Vad gör vi nu?

Hej!

Nu har det politiska käbblet pågått i mer än ett år i Hässleholms kommun. Nej förresten, käbblet i Hässleholm har pågått i mer än ett år både i kommunhuset och på debattsidorna. Kommunchefen har fått sparken, näringslivschefen har sagt upp sig, kommunstyrelsens ordförande har avgått, den politiska majoriteten har förvandlats till en minoritet, nämnder har tappat sina ordföranden och andra ledamöter, projekt har sjösatts och sjunkit till botten eller ankrat upp utan att ens ha lämnat hamnen. En musikalsatsning föll inte kultureliten på läppen och ivrigt påhejade av en konfliktglad, lokal journalistkår manades till bojkott. Med facit i hand vet vi att musikalen Allt eller inget blev en ekonomisk katastrof men en konstnärlig framgång. Publiken svek, delvis pga av den massiva negativa kritik projektet fick långt innan premiären. Någon ny satsning lär det inte bli i en nära framtid. Men man kan ju åka till Malmö eller Stockholm och se musikal förstås så det gör kanske inget?
En arkitekttävling skulle utgöra grunden för det fortsatta arbetet med den så viktiga centrumutvecklingen i Hässleholm. Projektet ligger på is tv. Den ursprungliga budgeten på 33 miljoner har minskat med ca 10 miljoner men ännu har inget alls hänt. Bakåtsträvare ser hellre att allt förblir vid det gamla eller att vi hittar en ännu billigare lösning. Vi ska inte tro att vi är något…eller? Men det kanske också är okej? I Kristianstad satsar man ju för fullt så vi kan ju åka dit för att uppleva puls och utvecklad handel? Eller till något av de nya köpcentrum som växt upp eller moderniserats i närheten, dvs Emporia och Väla.
Det förestående 100-årsjubiléet 2014 är underfinansierat och något uttalad målsättning eller riktning har ännu inte synts till. I Landskrona, som är en mindre kommun än Hässleholm satsar man det femdubbla eller mer på sitt jubileum och planeringen har pågått sedan länge. Samma sak i Kristianstad som firar 400 år 2014. Men i Hässleholm händer inget och inget besked står att finna.
Det mest omskrivna misslyckandet är väl Dryport Skåne men även den sk Hässleholmsporten har varit föremål för mängder av negativa skriverier, både redaktionell text och insändare från olika tyckare. Återstår då tågdepån på Kärråkra för service och rengöring av Pågatåg och Öresundståg. Kan den kanske gå i mål? Återstår att se men f-n tro´t. Än så länge är projektet bara försenat i ett år.
Badhusfrågan tänker jag inte ens beröra.

Folkliv på Stortorget i Hässleholm.

Folkliv på Stortorget i Hässleholm.

Listan av alla negativa signaler som figurerat med svarta rubriker i Norra Skåne och på annat håll kan göras längre i både stort och smått. Sammantaget kan man dock konstatera att inget av detta har fört något gott med sig för Hässleholms utveckling. Trots kommunens storslagna projekt med workshops där näringslivet lagt ner hundratals, kanske tusentals oavlönade timmar och kommunen minst lika många avlönade (får man förmoda) har vi hittills bara sett en tjock lunta papper som utgör det sk Strategiska näringslivsprogrammet.
Fler och fler signaler kommer nu från näringslivet, såväl småföretag som stora aktörer att nu är man uppriktigt trött på Hässleholms Kommuns oförmåga att få något vettigt gjort. Statistik visar också att trenden med stigande (visserligen i alltför låg takt) befolkning nu är på väg att vända, stagnera eller t o m framgent visa sjunkande befolkningstal. Nu kan kommunen räkna med att näringslivet inte är så intresserade av nya storslagna projekt. Man kan nog lugnt räkna med en avvaktande hållning från entreprenörsföretag och andra som förväntas satsa tid och pengar på anbud och projektplaner.
Som småföretagare frågar man sig också om man ska satsa i Hässleholm eller om man ska flytta verksamhet. Ska man kanske etablera sig i mer kompetenta kommuner när man står i begrepp att starta ett nytt företag? Av de kommuninvånare som startar företag är det redan idag fler än hälften som väljer att göra det i en annan kommun än den egna. Hur kan det komma sig?

Det står klart att Hässleholm lider av inkompetens i ordets rätta bemärkelse, dvs enskilda kunskaper och goda idéer tas inte tillvara på ett bra sätt. Det mesta stannar någonstans mellan idé och genomförande. Det blir som man brukar säga ”mycket snack men lite verkstad”. Medan vår omvärld jobbar för högtryck för att skapa positiv utveckling har Hässleholm fastnat i ett politiskt limbo underblåst av personlig prestige, missunnsamhet och jantelagens förlamande följder. Kommer vi inte upp från denna kloak kan vi räkna oss som en av förlorarna i kampen mellan utveckling vs. avveckling. Trots att Hässleholm har de bästa av förutsättningar för att bli en framtids- och framgångskommun har vi alltså inte lyckats att förvalta de förutsättningarna, inte på de senaste fyrtio åren (!). Alltså dags att tänka nytt, tänka om. Nu måste Hässleholm tänka större, våga satsa, bli kaxigt och hässleholmsborna (läs alla kommuninvånare) måste visa stolthet för sin stad, sin kommun.
Att som vissa politiker nu föreslår ”administrera ut mandatperioden”, dvs inte göra något förrän efter valet 2014 är så dumt så jag har svårt att finna ord för det. Det skulle innebära ett knivhugg i ryggen på Hässleholm och allvarligt äventyra vår framtid. Vi lever inte på 1940-talet då utveckling går i jämn och långsam takt. Vi lever på 2000-talet med otroligt snabbt tempo i samhället. VAKNA UPP!

Hässleholm nästa – vinnare eller förlorare, det är frågan?

Bosse

Hua, har någon sett Hin?

Hej!

Nej, det är inte lätt att hitta Hin Håle i Hua-Hin! Det står visserligen en djävulsliknande figur på den lilla gatan som går förbi Hilton och visst är trafiken galen, bilar och mopeder överallt men Hua-Hin, liksom övriga Thailand känns ändå som en väldigt vänlig plats. Här visas sällan sura miner. Det ligger i sakens natur att inte visa aggressivitet i detta buddistiska land. Ha alltid ett leende i beredskap oavsett vad ditt budskap är. Då går allt så mycket lättare. Att skälla ut någon är inte att tänka på – det är bad karma!!
Under en dag på stranden möter man hur många strandförsäljare som helst. De allra flesta erbjuder produkter som man inte vill ha, man vill inte ens se på dem. Men med ett vänligt leende på läpparna är det lätt att tacka nej utan att irritationen stiger. Och tänk efter, visst är det skönare att vara artig och vänlig när man avfärdar någon eller något. Stressnivån sjunker och blodtrycket med den. Så med ett leende blir din vistelse i Thailand bättre för alla, inte minst för dig själv.

Hua-Hin är en semesterort ungefär 20 mil söder om Bangkok med ca 85.000 invånare. Staden förknippas gärna med den thailändska kungafamiljen som har ett sommarresidens här. Öster om staden ligger havet och långsträckta stränder med hotellkomplex på rad. Någon paradiskänsla infinner sig knappast i Hua-Hin men väl en puls av restauranger, nattklubbar och nöjesliv. I Hua-Hin hittar du ett rikt urval av restauranger av alla upptänkliga sorter. Thai-mat finns så klart i ett aldrig sinande överflöd. Du får god sådan på stranden för några tior eller på en bakgata längre upp i stan, bara du vet var du ska gå. Men du kan också äta gott på någon italiensk krog eller från det internationella köket. Längs med havet finns ett antal ”bryggor” som bl a serverar goda fisk- och skaldjursrätter.

Små grodorna

Grodor för avsmakning. Vi har just provat när vi får veta att de hoppar!

Grodor för avsmakning. Vi har just provat när vi får veta att de hoppar!

Under två veckor i Hua-Hin i februari i år behövde vi inte spotta ut något – utom grodorna som var fulla med ben. Fast illa smakade dom inte. Grodorna, ett par centimeter långa serverades på en mindre lokal restaurang väster om järnvägen dit min svägerska, Wan tagit oss en kväll för att vi skulle få lite ”riktig” mat. Första anrättningen som kom in var just dessa grodor. Eftersom det kan vara lite svårt för asiater att uttala bokstaven R ibland blev det lite språkförbistring och det som skulle vara frog blev något annat som vi uppfattade som fungh, dvs svamp av något slag. J-vligt benig svamp kan man säga. Grodorna är nämligen hela (utan huvud) och inte helt enkla att identifiera. Efter att vi stoppat in varsin i munnen förklarade Wan med ett leende att ”they jump”. Grodor är alls inte någon dålig föda. Jag har ätit grodlår på anrika Restaurang Grodan i Stockholm vid ett flertal tillfällen så jag hade säkert inte tvekat även om jag hade vetat var det var som låg på fatet framför oss. Men som sagt lite mycket ben.
Inte en västerlänning i sikte på denna restaurang utom vi själva, tre vitingar och vårt sällskap på tre thai. Resten var lokalbefolkning på den välbesatta restaurangen. Efter grodor serverades en fisksoppa, Tom Yum-style. Spicy? frågar vi. NO, säger Wan – SWEET! Huu! eller Hua!, kanske. Ganska starkt faktisk men gott. Första skeden är alltid tuffast. Sedan vänjer man sig och smakerna blommar ut. Fler rätter kommer in, mmm. Allt är fantastisk gott i all sin enkelhet. Vi äter på enkla ljusblå plasttallrikar med enklast tänkbara bestick men det finns omtanke i matlagningen. Servicen är avslappnad och all information utbyts på thai. Vi västerlänningar kan bara tugga och le. Notan såg jag aldrig men jag gissar att det kostade ett par hundringar per person – i bath (100 TBH = ca 21 SKr).

Binta Burger

Den bästa hamburgaren?

Den bästa hamburgaren?

En annan höjdare i Hua-Hin är Binta Burger. På Binta Bahn Road, en tvärgata snett emot Hilton hittar man på kvällarna en kvinna som på sin moped har ett stekbord och en kylbox. Där kan man beställa hamburgare som steks  tillsammans med lök och bacon medan man väntar. På styret har hon en korg med servetter, ketchup och lite annat, ungefär som på McDonalds. Jag rekommenderar att du tar en cheeseburger med lök och bacon. Ta alla såserna med, varför inte? Binta Burger, godare än så blir inte en hamburgare. I Hua-Hin kan du hitta både Mc D och Burger K men det känns helt onödigt när det finns Binta Burger. Binta Burgers slogan är ”Under a million sold!” men det är ju bara en tidsfråga. En Cheeseburger med allt kostar 120 bath, garanterat färsk och nystekt. Gudomligt gott som en ”nattmacka” i tuc-tucen på väg hem efter en kväll på stan.

Bosse

Hur gick det till?

Hej!

Under vår vistelse i Bangkok i slutet av januari besökte vi Jim Thompson House som jag berättat om i förra bloggen. När vi lämnar museet hittar vi en tuc-tuc strax utanför. Efter lite ackorderande kommer vi överens om ett pris och att färden ska gå via ett ”sidenhus”. Det är vanligt att tuc-tuc-förare och taxi vill köra en ”liten omväg” till någon butik eller annan turistfälla för att på så sätt dra dit kunder och få provision. Vi behöver köpa lite thaisiden till en bekant så vi låter oss övertalas.

Hundrafemtio meter nerför gatan ringer tuc-tucförarens telefon och han vänder sitt fordon och kör tillbaka till Jim Thompson House där en vaktmästare står med Berits Iphone. Hur gick detta till? Iphonen har varit i handväskan. Kan den ha ramlat ur handväskan utan att Berit märkt det? Hon får tillbaka telefonen som verkar helt oskadd vilket indikerar att den kanske inte har fallit i marken.
Vi åker vidare med den pratsamma tuc-tucmannen som berättar att upphittaren är hans bror vilket förklarar varför vaktmästaren hade telefonnumret till tuc-tucmannen. Efter besök på sidenhuset, som i själva verket är en skräddarbutik återvänder vi till hotellet och jag betalar den överenskomna summan, tror det var 150 bath. Men med tanke på att telefonen har återbördats är ju lite dricks på sin plats att dela med brodern som hittat den ”tappade telefonen”. Resan slutar med en kostnad på 500 bath vilket är en dryg hundralapp. Mycket för en tuc-tucresa men lite för en återfunnen Iphone.

Nu är frågan: Var det ett bondfångeri? Om så var fallet så var det ett de mer eleganta. Inget krav ställdes på någon ersättning/hittelön så det hela är nära nog oantastligt. En möjlig förklaring är att Berit låste in sin handväska i ett enkelt förvaringsskåp under den guidade turen. Inga väskor fick nämligen medtagas. Kan väskan ha vittjats? Men hur kunde man veta att vi skulle ta just den tuc-tuc som stod utanför?
Att väskan skulle blivit plundrad i samband med att vi steg ombord på tuc-tucen håller jag för osannolikt eftersom Berit klev ombord först och vi andra stod runtomkring – men man vet aldrig.

Kanske är den enkla förklaringen helt enkelt att telefonen faktiskt tappades och blev ärligen återbördad. Det vill jag gärna tro! Min uppfattning är att thailändare generellt är ärliga, vänliga och genuint gästfria människor.

Håll i prylarna!

Bosse

Two nights in Bangkok…

Hej!

Har tagit mig till Bangkok tillsammans med hustru, dotter och äldste sonen. Tio timmar med Thai Air från Köpenhamn till Bangkoks internationella flygplats, Suvarnabhumi Airport. Vi tar en limousine, dvs en Toyota-buss från flygplatsen in till vårt hotell, Courtyard by Marriott.
Courtyard by Marriott är ett trevligt hotell med bra läge i den del av Bangkok som kallas Centrum mellan Silom Road och Ploen Chit Road. Vi har bott på Marriott tidigare och härifrån är det nära till Siam Center Paragon och flera andra affärcentra. Också Jim Thompson House ligger nära.

På hotellet möter vi upp med min bror Gert och hans fru Wan som bilat upp från Hua-Hin där de bor stora delar av året. Vi åter en utomordentlig frukost på hotellet innan vi checkar in och kan ta en uppfriskande dusch efter flygresan. Ombytta och fräscha ger vi oss ut på stan för att bekämpa jetlagen. Några oundgängliga besök på shoppingcenter klaras av innan en eftermiddagstupplur är lämplig. Wan, Berit och Cassandra tar sig dessutom till en bio och ser en 4D-film, en 3D-film kompletterad med rörelser i stolarna, vindpustar och vattenstänk. Å döma av entusiasmen efteråt är det en upplevelse.

Wan, Gert, Nicklas och Cassandra. Jag själv längst till vänster.

Wan, Gert, Nicklas och Cassandra. Jag själv längst till vänster.

Scirocco och OPUS Wine Bar

Vi inleder kvällen på State Tower, 64 våningar över Bangkok. Där finns en bar och restaurang med nära nog 360 graders vy över staden. Här blir det en drink i den svalkande brisen innan det bär av till en italiensk restaurang, Opus Wine Bar på 64 Pan Road i området Silom. Restaurangen ligger en bit in i en gränd och är därmed inte helt enkel att hitta.

Familj och goda vänner på OPUS Wine Bar

Familj och goda vänner på OPUS Wine Bar

Vi hoppar över den inledande drinken, den har vi ju alldeles nyss fått på Sirocco, 64 våningar upp. Opus Wine Bar tillhör en av Bangkoks bättre, högt rankad i TripAdvisor och vi blir inte besvikna. Servicen är god och snabb, maten utomordentlig och vinet vältempererat. Det har vi för övrigt valt ut i etablissemangets ”vinkällare”, ett rum med glasvägg längst in lokalen.
Vi avslutar kvällen på en bar och därefter på nattklubben på Hyatt strax intill vårt hotell. Nu är man i princip anpassad till den nya tidszonen!

Jim Thompson

Nästa morgon inleds med god hotellfrukost i den ganska slamriga frukostmatsalen. Gert och Wan beger sig hemåt till Hua-Hin och vi planerar en dag i Bangkok. Några kompletterande inköp står på tur och Berit lyckas hitta ännu ett par skor, denna gång på SALE – f-n trot?
Efter ett fåfängt försök att hitta Thai-siden på BoBe-market ger vi upp och tar en taxi till Jim Thompson House. Taxicahaufförens engelska är om inte obefintlig så näst intill. Jim Thompsson har han aldrig hört talas om men till slut har vi lyckats få honom förstå vart vi ska åka. han skrattar hela tiden och tror att jag misstar någon lokal politiker för kungen. Det får honom att skratta hejdlöst.

Vi kommer till slut fram till sidenhuset Jim Thompson. Rundturen är om en halvtimme och vi kan se omkring i den obligatoriska shopen. Här finns sidenprodukter av olika slag, dukar, slipsar, blusar och mycket annat.

Berit och Cassandra tillsammans med svårbegriplig guide på Jim T.

Berit och Cassandra tillsammans med svårbegriplig guide på Jim T.

Vi har valt en engelskspråkig guide som ska berätta den spännande historien om Jim Thompson. Rundturen startar och guiden kan nog sitt ämne – men vilket språk talar hon? Jo, det är nog engelska men det kommer ut ur hennes mun som något annat. Brytningen är kraftig för att uttrycka sig försiktigt. Var fjärde eller var femte ord går att identifiera. Det blir svårt att få ett sammanhang, tyvärr. Fotoförbud inne i huset.

Bua thairestaurang

På kvällen besöker vi en restaurang i området Silom, Bua Thaifood. Berit har hittat den i en guidebok. Inredningen är enklast tänkbara men maten är god och vi ger stället godkänt men kanske inget jättespännande. Billig och god mat i ett område med mycket folk och kommers på gatorna runtomkring.

Nästa dag är det dags för resan ner till Hua-Hin.

Bosse