Får jag pissa på din dörr?

Härom morgonen när jag hjälpte min min frun att öppna frisersalongen gick en dam förbi med sin lilla hund. Jag såg det genom ett skyltfönster. Men det dröjde innan hon passerade entrédörren. När jag kom ut på vår lilla entrétrappa hade damen (och nu är jag frestad att kalla henne kärring men min goda uppfostran förbjuder mig) hunnit en bit ner på gatan. På trappan fanns en pöl med urin, hundens får man förmoda. Jag vet inte varför jag inte sprang efter henne och frågade varför hon lät hunden göra så – eller varför hon inte gav sig tillkänna om olyckan var framme? Ibland misströstar man om mänskligheten!

Hoppas ingen pissar på din dörr idag och att dagen blir riktigt god!

Bosse

Ordningen återställd

Hej!

Jaha, nu är ordningen återställd – det regnar. Och det regnar ordentligt! Fast vad gör det? Det är ju måndag och helgen är över så det ska väl regna. Annars har det varit en trevlig helg som började med vernissage på Hässleholm Kulturhus i fredags. Glaskonstnären Kjell Engman har kommit till stan med ”Celebration of Life” en riktigt fin utställning som vi kan njuta av i Hässleholm just nu. Vi, frun och jag, avslutade fredagskvällen med en middag på Cats tillsammans med vänner och just Kjell Engman. Väldigt trevligt blev det.

Lördag och lite sovmorgon. Kom ner till stan strax efter tio för att köpa några frukostbullar på Lövet. Men det mesta var slut så klart. Hässleholmarna är uppe tidigt och köper sitt frukostbröd. Några bullar fanns dock kvar. På väg från Lövet mötte jag Malin Berghagen och cityledaren Janne på väg till dagens första modeshow. Kunde hälsa på Malin och välkomna henne till Hässleholm. Som ordförande i HessleCity kändes det lämpligt. Undrar om hon fattade vem jag är? Ja, ja, spelar roll förmodar jag? Välkomnad blev hon i alla fall.

Fröken Carlsson, dvs dottern Cassandra anmälde sin ankomst till strax efter elva då hon ville ha hjälp av mamma med festfrisyr till kvällens bal på AF-borgen i Lund. Kärt besvär för mamma kan man tänka. Snygg blev också hon tycker jag. När frisyren var på plats stack Cassie som ett skott tillbaka till Malmö för att förbereda sig för kvällens festivas. Jaha, vad gör vi nu, frågade sig frun och jag? Poolen skulle ju stängas för säsongen, inte världens roligaste jobb så jag föreslog att vi skulle åka till Kristianstad och kolla in Hyundai.

Malin Berghagen - lättfotograferad.

Min fru såg ut som hon fått en spann vatten över sig! Är du seriös undrade hon? Sådär, svarade jag, men jag måste fotografera Malin Berghagen först. Och så gjorde jag det. Det tog trettio sekunder. Hon har varit med förr skulle man kunna säga. Sedan stack vi till Kristianstad. Min fru är väldigt tålig och kan emellanåt hänge sig åt mina mer eller mindre tvivelaktiga böjelser. Denna gång var det bilprovning med öppet hus, Markolio, ballonger och hela kitet. Det jag ville kolla heter Hyundai Veloster, en bil med en dörr på förarsidan och två dörrar på passagerarsidan. Nytänk – tror jag. Kan inte komma på någon som gjort så innan?

Den var grön, Velostern. Vi fick nycklarna och tog en provtur. Jovars, den var rätt så kul och kändes betydligt mer gedigen än den Atos vi hade som ”övningskörningsbil” när Cassandra skulle ta körkort. Men det saknades en sak. Motor. Veloster är utrustad med en 1,6 liters fyrcylindrig motor på 140 hk. 0 – 100 på drygt 10 sek med automatlåda. Det är 4 sek långsammare än vår koloss till Volvo som gör det på 6,5 sek. Hade Veloster klarat det på 8 sek hade jag kanske kunnat överväga. Den kostade bara 225.000 kronor med all utrustning som fanns att köpa och det var en del.

Söndagen gick åt till motorcykeltvätt, poolstängning och trädgårdsstädning. Nu är det höst och snart är det vinter. Brrr! Dessutom har jag ont i en tand, aj!

Bosse

Kör så det ryker!

Jaha, nu är väl säsongen i stort sett slut när det gäller motorcykelåka. Blev i runda slängar 500 mil denna säsong. Får väl vara nöjd med det. Häromdagen träffade jag namnkunnige glaskonstnären Kjell Engman som har en utställning i Hässleholm, Celebration of Life. Mycket fin utställning av glas. Han är också en Harley-åkare. Vi åt middag tillsammans med några andra vänner och fick tillfälle att prata lite hoj. Stackars (i detta avseende) Kjell hade åkt 8 (åtta) mil hittills i år. Tyvärr har jag en känsla av att även jag hela tiden måste prioritera bort motorcykelåkning till förmån för arbete och andra plikter. Sedan har det ju, som Kjell också påpekade, varit en ovanligt regnig sommar (se även mitt blogginlägg Regnmagneten).

Tidigt i somras blev det i alla fall en weekend med motorcykel på Öland, en av mina favoritplatser på detta blåa klot. Det var en härlig tripp – men en ganska skumpig tur. Det skulle visa sig att min bakre stötdämpare var mer eller mindre tomma på luft vilket gjorde att dämparna slog igenom vid förvånansvärt måttliga gupp. Får väl skaffa en pump med manometer till nästa säsong.

Street Gliden är annars en rikt skön hoj att köra. Det går att bränna på riktigt duktigt utan att det känns svajigt eller osäkert – men rutan. Hojen levererades med en låg ruta, sk Deflector. Den gav ordentlig turbulens i hjälmen och huvudet vibrerade mer än vad som var uthärdligt. Hela världen blev ett enda virrvarr. Jag beställde därför en ny ruta i standardhöjd, dvs 12 tum. Riktig ful är den och jag får titta igenom den. Det betyder att jag inte ser ett dugg när det regnar – om vitsen ursäktas. Häromveckan när jag var ute och ”brände” bar det sig inte bättre än att rutan sprack. WTF – den sprack?. Nu är den ”ihopaklistad” med tejp och så får det förbli till våren. Märkligt är det för Harley Davidson själva säger ju: Ride hard – ride free! I 70 då eller…?

Häromdagen när jag var på Harley Davidson butiken i Helsingborg och kollade 2012 års modeller på Open House kunde jag konstatera att dom hojarna hade mycket tjockare rutor, typ fem millimeter medan min är ungefär hälften så tjock – som på en j-vla Honda ungefär. På min gamla hederliga Heritage Softail Classic var rutan också betydligt tjockare än min 12-tummare på Street Gliden. Nu får rutan vila till våren, sedan åker den på tippen och ny ruta, 10 tum ska införskaffas. Det blir snyggare och förhoppningsvis hållbarare. Fälttest utförs när solen skiner och vintern har gett vika. Då ska det köras utav bara f…..!

Nu är det tvättat och klart, börjar det snöa imorgon så kvittar det. Hojen är klar för vintervila!

Stockholm – efter 30 år.

Fredag – X2000 till Stockholm. Biljetten kostar 149 kronor i 1:a klass och frukost ingår. Är det någon som fattar SJ:s prissättning? Vi är i alla fall glada åt den billiga biljetten.

Vi – det är frun och jag. Vi ska till huvudstaden och fira. Vi ska fira att vi varit gifta i 30 år. TRETTIO ÅR! Herregud, det är ju en evighet. Hur kan man stå ut med varandra så länge, frågade någon vi berättade om det stundande firandet för häromsistens. Vadå stå ut? Det är ju det som är hela grejen. Ju längre man lever med samma människa ju mer får man reda på och ju mer vågar man bjuda på – lojaliteten stärks, tilliten likaså. Prestige behöver man inte ägna sig åt. Missförstånden är få och därmed osämjan också. Vissa olater har ju både hon och jag men dem har man lärt sig att fördra. Så det blir bara bättre kan man säga.

I planen låg att vi skulle se Romeo & Julia som spelas på Göta Lejon på söder i Stockholm. Vi hade valt en eftermiddagsföreställning på lördagen för att sedan i lugn och ro äta en riktigt trevlig bröllopsmiddag på tu man hand på kvällen. Men än så länge var det bara fredag och vi satt på tåget. Härligt avkopplande att åka tåg när man inte har någon tid att passa och dessutom är i sällskap med den man trivs allra bäst med.

Väl framme i Stockholm tog vi en taxi till vårt hotell, Hotell Stureplan på Birger Jarlsgatan. Det hade varit lite besvärligt att hitta hotell denna helg eftersom Lidingö-loppet gick samtidigt och dessutom var det tydligen någon läkarkongress. Med hjälp av American Express Travel Service hade det dock ordnat sig. Hotellet hade svårt att hitta vår bokning så för en kort stund var vi uteliggare ofrivilligt. -Vi har ett så dåligt datasystem, förklarar portiern. Efter ett stund ordnade det sig emellertid och vi blev till och med uppgraderade till ett bättre rum – Hurra! Och det var minsann ett riktigt trevligt rum som anstår ett brudpar – även om det var ett 30-årigt sådant.

Vi packade snabbt upp och begav oss ut på sta´n. En promenad längs Birger Jarl mot Nybroviken kan bli kostsam. Här ligger butiker som Louis Vitton, Gucci och andra namnkunniga varumärken. Bla en butik som säljer Christian Louboutin-skor. Fel storlek sparade sex tusenlappar i ett nafs. Runt hörnet vid Berzeli park ligger Hallwylska Muséet, en vacker våning med samlingar som stått orörda sedan – ja sedan när? Det har jag glömt. Borde kanske varit mer alert när vi var där men jag är mer för bilmuséer om sanningen ska fram. Vi tog en taxi till Fotografiska Muséet på Stadsgårdskajen. Här kunde vi betitta bilder av bl a Robert Maplethorpe. Det var mest kukar, om ni ursäktar. Och en del blommor. Allt i svart/vitt. Men visst, fototekniken var det inget att klaga på. Vi passade på att fika på översta våningen. Fräscht och gott! Rekommenderas. Och det fanns annat att titta på än manslemmar så jag klagar inte.

Snygga skor från Christian Louboutin

Vi tog en promenad från Stadsgårdskajen tillbaka till hotellet i det vackra vädret. Gick genom Gamla Stan och valde Stora Nygatan i stället för Västerlånggatan. På Stora Nygatan finns för övrigt en trevlig cykelaffär om man är lagd åt det hållet så att säga. Vidare förbi Riksdagshuset och in på Drottninggatan som är ganska charmlös tycker jag. Så vi sneddade upp på Brunkebergstorg och slank igenom Gallerian och ner på Hamngatan. En härlig promenad i solskenet.

Efter lite uppfräschning och ombyte tog vi T-banan till Medborgarplatsen på söder och begav oss till hörnet av Folkungagatan och Östgötagatan. Här ligger Bara Bistro Bar, ett favoritställe för min son Nicklas. Strax efter oss kom Nicklas och vi bänkade oss vid förbeställt bord i den fullsatta restaurangen. Trångt, stojigt och trevlig personal. Käket är helt ok och servicen, som sagt, utmärkt. Vi käkade Toast Skagen och själv tog jag Skomakarlåda till huvudrätt. Nicklas åt någon fisk och Berit åt lamm – med vitlök – eller var det vitlök med lamm? Har varit här någon gång tidigare och blev inte besviken då heller. Inte gourmet men gott och trevlig stämning. Hyfsade priser. Ja, det var den dagen. Har man varit gift med samma kvinna i trettio år så blir sådana här dagar aldrig tråkiga, även om en och annans skoaffär ska besökas.

Lördag morgon. Jag överraskade frun med en liten ”morgongåva” kanske man kan säga. En liten ask som gjorde henne både förvånad och glad. Hon är verkligen värd innehållet. Frukost på hotellet som lämnade en del övrigt att önska, tyvärr så det behöver vi inte prata mer om fast det var förmodligen fel på datasystemet. En ny tur på sta´n resulterade i ett besök hos Karen Millen, en av fruns absoluta favoriter. Passande storlekar fanns, jag säger inte mer. Framåt lunchtid blev vi sugna på, just lunch så vi begav till Gamla Stan och uppsökte Sallys på Västerlånggatan. Låter som en turistfälla, eller hur? Och det kanske det är men vi fick i alla fall ett bord för två och en Bellini och en Dry Martini – mitt på blanka förmiddagen. Man firar förmodligen bara 30-årig bröllopsdag en gång i livet? Bellini och Martini följdes av en gudomlig pasta och en flaska Chianti som slank ner så lätt, så lätt. Nu var man i prima form för en god kopp kaffe – och en liten grappa. SKÅL för oss!

Mitt i lunchen ringde vårt hotell som uppenbarligen hade större problem med sitt datasystem än vi hade insett och undrade hur vi tänkte göra med vår utcheckning? Vilken utcheckning? Vi har bokat två nätter. Oj, nu hade hotellet problem kunde man höra men i mitt goa tillstånd lät jag det förbli just deras problem.

Lagom mätta och fulla (lätt berusade) tog vi en promenad till T-banan i Gamla Stan och åkte åter till Medborgarplatsen. Vi kom fram i lagom tid och gick in på Göta Lejon. Här spelades Romeo & Julia upp för oss med Måns Zelmerlöv i titelrollen. Även Loa Falkman hade hittat hit tillsammans med flera skådespelare som alla gjorde sitt bästa för att roa oss. Och dem lyckades. Frun var nöjd efter föreställningen och jag hade inte somnat en enda gång. Då är det bra! Jag har sovit en halv akt på Phantom of the Opera på Broadway i New York en gång för många år sedan efter ett maratonlopp i hotellbaren i kombination med jet lag. För övrigt hann vi med ett glas vin i pausen på Göta Lejon.

På väg till Göta Lejon

Åter på hotellet för ombyte innan vår middag har vi blivit utlåsta från vårt rum. -Oj, förlåt vi har sådant problem med vårt datasystem – det är så dåligt, förklarar man i receptionen.

Kvällen var vigd (ursäkta vitsen) till Restaurang Gotland som ligger på Brunnsgatan, bara hundra meter upp för backen från hotellet. Vi gick dit klockan åtta. Extra blommor var beställda och stod på bordet. Restaurangen hade för övrigt också ringt under vår lunch på Sallys och bekräftat vår beställning, för andra gången. Nu var vi här. Stämningen var lugn men inte snobbig. Jag hatar restauranger som är så fina att man känner sig som den fattige kusinen från landet som inget begriper om mat. Så är det inte på Restaurang Gotland. Vi tog en drink till att börja med medan vi bestämde vad vi ville äta. Här finns  två menyer, Lilla Gotland och Stora Gotland och dessutom á la Carte. Efter viss tvekan valde Lilla Gotland med pastan från Sallys i färskt minne.

Det började med en liten soppa på jordärtskocka toppad med gotländsk tryffel – mums! Torsk från Lofoten, kolgrillad fänkålspuré, rödbetor i brynt smör, avrugakaviar, rostade hasselnötter och fänkålsfrön. Därefter Gotländskt KRAV-Lamm: Tunnbringa, lägg och filé, pumpacréme, lammbuljong med rosmarin,
syrade vinbär samt variationer på udda skogsvampar. En liten hålgörare följt av gotländska ostar från Stafva Gårdsmejeri och Häftings Mejeri, fikon, päron och nötter. Ja, nu är risken för en plågsam svältdöd ganska liten. Men det är inte slut med detta för in kommer nu Hösthallon från Stenhuse Gård Vanilj och saffransglass, kladdkaka med havssalt, havtornscoulie samt honeycomb på gotlandshonung. Till den ”lilla” menyn har vi beställt ett dryckespaket som är matchat till kan man säga. Alla rätter var gudomliga och i precis lagom storlek så vi beställde kaffe och – just det en grappa till lilla mig, en Restu från Gotland. Finns att beställa på Systemet och är riktigt god tycker jag. Återstår att rulla ner för backen och gå och lägga sig. Just det, notan. Man vill inte gärna ta en springnota en sådan här kväll – det får ju vara lite stil. 3000 spänn, lika mycket som en sko med röd sula – det var det värt!

Vi har packat och ska checka ut. På vår nota står det 800 för en flaska champagne. Vi har inte druckit någon champagne och särskilt inte den 21 september, vi kom ju inte hit förrän den 23:e. -Oj då, det är vårt datasystem så är så dåligt, förklarar portiern.

Vi har bestämt med Nicklas att vi ska äta brunch tillsammans på Berns Asiatiska på söndagsförmiddagen. Har du aldrig varit där kan jag rekommendera det. Här serveras asiatiskt inspirerade sallader, sushi och varma rätter som dumplings, mm. Hela brunchen kan man avsluta med dessertbordet som är minst fem meter långt och fullt med sötsaker av alla de slag. Jag tar så lite jag kan av många men inte alla olika rätter och nu är jag proppmätt. Det kan bli för mycket av det goda och tre dagars excesser tar ut sin rätt. Känner mig nästan yr när vi lämnar Berns – men gott var det.

Återstår hemresan med ett InterCity tåg denna gång. Det tar en timme extra och kostar 149 kronor i 1:a klass. Någonstans mellan Nässjö och Alvesta ringer min telefon. Det är hotellet. -Ni har ju checkat ut idag. Ja, vi har ju det. Det var en flaska champagne. Er vän hade beställt den till er men vi hade satt den på fel rum – ursäkta! Det är vårt datasystem som är så dåligt. Jaså!

Tack, älskling, för 30 härliga år och en härlig helg i Stockholm! Champagne dricker vi för övrigt bara vid enklare tillställningar – häpp!

Bosse

Några timmar på motorcykel

Häromdagen fick jag chansen att köra en sväng på min Harley, 2010 års Harley Davidson Street Glide med 96 cubic inches motor. Tyckte det var bäst att passa på nu när sommaren kommit till Skåne i månadsskiftet september/oktober efter regniga juli, augusti och början på september. Turen gick till Helsingborg med första stopp på Harley-Davidson Helsingborg. Resan gick smidigt med gles trafik, solsken och stillsamma bilister. Härligt att sitta på hojen efter flera veckors uppehåll. Funderade på om jag borde trampat trampcykel istället men den fick stå tillbaka denna gång.

I Harley-butiken var det ganska öde. Förberedelser pågick för Open House när 2012 års modeller ska introduceras så mitt besök blev ganska kort. Passade dock på att åka runt till baksidan och verkstadsingången för att kolla trycket i mina bakre stötdämpare som är luftassisterade. Dom var ok så jag fortsatte färden ner till Helsingborgs centrum och hittade en bra p-plats. Mitt mål var Gastronomibutiken på Drottninggatan. Jag brukar slinka in där och köpa delikatesser när jag är i närheten. På ”inköpslistan” stod amerikansk entrecôte. Ja, jag vet att det är vansinne att köpa kött importerat från USA. Idag ska det ju vara närproducerat och ekologiskt. Men det här är ett kött som smakar såååå gott om man tillagar det på rätt sätt. Man kan ju fråga sig varför vi inte kan köpa sådant kött i den lokala butiken? Priset är ungefär det samma men kvalitén skiljer sig märkbart.

Den amerikanska entrecôten var slut – skit också! Men det fanns ryggbiff från samma ställe. Jag köpte en rejäl bit som skulle räcka till fyra. Tänkte helsteka. Först bryner man köttet på stekjärnet och sedan in med det i ugnen. Max 120 grader på ugnen och sedan får köttet stå inne till det når 58 grader inuti. Då blir det perfekt. Med köttbiten, lite gott kryddsmör och en baguette i bagaget äntrade Harleyn igen och gav mig ut i fredagstrafiken. Jag svängde söderut på Drottninggatan, passerade Knutpunkten och tog höger vid brandstationen mot Råå. Så småningom hade jag tagit mig förbi alla trafikljusen vid Allers förlag och fortsatte mot Glumslöv på gamla vägen mellan Helsingborg och Landskrona. Strax efter Glumslöv ligger Glumslövs backar med vidunderlig utsikt över sundet och Danmark i väster. Man kan se Landskrona, Öresundsbron, Ven och Köpenhamn om vädret är klart. Denna dag var det dimma och dis så utsikten gick förlorad.

Efter att ha glidit ner för den sista backen och passerat golfbanan på höger hand och utan att bli träffad av en enda förlupen golfboll svängde jag höger vid stoppet och fortsatte in mot Landskrona. Jo, jag hade gjort ett fullt stopp och förvissat mig om att vägen var fri innan jag drog på in mot stan. Återstod att tråckla sig igenom alla rondellerna på Ringvägen innan jag hade planerat ett stopp på Statoil för bränslepåfyllning. Vid den andra rondellen (jag vet att det egentligen heter cirkulationsplats) höll jag på att bli överkörd av en stadsbuss. Chauffören ville väl spara en sekund eller två för att hålla tidtabellen och tyckte det motiverade honom  att utsätta mig för livsfara. Tvärnit från min sida räddade situationen! Busschauffören åkte med god fart glatt vidare genom rondellen medan jag stod stilla mitt i. Han var kanske yrkesförare men hade knappast någon yrkesstolthet.

Jag åkte vidare genom ytterligare några rondeller, en med en liggande röd jättetulpan i plåt och fortsatte ner mot Statoil. I korsningen när jag skulle svänga vänster håller jag på att bli överkörd nästa gång. En bilist kör ut från utfarten från köpcentrat. Han stannar dock halvvägs ut i vägen och jag kan passera. Tankar fullt på macken och köper en glass. Vem vet – det kanske är årets sista glass? Passar på att beundra en veteranmotorcykel av märket Triumph med danska skyltar.

På hojen igen och full fart mot Hässleholm. Jag har ju färskvaror i sadelväskan och det är varmt ute trots årstiden. Tar vägen mot Svalöv och fastnar direkt bakom en Skoda från Polen som föredrar vänsterfilen och parkerar sig där. Kanske en polack med engelskt påbrå? Kommer förbi till slut och fortsätter förbi Asmundtorp. Efter fartkameran vid vägen till Billeberga svänger jag vänster mot Svalöv. Det är en fin väg att köra, svänger lite och man ser långt. Efter en djup dalgång finns det en rastplats uppe på nästa krön. det står en vit skåpbil där. När jag närmar mig sätter den fart och passerar förbi stoppskylten utan att lätta på gasen. Jag är i kapp den accelererande skåpbilen efter bara 50 meter och kör om. Funderar på att ge något tecken för att visa min irritation över hans bristande respekt och trafikfarliga beteende men inser att han ändå inte kommer att förstå. Det är den tredje incidenten på bara ett fåtal mil.

Åker igenom Svalöv och deras stolthet – rondellen. Den har en beläggning som en tvättbräda och skymd sikt till vänster. Ingen kommer. Fortsätter färden mot Torrlösa. Möter en buss, en gul regionbuss modell större. Bakom den kommer en bil, en Ford tror jag som gör en vänstersväng framför mig in mot Hanksville Farm. Hyfsat långt avstånd men jag kunde inte se bilen bakom bussen. Undrar om bilisten såg mig innan han påbörjade svängen? Färden går genom Torrlösa och ner mot Bialitt. Jag njuter! Det är en särskild känsla att åka Harley. Kan inte beskriva den riktigt – det är bara läckert!

Svänger vänster vid Bialitt. Den som är tillräckligt gammal minns Lasse Holmqvist och svartvita TV-program från Bialitt. Måste varit i slutet på 50-talet eller i början på 60. Jag kör om en BMW och passerar två bilar till vid Emmaus innan jag når Ask. Det är riktig Harleyväg här. Man kan bränna på rätt så bra i långa svaga böjar. Jag har kört vägen tusentals gånger känns det som – både med motorcykel och bil. Strax är jag i Röstånga. Bilverkstaden som en kurskamrat och jag landade i med lånad Amazon vintern 1971/72 ligger kvar men verkar vara avsomnad. Frågan är om den nånsin hämtade sig efter att vi med blankslitna sommardäck missat bensinpumpen med millimeter tillgodo och brakat rakt in i entrédörren. Polispatrullen från Landskrona höll på att köra rakt in i vår bagagelucka på det glashala underlaget. Det blev förmodligen vår räddning tillsammans med våra blåa flygvapenuniformer när poliserna såg mellan fingrarna på vårt vansinnesfärd. Vi hade kört på tid från Landskrona till Herrevadskloster. Och det slutade, som sagt, i Röstånga Bilverkstad. Denna gång klarar jag dock svängen utan problem och åker snart genom det vackra Nackarp med sin boksskog. Så här års är det riktigt mörkt på serpentinvägen genom skogen. På våren när boken slår ut är ljust i den skira grönskan. En fantastiskt vacker väg vid alla årstider.

Motorcyklar kan vara irriterande för bilister...?

Jag är nu i ett område som alltid väcker minnen. Nackarp, Skäralid och sedan Ljungbyhed. För fyrtio år sedan åkte jag här för första gången. På väg till Ljungbyhed och Herrevadskloster. Inryckning för befälselev Carlsson. Början på en nästan trettioårig karriär i Flygvapnet som stridslednings- och luftbevakningsofficer (STRIL). Nu är flygflottiljen F 5, Kungl. Krigsflygskolan nerlagd. Ljudet av flygmaskiner som var ständigt närvarande har tystnat och byn Ljungbyhed är en ganska sorglig plats. Min motorcykelfärd går inte igenom själva byn utan jag passerar utanför och genom det genom Edvard Persson kända Spången – Kalle på Spången. Fortsätter i god fart och når snart riksväg 21. Stannar vid stoppet och tre bilar passerar. Jag svänger höger och fortsätter mot Perstorp.

Kommer strax ifatt de tre bilarna. Längst bak ligger en VW-buss med omfattande rostlagning. Här är 21:an en sk. 2-1 väg. En väh med vajerräcke i mitten och en enfilig körbana – det yttersta fattigdomsbeviset för svensk trafikpolitik. Ligger på behörigt avstånd bakom ”Folkan” i väntan på att vägen ska övergå i två filer. Efter en stund upptäcker föraren i VW-bussen min närvaro och drar sig något till höger i ett försök att signalera att jag kan klämma mig emellan honom och vajerräcket. Det beslutet tänker jag behålla själv. När vi kommer till det tvåfiliga vägavsnittet strax innan Perstorp tycks förarens synbara välvilja ha övergått till ovilja. Direkt när det blir tvåfiligt håller han dikt åt vänster, kör om den första bilen och går därefter in till höger. Själv har jag avvaktat och nu på börjar omkörning av den första bilen för att därefter köra om VW-bussen och till sist en Audi- Men döm om förvåning när jag bara är någon meter bakom VW:n denne plötsligt kastar sig ut i vänster filen, kör om Audin och sedan demonstrativt ligger kvar i vänsterfilen hela vägen till vägen återigen blir enfilig. En  motorcykelhatare? En förare som blev irriterad för att jag inte följde hans uppmaning att köra om när han ville? Jag slår av på farten och låter avståndet till denne märkliga bilförare öka. Noterar registreringsnumret i huvudet och kör igenom rondellen innan Perstorp. Håller behörigt avstånd genom hela byn. Det blir så småningom 70 och sedan 90. Ny 2-1 väg som denna gång inleds med tvåfiligt avsnitt. Jag drar på och nu har VW:n ingen chans att hänga med i accet. Jag kör om och håller rullen för att lägga avstånd mellan mig och den märkliga VW:n, kör om två bilar till och börjar minska på farten inför nästa bil och slutet på den tvåfiliga vägen. Då kommer VW:n som ett skott och klämmer sig emellan mig och framförvarande bil. Idiot! Jag bromsar. Jag hatar människor som utsätter mig för livsfara. Vem tror han att han är? Leker han polis eller tror han att jag är road av att leka med honom – med livet som insats? jag slår av på farten och låter honom fortsätta. Det är relativt långt till bakomvarande bilar så puttrar fram i 80 på sträckan där hastighetsbegränsningen är 100. Jag vill inte ha mer med den här idioten att göra och tänker stanna på nästa P-plats innan jag fortsätter hemåt.

Men precis innan P-platsen svänger VW:n höger in mot Ottvalla och vägen är åter fri för mig. Jag fortsätter mot Hässleholm och ser inte till en enda konstig bilförare till på den återstående sträckan hem. Det var ändå för många som tyckte att de kunde chansa, nonchalera eller provocera på denna motorcykeltur. Alldeles för många som tyckte att dem kunde leka med min säkerhet och utsätta mig för livsfara för att det ska vara acceptabelt. Även om någon eller alla dessa tyckte att det var jag som gjorde fel och även om det var så att gjorde fel så är det ändå inte acceptabelt att utsätta andra för livsfara – bara för att statuera exempel. Det är en en mycket märklig attityd bland allt fler trafikanter. Så till dig i VW:n, jag vet vad du heter, jag vet var du bor, vill jag bara säga – Fuck you!

Fast man ska ju strunta i sånt här – eländigt energisug. Jag överlevde denna gång och nu väntar goda vänner, matlagning och trevlig samvaro. Det har varit en rolig vecka faktiskt. Började med avstämningsmöte om Hässleholms Galakväll på måndagen. Hann vara med en knapp halvtimme innan jag sprang till styrelsemöte med NyföretagarCentrum. Fortsatte på tisdagen med möte med medlemmar i HessleCity. Öppettider, en ständigt återkommande fråga. Många synpunkter men ett steg framåt kom vi känns det som. På onsdagen var det bara vanligt jobb innan torsdagen stod för dörren. Strax efter två på eftermiddagen kliver jag in i Linnéskolans aula. Där har Renata Chlumska haft föreläsning för gymnasieelever. Nu ska jag hämta henne och låna henne mitt kontor några timmar innan vi ska äta middag på Cats tillsammans med några rotarianer. Renata ska sedan ha ännu en föreläsning i Röda Salongen. Det är utsålt. Dagen innan har jag fått veta att jag förväntas presentera kvällens arrangemang på scen och när det hela är över ska jag överräcka blommor och tacka. Ett hedersuppdrag med andra ord. Det ska bli kul.

Renata Chlumska får blommor efter ett spännande föredrag.

Jag inleder kvällen med att presentera syftet, pengar till Rotary Doctor´s, innan jag släpper fram Hans Danielsson som berättar om sina äventyr som läkare åt Rotary i Kenya och Nepal. Därefter kommer Renata. Första svenska kvinna på Mount Everest topp. Hon har också cyklat och paddlat runt hela USA. Mer än 400 dagar tog det. Hon fängslar publiken och bjuder på sig själv. När hennes berättelse är slut får hon blommor, stort tack och varma lyckönskningar för framtiden av mig. Kön är lång för autografer och köp av en dvd som Renata har om sitt äventyr i USA. Renata har gjort en god insats och är en intagande och lättsam person att samarbeta med.

Bosse