Ett nytt år har sett dagens ljus. Snön har lagt sig över hela landet (nästan iallafall) men egentligen har det ju inte hänt ett endaste dugg bara för att vi har bytt en siffra i almanackan.
Det mesta är precis som det var igår – eller hur? Det känns ungefär som om världen har stannat upp, ungefär som livet stannat upp trots att dagarna kommer och går, räkningarna dimper ner i brevlådan ungefär som innan. Ja, nu kommer de ju bara varannan dag förstås för PostNord har trots portohöjningar inte råd att dela ut post varje dag. Men bortsett från den lilla detaljen så…

Rapporterna om dödsfall pga COVID-19 fortsätter att lägga sordin på tillvaron och människorna bakom siffrorna har såklart drabbats mångfalt värre än vi som bara blir sorgsna över de negativa beskeden. Pandemin har också delat upp oss i vinnare och förlorare. En del av oss påverkas inte alls av Coronasmittan, eller iallafall i en ganska begränsad omfattning. Visst, vi måste alla skydda oss från smitta för ingen vet vem som drabbas med den yttersta konsekvensen – döden – eller vem som går symptomfri ur sjukdomen. Men för många rullar ändå vardagen på ungefär som vanligt. Man har sitt jobb, sin inkomst och möjligen är fritiden lite mer blek än den var för ett år sedan.
Andra har mist jobbet eller riskerar att mista det, framtiden är osäker. Krögare tvingas till konkurs och andra företagare likaså. De kan räkna sig till förlorarna.

En bransch som sällan nämns är frisörbranschen. Frisörer är enligt min erfarenhet en kategori hantverkare som ses på lite med ett leende av många. ”Klippa lite hår – det är väl egentligen inte något riktigt jobb?” Jag har varit gift med en frisör, en frisörmästare i fyrtio år. Jag har lärt mig mycket under de här åren om yrkets villkor. Det är inte vem som helst som klarar av att jobba som frisör och ännu färre som gör det i mer än fyrtio år. Det är ett tufft jobb både fysiskt och psykiskt. Och det är närkontakt med människor, fysisk kontakt. Det är ju förutsättningen för jobbet.

”Håll ut, håll avstånd, undvik kontakt med andra människor”. Det är budskapet från allt från kungen själv till statsministern, till den numera med stjärnstatus behängda Tegnell. Men det kan inte en frisör leva upp till. Frisören måste ta i sina kunder, om han eller hon har några vill säga. Kunderna har ju fått uppmaningen att inte gå i butiker, på gym eller till frisören. Men också hos frisören rullar räkningarna in var och varannan dag. Hyror, löner och inte minst skatter ska ju betalas antingen det görs några klipp eller ej (ursäkta den gamla vitsen). Jo, men det finns ju jättemycket stödpaket till företagen. Det säger ju regeringen varje gång en företagare gnäller – och gnäller gör ju företagarna hela tiden eller hur?
NEJ! Det finns inga fungerande stödpaket som öser pengar över småföretagen. Jo, de finns i politikernas retorik men i praktiken fungerar de dåligt eller inte alls. Så nej, några pengar rullar inte in ens varannan dag, De rullar inte in alls för tillfället. Kanske kommer det något besked om när man kan söka vissa stöd efter den 15:e februari men då kan det vara försent, för frisören precis som för krögaren och alla anställda som skramlar med kastruller eller klipper med saxen i luften. Under tiden sitter statsministern och hans fru i statstelevisionen och pratar om köttgrytor. Inte så konstigt egentligen för de är ju runt dessa politiker trivs bäst. Men frisören, krögaren, caféägaren och butiksbiträdet har ingen köttgryta att se fram emot. De tillhör kategorien förlorare i spåren efter pandemin. Kanske blir följden av det att också statsministerns köttgryta blir magrare när skatteintäkterna gör en störtdykning pga av alla konkurser men det blir inte för allt annat först fått stryka på foten.

Vinnare eller förlorare – vilket lag tillhör du?

/Bosse