Det råder krig i Europa, det värsta i sitt slag sedan 1945. Rysslands anfall på Ukraina har satt en hel del på sin spets. Egentligen borde många av oss sett det komma långt tidigare om jag får travestera på en av förre statsministerns favorituttryck. Putin har ärligt talat flaggat ganska tydligt för vad han har för planer men inte minst i Sverige tittar vi gärna åt ett annat mindre konfliktfyllt håll.

En del av oss har varit negativa till den hämningslösa nedrustning Sverige gjort av både det militära och civila försvaret. Andra har hejat på och ropat på mer. Själv tog jag ställning redan år 2000 då jag valde att lämna Flygvapnet efter 30 års tjänstgöring. Jag har skrivit om det tidigare så tänker inte utveckla vidare här.
När vi sedan drabbades av COVID-19 i mars 2020 kunde jag om jag hade haft lust slå mig för bröstet och säga – vad var det jag sa? Då i mars 2020 visade det sig att den beredskap som fanns i Sverige för en pandemi var otillräcklig för att inte säga obefintlig. Den 13 mars skrev jag ett inlägg om detta på denna blogg. Till min förvåning stod politiker och höga tjänstemän från allehanda myndigheter i olika medier med gapande munnar och påstod att detta kunde man verkligen inte förutse men nu skulle kraftåtgärder vidtas. Fast egentligen var vi ju ganska många som förutsåg detta för åratal sedan även om vi inte kunde veta att det var just en pandemi som skulle drabba oss. Men att man behöver beredskap och redundans (för att använda ett fint ord) för olika extraordinära händelser det borde inte vara så svårt att fatta. Man kunde ju frågat sin granne Finland, de har behållt sina beredskapslager och underhåller dem, väl skyddade på hemlig plats. Där är naiviteten inte så framträdande.

Nu har det utbrutit krig i Europa. Det kom också oväntat och var inget man kunde förvänta sig – på vissa håll. Men andra blev inte lika förvånade.
Dags att upprusta och bråttom har det blivit. Det svenska försvaret ska kunna möte en kris, ett krig, ett anfall. Men ärligt talat är det inte så enkelt som det kanske låter i vissa öron. Det handlar inte bara om det militära försvaret utan minst lika mycket den civila beredskapen och förmågan. Energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och distribution, skydd för civilbefolkningen och sjukvård måste fungera. Skolgång likaså och barnomsorg. Samhället måste fungera i så stor omfattning som möjligt. Ledning och samordning på nationell, regional och lokal nivå måste också vara effektiv och väl inövad. Det är den knappast idag.

Allt detta och mycket därtill kostar inte bara pengar utan kräver dessutom tid för att kunna återtas, byggas upp. Sverige har med anledning av Rysslands angreppskrig mot Ukraina trots allt vaknat upp. Såväl politiker som allmänheten ställs nu inför vägval. Vilken väg ska vi välja? Kommer Putin fortsätta sin expansionistiska politik och hur kommer det i så fall att drabba Sverige direkt eller indirekt? Oavsett den fortsatta utvecklingen är förhoppningen att arbetet med att stärka landets säkerhet fortsätter oförtrutet och gärna med högre tempo och inte minst högre svansföring.
De som läst tidigare inlägg vet att jag förespråkar ett medlemskap i NATO. Bättre att lösa hemförsäkring innan huset står i lågor som många uttrycker det idag. Men NATO är inte något Columbi ägg, en enkel lösning på militärt och civilt försvar av Sverige. Det är viktigt att se hela bilden. Landet måste rustas på alla områden för att stå robust i framtida kriser av vilket slag de än må vara.

Den politik som förs är förödande för landet och befolkningen. Extremt höga skatter, ineffektiv förvaltning och felaktiga prioriteringar utarmar såväl människor som företag. Det gör oss beroende av utlandet på en mängd olika områden, inte minst jordbruket i Sverige verkar under tunga bördor. Det ger ett svagt och sårbart samhälle med en alltför stor andel bidragsberoende människor samtidigt som självförsörjningsgraden minskar.

I september går Sverige till val. Det blir en vattendelare.
Hur många vill se en mer progressiv styrning av landet syftande till att stärka vår motståndskraft parat med fortsatt utveckling och välstånd?
Hur många vill behålla nuvarande styre med saktfärdighet, obeslutsamhet och t o m feghet i vissa fall. Hur många vill leva kvar i bidragsberoende och med en aggressiv diktators hot hängande över landet?

Jag vet vad jag önskar mig efter september 2022

/Bosse