En dag fick jag en bror.

Hej!

Jo, så är det. Precis som det står i rubriken så fick jag en bror en dag. Vad är det för konstigt med det då, undrar du? Folk får väl en bror nära nog varenda dag runtom på vår jord?
Så är det såklart. Men jag fick min bror ungefär fyra månader efter att min mor avlidit och sådär en tjugonio år efter att min pappa dog. Ändå var det en helbror, samma mamma, samma pappa.
Och det var ungefär så han presenterade sig när han ringde mig en tisdag eftermiddag i början på 2006. Först trodde jag att det var en skojare som var ute efter något arv efter min (i själva verket vår) mamma. Nu föreföll det ganska osannolikt eftersom arvet efter mamma inte var så där enormt att det skulle vara värt besväret. Det visade sig ganska snart att min bror var i högsta grad verklig och äkta. Han föddes 1956 närmare bestämt och blev några månader efter sin födelse bortadopterad. Jag har nämnt det i tidigare blogg.

Några dagar innan denna tisdag hade dåvarande presidenten i den Rotaryklubb som jag tillhör och vid denna tidpunkt var relativt ny medlem i ringt mig för att be mig hålla mitt sk. egoföredrag, berätta om mig själv och min bakgrund för övriga medlemmar vid ett lunchmöte.
Mitt svar var naturligtvis att det gjorde jag såklart och ”att något spännande händer

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

det väl alltid på några dagar” som jag kunde berätta om. Och det gjorde det ju. Jag fick en bror på gamla dagar.

När allt det här var överståndet och jag hade hunnit träffa min bror några gånger började jag ändå fundera runt omkring det hela. Gert som min bror heter föddes alltså 1956 och vår mamma dog på hösten 2005. Det är fyrtionio år, fyrtionio år som vår mamma behöll denna hemlighet för sig själv och tog den med sig i graven. Efter bouppteckning och städning av hennes lägenhet fanns inget som ens antydde att jag hade en bror.
Hur bär man en sådan hemlighet genom ett helt liv? Hur påverkar det en människa? Hur påverkade det vår mamma? Kan man bara lägga sådant till sidan? Bubblar det inte inne i huvudet mer eller mindre varje dag. Ja, alla dessa frågor lär bli obesvarade.
I samband med att Gert kontaktade mig ringde jag till mammas barndomsvän från hennes fosterhem på Öland. Det var inte så mycket information jag fick men något lite som kanske ändå säger något om den generationens sätt att hantera situationer som denna.
Att vara ogift och få barn på 50-talet var inte riktigt socialt accepterat. Utomäktenskapliga barn var oäkta och mamman betraktades nog som mer eller mindre lösaktig vilket min mamma verkligen inte var. Pappan kom lindrigare undan. Att bli mamma två gånger till två oäktingar var såklart ännu värre. Enligt mammas barndomsvän, fostersyster om ni så vill, blev det ”för mycket” och det kan man ju förstå. Frågan är dock om det blev för mycket för vår mamma, vår pappa eller för barnavårdsmyndigheterna? Det lär vi heller aldrig få veta. Hursomhelst med det så blev det adoption och Gert försvann bort till en annan familj. Själv har jag försökt att leta i de innersta minnesvindlingarna i hjärnan men inte hittat en enda liten minnesbild från detta. Det blev därför en fullkomlig överraskning för mig när min bror hörde av sig fyrtionio år senare.

Mig veterligen var min mamma pappa ”trogen” livet ut. Om hon hade någon kärleksrelation med någon annan efter att hon träffat min pappa var det inget jag någonsin märkte eller på något sätt kunde misstänka. Hur ett sådant liv kan ha tett sig kan man bara spekulera i. Som ”oäktingen” hade ju inte heller jag tillgång till familjens man. Det här var aldrig något som diskuterades varken mellan min mamma och mig och definitivt inte med min far. Vilka diskussioner som eventuellt var mellan mamma och pappa har jag ingen aning om men det är min tro att det hela inte var förhandlingsbart.
När vi alla blev äldre och jag blivit vuxen insåg emellertid min pappa sin egen förgänglighet. Hans fru visste om min existens, om hon däremot kände till min brors vet jag inte. Mina fem halvsyskon kände däremot inte till vår existens och min far ville därför dölja detta för dem även efter sin egen död. För att lyckas i sitt uppsåt ville min pappa därför att jag skulle avsäga mig mitt arv. Han var dock inte sämre än att ville kompensera mig för detta genom att erbjuda mig en summa pengar medan han fortfarande levde.
Vid tillfället, i början på sjuttiotalet hade jag inga större betänkligheter kring detta. Under hela min uppväxt hade jag av min mamma fått lära mig att ”skydda” pappa från upptäckt. Det fanns en obrottslig lojalitet mot honom. Nu kan jag ha blandade känslor kring detta.
Nu bar det sig inte bättre än att efter min pappas död blev jag ändå förmånstagare till en kapitalförsäkring som fick delas mellan de sex syskonen (fem + jag) och därmed kom min existens till kännedom för mina fem halvsyskon¹. Deras reaktion vet jag inget om. Sanningen är att jag kontaktade pappas fru Ingegerd och hörde hennes åsikt. Skulle jag avstå även detta? Obrottsligt lojal. Hon tyckte dock inte det. Jag var i min fulla rätt sa hon.
Ingen av mina halvsyskon har någonsin sökt kontakt med mig och i rättvisans namn har inte heller jag sökt kontakt med någon av dem¹.

Det är ju inget unikt med hemliga otrohetsaffärer i historien. Det har förekommit i alla samhällsskikt från kungahus till torp. Oäkta barn har kommit till världen och framförallt kvinnor har varit det femte hjulet. Som en deltagare i detta kan man ändå inte låta bli att fundera kring hur tankar och känslor har sett ut hos de olika inblandade parterna. Hur tänkte min pappa kring detta? Var det en liten krydda i tillvaron att smyga iväg och träffa den ”andra kvinnan”? Hade han fler älskarinnor? Några ytterligare oäkta barn tycks i alla fall inte finnas. Eller var han ohjälpligt förälskad i min mamma men socialt oförmögen att kunna bryta upp från sin familj och leva med den han älskade? Vem vet? Hur det verkligen var får vi aldrig veta.  Kanske visste inte ens min mamma hur det verkligen låg till.
Vid min fars bortgång tog det flera veckor innan det kom till vår kännedom. Mammas barndomsvän som jag tidigare har nämnt såg dödsannonsen i tidningen (Barometern) och kontaktade mamma. Jag kunde konstatera att han ringt mig från sjukhuset bara någon dag innan sin bortgång. Kanske visste han att slutet närmade sig? För mig tog det dock flera år innan jag kände någon egentlig sorg.
Vad gjorde då min mamma så obrottsligt lojal och ”trogen”? Också detta förblir en

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

obesvarad fråga. Mamma hade som sagt ingen annan seriös relation med någon annan man under hela sitt långa liv. Under den tid jag bodde hemma upplevde jag aldrig att det fanns någon annan än min pappa. Mamma hade aldrig besök av enskilda män, ingen stannade någonsin över natten och min mamma reste aldrig bort utom när jag följde med eller om hon reste med pappa.
Vid ett par tillfällen reste vi tillsammans alla tre. Vi var bl a i Köpenhamn, i Malmö och i Hamburg.

Varför blev min bror undangömd? Jag kan förstå att mina föräldrar inte berättade om min bror under min barndom men tycker det är lite konstigt att mamma inte sa något när jag blivit vuxen och hade egen familj. Har svårt att föreställa mig att hon lyckats förtränga detta som måste varit något av ett trauma så totalt att det ”glömdes bort”. Jag tycker också att det väl ändå var lite olyckligt att hon hann gå bort innan Gert gav sig tillkänna. Nog hade det väl varit till glädje för henne att se att det trots allt gått bra för för hennes barn och att vi två bröder fått kontakt efter alla år? Och att vi har ett utbyte av varandra.

Blod är tjockare än vatten!

Bosse

Uppdatering 2019-04-16

1: Den 11 april 2019 fick jag ett brev på posten från min ena halvbror, den yngste i syskonskaran. I brevet skriver min halvbror att han ”i dagarna har fått vetskap om att du finns…”. Det leder till slutsatsen att mina halvsyskon trots allt inte känt till min existens och ännu mindre Gerts.
Nu ska vi i alla fall mötas och det kan kanske räta ut en del frågetecken kring min far och kring det förhållande han hade med min mor.

Oäkta barn på bygden och i sta´n.

Hej!

Har forskat lite om min släkt, inte särskilt mycket och inte särskilt länge. Förmodar att det är ett tecken på ålder när man börjar titta bakåt. Jag tycker dock att jag ändå ser mest framåt men det är ju klart att horisonten kommer närmare och närmare och det förflutna är längre än vad framtiden kommer att bli oavsett om den blir kort eller något längre – det ligger i sakens natur.

Själv är jag född 1953 i Kalmar. Son till en ensamstående mamma, en oäkting som det hette på den tiden. Som ensambarn växte jag upp med min mamma som jobbade som kallskänka. Vi bodde först på Sjöbrings väg 3 i Kalmar, granne med sjuksköterskeskolan. Exakt när vi flyttade från den lilla ettan minns jag inte men det var innan jag började i lekskolan (det är väl dagens förskola eller 0:an?). Flytten gick lite längre bort i samma kvarter till Falkenbergsvägen 27 i samma bostadsområde. Det låg en Konsumbutik i samma hus. Tror det var en lite större enrummare med riktigt kök. I första lägenhet fanns nog bara en kokvrå.
Här på Falkenbergsvägen fick vi också telefon, en svart i bakelit. Det var för övrigt den enda modell som fanns och den var fast monterad, dvs det fanns inget telefonjack utan en liten svart metallåda på väggen där sladden försvann in. Nummerskivan var i blank metall som gav ifrån sig ett distinkt ljud när man vred på den. Med telefonen följde en telefonkatalog över Kalmar riktnummerområde.
Medan vi bodde i den här lägenheten köpte mamma också en grammofon eller radiogrammofon som man sa på den tiden. Tror att den var av märket Radiola eller möjligen Luxor. Första grammofonskivan var en sk. 45-varvare med Frank Sinatra och låten Chicago. Slutligen flyttade vi till en tvårummare på Gethes väg, fortfarande i samma bostadsområde innan vi 1966 Lämnade den gamla hansastaden till förmån för Landskrona. Här hade mamma fått anställning som kallskänkschef på Hotell Öresund med tillhörande Strandpaviljongen.

Jag har i hela mitt liv trott att min mamma var född i Örsjö i Småland. En liten by inte långt från Nybro. Men när jag forskade lite i det visade det sig att så var det inte alls. Mamma föddes den 15 april 1925 i Runstens socken på Öland. I kyrkböckerna står det dessutom en liten anteckning – u.ä, dvs utom äktenskapet. Någon anteckning om fadern finns inte. Hon föddes alltså, liksom jag själv som oäkting.
Mamman, Elsa Maria Ölander var också född på Öland närmare bestämt i Södra Möckleby 29 oktober 1898. Min morfar som alltså inte omnämns i kyrkoböckerna vid anteckningen om min mammas födelse hette John Persson (skomakare?) och var född 1890 i Arby utanför Kalmar.
Elsa Maria och John gifte sig dock och tog (?) namnet Karlsson vilket ju också blev min mammas och följaktligen också mitt efternamn. Min mamma döptes till Karin Margit Almida. Hon valde någon gång innan jag föddes att stava både sitt för- och efternamn med C. Det är en historia i sig.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Någon tid efter mammas födelse har mormor och morfar uppenbarligen flyttat till Örsjö, kanske skedde det i samband med giftermålet? Så det var i Örsjö som min mammas föräldrahem låg. Jag har därför alltid trott att det var där hon var född.
Min mormor dog i Örsjö den 15 maj 1958 och morfar dog två veckor tidigare den 30 april på samma plats. Jag var då ungefär 4,5 år gammal och har inte mycket minne av detta.
Under någon tid av sin uppväxt var min mamma tillbaka på Öland och Runstens socken som fosterbarn. Det är ju lättare att förstå nu när jag vet att det redan från början fanns en koppling till denna trakt.

Hur min mammas uppväxt såg ut är svårt att föreställa sig. Vissa berättelser har jag fått mig till livs genom åren men när jag försöker sammanfatta det är det ändå bara små brottstycken. Jag vet att livet var fattigt i Örsjö. Familjen var stor, sju barn eller var det nio? Jag har hittat sju i min efterforskning men har en minnesbild av det ska ha funnits nio syskon. Kanske dog ett eller flera barn i barnsäng? Oavsett vilket har den stora barnaskaran varit svår att dra försorg om med bara ett litet torp som försörjningskälla. Möjligen arbetade morfar också som skomakare. Därför var också min mamma fosterbarn på gården i Björkerum på Öland under flera år. Det var ett sätt för gårdsinnehavaren att få billig arbetskraft kan man tänka. Men det kan ju också vara så att man tog ett socialt ansvar. Mamma fick gå i skolan och hade ju mat och husrum. Hon förblev också vän livet ut med dottern i huset som hon var jämnårig med. Under min barndom var vi också tillbaka på gården under somrarna, ett paradis för en liten stadsgrabb. Förmodligen fick mamma jobba betydligt hårdare än vad jag gjorde under mina sommarveckor på gården i Björkerum. I princip tror jag mig ha förstått att hon tjänade som piga även om hon som sagt fick gå i skolan t o m klass sex.

Så småningom lämnade hon i alla fall Öland och fick plats i Kalmar. Jag tror att hon började sin bana som hembiträde innan hon med tiden började jobba på restaurang. Det blev kallskänka för hennes del, först på Teaterkällaren vid Larmtorget i Kalmar. Jag har minnesbilder av att vi på vissa söndagar åt middag i restaurangen. Det fanns orkester som spelade och vid något tillfälle minns jag att jag fick stå på scenen och ”hjälpa till” med framförandet. Kanske var min pappa också med vid något av dessa tillfällen? I vilket fall som helst var det sannolikt här de två träffades någon gång på den senare hälften av 40-talet.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Pappa var på väg upp på samhällsstegen och hade när jag kom till redan fem (!) barn med sin fru. De bodde i Bergkvara söder om Kalmar. Mamma blev alltså min pappas älskarinna helt enkelt. Den relationen varade ända fram till min fars död, om än mera sporadiskt på slutet. Men så sent som 1972 dök mamma och pappa upp på Krigsflygskolan i Ljungbyhed när jag hade börjat min utbildning där.
Man kan säga att mamma var pappas ”frilla” och jag tror att passionen var stor. På femtiotalet var det däremot inte lika lättvinnligt att skilja sig, särskilt inte om man redan hade en stor familj och dessutom var något av en pamp med eget företag och många anställda. Passionen höll dock i sig och 1956 fick mamma ytterligare ett barn med min pappa. Jag kan bara gissa hur det togs emot på 50-talet. Själv var jag omedveten om denna bror och skulle så förbli fram till fyra månader efter min mammas död 2005.
Tre månader efter barnets födelse blev min bror bortadopterad till en familj i Oskarshamn. Om det var ett gemensamt beslut mellan mamma och pappa eller av endera av dem eller om det möjligen var ett myndighetsbeslut lär jag aldrig få veta. I dokumentationen finns ingen information om detta. Dock kan man anta att det inte var en lätt situation att vara ensamstående mamma till ett barn på 50-talet, ännu mindre till två. Jag får försöka återkomma till historien om min bror vid ett senare tillfälle.

Någon gång under min uppväxt i Kalmar bytte mamma arbetsgivare och blev kallskänkschef på Stadshotellet vid Stortorget. Vi hade det bra med tanke på omständigheterna. Jag upplevde min barndom som trygg och saknade aldrig något. Att inte ha någon hemmavarande pappa hade dock sina sidor. På 50-talet var det lite udda och jag fick ibland utstå vad man idag skulle kalla mobbing. Inte alltid roligt men en erfarenhet som man också lär sig något av. Avsaknaden av manlig förebild kan man fundera över. Pappa dök ju upp då och då, alltid i någon fräsig bil och med en portfölj i handen. Han var vad man skulle kunna kalla ”flotta Vicke”. Bilintresset har smittat av sig. Om jag också är ”flotta Vicke” får andra bedöma.
Att inte ha en allestädes närvarande pappa tror jag har fört med sig att min syn på jämställdhet i viss mån skiljer sig från majoriteten av män i min generation. Jag har aldrig upplevt att det finns en uppdelning av vad män respektive kvinnor bör eller kan göra.

Så här långt har jag däremot inte hittat särskilt mycket information om min far. Jag har till och med blivit lite osäker på hans riktiga namn. Har levt i tron att han hette Agne Fabian Tankred Nyström. I min sentida efterforskning har jag hittat Agne Johan Tankred Nyström, född 9 juli 1913 i Linköping och död 1978 i december. Det kan stämma. Han var definitivt östgöte. Han var 12 år äldre än mamma och dödsåret stämmer också. Var namnet Fabian kommer ifrån vet jag inte. Möjligen har jag blandat ihop det med morfar som hette John Fabian.
Min pappa dök som sagt upp med sin portfölj. I den fanns alltid en flaska whisky och oftast någon spännande grej. Jag minns särskilt en räknesticka. Den var väldigt liten och tillverkad av bambu. Efter flera år fick jag räknestickan av min far och har den kvar ännu. Någon uppfattning om hur ofta min far dök upp eller ens hur många gånger jag träffade honom innan han lämnade detta jordelivet har jag inte. Oavsett hur många gånger det var så var det ju aldrig i vanliga vardagssituationer. Min pappa intresserade sig inte för min vardagliga uppfostran vad jag kan minnas.
Jag har inte hittat särskilt mycket om min pappa när jag sökt i register. Kunde inte ens hitta honom i kyrkböckerna.
Jag vet namnet på hans fru, Ingrid. Någonstans har jag nog uppgifter om hans fem barn, mina halvsyskon men sedan är det slut. Vilka var hans föräldrar? Ska försöka forska vidare och se om det går att gräva fram mer om min pappa som jag bara såg då och då under alla år.

Hur blev då livet för oäktingen? Hur gick det att växa upp utan pappa på 50-talet och med en mamma som jobbade på restaurang, sena kvällar och inte sällan övertid? Tänkte berätta lite om det i en kommande blogg.

En svår barndom – vad är det? Min var det inte.

Bosse