Hur är det nu man gör?

Hässleholm är en ung stad. Etthundrasex år sedan staden fick sina stadsprivilegier 1914. Som samhälle något äldre nämligen från 1887 då municipalsamhället bildades för att 1901 istället bli en köping.
Det påstås att Hässleholms stadskarta tog sin ursprungliga form på en servett och efter modell från Manhattan, New York. Därav avenyer och gator i ett symmetriskt rutmönster. Det var också så staden såg ut när jag satte min fot här för första gången 1973. Jag hade förvisso passerat staden då och då ett par år tidigare men då endast sett någon liten del av den genom ett tågfönster och ärligt talat inte lagt någon större vikt vid vad som syntes vara en ovanligt grå och trist ”liten håla”.

Men 1973 klev jag av tåget på Hässleholms station med en blå bag innehållande en k-pist och en del andra militära prylar samt en persedelsäck modell större med blandade civila och militära persedlar. På den tiden kunde man alltså skicka ut den militära personalen med vapen och allt utan några särskilda preludier om säkerhet. Idag gissar jag att det är fullständigt otänkbart.

Att hitta i staden var lika enkelt som att hitta på Manhattan i New York (i alla fall i Mid- och Uptown) fast kortare väg att gå. Avenyerna löpte från väst till öst och gatorna från söder mot norr. Enkelt och lättnavigerat. Lätt att hitta in i staden och lätt att hitta ut.
Så är det inte längre. Efter ett antal omgestaltningar av centrum har Hässleholms stadskärna förvandlats till en labyrint med ologiska trafiklösningar. Jag gissar att syftet varit att försvåra eller förhindra biltrafik i ett missriktat försök att göra centrum attraktivt för gående och cyklister. När man numera angör staden via Stobygatan norrifrån hamnar man i en säck och kommer om man följer gällande trafikregler och skyltning att återkomma till samma punkt som man försökte äntra staden på. Kommer man söderifrån ska man göra en kringgående rörelse för att komma in till centrum norrifrån. Den som kommer första gången till Hässleholm riskerar att hamna i samma säck som den som kom norrifrån i föregående exempel. Förvirrande?

En för Hässleholm ny skylt dök för något halvår sedan upp på ett ställe i staden. Den får utgöra exempel på vad trafiksituationen i Hässleholm kan beskrivas som. Skylten heter enligt Svensk Författningssamling, Vägmärkesförordning 2007:90 Sammanvävning. Den sorterar under rubriken Anvisningsmärken och betyder:
”Denna skylt upplyser om att två körfält eller körbanor löper samman till ett och att förarna skall anpassa sig till de nya förhållandena på platsen enligt bestämmelserna. Använd kugghjulsprincipen med ömsesidigt hänsynstagande.”
I Hässleholm är skylten mest att betrakta som dekoration för de flesta tycks inte ha en aning om vad den betyder. En god vän från Birmingham förklarade en gång den brittiska motsvarigheten på följande sätt:
”Traffic merging – no it doesn´t, it only goes into confusion” Fritt översatt betyder det att trafiken sammanvävs men nej det gör den inte alls, den övergår i förvirring.
Det är en ganska bra beskrivning av trafiksituationen i Hässleholm generellt. Det finns inga logiska vägar mellan punkt A och punkt B. Som bekant är den närmaste vägen mellan två punkter en rak linje. I Hässleholm har den vägen blivit allt krokigare för varje gång stadsplanerare bestämt sig för att göra förändringar i staden. Etthundra meter fågelvägen blir lätt flera kilometer om man förflyttar sig med bil. Det gör staden ogästvänlig med ett utdöende centrum som följd. Att utgå från hur man planerar en större stad och applicera det på den lilla staden har fått förödande följder för bl a Hässleholm som har en liten stadskärna. Tillresande vill inte parkera 500 meter från t ex Stortorget och gå in till butiker, caféer och restauranger. Man vill parkera nära och helst ovan jord för att uträtta sina ärenden och sedan återvända till bilen och kunna köra vidare till de semiexterna områden som man låtit växa upp i alla väderstreck runt stadskärnan. Man vill heller inte köra långa omvägar för att nå sitt mål vilket betyder att man allt oftare möter bilar som kör mot körriktningen, på gågator eller i bussfiler.

Det ska i rättvisans namn sägas att det inte enbart är den labyrint av olika vägval man måste känna till för att hitta in i staden som är boven i dramat med butiksdöden i centrum. Hässleholms butiker drabbas som alla andra städer av e-handel, externa köpcentrum och nu senast av den långdragna pandemin. Men en svårtillgänglig stad underlättar inte.

Nu väntar nya projekt med inhyrda konsulter som ska utforma nya förslag på hur staden ska gestaltas för framtiden. Kanske kan man utlysa ännu en arkitekttävling, vad vet jag? Gissar att konsulterna, oavsett vad de titulerar sig som kommer från Stockholm, Göteborg eller Malmö. Någon av dem har kanske till och med varit i Hässleholm tidigare men mer troligt kommer de hit en första gång för att sedan återvända till skrivbordet i någon av de tidigare nämnda städerna. Det har redan utlovats dialog med allmänheten och företagen. Det känns igen från tidigare projekt. I den mån någon beslutfattare läste utfallet den gången tycks det har utgjort grunden för att göra ganska exakt tvärtemot mot vad folk och företag tyckte och önskade sig.

När du ska besöka Hässleholm rekommenderas en väl uppdaterad GPS. Risken är annars att du inte hittar in till staden – och om du gör det kanske du inte hittar ut igen.

/Bosse

Den som väntar

Efter snart ett år med COVID-19 dristar jag mig till att påstå att vi lever i pandemins tidevarv. Nu har vi nått nästa fas i denna farsots gäckande av våra liv. Ännu ser vi inte slutet men vi väntar. Nu är det vaccinet många av oss vill åt. Aldrig har väl en spruta i armen varit så efterlängtad som nu. Det är en annan väntan.

Men när kommer den då, sprutan? När kommer brevet från sjukvården, från någon av landets regioner som ger dig rätt att boka tid för din vaccination? Sverige har per den 25 januari i år vaccinerat 1,92 per 100.000 invånare. I Danmark har man lyckats ungefär dubbelt så bra med 3,69 medan Israel utklassar de flesta länder med en siffra 46,71. I Storbritannien är siffran 11,38. Allt enligt Oxford University som sammanställer vaccinationstakten i olika länder. Sverige har en lägre takt än EU-länderna i genomsnitt.
Senaste nytt här i Region Skåne är att man är osäker på leveranserna av vaccin och därför avvaktar med utskick av brev till nästa grupp (70+) som står i tur för vaccination. Breven ligger färdiga på tryckeriet, klara att skickas ut men… Vi väntar.
Man frågar sig varför vi inte tycks lyckas särskilt bra med något i vårt land just nu? Vi släpar efter medan andra länder uppvisar betydligt effektivare hantering och därmed sannolikt skyddar sin befolkning bättre.

Nja, säger du. Det hävdas ju att vi har en eftersläpning i rapporteringen av vaccinationerna medan andra länder har en snabbare rapportering. Det skulle betyda att vi egentligen vaccinerar lika snabbt och omfattande som de flesta jämförbara länder.
Då vill jag påminna om att när det gäller dödstal i denna förskräckliga sjukdom har man haft ett liknande resonemang i Sverige – fast tvärtom. Vi har hävdat att andra länder har haft en eftersläpning i rapporteringen av döda medan vi har haft en snabb rapportering av dödstalen. Slutsatsen av det skulle vara att vi haft liknande antal döda i förhållande till folkmängd som andra länder. Så är det som bekant inte. Vi har betydligt sämre utfall än t ex våra nordiska grannar. Men som bekant kan man bevisa det mesta med statistik.

Ju längre vi måste upprätthålla strikta restriktioner ju mer hämmas vi som individer och samhälle. Det ger i sin tur långsiktiga effekter av pandemin som är svåra att överblicka men det finns anledning att tro att de kommer att påverka samhället i många år framöver, decennier gissar jag.
Exempel på orosmoln är hur distansutbildning av våra unga påverkar kunskapsnivåer och hur möjligheter till högre studier eventuellt försvåras av detta med minskad tillgång till rätt utbildad arbetskraft i framtiden som följd.
Annat som kommer att ge negativa effekter är konkurser i främst småföretag och tillhörande arbetslöshet. I förlängningen kommer det att ge minskade skatteintäkter och därmed minskad välfärd. Våra politiker kommer såklart att ropa på höjda skatter men det kommer i sin tur att ge minskade investeringar i det privata näringslivet och i förlängningen sämre tillväxt.
Någon ljusning när det gäller politikernas förmåga att sätta sig in i näringslivets villkor och hur det fungerar i verkligheten är tyvärr inte att hoppas på.

Det pratas också allt oftare om den psykiska hälsan och hur den påverkas av isolering. Antalet kontakter med andra människor har minskat kraftig för de flesta av oss. Människan är som bekant ett socialt djur och eremitliv är inte för de flesta av oss. Det är ändå det vi just nu ska ägna oss åt för att begränsa virusets härjningar. För oss som lever tillsammans med någon går det väl ändå an men jag tänker på alla som lever singelliv. I Sverige är det en ansenlig andel av alla hushåll som är just singelhushåll. Enligt SCB:s senaste statistik (sept 2020) är det närmare bestämt 18 % (knappt 1,9 miljoner) av befolkningen (ensamstående utan barn). 51 % av dessa är kvinnor.
Fysisk beröring är en viktig del i samvaron med andra människor och det är ju inte heller att rekommendera i dessa tider. Vi skakar inte hand, vi kramas inte, inte ens våra nära och jag förmodar att dating inte är så lockande heller. Vilka konsekvenser denna uteblivna kontakt med medmänniskor får på sikt tror jag egentligen inte att någon i dagsläget med säkerhet kan uttala sig om. Men på vissa håll befaras ökad psykisk ohälsa och fler självmord. Bägge tragiska effekter som också kommer att ge avtryck i samhällsutvecklingen. Här kan vi alla säkert bidra till att minska effekterna. Med dagens moderna teknik kan man ändå ta kontakt med vänner och släktingar med hjälp av t ex Face Time eller om den man vill kontakta inte är tekniskt bevandrad eller utrustad så är ett gammaldags telefonsamtal bättre än ingenting. Tror inte någon blir störd av en fråga om hur det står till. Medmänsklighet är viktigare än någonsin och inte bara till nära vänner ut så långt ut i bekantskapskretsen som möjligt.

I veckan lyckades jag i alla fall träffa några kamrater under betryggande former, utomhus och med behörigt avstånd. Vi var allt som allt sex stycken av åtta i kamratkretsen som sågs under ett par timmar på eftermiddagen. Vi har under mer än trettio år träffats regelbundet, först som Round Table-medlemmar och efter att vi alla fyllt fyrtio i en konstellation som kallas PM (Past Member). Det är viktiga vänner i mitt liv och våra träffar är alltid livgivande energiinjektioner. Under pandemin har vi bara träffats vid något enstaka tillfälle mot månatliga träffar i normala tider. Det är något som gjort livet torftigare och nu väntar vi på att vi ska kunna återgå till vår normala mötesrutin.

Det är många som väntar och det är många saker att vänta på. Hela livet väntar och gör det runtom i hela världen. Vi är många som är trötta på att vänta men jag tror att någon rivstart blir det inte. Livet kommer att smyga sig på oss så sakteliga efterhand som pandemin ebbar ut. Den som väntar…

Vänta inte med att tvätta händerna och hålla avstånd.

/Bosse

Round Table. En internationell sammanslutning för unga män från olika yrkesgrupper mellan 22 och 40 år gamla. Det finns en motsvarande sammanslutning för kvinnor, Ladies Circle.

Skånsk vinter

Häromveckan föll det plötsligt ner mer snö här i norra Skåne än vi sett på flera år. Idag faller istället regn och snövallarna smälter sakta ner till en smutsig sörja.
Jag har satt mig i en bekväm fåtölj för att låta matsmältningen efter lunchen ha sin gång under några minuter innan dagens värv ska återupptas. Jag läser några rader i en bok jag fick i present för ganska länge sedan nu men som blivit stående i bokhyllan – oöppnad. Men ganska snart tar magens mödor med omhändertagande av min spis all energi och ingen kraft finns kvar att hålla ögonlocken i uppfällt läge. Jag nickar till, boken faller ner i knät och tankarna förvandlas till drömmar i min lätta slummer.

Böcker kan bli suddiga ibland.

Ordningen är återställd. Landskapet förvandlas så sakteliga till en grå massa. Mörkret lutar sig på något sätt in över en. Det har åter blivit skånsk vinter.

Vinnare och förlorare

Ett nytt år har sett dagens ljus. Snön har lagt sig över hela landet (nästan iallafall) men egentligen har det ju inte hänt ett endaste dugg bara för att vi har bytt en siffra i almanackan.
Det mesta är precis som det var igår – eller hur? Det känns ungefär som om världen har stannat upp, ungefär som livet stannat upp trots att dagarna kommer och går, räkningarna dimper ner i brevlådan ungefär som innan. Ja, nu kommer de ju bara varannan dag förstås för PostNord har trots portohöjningar inte råd att dela ut post varje dag. Men bortsett från den lilla detaljen så…

Rapporterna om dödsfall pga COVID-19 fortsätter att lägga sordin på tillvaron och människorna bakom siffrorna har såklart drabbats mångfalt värre än vi som bara blir sorgsna över de negativa beskeden. Pandemin har också delat upp oss i vinnare och förlorare. En del av oss påverkas inte alls av Coronasmittan, eller iallafall i en ganska begränsad omfattning. Visst, vi måste alla skydda oss från smitta för ingen vet vem som drabbas med den yttersta konsekvensen – döden – eller vem som går symptomfri ur sjukdomen. Men för många rullar ändå vardagen på ungefär som vanligt. Man har sitt jobb, sin inkomst och möjligen är fritiden lite mer blek än den var för ett år sedan.
Andra har mist jobbet eller riskerar att mista det, framtiden är osäker. Krögare tvingas till konkurs och andra företagare likaså. De kan räkna sig till förlorarna.

Foto: Annika Persson, Precious People Photographer.

En bransch som sällan nämns är frisörbranschen. Frisörer är enligt min erfarenhet en kategori hantverkare som ses på lite med ett leende av många. ”Klippa lite hår – det är väl egentligen inte något riktigt jobb?” Jag har varit gift med en frisör, en frisörmästare i fyrtio år. Jag har lärt mig mycket under de här åren om yrkets villkor. Det är inte vem som helst som klarar av att jobba som frisör och ännu färre som gör det i mer än fyrtio år. Det är ett tufft jobb både fysiskt och psykiskt. Och det är närkontakt med människor, fysisk kontakt. Det är ju förutsättningen för jobbet.


”Håll ut, håll avstånd, undvik kontakt med andra människor”. Det är budskapet från allt från kungen själv till statsministern, till den numera med stjärnstatus behängda Tegnell. Men det kan inte en frisör leva upp till. Frisören måste ta i sina kunder, om han eller hon har några vill säga. Kunderna har ju fått uppmaningen att inte gå i butiker, på gym eller till frisören. Men också hos frisören rullar räkningarna in var och varannan dag. Hyror, löner och inte minst skatter ska ju betalas antingen det görs några klipp eller ej (ursäkta den gamla vitsen). Jo, men det finns ju jättemycket stödpaket till företagen. Det säger ju regeringen varje gång en företagare gnäller – och gnäller gör ju företagarna hela tiden eller hur?
NEJ! Det finns inga fungerande stödpaket som öser pengar över småföretagen. Jo, de finns i politikernas retorik men i praktiken fungerar de dåligt eller inte alls. Så nej, några pengar rullar inte in ens varannan dag, De rullar inte in alls för tillfället. Kanske kommer det något besked om när man kan söka vissa stöd efter den 15:e februari men då kan det vara försent, för frisören precis som för krögaren och alla anställda som skramlar med kastruller eller klipper med saxen i luften. Under tiden sitter statsministern och hans fru i statstelevisionen och pratar om köttgrytor. Inte så konstigt egentligen för de är ju runt dessa politiker trivs bäst. Men frisören, krögaren, caféägaren och butiksbiträdet har ingen köttgryta att se fram emot. De tillhör kategorien förlorare i spåren efter pandemin. Kanske blir följden av det att också statsministerns köttgryta blir magrare när skatteintäkterna gör en störtdykning pga av alla konkurser men det blir inte för allt annat först fått stryka på foten.

Vinnare eller förlorare – vilket lag tillhör du?

/Bosse

…och julen varar än till påska.

Sitter på mitt hemmakontor, för övrigt det enda kontor jag har nuförtiden och ser stora lappvantar falla över Hässleholm. Efter att ha firat en grön jul är nu också Skåne vitt av snö sedan några dagar och just idag är snöfallet särskilt ymnigt, åtminstone här i norra Skåne.
Jag är inte någon vintermänniska och så här års brukar en resa till varmare breddgrader vara i antågande. Men så blir det ju inte i år som väl är allom bekant. I år ska vi genomlida hela den skånska vintern utan avbrott. Nu gäller det att inte gå bananas, få en vinterdepression och tappa modet helt. Då inställer sig frågan hur länge vintern tänker stanna här i de sydligaste delarna av landet? Det är frågan som ingen, absolut ingen kan ge svar på. Kanske är det över redan i mars eller så är det långkalsonger på till långt fram i maj. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan.

I år infaller påsken första veckan i april. De flesta av oss har sedan länge kastat ut julen vid det laget men vintern kan fortfarande vara närvarande till och med här i Skåne. Och att julen skulle vara fram till påsk dementeras redan i visan ”för där emellan kommer fastan”. I många länder städas julen ut redan trettondedag jul medan vi här i Sverige väntar till tjugonde dag jul som bekant. Men vi gör ju inte som andra i det här landet. Det har vi lärt oss, om inte förr så i år.

Det finns ett talesätt som säger att man inte ska önska livet ur sig när man vill att tiden ska gå fort fram till en viss händelse och det är en klokskap som blir allt mer påtaglig ju äldre man blir. Tiden går som många av oss vet fortare ju äldre man blir. Det som var en evighet när man var barn är blott en blinkning när man blivit gammal. Likafullt är det svårt för en sådan som jag, en icke vintermänniska att inte längta till våren. På samma gång vill jag inte att tiden ska rusa. Ännu en paradox i livet.

I denna tid blir därför vintern lite extra lång misstänker jag. Få sociala kontakter, inga kulturevenemang att förgylla tillvaron med och emellanåt grått och rått väder. Kanske är snön då ändå en välsignelse. Landskapet blir lite ljusare. Kylan inte lika inträngande och vill solen bara visa sig också så kan utomhusvistelse vara en av livets njutningar i denna annars så mörka tid.

I skrivande stund är det vecka 1 2021. Återstår några veckor ännu i mörker. När vecka 8 , sista veckan i februari är här har ljuset återvänt någorlunda i de södra delarna av landet och man kan skönja en stundande vår. Och med ljuset väcks livsandarna och energin flödar in i den vintertrötta kroppen. Någon gång i mars brukar det dyka upp någon solig dag och vi kan dricka den första koppen kaffe på altanen. Nu kommer den tid då man kan njuta av naturens uppvaknande, knoppar som snart ska brista, snödroppar som tittar upp ur jorden och fågelsången som åter ljuder runtom i trädgården. Det finns med andra ord hopp, hopp om ännu en vår och burken med D-vitaminer kan ställas undan och ersättas med solljus.

Håll ut!

/Bosse