Söndag morgon i Miami. Det är tidigt på morgonen och det tutar uppfordrande utanför fönstret. Sömndrucken tittar jag ut genom fönstret. Det står flera polisbilar i korsningen av Collins Avenue och 14th street. Blått och rött ljus blixtrar i morgonljuset. En lång kö har bildats på Collins men polisen är obeveklig – ingen släpps fram. Då kommer flera rullstolar, racingmodellen, farande på 14 th street tvärsöver Collins. Det är maraton på gång.

Miami Marathon, 14th Street and Collins

Vi slänger på oss kläderna, tar med kamerorna och beger oss ut. När vi kommer ner på gatan har rullstolarna redan passerat och nu är det löparna som kommer i en strid ström. Med en stor kamera på magen eller riktad mot löparna möts man av tummen upp, glada miner och ett och annat krumsprång från löparna som är en brokig samling. Så långt man kan se längs Ocean Drive är det löpare och åskådare. Löparna hejas fram med glada tillrop och plakat. Hela evenemanget genomförs till förmån för cancerforskning. Miami Marathon against cancer. Startfältet är, minst sagt, blandat. Korta, långa, tjocka och smala, svarta, vita och hispanic i en färgstark blandning. Några springer fort medan andra joggar i sakta lunk. Någon går i promenadtakt men alla verkar ta det hela med upphöjt lugn. De flesta har tid att stanna upp och låta sig fotograferas eller ta något att dricka.

Överallt finns poliser och funktionärer som hjälps åt att heja fram löparna. Stämningen är på topp. Vi vandrar sakta söderut på Ocean Drive, stannar upp och tar några bilder för att fortsätta vidare framåt. Hur byter man sida? Vi befinner oss på restaurangsidan och vill komma över på strandsidan. Men någon lucka i en aldrig sinande ström av löpare syns inte till. Då ser jag henne – en ganska späd tjej med en proffskamera i högsta hugg. Utan minsta tvekan går hon rakt ut bland löparna. Hon går sakta men bestämt rakt över gatan till andra sidan. Löparna viker undan och ingen tycks irriterad. Jag fattar tricket. Genom att just gå sakta hinner löparna anpassa sig till hennes närvaro och beräkna hur de ska passera utan problem. Jag följer flickans exempel och ”skrider” sakta ut i löparhavet, stannar till och med upp mitt strömmen av löpare och knäpper några bilder innan jag tar mig över på andra sidan. Ganska häftigt faktiskt.

Välmående polis spanar in maraton.

Vi fortsätter ner mot 8:e gatan och en väntande frukost på News Café. I ett gathörn står en kille som inte ser ut som han sprungit maraton på länge. En uniformerad polis, modell XL – på bredden. Han springer inte ifatt några bovar spekulerar vi innan vi bänkar oss för frukost. Vi beställer en omelett att dela på och bestämmer oss för att vara noggrannare med vår motion. Medan vi dricker vårt amerikanska kaffe och och njuter av frukten, melon, jordgubbar och vindruvor kommer en uppspelt man in på caféet. Han manar gästerna att heja fram löparna som fortfarande kommer förbi i en strid ström. ”Dom springer för en god sak – hjälp dom, yeah, yeah, go, go”, skriker han och viftar med armarna samtidigt som han uppfordrande tycker att vi borde vara mer entusiastiska. Han tänker inte ge sig, vi ska delta för det här är viktigt. Det är tidigt på morgonen och i sak är vi nog alla överens med honom. Det är för en god sak men vi vill kanske inte liera oss med en drog- eller alkoholpåverkad kille som vill ta över caféet. Efter att personalen först har ignorerat honom kommer nu föreståndaren och talar om för mannen att han får ge sig av. Men det hjälper inte, mannen hävdar sin rätt. Han lever i ett fritt land och detta är för en god sak. Han dissar oss och tycker att vi borde ställa upp. Men då kommer polisen. Och inte vilken polis som helst! Vår välmående poliskonstapel som vi passerade några kvarter längre upp har förflyttat sig till vårt café och nu ställs saker och ting rätt. Den stökiga mannen avvisas och allt återgår till det normala. Polismannen försvinner in i den bakre regionerna av caféet och när vi lämnar en god stund senare har inte kommit ut ännu. Förmodligen njuter han av riktigt god frukost på News Café.

Miami Marathon Against Cancer

"It´s for a good cause"

Söndag, ännu en solig och kall dag. Idag åkte julbelysningen ner från äppelträdet vid köksaltanen. Lite försenat kanske om man har 20 dag Knut som sista datum för att städa ut julen. Men det är ju skönt att ha ljuset kvar en stund in i februari. Nu har dagarna blivit lite längre och ett par justeringar på tiduret till ytterbelysningen har redan blivit gjorda. Det går mot vår!

För att förkorta väntan på den efterlängtade våren och den svenska sommaren gjorde vi som sagt en avstickare till Florida och Miami Beach i slutet på januari. I förra inlägget tipsade jag om News Café som ligger i hörnet av Ocean Drive och 8:de gatan. Öppet H24. Efter vår väl tilltagna frukost begav vi oss på en stadstur till Downtown Miami och ett enligt guideboken charmigt område som heter Bayside. Påminner lite om Waterfront i Kapstaden men mindre och inte fullt lika charmigt – men för all del. Här hittar man butiker och några restauranger, ungefär som i vilket shoppingcenter som helst. I ena änden av Bayside ligger Hard Rock Café i en annorlunda byggnad – lite som ett rymskepp. Från Bayside går också båtturer med guide runt Miami.

Elisabeth Taylors sommarstuga på Star Island

Man passerar Fisher Island, Star Island, Palm Island och Hibiscus Island – alla bebyggda med vackra villor för ”the rich and the famous”. Vi passerar också de stora lyxkryssarna som tar sina passagerare till olika västindiska öar. Miami är som bekant ofta utgångspunkten för kryssningar i Karibien. Vi nöjer oss emellertid med en timmes båttur i Miami:s omgivningar innan vi faller för frestelsen att stoppa i oss en Angus Burger på en av restaurangerna i Bayside.

Jag har glömt att ta med sladdar för att föra över bilder från våra kameror till datorn men har sett en elektronikaffär bland alla butiker på Bayside. Efter lunchen beger vi oss dit. Jag har min kamera, Nikon D3 hängande på axeln och det får expediten att inse att här kommer det en teknik- och prylnörd. Vi köper en kortläsare, förmodligen till ett alldeles för högt pris. Sedan startar den stora försäljningskampanjen. Vi har besökt liknande butiker i USA tidigare och mitt intryck är att de är alla likadana. Påstridiga försäljare som ackorderar om priset för att få dig att köpa en pryl till – antingen du behöver den eller ej. Just vid detta tillfälle är det en liten fyrkantig grej från Samsung som visas. Pris 1.900 dollar, drygt 12.000 kronor. Det är en liten projektor, knappt 5 x 5 cm och 3 cm tjock som visar bilder på väggen, rakt genom ett vitt papper, ja var du vill. Superkul grej som skulle kunna användas på salongen att visa bilder i skylten med, eller ut på trottoaren kanske. Helkul, faktiskt! Men vi är sällan eller aldrig så impulsiva. Vi uttrycker vår uppskattning men säger att vi vill fundera på saken. Säljaren, eller rättare sagt hela butikens personal, en föreståndare, säljaren och en tjej som tar emot betalning är nu engagerade i att sälja den lilla tingesten till oss. Priset sjunker till 1.400 dollar för att slutligen hamna på 1.200 dollar(ca 7.600 kronor) och då kommer dessutom priset för kortläsaren och ett fodral till hustruns MacBook Air att dras av. Vi mer eller mindre flyr ut från butiken.

Angus Burger på Bayside, Downtown Miami

Prylen jag talar om heter Samsung SP-H03, finns att köpa på många ställen i Sverige. dagsnotering på onlineshop Net-on-Net är 2.190 svenska kronor. Sensmoralen är att vara försiktig vid köp av elektronik i USA. Längre fram ska jag berätta om ett köp av en Ipad på Apple Stor i Miami Beach.

Vi vandrar vidare på Bayside och funderar på att ta oss till Little Havanna, det kubanska distriktet i Miami. Vi slår det ur hågen – för långt att gå helt enkelt. Little Havanna får vänta till en annan dag. Dock hittar vi en butik som Havanna Nine. Där gör jag några fynd – en kaxig skjorta och två par skor (köp ett par, betala för två, eller var det tvärtom, hoppas det!).

Taxi tillbaka till Miami Beach. Vi ”mummar upp” oss på rummet. Hårfönen fungerar inte. Inget problem för mig men fruns frisyr är i fara. Vi kontaktar receptionen och kan ni tänka efter en halvtimme är problemet löst. Ny väggfast fön på plats och frisyren lika vacker som alltid. Själv hann jag raka mig.

Vi beger oss till Ocean Drive. Antingen så går man på landsidan, då går man igenom restaurangernas uteservering kan man säga, eller så så går man på strandsidan. Då har man parken på vänster hand om man går söderut. Om man väljer det första alternativet får man hela tiden frågan om man vill kolla in menyn; ”Hey guys, you wanna check out the meny – special offer, happy hour”, osv.

Så smånimgom bestämmer vi oss för att slå oss ner och äta något gott efter en drink. Berit väljer ”Today´s Special”, pasta med skaldjur och hummer. ja, vad tror ni själva? Var det ett specialerbjudande med ”value for money” eller kvällens dyraste maträtt? Det bleb en ”doggybag” i alla fall för portionen var som vanligt väl tilltagen.

Mätta och nöjda med dagen vandrar vi åter längs Ocean Drive. Det finns mycket att se på. De neonbelysta Art Deco-husen, lyxbilarna, motorcyklarna och människorna, vackra, tjocka, smala, flippade och helt vanliga turister.

South Beach at night.

Vaknar denna lördag till en strålande dag med 7 minusgrader och strålande sol. Klarblå himmel. De senaste två veckorna har varit fyllda med jobb, posthögarna har aldrig sinat efter en ynka veckas semester. Fast det var det värt.

Den 28 januari reste vi, frun och jag till Miami. Upplägget kunde varit smidigare med flygavgång från Kastrup 06.45.  Vi ”körde ut” dottern från hennes lilla etta vid Triangeln i Malmö och kinesade där för att gå upp i svinottan, släpa våra väskor (som vanligt packade till bristningsgränsen med en massa prylar och kläder som inte skulle komma till någon användning) till den nya stationen i nyinvigda Citytunneln och köpa biljett till flygplatsen på andra sidan sundet.

Efter sedvanlig incheckning där endast två kollin fick checkas in tvingades hustrun flytta diverse undergörande krämer och annat flytande till en av resväskorna för att bära beautyboxen med sig som handbagage. Vid framkomsten till Miami, många timmar senare skulle det visa sig att den manövern var helt överflödig. Då fanns krämerna nämligen utpressade över mina två kavajer. Dessa lämnades till ”the Dry Cleaner” som skulle fixa det till nästa dag. Två dagar innan hemresan, något försenade alltså, hängdes kavajerna in i hotellgarderoben, rena och nypressade. Vid hemresan packades dem ner, fortfarande oanvända och togs upp vid hemkomsten – skrynkliga.

Nåja, vi reste alltså från Kastrup med SAS till München som ligger ganska långt söderut i Tyskland som bekant. Där bytte vi flyg till Lufthansa som flög upp mot Köpenhamn, vek av mot London och fortsatte mot Island för att så småningom, elva timmar senare landa på Miami International Airport.

Efter en timmes kö till Imigration blev vi insläppta i ”det förlovade landet” Eftersom vi inte hade varken frukt, grönsaker eller jordiga skor tilläts vi fortsätta mot utgången. Var var den? Vi gick fram och tillbaka några gånger innan vi hittade en hiss och kunde ta oss ner till väntande taxibilar – gula så klart. En ointresserad färgad ung man körde oss med dödsförakt mot Miami Beach i den gula Forden som tycktes sakna fjädringar. Till vår förvåning anlände vi 42 dollar senare till vårt hotell, The Beachcomber på Collins Avenue, omskakade med helskinnade.

Om hotellet kan man säga att det var snyggare på bild än i verkligheten. Nog om detta. Läget var i alla fall perfekt i hörnet av 14:e gatan. Ut från hotellentrén, tvärs över gatan och ett kvarter bort ligger Ocean Drive och hundrafemtio meter bortanför den finns stranden, bred och lång. Det tar mindre än fem minuter från hotellet till man sitter i solstolen. Längs Ocean Drive ligger hotell, barer och restauranger med en och annan butik emellan som ett pärlband, allt i den välkända Art Deco-stilen. På kvällen upplyst av neon och en aldrig sinande ström av spektakulära lyxbilar och flanerande människor. Vi börjar med en drink på en av restaurangerna, Mojito, för att sedan vandra vidare längs Ocean Drive för att slutligen slå oss ner på Larios, en cubansk restaurang som bl a serverar den välkända rätten Surf & Turf, ett rejält köttstycke med hummer! Very nice! Den anrättningen avsmakades dock senare under vår vistelse. Denna kväll blev det andra skaldjur och avslutning med Cuban Coffee, starkt och jättesött kaffe i en espressokopp. Vår kypare, en välvuxen, tunnhårig man i femtioårsåldern med hästsvans var professionell och ställde, som så många amerikaner gör, frågan: ”Where you guys from? Oh, Sweden, you got some pretty good chefs there. I´ve seen that Marcus from Akvavit in New York on TV. He´s good! Take care guys!

Vi vandrar vidare, mätta och glada. Vi njuter av den behagliga kvällstemperaturen och har redan glömt den tråkiga svenska vintern. Tillbaka på hotellet somnar vi snabbt efter ett ovanligt långt dygn.

Nästa morgon vaknar vi tidigt, så klart. Tidsomställningen har inte justerat in sig i kroppen lika enkelt som i Iphonen som genast anpassat sig till

"Liten frukost" på News Café, Miami Beach.

amerikansk ostkust. Vi ger oss ut i den tidiga morgonen och promenerar ner till stranden. Vi kommer lagom dit för att njuta av soluppgången, ta några bilder och sedan fortsätta ner längs Ocean Drive till det välkända News Café. Här sitter redan många och intar sin frukost. Vi gör det samma. Vi får ett bord och matsedeln som är något större än bordet. Vi har varit i USA förr, flera gånger men minnet är kort. Därför beställer vi en omelett, en skål frukt, French Toast och en bagel. Beställningen avlutas med kaffe och ett glas juice. Vi njuter av den uppgående solen. Vår beställning kommer in. Jag undrar förresten om vi inte beställde en croissant också – vi har ju ändå semester. Tallrikar, glas och koppar får inte plats på bordet. Kyparen trodde förmodligen att det skulle komma fem personer till eller att vi skulle äta oss riktigt feta. Just det, vi är i USA. Där beställer man en rätt – ”to share”. Vi har har varit med om det förr men tycks alltid glömma att det är välgörande både för kropp och plånbok. Frukost för 350 spänn, allt var gott och vi blev mätta.

”More to come and pics too”