Indiska ansikten

Hej!

Under tre veckor i Indien har det blivit en del fotograferande, mycket från höften i flygande fläng och lite annat med mer eftertanke. En slutsats är i alla fall att de allra flesta vill vara med på bild. Jag har varit en av 33 resenärer i en grupp. Det har inneburit att det inte alltid har funnits tid att stanna upp tillräckligt länge för att ta de bilder som jag ibland önskat ta. Att bara smälla av en bild i ansiktet på folk blir inte alltid så bra och är dessutom bristande respekt för motivet.
Jag gjorde direkt ett aktivt val att inte avbilda de personer som lever sina liv på gatan med grava handikapp eller missbildningar så några sådana bilder kommer inte att synas här. Jag har försökt att visa Indien som jag uppfattat landet genom kameralinsen och därför undvikit att ta mina bilder med turister i bilden men i vissa fall har det inte gått att undvika.

Ett urval av indiska människor vi mött, språkat med, lärt något av och som nu genom bilden hjälper oss komma ihåg vad vi upplevt. Man kan fundera över deras levnadsöden, hur ser deras framtid ut? Vi önskar dem alla en god sådan.

Vi är alla bara människor.

Bosse

Bilderna är tagna med Nikon D3, Fujifilm X100T och Iphone 6

En liten kamera är aldrig fel.

Hej!

Under några år har jag haft en Nikon D3 som huvudkamera. Det är en stor klump. Oftast har jag ett zoomobjektiv Nikkor 24 – 70 2,8 på. Mycket glas i den gluggen är det. Det gör inte paketet lättare. Kameran är inte särskilt diskret heller och det har hänt mer än en gång att jag fått kommentarer. Vilt främmande människor undrar från vilken tidning jag kommer medan andra skyggar när jag höjer D3:an. Besöker man en restaurang blir det svårt att lägga ifrån sig kameran. Den tar upp merparten av ett normalt restaurangbord.

D3:an är härlig att jobba med. Alla reglage sitter på rätt ställe. Den är lättmanövrerad och tydlig på alla sätt men för att vara lite mer diskret och inte fullt så klumpig köpte jag för några år sedan en liten kompaktkamera av märket Leica. Egentligen är det väl en Panasonic med ett Leicamärke på och med optik från just Leica. Leica är ju, som den initierade vet, ett prestigefyllt märke och deras mer avancerade modeller är klassiker och mycket dyra. Min lilla Leica D-Lux är också lite dyrare än motsvarande modell med Panasonic-logo men kostade under 10.000 när jag köpte den för en fem, sex år sedan. Nackdelen med Leican är att den är väldigt liten. Inte mycket att hålla i och så har den bara en skärm att titta på när man fotograferar. Är det solsken kan det vara mycket svårt att se vad man siktar på helt enkelt. Dessutom har jag lyckats med konststycket att bryta av batteri- och minneslocket. Jag har limmat det fler gånger men det håller aldrig. Ett tips! När du tagit ur batteriet för att ladda det eller minneskortet för att tömma det på bilder, stäng och lås locket direkt.

Inför en resa nyligen hade jag därför bestämt mig för att skaffa en ny extrakamera av mindre format. Jag har sneglat på en Fujifilm X100 under en längre tid. Så länge faktiskt att det har hunnit komma X100S och nu också X100T. Kameran har faktiskt kallats ”Fattigmans Leica” av någon tror jag. Den har fast optik 23 mm, ingen zoom alltså.

Fujifilm X100T

Fujifilm X100T

Den nyinköpta X100T fick följaktligen följa med på en tre veckor lång rundresa i Indien. Det skulle bli dess ”jungfruresa” och här följer mina erfarenheter av kameran så här långt.
Det finns en omfattande meny och massor av inställningar. Det är inte en enkel ”sikta-och-tryck-av-kamera” utan man kan relativt enkelt göra manuella eller halvautomatiska inställningar. Den har en avancerad genomsiktssökare liksom en skärm när man ska sikta på sitt motiv. Det gillar jag. Siktar hellre med kameran mot ögat än använder mobiltelefonmetodiken med raka armar. Kameran kan användas i helt automatisk inställning eller manuellt. Man kan välja slutar- eller bländarautomatik.
Vid några tillfällen kom jag åt on/off-knappen ofrivilligt vilket resulterade i att kameran var påslagen trots att jag hade den i fickan eller i en väska. Ingen större katastrof men vid ett tillfälle ungefär halvvägs på resan blev bilderna plötsligt röda. Jag förstod ingenting och det säger kanske mer om mina fotograferingskunskaper än om kameran men i alla fall. Eftersom jag ställt in kameran på att spara bilder i både jpeg- och rawformat kunde jag ändå använda bilderna eftersom raw-filerna blev normala. Inte förrän jag kom hem hittade jag orskaen. Långt ner i menysystemet hade vitbalansen ställts om i en grid med ett hundratal punkter som styrde färgbalans i vitbalansen. Allt berodde på att power hamnat på on ofrivilligt och sedan hade reglagen utsatts för tryck på olika sätt och gjort ny inställning flera steg ner i menyn. Svårt att hitta för mig men till slut så. Var nästan på väg att åka till butiken i Malmö där jag köpt kameran och reklamera.

Det finns också en snabbknapp för att göra snabba omställningar av grundfunktioner, t ex ISO-tal. Den snabbfunktionen har jag lyckats sjabbla bort och nu kan jag inte få tillbaka den. Det blir väl till att djupdyka i menyn och se om det går att återställa?

"Bojohnny" själv inmundigar getsnacks i Jaipur. (Foto: Berit X100T)

”Bojohnny” själv inmundigar getsnacks i Jaipur. (Foto: Berit X100T)

Nåja, bilderna blir fina och kameran är skön att jobba med. Formatet är OK. Den är lite större än Leican och det gillar jag. Man får vara lite försiktig var man sätter fingrarna så man inte trycker på knappar man inte vill trycka på. En vanesak alldeles säkert.
Det går att filma men det har jag inte provat än. Det fungerar säkert utmärkt, jag får återkomma när jag testat.

Kostar den något? Jo, det gör den såklart. Det är en hyfsat avancerad kamera av mycket god kvalité. Tror inte den passar dig som bara vill trycka av utan den är mer för den lite mer avancerade amatören. Faktum är att flera proffsfotografer använder X100 som komplement till sina större systemkameror.
Priset på X100T ligger strax över 11.000 kronor. Då ingår batteri, laddare och rem. Ett extra batteri rekommenderas eftersom batteritiden är en av kamerans svaga sidor. Motljusskydd finns att köpa till liksom telekonverter och en del annat.

Numera är vi alla fotografer – bara med olika kameror.

Bosse

Buller, buller – bilder vecka 23

Hej!

Bloggpausen är över! Denna veckas bild blir i form av ett galleri. Tog mig samman för någon dryg månad sedan och anmälde mig och kompisen Per W till F17:s flygdag den 1 juni. Eftersom jag är medlem i F10 Kamratförening fick jag erbjudandet att åka med i en av de två bussar som körde andra kamrater i föreningen till Kallinge och de väntande utställningarna och flyguppvisningarna på flottiljen som också firade 70 år.
Lunch på mässen ingick dessutom. Yiipiiee! Priset var för övrigt oförskämt lågt och man fick ta med en kompis eller anhörig. Frun har varit på ett antal flygdagar under min aktiva tid i Flygvapnet så hon avstod gärna till förmån för golfspel med en av sina kompisar.

Bussresan får ni tänka er till själva men jag kan konstatera att vi slapp alla köer och gled smidigt in på flottiljområdet. Själv har jag inte satt min fot där sedan år 2000 då jag deltog i övningen Baltic Link.

Uppvisningsprogrammet startade redan kl. 10.20 och med ett kort uppehåll på fyrtio minuter för lunch varade det ända fram till 16.10. Per och jag gjorde ett kort besök i utställningshallarna (hangarerna) där det fanns lite av varje. Som fd STRIL-officer kan jag tycka att det som visas av STRIL (stridsledning- och luftbevakning) inte är lika spektakulärt som på min tid. Ett par platta dataskärmar och ett inspelat luftläge. Ser ut som vilken dator som helst som kör ”Flight Radar” – ja nästan i alla fall. Jag som jobbat med detta i nästan 30 år förstår dock att utrustningen måste vara mer effektiv idag och att arbetsmiljön är bra mycket bättre. Men det är inte lika ”fräckt” så att säga. Fick inte ens för mig att ta en bild.

Vi lämnade hangarerna och begav oss ut i solen igen. Vilket välsignat väder denna dag. Vi kom ut på fältet när första uppvisningen avslutades. Tummelisa taxade av banan för att följas av fyra SK50 SAAB Safir. Diverse luftakrobatik följde liksom simulerade luftstrider.
Snart kunde vi njuta av en Catalina som gjorde flera ”Fly-By”. Den historiskt kunnige minns att det var ett flygplan av denna typ som i juni 1952 sköts ner av en MIG-15 från dåvarande Sovjetunionen när det var ute över Östersjön för att leta efter en

Catalina - Miss Pick Up

Catalina – Miss Pick Up

försvunnen DC-3 från svenska Flygvapnet. DC-3:an hade försvunnit ett par dagar tidigare under ett signalspaningsuppdrag. Hela incidenten kom att kallas ”Catalina-affären” och utlöste en diplomatisk kris mellan Sverige och Sovjetunionen.

Detta blev också början på den incidentberedskap som än idag bedrivs i Sverige. Det innebär att svenskt luftrum bevakas med radar dygnet runt, året om. Flygplanrörelser registreras och i förekommande fall avvisas obehöriga från svenskt luftrum. Själv jobbade jag mellan 1973 – 1992, närmare tjugo år med incidentberedskap som främsta uppgift. Detta var under den sista delen av det sk Kalla kriget. Det var en omfattande militär flygverksamhet i Östersjön. Sovjetunionen, Polen, Östtyskland opererade i detta område tillsammans med Västtyskland, Storbritannien, USA, Danmark, Finland och naturligtvis Sverige. Allt som ofta fick vi också besök av fransmännen och någon enstaka gång något italienskt flyg som genomförde spaning i Östersjön. Emellanåt hettade det till ordentligt och adrenalinet steg ordentligt under vissa arbetspass. Hur paradoxalt det än kan låta är det mest ljusa minnen från denna tid – kallas förmodligen nostalgi.

SK35 Draken individ 35810, går ej på bordsvatten men en klunk efter passet sitter nog fint.

SK35 Draken individ 35810, går ej på bordsvatten men en klunk efter passet sitter nog fint.

Dagen på F17 fortsatte med mängder av uppvisningar men det jag väntat mest på dök upp under den senare delen av eftermiddagen. Min absoluta favorit denna dag – SK35. I folkmun kallat Draken, det vackraste flygplan jag vet. Ok, i tvåsitsig version är det alls inte lika snyggt som den ensitsiga versionen. Men i brist på bröd får man som bekant äta limpa. Och så kom hon då nr 35810, numera civilregistrerad sedan bara några dagar. Hennes ljud väcker rysningar och så är hon äntligen i sitt rätta element – i luften. Leendet sprider sig i ansiktet och man bara njuter. Äntligen, en 35:a i luften. Just 35810 har stått på backen i sjutton år men nu flyger hon igen. Det är Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) som fått henne flygande. Jag behöver inte mer denna dag, den är redan så lyckad som den kan bli.

Men det blir mer, efter 35:an kommer Viggen, JAS, F-18 Hornet och så finalen med en fem-grupp med SAAB-kärror; J29 Tunnan, AJS37 Viggen, JAS39 Gripen, SK35 Draken och SK60. Endast 32 Lansen saknades. Draken var finast dock!

Keep flying 35!

Bosse

PS. På SwAFHF hemsida kan du bli stödmedlem så hjälper du till att hålla våra fina svenska flygmaskiner i luften – en bit av svensk militär flyghistoria.

Vi går mot ljusare tider.

Nu är jul och nyår ”avklarade”. Idag åkte julgranen ut genom hustruns försorg och med den en del av ljuset som gör tillvaron uthärdlig så här års. Visserligen är det inte 20:e dag Knut förrän på torsdag men det gäller ju att hinna med allt som ska göras och mitt i en jobbvecka känns det inte som ”julgransplundring” hinns med. Nu är det vecka 8 som blir nästa hålltid för ljusets inträde. Då brukar det vara ljust på morgonen innan jobbet börjar och ljust på kvällen när jobbet slutar.

Julgranen åker ut.

Det finns andra sätt att ljusa upp tillvaron. Häromkvällen när vi tog en kvällspromenad mötte vi tre glada gossar som klev ut på gatan från en villatomt. Jag hade tagit kameran med för någon dag innan hade vi sett rådjur i området. Jag ville vara beredd på att dokumentera om det dök upp nya, hungriga djur. I stället var det alltså tre levnadsglada gossar som med varsin öl i näven och ytterligare ett lager i medhavda kassar var på väg någonstans. Det var kameran de reagerade på D3:an är ju inte direkt någon diskret pjäs och med ett 24 – 70 objektiv och blixt på ser man ut som en fullfjädrad pressfotograf. Och det var just vad dessa, av importerad öl stärkta, gossar antog.

Glada grabbar med öl

-”Är du från Norra Skåne…?” Inte direkt, svarade jag men kanske kan ni komma med på bild i alla fall. Och de ville dem ju – utom en då, kanske som framgår av bilden. Ölen kom från Polen och herrarna från Kristinehem kan man anta. Dem såg i alla fall ljust på tillvaron.

En kamera på magen kan alltså vara en dörröppnare – en ”icebreaker”. Det är inte alla som gömmer sig och inte vill vara med på bild och med dagens flöde av sociala medier blir var och en mer och mer van att synas på bild i olika sammanhang. Jag tänker inte ge mig in i debatten om Facebook och felaktigt utnyttjande av bilden utan konstaterar att bilden är fortsatt viktig och ett spännande dokument över vår samtid.

GOD FORTSÄTTNING!

Trettondagen

En röd dag mitt i veckan. Tid till eftertanke och och lite småsaker som annars inte hinns med. Det snöar på förmiddagen så vill man inte göra något annat kan man alltid skotta – ha, ha! Fick 135 bilder gamla bilder av Nicklas, en av två söner, som han skannat in. Jätteroligt att se gamla bilder, många hade jag inte själv. Nicklas tycker att en nackdel med den digitala fotograferingen är att man får alldeles för många bilder och en del därför faller i glömska. Det är roligare att se på bilder i ett album, tycker han.

Nedan en bild som Nicklas tagit med sin kamera 1986 när vi besökte London. På bilden syns lillebror Andreas, Berit och jag själv.