Söndag morgon i Miami. Det är tidigt på morgonen och det tutar uppfordrande utanför fönstret. Sömndrucken tittar jag ut genom fönstret. Det står flera polisbilar i korsningen av Collins Avenue och 14th street. Blått och rött ljus blixtrar i morgonljuset. En lång kö har bildats på Collins men polisen är obeveklig – ingen släpps fram. Då kommer flera rullstolar, racingmodellen, farande på 14 th street tvärsöver Collins. Det är maraton på gång.
Vi slänger på oss kläderna, tar med kamerorna och beger oss ut. När vi kommer ner på gatan har rullstolarna redan passerat och nu är det löparna som kommer i en strid ström. Med en stor kamera på magen eller riktad mot löparna möts man av tummen upp, glada miner och ett och annat krumsprång från löparna som är en brokig samling. Så långt man kan se längs Ocean Drive är det löpare och åskådare. Löparna hejas fram med glada tillrop och plakat. Hela evenemanget genomförs till förmån för cancerforskning. Miami Marathon against cancer. Startfältet är, minst sagt, blandat. Korta, långa, tjocka och smala, svarta, vita och hispanic i en färgstark blandning. Några springer fort medan andra joggar i sakta lunk. Någon går i promenadtakt men alla verkar ta det hela med upphöjt lugn. De flesta har tid att stanna upp och låta sig fotograferas eller ta något att dricka.
Överallt finns poliser och funktionärer som hjälps åt att heja fram löparna. Stämningen är på topp. Vi vandrar sakta söderut på Ocean Drive, stannar upp och tar några bilder för att fortsätta vidare framåt. Hur byter man sida? Vi befinner oss på restaurangsidan och vill komma över på strandsidan. Men någon lucka i en aldrig sinande ström av löpare syns inte till. Då ser jag henne – en ganska späd tjej med en proffskamera i högsta hugg. Utan minsta tvekan går hon rakt ut bland löparna. Hon går sakta men bestämt rakt över gatan till andra sidan. Löparna viker undan och ingen tycks irriterad. Jag fattar tricket. Genom att just gå sakta hinner löparna anpassa sig till hennes närvaro och beräkna hur de ska passera utan problem. Jag följer flickans exempel och ”skrider” sakta ut i löparhavet, stannar till och med upp mitt strömmen av löpare och knäpper några bilder innan jag tar mig över på andra sidan. Ganska häftigt faktiskt.
Vi fortsätter ner mot 8:e gatan och en väntande frukost på News Café. I ett gathörn står en kille som inte ser ut som han sprungit maraton på länge. En uniformerad polis, modell XL – på bredden. Han springer inte ifatt några bovar spekulerar vi innan vi bänkar oss för frukost. Vi beställer en omelett att dela på och bestämmer oss för att vara noggrannare med vår motion. Medan vi dricker vårt amerikanska kaffe och och njuter av frukten, melon, jordgubbar och vindruvor kommer en uppspelt man in på caféet. Han manar gästerna att heja fram löparna som fortfarande kommer förbi i en strid ström. ”Dom springer för en god sak – hjälp dom, yeah, yeah, go, go”, skriker han och viftar med armarna samtidigt som han uppfordrande tycker att vi borde vara mer entusiastiska. Han tänker inte ge sig, vi ska delta för det här är viktigt. Det är tidigt på morgonen och i sak är vi nog alla överens med honom. Det är för en god sak men vi vill kanske inte liera oss med en drog- eller alkoholpåverkad kille som vill ta över caféet. Efter att personalen först har ignorerat honom kommer nu föreståndaren och talar om för mannen att han får ge sig av. Men det hjälper inte, mannen hävdar sin rätt. Han lever i ett fritt land och detta är för en god sak. Han dissar oss och tycker att vi borde ställa upp. Men då kommer polisen. Och inte vilken polis som helst! Vår välmående poliskonstapel som vi passerade några kvarter längre upp har förflyttat sig till vårt café och nu ställs saker och ting rätt. Den stökiga mannen avvisas och allt återgår till det normala. Polismannen försvinner in i den bakre regionerna av caféet och när vi lämnar en god stund senare har inte kommit ut ännu. Förmodligen njuter han av riktigt god frukost på News Café.