En dag fick jag en bror.

Hej!

Jo, så är det. Precis som det står i rubriken så fick jag en bror en dag. Vad är det för konstigt med det då, undrar du? Folk får väl en bror nära nog varenda dag runtom på vår jord?
Så är det såklart. Men jag fick min bror ungefär fyra månader efter att min mor avlidit och sådär en tjugonio år efter att min pappa dog. Ändå var det en helbror, samma mamma, samma pappa.
Och det var ungefär så han presenterade sig när han ringde mig en tisdag eftermiddag i början på 2006. Först trodde jag att det var en skojare som var ute efter något arv efter min (i själva verket vår) mamma. Nu föreföll det ganska osannolikt eftersom arvet efter mamma inte var så där enormt att det skulle vara värt besväret. Det visade sig ganska snart att min bror var i högsta grad verklig och äkta. Han föddes 1956 närmare bestämt och blev några månader efter sin födelse bortadopterad. Jag har nämnt det i tidigare blogg.

Några dagar innan denna tisdag hade dåvarande presidenten i den Rotaryklubb som jag tillhör och vid denna tidpunkt var relativt ny medlem i ringt mig för att be mig hålla mitt sk. egoföredrag, berätta om mig själv och min bakgrund för övriga medlemmar vid ett lunchmöte.
Mitt svar var naturligtvis att det gjorde jag såklart och ”att något spännande händer

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

det väl alltid på några dagar” som jag kunde berätta om. Och det gjorde det ju. Jag fick en bror på gamla dagar.

När allt det här var överståndet och jag hade hunnit träffa min bror några gånger började jag ändå fundera runt omkring det hela. Gert som min bror heter föddes alltså 1956 och vår mamma dog på hösten 2005. Det är fyrtionio år, fyrtionio år som vår mamma behöll denna hemlighet för sig själv och tog den med sig i graven. Efter bouppteckning och städning av hennes lägenhet fanns inget som ens antydde att jag hade en bror.
Hur bär man en sådan hemlighet genom ett helt liv? Hur påverkar det en människa? Hur påverkade det vår mamma? Kan man bara lägga sådant till sidan? Bubblar det inte inne i huvudet mer eller mindre varje dag. Ja, alla dessa frågor lär bli obesvarade.
I samband med att Gert kontaktade mig ringde jag till mammas barndomsvän från hennes fosterhem på Öland. Det var inte så mycket information jag fick men något lite som kanske ändå säger något om den generationens sätt att hantera situationer som denna.
Att vara ogift och få barn på 50-talet var inte riktigt socialt accepterat. Utomäktenskapliga barn var oäkta och mamman betraktades nog som mer eller mindre lösaktig vilket min mamma verkligen inte var. Pappan kom lindrigare undan. Att bli mamma två gånger till två oäktingar var såklart ännu värre. Enligt mammas barndomsvän, fostersyster om ni så vill, blev det ”för mycket” och det kan man ju förstå. Frågan är dock om det blev för mycket för vår mamma, vår pappa eller för barnavårdsmyndigheterna? Det lär vi heller aldrig få veta. Hursomhelst med det så blev det adoption och Gert försvann bort till en annan familj. Själv har jag försökt att leta i de innersta minnesvindlingarna i hjärnan men inte hittat en enda liten minnesbild från detta. Det blev därför en fullkomlig överraskning för mig när min bror hörde av sig fyrtionio år senare.

Mig veterligen var min mamma pappa ”trogen” livet ut. Om hon hade någon kärleksrelation med någon annan efter att hon träffat min pappa var det inget jag någonsin märkte eller på något sätt kunde misstänka. Hur ett sådant liv kan ha tett sig kan man bara spekulera i. Som ”oäktingen” hade ju inte heller jag tillgång till familjens man. Det här var aldrig något som diskuterades varken mellan min mamma och mig och definitivt inte med min far. Vilka diskussioner som eventuellt var mellan mamma och pappa har jag ingen aning om men det är min tro att det hela inte var förhandlingsbart.
När vi alla blev äldre och jag blivit vuxen insåg emellertid min pappa sin egen förgänglighet. Hans fru visste om min existens, om hon däremot kände till min brors vet jag inte. Mina fem halvsyskon kände däremot inte till vår existens och min far ville därför dölja detta för dem även efter sin egen död. För att lyckas i sitt uppsåt ville min pappa därför att jag skulle avsäga mig mitt arv. Han var dock inte sämre än att ville kompensera mig för detta genom att erbjuda mig en summa pengar medan han fortfarande levde.
Vid tillfället, i början på sjuttiotalet hade jag inga större betänkligheter kring detta. Under hela min uppväxt hade jag av min mamma fått lära mig att ”skydda” pappa från upptäckt. Det fanns en obrottslig lojalitet mot honom. Nu kan jag ha blandade känslor kring detta.
Nu bar det sig inte bättre än att efter min pappas död blev jag ändå förmånstagare till en kapitalförsäkring som fick delas mellan de sex syskonen (fem + jag) och därmed kom min existens till kännedom för mina fem halvsyskon. Deras reaktion vet jag inget om. Sanningen är att att jag kontaktade pappas fru Ingrid och hörde hennes åsikt. Skulle jag avstå även detta? Obrottsligt lojal. Hon tyckte dock inte det. Jag var i min fulla rätt sa hon.
Ingen av mina halvsyskon har någonsin sökt kontakt med mig och i rättvisans namn har inte heller jag sökt kontakt med någon av dem.

Det är ju inget unikt med hemliga otrohetsaffärer i historien. Det har förekommit i alla samhällsskikt från kungahus till torp. Oäkta barn har kommit till världen och framförallt kvinnor har varit det femte hjulet. Som en deltagare i detta kan man ändå inte låta bli att fundera kring hur tankar och känslor har sett ut hos de olika inblandade parterna. Hur tänkte min pappa kring detta? Var det en liten krydda i tillvaron att smyga iväg och träffa den ”andra kvinnan”? Hade han fler älskarinnor? Några ytterligare oäkta barn tycks i alla fall inte finnas. Eller var han ohjälpligt förälskad i min mamma men socialt oförmögen att kunna bryta upp från sin familj och leva med den han älskade? Vem vet? Hur det verkligen var får vi aldrig veta.  Kanske visste inte ens min mamma hur det verkligen låg till
Vid min fars bortgång tog det flera veckor innan det kom till vår kännedom. Mammas barndomsvän som jag tidigare har nämnt såg dödsannonsen i tidningen (Barometern) och kontakta mamma. Jag kunde konstatera att han ringt mig från sjukhuset bara någon dag innan sin bortgång. Kanske visste han att slutet närmade sig? För mig tog det dock flera år innan jag kände någon egentlig sorg.
Vad gjorde då min mamma så obrottsligt lojal och ”trogen”? Också detta förblir en

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

obesvarad fråga. Mamma hade som sagt ingen annan seriös relation med någon annan man under hela sitt långa liv. Under den tid jag bodde hemma upplevde jag aldrig att det fanns någon annan än min pappa. Mamma hade aldrig besök av enskilda män, ingen stannade någonsin över natten och min mamma reste aldrig bort utom när jag följde med eller om hon reste med pappa.
Vid ett par tillfällen reste vi tillsammans alla tre. Vi var bl a i Köpenhamn, i Malmö och i Hamburg.

Varför blev min bror undangömd? Jag kan förstå att mina föräldrar inte berättade om min bror under min barndom men tycker det är lite konstigt att mamma inte sa något när jag blivit vuxen och hade egen familj. Har svårt att föreställa mig att hon lyckats förtränga detta som måste varit något av ett trauma så totalt att det ”glömdes bort”. Jag tycker också att det väl ändå var lite olyckligt att hon hann gå bort innan Gert gav sig tillkänna. Nog hade det väl varit till glädje för henne att se att det trots allt gått bra för för hennes barn och att vi två bröder fått kontakt efter alla år? Och att vi har ett utbyte av varandra.

Blod är tjockare än vatten!

Bosse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s