Hej!

Vi har inga bananer – eller jo, det har vi nog. Sverige, världens moraliska centrum, välfärdens och jämställdhetens skolexempel, här är jag född. Här har jag växt upp och här har jag så sakteliga börjat att åldras (fast det vill jag inte erkänna – numera är man ju evigt ung).
Här i mitt land har det mesta fungerat just som ett föredöme för andra. Något att sträva efter. En skola för alla oavsett ekonomiska resurser. Sjukvård för alla även om du inte har någon dyr sjukförsäkring. På femtiotalet var ett mord en riksnyhet som inträffade någon enstaka gång. Gator och torg var rena och fria från skräp och fimpar. Cyklisterna stannade och satte ner foten vid stoppskylten innan de gav sig över eller ut på huvudleden. Som barn kunde man gå till lekskolan (förskola eller vad det heter nuförtiden) fast det var flera tusen meter dit. Man blev inte kidnappad, antastades inte av knarklangare eller fick stryk av någon från ett annat gäng. Flickorna blev inte våldtagna heller när jag tänker efter.

Nu är det annorlunda – inte nödvändigtvis sämre i alla avseenden. Bättre på många sätt, sämre i vissa fall. Utvecklingen har gått framåt, den har en tendens att göra det. Forskningen har funnit bättre metoder att bota allehanda sjukdomar så vi lever längre. Och som jag antydde ovan är vi yngre fast vi blir äldre. Det är trevligt. Man får vara barnslig fast man fyllt både femtio och sextio. Och man får vara förälskad, gifta sig, ha sex och till och med skaffa barn (åtminstone om man är man). Fast det sista är lite omdiskuterat, ifrågasatt. Får man vara åttio bast och bli pappa? Är det juste mot mamman? Är det juste mot barnet? Ni får tycka vad ni vill. Jag tycker vad jag vill. Det får man också i det här landet och det har vi fått sedan 1766 då tryckfrihetsförordningen trädde i kraft. Det är bra. Det är värt att försvara med alla till buds stående medel.

Nu har vi inte så många till buds stående medel att försvara oss med. Redan på 70-talet började nerläggningskarusellen snurra i det militära försvaret bara för att nå sin absoluta ”peak” på 90-talet och de första åren av 2000-talet. Sovjetunionen hade strax innan fallit samman och med det imperiet också Warszawapakten, den militärallians som stod mot NATO (North Atlantic Treaty Organization). Det svenska försvaret blev förvirrat och våra folkvalda politiker såg sin chans. Politik är som bekant det möjligas konst.
I ett fåfängt försök att hålla moralen och motivationen uppe myntades en ny devis inom Försvarsmakten – ”utveckling genom avveckling”. Utveckling har en tendens att gå framåt – när den inte går bakåt. Ivrigt påhejade av våra folkvalda som såg chansen till omdisponering av skattemedel till mera populära projekt än till dyr militär verksamhet valde Försvarsmakten, ja faktiskt hela totalförsvaret att avveckla istället för att utveckla och anpassa. Det fanns inget hot mot vårt land, mot vårt folks säkerhet sa man. Och det var sant. Det fanns inget allvarligt omedelbart hot som stod för dörren. Det kalla kriget var slut. Den eviga freden tycktes vara inom räckhåll.
Men så är vi ju några sura gubbar och några lika sura gummor, pessimisterna, de klentrogna. När den nya inriktningen presenterades för mig i slutet av 90-talet, ”utveckling genom avveckling” hade jag först svårt att hålla mig för skratt. Det var bland de dummaste jag hört någonsin. Ganska snart väckte det tankar på att göra något annat med mitt liv en att ägna mig åt att avveckla något som jag visste (man behöver inte vara särskilt slug för att förstå) skulle behövas inom loppet av tio till tjugo år igen. Visserligen skulle det behöva omformas, utvecklas och anpassas. Men det var ju ingen skillnad från tidigare. Utvecklingen går framåt och då måste vi följa med eller dö. I Sverige valde vi dö-alternativet.
Själv har jag ingen dödslängtan så jag sa upp mig från Flygvapnet i januari 2000 för att lämna den 31 december samma år efter nästan trettio års tjänstgöring som officer. Jag såg ingen möjlighet till utveckling för min personliga del och tyvärr inte heller för Försvarsmakten i allmänhet. Nu vet vi alla det jag och många med mig visste redan då. Vi får rusta upp igen till en mångfalt högre kostnad.

Tyvärr är det militära försvarets förfall inte någon isolerad företeelse. Hela det svenska samhället förfaller i en sällan skådad takt. Det sker på alla plan från cyklisten som inte längre stannar vid stoppskylten utan i stället cyklar på trottoaren eller föralldel på vänster sida av vägen till att landets högsta ledning stoppar huvudet i sanden och i brist på förmåga och dådkraft duckar för de verkliga problemen. Och allt däremellan. Idag kan du resa till nära nog vilket land som helst (inte minst utanför Europa) och gå på rena gator och torg. I Sverige vadar du i skräp var du än går. Ändå fyller vi våra tätorter med soptunnor av de mest raffinerande slag.
Numera är det vardagsmat att det skjuts skarpt i våra storstadsområden, främst Göteborg och Malmö om jag förstått det rätt. I många orter i vårt land är det laglöst land eller rättare sagt är det någon annan lag än den svenska som gäller. Här har den svenska polisen inte resurser, vilja eller kurage att upprätthålla svensk lag och ordning.

Visst vi är humanister i vårt land. Vi välkomnar alla, vi accepterar alla oavsett religon, hudfärg, kön och sexuell läggning. Gott och väl och väldigt sympatiskt. Men när det blir kontraproduktivt, när ett relativt fåtal begår rovdrift på samhällets bekostnad och på enskilda individer måste vi inte då sätta ner foten? Måste vi inte dra en gräns innan det går överstyr? Och jag pratar inte om enbart de som brukar kallas utrikes födda. Det finns alldeles för många ursvenska busar och våldsverkare också.
Men vi drar inte någon gräns. Vi backar, vi anpassar oss, vi ber om ursäkt för den svenska livsstilen, den fria uppfostran och skickar myspoliser (dialogpoliser heter det visst) som ska prata med buset. Och hade det varit vanliga busungar hade det kanske gått med lite prat och ett och annat ont öga. Men det dessa mjukispoliser möter är mördare, terrorister och allt annat patrask. De tillför inget till vårt samhälle och vår gemensamma trevnad och trygghet. De tar heller ingen reson för de vet redan att inget kommer att hända som hindrar dem från att trakassera, råna, våldta och mörda vanligt hederligt folk eller för all del varandra. Det svenska rättsväsendet har slutat att fungera.
När gamla gubbar våldtar femtonåriga flickor kan de bara påstå att det skedde i sömnen så blir de friade i rätten. När terrorister kommer tillbaka till Sverige efter att ha begått krigsförbrytelser och krigat för andra intressen än svenska får de fri sjukvård, bostadsbidrag och körkort. När knarklangare hotar barn och föräldrar utanför ett dagis i Malmö då flyttar dagiset sin verksamhet. Man flyttar inte på langarna eller ännu hellre burar in dem. När en man misshandlar sin partner då får han fortsätta att gå fritt på gatorna så att han avsluta ”jobbet” och döda kvinnan innan vi ingriper.
Sedan några år har vi numera sk EU-migranter från främst Rumänien och Bulgarien som sitter utanför var och varannan butik och tigger. Med all respekt för den enskilde tiggarens livssituation är det ändå ett bevis på vår oförmåga att hantera vårt samhälle. Dessa EU-migranter tillåts köra runt i oskattade och oförsäkrade bilar. Inte är de besiktigade heller och därmed sannolikt långt från trafiksäkra. Men det är tydligen helt i sin ordning. Själv får jag vackert göra som de allra flesta andra betala skatt, försäkring och besiktningskostnader för att få köra på våra vägar. Dessutom måste jag ha ett giltigt svenskt körkort vilket inte alltid behövs för vissa andra. Och jag vill gärna fortsätta att ha det så men det ska gälla ALLA.

Jag tar mig för pannan! Vilka bananer är det som har ansvaret för vårt land. Det sägs att statsministern heter Stefan men jag tror att det i själva verket är Svenne Banan han heter. Och utrikesministern heter inte Margot, hon heter Teskedsgumman eller som någon annan osannolik person. För den svenska politiska ledningen är i sanning en samling muppar. Det enda man tycks kunna höja nivån på är skattetrycket – det är världens högsta eller nära nog. Vi får inte mycket för varje skattekrona. Tyvärr har jag svaga förhoppningar om bättring även om vi skulle få en icke socialistisk regering vid nästa val.

Under mitt dryga sextioåriga liv har Sverige gått från att vara ett tryggt land med lag och ordning till något slags laissez faire-land där så många struntar i allt och alla. Den svenska skolan har i sin iver att hjälpa svaga elever till en någorlunda nivå och hålla de mer ambitiösa nere till samma medelmåttiga nivå utbildat just medelmåttor. De är dessa medelmåttor som nu leder landet framåt – eller är det möjligen bakåt?

Det finns ett engelskt uttryck: ”Old Grumpy Men” – gamla gnälliga gubbar. Vi vet allt, kan allt och har alltid rätt. Det är patetiskt och vi kan ju göra det själva då om vi är så f-bannat bra. Det finns en annan företeelse som vi lider av i vårt land. Vi lyssnar inte på erfarenhet och ”nu ska vi vara positiva”.
Men det är rent ut sagt idiotiskt att vara positiv till något som är dåligt, farligt eller bara rätt ut dumt. Det kanske inte är PK (politiskt korrekt) att vara en gnällig gubbe. Det är osvenskt. Själv är jag född i Småland av svenska föräldrar men i detta avseende vill jag vara osvensk. Jag vill vara negativ till dumhet. Och just nu känns det som det råder alldeles för mycket dumhet i vårt land och faktiskt också inom EU-sfären. Därför fortsätter jag att vara en gnällig gubbe och förfasa mig över högt som lågt i dumhetens tempel.

Ge nu f-n i att cykla på trottoaren Svenne Banan!

Bosse