Sverige

Krig i Europa – en vattendelare i Sverige

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det råder krig i Europa, det värsta i sitt slag sedan 1945. Rysslands anfall på Ukraina har satt en hel del på sin spets. Egentligen borde många av oss sett det komma långt tidigare om jag får travestera på en av förre statsministerns favorituttryck. Putin har ärligt talat flaggat ganska tydligt för vad han har för planer men inte minst i Sverige tittar vi gärna åt ett annat mindre konfliktfyllt håll.

En del av oss har varit negativa till den hämningslösa nedrustning Sverige gjort av både det militära och civila försvaret. Andra har hejat på och ropat på mer. Själv tog jag ställning redan år 2000 då jag valde att lämna Flygvapnet efter 30 års tjänstgöring. Jag har skrivit om det tidigare så tänker inte utveckla vidare här.
När vi sedan drabbades av COVID-19 i mars 2020 kunde jag om jag hade haft lust slå mig för bröstet och säga – vad var det jag sa? Då i mars 2020 visade det sig att den beredskap som fanns i Sverige för en pandemi var otillräcklig för att inte säga obefintlig. Den 13 mars skrev jag ett inlägg om detta på denna blogg. Till min förvåning stod politiker och höga tjänstemän från allehanda myndigheter i olika medier med gapande munnar och påstod att detta kunde man verkligen inte förutse men nu skulle kraftåtgärder vidtas. Fast egentligen var vi ju ganska många som förutsåg detta för åratal sedan även om vi inte kunde veta att det var just en pandemi som skulle drabba oss. Men att man behöver beredskap och redundans (för att använda ett fint ord) för olika extraordinära händelser det borde inte vara så svårt att fatta. Man kunde ju frågat sin granne Finland, de har behållt sina beredskapslager och underhåller dem, väl skyddade på hemlig plats. Där är naiviteten inte så framträdande.

Nu har det utbrutit krig i Europa. Det kom också oväntat och var inget man kunde förvänta sig – på vissa håll. Men andra blev inte lika förvånade.
Dags att upprusta och bråttom har det blivit. Det svenska försvaret ska kunna möte en kris, ett krig, ett anfall. Men ärligt talat är det inte så enkelt som det kanske låter i vissa öron. Det handlar inte bara om det militära försvaret utan minst lika mycket den civila beredskapen och förmågan. Energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och distribution, skydd för civilbefolkningen och sjukvård måste fungera. Skolgång likaså och barnomsorg. Samhället måste fungera i så stor omfattning som möjligt. Ledning och samordning på nationell, regional och lokal nivå måste också vara effektiv och väl inövad. Det är den knappast idag.

Allt detta och mycket därtill kostar inte bara pengar utan kräver dessutom tid för att kunna återtas, byggas upp. Sverige har med anledning av Rysslands angreppskrig mot Ukraina trots allt vaknat upp. Såväl politiker som allmänheten ställs nu inför vägval. Vilken väg ska vi välja? Kommer Putin fortsätta sin expansionistiska politik och hur kommer det i så fall att drabba Sverige direkt eller indirekt? Oavsett den fortsatta utvecklingen är förhoppningen att arbetet med att stärka landets säkerhet fortsätter oförtrutet och gärna med högre tempo och inte minst högre svansföring.
De som läst tidigare inlägg vet att jag förespråkar ett medlemskap i NATO. Bättre att lösa hemförsäkring innan huset står i lågor som många uttrycker det idag. Men NATO är inte något Columbi ägg, en enkel lösning på militärt och civilt försvar av Sverige. Det är viktigt att se hela bilden. Landet måste rustas på alla områden för att stå robust i framtida kriser av vilket slag de än må vara.

Den politik som förs är förödande för landet och befolkningen. Extremt höga skatter, ineffektiv förvaltning och felaktiga prioriteringar utarmar såväl människor som företag. Det gör oss beroende av utlandet på en mängd olika områden, inte minst jordbruket i Sverige verkar under tunga bördor. Det ger ett svagt och sårbart samhälle med en alltför stor andel bidragsberoende människor samtidigt som självförsörjningsgraden minskar.

I september går Sverige till val. Det blir en vattendelare.
Hur många vill se en mer progressiv styrning av landet syftande till att stärka vår motståndskraft parat med fortsatt utveckling och välstånd?
Hur många vill behålla nuvarande styre med saktfärdighet, obeslutsamhet och t o m feghet i vissa fall. Hur många vill leva kvar i bidragsberoende och med en aggressiv diktators hot hängande över landet?

Jag vet vad jag önskar mig efter september 2022

/Bosse

Annons

S taktik hindrar NATO-ansökan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Den svenska regeringen står fast vid sin linje att Sverige inte ska gå med i NATO. Man anför ett par olika argument som man tycker stödjer sitt beslut.
Ett argument som framhållits av försvarsminister Hultqvist är att i rådande säkerhetspolitiska läge med Rysslands anfallskrig i Ukraina skulle en svensk ansökan om medlemskap kunna rubba stabiliteten i vår del av världen. Det är såklart struntprat. Stabiliteten är ju obefintlig och kan väl knappast bli mycket sämre.
Ett annat argument har varit att alliansfriheten har gynnat oss väl under många år. Oförmågan att se att förutsättningarna är annorlunda i dagsläget, att Sveriges civila och militära försvar är svagare än på mycket länge efter den nedmontering som skedde under 90- och början på 2000-talet är anmärkningsvärd.

Jag har länge närt tanken att regeringen verkligen är rädda för Putin. De vill inte stöta sig med honom. Han har ju uttalat tydliga krav på att bl a Sverige inte får gå med i NATO. Kraven har numera backats upp med hot om kraftfulla åtgärder, t o m militära.
Men är det detta som får regeringen att så hårdnackat hålla fast vid sin säkerhetspolitiska doktrin och med all önskvärd tydlighet slå fast att Sverige SKA INTE gå med i NATO? Pang! Där slog dörren igen.

Jag har börjat tänka om. Jag tror inte längre att det är Putin som hindrar regeringen från att ansöka om medlemskap. Det är inte säkerhetspolitiska realiteter, rätt eller fel tolkade som ligger i vågskålen. Nej, det är helt andra faktorer som styr socialdemokraternas beslut att tacka nej till för landet välbehövliga säkerhetsgarantier.

Det är det stundande valet. Även om opinionen har svängt till förmån för ett NATO-medlemskap de senaste veckorna och att det nu är fler som vill vi ska gå med än det är de som är emot har regeringen tydligt klargjort att man inte lyssnar på opinionen. Så även om socialdemokraternas linje i NATO-frågan ligger fast och det skulle innebära några färre röster kan det vara värt det så länge vänsterblocket får fler mandat än den andra sidan.
Skulle man säga ja till NATO blir nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte glada för att uttrycka det milt. Hur blir det då med samarbetet i en ny regeringsbildning efter valet? Väldigt jobbigt förmodligen.
För Socialdemokraterna är det helt överskuggande målet att sitta kvar i Rosenbad. Allt annat är av underordnad betydelse. Frågan är om deras taktik håller eller de får respass ut ur Rosenbad efter september?

Om jag bedömer den genomsnittlige svenska väljaren rätt blir NATO-frågan ändå inte avgörande. I det avseendet får man ge Reinfeldt rätt, det flesta tycker att försvaret är ett särintresse. Och Putin hinner nog inte med så mycket mer otyg innan valet så NATO-frågan försvinner diskret ut i kulisserna medan nya avsnitt av Robinson och repriser på Så mycket bättre tar över scenen.
Frågan blir då istället hur många sossar som får nog av skenande el- och drivmedelspriser. Än ligger socialdemokraterna högt i opinionsundersökningarna och förtroendet för statsministern är högt. Men vad händer när plånböckerna börjar gapa tomma, när uppsägningarna kommer, när matpriserna pekar rakt uppåt och semesterresan blir inställd för pengarna är slut? Har Damberg tillräckligt med bidrag att dela ut för att hålla den socialdemokratiske väljaren nöjd?
Får svensken till slut nog av världens högsta skatter men långt ifrån högst värde per skattekrona? Är acceptansen för bidragslinjen som blir alltmer absurd i vårt land så stadigt förankrad i den svenska folksjälen att det håller en mandatperiod till? Jag hoppas innerligt inte det.

Gud bevare fosterlandet – Socialdemokraterna gör det i vilket fall inte.

/Bosse

Vad är ett land?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Vad är det som definierar ett land, en nation? Är det ett geografiskt område? Är det en grupp människor som har samhörighet, dvs har ett gemensamt språk, har en gemensam kultur och delar ett geografiskt område? Är det ett juridiskt sammanhållet territorium?

De flesta av oss ser det väl som en självklarhet. Vi lever i ett land, Sverige. En del av oss, majoriteten är födda och uppvuxna här. Vi har svenskan som modersmål och har traditioner (även om nuvarande statsminister hävdar att det inte finns några svenska traditioner) som vi vårdar och firar i större eller mindre utsträckning. Våra gemensamma värderingar vilar på kristen grund även om Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder.
Ungefär så är det nog för de flesta av oss ”ursvenskar” och för en inte försumbar andel av de som invandrat till vårt land och lever som svenskar i allt väsentligt.

På ett par decennier, inte minst de senaste tiotalet år har ett stort antal människor invandrat från andra länder, främst från Mellanöstern och östra Afrika. Det är människor som lämnat sina länder pga krig, svält, ofrihet eller andra umbäranden. Med sig har de tagit sin kultur, sina sedvänjor och inte minst sin religion.
Det svenska har de i många fall funnit främmande och till och med förkastligt. Man har helt enkelt inte accepterat de värderingar och den livsstil vi har i landet. Istället har de skapat egna enklaver där de egna sedvänjorna och lagarna råder. Man har därtill behållt det egna språket och inte lärt sig svenska vilket ytterligare fjärmat dessa människor från det svenska samhället. Bristen på språk gör också att några få kan behålla en strikt kontroll på övriga individer.

Är detta ett problem? För mig är det självklara svaret JA. Och det är ett ökande problem. Tidigare talades om ”no-go-zoner”, numera pratar man om utanförskapsområden. Det är bl a Järva och Rinkeby i Stockholmsområdet, Vivalla i Örebro, Biskopsgården och Angered i Göteborg och Rosengård och Seved i Malmö. Men det finns små enklaver på många mindre orter också.
Det senaste i sammanhanget är vägspärrar upprättade av klanmedlemmar i Göteborgsområdet. Här kontrolleras vilka som passerar in och ut i området som klanen behärskar, betraktar som sitt territorium. I området är det klanen som styr och klanens lagar som råder. Man kan fråga sig om dessa områden är svenskt territorium? Ja, bidragssystemen når in här och svensk sjukvård är tillgänglig för alla i området. All annan kommunal service likaså men däremot är polisen inte välkommen och ofta inte heller räddningstjänsten. Här tillämpas inte svensk lagstiftning och uppenbarligen kan vi inte hävda denna del av vårt territorium. Det här är Ali Khans land.
En annan makt än Sverige har tagit över detta och flera andra områden i det som varit svenskt territorium.

Foto av Daria Sannikova pu00e5 Pexels.com

Det är från dessa områden gängkriminaliteten emanerar i olika fraktioner som krigar mot varandra. Ibland kommer oskyldiga i vägen för de numera dagliga skottlossningar som inte längre resulterar i annat en liten notis i dagspressen. Ifrån dessa områden utgår ”patruller” av unga män eller snarare pojkar som rånar och förnedrar ”svennar”. Ibland är avsikten att tillskansa sig pengar, mobiltelefoner eller märkeskläder men allt oftare är det förnedringen av offren som är huvudsyftet.

Så kan vi inte ha det tycker säkert de allra flesta. Men vad göra åt saken då? Vår politiker har några olika förslag. En del vill ha en mjukare invandringspolitik. Socialförvaltningarna ska stärkas med större ekonomiska resurser för att kunna förbättra integrationen och göra fler till ”riktiga” svenskar. I min värld ger det ringa eller obefintligt resultat.
Andra politiker och ni vet alla vilka som är vilka vill se fler poliser, hårdare tag och stramare migrationspolitik. Vilka har rätt och vilka har fel?

Bägge sidor har fel om ni frågar mig. Och bägge har också rätt. Men det saknas en del. Vi är ett av de länder som har glesast med poliser per invånare. Det måste vi nog göra något åt. Vi är också ett av de länder i Europa som tar emot flest flyktingar per capita. Det borde vi också göra något åt. Om vi ska vara med i EU ska vi inte bara betala, vi ska kräva gemensamt ansvar inom unionens gränser.

Vi borde nog vara lite tuffare när det gäller att ställa krav på våra invandrare också. Man ska klara en språktest efter viss tid i landet för språket är avgörande. Istället för som vi gjort i decennier uppmuntra till kulturföreningar och hemspråk är invandraren mer betjänt av att lära sig svenska så att vederbörande har ett språk som fungerar på arbetsmarknaden och i kontakt med myndigheter för att inte nämna de sociala sammanhangen.

Vårt rättsväsende är en katastrof som inte alls hängt med i den utveckling världen i allmänhet och Sverige i synnerhet genomgått och fortsatt genomgår. Våra lagar måste anpassas till rådande förhållanden och domstolarna måste ändra sin syn på brottslingar. Straffrabatter måste bort liksom permissioner där den intagne i princip bara kan promenera iväg medan medföljande vårdare tittar på. Kanske ska det inte heta vårdare heller utan hellre väktare eller fångvaktare. Straffmyndighetesåldern måste också sänkas och i de fall det döms till sluten ungdomsvård ska den vara just sluten. hanteringen måste stå i proportion till brottets allvar.


Som antytts ovan måste vi nu begränsa invandringen till Sverige kraftigt. Vi har under ett antal år ”förköpt oss” på invandrare. Nu måste vi ta vara på det överskott vi har. Dessutom måste vi ta krafttag med de utvisningar som är beslutade. Jo, jag vet att vi skrivit på diverse internationella konventioner men frågan är vilket som är överordnat? Ska den egna befolkningen och det egna landet värnas eller är det brottslingar och människor som utgör säkerhetsrisker utan rätt att vistas i landet som ska skyddas?

För att göra det jag föreslår krävs handlingskraftiga och modiga politiker. Några sådana kan jag inte finna i varken regering eller riksdag som det ser ut idag. Den flathet, senfärdighet och obeslutsamhet som präglar svensk politik på alla plan idag driver landet i fördärvet. Någon lösning på det problemet har inte jag. Hur jag än söker kan jag inte finna en enda man eller kvinna som jag tror är vuxen uppgiften. För uppgiften är inte så enkel som att knacka ner några bokstäver med svepande formuleringar om vad som krävs (det är ju just det jag gör här). Motståndet kommer att vara kompakt från de godhetsapostlar som i dagsläget lägger ribban. Och även om majoriteten av folket vill se en förändring i den riktning jag pekar på så råder alltjämt minoritetens tyranni.

Uppgiven oro.

/Bosse

Det uppochnervända landet

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Dags för en fundering om det uppochnervända landet Sverige. Är det bara jag som inte hänger med i svängarna längre eller är det så att landet Sverige och de styrande i regering, riksdag och myndigheter ivrigt påhejade av massmedia och opinionsbildande dagsländor halkat in på en väg som allt fortare sluttar neråt?

Läste i dagarna om en fd sportjournalist, Bo Hansson som burit sig illa åt i USA och blivit dömd för sexuellt ofredande mot minderårig. Efter avtjänat straff är han nu utvisad från USA på livstid.

Moder Svea: – Jag har halkat på sned!

I min värld är detta enkelt att förstå. Vilket land vill med berått mod upplåta plats till brottslingar från andra länder som skadar det egna landets medborgare? Ja, ni vet ju svaret – Sverige. Hit kan man komma och begå våldtäkt på våldtäkt, få ett lindrigt straff (t ex samhällstjänst och skyddstillsyn) och sedan få stanna kvar i landet med möjlighet att fortsätta sin kriminella livsstil, trots att man inte är svensk medborgare. För mig är detta totalt ofattbart.

I Sverige tillåter vi kriminella ligor att resa in med lastbil, göra inbrottsturnéer och sedan i lugn och ro resa ut igen medan tullen står vid gränsen och vinkar adjö, välkommen tillbaka!
Lagen tillåter inte att man ingriper. Va? Men ändra på lagen då för f..! Efter terrordådet i Nya Zeeland ändrade man vapenlagarna på en dag eller två. I Sverige hade två år inte räckt.

Vad är det som gör oss så tafatta, så handlingsförlamade? Herman Lindqvist, den kontroversielle historikern har någon gång sagt att svensken är den fegaste av de fega. Kanske har han rätt? Kanske är vi konflikträdda och undfallande?
Hursomhelst med det så så kan jag väl knappast vara den ende svensken som tycker att måttet är rågat? Visst borde vi se om vårt hus innan det är plundrat totalt på alla de värden vi genom åren lyckats samla ihop. Visst borde det vara förhållandevis enkelt att se till det egna folket, invånarna i Sverige i första hand och sätta stopp för utifrån kommande våldsverkare, tjuvar, kvinnomisshandlare och annat pack. Släng ut dem helt enkelt och ge dem livstids inreseförbud. Vi behöver dem inte i vårt land. Det finns tillräckligt med busar som är svenska medborgare och som vi måste dras med oavsett.

Vänd Sverige på rätt köl igen!

Bosse

Sverige, Sverige, Sverig, Sver, S, …

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Om man har levt ett tag i detta land, Sverige så räcker det med halvöppna ögon för att se att det här landet har förändrats i grunden. Vi har gått från landet Lagom till landet Extrem. Och i vissa stycken tvärtom.

På många områden har vi varit extremt bra i vårt land. Det är numera inte ens lagom utan snarare extremt dåligt. Jag ska fundera på vad som egentligen blivit bättre. Det finns säkert något.

  • Svensk sjukvård är numera otillräcklig, lider av överbyråkratisering och extremt långa vårdköer. Så långa i en del fall att människor dör i väntan på behandling som hade kunnat bota.

    Svensk sjukvård går på knäna.

  • Det svenska polisväsendet lider av bristande resurser och är ineffektivt. Polisen finns inte till hands för laglydiga medborgare. ”Skydda och ställa tillrätta” är extremt långt borta.
  • Det svenska försvaret nedrustades till ett minimum (vissa delar utraderades) i början av seklet när våra politiker med hjälp av politiserade generaler gjorde den grova felbedömningen att den eviga freden var här. Hur kan man vara så extremt historielös och naiv?
  • Den svenska skolan har inte kunnat möta nya förutsättningar. Redan på 80- och 90-talet nergraderades lärarnas auktoritet i om möjligt ännu snabbare takt än deras löneutveckling och status halkade efter. Eleverna spelade topp och de värsta busarna fick härja fritt medan lärarkåren och mobbade elever tvingades att backa eller flytta till annan skola. Allt fler lämnade grundskolan utan godkända betyg i basämnena. Situationen och skolresultaten blev snabbt extremt dåliga.
  • Den svenska skattepolitiken bygger på extremt höga skatter överlag. Inte minst skatten på arbete är hög. Momssatser och punktskatter likaså. Det ger låg självbestämmandegrad hos folket och många behöver bidrag. Det ger i sin tur tunga transfereringsapparater där ansenliga mängder av den ursprungliga skatteintäkten förbrukas innan den når slutanvändaren.
  • Sverige är det land i Europa som driver den utan konkurrens mest extrema migrationspolitiken. 2015 hade vi öppna spjäll medan andra länder inom EU satte lapp på luckan utan att ta emot några flyktingar att tala om. Den här välvilligheten kan man tycka är human och berömvärd men i förlängningen kommer konsekvenserna ifatt oss. Det handlar inte bara om pengar utan också om kulturkrockar, utanförskap, radikalisering och omfattande kriminalitet. Många flyktingar hamnar ur askan i elden, inte minst kvinnor. Vi har totalt misslyckats med integrationen av nyanlända och kommer sannolikt framgent fortsätta på den inslagna linjen med extrema följder för hela landet som följd.
  • Den svenska statsapparaten som under efterkrigstiden i stora stycken varit stabil och klok om än något tråkig och trög har nu utvecklats till en samling obetänksamma understundom okunniga och definitivt inkompetenta tjänstemän med naiva generaldirektörer i ledningen. För landet känslig, hemlig information flyter fritt på servrar runtom i världen, inte sällan i länder utan demokratisk politisk ledning. Medvetenheten om hur agendan ser ut i vissa andra länder tycks inte finnas utan man tror att alla, inklusive diktaturer är söndagsskolebarn i sin relation till oss. Extremt naivt.
  • Svenska politiker har historiskt varit ett tjänande släkte. Man har satt landets och folkets bästa i första rummet och sin egen vällevnad i andra hand (undantag finns såklart). Dagens politiker tycks sakna de grundläggande egenskaper man kan kräva av en folkvald. Allt tycks handla om det egna jaget och man är beredd till en hel del kohandel för att få sitta vid hedersbordet. Samtidigt har en total låsning rotat sig när det gäller den beröringsskräck man har gentemot ett parti på högerkanten i samma stund som man gör sig beroende av ett annat parti på yttersta vänsterkanten. Extremt svårt att förstå för en vanlig person som jag själv – en väljare.

Jan Björklund (L)

Annie Lööf (C

 

 

 

 

 

 

 

Listan kan göras längre, mycket längre. Men de flesta av er har säkert redan tröttnat på alla bokstäverna och mitt ”gnäll”. Är det verkligen så illa? Tja, men det kan absolut bli det om det får fortsätta.

Det kan alltid bli värre.

Bosse

Om vi väntar tillräckligt länge…

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Så här i midsommartider och när semestrarna är i full gång funderar jag över varför det blivit som det blivit med så mycket i vårt fina land. Under decennier har vi toppat många listor när det gäller välstånd i alla dess former. Vi har varit bäst på trygghet, skola, sjukvård, jämställdhet, trafiksäkerhet, anställningstrygghet, osv osv. Vi har varit de lyckligaste av folk och kunnat vara ett land som inspirerat andra, visat hur bra man kan ha det med idogt arbete, ärlighet och anständigt uppförande mot sina medmänniskor.
Nu har glorian halkat på sned och vi rasar i rating på område efter område. På något sätt har idogheten och inte minst ärligheten flagnat. Vi har slagit in på en annan linje. Den offentliga förvaltningen som finansieras av de skattepengar vi skickar in har trots att skatteuttaget är bland de allra högsta i världen bytt metodik. Nu verkar allt mer offentlig verksamhet köra efter principen att om jag skiter i något tillräckligt länge löser det sig självt.

Vad jag menar är att man låter sina respektive ansvarsområden förfalla under så lång tid så att när allt fallit samman eller nära nog gjort det så måste man, efter en omfattande utredning göra en gigantisk insats till mångdubbel kostnad för att försöka få rätsida på förfallet. Tyvärr inte alltid med helt lyckat resultat eftersom de resurser som krävs är så stora att de helt enkelt inte finns.
Man jobbar alltså efter de numera ofta använda uttrycket det måste bli sämre innan det blir bättre. Detta är inte minst uppenbart inom sjukvården. Vårdköerna har blivit så långa så folk de facto hinner dö innan de får adekvat behandling, trots att läkarna vet att behandling hade kunnat bota patienten eller i vissa fall åtminstone förlänga liv. Att behandla människor på detta sätt är inte värdigt en sk. välfärdsstat. Och även om patienten till sist får sin behandling och blir frisk så är det inte bara cyniskt utan också samhällsekonomiskt vansinne att låta personer som skulle kunna vara fullt fungerande i stället under månader eller ännu längre tid blir begränsade eller oförmögna att utföra sitt arbete, delta i familjeliv och andra sociala aktiviteter och kanske pga av detta faktiskt blir sämre både fysiskt och psykiskt för kortare eller längre tid, kanske för all framtid.

För att exemplifiera något helt annat men som bygger på samma korkade princip kan vi ta det svenska vägnätet.
Numera finns det få vägsträckor som är någorlunda anständiga att köra på. Det är lappat och lagat i bästa fall. Annars är det enorma potthål som om råkar köra i ett sådant kan bilen helt enkelt slås sönder. Kör man motorcykel kan man i värsta fall slå ihjäl sig. När vägen till slut inte längre är framkomlig måste omfattande åtgärder sättas in och resurser för normalt underhåll finns inte kvar till resten av vägnätet. Och så håller det på. Man har hamnat i ett ohjälpligt efterläge.

Så här verkar det vara i en stor del av den svenska förvaltningen. Man ligger i efterläge. Man har varken ekonomiska, personella eller kunskapsmässiga resurser för att på ett godtagbart sätt lösa sin uppgift.

Polisen kan inte lösa annat än de allra värsta brotten, dvs mord och några andra våldsbrott. Inte ens våldtäkter tycks det finnas resurser till. Otryggheten sprider sig och vissa sk. utanförskapsområden har man helt tvingats släppa. Den tidigare så självklara uppgiften att ”upprätthålla lag och allmän ordning” har polisen inte längre resurser att lösa. Man kan på sin höjd kapa toppar, dvs när någon ”jobbat sig upp” i den kriminella hierakin tillräckligt högt, först då slår lagens långa arm till. Istället borde vi mota Olle i grind och minimera antalet som får chansen att göra karriär inom det kriminella.

Försvaret har vi sedan några decennier skrotat men nu ska det byggas upp igen. Jag är helt för ett starkt försvar och är av den bestämda åsikten att om vi verkligen vill garantera skyddet av svensk territorium, befolkningen och svenska intressen från utländsk (läs: rysk) inblandning så måste vi gå med i NATO.
Väntar vi tillräckligt länge med det kommer det inte att lösa sig av sig självt. Då kommer det vara försent.

Detta var bara några exempel. Det tycks vara något av ett nationaldrag eller i alla fall en förvaltningskultur i Sverige att vänta tillräckligt länge för att det ska vara överspelat. På så sätt behöver man inte ta ställning eller stå för ett beslut. Egentligen är det ju konstigt för när det trots allt görs något och när detta något blir fullständigt galet så finns det ju ändå inga sanktioner.
När en generaldirektör genom oskicklighet t ex lämnar ut hemliga och i vissa fall kvalificerat hemliga handlingar till främmande makt och därmed äventyrar rikets säkerhet och också enskilda svenska medborgares säkerhet flyttas han eller hon bara till Regeringskansliet med bibehållen lön. Detta är ett exempel från såväl Transportstyrelsen som Rikspolisstyrelsen. Skrämmande. I det ena fallet förflyttning till Regeringskansliet i det andra ett nytt statligt toppjobb på MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). I folkmun kallat fallucka i taket.

Nu har våra folkvalda politiker misskött landet så länge och så gravt att allt fler väljare i desperation vänder sina blickar mot mer extrema partier och med en inte alltid så rumsren agenda. SD stiger i opinionsundersökningarna nu när bara några månader återstår till valet. Runt partiet finns ännu mer extrema falanger i Afs (Alternativ för Sverige), NMR (Nordiska motståndsrörelsen) som har antingen nazistiska förtecken eller är rent nazistiska sammanslutningar.
Om inte våra demokratiskt förankrade partier börjar titta upp ur sanden kommer vi se odemokratiska krafter få allt större inflytande och stöd från uppgivna och kränkta svenskar. En utveckling vi alla sannolikt kommer att ångra.

Det är min tro att våra  gamla riksdagspartier måste stå upp för det svenska, för svenska värderingar och svensk livsstil. Det betyder inte rasism eller oacceptans av människor från andra länder och kulturer. Men de är de, om de ska bo och leva i vårt land som till största delen ska anpassa sig till svenska förhållanden och inte tvärtom som det under decennier varit i vårt land. Vi har helt enkelt gjort dem en björntjänst. Den här insikten finns numera i ett sent uppvaknande hos många politiker men nu väntar de på att det ska lösa sig av sig självt medan de tror att fler poliser ska skapa ordning på gator och torg. Men det handlar ju inte om det. Det handlar om att vi alla ska gå mot samma mål – det goda samhället. Det gör vi inte nu, vi går i parallella  eller till och med divergerande spår.

Vi har väntat tillräckligt länge nu – det löser sig inte av sig själv!

Bosse

 

Kan vi hantera EU?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

EU lägger nytt budgetförslag. Måste erkänna att jag inte sett hur förslaget ser ut i sin helhet men i svensk media rapporteras det att Sverige kan räkna med en höjning av vårt bidrag till unionen med 40 % vilket motsvarar ytterligare 16 miljarder i ökade avgifter om budgeten går igenom.
Min spontana reflektion är att det inte känns som ett rättvist förslag. Sverige är sk. nettobetalare, dvs vi skickar mer pengar till EU än vad vi får tillbaka i form av olika stödpengar. Vissa andra länder får alltså vad vi kan kalla nettobidrag, dvs de får tillbaka mer pengar från EU än de betalar i avgift. Så måste det kanske vara men i vårt fall handlar det inte bara om att vi betalar till andra, vi tar också hand om en hel del annat som borde delats mera rättvist mellan medlemsländerna.

T ex finns det ett antal länder som mer eller mindre helt stängt sina gränser för flyktingar samtidigt som Sverige tagit emot en oproportionerligt hög andel av de flyktingar som sökt sig till Europa. Oftast är det samma länder som också är nettobidragsmottagare.
Till detta kan läggas att vi i Sverige ser oss nödgade att höja pensionsåldern för att klara av pensionsutbetalningarna till våra gamla. Och de pensioner som betalas ut är inget att yvas över. Antalet fattigpensionärer i Sverige stiger i antal trots att vi är bland de högst beskattade folket i världen. Parallellt med detta sänker man pensionsåldern i t ex Polen (en av nettobidragsmottagarna).

Nu vill alltså EU ta in ytterligare pengar från Sverige för att bl a täcka intäktsförlusten i samband med Brexit (Storbritanniens utträde ur EU). I skrivande stund skall dock påpekas att det är högst osäkert om budgetförslaget får gehör.
Oavsett vilket bör Sverige sätta tummen i ögat på EU och kräva att alla medlemmar anstränger sig hårdare och är solidariska i stället för att bara se till sitt eget – då finns ju ingen anledning att ha en union. Vissa länder vill bara ha men inte ge något själva.

Ska EU leva vidare med fri handel, fri rörlighet och strävan efter fred i Europa måste ALLA medlemmarna ställa upp på idén i stället för att bara försöka sko sig själva. Annars kommer unionen ganska snart att lösas upp och risken för konflikter mellan enskilda länder öka.

Olika stjärnor lyser olika klart i EU:s stjärnbanér

Bosse

Landet lagom

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Den här texten uttrycker en åsikt. Den bygger på hur jag uppfattar samhället och aspirerar inte på att vara en faktabeskrivning även om jag anser att det jag beskriver är baserat på fakta.

Lite vanvördigt kallas Sverige ibland för ”landet mellanmjölk” eller ”landet lagom”. Lagom, ett ord som är svårt att översätta till något annat språk.
I engelskan kan man kanske säga ”moderate” eller ”good enough” och på tyska ”genügend” vilket närmast betyder tillräcklig, det duger. Ingetdera beskriver riktigt den svenska betydelsen av lagom.
Men från att mycket har varit lagom i vårt land blir alltmer extremt åt det ena eller andra hållet.

Förr var vädret alltid lagom i Sverige, inte för varmt, inte för kallt och lagom mycket regn på sommaren liksom lagom mycket snö på vintern – för det mesta.
Förr var det lagom mycket trafik på våra vägar som var lagom stora. Nu är det mycket trafik på våra underdimensionerade och dåligt underhållna vägar.
Förr var det lagom många elever i våra skolklasser och alla, med enstaka undantag gick ut folkskolan och sedermera grundskolan med godkända betyg.
Förr var det lagom lång väntetid till sjukvården och det var lagom långt att resa för alla de som inte hade väldigt nära. Nu är det extremt långt för vissa – för långt för andra precis som väntetiden som blir så lång för en del att de faktiskt hinner dö innan de får adekvat behandling. Inget lagom med det.
Förr hade vi lagom mycket poliser i relation till den kriminalitet som fanns i landet. Mängden kriminella kan väl knappast att betrakta som lagom oavsett hur många de är men idag vet vi att de är avsevärt många fler grövre brottslingar än under lagomepoken.
Förr var försvaret (militärt och civilt) lagom stort. I alla fall i relativa termer och under en kort period efter WWII. Numera är det underdimensionerat och rent ut sagt skrotat. Att nå en rimlig nivå låter sig knappast göra med lagom ansträngning utan det krävs krafttag långt utöver vad svensk ekonomi ha förmåga till och om möjligt ännu längre från politisk vilja.
Förr hade vi en lagom nivå på antalet människor som kom hit från andra länder. Om någon tycker att svensk migrationspolitik är lagom eller t o m bra idag kan ni räcka upp handen nu och springa iväg och rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller möjligen Centerpartiet.
Förr tror jag t o m att skatten var lagom även om de säkert var ytterst få som tyckte det. Men sannolikt var den lagom i förhållande till vad invånarna fick tillbaka per skattekrona. Idag är skatten istället orimligt hög samtidigt som samhällsservicen till skattebetalarna (som sannolikt utgör en allt mindre andel av befolkningen) blir sämre och sämre. Dessutom kommer skatten inte att räcka till de närmaste åren för vård, skola, infrastruktur, poliser, försvar, äldreomsorg och allt annat som samhället vill ge oss medborgare. Så antingen får man dra ner ytterligare på samhällsservicen eller höja skatten ännu mer. Det är i alla fall vad Konjunkturinstitutet säger i sin prognos för framtiden. Personligen tror jag att vi kommer att se både nerdragningar och skattehöjningar framgent.

Sverige är inte landet lagom längre och inte heller landet mellanmjölk. Vi är landet limbo – de förvirrades paradis som leds av ett gäng naiva och verklighetsfrånvända politiker. Och vi väljare, de förvirrade vet inte hur vi ska vända oss. Ska vi rösta på SD som vill strypa invandringen och tycks bestå av en ansenlig samling stollar med en hel del odemokratiska förtecken? Ska vi rösta på ett alliansparti? Alliansen som aldrig lyckas gå i takt utan motarbetar varandra och ibland också sig själva – lika förvirrade som svensken i allmänhet. Vänsterblocket då? Vänsterpartiet som egentligen är kommunister – inte ett dugg bättre än högerextrema. Socialdemokraterna nepotismens högborg, en högre stående ras – nomenklaturan. Och så Miljöpartiet, kanske de mest otroliga av de så kallade etablerade partierna. Mer naiva än något annat parti. Inte konstigt att man står frågande inför valet i september.

Hur ska det gå…?

Bosse

För lösa boliner

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Världen har sprungit ifrån Sverige. Det mesta verkar gå fel i vårt fantastiska land. Ett parti med rötter i nazismen är landets näst största och jag skulle inte bli förvånad om de blir störst i nästa val. Vi välkomnar IS-krigare ”hem” och naiva kommunala tjänstemän vill ge dem förtur i bostadskön, körkort och jobb i tron att dessa barnamördare ska bli goda svenska medborgare. Samtidigt har våra ungdomar en enorm uppförsbacke för att komma in på den svenska bostadsmarknaden. Duktiga invandrare som kommit hit med specialkunskaper utvisar vi däremot på någon teknikalitet med en missad försäkringspremie från någon arbetsgivare eller något annat ouppsåtligt misstag.

Religiösa skolor indoktrinerar ungarna från barnsben och det finns en uttalad ambition hos extremistgrupper (islamister) att skapa kalifat i svenska förorter – som ett första steg. Svensken tittar på, förfasar sig i vissa fall men vill ju samtidigt vara politiskt korrekt, välkomnande och alls inte fördomsfull. Men naiv och i vissa stycken rent ut korkad är helt ok. Man går med glatt mod till den egna stupstocken sedan man halat den svenska flaggan för att inte uppröra någon som föredrar en svart variant.

De människor som flytt hit från förtryck, krig och terror finner snart att förtryckarna följt efter och att svenska myndigheter inte förstår vad som pågår och ännu mindre gör något för att motverka förtrycket, misshandeln och kränkningarna. Det har givit ett utanförskap och statsmakten har ingen kontroll över många områden i vårt land. De kan knappast betraktas som svenskt territorium längre.

Men våra politiker fortsätter att hävda att ”det finns ingen anledning till oro”. Vi har världens högsta skatter i vårt land. Kanske finns det något land som har en skatt som är högre men i stort sett så… Ändå kan vi inte klara vården, skolan fungerar inte, polisen räcker inte till och det militära såväl som det civila försvaret är obefintligt. Vägarna är fulla med potthål och tågen går lite hur som. Det mesta går för lösa boliner.

Nu får vi skärpa oss innan hela landet går i bitar.

Bosse

Sluta stoppa huvudet i sanden.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Dags igen. Tycker mig förnimma en viss förändring i tonläget i den svenska debatten och nyhetsbevakningen. Läste i morse en bra krönika i Svenska Dagbladet (SvD) skriven av Lotta Lundberg. Hon skriver (dessutom underfundigt) om hur våra västerländska eller europeiska värderingar har urvattnats medan andra kulturer brer ut sig över oss medan vi anstränger oss till yttersta för att vara snälla. Snälla mot kriminella, snälla mot våldtäktsmän, snälla mot fundamentalister och terrorister, mördare och alla andra människor som tar sig friheter och begår osannolika hemskheter mot vårt samhälle och enskilda människor. Ibland pratar vi om den svenska flatheten, ibland handlar det om  sk politisk korrekthet. Det är väl i stort samma sak och har nu nått den punkt då det är direkt destruktivt för vårt samhälle. Enskilda individer utsätts för oförrätter av det värsta slag medan samhället och medmänniskorna handfallet ser på. Förövaren görs till offer och offret lämnas åt sitt öde, osedd och övergiven.

Det är hög tid att vi sätter ner foten. Det är allas vårt ansvar. Pendeln är på väg att svänga men frågan är hur långt vi ”snälla” svenskar (och européer) vill att den ska svänga? Redan idag blåser det kraftiga högervindar i både Sverige och ute i Europa. Även om jag bekänner mig till borgerligheten vill jag inte stå i en brun stormby utan ser hellre en mera human syn på mänskligheten.
Men den synen ska enligt mig inte vara undfallande, kravlös och konturlös. Om man bryter mot landets lagar ska man lagföras och straffas i vederbörlig ordning. Om man vill bo i vårt land (född här eller invandrad) ska man anpassa sig till våra normer och följa våra lagar. Jag struntar fullständigt i vilken hudfärg man har, vilken sexuell läggning eller religion man bekänner sig till, osv, osv. Men kan man inte respektera vårt sätt att leva så har man förverkat sin rätt. Har man åkt för att kriga med IS eller någon annan terrororganisation ska man lagföras och sättas i fängelse om man vågar visa sitt fula tryne här igen. Är man inte svensk medborgare ska man utvisas, helst inte ens släppas in när man försöker återvända. Har man anslutit sig till en terrororganisation så borde minimistraffet vara livstid om man är svensk. Vi måste sluta dalta med mördare, pedofiler, våldtäktsmän, knarklangare, hustrumisshandlare och alla andra brottslingar.

För att återknyta till Lotta Lundbergs krönika så är det min åsikt att vi måste börja i den änden. Vi måste stå upp för våra värderingar och vara beredda att försvara dem. Sluta behandla symptomen och gå på orsaken. Var tydlig med ramarna, regelverket och beivra överträdelse. Frihet betyder inte att man får begå våld på samhället, människorna och värderingarna. Frihet betyder att man tillåts leva som man vill så länge det inte skadar andra. Och när man bryter den gränsen ska man förlora – inte tvärtom. Det är inte offret som ska straffas, det är förövaren.

Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister.

Brukar vara försiktig med att klanka på enskilda individer utan försöker mer att peka på åsiktsskillnader med bibehållen respekt för den som har en avvikande sådan. Därför försöker jag undvika att kalla meningsmotståndare för dumskallar, idioter eller värre. Men efter att ha sett gårdagens (12/3) Agenda på SVT har jag svårt att finna ord för den totala oförmåga som demokratiminister Alice Bah Kuhncke visade upp. Inkompetens är i sin egentliga mening benämningen på oförmåga att utföra en given uppgift. Det är inte liktydigt med ointelligents, dumhet eller dårskap. Demokratiministerns resonemang kring hur vi ska hantera återvändande sk terroristresenärer faller tyvärr utanför gränsen för inkompetens och är snubblande nära ren dumhet. Den sittande regeringen har alltför lätt att ignorera sitt ansvara för riket som helhet när man i för landet viktiga frågor hänvisar till det kommunala självstyret och lämnar till mer eller mindre kunniga kommunpolitiker att avgöra frågor som kan vara definierande för hela landets framtid.

Skärp er annars bor vi snart i ett samhälle som de flesta av oss inte vill ha!

Bosse