Tankar om livet och människorna

2022 – ett år går i graven

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Detta är en rysligt lång text – om du skrollar längst ner slipper du läsa allt och kan bara ta till dig av en kort och hurtig nyårshälsning.

Efter att ha kämpat oss igenom två år av pandemi mötte vi 2022 med viss tillförsikt även om en rysk skugga hängde över oss. Och våra värsta farhågor besannades den 24 februari när Ryssland startade ett fullskaligt krig mot Ukraina.

Men livet går som bekant vidare för de av oss som får vara med ännu en tid. Så året som nu är till ända har, som många tidigare år präglats av både toppar och dalar. Sammantaget kommer dock året 2022 gå till historien som ett av de sämre på mycket länge.
Konflikthärdarna hopar sig runtom i världen och tycks krypa allt närmare vårt eget hörn här uppe i Norden. Hemma i Sverige ser det heller inte så ljust ut även om några nära förestående krigshot inte tycks föreligga. Låt oss hoppas det förblir så.

Men vårt svenska samhälle visar upp allt fler sprickor i den tidigare så välputsade fasaden.
Från att ha varit ett tryggt samhälle med hög välfärd på alla plan har Sverige rasat ner i rankingen och nu känns det nästan som fritt fall. Okej allt detta har såklart inte skett under det senaste året. Det handlar snarare om decennier men 2022 har uppvisat många oroande händelser.

Elpriserna är inte bara höga, de är idiotiska utan någon egentlig förankring i vad det kostar att få fram strömmen till två hål i väggen. Matpriserna skenar och folk har inte råd att köra till jobbet för bensin- och dieselpriserna är lika tokiga som elpriset. Nu skenar inflationen och drar räntorna med sig upp, upp, upp. Allt fler politiker skyller alltsammans på Putin och kriget i Ukraina men jag tror sanningen till stor del snarare är usel förvaltning och oskicklig ledning under lång tid här i Sverige men också i andra västeuropeiska länder.

Nu har vi efter åtta års socialistiskt regeringsinnehav fått en borgerlig regering. Den har dock fått en skakig start för att uttrycka det milt. Mitt intryck är att de närmast är lite förvånade över att de lyckades bilda regering och nu famlar i mörkret lite för att se om de någorlunda kan uppfylla alla de löften som avgivits inför valet. De är ju inte så att de fyra partier som är inblandade är överens om hur det hela ska gå till. Inte ens de tre partier som utgör regeringen är samstämmiga och det fjärde partiet, Sverigedemokraterna är därtill de största av de fyra och kräver därför stort inflytande. Ingen enkel ekvation att få ihop.

En ytterligare faktor som gör det hela trögt är det faktum att trots att dessa fyra partier klassas som borgerliga i själva verket är en något mer konservativ version av socialdemokratin som är stadigt förankrad i såväl den svenska politiska själen som i en övervägande delen av den svenska folksjälen. Lite bryskt uttryckt kan man säga att de förändringar som en borgerlig regering vill göra jämfört med en socialistisk är grader i helvetet. Den förvaltningsmodell vi alltjämt driver i Sverige, sprungen ur Axel Oxenstierna lämnar lite utrymme för radikala grepp. Oxenstierna la grunderna för 1634 års svenska regeringsform som till stora delar är styrande än idag. Exempelvis har vi än idag i princip samma länsindelning som vid den tiden. Det ger oss ju också tjugoen regioner med lika många ledningar som t ex ska ge likvärdig vård i hela landet. Det går ju sådär. I Danmark har man en ledning för vården på hälften så många invånare som Sverige. Vi har alltså tjugoen – smaka på den.

Dock kan man konstatera att Oxenstierna redan på sin tid hade insikten om hur det är ställt med statsledning i många fall. Hans mest berömda citat lyder nämligen ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”
Som lekman och sk vanlig medborgare kan man inte sällan fråga sig just det. Hur lite förstånd finns det hos våra politiska företrädare? Ofta frågar man sig hur svårt det kan vara?
Får ofta känslan att svenska politiker (kanske gäller många västerländska generellt) ofta lever efter principerna jag avvaktar kraftfullt och om jag skiter i det tillräckligt länge så löser det sig självt.

Det är mycket i det svenska samhället som fungerar dåligt eller inte alls. Det är i stort som smått. Förvisso är jag för att individen i allt väsentligt ska styra sitt liv själv men på samma gång lever vi ju tillsammans i just samhällen där sam är den springande punkten. Om man som individ då inte kan samsas med majoriteten blir det problem. Om samhället heller inte kan leverera det som brukar kallas samhällskontraktet, dvs det vi som skattebetalare betalar för blir det också problem. De yttrar sig för eller senare i motsättningar mellan olika grupperingar inom samma begränsade yta, en by, en stad, en kommun, en region, ett land eller en geografiskt avgränsad yta. Oavsett vilken begränsning vi pratar om måste de finnas en kompromissvilja likväl som en viss förmåga till anpassning och hänsynstagande om vi talar om mer än en ensam individ.

Det leder oss in på ett stort misstag vi gjort i Sverige. Vi öppnade vårt lands gränser för en invandring som saknar motstycke i Europa i modern tid. Långt fler människor sökte sig av olika skäl till Sverige under kort tid. Vi klarade helt enkelt inte att integrera många av dessa och brottas nu inte bara med kostnader som per capita är alltför höga utan också parallellsamhällen och en kriminalitet som vi tappat kontrollen över. Inte nog med det för trots bland Europas högsta skatter räcker resurserna inte till för att ge vård, omsorg, skola och trygghet för hela samhället. Vi är helt enkelt för få som bidrar med skatter för att det ska räcka till alla de som ska ta del av den svenska välfärden. Många uppfattar att samhällskontraktet inte uppfylls och vi är alltför många inom en begränsad yta som inte har samsyn om hur vi bör interagera med varandra. Vi har tussat ihop vitt skilda kulturer alltför snabbt och varit okunniga om hur människor i allmänhet är funtade.

Men allt kan såklart inte skyllas på en okontrollerad invandring utan det finns andra förödande misstag som våra politiker begått de senaste decennierna. T ex har vi en dåligt rustad och gles poliskår därtill tyngd av den svenska omfattande byråkratin. I många fall heller inte mentalt beredd på vilken verklighet den enskilde polismannen ställs inför i dagens svenska samhälle. Vi har minst antal poliser men flest antal dödsskjutningar per capita i Europa. Det som förr kallades ”den hederlige tjuven” finns knappast längre. Dagens kriminella är definitivt inte i närheten av hederlighet utan istället kallblodiga mördare i många fall. Polisens våldsmonopol kan man heller inte hävda fullt ut längre. Det saknas helt enkelt rätt utbildat manskap och utrustningen är inte heller tillräcklig.
Organisatoriskt är man också handikappad med mycket administration som tar poliser från gatan till skrivbordet och en del rekryteringar på ledningsnivå som kan ifrågasättas.

Den svenska skolan, inte helt felaktigt ibland kallad flumskolan ger heller inte de resultat man kan önska. Det är gott och väl att ge extra resurser till svaga elever men kravlöshet ger heller inga stjärnor som kan leda och föra framtidens samhällsutveckling i rätt riktning. I en nordskånsk kommun klarade inte hälften av eleverna i sjätte klass godkända betyg. Vad ska det bli av dessa unga människor? Hur ska de bli självförsörjande och kunna bidra till våra gemensamma framtid? Lärarnas auktoritet plockades av dem någon gång på 70-talet för numera vara obefintlig. Vi fick Palmes och Alva Myrdals skola. Det är eleverna och deras ibland föga samarbetsvilliga föräldrar som utgör auktoritet i skolan.

Förvisso hade Sveriges militära försvar åderlåtits ända sedan 70-talet men med början på 90-talet började en mer omfattande skrotning av hela det svenska totalförsvaret. Den eviga freden är här visste politiker i alla läger att basunera ut. Personal avvecklades, förband lades ner, materiel skrotades eller skänktes till mer framsynta länder. Långt ifrån alla bedömare trodde att detta var den rätta vägen och det skulle visa sig ganska snart att det inte var det heller. Det blev pinsamt uppenbart också för den politiska ledningen under pandemin 2020 och 2021 att det hade varit bra med åtminstone en del av de beredskapslager vi skotade under 90- och början på 2000-talet. Nu 2022 har insikten om att även ett militärt försvar är av nöden. Putins anfallskrig i Ukraina har väckt den slumrande politikerkåren först nu trots att de flesta med enkelhet kunnat se vad som skulle komma redan för tio år sedan och definitivt 2014. Efter att förre försvarsministern Hultqvist (S) så sent som hösten 2021 dyrt och heligt lovat att Sverige minsann aldrig skulle gå med i NATO, i alla fall inte på hans vakt så gjorde han tidigt 2022 en politisk helomvändning åt höger kan man kanske säga (alla som gjort lumpen vet att annars görs helomvändningar i exercisen alltid åt vänster). Nu väntar Sverige tillsammans med Finland på att Erdogan i Turkiet ska gå med på att ratificera våra länders ansökningar. Ett politiskt rävspel som ter sig uselt för varje anständig människa.

Ja, så då till sorgebarnet energiförsörjning. Det hänger ju till del ihop med Putins agenda. Han har lyckats binda upp svansen på inte minst Tyskland. Vi å andra sidan har kopplat ihop vårt till för bara några år sedan robusta nära nog helt fossilfria elsystem med resten av Europa och därefter monterat sönder vårt system. Av 12 kärnkraftsreaktorer har vi stängt ner 6 stycken fullt fungerande i förtid och ska istället förlita oss på att det blåser tillräckligt hela tiden. Därtill styrs våra priser inte av produktionskostnader utan av en elbörs som gått bananas när el köps och säljs till dagspriser.
Svenska hushåll och inte minst landets mindre företag går på knäna eller i värsta fall i konkurs. Det innebär att människor mister sina jobb, får gå från hus och hem och investeringar bromsas eller uteblir. Några snabba och effektiva åtgärder från politiskt håll är inte att vänta trots att den nytillträdda regeringen var nära nog övertydlig i sin retorik under valrörelsen. Paradigmskifte utlovades, snabba åtgärder och kraftfulla lösningar fanns runt hörnet. Det som väntar är en avslagen senkommen socialdemokratisk variant. Samla in ännu högre skatter, administrera bort en ansenlig del och dela ut några allmosor till hushållen. Företagen ges möjlighet att skjuta upp skatter och avgifter, dvs bygga upp skulder till staten.
Ett effektivare sätt hade varit att justera skatter på energi. Det hade gett en snabb och direkt inverkan på människors plånbok och företagens kassor. Nu försvarar sig politikerna med att då skulle vi okunniga medborgare direkt börja slösa med el och då kan systemet braka ihop. Nu tror inte jag att folk i allmänhet är så korkade. Men hursomhelst med det så får vi nu i stället räkna med konkurser och hushåll som inte kan betala. I slutänden kommer staten sannolikt att få betala ett högre pris för det än vad sänkta skatter skulle kosta. Hur svårt kan det vara?
Slutsatsen blir att också en borgerlig regering i Sverige för en mer eller mindre socialdemokratisk politik, dvs man håller skattetrycket uppe och begränsar därmed såväl individens som företagens valfrihet. Den svenska folksjälen i allmänhet och politikernas i synnerhet är så kraftigt marinerad i socialdemokrati att det inte finns intellektuellt utrymme för tänkande utanför den socialistiska rågången. Det är förödande för det svenska samhället som ju inte längre står inför efterkrigstidens utmaningar utan helt andra svårigheter. I en globaliserad värld med helt andra synsätt från en inte oansenlig del av befolkningen måste statsledningen kunna släppa sargen, åka fritt eller tänka utanför boxen om ni så vill.

Ytterligare ett sorgebarn är vård och omsorg. Trots att vi som tidigare nämnts har en topplacering i skatteligan så ligger vi långt ner i rankingen på välfärdsligan. Mao får vi mindre per inbetald skattekrona än jämförbara länder inom OECD. Vi placerar oss runt 13 – 15 plats. Det är ett uselt betyg för vår förmåga att förvalta skattemedel. En del kan säkert skyllas på Oxenstierna men mer på dagens politiker som inte kan lyfta blicken och söka moderna lösningar för effektivare användning av våra höga skatter.
Sorgligt blir det ju också för oss medborgare som antingen kunnat få billigare vård och därmed mer pengar i den egna plånboken eller ännu bättre vård, kortare köer, osv för samma pengar. Ja, ni fattar. Smartare utnyttjande kan antingen ge lägre skatter eller högre ”value for money”. Ett annat alternativ är att det blir mer pengar över till annat, t ex polisen, skolan, försvaret, landets infrastruktur, etc. Det senare har jag inte ens nämnt men det är som alla vet ännu ett område som är eftersatt och numera fungerar på gränsen till oanvändbart. Opålitlig tågtrafik och ett eftersatt vägnät.

Finns det då inga förhoppningar inför 2023? Jo, det gör det såklart. Det sista som överger människan är hoppet sägs det ju. Så hoppas kan man ju alltid.
Fred på jorden hoppas man alltid på fast att man vet att det aldrig kommer att hända.
Lite mer sannolikt är att man ska vinna på Lotto eller Triss eller nå´t fast chansen är väl nästan lika liten som den första förhoppningen.
Viktigare då att hoppas på god hälsa för nära och kära likväl som för egen del.
Skickar också en förhoppning och önskan om framgång för såväl vår egen regering som ledare runtom i världen för att de ska fatta kloka beslut för människors bästa och inte bara för eget gynnande. Det finns vissa förutsättningar för att detta ska ske på vissa händer medan det tyvärr är utsiktslöst i andra fall.

Till sist. Ett nytt år medför alltid lite nytändning. Man tar nya tag och ser fram emot ljusare tider såväl fysiskt som mentalt. Det i sig är hoppfullt och kan ibland också bli en självuppfyllande profetia. Låt oss därför hoppas att 2023 innebär mindre lidande för många människor. Större klokskap och medmänsklighet för de som utövar makt och ett bättre liv för oss alla.

Tack för i år och Gott Nytt År!

/Bosse

Annons

Integrera mera

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det pratas mycket om gängkriminalitet och det ökande våldet i vårt samhälle. Det är ju förvisso inte så konstigt eftersom Sverige numera toppar statistiken över skjutningar och annan kriminalitet. På den politiska agendan för att komma till bukt med problemen står utökad och förbättrad socialtjänst, skolans ansvar och så fler poliser och längre fängelsestraff förstås. Lagskärpningar och diverse andra förslag, mer eller mindre verklighetsförankrade dyker också upp titt som tätt i debatten.

Något som inte belyses lika ofta om ens alls är de bakomliggande orsakerna till varför det en gång så idylliska svenska samhället har fått den utveckling vi ser idag. Om den svenska debatten har gått från förnekelse av sagda problem till ett mera öppet konstaterande av tingens ordning så har orsaken till att det blivit som det blivit än så länge totalt beröringsförbud tycks det.

Något vetenskapligt underbyggt svar på frågan har jag som vanligt inte. Det här är en text som beskriver mina högst personliga idéer, tankar och teorier om det som sker i vårt samhälle. Inte heller kan jag hävda att jag är någon historisk expert men jag har ändå letat i mitt minne och hur jag än söker kan jag inte hitta något exempel genom historien när en massiv folkvandring skett och då två vitt skilda kulturer plötsligt har befunnit sig inom ett begränsat geografiskt område och i en gemensam samhällsstruktur utan att det inneburit konflikter. Det tycks ligga i människans natur att den egna levnadsstilen och den egna kulturen är inget man lättvindigt vill eller kan ändra på.

Och det är väl just det här som hänt och händer i Sverige. Mer än en miljon människor, fler än 10 % av Sveriges totala befolkning har kommit till vårt land på en förhållandevis kort tid. Vi har därtill i missriktad välvilja ansträngt oss till det yttersta för att stärka de hitkommandes egen kultur och eget språk medan vi ändå upp i den högsta statsledningen förminskat och till och med förnekat den svenska kulturen och livsstilen. Det har skapat parallella samhällen inom landets gränser. Kort sagt har det uppstått en obalans som ger negativa såväl ekonomiska som integrationsmässiga effekter. Vi drar åt helt olika håll fast vi delar gemensamma resurser och gemensamt utrymme.

Hur ska vi då komma tillrätta med detta? Hjälper det med fler poliser? Ska det till tuffare tag i skolan eller ska vi ha längre fängelsestraff? Ja, det måste vi kanske ha men det är i så fall som en konsekvens av hur vårt samhälle ser ut och det kommer inte att vrida kursen rätt. Vilken fortsatt utveckling vårt samhälle kommer ta, hur morgondagens Sverige kommer att se ut kan man bara gissa. Min tro är att det kommer ta generationer innan vi ser en fungerande integration – innan samhället har satt sig i vilken form det än må ta. Men för att det ska ske måste migrationspolitiken i Sverige göra en fundamental helomvändning. Om en fortsatt stor invandring sker så skjuts problemen framför oss och förvärras sannolikt också. Om invandringen minskar kraftigt kan samhället så sakteliga stabiliseras i sin nya form. Det samhälle som vi gamla 50-talister växte upp i är för alltid borta.

I grunden borde EU i nära samarbete med FN varit en aktiv aktör och bidragit till en rimlig fördelning av alla de miljoner som under de senaste decennierna lämnat sina hemländer. Istället har vissa länder fått en oproportionerlig stor andel av inflyttade människor från andra kulturer och med andra religioner. Vissa grupper har haft lättare att integreras i det svenska samhället medan andra grupper haft det svårare eller till och med varit direkt ovilliga att inlemmas i vårt samhälle.
Det hade ju varit trevligt att sjunga mångfaldens lov och det pittoreska i nya sedvänjor som blandas med svensk midsommar och ”Hej Tomtegubbar” men det är väl ändå en lärdom vi dragit att den bilden är en chimär. Människan fungerar inte så och i det fallet är vi alla lika, också vi svenskar som ofta tror oss vara annorlunda än resten av världen.

Integrera mera – om det bara hade gått.

/Bosse

Tjugotjugo1

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Har de´vatt nå´t?

Sista dagen 2021 och det är på sin plats att sammanfatta. Har det varit ett bra år? Ömsom vin, ömsom vatten som man brukar säga. Visst finns det ljuspunkter, flera stycken faktiskt men över alltihop lägger den ihärdiga pandemin sin våta filt.

Precis som alla andra har jag kunnat bocka av ännu ett år i livets kalender. Alla vill bli gamla men ingen vill bli äldre. Men äldre blir man och alternativet är som bekant värre. Så nu kan jag se bakåt på sextioåtta levnadsår. Nu är jag inte så bra på att titta bakåt vilket ju innebär att skriva en krönika om året som varit brukar innebära ett visst huvudbry. Vad är det egentligen för viktiga händelser, i stort som i smått som utspelat sig under detta år – 2021?

Min gamla dator kändes under året mer trött än tidigare. Orsaken är förmodligen mer användarens begränsade kunskaper om hur en dator egentligen fungerar. Till slut tröttnade jag och begav mig till Apple-butiken. Jo, det är Mac som gäller för mig.
Redan i somras köpte jag ny telefon då den gamla började trilskas med laddningen. Ett hål i plånboken uppstod och en Iphone 12 Pro slank ner i fickan. Den fungerar precis lika bra som den förra innan den satte sig på tvären. I övrigt allt annat lika. Ja, kameran är väl lite bättre med fler inställningsmöjligheter. I november blev det så dags för ny dator. Nytt ännu större hål i plånboken. Allt annat lika. Ja, lite snabbare än den förra när den var nya men i övrigt… Jo, det är något med tangentbordet. Jag landar fel på tangenterna oftare, dubbeltryck. F-bannat irriterande. Jag skriver med den välkända traditionella pekfingervalsen och undan går det. Då blir man ju minst sagt irriterad när man måste gå tillbaka och rätta.

En av de absolut viktigaste och roligaste händelserna 2021 var att USA öppnade sina gränser för resande från Schengenområdet. Den 8 november gick det att resa in i USA från Europa utan karantän. Ett negativt coronatest (PCR eller anti-gen) samt vaccinationsbevis krävs.
Jag landade på Newark International Airport den 17 november och tog en bil till Green Point i Brooklyn, New York. Där kunde jag efter femton månader äntligen krama om vår dotter. En månad och några dagar senare var jag tillbaka tillsammans med min fru som också hon kunde krama om vår dotter. Det har varit en lång väntan. Nu blev det en vecka i New York med julfirande och en del annat innan vi återvände hem till Sverige. Håller tummarna för att världen inte behöver stänga igen utan att vi kan resa och träffa våra nära och kära såväl inom landet som utomlands.
En sådan här ofrivillig separation är inte bara oönskad den är också en livserfarenhet som är ny för oss i den sk fria världen. Som svensk är jag van att kunna resa vart jag vill i hela världen även om vissa platser är mer otillgängliga än andra. Nu har jag i praktiken varit utestängd från t ex USA sedan mars 2020. Det ger en fingervisning om hur människor har det i länder som är mindre fria och demokratiska än vi är i vårt land.

Äntligen gick det att besöka nära och kära på andra sidan Atlanten. Foto: Robert Peng

Om man ska försöka se pandemin ur en positiv synvinkel kan det för min del vara att vi förlagt semester och fritid inom landet. Vi har innan USA-resorna i slutet på detta år inte varit utomlands sedan februari 2020 om man bortser från någon endagstur till Köpenhamn.
Däremot har vi gjort besök i Karlskrona, på Gotland, på Öland, på Ven, på Eriksberg och två besök i Stockholm.

Vaccinationerna mot den förhatliga Coronan har också trillat in. Först en, sedan två och faktiskt också den tredje. Ungefär 80 % av landets befolkning har fått vaccin i olika omfattning. Arbetet med att vaccinera fortgår med målet att begränsa spridning och sjukdom. Jag avstår från att recensera hur detta fungerar, har helt enkelt inte tillräcklig kunskap. Däremot tror jag att det är viktigt att just vaccinera sig för att livet på sikt ska kunna bli lite mer normalt. Men som bekant finns det de som är motståndare till vaccinet och tror att det gör mer skada än nytta. Vem som har rätt och vem som har fel får framtiden utvisa.

På tal om framtiden. Hur blir det med 2022? Får vi bukt med pandemin? Invaderar Ryssland Ukraina? Blir det regeringsskifte i Sverige? Hur blir sommaren? Går börsen upp eller ner? Ska elpriset fortsätta och slå nya rekord? Det finns många frågor medan svaren är få. Den som lever får se. Framtiden ser mer oförutsägbar ut än någon gång tidigare tycks det.
En förhoppning inför 2022 är ändå att det ska bli lite bättre med allt. Den förhoppningen har såklart alla andra också. Vem önskar sig sämre tider? Det är väl bara vad som är bättre som skiljer sig från en individ till en annan. Så när jag önskar ny regering, lägre drivmedelspriser och en rimligare skattepolitik tycker andra att skatterna ska höjas så att pengarna kan gå till annat än vad jag tänkt mig. Det enda jag kan göra åt det är att lägga min röst i september så får demokratin förhoppningsvis sköta resten. Dock är det viktigt att komma ihåg att demokrati inte är någon självklarhet, inte ens i vårt land så var rädd om den. En uppmaning till våra politiker som ibland tycks vara villiga att skruva lite för mycket på en del kranar.

Till sist – måtte det bli en fin sommar, lagom varmt, soligt, väldigt lite corona och sköna grillkvällar.

Hursomhelst med allt detta. Jag hoppas att alla och envar får ett GOTT NYTT ÅR!

/Bosse

En titt i kristallkulan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

För en vecka sedan idag bockade jag av min 68:e födelsedag. Sextioåtta år är ur en människas perspektiv en förhållandevis lång tid men sett genom historiens förstoringsglas endast en blinkning. Ändå kan jag se tillbaka på ett händelserikt liv där samhällsutvecklingen verkligen tagit gigantiska kliv dock inte alla gånger i en positiv riktning. Snarare har det vinglats både hit och dit och allt emellanåt också bakåt. Men visst har det blivit mycket bättre på de allra flesta sätt även om sådan mogna människor som jag själv, inte minst män ofta hävdar att det var bättre förr. Fast sammantaget var det nog inte det. Människan har ju faktiskt förmågan att söka bättre lösningar på det mesta. Vår nyfikenhet har lett fram till många för vår egen del gynnsamma upptäckter även om kostnaden ibland kan tyckas hög.

Hur ter sig då vår framtid? Hur blir resten av en sextioåttaårings liv i det lilla och mänsklighetens i det större perspektivet? Ja, den första frågan kan jag ju spekulera i och ge uttryck för egna önskningar om medan det andra ledet i frågan väl vore förmätet att tro sig kunna sia om. Men även i detta avseende kan ju önskningar och förhoppningar sättas på pränt.

Snart har vi levt två år i skuggan av COVID-19. Det har satt en stor prägel på allt vi gör och upplever så det är omöjligt att inte utgår från det faktum att en pandemi håller ett stadigt grepp om våra liv oavsett vilken inställning vi har till detta gäckande virus. Själv fick jag dos 3 i vänster axel häromdagen. Det resulterade i en viss ömhet på stickstället men i övrigt har jag inte fått några märkbara biverkningar. Sedan födsel har jag fått otaliga vaccinationer mot alla möjliga sjukdomar och tillhör den grupp som tror att det har varit till gagn för min hälsa. Sett ur det globala perspektivet har dessa mänskliga uppfinningar räddat miljoner liv och besparat ännu fler människor lidande. Exempelvis har smittkoppor nära nog utrotats och polio är på god väg att gå samma öde till mötes.
Så det var verkligen inte bättre förr när människor dog i smittkoppor, influensor och andra sjukdomar som idag betraktas som nära nog ofarliga – rätt hanterade.

Första kramen på femton månader

För en dryg vecka sedan kunde jag sätta mig på ett flygplan på Kastrups flygplats och låta mig flygas till New York. USA har sedan den 8:e november öppnat sina gränser för resenärer från EU (egentligen Schengen). För inresa krävdes full vaccination (2 doser) och ett PCR-test inte äldre än 72 timmar. Jag uppfyllde kraven och hade därtill på sedvanligt sätt fyllt i och fått godkänt en ESTA-ansökan som alltid krävs för resa till USA.
Resan tar åtta timmar och var ungefär lika upphetsande som vanligt. Kontrollen i U.S Border & Customs Protection gick smidigt och ovanligt snabbt och med bagaget i hand gick jag ut till en väntande bil. Trafiken inne på Manhattan var minst sagt tung och resan från Newark på Jersey-sidan via Manhattan till Green Point i Brooklyn tog två timmar mot normala en. När jag kom fram kunde jag efter femton månader äntligen krama vår dotter som numera bor på andra sidan Atlanten.

Är detta en av framtidsutsikterna 68-åringen har framför sig? Långa tider av stängda gränser och komplicerade och dyrbara procedurer för att kunna träffa nära och kära som bor i andra delar av världen. Jag vill gärna hoppas att vi får bukt med COVID-19 och att världen kan återgå till ett mera normalt tillstånd men fruktar att det kan ta ansenlig tid, kanske tiotals år eller mer. Vaccin i all ära men långt ifrån alla får tillgång till det, andra vill inte ta det av olika skäl. Det är min tro att vaccintäckningen måste bli betydligt större innan vi vågar blåsa faran över.

Nu håller jag tummarna för att den senaste mutationen, Omicron som upptäckts i Sydafrika kan begränsas i omfattning och därmed inte sätta käppar i hjulen för stundande familjehelger. Men f-n tro’t som man säger.

Fortsätt kämpa med handsprit, avstånd och ta din spruta!

/Bosse

Den som väntar

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Efter snart ett år med COVID-19 dristar jag mig till att påstå att vi lever i pandemins tidevarv. Nu har vi nått nästa fas i denna farsots gäckande av våra liv. Ännu ser vi inte slutet men vi väntar. Nu är det vaccinet många av oss vill åt. Aldrig har väl en spruta i armen varit så efterlängtad som nu. Det är en annan väntan.

Men när kommer den då, sprutan? När kommer brevet från sjukvården, från någon av landets regioner som ger dig rätt att boka tid för din vaccination? Sverige har per den 25 januari i år vaccinerat 1,92 per 100.000 invånare. I Danmark har man lyckats ungefär dubbelt så bra med 3,69 medan Israel utklassar de flesta länder med en siffra 46,71. I Storbritannien är siffran 11,38. Allt enligt Oxford University som sammanställer vaccinationstakten i olika länder. Sverige har en lägre takt än EU-länderna i genomsnitt.
Senaste nytt här i Region Skåne är att man är osäker på leveranserna av vaccin och därför avvaktar med utskick av brev till nästa grupp (70+) som står i tur för vaccination. Breven ligger färdiga på tryckeriet, klara att skickas ut men… Vi väntar.
Man frågar sig varför vi inte tycks lyckas särskilt bra med något i vårt land just nu? Vi släpar efter medan andra länder uppvisar betydligt effektivare hantering och därmed sannolikt skyddar sin befolkning bättre.

Nja, säger du. Det hävdas ju att vi har en eftersläpning i rapporteringen av vaccinationerna medan andra länder har en snabbare rapportering. Det skulle betyda att vi egentligen vaccinerar lika snabbt och omfattande som de flesta jämförbara länder.
Då vill jag påminna om att när det gäller dödstal i denna förskräckliga sjukdom har man haft ett liknande resonemang i Sverige – fast tvärtom. Vi har hävdat att andra länder har haft en eftersläpning i rapporteringen av döda medan vi har haft en snabb rapportering av dödstalen. Slutsatsen av det skulle vara att vi haft liknande antal döda i förhållande till folkmängd som andra länder. Så är det som bekant inte. Vi har betydligt sämre utfall än t ex våra nordiska grannar. Men som bekant kan man bevisa det mesta med statistik.

Ju längre vi måste upprätthålla strikta restriktioner ju mer hämmas vi som individer och samhälle. Det ger i sin tur långsiktiga effekter av pandemin som är svåra att överblicka men det finns anledning att tro att de kommer att påverka samhället i många år framöver, decennier gissar jag.
Exempel på orosmoln är hur distansutbildning av våra unga påverkar kunskapsnivåer och hur möjligheter till högre studier eventuellt försvåras av detta med minskad tillgång till rätt utbildad arbetskraft i framtiden som följd.
Annat som kommer att ge negativa effekter är konkurser i främst småföretag och tillhörande arbetslöshet. I förlängningen kommer det att ge minskade skatteintäkter och därmed minskad välfärd. Våra politiker kommer såklart att ropa på höjda skatter men det kommer i sin tur att ge minskade investeringar i det privata näringslivet och i förlängningen sämre tillväxt.
Någon ljusning när det gäller politikernas förmåga att sätta sig in i näringslivets villkor och hur det fungerar i verkligheten är tyvärr inte att hoppas på.

Det pratas också allt oftare om den psykiska hälsan och hur den påverkas av isolering. Antalet kontakter med andra människor har minskat kraftig för de flesta av oss. Människan är som bekant ett socialt djur och eremitliv är inte för de flesta av oss. Det är ändå det vi just nu ska ägna oss åt för att begränsa virusets härjningar. För oss som lever tillsammans med någon går det väl ändå an men jag tänker på alla som lever singelliv. I Sverige är det en ansenlig andel av alla hushåll som är just singelhushåll. Enligt SCB:s senaste statistik (sept 2020) är det närmare bestämt 18 % (knappt 1,9 miljoner) av befolkningen (ensamstående utan barn). 51 % av dessa är kvinnor.
Fysisk beröring är en viktig del i samvaron med andra människor och det är ju inte heller att rekommendera i dessa tider. Vi skakar inte hand, vi kramas inte, inte ens våra nära och jag förmodar att dating inte är så lockande heller. Vilka konsekvenser denna uteblivna kontakt med medmänniskor får på sikt tror jag egentligen inte att någon i dagsläget med säkerhet kan uttala sig om. Men på vissa håll befaras ökad psykisk ohälsa och fler självmord. Bägge tragiska effekter som också kommer att ge avtryck i samhällsutvecklingen. Här kan vi alla säkert bidra till att minska effekterna. Med dagens moderna teknik kan man ändå ta kontakt med vänner och släktingar med hjälp av t ex Face Time eller om den man vill kontakta inte är tekniskt bevandrad eller utrustad så är ett gammaldags telefonsamtal bättre än ingenting. Tror inte någon blir störd av en fråga om hur det står till. Medmänsklighet är viktigare än någonsin och inte bara till nära vänner ut så långt ut i bekantskapskretsen som möjligt.

I veckan lyckades jag i alla fall träffa några kamrater under betryggande former, utomhus och med behörigt avstånd. Vi var allt som allt sex stycken av åtta i kamratkretsen som sågs under ett par timmar på eftermiddagen. Vi har under mer än trettio år träffats regelbundet, först som Round Table-medlemmar och efter att vi alla fyllt fyrtio i en konstellation som kallas PM (Past Member). Det är viktiga vänner i mitt liv och våra träffar är alltid livgivande energiinjektioner. Under pandemin har vi bara träffats vid något enstaka tillfälle mot månatliga träffar i normala tider. Det är något som gjort livet torftigare och nu väntar vi på att vi ska kunna återgå till vår normala mötesrutin.

Det är många som väntar och det är många saker att vänta på. Hela livet väntar och gör det runtom i hela världen. Vi är många som är trötta på att vänta men jag tror att någon rivstart blir det inte. Livet kommer att smyga sig på oss så sakteliga efterhand som pandemin ebbar ut. Den som väntar…

Vänta inte med att tvätta händerna och hålla avstånd.

/Bosse

Round Table. En internationell sammanslutning för unga män från olika yrkesgrupper mellan 22 och 40 år gamla. Det finns en motsvarande sammanslutning för kvinnor, Ladies Circle.

Skånsk vinter

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Häromveckan föll det plötsligt ner mer snö här i norra Skåne än vi sett på flera år. Idag faller istället regn och snövallarna smälter sakta ner till en smutsig sörja.
Jag har satt mig i en bekväm fåtölj för att låta matsmältningen efter lunchen ha sin gång under några minuter innan dagens värv ska återupptas. Jag läser några rader i en bok jag fick i present för ganska länge sedan nu men som blivit stående i bokhyllan – oöppnad. Men ganska snart tar magens mödor med omhändertagande av min spis all energi och ingen kraft finns kvar att hålla ögonlocken i uppfällt läge. Jag nickar till, boken faller ner i knät och tankarna förvandlas till drömmar i min lätta slummer.

Böcker kan bli suddiga ibland.

Ordningen är återställd. Landskapet förvandlas så sakteliga till en grå massa. Mörkret lutar sig på något sätt in över en. Det har åter blivit skånsk vinter.

Vinnare och förlorare

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Ett nytt år har sett dagens ljus. Snön har lagt sig över hela landet (nästan iallafall) men egentligen har det ju inte hänt ett endaste dugg bara för att vi har bytt en siffra i almanackan.
Det mesta är precis som det var igår – eller hur? Det känns ungefär som om världen har stannat upp, ungefär som livet stannat upp trots att dagarna kommer och går, räkningarna dimper ner i brevlådan ungefär som innan. Ja, nu kommer de ju bara varannan dag förstås för PostNord har trots portohöjningar inte råd att dela ut post varje dag. Men bortsett från den lilla detaljen så…

Rapporterna om dödsfall pga COVID-19 fortsätter att lägga sordin på tillvaron och människorna bakom siffrorna har såklart drabbats mångfalt värre än vi som bara blir sorgsna över de negativa beskeden. Pandemin har också delat upp oss i vinnare och förlorare. En del av oss påverkas inte alls av Coronasmittan, eller iallafall i en ganska begränsad omfattning. Visst, vi måste alla skydda oss från smitta för ingen vet vem som drabbas med den yttersta konsekvensen – döden – eller vem som går symptomfri ur sjukdomen. Men för många rullar ändå vardagen på ungefär som vanligt. Man har sitt jobb, sin inkomst och möjligen är fritiden lite mer blek än den var för ett år sedan.
Andra har mist jobbet eller riskerar att mista det, framtiden är osäker. Krögare tvingas till konkurs och andra företagare likaså. De kan räkna sig till förlorarna.

Foto: Annika Persson, Precious People Photographer.

En bransch som sällan nämns är frisörbranschen. Frisörer är enligt min erfarenhet en kategori hantverkare som ses på lite med ett leende av många. ”Klippa lite hår – det är väl egentligen inte något riktigt jobb?” Jag har varit gift med en frisör, en frisörmästare i fyrtio år. Jag har lärt mig mycket under de här åren om yrkets villkor. Det är inte vem som helst som klarar av att jobba som frisör och ännu färre som gör det i mer än fyrtio år. Det är ett tufft jobb både fysiskt och psykiskt. Och det är närkontakt med människor, fysisk kontakt. Det är ju förutsättningen för jobbet.


”Håll ut, håll avstånd, undvik kontakt med andra människor”. Det är budskapet från allt från kungen själv till statsministern, till den numera med stjärnstatus behängda Tegnell. Men det kan inte en frisör leva upp till. Frisören måste ta i sina kunder, om han eller hon har några vill säga. Kunderna har ju fått uppmaningen att inte gå i butiker, på gym eller till frisören. Men också hos frisören rullar räkningarna in var och varannan dag. Hyror, löner och inte minst skatter ska ju betalas antingen det görs några klipp eller ej (ursäkta den gamla vitsen). Jo, men det finns ju jättemycket stödpaket till företagen. Det säger ju regeringen varje gång en företagare gnäller – och gnäller gör ju företagarna hela tiden eller hur?
NEJ! Det finns inga fungerande stödpaket som öser pengar över småföretagen. Jo, de finns i politikernas retorik men i praktiken fungerar de dåligt eller inte alls. Så nej, några pengar rullar inte in ens varannan dag, De rullar inte in alls för tillfället. Kanske kommer det något besked om när man kan söka vissa stöd efter den 15:e februari men då kan det vara försent, för frisören precis som för krögaren och alla anställda som skramlar med kastruller eller klipper med saxen i luften. Under tiden sitter statsministern och hans fru i statstelevisionen och pratar om köttgrytor. Inte så konstigt egentligen för de är ju runt dessa politiker trivs bäst. Men frisören, krögaren, caféägaren och butiksbiträdet har ingen köttgryta att se fram emot. De tillhör kategorien förlorare i spåren efter pandemin. Kanske blir följden av det att också statsministerns köttgryta blir magrare när skatteintäkterna gör en störtdykning pga av alla konkurser men det blir inte för allt annat först fått stryka på foten.

Vinnare eller förlorare – vilket lag tillhör du?

/Bosse

…och julen varar än till påska.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Sitter på mitt hemmakontor, för övrigt det enda kontor jag har nuförtiden och ser stora lappvantar falla över Hässleholm. Efter att ha firat en grön jul är nu också Skåne vitt av snö sedan några dagar och just idag är snöfallet särskilt ymnigt, åtminstone här i norra Skåne.
Jag är inte någon vintermänniska och så här års brukar en resa till varmare breddgrader vara i antågande. Men så blir det ju inte i år som väl är allom bekant. I år ska vi genomlida hela den skånska vintern utan avbrott. Nu gäller det att inte gå bananas, få en vinterdepression och tappa modet helt. Då inställer sig frågan hur länge vintern tänker stanna här i de sydligaste delarna av landet? Det är frågan som ingen, absolut ingen kan ge svar på. Kanske är det över redan i mars eller så är det långkalsonger på till långt fram i maj. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan.

I år infaller påsken första veckan i april. De flesta av oss har sedan länge kastat ut julen vid det laget men vintern kan fortfarande vara närvarande till och med här i Skåne. Och att julen skulle vara fram till påsk dementeras redan i visan ”för där emellan kommer fastan”. I många länder städas julen ut redan trettondedag jul medan vi här i Sverige väntar till tjugonde dag jul som bekant. Men vi gör ju inte som andra i det här landet. Det har vi lärt oss, om inte förr så i år.

Det finns ett talesätt som säger att man inte ska önska livet ur sig när man vill att tiden ska gå fort fram till en viss händelse och det är en klokskap som blir allt mer påtaglig ju äldre man blir. Tiden går som många av oss vet fortare ju äldre man blir. Det som var en evighet när man var barn är blott en blinkning när man blivit gammal. Likafullt är det svårt för en sådan som jag, en icke vintermänniska att inte längta till våren. På samma gång vill jag inte att tiden ska rusa. Ännu en paradox i livet.

I denna tid blir därför vintern lite extra lång misstänker jag. Få sociala kontakter, inga kulturevenemang att förgylla tillvaron med och emellanåt grått och rått väder. Kanske är snön då ändå en välsignelse. Landskapet blir lite ljusare. Kylan inte lika inträngande och vill solen bara visa sig också så kan utomhusvistelse vara en av livets njutningar i denna annars så mörka tid.

I skrivande stund är det vecka 1 2021. Återstår några veckor ännu i mörker. När vecka 8 , sista veckan i februari är här har ljuset återvänt någorlunda i de södra delarna av landet och man kan skönja en stundande vår. Och med ljuset väcks livsandarna och energin flödar in i den vintertrötta kroppen. Någon gång i mars brukar det dyka upp någon solig dag och vi kan dricka den första koppen kaffe på altanen. Nu kommer den tid då man kan njuta av naturens uppvaknande, knoppar som snart ska brista, snödroppar som tittar upp ur jorden och fågelsången som åter ljuder runtom i trädgården. Det finns med andra ord hopp, hopp om ännu en vår och burken med D-vitaminer kan ställas undan och ersättas med solljus.

Håll ut!

/Bosse

Den kluvna tungan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Gör inte som jag gör, gör som jag säger. Känns det igen eller är det möjligen tvärtom?
Svenska ministrar excellerar i att uppmana oss medborgare till återhållsamhet och isolering medan de själva gör tvärtom. När det gäller ministrarna själva gäller inte restriktioner och solidaritet för att begränsa smittspridning av COVID-19. De står över oss vanliga. Det är en slående likhet med den forna Sovjetunionens nomenklatura – samhällets elit.

Statsministern själv ansåg sig behöva besöka ett köpcentrum i centrala Stockholm någon dag innan jul. Det tyckte Morgan Johansson, justitieminister också att han behövde och tog en inköpsrunda på köpcentrat Nova Lund. Finansminister Magdalena Andersson drog på skidsemester till Sälen och myndighetschefen för MSB, Dan Eliasson ville ha lite sol i vintermörkret och tog flyget till Kanarieöarna. Också Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har varit på inköpsrunda i vimlet.

Det blir svårt för Stefan Löfven att hålla några presskonferenser framöver och predika om att ”nu är det slut på festandet, gå inte i butiker och på gym”. Han får väl lägga till att det gäller alla utom nomenklaturan, dvs han själv och hans ministrar och kanske några till få utvalda. Och därmed har han diskvalificerat sig själv och sin regering, hans myndighetschefer åker med i samma svep. Brukar inte ta till svordomar i mina texter men Fck´m! De är inte mina ledare. De har inte mitt förtroende. Jag har aldrig sympatiserat med den socialistiska tanken men har ändå kunnat känna förtroende för regeringsföreträdare som kompetenta, omdömesgilla personer även om vi haft olika politiska synsätt. Men för de här anhanget känner jag bara förakt. De är odugliga, fulla med lögn och saknar såväl kompetens som omdöme. Kretiner rätt och slätt.

Nu lägger vi 2020 bakom oss och går in 2021. Det börjar lika illa som 2020 slutar men jag vill ändå tro att det sakta men säkert kommer att bli bättre under året. Om myndigheterna inte sjabblar bort vaccinationerna kommer vi framåt sensommaren och början på hösten kunna återgå till ett mer normalt liv. Vi kommer dock att vandra på ett slagfält med många offer. Alltför många av dessa offer är sannolikt helt onödiga och det kan vi till stor del tacka ovan nämnda kretiner för. Jag säger det igen – Fck´m!

I skrivande stund återstår det en dag av detta djävulska år. För egen del kommer jag tillsammans med min fru försöka att göra denna sista dag på året till något positivt, en god matbit, ett gott vin och positiva förhoppningar om ett kommande gott år. Önskar er alla allt gott!

GOTT NYTT ÅR!

/Bosse

Mer jul – eller…?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Saga eller sanning? Ja, det vet jag och du får gissa. Nu står i vilket fall som julen 2020 för dörren. Det ska firas runtom i världen, i Sverige och i var mans hem. Ja, hos de av oss som firar jul vill säga. Det gör ju inte alla ens i Sverige längre. Men ska jag vara ärlig så struntar jag i det för vi firar jul på vårt sätt. En lätt sekulariserad jul som det med åren blivit i min familj.

Numera är det en jul i miniformat. Föräldrarna har sedan ganska många år flyttat sitt julfirande till högre höjder. Det hoppas jag i alla fall. Hoppas att de sitter på ett moln där den ursprungliga anledningen till vårt julfirande också befinner sig. Fast det kan man ju inte riktigt veta förstås. Kanske bekände de sig i hemlighet till troll och vättar? Som bekant bor vättar under våra hus. De känns lätt igen eftersom de är småväxta och nästan alltid klär sig i grått. Vättar är tjuvaktiga så håll ordning på dina tillhörigheter och pass upp för de kan förvända synen på oss människor. Ett sätt att blidka dessa småfolk är att sätta ut mat, sk vättehögar. Vätten eller hustomten kan också bo under ett träd på tomten, ett vårdträd. Med dagens moderna byggteknik är det inte alltid så lockande att bo under huset.


Våra barn, numera vuxna är utspridda runtom i världen. En i Stockholm, en i Helsingborg och en i Boston. Man kan hoppas på att de svenskbaserade kan pallra sig hit under helgerna tillsammans med de två barnbarn vi begåvats med – så här långt. Fast i skrivande stund är det inte alltför hoppfullt med rådande pandemi och galloperande smittspridning, överfulla SJ-tåg och COVID-19 i skolor och i köpcentrum.

Julen har som sagt blivit allt mindre omfattande, smalare kan man säga. Mindre mat förbereds och dukas upp. Det finns helt enkelt botten också i fattigt folk. På senare år blir i alla fall jag fort mätt. Redan när sillen inmundigats börjar det ta emot. Då återstår det kallskurna och det småvarma innan risgrynsgröten och gottebordet. Det är ju stört omöjligt att få i sig med bibehållet välmående. Inte ens matsmältningssupar hjälper, snarare tvärtom.
Juldekorationerna har också blivit färre. Julgardinerna är ett minne blott precis som de virkade tomtarna, julkrubban, kyrkan och julbocken. Nu är det LED-belysningar som skapar stämning, en liten godisskål och julgranen som återstår. Ernst Kirchsteigers olika julprojekt har inte lyckats nästla sig in i det Carlssonska hemmet till dags datum. Någon sillinläggning har dock hustrun gett sig på men jag föredrar Brantevikssill, stekt inlagd strömming, en sardin och currymajonäs efter min salig mors recept.
Annars har vi sedan många år en flæskesteg på danskt manér på julafton för att på juldagen hänge oss till ett mera traditionellt svenskt julbord. Så kan det bli när man gift sig med en utlänning.

Illustration
Årets gran, lite knubbig, lite sned men grön och full med ljus.

Julklapparna är nuförtiden inriktade mot barnbarnen i första hand. Vid pass sextiosju är behovet av prylar för egen del kraftigt begränsat. Det är umgänge, avkoppling och något gott att äta som är det som hägrar. Att julgåvorna kallas för klappar härstammar från den tid då det knackades (klappades) på husets dörr och ett paket kastades in. Det hela började som ett busstreck där ungdomar gick runt och knackade på i stugorna. När dörren öppnades slängdes något in, t ex ett vedträ och med en lapp fäst på. På lappen stod en vers, ofta något elakt eller grovt. Denna sed är förlagan till julrim på klapparna. Numera blir rim allt ovanligare i vårt stressade samhälle. Kanske kan årets begränsade rörelsefrihet innebära en renässans för rimmandet.

På denna lapp får du ett rim om din klapp
Paketet döljer vad det är för en sak
Ska i alla fall inte användas på din bak
Och det går inte heller att lista ut med en app

Det mesta är mindre med julen nuförtiden i vår familj men det finns fortfarande de som går ”all in”. Det görs korv, sillar läggs in, fisk lutas, knäck kokas och hus och hem pyntas med allt ifrån blinkande renar och pingviner till tomtar och änglar. Julsångerna ljuder över nejden så hälften kunde räcka. Nu är den förbannade julen här igen med andra ord. Som svensk tycker man såklart att lagom är bäst och våra jultraditioner är de rätta. Allt annat är överdrivet, för lite eller bara helt enkelt totalt fel.

Och så svenskens förhållande till sprit. En alkoholfri jul rekommenderas – för barnens skull. Under detta år har vi dock lärt oss att svensken bara följer rekommendationer till en viss del och andra rekommendationer gäller ju förstås bara andra och inte mig. Så till julbordet hör såklart en snaps eller två, kanske tre och fyra också innan sången börjar.

Nu är det jul igen
och far är full igen
och hela granen står i lågor
stryk det har du fått
och det har gjort dig gott
och mera får du innan kvällen
Melodi: Nu är det jul igen.

En vacker och stämningsfull julsång som vi brukar sjunga i vår familj – kanske eller vad tror ni?
Innan julbordet ska avätas så där strax efter att Kalle Ankas jul på TV har tittats på för femtioelfte gången i ordningen ska det drickas glögg och ätas pepparkakor, ibland med grönmögelost (ett modernt påfund utan någon som helst koppling till genuina jultraditioner). På senare år har utbudet av julglögg antagit enorma proportioner. Annat var det på 50- och 60-talet då det såldes Vinglögg på Systembolaget. Tror det var den enda varianten. Klassificerades som starkvin men det räckte oftast inte utan det tillsattes lämplig mängd Renat (eg. Absolut Renat Brännvin som inte ska förväxlas med dagens Absolut från Åhus).
En traditionell svensk sup är 6 centiliter, inte en fyra. Det kan lätt uppfattas som snålt. Danska snapsar däremot är en eller två centiliter vilket innebär att när dansken har dragit i sig tre snapsar har han eller hon fått i sig samma mängd som svensken får på en sup fast under längre tid. Svensken som petat i sig tre ransoner är har vid detta laget tämligen påstruken. Talet blir förvillande likt danskan, lite grötigt, otydligt och med något högre volym.
Det finns nu förutsättningar för att en viss irritation infinner sig i det svenska julfirandet. Anledningen till detta är Karl-Bertil Johnsson som varje julafton begår hiskeliga brott i Robin Hoods anda. Denna uppmaning till socialism och moraliskt förfall envisas statstelevisionen med att upprepa i oförminskad styrka varje julafton medan midjemåttet sväller hos svensken.

Nu återstår bara nötterna, Yatzy och någon svartvit film från 1958 innan julafton övergår i juldagen. I år ska vi i alla fall gå på julottan. Vi skulle ju gått på julottan säger vi vid frukostbordet vid kvart över nio, det får bli nästa år.

Ännu en jul har kommit och gått. I år 2020 något rumphuggen av COVID-19. Mindre umgänge, färre julfester, inga alls faktiskt. Inga julbord på krogen. Olyckligt för krogbranschen, bra för kroppsvikten. Men jul blir det ju oavsett pandemier, krig, missväxt eller vilket djävulstyg det än må vara som visar sitt fula tryne.
Årets julklapp är inget vedträ utan istället ett stormkök. Kommer ta upp en plats i garderoben eller förrådet för de flesta, användas av betydligt färre och ganska snart glömmas bort av många. Nästa år blir det något annat, kanske en kurs i umgänge för de som legat av sig under pandemin. Kom ihåg var ni läste det först.

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

/Bosse