Prognosen säger regn – fäll upp taket

Prognosen säger regn. Midsommarafton 2012 blev en regnig tillställning för de flesta i södra Sverige. Efter en solig förmiddag kom regnet efter lunch och vi blev tvingade att äta sill, nypotatis och gräslök inomhus fast att ICA-reklamen säger att vi alltid gör det utomhus på midsommarafton. Ganska kallt var det också.
Midsommardagen präglades av skurar – ganska kraftiga sådana tidvis.

Harleyn har stått stilla sedan den 14 juni då jag körde hem från Probike i Helsingborg med den nya rutan monterad. Det regnade för övrigt denna dag också men byxorna har torkat nu. Jo, jag vet att det finns regntäta kläder så man slipper bli våt när man kör motorcykel men jag har svårt att se charmen med motorcykelåkning och regn. Det ska vara 20 plusgrader, sol och gärna vindstilla. Då är det verkligen mysigt att köra hoj.
I år har det snarare varit 9 plusgrader, regn och halv storm var och varannan dag känns det som. Då är det inte mysigt att köra hoj!

Så nu har jag tröttnat på vädrets förtretligheter och köpt en cabriolet. Nedfällt när det är sol och uppfällt när det regnar. Hyfsat torra brallor för det mesta kan man förmoda? Om det inte är hål i golvet.
Egentligen är jag måttligt intresserad av öppna bilar. Visst de kan vara vackra i linjespelet och se väldigt lyxiga och flärdfulla ut. Men jag föredrar bilar med prestanda och de finns ju sådana i cabrioletutförande också. Fast med nedfällt tak är det i de flesta bilar odrägligt att köra fort – i alla fall i de modeller jag provat. Hur som helst med det – nu har jag i vilket fall köpt en cabriolet för att, så att säga, kunna ”lura” vädergudarna.

GLAD SOMMAR!

Bosse

Nya rutan

Så var den äntligen på plats – den nya rutan som ska hålla vinden borta och samtidigt ge fullgod sikt vid regn. Originalrutan, den låga nästan svarta plexibiten, som sitter på Street Glide är utan konkurrens den allra snyggaste tycker jag. Funktionen är emellertid usel, åtminstone för en förare med min längd. Turbulensen i hjälmen gjorde åkandet outhärdligt. Alltså åkte en högre och betydligt fulare ruta på. Som jag nämnt tidigare här på bloggen så är tillbehörsrutorna betydligt tunnare än de som är originalmonterade. Varför är en obesvarad fråga. Min nya ruta sprack i alla fall ganska snart. Kanske hade jag spänt den för hårt. Själv vill jag tro att jag kört för fort…!

Ny ruta (10 tum) blev i vilket fall beställd och nu är den på plats. Är den bra då? Den fick sitt elddop på resan hem från Probike i Helsingborg. Först lite motorväg i skaplig fart och sedan en rejäl regnskur mellan Klippan och Perstorp.
Turbulensen var inget problem och jag kunde titta över rutan och fick därmed bättre sikt i regnet. I gengäld fick jag mer vatten i ansiktet. Inga problem då, eller…

De optiska effekterna kan skönjas i träpanelen.

Nja, om det vore så väl. Rutan är inte plan utan har diverse böjningar och vecka för att vara aerodynamisk och föra undan vinden. Det fungerar utmärkt som sagt men ger en del optiska effekter, vilket kan anas på bilden här intill. För min del betyder det att jag behöver ”sträcka” på ryggen för att siktlinjen inte ska hamna mitt i böjen överst på rutan. Jag skulle nog behövt vara ett par centimeter längre, i alla fall det sk A-måttet, dvs avståndet mellan studs och toppen på huvudet hade behövt vara längre.
Så hur gör jag nu? Ska köra lite med rutan annars blir det till att byta till den lägre varianten (7 tum). Det här blir dyrt i längden. En ruta kostar ett par tusen och detta är ruta nummer tre.

Vid dagens verkstadsbesök kom också en sk Dashboard på plats. Det är en skinnklädd panel som monteras ovanpå den ganska plastiga instrumentbrädan. Ger lite ”Mercedes-känsla”. Street Glide, som ju tillhör Harley-Davidsons Touring-familj, har samma kåpa och instrumentpanel som Elektra Glide modellerna. Ja, Street Glide är en Elektra Glide som man ”stippat”. Själva instrumentpanelen är, som sagt plastig och innehåller förutom hastighetsmätare och varvräknare också oljetemperatur-, ladd-, bränsle- och yttertemperaturmätare. Den senare graderad i Fahrenheit. Lite nonchalant kan tyckas att leverera en motorcykel till den europeiska marknaden utan att ha en mätare i Celsius. Panelen fullbordas med en stereoanläggning med CD-spelare och radio. Något jag aldrig använder. I motsats till musik i bilen blir det direkt oskönt att spela musik eller lyssna på radio ackompanjerat av vindbrus och motorsång tycker jag. Funkar kanske på en Honda Goldwing?

Bosse

Provkörning av Volvo V60 Polestar

Fick chansen att provköra Volvo V60 T6 AWD Polestar under en helg. Tror kanske att den också kallas Black R? Den säljs i vilket fall i en version med diverse lull-lull (återkommer till det) och du kan välja vilken färg du vill – bara du väljer svart metallic. Lite som på T-Fordens tid. Den tillverkades och såldes också bara i en färg, nämligen svart. I ärlighetens namn hade jag fördragit några fler färgalternativ på Volvon. Och kanske några detaljer som sticker ut från versioner med mindre motorer. Nu är bilen, som vanligt med Volvo, lite väl diskret. Man kan säga att den är ”jante-stylad”.
Däremot har man inte varit blyg när det gäller prestanda. Bilen har en rak, tvärställd 6-cylindrig motor med turbo, 329 hk i Polestar-utförande. Polestar är för övrigt den samarbetspartner till Volvo som tar fram de bilar som man tävlar med – och inte utan framgång heller. Fyrhjulsdrift borgar för att kraften kommer ner i vägen på ett effektivt och behagligt sätt.

Volvo V60 T6 AWD Polestar

På åttiotalet körde jag SAAB Turbo, en superhäftig bil på den tiden. I 16-ventilsutförande vill jag minnas att den lämnade 175 hk och var framhjulsdriven. Det gällde att hålla hjulen rakt vid acceleration annars blev det ingen behaglig upplevelse. Samma sak var det med den Volvo S80 T6 jag också ägt. 272 hk och framhjulsdrift var oharmoniskt. Inget av detta förnimmer man i V60:n. Den ligger fint på vägen även vid lite mer aktiv körning. Chassit känns fast utan att vara alltför stötigt. Bilen var utrustad med Continental däck i dimensionen 235/40 18. På  min egen bil (Volvo S80 V8 AWD) sitter det 245/40 18 däck. Den är trots liknande däck betydligt mjukare i chassit och känns mindre stötig vid stadstrafik. Å andra sidan känns den inte lika fast på landsväg i höga farter.
Prestandamässigt är V60:n snabbare. 0 – 100 km/t på 5,8 sek enl fabriken medan S80:n behöver 6,5 sekunder. Den är å andra sidan tyngre och har färre hästkrafter (315). Bägge bilarna når en topphastighet på 250 km/tim. Så fort har jag inte kört V60:n men en bit över 200 kunde jag prova på härför lämplig plats och det kändes helt odramatiskt och mycket stabilt.

Det diskreta blåa Polestar-emblemet skvallrar om att här finns det resurser. ”Jantestyling”!

Massor med finesser
V60:n har massor med finesser. Volvo har ju säkerhet som sitt varumärke. Den här bilen har sk City Safety, dvs den ska bromsa för att undvika att gångtrafikanter som kommer i vägen ska bli överkörda. Den adaptiva farthållaren håller avståndet till framförvarande bil och i en bilkö bromsar bilen till stopp när trafiken står stilla för att sedan börja rulla automatiskt när kön börjar röra på sig igen. Bilen kan också varna om du korsar en målad linje på vägen, Lane Assist tror jag det heter och i backspeglarna finns Volvos system för ”döda-vinkelnvarning”, BLIS. Själv tyckte jag det blinkade i tid och otid oavsett om det fanns någon bil snett bakom eller inte.
Jag vande mig snabbt vid ”Keyless Go”. Du har nyckeln i fickan och behöver bara röra dörrhandtaget så låses bilen upp, funkar på alla fyra dörrar och bakluckan. Låser gör du genom att vidröra dörrhandtaget med handen. Start och stopp av motor sker med en knapp på instrumentbrädan.

”Sval nordisk” interiör – kunde varit lite roligare.

Inredningen är som vanligt ”nordiskt sval”, lite trist om jag får tycka något. På en prestandabil som trots allt kostar en hel del pengar hade det gott kunna finnas lite extra lull-lull. Någon snygg trälist i svart pianolack kanske eller klatschig färg på sömmarna i skinnklädseln. Stolarna kan för övrigt inte heller fås med ventilerat skinn tyvärr.
Ratten gillar jag, lite tjockare och behaglig att hålla i. Jag tycker att ratten i S80:n är för tunn, på gränsen till vass. Navigation och övriga funktioner visas i en integrerad skärm högst upp på mittkonsollen. Det är en snyggare lösning än den skärm som glider upp ur instrumentbrädan på äldre Volvo-bilar. Dessutom är V60:ns navigationslösning enklare att hantera än den modell som sitter i min S80. Med den tar det en kvart att programmera in ett resmål och att manövrera den under färd är förenat med livsfara, oerhört klumpig.

Sammantaget var Volvo V60 T6 AWD Polestar en mycket trevlig bekantskap som gav ”vill ha-känsla”. I valet mellan Volvo S80 och Volvo V60 är frågan komfort eller sport?

Bosse

Hur ska vi ha råd med omsorg?

Debattens vågor har gått höga i Hässleholm på sistone. Omsorgen vill ha mer pengar och kritiken mot t ex stadsutveckling hörs från flera håll. 33 miljoner på att bygga om centrum kan tyckas vara mycket pengar. Bättre då att lägga dessa resurser på omsorgen, skola och annat som kräver resurser för att fungera på ett godtagbart sätt tycker många.
Man måste ha ett hjärta av sten för att inte tycka att de mjuka värdena är viktiga och att sjuka och gamla ska ha god omvårdnad. Socialt utsatta ska också ges chans till ett drägligt liv, våra barn ha god barnomsorg och skola, osv. Men var kommer pengarna ifrån som ska betala detta? Ja, skattemedel är det enkla svaret men då kan man enkelt ställa följdfrågan: Var kommer skattepengarna ifrån? Jo  från det privata näringslivet. Därifrån och ingen annanstans ifrån.

Det är därför oerhört viktigt att Hässleholm får en positiv utveckling och skapar goda förutsättningar för ett blomstrande näringsliv. Det är förutsättningen för god tillväxt och det, i sin tur ger sköna skattekronor som kan spenderas på bl a omsorg. Men om vi inte vill investera i goda förutsättningar för näringslivet kommer det heller inte att bli några resurser till omsorgen på sikt.

Hässleholms kommun har haft en befolkningstillväxt på på ca 2.000 personer under de senaste fyrtio åren. Det är, för att uttrycka det milt, en katastrofalt dålig tillväxt. I våra grannkommuner har det gått bättre och t ex Kristianstad passerade alldeles nyligen 80.000 invånare. Malmö växer så det knakar och det går betydligt bättre också i Ängelholm (+3.000 personer på 15 år). Som en jämförelse (måhända haltar den men ändå…) kan nämnas att Nacka kommun utanför Stockholm växer med 2.000 personer – varje år.
Trenden med låg tillväxt i vår kommun måste brytas om inte omvärlden ska köra om och över oss och vi ska förpassas till gruppen av krympande kommuner. Skulle det hända kommer också resurserna till bl a omsorg att krympa. Det är därför inte bara rätt utan helt avgörande för vår framtid att vi satsar framåt. Som en del i en sådan satsning ingår stadsutvecklingen och förbättrade förutsättningar för handel och restaurangliv i de centrala delarna av Hässleholm. De gör hela kommunen mer attraktiv för såväl inflyttning som för besökare. Fler invånare och fler besökare skapar en bredare skattebas och ger ökade möjligheter för god omsorg.
Så omsorg och stadsutveckling står inte i något motsatsförhållande till varandra utan det ena förutsätter det andra.

Bosse

HDCS förbereder Internationella träffen

I augusti (3 – 5) invaderar HDCS (Harley-Davidson Club Sweden) Hässleholmsgården i Hässleholm för årets Internationella träff. Årsmöte ska avhållas, kortege köras och så blir det fest med musik, grill och annat.

På nationaldagen passade ett gäng HDCS:are från distrikt B, dvs Skåne på att inspektera Hässleholmsgården. Korv och andra godsaker grillades och en och annan medlem passade på att se ut den bästa tältplatsen. Sammanlagt var det kanske ett fyrtiotal motorcyklar som kom till Hässleholmsgården. I augusti blir det betydligt fler. Distriktsordförande Dan Holm räknar med upp till tvåtusen deltagare. Blir det fint väder kanske ännu fler.
Kommunstyrelsens ordförande, Urban Widmark, har lovat att anlända på en Harley-Davidson och hälsa välkommen!

Bosse

”Hemliga berget” vinna eller försvinna?

Insigna of the Swedish Air Force, Flygvapnet.

Insigna of the Swedish Air Force, Flygvapnet. (Photo credit: Wikipedia)

Häromveckan hade jag glädjen att återse min gamla arbetsplats, ”Berget”. Kobran Kamratförening arrangerade vårkaffe som brukligt varje maj.
”Berget” är en luftförsvarscentral i närheten av Hässleholm. Ja, de flesta vet var den ligger fast det är en sk. hemlig anläggning men jag tänker ändå inte skriva ut något exakt läge här. Jag började min tjänstgöring som sk. strilofficer där 1973 efter utbildning på F5, Ljungbyhed och F2 Hägernäs. STRIL står för stridsledning- och luftbevakning.

I det dåvarande befälssystemet var vi en kull unga män som började vår tjänstgöring som överfurirer, fyra smala pinnar på axelklaffarna. Den första befattningen man fick bestrida var sk. Måled – målföljningsledare. Det innebar att man blev ansvarig för upptäckt av mål (flygplan) på radarskärmen. Dessa mål skulle sedan följas av en värnpliktig målobservatör. Allt i akt och mening att bevaka det svenska luftrummet i den verksamhet som kallas incidentberedskap. Incidentberedskapen har sin upprinnelse i nedskjutningen av DC-3:an och Catalina-affären i början på 50-talet och än i dag fortgår bevakningen av svenskt luftrum och omkringliggande områden dygnet runt 365 dagar om året. Svenskt jaktflyg står redo att ingripa om obehöriga luftfartyg kränker svenskt territorium.

Operatörsplats i STRIL 60-systemet

Jag var i högsta grad en del av den verksamheten under mina nästan 30 år i Flygvapnet. Nitton år tjänstgjorde jag i ”Berget” innan jag fortsatte mitt jobb på bl a Södra Flygkommandot i Ängelholm där jag fortsatte att jobba med strilfrågor. I december 2000 lämnade jag Flygvapnet på egen begäran. Dags att göra något annat i livet innan det var för sent. Men med en så lång tid som officer i det svenska Flygvapnet finns så klart alltid en liten del av mitt hjärta där. Intresset för verksamheten i Försvarsmakten och för säkerhetspolitiska frågor finns kvar. Därför är det alltid lika roligt att träffa gamla kamrater och att få lite information vad som är aktuellt i Försvarsmakten i allmänhet och i Flygvapnet i synnerhet. Jag är tacksam att jag kan besöka min gamla arbetsplats och har förtroendet att få komma in i anläggningen som är ett skyddsobjekt och i princip stängd för alla som inte har ett tjänsteärende dit.

Vid årets vårkaffe var vädergudarna inte på vår sida och därför hade arrangemanget flyttats ner i matsalen. Gamla kamrater, som liksom jag själv lämnat Flygvapnet fanns på plats tillsammans med de som fortfarande är i tjänst. Ett kärt återseende för oss alla. Efter kaffe och våffla begav vi oss till ordersalen där man så många gånger suttit på morgongenomgång inför kommande arbetspass. Nuvarande platschefen och fd kollegan Torgny Persson informerade om vad som pågår och förväntas hända.

Redan i slutet på 90-talet när jag fortfarande var i tjänst hade förvirringen börjat sprida sig i Försvaret. Den klassiska hotbilden, invasionen från öster var inte längre aktuell och nu startade omstrukturering efter omstrukturering av den militära verksamheten i Sverige. Men vad var uppgiften? Vilket hot stod vi inför? Vad skulle vi skydda oss mot? Politikerna vädrade morgonluft. Här skulle sparas.

Idag står vi med en yrkesarmé, värnplikten är avskaffad. Sveriges försvar ska kunna mönstra 55.000 man (och kvinnor). Dessa ska vara redo att sättas in i strid på 7 dygn.
Vilket hot man står inför tycks fortfarande oklart. Det finns en plan fram till 2014 men efter det finns ingen plan alls tydligen. Den militära styrkan ska kunna användas för att försvara svenskt territorium men också för utlandsoperationer.
Försvarsfrågan har under en rad år varit politiskt död. Ingen hotbild har gjort frågan ointressant. Nu är det ändå så att det rustas runt omkring oss. Ryssland använder fyra gånger så mycket av sin BNP som Sverige till militär rustning. Nu har ÖB börjat slå på trumman och kräva mer resurser för att hålla en godtagbar nivå på det svenska försvaret, annars kommer man inte att kunna lösa tilldelade uppgifter hävdar han.
Känns det igen? Först rustar man upp för dyra pengar, sedan rustar man ner och förlorar kompetens för att ganska snart tvingas rusta upp för mångfalt högre kostnader och med tidsförluster när kompetens ska återtas – om den ens finns att tillgå.

Försvarsmakten kostar lika mycket idag som för 15 år sedan, ca 40 miljarder kronor per år. Numerären är betydligt lägre. Nu måste vi satsa ytterligare pengar för att bibehålla nuvarande styrka. Ja, ett antal officerare ska faktiskt avvecklas. Det hindrar inte att man ännu en gång ska införa ett nytt befälssystem med två kategorier av officerare; specialistofficerare och taktiskt operativa officerare. En anpassning till internationell standard (läs NATO). Detta innebär att en del av de officerare som finns idag ska få en annan grad. Något som dessa blivande specialistofficerare betraktar som en degradering. En major kan som specialistofficer tydligen bli fanjunkare. Hur många miljoner detta kostar och hur många som tappar gnistan vet jag inget om. Risken finns ju att man dränerar arbetsplatsen på kompetens som inte vill bli ”degraderad”.

Nedläggningshot

Det sk. Berget utanför Hässleholm hotades för bara något år sedan av nedläggning. Det var Högkvarteret som ville lägga ner anläggningen till förmån för utökad drift vid systeranläggningen utanför Stockholm. Detta väckte protester på en rad håll, inte minst från kommunledningen i Hässleholm och till sist hamnade frågan hos regering och riksdag. Försvarsmakten fick nya direktiv och anläggningen var räddad. En av anledningarna till att behålla luftförsvarsanläggningen är att det ska finnas vad man i försvaret brukar kalla redundans, dvs reservkapacitet.

Genom kontakt med personer som står Försvarsmakten nära eller tjänstgör i Försvarsmakten har jag emellertid fått indikationer på att det inom försvarsledningen finns krafter som likafullt vill underminera verksamheten i Berget och urholka organisationen på ett sådant sätt att nedläggning tvingas fram av organisatoriska skäl. Genom att urvattna organisationen i anläggningen här nere i södra Sverige i den organisationsöversyn som ska gälla fr o m 1 januari 2013  (Org 13) kommer personalförsörjningen att försvåras och därmed kan driften inte fortsätta på sikt. Det förslag som ska klubbas utgår inte från de principer som skulle gälla i den nya organisationen, dvs att kompetens skulle styra och inte geografisk ort. Så som jag förstått situationen är det krafter i Mälardalen som ligger bakom och för mig är det inte bara omoraliskt utan också att begå våld mot demokratiska principer. Därtill kan sägas att gjorda investeringar i anläggningen går till spillo – alltså ännu en gång slöseri med skattebetalarnas medel. Tyvärr alltför ofta förekommande i samband med nedläggningar av förband i Försvarsmakten. Den uteblivna försvarsförmågan (förmågan att leda luftförsvar) kan också ifrågasättas.

Bosse

Arkitekttävlingen avgjord

I fredags presenterades det vinnande förslaget i den arkitekttävling som utlysts för att omgestalta Hässleholms centrum. Ja, den här tävlingen omfattar bara delar av centrum, nämligen Stortorget, Första Avenyen och Frykholmsgatan, den del som löper mellan Första Avenyen och Tingshusgatan.
Det vinnande förslaget heter ”Hässleholm nästa” och har tagits fram av en arkitektbyrå från Stockholm, Nivå Landskapsarkitektur och bygger på ett koncept som ”lånar in omgivande naturlandskap i staden” och ”förstärker det lokala”.

Arkitekterna bakom det vinnande förslaget (ja, jag vet att det är en urusel bild – sorry!)

Projektet blev omdiskuterat redan innan tävlingen avgjordes. Vilka reaktioner som kommer nu återstår att se. Det finns belackare som menar att de 33 miljoner kronor som projektet med omgestaltning av centrum beräknas kosta kan användas till bättre saker, företrädesvis inom omsorgen. Det har, överhuvudtaget stormat en hel del kring Hässleholms Kommun och dess politiker på sistone. Kommunchefen avgick hastigt och lustigt förra månaden och i veckan lämnade ordföranden och vice ordföranden i omsorgsnämnden sina uppdrag i protest mot kommunledningen. Samma kommunledning har också fått kritik från flera håll angående trygghetsboendet som just nu färdigställs på gamla Ringcentral-tomten. Också kommunens engagemang i höstens kommande musikal, ”Allt eller inget!” har mött massiv kritik.

Det tycks vara så att hässleholmaren i allmänhet tycker att allt ska bestå. Förändringar undanbedes. Åtminstone om det inte gäller idrott. Kanske bör man hålla i  minnet att medel till det allmänna kommer från det privata. Följaktligen är det avgörande för Hässleholms framtid att staden och kommunen är attraktiv för boende, arbete, handel, besöksnäring och givetvis också för service. Men det blir ingen kommunal service om det inte finns några skatteintäkter. Och skatteintäkter kommer som bekant från det privata näringslivet. Att förlita sig i allt för hög omfattning på offentlig verksamhet kommer oundvikligen att sluta i att kronor förvandlas till polletter.
Därför är det inte så enkelt att man kan säga att centrum i Hässleholm fungerar som det är och att det är viktigare att använda pengarna på omsorgen. Om Hässleholm inte står sig i konkurrensen mot kringliggande orter så kommer det förr eller senare att drabba omsorgen i kommunen och inte bara det privata näringslivet. Kritiken blir i själva verket kontraproduktiv.

Sedan mitten på 70-talet har befolkningen i vår kommun vuxit med ungefär 2.000 personer, Kristianstad har vuxit med ca 12.000 personer och Nacka kommun (jämförelsen kanske haltar men ändå…) växer med 2.000 personer – varje år.
Vi kan hoppas på ESS och Maxlab IV, en växande Öresundsregion, mm och att detta ska ”spilla” på Hässleholm men faktum är att om vi inte själva tar ansvar för vår utveckling och är beredda att satsa på vår egen framtid är risken uppenbar att Hässleholm blir en vit fläck på kartan medan vår omgivning blomstrar.
Centrumhandeln i Hässleholm har det redan besvärligt och det kommer inte att bli lättare framöver. Utveckling sker i Kristianstad, i Malmö och Hyllie och i Helsingborg/Väla. Detta måste vi ta hänsyn till för att vår stad inte ska bli en ”död” stad. Vi kommer inte att kunna locka människor att flytta till Hässleholm, att besöka vår stad och att göra vår stad levande med enbart god omsorg. Vi måste kunna erbjuda trevliga restauranger, spännande butiker och trevlig miljö tillsammans med levande kultur också. Annars är vi chanslösa!

Bosse