val2022

Nu är det gjort

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Sex dagar till valet. Är inte själv hemma på valdagen så idag har jag förtidsröstat. De av er som läst något jag skrivit tidigare vet att jag inte lagt min röst på Miljöpartiet, inte i riksdagsvalet, inte i regionvalet och inte heller i kommunalvalet.
Nej inget parti i vänstergänget har fått min röst som ni säkert räknat ut. Inte för att jag är överdrivet imponerad av oppositionen men av två onda ting som man säger.

För att vara lite slarvig och ovårdad i språkbruket skulle jag vilja säga att våra politiker har ”fucked up” riktigt ordentligt den här gången. Och det började med regeringen Reinfeldt och inte minst med Reinfeldt själv. Hans uttalande ”öppna era hjärtan” sänkte Alliansen och lämnade öppet mål för vänsterblocket. Det följdes upp av Annie Lööf och hennes Centerparti när hon släppte fram regeringen Löfven efter förra valet.
Redan 2014 gjorde Socialdemokraterna upp med med Miljöpartiet. Ja, det vill säga de sålde sin själ för att få sitta vid makten. Kärnkraften skulle straffas ut, det var Mp:s krav och så blev det. Ytterligare fyra reaktorer togs ur drift. Politiska beslut hade gjort dem olönsamma. Regerande statsminister har inga betänkligheter när hon gång efter gång hävdar att nedläggningarna berodde på kommersiella beslut. En ren lögn med stadig blick rakt fram inför det svenska folket. Landets statsminister – man häpnar! Finns ingen moral, ingen etik, ingen heder?

Nu står vi där vi står. Idiotiska elpriser, skenande inflation med allt vad det innebär av stigande räntor och matpriser som skjuter i höjden. Företag lägger ner produktion för elkostnaden är för hög. Svenska tomater kommer inte odlas i vinter pga av detta. Så i sin miljöiver kan nu Miljöpartiet se tomater transporteras på lastbil från Sydeuropa. Miljövänligt eller…? Det är så f-bannat dumt som man finner inte ord.
För att inte tala om det som ofta talas om som ”vanligt folk”. Hur i hela glödheta.. ska de kunna betala elräkningar som är tre eller fyra gånger högre än normalt eller ännu värre?
Fick för övrigt vår elräkning för augusti. Vi hade minskat vår förbrukning med 36,5 % jämfört med förra augusti men kostnaden hade stigit med 60 %. Då hör det till historien att vi investerade i en luftvärmepump till vårt redan erkänt effektiva värmesystem. Den var inte gratis.

Ja och så skjuts det hej vilt som vanligt höll jag på att säga. Men det skjuts faktiskt mer än vanligt och det säger inte lite. Vi toppar statistiken i Europa. Ja, vi ligger trea världen, knappt slagna av Mexico. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Nej, våra politiker har i sin kortsiktighet och sin makthunger bara sett till symbolpolitik. De har struntat i att lyssna på de tekniskt kunniga som varnat för konsekvenserna och bara sett sina egna positioner.
Och det är område efter område där de har skitit i det blå skåpet som det så oskönt heter. Det känns som hela vårt fina välfungerande svenska samhälle vacklar på lös grund, regalskeppet driver för lösa boliner och grundet närmar sig obevekligt.
Det sorgliga är att oavsett vem som försöker greppa rodret så har de en näst intill omöjlig uppgift framför sig.

Hoppas på ett gott val men kan inte släppa tanken på att det är ganska kört för moder Svea.

/Bosse

Annons

Krig i Europa – en vattendelare i Sverige

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det råder krig i Europa, det värsta i sitt slag sedan 1945. Rysslands anfall på Ukraina har satt en hel del på sin spets. Egentligen borde många av oss sett det komma långt tidigare om jag får travestera på en av förre statsministerns favorituttryck. Putin har ärligt talat flaggat ganska tydligt för vad han har för planer men inte minst i Sverige tittar vi gärna åt ett annat mindre konfliktfyllt håll.

En del av oss har varit negativa till den hämningslösa nedrustning Sverige gjort av både det militära och civila försvaret. Andra har hejat på och ropat på mer. Själv tog jag ställning redan år 2000 då jag valde att lämna Flygvapnet efter 30 års tjänstgöring. Jag har skrivit om det tidigare så tänker inte utveckla vidare här.
När vi sedan drabbades av COVID-19 i mars 2020 kunde jag om jag hade haft lust slå mig för bröstet och säga – vad var det jag sa? Då i mars 2020 visade det sig att den beredskap som fanns i Sverige för en pandemi var otillräcklig för att inte säga obefintlig. Den 13 mars skrev jag ett inlägg om detta på denna blogg. Till min förvåning stod politiker och höga tjänstemän från allehanda myndigheter i olika medier med gapande munnar och påstod att detta kunde man verkligen inte förutse men nu skulle kraftåtgärder vidtas. Fast egentligen var vi ju ganska många som förutsåg detta för åratal sedan även om vi inte kunde veta att det var just en pandemi som skulle drabba oss. Men att man behöver beredskap och redundans (för att använda ett fint ord) för olika extraordinära händelser det borde inte vara så svårt att fatta. Man kunde ju frågat sin granne Finland, de har behållt sina beredskapslager och underhåller dem, väl skyddade på hemlig plats. Där är naiviteten inte så framträdande.

Nu har det utbrutit krig i Europa. Det kom också oväntat och var inget man kunde förvänta sig – på vissa håll. Men andra blev inte lika förvånade.
Dags att upprusta och bråttom har det blivit. Det svenska försvaret ska kunna möte en kris, ett krig, ett anfall. Men ärligt talat är det inte så enkelt som det kanske låter i vissa öron. Det handlar inte bara om det militära försvaret utan minst lika mycket den civila beredskapen och förmågan. Energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och distribution, skydd för civilbefolkningen och sjukvård måste fungera. Skolgång likaså och barnomsorg. Samhället måste fungera i så stor omfattning som möjligt. Ledning och samordning på nationell, regional och lokal nivå måste också vara effektiv och väl inövad. Det är den knappast idag.

Allt detta och mycket därtill kostar inte bara pengar utan kräver dessutom tid för att kunna återtas, byggas upp. Sverige har med anledning av Rysslands angreppskrig mot Ukraina trots allt vaknat upp. Såväl politiker som allmänheten ställs nu inför vägval. Vilken väg ska vi välja? Kommer Putin fortsätta sin expansionistiska politik och hur kommer det i så fall att drabba Sverige direkt eller indirekt? Oavsett den fortsatta utvecklingen är förhoppningen att arbetet med att stärka landets säkerhet fortsätter oförtrutet och gärna med högre tempo och inte minst högre svansföring.
De som läst tidigare inlägg vet att jag förespråkar ett medlemskap i NATO. Bättre att lösa hemförsäkring innan huset står i lågor som många uttrycker det idag. Men NATO är inte något Columbi ägg, en enkel lösning på militärt och civilt försvar av Sverige. Det är viktigt att se hela bilden. Landet måste rustas på alla områden för att stå robust i framtida kriser av vilket slag de än må vara.

Den politik som förs är förödande för landet och befolkningen. Extremt höga skatter, ineffektiv förvaltning och felaktiga prioriteringar utarmar såväl människor som företag. Det gör oss beroende av utlandet på en mängd olika områden, inte minst jordbruket i Sverige verkar under tunga bördor. Det ger ett svagt och sårbart samhälle med en alltför stor andel bidragsberoende människor samtidigt som självförsörjningsgraden minskar.

I september går Sverige till val. Det blir en vattendelare.
Hur många vill se en mer progressiv styrning av landet syftande till att stärka vår motståndskraft parat med fortsatt utveckling och välstånd?
Hur många vill behålla nuvarande styre med saktfärdighet, obeslutsamhet och t o m feghet i vissa fall. Hur många vill leva kvar i bidragsberoende och med en aggressiv diktators hot hängande över landet?

Jag vet vad jag önskar mig efter september 2022

/Bosse

S taktik hindrar NATO-ansökan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Den svenska regeringen står fast vid sin linje att Sverige inte ska gå med i NATO. Man anför ett par olika argument som man tycker stödjer sitt beslut.
Ett argument som framhållits av försvarsminister Hultqvist är att i rådande säkerhetspolitiska läge med Rysslands anfallskrig i Ukraina skulle en svensk ansökan om medlemskap kunna rubba stabiliteten i vår del av världen. Det är såklart struntprat. Stabiliteten är ju obefintlig och kan väl knappast bli mycket sämre.
Ett annat argument har varit att alliansfriheten har gynnat oss väl under många år. Oförmågan att se att förutsättningarna är annorlunda i dagsläget, att Sveriges civila och militära försvar är svagare än på mycket länge efter den nedmontering som skedde under 90- och början på 2000-talet är anmärkningsvärd.

Jag har länge närt tanken att regeringen verkligen är rädda för Putin. De vill inte stöta sig med honom. Han har ju uttalat tydliga krav på att bl a Sverige inte får gå med i NATO. Kraven har numera backats upp med hot om kraftfulla åtgärder, t o m militära.
Men är det detta som får regeringen att så hårdnackat hålla fast vid sin säkerhetspolitiska doktrin och med all önskvärd tydlighet slå fast att Sverige SKA INTE gå med i NATO? Pang! Där slog dörren igen.

Jag har börjat tänka om. Jag tror inte längre att det är Putin som hindrar regeringen från att ansöka om medlemskap. Det är inte säkerhetspolitiska realiteter, rätt eller fel tolkade som ligger i vågskålen. Nej, det är helt andra faktorer som styr socialdemokraternas beslut att tacka nej till för landet välbehövliga säkerhetsgarantier.

Det är det stundande valet. Även om opinionen har svängt till förmån för ett NATO-medlemskap de senaste veckorna och att det nu är fler som vill vi ska gå med än det är de som är emot har regeringen tydligt klargjort att man inte lyssnar på opinionen. Så även om socialdemokraternas linje i NATO-frågan ligger fast och det skulle innebära några färre röster kan det vara värt det så länge vänsterblocket får fler mandat än den andra sidan.
Skulle man säga ja till NATO blir nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte glada för att uttrycka det milt. Hur blir det då med samarbetet i en ny regeringsbildning efter valet? Väldigt jobbigt förmodligen.
För Socialdemokraterna är det helt överskuggande målet att sitta kvar i Rosenbad. Allt annat är av underordnad betydelse. Frågan är om deras taktik håller eller de får respass ut ur Rosenbad efter september?

Om jag bedömer den genomsnittlige svenska väljaren rätt blir NATO-frågan ändå inte avgörande. I det avseendet får man ge Reinfeldt rätt, det flesta tycker att försvaret är ett särintresse. Och Putin hinner nog inte med så mycket mer otyg innan valet så NATO-frågan försvinner diskret ut i kulisserna medan nya avsnitt av Robinson och repriser på Så mycket bättre tar över scenen.
Frågan blir då istället hur många sossar som får nog av skenande el- och drivmedelspriser. Än ligger socialdemokraterna högt i opinionsundersökningarna och förtroendet för statsministern är högt. Men vad händer när plånböckerna börjar gapa tomma, när uppsägningarna kommer, när matpriserna pekar rakt uppåt och semesterresan blir inställd för pengarna är slut? Har Damberg tillräckligt med bidrag att dela ut för att hålla den socialdemokratiske väljaren nöjd?
Får svensken till slut nog av världens högsta skatter men långt ifrån högst värde per skattekrona? Är acceptansen för bidragslinjen som blir alltmer absurd i vårt land så stadigt förankrad i den svenska folksjälen att det håller en mandatperiod till? Jag hoppas innerligt inte det.

Gud bevare fosterlandet – Socialdemokraterna gör det i vilket fall inte.

/Bosse