48 timmar i Monte Carlo

Det är kallt och mörkt, +4 grader när vi låser och beger oss till Resescentrum. Monaco väntar – eller är det Monte Carlo?

Tåget är i tid – yippie! På Kastrup checkar vi in och lämnar vårt bagage med förhoppningen att återse det i Nice.

Första benet går till Hamburg. Knappt en halv timme på höjd innan vi påbörjar inflygning. Det är SAS som flyger för Lufthansa. Knappt någon servering som vanligt hos denna nationalklenod till flygbolag. Efter landning på Hamburgs flygplats är det snabb förflyttning till nästa gate och fortsatt färd mot Nice. Vi kommer in mot flygplatsen från öster, passerar och svänger 180 grader innan vi flyger över stenstranden vid La Braque och vidare förbi de karakteristiska husen vid Villenueve Lobet och landar på Nice International. Temperaturen är behaglig när vi kommer utanför terminalbyggnaden. Côte dAzur here we come!

Men var f-n är bussen? Vi hittar ingen busschaufför och väntar utanför terminalen en god stund innan vi äntligen kan börja färden mot vårt hotell, Monte Carlo Bay Hotel & Resort.

På väg till hotellet stiger förväntningarna. Kvällens meny presenteras. Hemlagad pasta med havets läckerheter följt av kalv med citronsås. Hmm, låter lite konstigt men ok! Tiramisu kan man också få och lite gode viner utlovas också. Det ska bli trevligt!
Hotellet är vackert, stort, elegant rum och härlig utsikt över poolen och Medelhavet.

Utsikt från hotellrumsbalkongen.

Efter uppackning tar vi en taxi till La Condamine, precis där starten går för Monaco Grand Prix Fomule 1. Vi hittar snabbt en trevlig restaurang, får ett bord och jag beställer en liten öl, en flaska rose´ och två varmrätter. Rose´vinet kommer snabbt, ölen ser jag aldrig till och 59 minuter senare har maten ännu inte kommit. -Mer vin? frågar kyparen när han noterar vår irritation. Ja, svarar jag, men det får ni bjuda på för om tre minuter går vi om vi inte fått vår mat. Vi får vin och som genom ett trollslag kommer också maten på plats inom den stipulerade tiden. Vi äter, är rejält hungriga nu efter en potatissallad modell mindre och tre kubikcentimeterstora korvbitar på flyget från Hamburg till Nice. Maten smakar utmärkt och irritationen över väntetiden lägger sig. Vi beställer kaffe och jag önskar mig också en ”petit” grappa. Hmm! Får väl erkänna att man börjar bli lite lullig efter allt vinet och grappan – som inte var så ”petit”.

Vi ber om notan och den är det inte jättelång väntetid på. På den finns allt vi ätit och druckit med, inklusive vinet vi kommit överens om att krogen skulle betala som kompensation för den extremt långa väntetiden. Jag tar till mitt latinska temperament som kan lockas fram efter just lite vin och lite sol och lite väntetid och lite nonchalans från en kypares sida. Han får hela kitet – ocensurerat och flyr in till kassan – jag följer efter och skäller som en bandhund. -Vem är chef? Jag pratar inte med arslet när jag prata med huvudet!! Chefen materialiserar sig och tar över kassahanteringen, får sig också en utskällning av den tvärilske svensken som på engelska ger hela restaurangen en lektion i drama.

-”The food was good, the drinks where good, the waiting time was extremely bad and the fuck up with the bill was unexeptable!” Krögaren tar bort en flaska vin, två kaffe och en grappa från notan. Nästa dag när vi går förbi har krogen stängt. Utbildningsdag?

Efter en promenad bland Ferraribilar i området La Condamine tar vi oss tillbaka till hotellet för att vila lite och göra oss i ordning till kvällens gemensamma middag med kollegor från ghd. Det är för ghd:s 10-årsjubileum vi har åkt till Monte Carlo. 1.500 frisörer ska se visningar och delta i en galamiddag på Forum på söndagen. Men än så länge är det bara lördag och vi ska äta en liten intim middag tillsammans med svenska, danska och norska frisörer, grossister och säljare och andra inom frisörbranschen.

Efter en timmes försening har alla kommit till restaurangen. Det är ett elände att få tag i taxi i Monaco uppenbarligen. Alla åker väl limo eller kör Ferrari, Rolls eller Maserati? Krogen ligger långt västerut i det lilla furstendömet vid en liten hamn. På klippan ovanför kan man skönja furstepalatset. Vi placeras på en terrass med plaststolar. En frisör från Göteborg har redan anlänt och beställt in en flaska vin som vi gladeligen kastar oss över. Två äldre personer, en han och en hon svarar för serveringen. Inte 100 koll kanske. Istället för att ställa in ett gäng vinflaskor på borden – vi är tjugofem personer ungefär – bär de in en och en vilket resulterar i att alla viftar och vill ha vin. Den gamle mannen ger sig därefter på uppgiften att filea en fisk åt en annan gäst. Det tar tid och blir till fiskmousse ser det ut som, aj, aj!

Så kommer då äntligen förrätten in. Hemlagad pasta med havets läckerheter. Nja, det har blivit någon förvanskning i informationen på vägen mellan menyn och kocken eller kanske tvärtom. In kommer pastaskruvar uppblandade med ett par räkhuvuden, några musslor och tre ringar bläckfisk. Anrättningen toppas med en halv cocktailtomat. Torr baguette och billig olivolja ingår. Man får se fram emot varmrätten.

Hemlagad pasta a´la Monaco

Kalvschnitzel med citronsås (?!). Ja, det lät ju lite skumt. Citronsås passar väl bättre till fisk, eller? Jo, citronsås passar bättre till fisk – tro mig! Mer vin, tack! Jag behöver bedövas! De som beställt Pannacotta, det fanns som alternativ, får sina desserter. Jag har beställt Tiramisu för jag tycker om det. Det skulle jag inte gjort för det glömdes bort. Häpp! Mer vin, tack! Jag behöver mer bedövning.

-Nej, här kan vi inte sitta, tycker någon. Vi drar på klubb. Var ska vi? Vi åker till Jimmy´z. Finns det taxi? Suck! Till slut står vi utanför Jimmy´z. STÄNGT! Klockan är halv tolv och dem har inte öppnat än. Återstår att bryta sig in i hotellträdgården och gena över poolområdet tillbaka till hotellet. Att få tag på en taxi är inte att tänka på. GOD NATT!

Dag 2

What the f…! Det ösregnar. Vi är på Rivieran och det ösregnar. Det betyder att alla ska äta frukost inomhus. Det betyder att inomhusborden inte räcker till och kön till frukostmatsalen är lång som en kassakö på ICA vid jul, före självscanningens tid. Vi får ett bord i baren får kaffet serverat direkt och kan gå förbi hela kön och kasta oss över buffén. Inte riktigt för det stod en ryss i vägen. Han ska äta mycket mer än jag så det tar tid att fylla två tallrikar som han balanserar med dödsförakt. Men lite blev det över till oss – och vi slapp kön. De gjorde nog inte ryssen, hi, hi! Frukosten var kanon, supergod. Vad göra när det står som spön i backen?

Vi tar en taxi som kom efter en kvart för vi har inte fattat att man kan ta bussen för € 2 precis utanför hotellet. Vi åker till Oceanografiska muséet som ligger alldeles i närheten av furstepalatset. Det kostar € 17. Suckers! Vi har varit på Oceanografiska förut men med ett dykcertifikat i fickan är man alltid fascinerad av undervattensvärlden även om det är mer än tio år sedan man gjorde ett dyk. Det är verkligen en fantastisk värld.

Överallt i Monaco och Monte Carlo finns det bilder av mellan prins Albert och hans gemål (jag har ingen aning om vad hon heter, sorry). På muséet har man ställt ut bröllopsklänningen och Alberts bröllopsutstyrsel. Hörde förresten av goda vänner som är bättre pålästa än jag i tidskrifter som Se & Hör, Svenska Damtidning etc att herr prinsen har en frilla och barn på bygden. Det förklarar varför den nyblivna prinsessan ser så sur ut på bröllopsfotot.

Vi lämnar muséet och tar en promenad i gränderna. Charmigt och en hel del turister. Lunch intas på en liten pizzeria. Snabb och bra service och maten är helt ok. Mycket folk som passerar förbi och tittar i butikerna. Restaurangen är nästan fullsatt. Folk kommer och går hela tiden. Det är ett riktigt mysigt folkliv och regnet har upphört. Visste väl det – det är sällan dåligt väder på Rivieran. Bakom ryggen på mig ligger en butik som säljer typiska turistvaror, souvenirer, t-tröjor och annat nödvändigt. T-tröjorna med reklam för Ferrari hänger med exakt avstånd på sina galjar. Varje gång någon går förbi och tittar på plaggen kommer butiksägaren ut och rättar till. Allt ska hänga med exakt inbördes avstånd. Det verkar nästan maniskt.

Nu väntar kvällens galamiddag med jubileumsvisning för ghd – som fyller 10 år. Dresscode: Black Tie. Smokingen har dammats av hemma i Sverige och refuserats. Snabbt samtal till Joakim på Ateljé MB i Vinslöv och en Oscar Jacobsson trollas fram, byxorna läggs upp och en ärm justeras. Konstaterar att storlek 48 i byxor räcker. Ett nummer ner från normalt. Har jag fått för lite mat? Är jag sjuk? Eller är det den nya träningscykeln som redan gett resultat? Jag ”skyller” på det sistnämnda – väl investerade pengar mao.

Galashow på Forum i Monte Carlo

1.500 människor ska se showen och äta galamiddagen på Forum i Monaco. De flesta männen har faktiskt inte smoking – analfabeter får man förmoda. Allt från slitna jeans till smoking förekommer. Kvinnorna är genomgående bättre klädda. Showen vara ganska länge men håller hög kvalité om man är frisör och tycker det är spännande att se andra bli klippta och stylade i håret. Lyckas trots allt hålla mig vaken och ta lite bilder för användning på HÅROSÅNTs blogg. Provar att filma lite med vår lilla kamera, en Nikon P 7000. Det skulle jag kunna lägga ut här på bloggen men det kostar 400 kr ungefär per år och videoklipp. 800 spänn för 4 minuter av dans i halvtaskig bildkvalité. Nix, det blir inget med det.

Efter showen blir det galamiddag vid bord 32. Har redan glömt vad vi fick att äta så det var väl inget att skriva hem till mamma om, kan man tänka? Men Linda som sitter vid vårt bord är duktig på att skaffa fram nya vinflaskor när de gamla tagit slut. Stämningen är god och vi bestämmer oss för att – åka till Jimmy´z. Vi går hem genom hotellträdgården framåt nattkröken medan de något yngre i gänget kämpar vidare med iskylda vodkaflaskor och magnumbuteljer.

Dag 3

Det är måndag morgoooon och mitt huvud känns så tungt, Ja, det är måndag morgon….. Nej, vi känner oss ganska fräscha när vi kliver upp nästa morgonen. ”Older and wiser! ”Efter frukost och packning checkar vi ut och tar en tur på sta´n. Vi hinner med en kopp kaffe och lite fönstershopping innan det är dags att åka till Nice  flygplats och påbörja resan hem till Hässleholm – borta bra men hemma bäst. By by Monte Carlo! Nästa helg väntar Stockholm.

En dag med regn och storm.

En hiskelig orkan från Amerika har dragit in över vårt lilla land. Jag pratar inte om ekonomiskt blåsväder – det är vi förvisso också i – nej, nu blåser det så hattarna rullar efter gatorna och regnet kommer på tvären. Igår blåste tuppen ner från taknocken. Han kan väl flyga upp igen, tycker du kanske? Men det kan han inte för tuppen är gjord av trä och ska fungera som vindflöjel. Han har suttit där i mer än tio år då vi fick honom av ett par vänner. Nu, när han ändå är nere får vi väl se över fjäderskruden och så får han väl ha lite hjälp att ”flyga” upp igen.

Vår tupp gal aldrig - det är grannarna glada för.

Blåser gör det som sagt. I vissa fall är det medvind och det känns ju alltid skönt. I andra fall är det motvind och det är ju som bekant inte lika roligt. Ägnade förmiddagen åt näringslivsrådet. En grupp personer från företagsföreningar, intressegrupper och Hässleholms Kommun som diskuterar frågor kring näringslivsutveckling, utbyter information och försöker se möjligheter för Hässleholm med omnejd. Det finns mycket man kan önska sig när det gäller näringsliv och samhällsutveckling. Fler invånare, mer jobb, fler restauranger, roligare butiker, osv. Men det finns annat som måste komma först. Hässleholmare i allmänhet måste vara stolta över sin stad. Tyringebor måste vara stolta över sin kommun och sin stad, dvs Hässleholm och det måste Vittsjöborna, Hästvedaborna och Vinslövsborna också precis som alla andra som bor här i vår kommun. Vi måste vara lojala mot vår egen hembygd och mot varandra. Vi behöver ”vi-anda”. Det känns som det saknas lite av den varan i Hässleholm. En deltagare på dagens möte med näringslivsrådet sa ungefär så här. Hässleholm måste sluta att betrakta allt ur ett småstadsperspektiv och lyfta blicken. Jag delar den uppfattningen.

Håll i hatten!

Bosse

Regnmagneten

När vintern var som kallast och drömmarna handlade om sol, värme och släta asfaltsvägar tänkte jag att en sisådär 800 mil borde jag kunna sitta i sadeln på Street Gliden denna säsong. Nu bestämde sig ju vintern för att hålla ut i det längsta – och se´n blev det sommar. Härligt! Som framgår av föregående inlägg på denna, minst sagt sporadiska, blogg gjorde vi en liten tur till Öland. Men se´n då? Ja, se´n har det regnat utom vissa dagar. Då har vi jobbat. Och se´n har det regnat. För övrigt finns det väl knappast några släta asfaltsvägar i det här landet. Nej, en och annan avgrund mitt i vägen har passerats med blotta förskräckelsen. Herregud! Man kan nästa se magman i jordens inre när man rundar dessa sk. potthål. Är det för att det är en potta till tjänsteman som bestämmer över vägunderhållet?

Nej, så här när björken har börjat fälla sina blad och stormvarning är utfärdad av SMHI kan man räkna in knappt 500 mil, en service och en riktigt ordentlig nära-döden-upplevelse denna säsong. Så här långt. Det kan kanske bli några mil till? Gjorde ett tappert försök i söndags att dra till Sportson vid Väla (skvallra inte om det). Kom till Tyringe innan det började regna. Funderade på att strunta i det. Man kan inte bli mer än dyngsur. Fegade ur och vände. Det blev två mil sammanlagt. Man kan tro att själve f-n är lös. Varenda gång hojen ska fram så tornar svarta moln upp sig och sedan börjar det – regna. Det går utmärkt att köra motorcykel i regn. Man kan klä sig i regntäta kläder, skor och plastvantar och rulla på bland vattensprutande långtradare och hänsynslösa eller omedvetna bilister. Men det är inget kul. Så jag bestämde mig för att vända och ge upp försöket att nå Sportson. Fattar inte varför jag ville dit. Dem har ju skitjobbig reklam på TV 4 Blekinge.

Vi kan inte få in TV 4 Skåne. Visst är det fånigt? Vi kollar TV 4 Blekinge och vet allt om vad som händer i Karlskrona, Ronneby och Kalmar. Ja, ja hur som helst med det, ingen bil hade jag heller. Frun hade lagt beslag på den ena för att köra till golfbanan och den andra hade dottern helt frankt enleverat eftersom hon hade en stukad fot och var trött på att hoppa omkring på kryckor mellan lägenheten och Triangelns station. Återstod trampcykel. Fast då blir man nästan lika blöt som på mc. Så när jag satt hemma och surade var det som Guds försyn. Det började mullra och hunden såg märkbart stressad ut. Nu blev frun tvungen att lämna golfbanan innan blixten slog ner i järnsjuan. Och mycket riktigt kom hon hem i god tid innan Sportson skulle stänga. Vi stuvade in oss i bilen, hunden fick följa med för att inte få frispel om åskan skulle komma närmare, och drog till Väla. Så medelsvensson!!!

Inköp av ny cykelhjälm, pump och lite annat som är oumbärligt till trampcykeln. En tur på Väla centrum – så boring som alltid men kreditkortet blev ljummet i alla fall. Trampcykeln har för övrigt gått några mil den också och kan ni tänka er inte en droppe regn har fallit på mig en enda gång. Men när jag tar fram motorcykeln – regn. Kan det vara Miljöpartiet som styr över vädret? Maria Wetterstrand har ju slutat som språkrör och lämnat partiet så det kan väl inte vara hon? Det är väl den där Fridolin? Han har väl sett mig fräsa fram genom Vittsjö och nu dansar han regndansen varenda gång jag ska ut och mullra i nejden.

Skeppshult STC

Cykel utan motor.

Ska väl presentera trampcykeln också. Den vill nog inte kallas för trampcykel egentligen. Den har högre ambitioner än så tror jag. Mina kunskaper om cyklar är klart begränsade men jag tror man kallar den hybrid – inte helt säker på detta. För mig är det en racercykel. Supersmala däck, inga skärmar, pakethållare och sådant trams. En sadel bara något bredare än ramen. Någon som minns när man halkade som grabb och landade på ramen? AAAJJJ! På detta fordon är det ett mera konstant tillstånd skulle man kunna säga. Man får ha brallor med stoppning. En god övning inför den tid då man ska in på hemmet och ha vuxenblöja skulle jag tro. Möjligen kan cyklandet skjuta detta skede i livet lite på framtiden. 24 växlar? Nix, endast åtta faktiskt, Shimano Alfine navväxel. Underhållsfritt, någorlunda. Hydraliska skivbromsar, också Shimano som biter fint. Skitkul att cykla på och går fort så det räcker. När mina tändstickor till ben blivit brasstickor ska det gå ännu fortare.

Vad har jag för mål med cyklingen? Vätternrundan? Nja, känns lång borta just nu. Mål 1 = 10 mil per vecka. Mål 2 = Sundstrampet i september nästa år. Se´n får vi se.

Extra på Street Gliden – lite lull-lull.

Har det hänt något med Street Gliden i sommar utöver service vid 800 mil? Inte mycket. Har bytt tankpanelen och skruven till sadeln och klämt på ett par ”crome covers” på främre hjulaxeln. Och sedan har jag monterat ett ”docking kit” så att jag sätta på en sissy. På den kan jag fästa min T-bag som rymmer 60 liter. Om det slutar regna kan jag åka på långfärd. T-bagen rymmer alla damskor min fru vill ha med sig när vi ska på ”utfärd”!

Tankpanel med attityd.

Fick tillfälle att prova de låsningsfria bromsarna riktigt ordentligt för någon månad sedan när jag var på väg hem genom Vånga. Solen sken, inget regn på hela turen vad jag minns. Precis i slutet av byn i en svag uppförsbacke fick jag en traktor framför mig. Långt till krönet och fri sikt. Jag tryckte på och började omkörning. Vet faktiskt inte vilken fart jag hade när traktor med släp la om ratten och påbörjade vänstersväng utan att ge tecken eller kolla i backspegel (om han hade någon?). Avståndet var kort och jag drog allt jag kunde i handbroms och trampade rejält på fotbromsen också. ABS jobbade på och jag fick stopp i tid. Traktorföraren tittade till vänster och såg mig. Oj, det kom ingen här igår tycktes han tänka innan han försvann in på en mindre väg. Tack för ABS och ”Fuck you” din j-vla bonnläpp.

Kör försiktigt på tramp- och motorcykel!

Bosse

En tur till Öland

Långhelg! Kristi Himmelsfärdsdag på torsdagen och Sveriges nationaldag på måndagen – fem lediga dagar om man räknar klämdagen på fredagen. Min fru, Berit ville åka till Öland på motorcykel och se syrenerna blomma. Vi åkte med HOG Black Mountains Chapter för några år sedan och nu ville Berit åka igen. Och då fick det bli så. Hundvakt ordnades genom att dottern kom hem och bodde hemma några dagar samtidigt som hon besökte Siesta. Förena nytta med nöje kan man säga.

Vi hade bestämt med gamla mc-vännerna Eva och Ingvar att vi skulle åka tillsammans. Hjertströmmarna hade bokat rum i Borgholm, Byxelkrok och Böda. Planen var att utforska norra delarna av Öland denna gång. Dagen innan avresan hade Eva också försökt att få bord på Hotell Borgholm, en av Sveriges tio bästa krogar. Vi stod uppsatta på väntelistan.

Vi väntar på Eva & Ingvar

Torsdag morgon, packning av motorcyklar. Berit har ”expandable” väskor på sin Super Glide T-Sport och kan få med en hel del grejor (läs smink, hårfönar och annat nödvändigt för att hålla stilen). Själv har jag bara fasta, hårda väskor på min Street Glide och med en stor systemkamera och en liten pocket, två romaner (den ena var Berits), jättekättingen ABUS, en necessär och lite annat var det ganska fullt hos mig. Dockningssats inköptes i Miami men är inte installerad, sissy saknas så T-bagen på 60 liter fick stanna hemma. Berit hade synpunkter på mina prioriteringar men jag envisades med systemkameran.

Vi kom iväg i god tid, tankade fullt och körde i lugnt tempo mot Shell-macken i Fjälkinge som var samlingsplats. 10.00 var det sagt. Inte mycket trafik. Vi kom fram i god tid och njöt av det vackra vädret i väntan på Eva och Ingvar. Vid 10-tiden hördes ljudet av Ingvars Heritage Special och vännerna gled in på macken. SEMESTER några dagar. Vi tog det lugnt och investerade i glass, kaffe, mm innan vi äntrade hojarna och körde mot Öland. Tankstopp var planerat till Preem i Rinkabyholm men ett kulturstopp vid Brömsebro fick också plats. Freden vid denna kända plats ägde rum…? Ja, när var det?

Det blev både kultur- och naturpaus eftersom det fanns toalett på rastplatsen. Öland lockade så vi var snart på väg igen. Ett snabbt tankstopp i Rinkabyholm och sedan var vi snart i Kalmar. Kö ut på motorvägen när vi skulle upp på Ölandsbron. Reparationsarbete på bron korkade effektivt igen trafiken. Nåja, det gick rätt snabbt ändå och snart rullade vi norrut på väg 136, Ölands pulsåder. Ja, pulsåder med rätt många proppar kan man säga. Husbilen tycks vara den nya trenden. Dom finns ungefär tretton på varje dussin.

Vi hade bestämt att åka direkt till ett lämpligt lunchställe så vi passerade Borgholm och gled genom Köpingsvik. Strax innan Lundhags Camping, norr om Köpingsvik står en skylt som pekar in till höger; Kroppkaksbod. Vi åkte in till ”Evas Kroppkakor”. Där stod grytorna på rad och väntade. Fyra hungriga bikers högg in på ljuvliga öländska kroppkakor med lingon, grädde och smör. Mmmm! Har inte fått en riktig kroppkaka sedan lilla mamma stack till sin kolonilott i himlen.

Vi hugger in på kroppkakor på solen och vindarnas ö.

Återfärd till Borgholm och Ebbas Café som också är ett STF Vandrarhem. Incheckning i restaurangen/baren. Kö, stressad krögare och lite rörigt. Det kostar 750 kronor för Berit och mig inklusive lakan och handduk. Dusch och toalett i korridoren. Rummet är spartanskt. Vi bor på nummer 8, Eva och Ingvar på nummer 6, det är mindre.

Efter dusch och ombyte tar vi en liten drink av medhavd rom från Cuba innan vi tar en promenad till gamla vännerna Marianne och Bo som vi hyrt sommarboende många år av förr i tiden. Det blir ett kärt återseende och Marianne har bakat både bullar och kakor. Mums! Dagens andra härliga smakupplevelse. Vi har en trevlig stund på deras altan i den sköna sommarvärmen.

Klockan 20.30 har vi bord hos Karin Fransson på Hotell Borgholm. För Berit och mig blir det ett snabbt ombyte eftersom vi har lite svårt att slita oss från Marianne och Bo. Det var några år sedan och det finns mycket att prata om. Ingvar och Eva går före till restaurangen. Vårt bord finns längst in. Vid bordet bredvid sitter två TV-personligheter. Ett par ”förståsigpåare” som brukar sitta med i diverse paneler. Den ene heter Högstadius tror jag och har en speciell klädstil, dagen till ära är han ”dressed down”. Kanske blev det lite för varmt med fluga, väst och tweedkostym? Hans sällskap är en tjej, journalist, gissar jag. Heter Popova eller något sånt. Dem ligger före i ätandet och vi visar inte mer intresse för dessa halvkändisar utan koncentrerar oss på att studera menyn.

Kvällen inleds med en liten appertizer som följs av en kall marinerad oxfilé, en god kall soppa som vi sköljer ner med ett vin från Beune. Till huvudrätt vankas torskrygg, färskpotatis och jordärtskockspuré. Chardonnay dricks till. Därefter ett potpurri på goda ostar och avslutning med passionsfruktmousse. Oj, oj så gott allt var. Nästan som kroppkakor 🙂 och bara lite dyrare. Efter denna gourmetupplevelse strosar vi sakta mot vårt vandrarhem nöjda och mätta. Sammanfattningsvis har vi fyllt dagens näringsbehov med råge kan vi konstatera. Vi bestämmer oss för att hoppa över korvkiosken och ladda inför morgondagen.

Syntetkudde och syntettäcke – vad annat kan man förvänta sig? Vi somnar dock i vad man skulle kunna kalla ”paltkoma”. Vid halv åtta-tiden nästa morgon väcks jag av den första smällen. Vandrarhemmet är utrustat med dörrstängare till alla rum. Ett krav från brandskyddsmyndigheten. Nu har vandrarhemsgästerna vaknat och ska fixa frukost, göra morgontoalett och kanske packa. På vandrarhem ska man ju städa också. Alltså är det full aktivitet nu på morgonen. Friluftsmänniskorna är aktiva så det förslår. När man går ut ur rummet öppnar man dörren sedan släpper man den. Den stänger ju sig själv – mycket praktiskt. PANG! När man går in är det bara att öppna dörren och sedan släppa den så stänger den sig själv – genialt. PANG! Det finns väl tio rum kanske och dem verkar vara befolkade av hundra människor som ska ut och in på rummet hela tiden. När dem inte är på rummet motionerar dem sina elefanter i korridoren. Det är alltså meningslöst att försöka sova en stund till. Jag stiger upp klär på mig och går ut ur vårt rum, stänger dörren utan ett ljud. Märkligt, trodde det var omöjligt. Men det gick att göra så utan svårighet. Inte för att det behövdes. Efter femtio dörrsmällar på tio minuter fanns det knappast någon som sov. Eventuellt avlidna under natten måste ha återuppstått. F-n vad folk är dumma i huvudet eller är dem bara hänsynslösa?

Vi ville också ha frukost, fast inte i det gemensamma köket. Det var förmodligen fullsatt av dörrsmällarna och deras elefanter. Vi tog en promenad till Strand Hotell vid gästhamnen och köpte varsin frukost för det facila priset av 125 riksdaler. Hotellfrukost, ljuva hotellfrukost! Ack vad vi blev besvikna. En ganska påver frukostbuffé faktiskt. Bestick saknades, kaffet var slut och wienerbröd fanns överhuvudtaget inte på menyn. Kaffe och bestick trollades slutligen fram men wienerbröden förblev osynliga. Räknar man samman kommer man fram till att övernattningen kostade 750 kronor, frukost för två kostade 250 kronor, dvs en jämn tusenlapp men då får man nöjet att bädda själv, tömma papperskorgen och städa rummet. En natt på Strand med frukost, visserligen ganska trist sådan, kostade enligt uppgift 1025 kronor nu på försäsongen. Vi sparade 25 spänn per par. F-n vad man kan vara dum i huvudet eller är man bara snål?

En intressant iakttagelse vid frukosten var att det serverades blängsylta. Ja, jag kunde inte hitta den på buffén men någonstans måste den funnits för vi blev rejält betittade av de ordinarie hotellgästerna. Det stod visserligen Harley-Davidson på oss här och där men herregud… Man kanske ska göra ett lyft eller nå´t?

Solen sken från molnfri himmel och Borgholm vaknade så sakta till liv. En obligatorisk shoppingtur på huvudgatan gick inte att undvika innan utcheckning och vidare färd mot Byxelkrok. Några absolut nödvändiga inköp gjordes fast att Ingvar sa att det inte fanns plats för ett oslickat frimärke i deras packning – fast det gjorde det. Vi lämnade Ebbas, städningen gjordes ganska summariskt för övrigt.

Norrut mot Byxelkrok, Trouserhook enligt den engelska kartan. Ha, ha gick du på den? Jag hade ingen karta eller jo det hade jag men jag hade inte kollat den ordentligt så jag körde fel i Löttorp. Vadå, kan man köra fel på Öland? Det finns väl bara 136:an och den går ju till Byxelkrok. Jo, det är sant men vi skulle ta en avstickare till Byrums raukar och då ska man svänga vänster i rondellen i Löttorp. Det var ett tag sedan jag var på Öland och jag har inte sett den rondellen innan. Blev lätt chockad och lite förbannad. Det skulle vara förbjudet att bygga rondeller på Öland – det passar bara inte.

Vi kom fram till Byrum till slut och då fegade jag ut. Ville inte köra ner på grusparkeringen utan ställde hojen på den asfalterade vägen. Försökte lura mig själv att det var för Berits skull men det var nog mest för mig själv. Berit och Ingvar parkerade också på asfalten. Där stod vi bra. Raukarna var befolkade av turister som var tvungna att klättra upp på stenformationerna och inta olika poser. På det sättet kan man se Ölands raukar med en holländare på eller en tysk eller en lönnfet svensk. Mycket vackert natursceneri… och så kan man slita lite på dem också och kanske bli av med någon aluminiumburk eller två. F-n vad folk är dumma i huvudet eller är dem bara moderna?

Byrums raukar

Det var nu, när vi var på väg tillbaka till våra hojar som jag insåg att det kanske inte var så smart att parkera på vägen. Det var när jag såg cementbilen som passerade några centimeter från våra motorcyklar som jag insåg det. F-n vad man kan vara dum i huvudet eller är det bara som man är feg?

Vandrarhemmet i Byxelkrok var superfräscht och inte medlem i STF, hmm! Vi fick rum på andra våningen med snedtak. Hyfsat varmt under plåttaket men Berit öppnade det enda fönstret. Vi tog en promenad efter uppackning och hittade ett lunchställe i hamnen. Hyfsat käk och kall öl satt som en smäck.

Kvällens supé blev intressant. Utbudet av restauranger så här i början på säsongen var begränsat i Byxelkrok. Vi hamnade på en grekisk (herregud vi är på Öland) restaurang, också den i hamnen. Menyn var tjock men innehållet tunnt. De flesta rätterna var överstrukna – serveras ej under lågsäsong, häpp! Vi hittade i allafall några ätbara maträtter och en flaska vin. Helt ok faktiskt! Sedan kom invasionen. Medan solen sänkte sig över hamnen i väster blev restaurangen snabbt fullsatt – av mygg. Egyptens gräshoppor förefaller vara i minoritet jämfört med detta. Vi flydde till en intill liggande bar där fotboll visades. Gin & tonic intogs i förebyggande syfte. Man vet aldrig om det smugit in sig någon malariamygga i det gänget vi precis haft en fight med?

Mygghuva med minimal effekt men hämden blev ljuv.

Återtåg till vandrarhemmet och dags för sömn. Jag vaknar klockan halv fem av ett j-vla surrande. Hela rummet är fullt myggor, stora som gråsparvar (ja, ja jag överdriver lite). Jag sliter till mig en tidning och börjar dödandet. PANG! Det smäller i väggarna. PANG! Där var en till. Blodfläckarna på väggen berättar att de redan kalasat på vårt blod, något utspätt av vin och gin & tonic. PANG! PANG! En halvtimme senare är alla myggor i mygghimlen och övriga vandrarhemsgäster med all sannolikhet klarvakna. Oopps!

Nästa morgon lämnar vi Byxelkrok – befriat från myggor, i alla fall några. Vi åker norrut för jag tror vi ska få se Blåeld på Neptuni Åkrar. Jag har fel så klart. Vi är för tidigt ute. Färden går vidare mot Böda. Där ska vi bo på STF:s vandrarhem kommande natt är det tänkt. Vi kommer fram till ett öde vandrarhem och gör en okulär inspektion. Rivningsdags! Vilka holkar. Här vill vi inte bo. Vandrarhemmet ligger ”in the middle of nowhere” och där kan vi ju sitta och häcka vår sista kväll på Öland. Vi bestämmer att det får vara även om vi betalt i förskott och vi äntrar hojarna igen för att åka mot en hägrande lunch.

Jag har Kårehamn i tankarna. Lite god fisk kan säkert friska upp humöret efter besvikelsen över vandrarhemmet i Böda. Vi glider snart in i den lilla pittoreska hamnen på Ölands ostkust. Man beställer i butiken, som så ofta på den här typen av matställen. God färsk fisk och skaldjur står på menyn. Vid ett bord på uteserveringen sitter en bekant Hässleholmare – världen är liten. Fast det är klart – en fågelskådare hittar man väl ofta på Öland. Var ska sleven vara om inte i grytan?

Vid lunchen bestämmer vi att vi ska söka natthärbärge i Borgholm för att vara säkra på att få uppleva lite folkliv. Vi börjar med att kolla med Strand. Halvtaskig frukost och tak över huvudet för 1.025 spänn verkar hyfsat tycker vi. Fullbokat så klart! Vi får rulla vidare och söka rum. Efter bara några meter, in på en tvärgata 150 meter från Strand ser jag en skylt med ”Rum, Zimmer”. Ett kråkslott mitt i Borgholm som ägas av en 08-gubbe med klädbutik runt hörnet. Vi hyr två rum med vardagsrum och kök för 1.200 skattade kronor.

Väntetiden på plankstek på Ebbas upprör flera gäster men vi har ingen brådska. När den äntligen kommer på bordet är du utomordentlig god. Visst, en plankstek är en plankstek och inget som sätter fantasin i rörelse men ibland är det gamla välkända också en njutning. Det blir en skön kväll med goda vänner och Borgholm förefaller helt myggfritt.

"En plankstek i Borgholm" filmtitel och mått på väntetid.

Morgon och packning. Frukost äter vi i den vildvuxna trädgården. Solen skiner så klart – vi är ju på Öland. Vi åker söderut och stannar vid Vida Konsthall och Museum som ligger precis intill Halltorps Gästgiveri. Här finns glas med Ulrika Hydman-Vallien och Bertil Vallien som Berit och jag för övrigt träffade på en tågresa från Stockholm för något år sedan. Här finns flera fina utställningar så det är ett väl värt besök.

Vi fortsätter söderut, lämnar Öland och i Kalmar skiljs våra vägar åt. Eva och Ingvar svänger norrut för att åka mot Oskarshamn och vidare färd mot Gotland. Berit och jag åker mot Hässleholm och en ny vecka med jobb. Men Öland finns ju kvar. Har aldrig varit besviken på ett besök på denna vackra ö.

Ja, just det. Freden vid Brömsebro. Den slöts den 13 augusti 1645.

Bosse