland har kommit ett steg närmare ett NATO-medlemskap. Men inte har det skett pga skickligt politiskt arbete.

Vem kan man lita på?

/Bosse

Var drar vi gränsen?

Dagens politiker tar ofta till uttrycket oacceptabelt när de vill visa handlingskraft. Men ord är knappast liktydigt med handling. Det finns en tendens i Sverige att samhället backar när enskilda människor, grupper av människor, organisationer eller till och med länder bryter lagar, regler eller internationell rätt. Vi upprörs, knyter näven i byxfickan och utbrister att det är OACCEPTABELT!

En företeelse som inte ens hade något namn för något decennium sedan är blåljussabotage. Numera är det förhållandevis vanligt. Räddningstjänsten kan inte köra fram till brand eller ambulanser kan inte komma fram och hjälpa skadade eller sjuka människor för att en pöbel ägnar sig åt stenkastning eller beskjuter med raketer. Polisbilar sticks i brand och poliserna utsätts för stenkastning.
Senaste händelsen var i påskhelgen och var inget annat än fullfjädrade upplopp. En motdemonstration urartade innan det som de ville protestera mot ens hade börjat. En stor grupp gavs sig direkt på polisen och totalförstörde polisbilar och skadade flera andra. Flera poliser fick föras till sjukhus med skador. Över hundra polismän blev i olika grad skadade när helgens våldsamma upplopp sammanfattades.
Polisen backade för att ”undvika våld”. Polisen är de enda som i fredstid har rätt att använda våld i Sverige. Det är staten som har vad man brukar kalla våldsmonopol och den uppgiften är det alltså polismyndigheten som har rätt att upprätthålla. Problemet är att polisen uppenbarligen inte har varken verktygen, resurserna, taktiken eller viljan att upprätthålla våldsmonopolet. Möjligen inte heller modet. Det senare kan förklaras av för dåliga arbetsvillkor, främst dålig lön. Är det verkligen värt att utsätta sig för risken att skadas eller i värsta fall dödas för en lön under 30.000 i månaden? Men det är mer än själva lönen som påverkar. Dålig ledning och bristande stöd från våra ansvariga politiker är säkert också en faktor.

Det väcker frågan var vi ska dra gränsen i vårt land? Hur mycket samhällsfarliga avsteg ska vi acceptera? Hur länge ska vi backa? När ska vi ge mandat för polisen att upprätthålla allmän lag och ordning så att vanligt folk, vi som betalar kan vistas i säkerhet på gator och torg? Vilka resurser måste vi skjuta till för att polisen ska kunna lösa sin uppgift?
Varför är vi svenskar generellt så undfallande mot de som bryter mot lagar, regler, gammal hävd, etc. Varför tar vi så stor hänsyn till människor som bryter mot lagen medan vi inte visar omtanke och respekt för de som utsätts för dessa missdådare.

En het potatis i efterspelet har varit Ebba Buschs (KD) uttalande om varför det var hundratalet poliser som skadades och inte hundratals upprorsmakarare. Ebba Busch undrade varför polisen inte använde sina tjänstevapen. Det blev ett j-vla liv för att tala klarspråk. Hela vänsterkollektivet gick i taket och Sveriges justitieminister, Morgan Johansson tog i från tårna och undrade om Ebba Busch ”inte var riktigt klok?”.
Helt bortsett från att dylikt språkbruk inte anstår ett statsråd är just frågan om varför polisen var just så undfallande, hellre tog stryk än upprätthöll allmän ordning? Någonstans måste man dra gränsen. Hur mycket våld får en pöbel utsätta samhället för innan samhället tar i med hårdhandskarna och drar gränsen? Hit men inte längre!
Det är lite som med barnuppfostran. Har man inte satt tydliga gränser blir barnet lätt gränslöst och då är det inte så lätt att styra in på den rätta vägen i efterhand. Nu är det i elfte timmer och femtionionde minuten att sätta dessa gränser i vuxenvärlden också. Jag hoppas bara att klockan inte redan är fem över tolv.

För att travestera på Torbjörn Fälldin – ”Håll gränsen!”

/Bosse

Krig i Europa – en vattendelare i Sverige

Det råder krig i Europa, det värsta i sitt slag sedan 1945. Rysslands anfall på Ukraina har satt en hel del på sin spets. Egentligen borde många av oss sett det komma långt tidigare om jag får travestera på en av förre statsministerns favorituttryck. Putin har ärligt talat flaggat ganska tydligt för vad han har för planer men inte minst i Sverige tittar vi gärna åt ett annat mindre konfliktfyllt håll.

En del av oss har varit negativa till den hämningslösa nedrustning Sverige gjort av både det militära och civila försvaret. Andra har hejat på och ropat på mer. Själv tog jag ställning redan år 2000 då jag valde att lämna Flygvapnet efter 30 års tjänstgöring. Jag har skrivit om det tidigare så tänker inte utveckla vidare här.
När vi sedan drabbades av COVID-19 i mars 2020 kunde jag om jag hade haft lust slå mig för bröstet och säga – vad var det jag sa? Då i mars 2020 visade det sig att den beredskap som fanns i Sverige för en pandemi var otillräcklig för att inte säga obefintlig. Den 13 mars skrev jag ett inlägg om detta på denna blogg. Till min förvåning stod politiker och höga tjänstemän från allehanda myndigheter i olika medier med gapande munnar och påstod att detta kunde man verkligen inte förutse men nu skulle kraftåtgärder vidtas. Fast egentligen var vi ju ganska många som förutsåg detta för åratal sedan även om vi inte kunde veta att det var just en pandemi som skulle drabba oss. Men att man behöver beredskap och redundans (för att använda ett fint ord) för olika extraordinära händelser det borde inte vara så svårt att fatta. Man kunde ju frågat sin granne Finland, de har behållt sina beredskapslager och underhåller dem, väl skyddade på hemlig plats. Där är naiviteten inte så framträdande.

Nu har det utbrutit krig i Europa. Det kom också oväntat och var inget man kunde förvänta sig – på vissa håll. Men andra blev inte lika förvånade.
Dags att upprusta och bråttom har det blivit. Det svenska försvaret ska kunna möte en kris, ett krig, ett anfall. Men ärligt talat är det inte så enkelt som det kanske låter i vissa öron. Det handlar inte bara om det militära försvaret utan minst lika mycket den civila beredskapen och förmågan. Energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och distribution, skydd för civilbefolkningen och sjukvård måste fungera. Skolgång likaså och barnomsorg. Samhället måste fungera i så stor omfattning som möjligt. Ledning och samordning på nationell, regional och lokal nivå måste också vara effektiv och väl inövad. Det är den knappast idag.

Allt detta och mycket därtill kostar inte bara pengar utan kräver dessutom tid för att kunna återtas, byggas upp. Sverige har med anledning av Rysslands angreppskrig mot Ukraina trots allt vaknat upp. Såväl politiker som allmänheten ställs nu inför vägval. Vilken väg ska vi välja? Kommer Putin fortsätta sin expansionistiska politik och hur kommer det i så fall att drabba Sverige direkt eller indirekt? Oavsett den fortsatta utvecklingen är förhoppningen att arbetet med att stärka landets säkerhet fortsätter oförtrutet och gärna med högre tempo och inte minst högre svansföring.
De som läst tidigare inlägg vet att jag förespråkar ett medlemskap i NATO. Bättre att lösa hemförsäkring innan huset står i lågor som många uttrycker det idag. Men NATO är inte något Columbi ägg, en enkel lösning på militärt och civilt försvar av Sverige. Det är viktigt att se hela bilden. Landet måste rustas på alla områden för att stå robust i framtida kriser av vilket slag de än må vara.

Den politik som förs är förödande för landet och befolkningen. Extremt höga skatter, ineffektiv förvaltning och felaktiga prioriteringar utarmar såväl människor som företag. Det gör oss beroende av utlandet på en mängd olika områden, inte minst jordbruket i Sverige verkar under tunga bördor. Det ger ett svagt och sårbart samhälle med en alltför stor andel bidragsberoende människor samtidigt som självförsörjningsgraden minskar.

I september går Sverige till val. Det blir en vattendelare.
Hur många vill se en mer progressiv styrning av landet syftande till att stärka vår motståndskraft parat med fortsatt utveckling och välstånd?
Hur många vill behålla nuvarande styre med saktfärdighet, obeslutsamhet och t o m feghet i vissa fall. Hur många vill leva kvar i bidragsberoende och med en aggressiv diktators hot hängande över landet?

Jag vet vad jag önskar mig efter september 2022

/Bosse

Fred till vilket pris som helst

Försvarsalliansen NATO har tydligt uttalat att man inte har för avsikt att gå in i kriget i Ukraina med militär trupp. Det skulle innebära ett storkrig i Europa hävdar man. Så är det förmodligen. I den stund som NATO ger sig in i konflikten mellan Ryssland och Ukraina så är det liktydigt med krig mellan öst och väst, ett tredje världskrig. Det är verkligen inget man önskar sig.
Man skulle kunna tro att världen skulle lärt sig något efter det förra världskriget men sanningen är nog tyvärr att en stor del av världens befolkning aldrig lär sig – varken i stort eller smått.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj önskar sig en NFZ, No Fly Zone, dvs att NATO ska stänga luftrummet över Ukraina. Detta för att hindra ryskt flyg att bomba och raketbeskjuta framförallt sjukhus, barnhem och civila bostadsområden.
Innebörden blir att ryska flygstridskrafter och NATO-flyg som upprätthåller zonen konfronteras och därmed är krigshandlingar mellan parterna ett faktum.

Hur mycket ska då västvärlden tåla av Putins aggression mot väst? Hur mycket ska Ukrainas folk behöva utstå av rysk grymhet? När ska den demokratiska världen ingripa och sätta stopp för vår tids värsta despot? Vilket pris måste vi betala för att upprätthålla demokratin i Europa? Måste vi utkämpa ett tredje världskrig för att försvara våra suveränitet?
Många frågor som ingen har ett enkelt och självklart svar. Med ryggradsreflex och direkt när jag ställer mig dessa frågor blir det spontana svaret att krig ska undvikas till vilket pris som helst. Men med lite eftertanke är det ju inte vad jag egentligen tycker och tror på.
Till vilket pris som helst skulle ju innebära att jag är beredd att ge upp frihet, demokrati, rätten att uttrycka min åsikt, osv, osv. Det priset är jag inte beredd att att betala och de är också dessa värden jag en gång för mer än femtio år sedan var redo att försvara med det yttersta priset när jag tog värvning i Flygvapnet. Det har inte ändrat sig sedan dess.

I Sverige har vi Försvarsmakten. Fram till den 31 december 1974 var namnet istället Krigsmakten. Jag ska ärligt erkänna att jag när jag steg innanför grindarna på dåvarande Kungliga Krigsflygskolan i Ljungbyhed 1971 inte reflekterade över varken benämningen Krigsmakten eller Krigsflygskolan. Men det har hela tiden handlat om försvar och aldrig om angrepp. Om Sverige skulle ägnat sig åt angrepp på andra nationer hade jag inte engagerat mig i sådan verksamhet, det är jag helt säker på.

År 2000 lämnade jag in min ansökan om avsked från Försvarsmakten/Flygvapnet. Mina bevekelsegrunder var flera. Den omfattande nedmonteringen av såväl det militära som det civila försvaret hade inletts med en sällan skådat frenesi, beslut om nedläggning av F10 i Ängelholm (min hemmaflottilj) var fattat och en omriktning av Försvarsmakten från försvar av Sverige till internationella operationer pågick. Ingen av dessa tre faktorer tilltalade mig.
Jag var övertygad om att Sverige inom 10 till 20 år skulle vara tvunget att bygga upp sin försvarsförmåga igen varför nedrustningen för mig framstod som rent ut sagt idiotisk.
Mina möjligheter till stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter blev starkt begränsade om jag ville stanna i södra Sverige.
Jag var tveksam till om jag ville engagera mig i utlandsmissioner. Därmed inte sagt att jag inte känner stor respekt för de uppoffringar många gjort på de olika utlandsuppdrag som Försvarsmakten deltagit i över tid.

Nu står Sverige och övriga Europa inför ett påtagligt hot från ett aggressivt Ryssland. När ska vi säga stopp, nu räcker det? Ja, Sverige lär ju inte vara det land som först röstar för en intervention mot Putin och den ryska krigsmakten. Vi lär sannolikt rösta för tyst diplomati, förhandlingar, eftergifter och allt annat som till varje pris kan undvika ett krig. Det priset är inte värt att betala och tyvärr tror jag inte heller att den taktiken kommer att bita på en despot som Putin. Alla tecken på svaghet lär istället sporra denne man att ta ytterligare ett steg framåt.
Å andra sidan är inte Sveriges röst särskilt tung i det europeiska sammanhanget, inte heller när det gäller USA beslut i den här frågan. Vi är ju som bekant inte med i NATO och regeringen har tydligt markerad att man här vill gå Putin till mötes och avstå medlemskap.
Istället blir det NATOs gemensamma beslut som avgör om man ska ta sig an Ryssland och sätta stopp för Putins framfart. Någonstans går det naturligtvis en smärtgräns för vad som kan accepteras och när den är nådd står vi inför ett storkrig i Europa. Antingen är det NATO som ger sig in i konflikten eller så är det Putin som ger sig på ett NATO-land först. Oavsett vilket så riskerar vi ett tredje världskrig.

Att Sverige i den situationen skulle stå utanför i kraft av vår allianslöshet är osannolikt. Tvärtom riskerar vi att i ett inledningsskede var ett av de första länderna som drabbas och då dessutom stå utan hjälp från andra länder. Hade den svenska regeringen, gärna i samklang med Finland tydligt markerat att nu ansluter vi oss till NATO och avvisar Putins hot om vedergällning är det min övertygelse att vi hade höjt tröskeln för diktatorn i öster och bidragit till ökad stabilitet i norra Europa.
Om det sedan krävs att vi måste sätta in militära medel mot Ryssland för att få stopp på Putin så må det vara så. Det är priset vi måste betala för att värna vår suveränitet.

Inte till vilket pris som helst.

/Bosse

S taktik hindrar NATO-ansökan

Den svenska regeringen står fast vid sin linje att Sverige inte ska gå med i NATO. Man anför ett par olika argument som man tycker stödjer sitt beslut.
Ett argument som framhållits av försvarsminister Hultqvist är att i rådande säkerhetspolitiska läge med Rysslands anfallskrig i Ukraina skulle en svensk ansökan om medlemskap kunna rubba stabiliteten i vår del av världen. Det är såklart struntprat. Stabiliteten är ju obefintlig och kan väl knappast bli mycket sämre.
Ett annat argument har varit att alliansfriheten har gynnat oss väl under många år. Oförmågan att se att förutsättningarna är annorlunda i dagsläget, att Sveriges civila och militära försvar är svagare än på mycket länge efter den nedmontering som skedde under 90- och början på 2000-talet är anmärkningsvärd.

Jag har länge närt tanken att regeringen verkligen är rädda för Putin. De vill inte stöta sig med honom. Han har ju uttalat tydliga krav på att bl a Sverige inte får gå med i NATO. Kraven har numera backats upp med hot om kraftfulla åtgärder, t o m militära.
Men är det detta som får regeringen att så hårdnackat hålla fast vid sin säkerhetspolitiska doktrin och med all önskvärd tydlighet slå fast att Sverige SKA INTE gå med i NATO? Pang! Där slog dörren igen.

Jag har börjat tänka om. Jag tror inte längre att det är Putin som hindrar regeringen från att ansöka om medlemskap. Det är inte säkerhetspolitiska realiteter, rätt eller fel tolkade som ligger i vågskålen. Nej, det är helt andra faktorer som styr socialdemokraternas beslut att tacka nej till för landet välbehövliga säkerhetsgarantier.

Det är det stundande valet. Även om opinionen har svängt till förmån för ett NATO-medlemskap de senaste veckorna och att det nu är fler som vill vi ska gå med än det är de som är emot har regeringen tydligt klargjort att man inte lyssnar på opinionen. Så även om socialdemokraternas linje i NATO-frågan ligger fast och det skulle innebära några färre röster kan det vara värt det så länge vänsterblocket får fler mandat än den andra sidan.
Skulle man säga ja till NATO blir nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte glada för att uttrycka det milt. Hur blir det då med samarbetet i en ny regeringsbildning efter valet? Väldigt jobbigt förmodligen.
För Socialdemokraterna är det helt överskuggande målet att sitta kvar i Rosenbad. Allt annat är av underordnad betydelse. Frågan är om deras taktik håller eller de får respass ut ur Rosenbad efter september?

Om jag bedömer den genomsnittlige svenska väljaren rätt blir NATO-frågan ändå inte avgörande. I det avseendet får man ge Reinfeldt rätt, det flesta tycker att försvaret är ett särintresse. Och Putin hinner nog inte med så mycket mer otyg innan valet så NATO-frågan försvinner diskret ut i kulisserna medan nya avsnitt av Robinson och repriser på Så mycket bättre tar över scenen.
Frågan blir då istället hur många sossar som får nog av skenande el- och drivmedelspriser. Än ligger socialdemokraterna högt i opinionsundersökningarna och förtroendet för statsministern är högt. Men vad händer när plånböckerna börjar gapa tomma, när uppsägningarna kommer, när matpriserna pekar rakt uppåt och semesterresan blir inställd för pengarna är slut? Har Damberg tillräckligt med bidrag att dela ut för att hålla den socialdemokratiske väljaren nöjd?
Får svensken till slut nog av världens högsta skatter men långt ifrån högst värde per skattekrona? Är acceptansen för bidragslinjen som blir alltmer absurd i vårt land så stadigt förankrad i den svenska folksjälen att det håller en mandatperiod till? Jag hoppas innerligt inte det.

Gud bevare fosterlandet – Socialdemokraterna gör det i vilket fall inte.

/Bosse