Det går bra nu – eller…?

Hej!

ETT BLOGGINLÄGG I SERIEN ”GRUMPY OLD MEN” – GRINIGA GAMLA GUBBAR.

Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. Det är fortfarande vinter och motorcykeln står på vinterförvaring i Helsingborg. Inte en chans att gå ut och klappa på den mellan regnskurarna och snöbyarna alltså. Därmed inte så mycket inspiration kring motorcykelåkning, modifiering och trimning heller.
Nu skriver jag ju emellanåt om min syn på olika samhällsföreteelser också och det har jag heller inte gjort sedan den trettonde januari. Skälet till det är att det helt enkelt är för tungt att engagera sig i orättvisor, misshandel och allehanda negativa händelser som fullkomligt sköljer över oss hela tiden i dagens mediavärld. Det är för många oroande och mörka händelser som lutar sig in över huvudet på en – måste försöka se ljuspunkterna i livet, för de finns ju trots allt elände runt omkring oss.

Likafullt undrar jag vart vi är på väg? Helt ovetenskapligt påstår jag att det finns fler oroshärdar och krigszoner i världen än på mycket länge, kanske än någonsin. Som vanlig civilperson kan man inte räkna med att detta kommer att undgå just mig. Redan idag måste t ex flygrutter läggas om för att inte riskera att civila passagerarflygplan blir beskjutna.
Det pågår ett ständigt cyberkrig globalt med nationer eller kriminella grupper eller enskilda som krigförande. Nationer, enskilda myndigheter, företag och enskilda personer är utsatta och måste försvara sig.

Samtidigt har vi trots skyhöga skatter (fler skattehöjningar är att vänta) rustat ner vårt svenska samhälle på nära nog alla områden. Hur är det möjligt? Vår sjukvård går på knäna. Vårt polisväsende har allvarliga problem och kan inte upprätthålla lag och allmän ordning. Försvarsmakten är löjligt otillräcklig. På ett drygt decennium har man lyckats rasera en ansenlig del av infrastrukturen och avlöva organisationen på personal. Vidare är svensk skola långt ifrån vad man skulle kunna önska sig. Ta sedan en tur på svenska vägar, ingen rolig upplevelse med dålig beläggning, stora potthål och bitvis underdimensionerade vägar. Järnvägen är ett sorgebarn med förseningar och inställda tåg. Säkerheten kan ifrågasättas pga dåligt underhåll och urmodiga tåg.
Och är man som jag i sk mogen ålder väntar snart pension (förhoppningsvis). Kan räkna in 48 år i arbete så här långt. Wow! Tänk så mycket pension jag samlat till genom höga arbetsavgifter såväl som anställd som egen företagare. Ja, ni vet vart jag är på väg. Så klart får jag ingen imponerande pension jag heller och skulle jag behöva äldrevård, Gud förbjude, så vågar jag inte tänka på hur erbarmligt livet kommer att bli.

Ja, det var en lång klagovisa och det kan lätt bli mycket längre. Vi brottas med hög brottslighet. Var och varannan dag kan vi höra om dödsskjutningar och varje år mördas sjutton kvinnor av en man de har en nära relation till och ett otal fler misshandlas och våldtas i sitt hem av någon de lever med. Barn och tonåringar trakasseras och våldtas på musikfestivaler och på den egna skolan. Inte sällan går förövarna fria eller får väldigt lindriga straff. Offret får dra sig undan, byta skola och vågar kanske inte ens gå ut.
Och det går att fortsätta i all oändlighet tycks det med negativa exempel på allt från sk bagateller till grov kriminalitet, korruption, mm, mm. Tacka f-n för att man blir trött, uppgiven och på gränsen till deprimerad. Hur har vi kunnat låta det gå så fullständigt åt skogen? Eller är det bara så att så mycket mer kommer i dagen nuförtiden? Det fanns väl missförhållanden förr i världen också. Så klart att det fanns men på något sätt känns det som det blivit värre, som att vi är på väg åt fel håll.

Vems är felet då? Först vill jag säga att det ligger inte för mig att söka efter någon eller något att ”spika upp på väggen”. Samtidigt kan man ju söka orsaken för att göra något åt det. Inte bara behandla symptomen, en vanligt förekommande metod i många sammanhang.
Felet är mitt. Jo, det är mitt fel – och ditt och alla andra som någonstans efter vägen inte förstod att vi vara tvungna att växa upp och se oss som en del i ett gemensamt samhälle och att vår uppgift inte uteslutande var att förverkliga oss själva. Vi fick lära oss om Maslows behovshierarki i skolan men förstod uppenbarligen inte innebörden utan hoppade snabbt upp och parkerade oss på toppen. Några av oss och generationen före försökte i ett fåfängt försök att visa humanism att göra alla lika bra i skolan, dvs vi blev alla medelmåttor. På så sätt sitter det i stor utsträckning medelmåttor på ledande positioner i såväl det privata näringslivet som i statsförvaltningen. Resultatet blir medelmåttigt. Inte utan orsak benämner vi ibland Sverige som ”landet mellanmjölk”.

Det sägs ju att ekonomin går bra i alla fall. Själv är jag ändå skeptisk. -Det är du väl alltid, säger du kanske fast det är inte helt rättvist. I förra bloggen skrev jag att Magdalena Andersson, vår finansminister har aviserat att det är slut på skattesänkningar och nu väntar en rad höjningar i stället. Och man kan inte säga annat än att hon levererar. Dock är det inte riktigt så enkelt som finansministern tycks tro.

Bild: Wikipedia

Skatteintäkterna ökar inte automatiskt bara för att man höjer skatt efter skatt. Tvärtom finns det en brytpunkt som innebär att alltför höga skatter är kontraproduktiva och ger lägre skatteintäkter till statskassan enligt den sk lafferkurvan. Vi befinner oss i Sverige idag sannolikt på fel sida (till höger) om lafferkurvans topp vilket innebär sjunkande skatteintäkter till staten.
Men för en socialdemokratisk finansminister, åtminstone inte denna är det kanske inte viktigt att ha ett effektivt skatteuttag utan mer att beskatta hårt så att friheten begränsas för den enskilde. Man undrar ju?

En annan, numera neutraliserad socialdemokrat sa en gång att ”det är häftigt att betala skatt”.

Bosse

Beklagar att jag inte illustrerat med några snygga bilder!

Systemkollaps

Hej!

Ett blogginlägg i serien ”Grumpy Old Men” – griniga gamla gubbar.

På sina håll i vårt samhälle pratas det allt oftare om systemkollaps. Det handlar om polisen, om vården, om skolan och allt möjligt annat. Försvaret är otillräckligt och skatterna gigantiska. Vinster i välfärden är fult och införs det ett tak för detta kommer många företag att lägga ner och då blir valfriheten sämre eller obefintlig.
Ja, åsikterna är många om hur vårt samhälle fungerar och om hur det borde fungera. Det är något vi sannolikt alla kan ställa oss bakom – vi tycker olika. En del av oss tycker dessutom mer än andra som bara ”glider med”.

Nuvarande finansminister, Magdalena Andersson lär ha sagt att vi är inne i en skattehöjningsera, det är slut på skattesänkningar. Hon har också i samband med förslaget om en ny bankskatt sagt att bankerna ska ”ges möjlighet” att bidra lite mer. Synd att hon inte förstår sammanhanget mellan kostnader i ett företag och priset man tar ut av kunderna. I all privat företagsamhet är det ALLTID kunden som betalar ALLA kostnader. Om kunderna betalar mindre än företagets kostnader uppstår något som de flesta känner till – det kallas konkurs. Naturligtvis kommer bankerna att kompensera sig för en eventuell ny skatt genom att ta ut kostnaden av kunderna. Så i slutänden landar skatten på vanligt folk som alltid. Bankdirektörerna kommer inte att lida skada. Men det förstår inte finansministern för hon lever själv de privilegierades liv.

Syftet med höjda skatter är ju att berika statskassan med möjlighet att styra medel till de olika områden som de styrande politikerna vill prioritera. Vissa politiska inriktningar vill styra mer än andra. Det är en klassisk socialistisk gren att vilja bestämma över individen. En följd av detta blir höjda skatter och minskad valfrihet för den enskilde. Det kan finnas en underliggande välvilja i detta, man vill stödja den svage. Men någonstans går gränsen för hur mycket man kan ta ut ur varje skattebetalare, privatperson eller företag. När den gränsen passeras blir uttaget kontraproduktivt och statskassan kommer att få minskade intäkter och ökade utgifter. Jag har känslan av att vi är vid den gränsen idag och i vissa stycken också passerat den.
När den enskilde får mindre pengar över i plånboken minskar naturligtvis köpkraften och då minskar företagens lönsamhet, personalstyrkan måste minskas och hela eller delar av gruppen måste få understöd för att överleva (ökade kostnader för stat och kommun). Samtidigt minskar också skatteintäkten från näringslivet som ju inte tjänar lika mycket pengar. Och nu gäller det att komma ihåg att staten själv genererar inte en enda krona. Fast att alla statsanställda betalar skatt så kommer alla dessa kronor från första början från det privata näringslivet som genererat pengarna i sin verksamhet, betalat skatt (osannolikt höga i vårt land) som sedan använts till bl a löner till offentliganställda.

Magdalena Andersson - skattehöjarminister.

Magdalena Andersson – skattehöjarminister.

Man skulle kunna kalla de höga skatterna som nu kommer slag i slag för den ”socialistiska dödsspiralen”. Finansministern och hennes parti tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern har inte riktigt förstått att samhällsstrukturen har förändrats från det att ”upp till kamp” var aktuellt. Det finns inte så många förtryckande brukspatroner kvar utan mer hårt arbetande småföretagare. De flesta av dem har inte en kista med guld att ösa ur utan varje krona ska slitas in. Som en funktion av ovanstående resonemang blir den kronan svårare och svårare att få tag i och mer och mer av kronan ska staten ha. Medan de anställda ha arbetsrätt och kollektivavtal att förlita sig på har den lille företagaren bara att jobba hårdare och till lägre ersättning att se fram emot. Någonstans försvinner motivationen helt och företagaren ger upp. I värsta fall fall jobbar hon eller han ihjäl sig. Fast ur statens synvinkel är det ju i bästa fall. Då behöver man inte betala ut pensionen utan kan använda de pengarna till pensionerade 40-åriga politiker t ex. eller någon annan som vilat sig i form för ett långt och vällustigt liv.

Systemkollaps? Kanske vore det bra? Kanske skulle många av oss vakna och se hur stolligt vi förvaltat vårt fina land. Totalförsvaret är utraderat. Polisen oförmögen att upprätthålla lag och ordning och övriga rättsväsendet verklighetsfrånvänt. Sjukvården går på knäna och kan inte alltid garantera patientsäkerheten. Tusentals människor dör i onödan i vårt land. Våra gamla som kämpat och skickat in skatt hela livet lämnas att dö i ensamhet eller i händerna på inkompetenta sk vårdare. Våra barn utbildas, i bästa fall, till medelmåttor i skolor som var och varannan dag måste stänga för att det är slagsmål, hot och allmän anarki. Samtidigt förfaller vår infrastruktur, tågen står stilla, vägarna är fulla av potthål och trafikplaneringen ger uttryck av galenskap.
En stor grupp av människor som bor i Sverige har inte det minsta med vårt land att göra. De talar inte svenska, de vet inget om vår kultur, de arbetar inte och tycker inte att det svenska är något att ha. De är här för att de inte har någon annanstans att vara. Mao, vi har inte lyckats integrera dem. De får dock en liten skärv av våra skattemedel. Vissa hävdar att de får mer pengar skattefritt än en polis med sju års tjänst får i lön. Jag vet inte om det är så men oavsett vilket vore det bättre om de var en del av vårt samhälle, hade ett arbete, kunde försörja sig själv och inte minst vara lyckliga över att leva och bo här. Det hade vi alla mått bättre av.

Trump - a loose canon.

Trump – a loose canon.

Nu har vår regering sent omsider insett att vår omvärld blivit betydligt farligare än på länge. Försvaret måste rustas upp och inte bara det militära utan också det civila. Själv kan jag inte sluta förvånas över att man fortsätter att hävda att vi är alliansfria när vi alls inte är det. Att man också tänker sig att bygga upp ett ”eget” försvar i stället för att ansluta oss fullt ut till NATO är så urbota dumt så att jag inte finner ord för det. Inte ens när vi hade ett förhållandevis starkt militärt försvar, ett av världens starkaste flygvapen och god civil beredskap och krislager hade vi skuggan av en chans att motstå en krigsmakt av dåvarande Sovjets styrka. Idag har vi inte bråkdel av det försvaret och kan inte möte ett väpnat anfall med någon trovärdighet. Men socialdemokraterna framhärdar i alliansfrihet begravda i gamla dogmer och ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och andra rödvinsromantiska socialister och kommunister.

Med Trump i Vita Huset, ett EU i förfall och fler och fler odemokratiska krafter som vädrar morgonluft runtom i världen, inte minst i Europa kan man numera bara vädja till högre makter att det ska gå vägen.

Håll tummarna!

Bosse

 

Höstreflektioner

Hej!

Dags för lite höstfunderingar så här de allra sista dagarna i oktober. Löven har gulnat på träden och efter några dagars blåsande har många löv också fallit av och samlats på marken. Vi går mot vinter.
En del ser fram emot vintern med gnistrande snö, skidåkning och barnens lek i snön. Själv kan jag utan att blinka avstå. Bor man som jag i Skåne är det ju inte sällan snöfritt större delen av vinterhalvåret och i stället regn, grått och blåsigt. Inomhusväder helt enkelt. Jag får erkänna att jag redan nu längtar till våren men det är i sig samtidigt motsägelsefullt.

Sista koppen kaffe på köksaltanen för denna säsong.

Sista koppen kaffe på köksaltanen för denna säsong.

Med mer än sextio års perspektiv på livet finns det ingen anledning att skynda mot nästa dag. Det innebär ju en dag mindre att njuta av. Dödsångest? Nej, det vill jag inte kalla det men så länge livet är härligt att leva vill man ju inte skynda mot det oundvikliga slutet. Dock är man numera tydligt medveten om att det inte bara är årstiden som stavas höst utan faktiskt livet självt. Man är på ålderns höst som det så vackert heter. Fast nuförtiden är vi ju mycket yngre när vi blir äldre så att säga. För hundra år sedan eller så var det ju dags att ”lämna in” vid det här laget men nu ägnar vi oss i stället åt att förverkliga oss själva på alla upptänkliga sätt. Vi reser, vi springer maraton, åker Vasaloppet och gifter om oss för att sedan skaffa ett sladdbarn. Vi kör en omgång vår till skulle man kunna säga.
När våra föräldrar växte upp gick den manliga delen av befolkningen direkt från puberteten till ”gubbe i hatt” medan kvinnorna gick från flickor till tanter i en handvändning. Några gubbar i den tidens bemärkelse är det inte lätt att hitta idag. Tanter är också lätträknade. Nej, nuförtiden är vi mer coola snubbar och raffiga brudar ända fram till ”the bitter end”.

Snåla vindar en oktoberdag vid Hanöbukten. Sommarens badgäster är långt borta.

Snåla vindar en oktoberdag vid Hanöbukten. Sommarens badgäster är långt borta.

Så utan att i och för sig ha några garantier för antalet återstående vårar är det ändå dessa jag ser fram emot nu när hösten nalkas sitt slut och vintern står för dörren. Den lätta sommarsalladen lockar mig mer än höstens och vinterns mustiga grytor kan man också uttrycka det som.
När adventsljusen brunnit ut och nyårsnattens fyrverkerier falnat och bara lämnar sorgsna pappersflagor på marken återstår endast mörker i väntan på de första fågelkvittret, den första solstrålen som letar sig in i sängkammaren innan man hunnit stiga upp och snödropparna som trotsar nattkylan. Då vill jag fly. Fly från mörker, snö och kyla och inte komma åter förrän våren återger hoppet. Hoppet om liv, om värme, om skratt, om barnens lek, grillkvällar och varma vindar i ansiktet.

Jag längtar till våren fast jag vill inte ge bort en enda dag på vägen dit.

/Bosse

En dag fick jag en bror.

Hej!

Jo, så är det. Precis som det står i rubriken så fick jag en bror en dag. Vad är det för konstigt med det då, undrar du? Folk får väl en bror nära nog varenda dag runtom på vår jord?
Så är det såklart. Men jag fick min bror ungefär fyra månader efter att min mor avlidit och sådär en tjugonio år efter att min pappa dog. Ändå var det en helbror, samma mamma, samma pappa.
Och det var ungefär så han presenterade sig när han ringde mig en tisdag eftermiddag i början på 2006. Först trodde jag att det var en skojare som var ute efter något arv efter min (i själva verket vår) mamma. Nu föreföll det ganska osannolikt eftersom arvet efter mamma inte var så där enormt att det skulle vara värt besväret. Det visade sig ganska snart att min bror var i högsta grad verklig och äkta. Han föddes 1956 närmare bestämt och blev några månader efter sin födelse bortadopterad. Jag har nämnt det i tidigare blogg.

Några dagar innan denna tisdag hade dåvarande presidenten i den Rotaryklubb som jag tillhör och vid denna tidpunkt var relativt ny medlem i ringt mig för att be mig hålla mitt sk. egoföredrag, berätta om mig själv och min bakgrund för övriga medlemmar vid ett lunchmöte.
Mitt svar var naturligtvis att det gjorde jag såklart och ”att något spännande händer

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

det väl alltid på några dagar” som jag kunde berätta om. Och det gjorde det ju. Jag fick en bror på gamla dagar.

När allt det här var överståndet och jag hade hunnit träffa min bror några gånger började jag ändå fundera runt omkring det hela. Gert som min bror heter föddes alltså 1956 och vår mamma dog på hösten 2005. Det är fyrtionio år, fyrtionio år som vår mamma behöll denna hemlighet för sig själv och tog den med sig i graven. Efter bouppteckning och städning av hennes lägenhet fanns inget som ens antydde att jag hade en bror.
Hur bär man en sådan hemlighet genom ett helt liv? Hur påverkar det en människa? Hur påverkade det vår mamma? Kan man bara lägga sådant till sidan? Bubblar det inte inne i huvudet mer eller mindre varje dag. Ja, alla dessa frågor lär bli obesvarade.
I samband med att Gert kontaktade mig ringde jag till mammas barndomsvän från hennes fosterhem på Öland. Det var inte så mycket information jag fick men något lite som kanske ändå säger något om den generationens sätt att hantera situationer som denna.
Att vara ogift och få barn på 50-talet var inte riktigt socialt accepterat. Utomäktenskapliga barn var oäkta och mamman betraktades nog som mer eller mindre lösaktig vilket min mamma verkligen inte var. Pappan kom lindrigare undan. Att bli mamma två gånger till två oäktingar var såklart ännu värre. Enligt mammas barndomsvän, fostersyster om ni så vill, blev det ”för mycket” och det kan man ju förstå. Frågan är dock om det blev för mycket för vår mamma, vår pappa eller för barnavårdsmyndigheterna? Det lär vi heller aldrig få veta. Hursomhelst med det så blev det adoption och Gert försvann bort till en annan familj. Själv har jag försökt att leta i de innersta minnesvindlingarna i hjärnan men inte hittat en enda liten minnesbild från detta. Det blev därför en fullkomlig överraskning för mig när min bror hörde av sig fyrtionio år senare.

Mig veterligen var min mamma pappa ”trogen” livet ut. Om hon hade någon kärleksrelation med någon annan efter att hon träffat min pappa var det inget jag någonsin märkte eller på något sätt kunde misstänka. Hur ett sådant liv kan ha tett sig kan man bara spekulera i. Som ”oäktingen” hade ju inte heller jag tillgång till familjens man. Det här var aldrig något som diskuterades varken mellan min mamma och mig och definitivt inte med min far. Vilka diskussioner som eventuellt var mellan mamma och pappa har jag ingen aning om men det är min tro att det hela inte var förhandlingsbart.
När vi alla blev äldre och jag blivit vuxen insåg emellertid min pappa sin egen förgänglighet. Hans fru visste om min existens, om hon däremot kände till min brors vet jag inte. Mina fem halvsyskon kände däremot inte till vår existens och min far ville därför dölja detta för dem även efter sin egen död. För att lyckas i sitt uppsåt ville min pappa därför att jag skulle avsäga mig mitt arv. Han var dock inte sämre än att ville kompensera mig för detta genom att erbjuda mig en summa pengar medan han fortfarande levde.
Vid tillfället, i början på sjuttiotalet hade jag inga större betänkligheter kring detta. Under hela min uppväxt hade jag av min mamma fått lära mig att ”skydda” pappa från upptäckt. Det fanns en obrottslig lojalitet mot honom. Nu kan jag ha blandade känslor kring detta.
Nu bar det sig inte bättre än att efter min pappas död blev jag ändå förmånstagare till en kapitalförsäkring som fick delas mellan de sex syskonen (fem + jag) och därmed kom min existens till kännedom för mina fem halvsyskon. Deras reaktion vet jag inget om. Sanningen är att att jag kontaktade pappas fru Ingrid och hörde hennes åsikt. Skulle jag avstå även detta? Obrottsligt lojal. Hon tyckte dock inte det. Jag var i min fulla rätt sa hon.
Ingen av mina halvsyskon har någonsin sökt kontakt med mig och i rättvisans namn har inte heller jag sökt kontakt med någon av dem.

Det är ju inget unikt med hemliga otrohetsaffärer i historien. Det har förekommit i alla samhällsskikt från kungahus till torp. Oäkta barn har kommit till världen och framförallt kvinnor har varit det femte hjulet. Som en deltagare i detta kan man ändå inte låta bli att fundera kring hur tankar och känslor har sett ut hos de olika inblandade parterna. Hur tänkte min pappa kring detta? Var det en liten krydda i tillvaron att smyga iväg och träffa den ”andra kvinnan”? Hade han fler älskarinnor? Några ytterligare oäkta barn tycks i alla fall inte finnas. Eller var han ohjälpligt förälskad i min mamma men socialt oförmögen att kunna bryta upp från sin familj och leva med den han älskade? Vem vet? Hur det verkligen var får vi aldrig veta.  Kanske visste inte ens min mamma hur det verkligen låg till
Vid min fars bortgång tog det flera veckor innan det kom till vår kännedom. Mammas barndomsvän som jag tidigare har nämnt såg dödsannonsen i tidningen (Barometern) och kontakta mamma. Jag kunde konstatera att han ringt mig från sjukhuset bara någon dag innan sin bortgång. Kanske visste han att slutet närmade sig? För mig tog det dock flera år innan jag kände någon egentlig sorg.
Vad gjorde då min mamma så obrottsligt lojal och ”trogen”? Också detta förblir en

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

obesvarad fråga. Mamma hade som sagt ingen annan seriös relation med någon annan man under hela sitt långa liv. Under den tid jag bodde hemma upplevde jag aldrig att det fanns någon annan än min pappa. Mamma hade aldrig besök av enskilda män, ingen stannade någonsin över natten och min mamma reste aldrig bort utom när jag följde med eller om hon reste med pappa.
Vid ett par tillfällen reste vi tillsammans alla tre. Vi var bl a i Köpenhamn, i Malmö och i Hamburg.

Varför blev min bror undangömd? Jag kan förstå att mina föräldrar inte berättade om min bror under min barndom men tycker det är lite konstigt att mamma inte sa något när jag blivit vuxen och hade egen familj. Har svårt att föreställa mig att hon lyckats förtränga detta som måste varit något av ett trauma så totalt att det ”glömdes bort”. Jag tycker också att det väl ändå var lite olyckligt att hon hann gå bort innan Gert gav sig tillkänna. Nog hade det väl varit till glädje för henne att se att det trots allt gått bra för för hennes barn och att vi två bröder fått kontakt efter alla år? Och att vi har ett utbyte av varandra.

Blod är tjockare än vatten!

Bosse

Oäkta barn på bygden och i sta´n.

Hej!

Har forskat lite om min släkt, inte särskilt mycket och inte särskilt länge. Förmodar att det är ett tecken på ålder när man börjar titta bakåt. Jag tycker dock att jag ändå ser mest framåt men det är ju klart att horisonten kommer närmare och närmare och det förflutna är längre än vad framtiden kommer att bli oavsett om den blir kort eller något längre – det ligger i sakens natur.

Själv är jag född 1953 i Kalmar. Son till en ensamstående mamma, en oäkting som det hette på den tiden. Som ensambarn växte jag upp med mamma som jobbade som kallskänka. Vi bodde först på Sjöbrings väg 3 i Kalmar, granne med sjuksköterskeskolan. Exakt när vi flyttade från den lilla ettan minns jag inte men det var innan jag började i lekskolan (det är väl dagens förskola eller 0:an?). Flytten gick lite längre bort i samma kvarter till Falkenbergsvägen 27 i samma bostadsområde. Det låg en Konsumbutik i samma hus. Tror det var en lite större enrummare med riktigt kök. I första lägenhet fanns nog bara en kokvrå.
Här på Falkenbergsvägen fick vi också telefon, en svart i bakelit. Det var för övrigt den enda modell som fanns och den var fast monterad, dvs det fanns inget telefonjack utan en liten svart metallåda på väggen där sladden försvann in. Nummerskivan var i blank metall som gav ifrån sig ett distinkt ljud när man vred på den. Med telefonen följde en telefonkatalog över Kalmar riktnummerområde.
Medan vi bodde i den här lägenheten köpte mamma också en grammofon eller radiogrammofon som man sa på den tiden. Tror att den var av märket Radiola eller möjligen Luxor. Första grammofonskivan var en sk. 45-varvare med Frank Sinatra och låten Chicago. Slutligen flyttade vi till en tvårummare på Gethes väg, fortfarande i samma bostadsområde innan vi 1966 flyttade till Landskrona.

Jag har i hela mitt liv trott att min mamma var född i Örsjö i Småland. En liten by inte långt från Nybro. Men när jag forskade lite i det visade det sig att så var det inte alls. Mamma föddes den 15 april 1925 i Runstens socken på Öland. I kyrkböckerna står det dessutom en liten anteckning – u.ä, dvs utom äktenskapet. Någon anteckning om fadern finns inte. Hon föddes alltså, liksom jag själv som oäkting.
Mamman, Elsa Maria Ölander var också född på Öland närmare bestämt i Södra Möckleby 29 oktober 1898. Min morfar som alltså inte omnämns i kyrkoböckerna vid anteckningen om min mammas födelse hette John Persson (skomakare?) och var född 1890 i Arby utanför Kalmar.
Elsa Maria och John gifte sig dock och tog (?) namnet Karlsson vilket ju också blev min mammas och följaktligen också mitt efternamn. Min mamma döptes till Karin Margit Almida. Hon valde någon gång innan jag föddes att stava både sitt för- och efternamn med C. Det är en historia i sig.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Någon tid efter mammas födelse har mormor och morfar uppenbarligen flyttat till Örsjö, kanske skedde det i samband med giftermålet? Så det var i Örsjö som min mammas föräldrahem låg. Jag har därför alltid trott att det var där hon var född.
Min mormor dog i Örsjö den 15 maj 1958 och morfar dog två veckor tidigare den 30 april på samma plats. Jag var då ungefär 4,5 år gammal och har inte mycket minne av detta.
Under någon tid av sin uppväxt var min mamma tillbaka på Öland och Runstens socken som fosterbarn. Det är ju lättare att förstå nu när jag vet att det redan från början fanns en koppling till denna trakt.

Hur min mammas uppväxt såg ut är svårt att föreställa sig. Vissa berättelser har jag fått mig till livs genom åren men när jag försöker sammanfatta det är det ändå bara små brottstycken. Jag vet att livet var fattigt i Örsjö. Familjen var stor, sju barn eller var det nio? Jag har hittat sju i min efterforskning men har en minnesbild av det ska ha funnits nio syskon. Kanske dog ett eller flera barn i barnsäng? Oavsett vilket har den stora barnaskaran varit svår att dra försorg om med bara ett litet torp som försörjningskälla. Möjligen arbetade morfar också som skomakare. Därför var också min mamma fosterbarn på gården i Björkerum på Öland under flera år. Det var ett sätt för gårdsinnehavaren att få billig arbetskraft kan man tänka. Men det kan ju också vara så att man tog ett socialt ansvar. Mamma fick gå i skolan och hade ju mat och husrum. Hon förblev också vän livet ut med dottern i huset som hon var jämnårig med. Under min barndom var vi också tillbaka på gården under somrarna, ett paradis för en liten stadsgrabb. Förmodligen fick mamma jobba betydligt hårdare än vad jag gjorde under mina sommarveckor på gården i Björkerum. I princip tror jag mig ha förstått att hon tjänade som piga även om hon som sagt fick gå i skolan t o m klass sex.

Så småningom lämnade hon i alla fall Öland och fick plats i Kalmar. Jag tror att hon började sin bana som hembiträde innan hon med tiden började jobba på restaurang. Det blev kallskänka för hennes del, först på Teaterkällaren vid Larmtorget i Kalmar. Jag har minnesbilder av att vi på vissa söndagar åt middag i restaurangen. Det fanns orkester som spelade och vid något tillfälle minns jag att jag fick stå på scenen och ”hjälpa till” med framförandet. Kanske var min pappa också med vid något av dessa tillfällen? I vilket fall som helst var det sannolikt här de två träffades någon gång på den senare hälften av 40-talet.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Pappa var på väg upp på samhällsstegen och hade när jag kom till redan fem (!) barn med sin fru. De bodde i Bergkvara söder om Kalmar. Mamma blev alltså min pappas älskarinna helt enkelt. Den relationen varade ända fram till min fars död, om än mera sporadiskt på slutet. Men så sent som 1972 dök mamma och pappa upp på Krigsflygskolan i Ljungbyhed när jag hade börjat min utbildning där.
Man kan säga att mamma var pappas ”frilla” och jag tror att passionen var stor. På femtiotalet var det däremot inte lika lättvinnligt att skilja sig, särskilt inte om man redan hade en stor familj och dessutom var något av en pamp med eget företag och många anställda. Passionen höll dock i sig och 1956 fick mamma ytterligare ett barn med min pappa. Jag kan bara gissa hur det togs emot på 50-talet. Själv var jag omedveten om denna bror och skulle så förbli fram till fyra månader efter min mammas död 2005.
Tre månader efter barnets födelse blev min bror bortadopterad till en familj i Oskarshamn. Om det var ett gemensamt beslut mellan mamma och pappa eller av endera av dem eller om det möjligen var ett myndighetsbeslut lär jag aldrig få veta. I dokumentationen finns ingen information om detta. Dock kan man anta att det inte var en lätt situation att vara ensamstående mamma till ett barn på 50-talet, ännu mindre till två. Jag får försöka återkomma till historien om min bror vid ett senare tillfälle.

Någon gång under min uppväxt i Kalmar bytte mamma arbetsgivare och blev kallskänkschef på Stadshotellet vid Stortorget. Vi hade det bra med tanke på omständigheterna. Jag upplevde min barndom som trygg och saknade aldrig något. Att inte ha någon hemmavarande pappa hade dock sina sidor. På 50-talet var det lite udda och jag fick ibland utstå vad man idag skulle kalla mobbing. Inte alltid roligt men en erfarenhet som man också lär sig något av. Avsaknaden av manlig förebild kan man fundera över. Pappa dök ju upp då och då, alltid i någon fräsig bil och med en portfölj i handen. Han var vad man skulle kunna kalla ”flotta Vicke”. Bilintresset har smittat av sig. Om jag också är ”flotta Vicke” får andra bedöma.
Att inte ha en allestädes närvarande pappa tror jag har fört med sig att min syn på jämställdhet i viss mån skiljer sig från majoriteten av män i min generation. Jag har aldrig upplevt att det finns en uppdelning av vad män respektive kvinnor bör eller kan göra.

Så här långt har jag däremot inte hittat särskilt mycket information om min far. Jag har till och med blivit lite osäker på hans riktiga namn. Har levt i tron att han hette Agne Fabian Tankred Nyström. I min sentida efterforskning har jag hittat Agne Johan Tankred Nyström, född 9 juli 1913 i Linköping och död 1977. Det kan stämma. Han var definitivt östgöte. Han var 12 år äldre än mamma och dödsåret stämmer också. Var namnet Fabian kommer ifrån vet jag inte. Möjligen har jag blandat ihop det med morfar som hette John Fabian.
Min pappa dök som sagt upp med sin portfölj. I den fanns alltid en flaska whisky och oftast någon spännande grej. Jag minns särskilt en räknesticka. Den var väldigt liten och tillverkad av bambu. Efter flera år fick jag räknestickan av min far och har den kvar ännu. Någon uppfattning om hur ofta min far dök upp eller ens hur många gånger jag träffade honom innan han lämnade detta jordelivet 1977 har jag inte. Oavsett hur många gånger det var så var det ju aldrig i vanliga vardagssituationer. Min pappa intresserade sig inte för min vardagliga uppfostran vad jag kan minnas.
Jag har inte hittat särskilt mycket om min pappa när jag sökt i register. Kunde inte ens hitta honom i kyrkböckerna.
Jag vet namnet på hans fru, Ingrid. Någonstans har jag nog uppgifter om hans fem barn, mina halvsyskon men sedan är det slut. Vilka var hans föräldrar? Ska försöka forska vidare och se om det går att gräva fram mer om min pappa som jag bara såg då och då under alla år.

Hur blev då livet för oäktingen? Hur gick det att växa upp utan pappa på 50-talet och med en mamma som jobbade på restaurang, sena kvällar och inte sällan övertid? Tänkte berätta lite om det i en kommande blogg.

En svår barndom – vad är det? Min var det inte.

Bosse

Den f-bannade senapskålen

Hej!

Tillhör du dem som älskar ruccola (ska enl Språkrådet stavas rucola)? De senaste decenniet har denna maskrosliknande salladsväxt vunnit mark i vårt land. Växten som på svenska också kan kallas senapskål beskrevs dock redan av Carl von Linné på sin tid. Ursprungligen kommer växten från Sydeuropa. Italien, Spanien och Frankrike är länder den stammar ifrån. Det är ju också där den från början förekommer i diverse maträtter.

Ett par sorgsna ruccolablad sänker denna annars så fräscha croissant.

Ett par sorgsna ruccolablad sänker denna annars så fräscha croissant.

Som allt annat i vår globaliserade värld har den numera vunnit mark långt utanför sina naturliga områden. Dock reproducerar sig växten inte Sverige. Däremot finns den i överflöd i våra grönsaksdiskar och på landets krogar. Ett par ruccolablad kan man alltid slänga på en ostmacka eller dränka en pizza med. ”Serveras med ruccolasallad” är en vanligt förekommande text på diverse menykort.
Och det finns en försvarlig andel svenskar som fullkomligt älskar dessa ”maskrosblad”. Beska, inte sällan vissna och inte ens dekorativa hyllas dessa blad som en kulinarisk läckerhet. Jag säger: NEJ TACK!

Ruccola, rucola eller senapskål, vilket ni vill tycker jag är bland det mest trista jag kan stoppa i min mun, möjligen med undantag av snus. Precis som jag hävdar ovan är det en vissen, besk ursäkt för en grönsak som tar plats i stället för en fräsch, krispig sallad sammansatt av goda och vackra grönsaker i sprakande färger.
Så nej, kära ruccolavänner vi delar inte denna passion för senapskål. Ni får min portion också. Jag skänker den med glädje till dig och avstår hellre den delen av tallriksmodellen än förpestar min måltid med ruccola. Det förvånar föga att Italien byter regering varannan vecka eller att maffian kan härja fritt i detta land. Vem orkar ta sig an något väsentligt när sådan grönsak står på menyn.
Spanien har ju heller inte haft det lätt, en ekonomi i nedgång, tjurrusningar och tomatkrig säger det mesta. Min analys är att det är ruccolans fel. Ät tomaterna och kasta ruccola på varandra i stället så kommer allt att ordna sig.
Vet inte om det ens är lönt att nämna Frankrike i detta sammanhang? Personligen tycker jag att ruccola till camembert är ett riktigt bottennapp när man kan äta friterad persilja och hjortronsylt.

En god ostmacka förvandlas till en besk och vissen upplevelse

En god ostmacka förvandlas till en besk och vissen upplevelse

Och här hemma i Sverige, vem kan tänka sig ruccola till kräftorna? Potatismos, stekt strömming och – ruccola? Nej, skulle inte tro det.
Här i Hässleholm har den viktigaste politiska frågan på länge varit en viss musikpaviljongs vara eller inte vara. Nu vill förespråkarna för detta monument över en svunnen tid starta ett alldeles eget politiskt parti med detta som huvudfråga. Om detta kan man tycka vad man vill men personligen tycker jag frågan om att bannlysa ruccolan känns betydligt mer angelägen. Därför har jag allvarliga planer på att starta partiet BRUD – Bannlys Ruccola Utan Dispens.

Menar jag allvar?

Bosse 

Jag vaknade en morgon

Hej!

När jag vaknade i morse konstaterade jag att jag inte var död. Det var på något sätt hoppingivande trots att jag kände smärta i axlarna och att ögonen inte riktigt hade vaknat lika mycket som jag själv. Dessutom hade kudden varit aggressiv och ställt till det ordentligt med de få hårstrån som fortfarande envisas med att häcka på min skalle. Om jag hade varit död är jag säker på att jag bara vänt mig om och sovit vidare till en lämpligare tidpunkt att vakna.
Jag tror det var Björn Skifs som en gång sa att ”om man vaknar en morgon och inte har ont någonstans är man förmodligen död”. Jag har tagit fasta på det och då känns det just hoppingivande när man vaknar och har lite ont någonstans. För en vacker morgon någon gång i framtiden vaknar man sannolikt och har inte ont någonstans och då kanske man är död. Jag finner det troligt att då är det inte lönt att stiga upp den dagen.

Men idag var jag alltså inte död så nu har jag stigit upp, kammat testarna, lipat åt den dumma kudden och börjat leva en dag till.

Visst kan drömmar vara underligt ologiska?

Bosse

Pray for Nice 14 juli 2016

Hej bloggläsare!

Det är några timmar efter den illvilliga attacken i Nice. Jag är inte chockad, inte förvånad eller ens förbannad på riktigt. Nej, det är sorg jag känner och samtidigt lättnad. Det är mindre än två veckor sedan vår dotter och flera av hennes kamrater var i just Nice. Jag är så oerhört glad att de inte drabbades av detta.
Nice är en stad som vi besökt så många gånger att jag sedan länge tappat räkningen. Vi har promenerat på Promenade deÁnglais, vi har besökt Negresco, vi har suttit på restaurangerna och shoppat i butikerna. Vi har parkerat bilen vid Cours Saleya, marknadsplatsen i gamla stan, osv, osv. Varje gång vi besöker Nice går vi in i en kyrka i den gamla stadsdelen och tänder ett ljus för vår bortgågne vän Christer som vi spenderade många somrar med på Rivieran och gjorde flera besök i Nice tillsammans med.
Nice känns som ”vår stad”, vi känner oss hemma där, vi känner oss trygga där. Vi var glada när vår dotter återvände dit tillsammans med sina kamrater. Hon kunde visa dem olika platser och vi gladdes åt bilder hon skickade hem under sin resa. Nu är tryggheten förstörd. En av våra favoritplatser är sargad, oskyldiga människor har fått sätta livet till, andra är skadade och vi lider med anhöriga och med Nice invånare, med hela det franska folket.prayfornice3

I denna sorg väcks ändå tankar kring det hat som är så intensivt mot västerlandet, inte minst Frankrike. Man må ha annan syn på livsstil, religion och moral och man må tycka att jordens resurser fördelas orättvist men därifrån till att urskiljningslöst döda oskyldiga människor är det ett oändligt avstånd i min syn på världen och livet. Tankarna kretsar också kring hur man kan komma tillrätta med detta. Att omvända dessa terrorister förefaller utsiktslöst och då återstår ju att utestänga dem från vårt samhälle. Hur det skulle låta sig göras har jag ärligt talat ingen aning om. Att bygga fysiska murar har ju redan visat sig vara verkningslöst. Drabbar sannolikt bara människor utan onda avsikter och skapar förmodligen ännu mer motsättningar. Har inget hopp att hitta lösningen på denna terror. Jag blir svaret skyldig 😦
Någon har i de oändliga rapporterna från Nice sagt att det ”är bara att fortsätta som vanligt och hoppas att man inte är på fel plats vid fel tillfälle”. Och det är nog den bistra sanningen som det ser ut nu. Sorgligt, mycket sorgligt! #PrayForNice

För att travestera på en gammal amerikansk TV-serie, Hill Street Blues:

”Be careful out there!”

Bosse

Underliga tider

Hej!

Det är sannerligen underliga tider vi lever i. Världen ”tuffar på” skulle man kunna säga. Det sker utveckling på alla håll och kanter. Många gånger till gagn för människa och miljö men ofta tar vi också sjumilakliv bakåt eller åt sidan.

Nu när vi skriver 2016 pågår det en rad konflikter runtom på vårt numera ganska lilla klot. Med det menar jag att det som händer på andra sidan jordklotet inte sällan påverkar oss också på motsatta sidan. Det behöver inte nödvändigtvis handla om miljöfrågor även om det naturligtvis också är fallet. Det kan lika gärna handla om ekonomi, mänskliga rättigheter eller något annat. För övrigt hänger det mesta ändå ihop i vår moderna globaliserade värld.

Huruvida denna globaliserade värld är logisk är jag dock mera tveksam till. Att världen och livet alltid är orättvist råder däremot inget som helst tvekan om, om du frågar mig. Ett exempel är ju jämställdhetsfrågan. Ingenstans i världen är män och kvinnor jämställda. I vissa delar av vår värld är orättvisorna inte lika många eller lika flagranta men ingenstans är vi jämställda. OBS! Man kan inte vara mer eller mindre jämställd – eller hur?
Man frågar sig då om vi inom överskådlig framtid kommer att bli jämställda och samtidigt vad är definitionen på jämställd?
Svaret på den första frågan har jag såklart inte men jag har en åsikt. Den åsikten är att nej, det tror jag inte. Vi kommer inte att bli jämställda de närmaste tre till fyra generationerna. Det här med kvinnans position i förhållande till mannen är djupt rotade strukturer såväl i vårt västerländska samhälle som i andra kulturer och inte minst i många religoner. Inte ens inom västerlandet är vi lika från land till land eller region till region.

FN - en världsomspännande sammanslutning av 193 stater. Men kan FN göra något?

FN – en världsomspännande sammanslutning av 193 stater. Men kan FN göra något?

Ett fullständigt absurt exempel på hur tokig vår värld ibland kan vara är det faktum att i FN:s råd för mänskliga rättigheter finns en asiatisk grupp representerad av bl a Kina, Iran och Saudi-Arabien. Syrien fick vid senaste valet i september 2015 inte längre vara med. Ingen av de nämnda länderna har ju gjort sig kända för att ta tillvara några mänskliga rättigheter, allra minst kvinnors rättigheter. I min värld placerar det en organisation som FN i hörnet för de mindre trovärdiga och pålitliga organisationerna som finns. Hyckleri är ett ord som ganska väl beskriver vad detta är. Och inte bara det, tilliten till en sådan organisation liksom respekten blir ju obefintlig. FN har ju också visat sig vara ganska tandlös i många avseenden de senaste decennierna.

Kan vi hålla ihop EU?

Kan vi hålla ihop EU?

Här hemma upplever vi i dagarna en ny ordning. Sextio års passunion mellan de nordiska länderna har gått i graven i och med införandet av id-kontroller vid inresa från Danmark till Sverige. Egentligen skulle problemet med en okontrollerad migration eller flyktingvåg aldrig uppstått  om allt skötts rätt från början. FN skulle haft muskler att hantera de konflikter som är den direkta orsaken till den veritabla folkvandring vi nu upplever. FN skulle haft muskler, vilja och mod att ta tillvara mänskliga rättigheter i de värsta områdena på vår jord där människor lider mest.
När det nu inte fungerar, vilket inte är förvånande med ovan sagda, så blir det ju bl a EU och dess medlemsstater som får ”ta smällen”. Hade EU fungerat optimalt hade vi tagit ett gemensamt ansvar för de flyktingar (människor med skyddsbehov) som söker sig till den relativa säkerhet som Europa erbjuder.
När inte heller det fungerar sitter vi samtidigt med en av de svagaste regeringar vi haft i modern tid och som har svårt att tänka efter före och att skapa sig ett mera långsiktigt perspektiv på tingens ordning. För övrigt en sjuka som många politiker lider av. Att tänka i termer av mandatperioder och den egna utsikten för omval är sällan förenligt med det allmännas intresse.
Jag frågar mig hur denna regering skulle klara att hantera ett ytterligare upptrappat läge i vårt närområde? Hur klarar man en konflikt mellan NATO och Ryssland? Relationerna mellan dessa två aktörer är i dagsläget nog så ansträngt. Nu seglar en konflikt mellan Saudi-Arabien och Iran upp och där vill Ryssland medla. Turkiet, som är medlemmar i NATO har redan ett ansträngt läge gentemot Ryssland.
Det har pågått en debatt om Sveriges vara eller inte vara i NATO under många år nu. Regeringen har framhärdat och menar att vår alliansfrihet ”gagnar oss väl” och att vi därför ska stå utanför NATO. Samtidigt ska vi ha ett nära samarbete med organisationen. Jag frågar mig om man tror att det i dagens värld går att spela under täcket på samma sätt som vi gjorde under andra världskriget? Ska vi tillåta ryska överflygningar av vårt territorium samtidigt som NATO-styrkor baserar på svensk mark och hur har man tänkt sig att man ska komma undan med detta?
Hur ska man då hantera frågan framgent. På söndag (10 januari) samlas landets toppfigurer i försvarsfrågan i Sälen för den årliga konferensen Folk & Försvar. Socialdemokratiska Folkbladet skriver inför denna konferens i sitt senaste nummer:

”Mer pengar till försvaret behövs också för att hålla liv i planerna på ett framtida medlemskap i Nato. Inget ont om några tusen värnpliktiga repgubbar/gummor. De behövs och de kommer att göra nytta. Men hur vi än vrider och vänder på saker och ting så är ett Nato-beslut det mest rationella för ett öppet, marknadsekonomiskt, frihandlande och demokratiskt land som Sverige.”

Det kan man tolka som om att det finns NATO-vänliga grupper inom socialdemokratin och inte bara det utan också att man vågar säga det högt. Det bådar gott för framtiden – undrens tid är kanske ändå inte förbi?

Men nog är det underliga tider vi lever i och det är slående hur snabbt saker och ting förändras i vår omvärld. Det är som enskild människa inte alltid lätt att varken hänga med eller veta vad som är det rätta för en själv och ens närmaste.
Efter att ha växt upp i efterkrigstidens 50-och 60-tal med växande välstånd, trygghet och en relativ social rättvisa står vi nu inför större utmaningar än på mycket länge, en hotfullare omvärld och ökade sociala orättvisor. Det känns verkligen underligt och inte så lite oroande.

Jag har sagt det tidigare – det kan alltid bli värre! Låt oss hoppas att det inte blir så.

Bosse

Liten nyårskrönika – i all enkelhet

Hej!

…och god fortsättning på 2016! Så här på årets allra första självande dagar dyker det upp nyårskrönikor på alla möjliga ställen. Min lilla anspråkslösa blogg utgör i detta avseende inget undantag. Undantaget är möjligen att jag utgår från mig själv när jag skriver ner detta. Det blir en sammanfattning av 2015 så som jag upplevt detta år. I vissa fall med synpunkter på företeelser och händelser och i andra fall med en historiebeskrivning över upplevelser jag minns från året som gått.

Redan här i inledningen reflekterar jag över den lilla underrubrik som finns överst i min blogg: ”Det kan alltid bli värre”. En del har reagerat över detta som en negativ syn på livet men så ser inte jag det. Om det kunde varit värre är det ju positivt att det inte är det – eller hur?

År 2015 inleddes som vanligt med inventering på vårt lilla företag. Det är en operation på 5 – 6 timmar. Flaskor och burkar ska räknas och vårt datoriserade lagersystem uppdateras så att alla siffror stämmer inför bokslutet. Det är inte världens mest roliga jobb får väl erkännas och särkilt inte en nyårsdag. Vi börjar dock bli vana efter mer än trettio års företagande. Och det kunde ju varit värre – det kunde tagit 8 – 10 timmar.

Bara några dagar senare var det dags för avresa till Indien. Vi såg fram emot tre veckors rundtur i detta från mitt perspektiv annorlunda och motsägelsefulla land. Nog var det annorlunda och i vissa stycken också motsägelsefullt. Spännande var det definitivt och varken min fru eller jag ångrar för en sekund att vi åkte dit men vi är också överens om att vi sannolikt aldrig reser tillbaka till Indien enligt principen ”been there – done that”. Vill du läsa mer om resan finns det ett antal blogginlägg från tidigare datum.

En av Indiens mer kända platser.

En av Indiens mer kända platser.

Tre veckor på utlandsresa alldeles i början av året gör att det nya året inte riktigt kommer igång. De invanda rutinerna är inte tillgängliga förrän vi är inne i februari. Dessutom var vi så fulla av intryck från Indien-resan så jag tror inte vi var fullt mentalt närvarande förrän vi närmade oss mars (månaden alltså – inte planeten).

För min del blev det dock nödvändigt att fatta beslut om mitt framtida engagemang i HessleCity där jag varit ordförande i fyra år vid denna tid och dessutom verksamhetsansvarig  de två senaste åren. Redan innan resan till Indien hade jag för styrelsen klargjort min ståndpunkt angående fortsatt drift och utveckling. Jag lämnade två alternativ varav den ena uteslöt min medverkan. Styrelsen kom fram till att det senare alternativet var bäst för föreningen. Ni får dra vilka slutsatser ni vill av detta. Själv är jag i alla fall nöjd med att ha lämnat det uppdraget bakom mig – var sak har sin tid.

Avslutet med HessleCity sammanföll ungefär med starten av förberedelser för mitt presidentår i Hässleholm Västra Rotaryklubb. Ett hedersuppdrag som varar i ett år från juli t o m juni nästföljande år. I skrivande stund har jag följaktligen avverkat halva mitt presidentår. Det är ett mycket trevligt uppdrag i en mycket trevlig klubb. Dessutom gör vi mycket nytta på många olika platser och plan.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

För att nämna något är vi engagerade i utrotningen av polio på ett internationellt plan men där vår ”lilla” klubb är en delmängd i detta viktiga uppdrag. På det lokala planet är vi sedan många år tillbaka engagerade i stöd till Frida Kvinnojour en angelägen verksamhet där alla inblandade önskar att den inte hade behövts.
Som första programpunkt efter sommaruppehållet fick medlemmarna i vår klubb möta två flyktingar från det sargade landet Syrien.

En högaktuell händelse som under hösten utvecklades blixtrande snabbt och tenderar att växa myndigheterna över huvudet handlar ju just om flyktingar från bl a Syrien. Den flyktingvåg som vi ser välla in över Europa kommer att få långtgående konsekvenser för oss alla under lång tid tror jag. Redan nu har det påverkat en mängd funktioner i vårt samhälle.
Det är svårt att veta vad som är det rätta att göra. Spontant kan man tycka att vi ska ta emot alla utan förbehåll. Dessa människor flyr för sina liv. Vem kan förneka dem rätten till trygghet? Samtidigt ser vi efter bara några månader att vårt relativt lilla land inte klarar av anstormningen. Sverige har som europeiskt land utan jämförelse tagit emot flest flyktingar räknat i förhållande till vår folkmängd. Det får mig att fundera över idén med EU.

Sommaren 2015 blev första året på dryga tjugo år utan motorcykel. Redan tidigt på säsongen väcktes tanken på att det var ett felaktigt beslut att sälja Harleyn. Jag begav mig till Probike i Helsingborg och provkörde några modeller och använde sedan tiden fram till december med att klura ut vilken modell jag skulle välja. I ärlighetens namn behövde jag också komma till insikt om att det var rätt att investera i en ny motorcykel. Argumentet ”man lever bara en gång” segrade över det faktum att det är en ekonomiskt vansinnig affär.

En Road King som väntar på våren.

En Road King som väntar på våren.

Så nu står en ny Harley-Davidson Road King i Helsingborg och väntar på att våren ska komma. Den har fått nya ljuddämpare av märket Vance & Hines (tyvärr finns inte Harleys egna Screami´n Eagle att tillgå i Sverige längre) och nya grepp. Övriga modifieringar ska jag fundera över när jag kan granska maskinen lite närmare.

Under året har flera unga människor i min omgivning fått sina bevis på väl genomförd utbildning och goda kunskaper i sina respektive ämnesområden. Det är roligt att se unga människor utvecklas, en av de mest stimulerande sidorna som arbetsgivare t ex.
Vår medarbetare Elin genomförde sitt gesällprov under våren och senare på hösten var det högtidlig utdelning av gesällbrevet på Hantverksföreningens lokal i Hässleholm.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

I november var det så dags för Matilda att göra sitt gesällbrev och framåt vårkanten blir det ny ceremoni med utdelning hennes gesällbrev.
Vår egen dotter avslutade sina studier vid Copenhagen Business School i september genom att försvara sin masteruppsats och med de bästa vitsord få sin värdighet som master i Human Resource Management. Stolt mamma och pappa behöver jag väl inte påpeka?

Den 1 juli fyllde min äldste son jämt – 40 år. Hur j-la gammal är jag? Nåja, det blev firande i Landskrona.

Livet består som vi alla vet av både glädje och sorg. Den 28:e september tvingades vi säga adjö till vår hund, cavallieren Molly som varit en familjemedlem i mer än femton år. Plötsligt var det väldigt tomt och tyst när man kom hem.

Det var samma dag som Berit och jag kom hem från en vecka i Sitges som vi fick åka direkt till djursjukhuset med Molly och åka tomhänta därifrån. Inget särskilt kul slut på en annars skön semestervecka.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Det är vårt andra besök i Sitges som ligger en dryg halvtimme med tåg söder om Barcelona. Vädret var utmärkt denna vecka bortsett från ett ordentligt skyfall dagen innan vi skulle åka hem.
Sitges är en liten trevlig by med fina stränder, ett stort utbud av bra restauranger och en del shopping. Har man lust är det enkelt att göra en dagsutflykt till Barcelona. Har man däremot homofobi ska man kanske avstå från Sitges som är ett populärt gayställe. Oss stör det inte.

2015 har varit ett gott år för oss som familj i många avseenden samtidigt som världen runtomkring oss varit i brand mer än på mången god dag tyvärr. Motsättningar mellan Ryssland och NATO bådar inte gott för framtiden. Samtidigt känner vi ett ökat hot från just Ryssland mot vårt eget land. Trots detta framhärdar socialdemokraterna i sin alliansfria politik. Gamla socialdemokratiska doktriner och fastlåsthet i tänkandet är olyckligt för landet och kan stå oss dyrt i framtiden. Allt kan dock inte skyllas på sossarna. Även borgarna har skuld i den fullständigt hejdlösa nedrustning av såväl det militära som civila försvaret som pågått sedan 90-talet.
Flyktingkatastrofen och det sätt som den hanterats så här långt av regeringen är ett annat mörkt orosmoln som tornar upp sig och kan förvärras under 2016. Det är heller inte osannolikt att bägge scenarierna påverkar varandra.
Bakgrunden till flyktingkatastrofen prats det inte särskilt mycket om. Den våg av terror som sveper över världen är ju själva orsaken till att människor måste överge sina hem och söka sig till säkrare platser. Detta faktum har vi i västvärlden inte haft förmåga att göra något åt.
Över alltihop svävar klimatförändringarna som måste hanteras. Trots att klimatmötet i Paris utmynnade i ett avtal är jag inte övertygad om att vi alla kommer att vara avtalet troget.

På det lokala planet har det väl egentligen inte hänt så mycket påtagligt i Hässleholms utveckling. Personligen tror jag att bostadsbyggande är en springande punkt. Men några nya projekt har inte satt fart mig veterligen. Det byggs en del på T4-området förvisso och så pågår ju diskussionen om en musikpaviljong som ingen brytt sig om på decennier. Nu är den emellertid ett av de viktigaste monumenten i Hässleholm om man får tro dess tillskyndare. Hursomhelst med det så är det som vanligt i Hässleholm en trög process innan det händer något överhuvudtaget. Förändringsbenägenheten är begränsad för att uttrycka det milt. Mycket ska utredas, gärna flera gånger. Det skapar arbete till tjänstemännen och intäkter till konsulterna men sedan brukar det hamna i någon byrålåda i avvaktan på nya utredningar. Men vad vet jag? Det kunde kanske varit värre?

Glöm inte passet när du åker till Danmark för lite ”hygge” nu när sextio års nordiskt passamarbete går i graven den 4:e januari. Snyggt jobbat regeringen – eller inte! Det kunde säkert varit värre. Någon stolle kunde ju sprängt bron.

Önskar er alla¹ ett lyckosamt och trevligt 2016!

Bosse

  1. Gäller ej våldsverkare, kvinnoförtryckare och annat löskefolk.