De misstrodda – det är vi det.

Hej!

Helt ovetenskapligt vill jag påstå att Sverige är det mest kontantovänliga landet i världen. Det finns något totalt ologiskt i hur kontanter hanteras i detta land. Bankerna vill att vi alla ska använda något eller allra helst alla deras system för betalningar. Det kontantlösa samhället ska uppnås. Då är alla problem med lösta tycks man tro. Samtidigt ger Riksbanken ut nya sedlar och de gamla görs ogiltiga. Nya mynt ska också göras och ersätta de gamla. Jag vet att ett syfte är att ”locka fram” gamla sedlar som finns till miljardvärden. Och i stort sett hela kontanthanteringen ses som en svart sektor i samhället. Så är det naturligtvis inte även om det figurerar ansenliga summor i kriminella kretsar och att dessa inte sällan är i form av kontanter.

Samtidigt som bankerna är mycket ovilliga eller till och med helt vägrar att hantera kontanter gör man goda förtjänster på vanligt folks problem med att bli av med kontanterna. Den lilla föreningen som anordnar ett föreningslotteri för att stärka sin kassa eller kanske för att skänka pengarna till något välgörande ändamål får svårt att slussa in lotteriintäkten i transaktionssystemen. Finns det mynt inblandade är det i stort sett omöjligt.

Besvärligt betalmedel i Sverige.

Besvärligt betalmedel i Sverige.

Sedlar kan sättas in på ett bankkonto via en sk servicebox där banken kontrakterat ett annat bolag, t ex Loomis för att hämta pengarna, köra dem till en uppräkningscentral, ofta på mils avstånd från upphämtningsstället. Tre dagar eller fler senare återfinns pengarna på insättarens konto – mot en avgift givetvis. Mynten? Ja, inte vet jag.
Men det finns ju så smidiga betallösningar idag anför vän av elektroniska lösningar och det kontantlösa samhället. Korrekt. Som privatperson kan man t ex ”Swisha”. Det är ju dessutom gratis, eller? Jo, för privatpersoner är det gratis, än så länge. För föreningen i exemplet ovan kostar det dock en krona och femtio öre att ta emot betalningen. Så om föreningen säljer lotter, låt oss säga hundra stycken (antalet i en vanlig lottring) för tio kronor styck så får man en intäkt på ettusen kronor. Om det är sextio olika lottköpare som var och en använder Swish så blir det en kostnad på nittio kronor för föreningen. Om någon väljer att köpa en lott för tio kronor kostar den transaktion alltså 15 % av lottpriset.
Till detta ska man sedan lägga övriga kostnader fast de fanns ju redan tidigare förstås. Skulle man välja att ta betalt med kontanter i stället och deponera intäkten i servicebox blir kostnaden nittiofem kronor för detta. Väljer man att acceptera flera betalsätt för lottförsäljningen kan det bli dubbla gager så att säga, dvs 90 + 95 kronor. Det gäller att tänka både en och två gånger så det inte slutar i ett nollsummespel eller ännu värre i förlust. Var säker på en sak i alla fall. Banken kommer att vinna på ditt lotteri oavsett hur du gör med betalningen och vem som dragit den vinnande lotten. Föreningen kan lätt åka på en nitlott.

Ett ytterligare alternativ som är tekniskt smidigt är kortterminal, t ex iZettle som enkelt kan kopplas till föreningens bankkonto. Även här betalar man per transaktion. Avgiften är högre än för Swish. Den lilla föreningen kan snabbt drabbas av flera olika avgifter för att sköta sin lilla ekonomi vilket naturligtvis måste belasta den egna verksamheten på olika sätt, högre medlemsavgift och begränsningar i verksamheten.
Ovanstående förhållanden och problemställningar gäller i stort oförändrat också för det lilla företaget fast där är kanske transaktionerna desto fler, dvs förtjänsten för bankerna desto större. Och det visar ju sig i de ekonomiska rapporter bankerna lämnar i samband med kvartalsskiften och årsbokslut att alla avgifter som tas ut av kunderna, inte minst de små kunderna ger miljardvinster i andra änden. Det ger utrymme för bonusar i mångmiljonklassen och ska du investera i aktier på den svenska börsen är det kanske just bankaktier du ska satsa på. De ger ofta goda utdelningar nämligen.

Jag tycker det är oansvarigt av statsmakten att ge bankerna helt fria händer avseende kontanthantering i Sverige. I ivern att försvåra hanteringen av oärligt tillskansade kontanter drabbas oskyldiga privatpersoner, mindre föreningar och småföretagare av orimliga, för att inte säga ohemula avgifter och besvärlig hantering av kontanter. Dessutom uppmanar bankerna konsumenten att betala med kort och då samtidigt avrunda uppåt och på det sättet plocka ut kontanter från butikens kassa. Det innebär att det måste finnas en viss mängd växel och då i olika valörer inklusive mynt. För att hålla detta ”sortiment” på pengar så får man gå till banken och växla (i en automat) vilket, hör och häpna, kostar pengar. Butiken tjänar inget på detta (utom möjligen goodwill hos konsumenten som tycker det är smidigt) men banken gör en liten förtjänst att addera till miljarderna.

Bankerna säger att varje gren i deras verksamhet ska betala sig själv och det gör den ju uppenbarligen – med råge. Skulle det nu trots allt gå dåligt för bankerna t ex genom oskicklighet vilket ju hänt som bekant så tar däremot staten sitt ansvar och gräver i skattkistan för att se till att bankerna kommer på fötter igen. Så du, kära skattebetalare och tillika bankkund kommer alltid att få betala inte sällan två gånger eller fler för samma sak men du får sällan eller aldrig betalt när du lånar ut dina surt förvärvade pengar till någon bank.

Man kan verkligen fråga sig varför svenska politiker har så lågt förtroende för sina skattebetalare?

Bosse

Korta fakta:

  • Summan av kontanter (sedlar och mynt) i cirkulation i samhället 2015 var 77 miljarder kronor
  • Det är Riksbanken som tillgodoser samhällets behov av sedlar och mynt. Kontanterna distribueras via Bankernas Depå AB till sk. värdebolag och vidare till bankernas uttagsautomater.
Annons

Den f-bannade senapskålen

Hej!

Tillhör du dem som älskar ruccola (ska enl Språkrådet stavas rucola)? De senaste decenniet har denna maskrosliknande salladsväxt vunnit mark i vårt land. Växten som på svenska också kan kallas senapskål beskrevs dock redan av Carl von Linné på sin tid. Ursprungligen kommer växten från Sydeuropa. Italien, Spanien och Frankrike är länder den stammar ifrån. Det är ju också där den från början förekommer i diverse maträtter.

Ett par sorgsna ruccolablad sänker denna annars så fräscha croissant.

Ett par sorgsna ruccolablad sänker denna annars så fräscha croissant.

Som allt annat i vår globaliserade värld har den numera vunnit mark långt utanför sina naturliga områden. Dock reproducerar sig växten inte i Sverige. Däremot finns den i överflöd i våra grönsaksdiskar och på landets krogar. Ett par ruccolablad kan man alltid slänga på en ostmacka eller dränka en pizza med. ”Serveras med ruccolasallad” är en vanligt förekommande text på diverse menykort.
Och det finns en försvarlig andel svenskar som fullkomligt älskar dessa ”maskrosblad”. Beska, inte sällan vissna och inte ens dekorativa hyllas dessa blad som en kulinarisk läckerhet. Jag säger: NEJ TACK!

Ruccola, rucola eller senapskål, vilket ni vill tycker jag är bland det mest trista jag kan stoppa i min mun, möjligen med undantag av snus. Precis som jag hävdar ovan är det en vissen, besk ursäkt för en grönsak som tar plats i stället för en fräsch, krispig sallad sammansatt av goda och vackra grönsaker i sprakande färger.
Så nej, kära ruccolavänner vi delar inte denna passion för senapskål. Ni får min portion också. Jag skänker den med glädje till dig och avstår hellre den delen av tallriksmodellen än förpestar min måltid med ruccola. Det förvånar föga att Italien byter regering varannan vecka eller att maffian kan härja fritt i detta land. Vem orkar ta sig an något väsentligt när sådan grönsak står på menyn.
Spanien har ju heller inte haft det lätt, en ekonomi i nedgång, tjurrusningar och tomatkrig säger det mesta. Min analys är att det är ruccolans fel. Ät tomaterna och kasta ruccola på varandra i stället så kommer allt att ordna sig.
Vet inte om det ens är lönt att nämna Frankrike i detta sammanhang? Personligen tycker jag att ruccola till camembert är ett riktigt bottennapp när man kan äta friterad persilja och hjortronsylt.

En god ostmacka förvandlas till en besk och vissen upplevelse

En god ostmacka förvandlas till en besk och vissen upplevelse

Och här hemma i Sverige, vem kan tänka sig ruccola till kräftorna? Potatismos, stekt strömming och – ruccola? Nej, skulle inte tro det.
Här i Hässleholm har den viktigaste politiska frågan på länge varit en viss musikpaviljongs vara eller inte vara. Nu vill förespråkarna för detta monument över en svunnen tid starta ett alldeles eget politiskt parti med detta som huvudfråga. Om detta kan man tycka vad man vill men personligen tycker jag frågan om att bannlysa ruccolan känns betydligt mer angelägen. Därför har jag allvarliga planer på att starta partiet BRUD – Bannlys Ruccola Utan Dispens.

Menar jag allvar?

Bosse 

Jag vaknade en morgon

Hej!

När jag vaknade i morse konstaterade jag att jag inte var död. Det var på något sätt hoppingivande trots att jag kände smärta i axlarna och att ögonen inte riktigt hade vaknat lika mycket som jag själv. Dessutom hade kudden varit aggressiv och ställt till det ordentligt med de få hårstrån som fortfarande envisas med att häcka på min skalle. Om jag hade varit död är jag säker på att jag bara vänt mig om och sovit vidare till en lämpligare tidpunkt att vakna.
Jag tror det var Björn Skifs som en gång sa att ”om man vaknar en morgon och inte har ont någonstans är man förmodligen död”. Jag har tagit fasta på det och då känns det just hoppingivande när man vaknar och har lite ont någonstans. För en vacker morgon någon gång i framtiden vaknar man sannolikt och har inte ont någonstans och då kanske man är död. Jag finner det troligt att då är det inte lönt att stiga upp den dagen.

Men idag var jag alltså inte död så nu har jag stigit upp, kammat testarna, lipat åt den dumma kudden och börjat leva en dag till.

Visst kan drömmar vara underligt ologiska?

Bosse

På Harley genom Europa, del 3 – hemresan

Hej!

Efter några dagar i Barcelona med en avslutande konsert med Rolling Stones var det åter dags att packa våra motorcyklar för att vända kosan norrut mot Sverige. Spanska vägar är underbara att köra på, jämna som salsgolv och alls inte som våra med alla lagningar och lappningar, potthål och ibland rent livsfarliga hål mitt i vägbanan. Körteknik med motorcykel (i viss mån också med bil) innebär bl a att man ser så långt fram som möjligt. När du ska ta en kurva ska blicken söka sig till vad man brukar kalla ”the vanishing point”, dvs där du vill gå ur kurvan. Om vägen är dålig måste du samtidigt hålla koll på vägen alldeles framför hojen för att se hål, bulor och annat som kan innebära obehagliga överraskningar. Problemet är inte lika stort i andra länder där kvalitén på vägarna i allmänhet är bättre än här hemma.

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Vi rullar på en bit upp i Frankrike. Dag två sätter vi åter kurs på Alsace. Vi lyckas hamna på en nära nog spikrak väg söder om Strasbourg. Vägen är helt öde när vi åker i långt mer än en timme utan att möta ett enda fordon. Vi kör inte ikapp någon heller. Det är bara vi fyra människor på hela vägsträckan. Inga skyltar någonstans. Det är som att köra på en flera mil lång landningsbana. Det blir efter en stund nästan kusligt. Var leder denna väg? Slutar den i ett stup? Till slut når vi åter bebyggda trakter. Än idag vet jag inte vad det var för en konstig väg vi hamnade på.
Den här dagen stannar vi i Ribeauvillé i regionen Alsace. Vi tar in på ett trevligt hotell och hittar en trevlig restaurang där vi njuter lokala läckerheter (choucroute).

Vi har nu varit på resande fot i två veckor. Mina jeans har gått sönder i vecken vid knäna så jag ser verkligen cool ut. Ingen färdigköpt patina här inte. Jag behöver inte hänga upp dem på kvällarna heller, de står bra för sig själva i ett hörn på hotellrummet.
Med dessa förutsättningar avseende klädval kliver vi in på vinhuset Hügel i Riquewihr. Fyra, vid det här laget, ganska ”ankomna” bikers i lätt slitna och faktiskt ganska skitiga kläder. Vi hälsar och ser hur fyra glas ställs fram för att bjuda på ett smakprov ur sortimentet. Men vi är inte riktigt vad personalen tror och vad vår klädsel utstrålar. Vi är faktiskt pålästa och är inte här av en slump. Vi är här på rekommendation från vinkännaren Håkan Nilsson från Helsingborg. Han har bl a skrivit boken Provsmakning i Alsace. Har köpt den personligen av Håkan vid en vinprovning med Munskänkarna i Hässleholm. Tog mig friheten att ta en kopia på en översiktskarta i boken och den har vi använt som guide när vi besöker vinhus i området.
När vi refererar till Håkan Nilsson händer något lustigt. De framställda flaskorna bärs ut och nya kommer in tillsammans med fler glas. Håkan Nilsson känner man till – och tycker om. Han har skrivit om vinhuset på ett bra sätt och vi är naturligtvis inte de första som kommer hit med Håkans bok i bagaget. Vi är bara de första som ser ut som bovar och banditer. Hunden och håren…

Berit på vinhuset Hügel.

Berit på vinhuset Hügel.

Vi har redan några vinflaskor i vår packning, nämligen några trevliga flaskor från vinhuset Chapoutier i Tain l´Hermitage i Rhonedalens norra del som vi besökte dagen innan. Chapoutier gör utmärkta viner bl a på druvor (Syrah) från Hermitage-kullens sydsida som avgränsar staden i norr. Här i Tain är doften av choklad påtaglig för här hittar man nämligen också chokladhuset Valrhona.
Hur ska vi nu få plats med allt på en motorcykel? Berit har dock väskor som är ”expandable”. Med hjälp av en dragkedja tycks de kunna bli hur stora som helst. Vi får plats med ytterligare åtta (vill jag minnas) flaskor från vinhuset Hügel. Nöjda med detta har vi shoppat färdigt. Nästa dag styr vi vidare norrut och in i Tyskland.

Efter en ganska charmlös etapp på tyska Autobahn når vi den däremot mycket charmiga staden Celle i norra Tyskland. Det blir dagens övernattningsställe. Efter incheckning på ett modernt hotell där vi har sällskap av flera bussresenärer tar vi en promenad på stan och landar så småningom på en indisk restaurang.
Efter att vi nästa morgon vid frukostbuffén chockat bussresenärerna med vår uppsyn är det dags för avfärd. Det börjar dugga lite lätt när vi packar hojarna. Vi sätter av mot Sverige. När vi kört en knapp mil och kommit upp på Autobahn igen duggar det inte längre, det regnar. Ganska snart vräker det ner. Det är som att köra i en svärm småspik, i alla fall om man som jag kör med öppen hjälm. Dessutom ser man allt i ett töcken. Glasögonen blir ju fulla med vatten och rutan likaså. Jag har i två veckor blivit hånad för att jag släpat på en Gore-Texjacka när solen lyst från en klarblå himmel varje dag. Nu kommer den jackan väl till pass.

Regnet håller i sig och blir snarare mer intensivt än avtar. När vi når bron som leder över mot Fehrman (Puttgarden) står husvagnsekipagen på rad efter vägkanten. Det blåser kraftigt och att då köra över bron kan vara direkt farligt med det vindfång en husvagn utgör.
Det är inte så roligt att köra över med motorcykel heller faktiskt. Man får luta emot ordentligt i sidvinden. Vi kommer dock över säkert och fortsätter mot färjan som ska ta oss till Rödby i Danmark. Det är sådär kul att köra på stålgallret upp på färjan. Regnet gör att det är väldigt halt.
I Danmark fortsätter det intensiva regnandet. Mina stövlar är genomsura. Jag är inne på sista paret handskar jag har med mig. De väger hur mycket som helst av vatten. Det är som tur är varmt ute så ingen av oss fryser. Någonstans innan Öresundsbron börjar min Gore-Texjacka tröttna och jag kan förnimma att regnet börjar ta hem vinsten. När vi passerat brofästet på den svenska sidan stannar vi för att ta farväl av varandra. Ylva och Lars ska åka hemåt mot Simrishamn medan Berit och jag ska fortsätta mot Hässleholm. Vi kan inte annat än skratta. Vi är dyngsura efter dagens nära nog sjuttio mil långa körning. I stort sätt alla i hällande regn. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans så en dags regn räcker inte för att få oss på dåligt humör.

Sista störtskuren kommer i höjd med Finjasjön, några få kilometer från vårt hem. Väl hemma på uppfarten åker stövlar, jacka och regnbyxor av. Strumporna vrids ur och stövlarna fylls med tidningspapper. Drygt femhundra mil är avverkade på två veckor. Vi är hemma oskadda (även om det var obehagligt nära utanför Cannes) och med bagaget fyllt med mycket mer än en flock vinflaskor. Ett underbart minne som håller i sig än idag, tretton år senare.

”Live to ride – ride to live!”

Bosse

På Harley genom Europa, del 2

Hej!

I förra bloggen om vår Europatripp 2003 hade vi hunnit fram till Cap dÁdge och fått en fantastisk musselsoppa efter en strapatsrik resa från Antibes.
Efter en god natts sömn (vi hade ju fått både god mat och en flaska vin kvällen innan) var det åter dags att ge sig ut på vägarna i Camargue för den sista etappen ner till Barcelona. Med en rejäl frukost i magen packade vi våra motorcyklar. Det var då jag såg det. Det fanns ingen luft i mitt bakhjul. Jag hade fått punktering – en pyspunka och under natten hade all luft försvunnit ur bakdäcket.
Bara en sak att göra. Ta sig till närmaste Harley-verkstad och få det fixat. Att försöka laga på plats var inte att tänka på. Sagt och gjort, jag ringde SOS International och förklarade att det ”var jag igen” och kunde de fixa en bärgare? Jodå, efter mindre än en halvtimme var bärgaren på plats och dagens etapp inleddes i hytten på lastbilen. Vi hade kollat upp var närmsta Harley-verkstad fanns och det var i staden Bèziers. Den låg i alla fall åt rätt håll längs med A9 som leder ner mot Barcelona.
Där drack vi kaffe tvärs över gatan från verkstaden sett, kunde köpa ännu en souvenirtröja i Harley-butiken och snacka lite med verkstaden. Det visade sig vara en pytteliten stålcord som krupit in i däcket och orsakat punkteringen. Sannolikt hade den smugit sig in dagen innan när jag tvingades ut på vägrenen i samband med olyckan i Cannes.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Resten av resan ner till Barcelona gick utan ytterligare problem. Ja, det vill säga Lasses Road King fortsatte att sörpla i sig olja i nära nog samma omfattning som den drack bensin. Lasse hade lämnat in sin maskin till ”världens bästa Harley-mek” någonstans på den skånska landsbygden. Han visste hur man fick fart på en trött Evo. Men trimningen blev inte så lyckad som förespeglats och minns jag rätt lämnade Lars senare sin hoj till en mer kompetent verkstad och fick ordning på maskinen. Hela vårt lager av medhavd olja gick ner i Lasses hoj. Som tur var drack varken Berits eller min hoj någon olja under resan. Originaldelar även när man trimmar kan vara ett klokt val. Och i vilket fall som helst ska man välja beprövade delar och en duktig mekaniker. Själv hade jag 2001 bytt min kam till en Screami´n Eagle (SE-4 vill jag minnas) och satt in ett Dyna 2000 dual-fire tändsystem. Fick Heritagen att gå mycket bättre men med bibehållen hållbarhet och utan ”biverkningar”.

Barc_13

Ylva tröttnar aldrig på att hålla om Lars – antingen hon sitter bak på hans Harley eller inte.

Vi lyckades så småningom i alla fall krångla oss in till centrum i Barcelona med värkande kopplingshand efter mycket köande i infartslederna. Varmt var det också, närmare 40 grader (än 37) i luften. Vårt enkla hotell låg bara knappt hundra meter från La Rambla. Ylva hade bokat och försäkrat sig om att det fanns garage för motorcyklarna. Det dånade ordentligt i den smala gränden när vi körde fram till hotellentrén. Vi checkade in med vår packning och frågade efter garaget. Tjejen i receptionen visade oss ett lagerrum bakom receptionen. Fyra trappor ner från gatan till receptionen och två ytterligare till lagerrummet. Hon hade missförstått och trodde vi kom på varsin trampcykel. Ridå!

Mer eller mindre galna människor finns det gått om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Mer eller mindre galna människor finns det gott om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Ett kvarter bort hittade vi ett parkeringsgarage och där låste vi samman våra hojar som vi gjort tidigare under veckan. Där stod de sedan och var orörda när vi hämtade dem några dagar senare.
Barcelona fullkomligt kokade av Harley-Davidson. ca 50.000 hade kommit till stan för att delta i 100-årsjubiléet. Italienarna var mest galna. De körde Ramblan upp och ner vilt gasande så avgassmällarna ekade mellan husen. På festområdet fanns tusentals Harleys uppställda i alla tänkbara modeller – och en del otänkbara. Det enorma menageri av människor som rörde sig där och inne i stan var också i många fall osannolika. Den ena exhibitionisten överglänste den andra.
Inne på festområdet fanns butiker, utställningar och scener av olika slag – som sig bör på en mc-träff. Vi träffade på en del folk som vi kände från HOG (Harley Owners Group). Jag hade varit på en kurs i södra Frankrike ett år tidigare och fått en del nya kontakter från olika länder runt om i Europa, Afrika och Saudi-Arabien.
Vi kunde också hämta ut våra konsertbiljetter som bokat hemifrån. Sista kvällen i Barcelona hade nämligen Rolling Stones en konsert  på Palau Saint Jordi i anslutning till festområdet. Där var vi och ungefär 100.000 andra galningar och såg Mick Jagger och de andra medlemmarna i bandet spela. Jag har letat efter några bilder från detta men kan inte hitta några tyvärr.
Rolling Stones-konserten blev en värdig avslutning på vårt Barcelonabesök.

Ett litet bildgalleri

Klicka på bilderna för större.

Gissar att Barcelonas befolkning drog en lättnadens suck när vi, 50.000 halvtokiga Harley-Davidson-entusiaster lämnade staden med mullrande maskiner, skrikande sirener och en sista ljudlig avgassmäll.

Fortsättning följer.

Barcelona – alltid värt ett besök!

Bosse