Får jag pissa på din dörr?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Härom morgonen när jag hjälpte min min frun att öppna frisersalongen gick en dam förbi med sin lilla hund. Jag såg det genom ett skyltfönster. Men det dröjde innan hon passerade entrédörren. När jag kom ut på vår lilla entrétrappa hade damen (och nu är jag frestad att kalla henne kärring men min goda uppfostran förbjuder mig) hunnit en bit ner på gatan. På trappan fanns en pöl med urin, hundens får man förmoda. Jag vet inte varför jag inte sprang efter henne och frågade varför hon lät hunden göra så – eller varför hon inte gav sig tillkänna om olyckan var framme? Ibland misströstar man om mänskligheten!

Hoppas ingen pissar på din dörr idag och att dagen blir riktigt god!

Bosse

Ordningen återställd

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Jaha, nu är ordningen återställd – det regnar. Och det regnar ordentligt! Fast vad gör det? Det är ju måndag och helgen är över så det ska väl regna. Annars har det varit en trevlig helg som började med vernissage på Hässleholm Kulturhus i fredags. Glaskonstnären Kjell Engman har kommit till stan med ”Celebration of Life” en riktigt fin utställning som vi kan njuta av i Hässleholm just nu. Vi, frun och jag, avslutade fredagskvällen med en middag på Cats tillsammans med vänner och just Kjell Engman. Väldigt trevligt blev det.

Lördag och lite sovmorgon. Kom ner till stan strax efter tio för att köpa några frukostbullar på Lövet. Men det mesta var slut så klart. Hässleholmarna är uppe tidigt och köper sitt frukostbröd. Några bullar fanns dock kvar. På väg från Lövet mötte jag Malin Berghagen och cityledaren Janne på väg till dagens första modeshow. Kunde hälsa på Malin och välkomna henne till Hässleholm. Som ordförande i HessleCity kändes det lämpligt. Undrar om hon fattade vem jag är? Ja, ja, spelar roll förmodar jag? Välkomnad blev hon i alla fall.

Fröken Carlsson, dvs dottern Cassandra anmälde sin ankomst till strax efter elva då hon ville ha hjälp av mamma med festfrisyr till kvällens bal på AF-borgen i Lund. Kärt besvär för mamma kan man tänka. Snygg blev också hon tycker jag. När frisyren var på plats stack Cassie som ett skott tillbaka till Malmö för att förbereda sig för kvällens festivas. Jaha, vad gör vi nu, frågade sig frun och jag? Poolen skulle ju stängas för säsongen, inte världens roligaste jobb så jag föreslog att vi skulle åka till Kristianstad och kolla in Hyundai.

Malin Berghagen - lättfotograferad.

Min fru såg ut som hon fått en spann vatten över sig! Är du seriös undrade hon? Sådär, svarade jag, men jag måste fotografera Malin Berghagen först. Och så gjorde jag det. Det tog trettio sekunder. Hon har varit med förr skulle man kunna säga. Sedan stack vi till Kristianstad. Min fru är väldigt tålig och kan emellanåt hänge sig åt mina mer eller mindre tvivelaktiga böjelser. Denna gång var det bilprovning med öppet hus, Markolio, ballonger och hela kitet. Det jag ville kolla heter Hyundai Veloster, en bil med en dörr på förarsidan och två dörrar på passagerarsidan. Nytänk – tror jag. Kan inte komma på någon som gjort så innan?

Den var grön, Velostern. Vi fick nycklarna och tog en provtur. Jovars, den var rätt så kul och kändes betydligt mer gedigen än den Atos vi hade som ”övningskörningsbil” när Cassandra skulle ta körkort. Men det saknades en sak. Motor. Veloster är utrustad med en 1,6 liters fyrcylindrig motor på 140 hk. 0 – 100 på drygt 10 sek med automatlåda. Det är 4 sek långsammare än vår koloss till Volvo som gör det på 6,5 sek. Hade Veloster klarat det på 8 sek hade jag kanske kunnat överväga. Den kostade bara 225.000 kronor med all utrustning som fanns att köpa och det var en del.

Söndagen gick åt till motorcykeltvätt, poolstängning och trädgårdsstädning. Nu är det höst och snart är det vinter. Brrr! Dessutom har jag ont i en tand, aj!

Bosse

Kör så det ryker!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Jaha, nu är väl säsongen i stort sett slut när det gäller motorcykelåka. Blev i runda slängar 500 mil denna säsong. Får väl vara nöjd med det. Häromdagen träffade jag namnkunnige glaskonstnären Kjell Engman som har en utställning i Hässleholm, Celebration of Life. Mycket fin utställning av glas. Han är också en Harley-åkare. Vi åt middag tillsammans med några andra vänner och fick tillfälle att prata lite hoj. Stackars (i detta avseende) Kjell hade åkt 8 (åtta) mil hittills i år. Tyvärr har jag en känsla av att även jag hela tiden måste prioritera bort motorcykelåkning till förmån för arbete och andra plikter. Sedan har det ju, som Kjell också påpekade, varit en ovanligt regnig sommar (se även mitt blogginlägg Regnmagneten).

Tidigt i somras blev det i alla fall en weekend med motorcykel på Öland, en av mina favoritplatser på detta blåa klot. Det var en härlig tripp – men en ganska skumpig tur. Det skulle visa sig att min bakre stötdämpare var mer eller mindre tomma på luft vilket gjorde att dämparna slog igenom vid förvånansvärt måttliga gupp. Får väl skaffa en pump med manometer till nästa säsong.

Street Gliden är annars en rikt skön hoj att köra. Det går att bränna på riktigt duktigt utan att det känns svajigt eller osäkert – men rutan. Hojen levererades med en låg ruta, sk Deflector. Den gav ordentlig turbulens i hjälmen och huvudet vibrerade mer än vad som var uthärdligt. Hela världen blev ett enda virrvarr. Jag beställde därför en ny ruta i standardhöjd, dvs 12 tum. Riktig ful är den och jag får titta igenom den. Det betyder att jag inte ser ett dugg när det regnar – om vitsen ursäktas. Häromveckan när jag var ute och ”brände” bar det sig inte bättre än att rutan sprack. WTF – den sprack?. Nu är den ”ihopaklistad” med tejp och så får det förbli till våren. Märkligt är det för Harley Davidson själva säger ju: Ride hard – ride free! I 70 då eller…?

Häromdagen när jag var på Harley Davidson butiken i Helsingborg och kollade 2012 års modeller på Open House kunde jag konstatera att dom hojarna hade mycket tjockare rutor, typ fem millimeter medan min är ungefär hälften så tjock – som på en j-vla Honda ungefär. På min gamla hederliga Heritage Softail Classic var rutan också betydligt tjockare än min 12-tummare på Street Gliden. Nu får rutan vila till våren, sedan åker den på tippen och ny ruta, 10 tum ska införskaffas. Det blir snyggare och förhoppningsvis hållbarare. Fälttest utförs när solen skiner och vintern har gett vika. Då ska det köras utav bara f…..!

Nu är det tvättat och klart, börjar det snöa imorgon så kvittar det. Hojen är klar för vintervila!

Stockholm – efter 30 år.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Fredag – X2000 till Stockholm. Biljetten kostar 149 kronor i 1:a klass och frukost ingår. Är det någon som fattar SJ:s prissättning? Vi är i alla fall glada åt den billiga biljetten.

Vi – det är frun och jag. Vi ska till huvudstaden och fira. Vi ska fira att vi varit gifta i 30 år. TRETTIO ÅR! Herregud, det är ju en evighet. Hur kan man stå ut med varandra så länge, frågade någon vi berättade om det stundande firandet för häromsistens. Vadå stå ut? Det är ju det som är hela grejen. Ju längre man lever med samma människa ju mer får man reda på och ju mer vågar man bjuda på – lojaliteten stärks, tilliten likaså. Prestige behöver man inte ägna sig åt. Missförstånden är få och därmed osämjan också. Vissa olater har ju både hon och jag men dem har man lärt sig att fördra. Så det blir bara bättre kan man säga.

I planen låg att vi skulle se Romeo & Julia som spelas på Göta Lejon på söder i Stockholm. Vi hade valt en eftermiddagsföreställning på lördagen för att sedan i lugn och ro äta en riktigt trevlig bröllopsmiddag på tu man hand på kvällen. Men än så länge var det bara fredag och vi satt på tåget. Härligt avkopplande att åka tåg när man inte har någon tid att passa och dessutom är i sällskap med den man trivs allra bäst med.

Väl framme i Stockholm tog vi en taxi till vårt hotell, Hotell Stureplan på Birger Jarlsgatan. Det hade varit lite besvärligt att hitta hotell denna helg eftersom Lidingö-loppet gick samtidigt och dessutom var det tydligen någon läkarkongress. Med hjälp av American Express Travel Service hade det dock ordnat sig. Hotellet hade svårt att hitta vår bokning så för en kort stund var vi uteliggare ofrivilligt. -Vi har ett så dåligt datasystem, förklarar portiern. Efter ett stund ordnade det sig emellertid och vi blev till och med uppgraderade till ett bättre rum – Hurra! Och det var minsann ett riktigt trevligt rum som anstår ett brudpar – även om det var ett 30-årigt sådant.

Vi packade snabbt upp och begav oss ut på sta´n. En promenad längs Birger Jarl mot Nybroviken kan bli kostsam. Här ligger butiker som Louis Vitton, Gucci och andra namnkunniga varumärken. Bla en butik som säljer Christian Louboutin-skor. Fel storlek sparade sex tusenlappar i ett nafs. Runt hörnet vid Berzeli park ligger Hallwylska Muséet, en vacker våning med samlingar som stått orörda sedan – ja sedan när? Det har jag glömt. Borde kanske varit mer alert när vi var där men jag är mer för bilmuséer om sanningen ska fram. Vi tog en taxi till Fotografiska Muséet på Stadsgårdskajen. Här kunde vi betitta bilder av bl a Robert Maplethorpe. Det var mest kukar, om ni ursäktar. Och en del blommor. Allt i svart/vitt. Men visst, fototekniken var det inget att klaga på. Vi passade på att fika på översta våningen. Fräscht och gott! Rekommenderas. Och det fanns annat att titta på än manslemmar så jag klagar inte.

Snygga skor från Christian Louboutin

Vi tog en promenad från Stadsgårdskajen tillbaka till hotellet i det vackra vädret. Gick genom Gamla Stan och valde Stora Nygatan i stället för Västerlånggatan. På Stora Nygatan finns för övrigt en trevlig cykelaffär om man är lagd åt det hållet så att säga. Vidare förbi Riksdagshuset och in på Drottninggatan som är ganska charmlös tycker jag. Så vi sneddade upp på Brunkebergstorg och slank igenom Gallerian och ner på Hamngatan. En härlig promenad i solskenet.

Efter lite uppfräschning och ombyte tog vi T-banan till Medborgarplatsen på söder och begav oss till hörnet av Folkungagatan och Östgötagatan. Här ligger Bara Bistro Bar, ett favoritställe för min son Nicklas. Strax efter oss kom Nicklas och vi bänkade oss vid förbeställt bord i den fullsatta restaurangen. Trångt, stojigt och trevlig personal. Käket är helt ok och servicen, som sagt, utmärkt. Vi käkade Toast Skagen och själv tog jag Skomakarlåda till huvudrätt. Nicklas åt någon fisk och Berit åt lamm – med vitlök – eller var det vitlök med lamm? Har varit här någon gång tidigare och blev inte besviken då heller. Inte gourmet men gott och trevlig stämning. Hyfsade priser. Ja, det var den dagen. Har man varit gift med samma kvinna i trettio år så blir sådana här dagar aldrig tråkiga, även om en och annans skoaffär ska besökas.

Lördag morgon. Jag överraskade frun med en liten ”morgongåva” kanske man kan säga. En liten ask som gjorde henne både förvånad och glad. Hon är verkligen värd innehållet. Frukost på hotellet som lämnade en del övrigt att önska, tyvärr så det behöver vi inte prata mer om fast det var förmodligen fel på datasystemet. En ny tur på sta´n resulterade i ett besök hos Karen Millen, en av fruns absoluta favoriter. Passande storlekar fanns, jag säger inte mer. Framåt lunchtid blev vi sugna på, just lunch så vi begav till Gamla Stan och uppsökte Sallys på Västerlånggatan. Låter som en turistfälla, eller hur? Och det kanske det är men vi fick i alla fall ett bord för två och en Bellini och en Dry Martini – mitt på blanka förmiddagen. Man firar förmodligen bara 30-årig bröllopsdag en gång i livet? Bellini och Martini följdes av en gudomlig pasta och en flaska Chianti som slank ner så lätt, så lätt. Nu var man i prima form för en god kopp kaffe – och en liten grappa. SKÅL för oss!

Mitt i lunchen ringde vårt hotell som uppenbarligen hade större problem med sitt datasystem än vi hade insett och undrade hur vi tänkte göra med vår utcheckning? Vilken utcheckning? Vi har bokat två nätter. Oj, nu hade hotellet problem kunde man höra men i mitt goa tillstånd lät jag det förbli just deras problem.

Lagom mätta och fulla (lätt berusade) tog vi en promenad till T-banan i Gamla Stan och åkte åter till Medborgarplatsen. Vi kom fram i lagom tid och gick in på Göta Lejon. Här spelades Romeo & Julia upp för oss med Måns Zelmerlöv i titelrollen. Även Loa Falkman hade hittat hit tillsammans med flera skådespelare som alla gjorde sitt bästa för att roa oss. Och dem lyckades. Frun var nöjd efter föreställningen och jag hade inte somnat en enda gång. Då är det bra! Jag har sovit en halv akt på Phantom of the Opera på Broadway i New York en gång för många år sedan efter ett maratonlopp i hotellbaren i kombination med jet lag. För övrigt hann vi med ett glas vin i pausen på Göta Lejon.

På väg till Göta Lejon

Åter på hotellet för ombyte innan vår middag har vi blivit utlåsta från vårt rum. -Oj, förlåt vi har sådant problem med vårt datasystem – det är så dåligt, förklarar man i receptionen.

Kvällen var vigd (ursäkta vitsen) till Restaurang Gotland som ligger på Brunnsgatan, bara hundra meter upp för backen från hotellet. Vi gick dit klockan åtta. Extra blommor var beställda och stod på bordet. Restaurangen hade för övrigt också ringt under vår lunch på Sallys och bekräftat vår beställning, för andra gången. Nu var vi här. Stämningen var lugn men inte snobbig. Jag hatar restauranger som är så fina att man känner sig som den fattige kusinen från landet som inget begriper om mat. Så är det inte på Restaurang Gotland. Vi tog en drink till att börja med medan vi bestämde vad vi ville äta. Här finns  två menyer, Lilla Gotland och Stora Gotland och dessutom á la Carte. Efter viss tvekan valde Lilla Gotland med pastan från Sallys i färskt minne.

Det började med en liten soppa på jordärtskocka toppad med gotländsk tryffel – mums! Torsk från Lofoten, kolgrillad fänkålspuré, rödbetor i brynt smör, avrugakaviar, rostade hasselnötter och fänkålsfrön. Därefter Gotländskt KRAV-Lamm: Tunnbringa, lägg och filé, pumpacréme, lammbuljong med rosmarin,
syrade vinbär samt variationer på udda skogsvampar. En liten hålgörare följt av gotländska ostar från Stafva Gårdsmejeri och Häftings Mejeri, fikon, päron och nötter. Ja, nu är risken för en plågsam svältdöd ganska liten. Men det är inte slut med detta för in kommer nu Hösthallon från Stenhuse Gård Vanilj och saffransglass, kladdkaka med havssalt, havtornscoulie samt honeycomb på gotlandshonung. Till den ”lilla” menyn har vi beställt ett dryckespaket som är matchat till kan man säga. Alla rätter var gudomliga och i precis lagom storlek så vi beställde kaffe och – just det en grappa till lilla mig, en Restu från Gotland. Finns att beställa på Systemet och är riktigt god tycker jag. Återstår att rulla ner för backen och gå och lägga sig. Just det, notan. Man vill inte gärna ta en springnota en sådan här kväll – det får ju vara lite stil. 3000 spänn, lika mycket som en sko med röd sula – det var det värt!

Vi har packat och ska checka ut. På vår nota står det 800 för en flaska champagne. Vi har inte druckit någon champagne och särskilt inte den 21 september, vi kom ju inte hit förrän den 23:e. -Oj då, det är vårt datasystem så är så dåligt, förklarar portiern.

Vi har bestämt med Nicklas att vi ska äta brunch tillsammans på Berns Asiatiska på söndagsförmiddagen. Har du aldrig varit där kan jag rekommendera det. Här serveras asiatiskt inspirerade sallader, sushi och varma rätter som dumplings, mm. Hela brunchen kan man avsluta med dessertbordet som är minst fem meter långt och fullt med sötsaker av alla de slag. Jag tar så lite jag kan av många men inte alla olika rätter och nu är jag proppmätt. Det kan bli för mycket av det goda och tre dagars excesser tar ut sin rätt. Känner mig nästan yr när vi lämnar Berns – men gott var det.

Återstår hemresan med ett InterCity tåg denna gång. Det tar en timme extra och kostar 149 kronor i 1:a klass. Någonstans mellan Nässjö och Alvesta ringer min telefon. Det är hotellet. -Ni har ju checkat ut idag. Ja, vi har ju det. Det var en flaska champagne. Er vän hade beställt den till er men vi hade satt den på fel rum – ursäkta! Det är vårt datasystem som är så dåligt. Jaså!

Tack, älskling, för 30 härliga år och en härlig helg i Stockholm! Champagne dricker vi för övrigt bara vid enklare tillställningar – häpp!

Bosse

Några timmar på motorcykel

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Häromdagen fick jag chansen att köra en sväng på min Harley, 2010 års Harley Davidson Street Glide med 96 cubic inches motor. Tyckte det var bäst att passa på nu när sommaren kommit till Skåne i månadsskiftet september/oktober efter regniga juli, augusti och början på september. Turen gick till Helsingborg med första stopp på Harley-Davidson Helsingborg. Resan gick smidigt med gles trafik, solsken och stillsamma bilister. Härligt att sitta på hojen efter flera veckors uppehåll. Funderade på om jag borde trampat trampcykel istället men den fick stå tillbaka denna gång.

I Harley-butiken var det ganska öde. Förberedelser pågick för Open House när 2012 års modeller ska introduceras så mitt besök blev ganska kort. Passade dock på att åka runt till baksidan och verkstadsingången för att kolla trycket i mina bakre stötdämpare som är luftassisterade. Dom var ok så jag fortsatte färden ner till Helsingborgs centrum och hittade en bra p-plats. Mitt mål var Gastronomibutiken på Drottninggatan. Jag brukar slinka in där och köpa delikatesser när jag är i närheten. På ”inköpslistan” stod amerikansk entrecôte. Ja, jag vet att det är vansinne att köpa kött importerat från USA. Idag ska det ju vara närproducerat och ekologiskt. Men det här är ett kött som smakar såååå gott om man tillagar det på rätt sätt. Man kan ju fråga sig varför vi inte kan köpa sådant kött i den lokala butiken? Priset är ungefär det samma men kvalitén skiljer sig märkbart.

Den amerikanska entrecôten var slut – skit också! Men det fanns ryggbiff från samma ställe. Jag köpte en rejäl bit som skulle räcka till fyra. Tänkte helsteka. Först bryner man köttet på stekjärnet och sedan in med det i ugnen. Max 120 grader på ugnen och sedan får köttet stå inne till det når 58 grader inuti. Då blir det perfekt. Med köttbiten, lite gott kryddsmör och en baguette i bagaget äntrade Harleyn igen och gav mig ut i fredagstrafiken. Jag svängde söderut på Drottninggatan, passerade Knutpunkten och tog höger vid brandstationen mot Råå. Så småningom hade jag tagit mig förbi alla trafikljusen vid Allers förlag och fortsatte mot Glumslöv på gamla vägen mellan Helsingborg och Landskrona. Strax efter Glumslöv ligger Glumslövs backar med vidunderlig utsikt över sundet och Danmark i väster. Man kan se Landskrona, Öresundsbron, Ven och Köpenhamn om vädret är klart. Denna dag var det dimma och dis så utsikten gick förlorad.

Efter att ha glidit ner för den sista backen och passerat golfbanan på höger hand och utan att bli träffad av en enda förlupen golfboll svängde jag höger vid stoppet och fortsatte in mot Landskrona. Jo, jag hade gjort ett fullt stopp och förvissat mig om att vägen var fri innan jag drog på in mot stan. Återstod att tråckla sig igenom alla rondellerna på Ringvägen innan jag hade planerat ett stopp på Statoil för bränslepåfyllning. Vid den andra rondellen (jag vet att det egentligen heter cirkulationsplats) höll jag på att bli överkörd av en stadsbuss. Chauffören ville väl spara en sekund eller två för att hålla tidtabellen och tyckte det motiverade honom  att utsätta mig för livsfara. Tvärnit från min sida räddade situationen! Busschauffören åkte med god fart glatt vidare genom rondellen medan jag stod stilla mitt i. Han var kanske yrkesförare men hade knappast någon yrkesstolthet.

Jag åkte vidare genom ytterligare några rondeller, en med en liggande röd jättetulpan i plåt och fortsatte ner mot Statoil. I korsningen när jag skulle svänga vänster håller jag på att bli överkörd nästa gång. En bilist kör ut från utfarten från köpcentrat. Han stannar dock halvvägs ut i vägen och jag kan passera. Tankar fullt på macken och köper en glass. Vem vet – det kanske är årets sista glass? Passar på att beundra en veteranmotorcykel av märket Triumph med danska skyltar.

På hojen igen och full fart mot Hässleholm. Jag har ju färskvaror i sadelväskan och det är varmt ute trots årstiden. Tar vägen mot Svalöv och fastnar direkt bakom en Skoda från Polen som föredrar vänsterfilen och parkerar sig där. Kanske en polack med engelskt påbrå? Kommer förbi till slut och fortsätter förbi Asmundtorp. Efter fartkameran vid vägen till Billeberga svänger jag vänster mot Svalöv. Det är en fin väg att köra, svänger lite och man ser långt. Efter en djup dalgång finns det en rastplats uppe på nästa krön. det står en vit skåpbil där. När jag närmar mig sätter den fart och passerar förbi stoppskylten utan att lätta på gasen. Jag är i kapp den accelererande skåpbilen efter bara 50 meter och kör om. Funderar på att ge något tecken för att visa min irritation över hans bristande respekt och trafikfarliga beteende men inser att han ändå inte kommer att förstå. Det är den tredje incidenten på bara ett fåtal mil.

Åker igenom Svalöv och deras stolthet – rondellen. Den har en beläggning som en tvättbräda och skymd sikt till vänster. Ingen kommer. Fortsätter färden mot Torrlösa. Möter en buss, en gul regionbuss modell större. Bakom den kommer en bil, en Ford tror jag som gör en vänstersväng framför mig in mot Hanksville Farm. Hyfsat långt avstånd men jag kunde inte se bilen bakom bussen. Undrar om bilisten såg mig innan han påbörjade svängen? Färden går genom Torrlösa och ner mot Bialitt. Jag njuter! Det är en särskild känsla att åka Harley. Kan inte beskriva den riktigt – det är bara läckert!

Svänger vänster vid Bialitt. Den som är tillräckligt gammal minns Lasse Holmqvist och svartvita TV-program från Bialitt. Måste varit i slutet på 50-talet eller i början på 60. Jag kör om en BMW och passerar två bilar till vid Emmaus innan jag når Ask. Det är riktig Harleyväg här. Man kan bränna på rätt så bra i långa svaga böjar. Jag har kört vägen tusentals gånger känns det som – både med motorcykel och bil. Strax är jag i Röstånga. Bilverkstaden som en kurskamrat och jag landade i med lånad Amazon vintern 1971/72 ligger kvar men verkar vara avsomnad. Frågan är om den nånsin hämtade sig efter att vi med blankslitna sommardäck missat bensinpumpen med millimeter tillgodo och brakat rakt in i entrédörren. Polispatrullen från Landskrona höll på att köra rakt in i vår bagagelucka på det glashala underlaget. Det blev förmodligen vår räddning tillsammans med våra blåa flygvapenuniformer när poliserna såg mellan fingrarna på vårt vansinnesfärd. Vi hade kört på tid från Landskrona till Herrevadskloster. Och det slutade, som sagt, i Röstånga Bilverkstad. Denna gång klarar jag dock svängen utan problem och åker snart genom det vackra Nackarp med sin boksskog. Så här års är det riktigt mörkt på serpentinvägen genom skogen. På våren när boken slår ut är ljust i den skira grönskan. En fantastiskt vacker väg vid alla årstider.

Motorcyklar kan vara irriterande för bilister...?

Jag är nu i ett område som alltid väcker minnen. Nackarp, Skäralid och sedan Ljungbyhed. För fyrtio år sedan åkte jag här för första gången. På väg till Ljungbyhed och Herrevadskloster. Inryckning för befälselev Carlsson. Början på en nästan trettioårig karriär i Flygvapnet som stridslednings- och luftbevakningsofficer (STRIL). Nu är flygflottiljen F 5, Kungl. Krigsflygskolan nerlagd. Ljudet av flygmaskiner som var ständigt närvarande har tystnat och byn Ljungbyhed är en ganska sorglig plats. Min motorcykelfärd går inte igenom själva byn utan jag passerar utanför och genom det genom Edvard Persson kända Spången – Kalle på Spången. Fortsätter i god fart och når snart riksväg 21. Stannar vid stoppet och tre bilar passerar. Jag svänger höger och fortsätter mot Perstorp.

Kommer strax ifatt de tre bilarna. Längst bak ligger en VW-buss med omfattande rostlagning. Här är 21:an en sk. 2-1 väg. En väh med vajerräcke i mitten och en enfilig körbana – det yttersta fattigdomsbeviset för svensk trafikpolitik. Ligger på behörigt avstånd bakom ”Folkan” i väntan på att vägen ska övergå i två filer. Efter en stund upptäcker föraren i VW-bussen min närvaro och drar sig något till höger i ett försök att signalera att jag kan klämma mig emellan honom och vajerräcket. Det beslutet tänker jag behålla själv. När vi kommer till det tvåfiliga vägavsnittet strax innan Perstorp tycks förarens synbara välvilja ha övergått till ovilja. Direkt när det blir tvåfiligt håller han dikt åt vänster, kör om den första bilen och går därefter in till höger. Själv har jag avvaktat och nu på börjar omkörning av den första bilen för att därefter köra om VW-bussen och till sist en Audi- Men döm om förvåning när jag bara är någon meter bakom VW:n denne plötsligt kastar sig ut i vänster filen, kör om Audin och sedan demonstrativt ligger kvar i vänsterfilen hela vägen till vägen återigen blir enfilig. En  motorcykelhatare? En förare som blev irriterad för att jag inte följde hans uppmaning att köra om när han ville? Jag slår av på farten och låter avståndet till denne märkliga bilförare öka. Noterar registreringsnumret i huvudet och kör igenom rondellen innan Perstorp. Håller behörigt avstånd genom hela byn. Det blir så småningom 70 och sedan 90. Ny 2-1 väg som denna gång inleds med tvåfiligt avsnitt. Jag drar på och nu har VW:n ingen chans att hänga med i accet. Jag kör om och håller rullen för att lägga avstånd mellan mig och den märkliga VW:n, kör om två bilar till och börjar minska på farten inför nästa bil och slutet på den tvåfiliga vägen. Då kommer VW:n som ett skott och klämmer sig emellan mig och framförvarande bil. Idiot! Jag bromsar. Jag hatar människor som utsätter mig för livsfara. Vem tror han att han är? Leker han polis eller tror han att jag är road av att leka med honom – med livet som insats? jag slår av på farten och låter honom fortsätta. Det är relativt långt till bakomvarande bilar så puttrar fram i 80 på sträckan där hastighetsbegränsningen är 100. Jag vill inte ha mer med den här idioten att göra och tänker stanna på nästa P-plats innan jag fortsätter hemåt.

Men precis innan P-platsen svänger VW:n höger in mot Ottvalla och vägen är åter fri för mig. Jag fortsätter mot Hässleholm och ser inte till en enda konstig bilförare till på den återstående sträckan hem. Det var ändå för många som tyckte att de kunde chansa, nonchalera eller provocera på denna motorcykeltur. Alldeles för många som tyckte att dem kunde leka med min säkerhet och utsätta mig för livsfara för att det ska vara acceptabelt. Även om någon eller alla dessa tyckte att det var jag som gjorde fel och även om det var så att gjorde fel så är det ändå inte acceptabelt att utsätta andra för livsfara – bara för att statuera exempel. Det är en en mycket märklig attityd bland allt fler trafikanter. Så till dig i VW:n, jag vet vad du heter, jag vet var du bor, vill jag bara säga – Fuck you!

Fast man ska ju strunta i sånt här – eländigt energisug. Jag överlevde denna gång och nu väntar goda vänner, matlagning och trevlig samvaro. Det har varit en rolig vecka faktiskt. Började med avstämningsmöte om Hässleholms Galakväll på måndagen. Hann vara med en knapp halvtimme innan jag sprang till styrelsemöte med NyföretagarCentrum. Fortsatte på tisdagen med möte med medlemmar i HessleCity. Öppettider, en ständigt återkommande fråga. Många synpunkter men ett steg framåt kom vi känns det som. På onsdagen var det bara vanligt jobb innan torsdagen stod för dörren. Strax efter två på eftermiddagen kliver jag in i Linnéskolans aula. Där har Renata Chlumska haft föreläsning för gymnasieelever. Nu ska jag hämta henne och låna henne mitt kontor några timmar innan vi ska äta middag på Cats tillsammans med några rotarianer. Renata ska sedan ha ännu en föreläsning i Röda Salongen. Det är utsålt. Dagen innan har jag fått veta att jag förväntas presentera kvällens arrangemang på scen och när det hela är över ska jag överräcka blommor och tacka. Ett hedersuppdrag med andra ord. Det ska bli kul.

Renata Chlumska får blommor efter ett spännande föredrag.

Jag inleder kvällen med att presentera syftet, pengar till Rotary Doctor´s, innan jag släpper fram Hans Danielsson som berättar om sina äventyr som läkare åt Rotary i Kenya och Nepal. Därefter kommer Renata. Första svenska kvinna på Mount Everest topp. Hon har också cyklat och paddlat runt hela USA. Mer än 400 dagar tog det. Hon fängslar publiken och bjuder på sig själv. När hennes berättelse är slut får hon blommor, stort tack och varma lyckönskningar för framtiden av mig. Kön är lång för autografer och köp av en dvd som Renata har om sitt äventyr i USA. Renata har gjort en god insats och är en intagande och lättsam person att samarbeta med.

Bosse

48 timmar i Monte Carlo

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det är kallt och mörkt, +4 grader när vi låser och beger oss till Resescentrum. Monaco väntar – eller är det Monte Carlo?

Tåget är i tid – yippie! På Kastrup checkar vi in och lämnar vårt bagage med förhoppningen att återse det i Nice.

Första benet går till Hamburg. Knappt en halv timme på höjd innan vi påbörjar inflygning. Det är SAS som flyger för Lufthansa. Knappt någon servering som vanligt hos denna nationalklenod till flygbolag. Efter landning på Hamburgs flygplats är det snabb förflyttning till nästa gate och fortsatt färd mot Nice. Vi kommer in mot flygplatsen från öster, passerar och svänger 180 grader innan vi flyger över stenstranden vid La Braque och vidare förbi de karakteristiska husen vid Villenueve Lobet och landar på Nice International. Temperaturen är behaglig när vi kommer utanför terminalbyggnaden. Côte dAzur here we come!

Men var f-n är bussen? Vi hittar ingen busschaufför och väntar utanför terminalen en god stund innan vi äntligen kan börja färden mot vårt hotell, Monte Carlo Bay Hotel & Resort.

På väg till hotellet stiger förväntningarna. Kvällens meny presenteras. Hemlagad pasta med havets läckerheter följt av kalv med citronsås. Hmm, låter lite konstigt men ok! Tiramisu kan man också få och lite gode viner utlovas också. Det ska bli trevligt!
Hotellet är vackert, stort, elegant rum och härlig utsikt över poolen och Medelhavet.

Utsikt från hotellrumsbalkongen.

Efter uppackning tar vi en taxi till La Condamine, precis där starten går för Monaco Grand Prix Fomule 1. Vi hittar snabbt en trevlig restaurang, får ett bord och jag beställer en liten öl, en flaska rose´ och två varmrätter. Rose´vinet kommer snabbt, ölen ser jag aldrig till och 59 minuter senare har maten ännu inte kommit. -Mer vin? frågar kyparen när han noterar vår irritation. Ja, svarar jag, men det får ni bjuda på för om tre minuter går vi om vi inte fått vår mat. Vi får vin och som genom ett trollslag kommer också maten på plats inom den stipulerade tiden. Vi äter, är rejält hungriga nu efter en potatissallad modell mindre och tre kubikcentimeterstora korvbitar på flyget från Hamburg till Nice. Maten smakar utmärkt och irritationen över väntetiden lägger sig. Vi beställer kaffe och jag önskar mig också en ”petit” grappa. Hmm! Får väl erkänna att man börjar bli lite lullig efter allt vinet och grappan – som inte var så ”petit”.

Vi ber om notan och den är det inte jättelång väntetid på. På den finns allt vi ätit och druckit med, inklusive vinet vi kommit överens om att krogen skulle betala som kompensation för den extremt långa väntetiden. Jag tar till mitt latinska temperament som kan lockas fram efter just lite vin och lite sol och lite väntetid och lite nonchalans från en kypares sida. Han får hela kitet – ocensurerat och flyr in till kassan – jag följer efter och skäller som en bandhund. -Vem är chef? Jag pratar inte med arslet när jag prata med huvudet!! Chefen materialiserar sig och tar över kassahanteringen, får sig också en utskällning av den tvärilske svensken som på engelska ger hela restaurangen en lektion i drama.

-”The food was good, the drinks where good, the waiting time was extremely bad and the fuck up with the bill was unexeptable!” Krögaren tar bort en flaska vin, två kaffe och en grappa från notan. Nästa dag när vi går förbi har krogen stängt. Utbildningsdag?

Efter en promenad bland Ferraribilar i området La Condamine tar vi oss tillbaka till hotellet för att vila lite och göra oss i ordning till kvällens gemensamma middag med kollegor från ghd. Det är för ghd:s 10-årsjubileum vi har åkt till Monte Carlo. 1.500 frisörer ska se visningar och delta i en galamiddag på Forum på söndagen. Men än så länge är det bara lördag och vi ska äta en liten intim middag tillsammans med svenska, danska och norska frisörer, grossister och säljare och andra inom frisörbranschen.

Efter en timmes försening har alla kommit till restaurangen. Det är ett elände att få tag i taxi i Monaco uppenbarligen. Alla åker väl limo eller kör Ferrari, Rolls eller Maserati? Krogen ligger långt västerut i det lilla furstendömet vid en liten hamn. På klippan ovanför kan man skönja furstepalatset. Vi placeras på en terrass med plaststolar. En frisör från Göteborg har redan anlänt och beställt in en flaska vin som vi gladeligen kastar oss över. Två äldre personer, en han och en hon svarar för serveringen. Inte 100 koll kanske. Istället för att ställa in ett gäng vinflaskor på borden – vi är tjugofem personer ungefär – bär de in en och en vilket resulterar i att alla viftar och vill ha vin. Den gamle mannen ger sig därefter på uppgiften att filea en fisk åt en annan gäst. Det tar tid och blir till fiskmousse ser det ut som, aj, aj!

Så kommer då äntligen förrätten in. Hemlagad pasta med havets läckerheter. Nja, det har blivit någon förvanskning i informationen på vägen mellan menyn och kocken eller kanske tvärtom. In kommer pastaskruvar uppblandade med ett par räkhuvuden, några musslor och tre ringar bläckfisk. Anrättningen toppas med en halv cocktailtomat. Torr baguette och billig olivolja ingår. Man får se fram emot varmrätten.

Hemlagad pasta a´la Monaco

Kalvschnitzel med citronsås (?!). Ja, det lät ju lite skumt. Citronsås passar väl bättre till fisk, eller? Jo, citronsås passar bättre till fisk – tro mig! Mer vin, tack! Jag behöver bedövas! De som beställt Pannacotta, det fanns som alternativ, får sina desserter. Jag har beställt Tiramisu för jag tycker om det. Det skulle jag inte gjort för det glömdes bort. Häpp! Mer vin, tack! Jag behöver mer bedövning.

-Nej, här kan vi inte sitta, tycker någon. Vi drar på klubb. Var ska vi? Vi åker till Jimmy´z. Finns det taxi? Suck! Till slut står vi utanför Jimmy´z. STÄNGT! Klockan är halv tolv och dem har inte öppnat än. Återstår att bryta sig in i hotellträdgården och gena över poolområdet tillbaka till hotellet. Att få tag på en taxi är inte att tänka på. GOD NATT!

Dag 2

What the f…! Det ösregnar. Vi är på Rivieran och det ösregnar. Det betyder att alla ska äta frukost inomhus. Det betyder att inomhusborden inte räcker till och kön till frukostmatsalen är lång som en kassakö på ICA vid jul, före självscanningens tid. Vi får ett bord i baren får kaffet serverat direkt och kan gå förbi hela kön och kasta oss över buffén. Inte riktigt för det stod en ryss i vägen. Han ska äta mycket mer än jag så det tar tid att fylla två tallrikar som han balanserar med dödsförakt. Men lite blev det över till oss – och vi slapp kön. De gjorde nog inte ryssen, hi, hi! Frukosten var kanon, supergod. Vad göra när det står som spön i backen?

Vi tar en taxi som kom efter en kvart för vi har inte fattat att man kan ta bussen för € 2 precis utanför hotellet. Vi åker till Oceanografiska muséet som ligger alldeles i närheten av furstepalatset. Det kostar € 17. Suckers! Vi har varit på Oceanografiska förut men med ett dykcertifikat i fickan är man alltid fascinerad av undervattensvärlden även om det är mer än tio år sedan man gjorde ett dyk. Det är verkligen en fantastisk värld.

Överallt i Monaco och Monte Carlo finns det bilder av mellan prins Albert och hans gemål (jag har ingen aning om vad hon heter, sorry). På muséet har man ställt ut bröllopsklänningen och Alberts bröllopsutstyrsel. Hörde förresten av goda vänner som är bättre pålästa än jag i tidskrifter som Se & Hör, Svenska Damtidning etc att herr prinsen har en frilla och barn på bygden. Det förklarar varför den nyblivna prinsessan ser så sur ut på bröllopsfotot.

Vi lämnar muséet och tar en promenad i gränderna. Charmigt och en hel del turister. Lunch intas på en liten pizzeria. Snabb och bra service och maten är helt ok. Mycket folk som passerar förbi och tittar i butikerna. Restaurangen är nästan fullsatt. Folk kommer och går hela tiden. Det är ett riktigt mysigt folkliv och regnet har upphört. Visste väl det – det är sällan dåligt väder på Rivieran. Bakom ryggen på mig ligger en butik som säljer typiska turistvaror, souvenirer, t-tröjor och annat nödvändigt. T-tröjorna med reklam för Ferrari hänger med exakt avstånd på sina galjar. Varje gång någon går förbi och tittar på plaggen kommer butiksägaren ut och rättar till. Allt ska hänga med exakt inbördes avstånd. Det verkar nästan maniskt.

Nu väntar kvällens galamiddag med jubileumsvisning för ghd – som fyller 10 år. Dresscode: Black Tie. Smokingen har dammats av hemma i Sverige och refuserats. Snabbt samtal till Joakim på Ateljé MB i Vinslöv och en Oscar Jacobsson trollas fram, byxorna läggs upp och en ärm justeras. Konstaterar att storlek 48 i byxor räcker. Ett nummer ner från normalt. Har jag fått för lite mat? Är jag sjuk? Eller är det den nya träningscykeln som redan gett resultat? Jag ”skyller” på det sistnämnda – väl investerade pengar mao.

Galashow på Forum i Monte Carlo

1.500 människor ska se showen och äta galamiddagen på Forum i Monaco. De flesta männen har faktiskt inte smoking – analfabeter får man förmoda. Allt från slitna jeans till smoking förekommer. Kvinnorna är genomgående bättre klädda. Showen vara ganska länge men håller hög kvalité om man är frisör och tycker det är spännande att se andra bli klippta och stylade i håret. Lyckas trots allt hålla mig vaken och ta lite bilder för användning på HÅROSÅNTs blogg. Provar att filma lite med vår lilla kamera, en Nikon P 7000. Det skulle jag kunna lägga ut här på bloggen men det kostar 400 kr ungefär per år och videoklipp. 800 spänn för 4 minuter av dans i halvtaskig bildkvalité. Nix, det blir inget med det.

Efter showen blir det galamiddag vid bord 32. Har redan glömt vad vi fick att äta så det var väl inget att skriva hem till mamma om, kan man tänka? Men Linda som sitter vid vårt bord är duktig på att skaffa fram nya vinflaskor när de gamla tagit slut. Stämningen är god och vi bestämmer oss för att – åka till Jimmy´z. Vi går hem genom hotellträdgården framåt nattkröken medan de något yngre i gänget kämpar vidare med iskylda vodkaflaskor och magnumbuteljer.

Dag 3

Det är måndag morgoooon och mitt huvud känns så tungt, Ja, det är måndag morgon….. Nej, vi känner oss ganska fräscha när vi kliver upp nästa morgonen. ”Older and wiser! ”Efter frukost och packning checkar vi ut och tar en tur på sta´n. Vi hinner med en kopp kaffe och lite fönstershopping innan det är dags att åka till Nice  flygplats och påbörja resan hem till Hässleholm – borta bra men hemma bäst. By by Monte Carlo! Nästa helg väntar Stockholm.

En dag med regn och storm.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

En hiskelig orkan från Amerika har dragit in över vårt lilla land. Jag pratar inte om ekonomiskt blåsväder – det är vi förvisso också i – nej, nu blåser det så hattarna rullar efter gatorna och regnet kommer på tvären. Igår blåste tuppen ner från taknocken. Han kan väl flyga upp igen, tycker du kanske? Men det kan han inte för tuppen är gjord av trä och ska fungera som vindflöjel. Han har suttit där i mer än tio år då vi fick honom av ett par vänner. Nu, när han ändå är nere får vi väl se över fjäderskruden och så får han väl ha lite hjälp att ”flyga” upp igen.

Vår tupp gal aldrig - det är grannarna glada för.

Blåser gör det som sagt. I vissa fall är det medvind och det känns ju alltid skönt. I andra fall är det motvind och det är ju som bekant inte lika roligt. Ägnade förmiddagen åt näringslivsrådet. En grupp personer från företagsföreningar, intressegrupper och Hässleholms Kommun som diskuterar frågor kring näringslivsutveckling, utbyter information och försöker se möjligheter för Hässleholm med omnejd. Det finns mycket man kan önska sig när det gäller näringsliv och samhällsutveckling. Fler invånare, mer jobb, fler restauranger, roligare butiker, osv. Men det finns annat som måste komma först. Hässleholmare i allmänhet måste vara stolta över sin stad. Tyringebor måste vara stolta över sin kommun och sin stad, dvs Hässleholm och det måste Vittsjöborna, Hästvedaborna och Vinslövsborna också precis som alla andra som bor här i vår kommun. Vi måste vara lojala mot vår egen hembygd och mot varandra. Vi behöver ”vi-anda”. Det känns som det saknas lite av den varan i Hässleholm. En deltagare på dagens möte med näringslivsrådet sa ungefär så här. Hässleholm måste sluta att betrakta allt ur ett småstadsperspektiv och lyfta blicken. Jag delar den uppfattningen.

Håll i hatten!

Bosse

Regnmagneten

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

När vintern var som kallast och drömmarna handlade om sol, värme och släta asfaltsvägar tänkte jag att en sisådär 800 mil borde jag kunna sitta i sadeln på Street Gliden denna säsong. Nu bestämde sig ju vintern för att hålla ut i det längsta – och se´n blev det sommar. Härligt! Som framgår av föregående inlägg på denna, minst sagt sporadiska, blogg gjorde vi en liten tur till Öland. Men se´n då? Ja, se´n har det regnat utom vissa dagar. Då har vi jobbat. Och se´n har det regnat. För övrigt finns det väl knappast några släta asfaltsvägar i det här landet. Nej, en och annan avgrund mitt i vägen har passerats med blotta förskräckelsen. Herregud! Man kan nästa se magman i jordens inre när man rundar dessa sk. potthål. Är det för att det är en potta till tjänsteman som bestämmer över vägunderhållet?

Nej, så här när björken har börjat fälla sina blad och stormvarning är utfärdad av SMHI kan man räkna in knappt 500 mil, en service och en riktigt ordentlig nära-döden-upplevelse denna säsong. Så här långt. Det kan kanske bli några mil till? Gjorde ett tappert försök i söndags att dra till Sportson vid Väla (skvallra inte om det). Kom till Tyringe innan det började regna. Funderade på att strunta i det. Man kan inte bli mer än dyngsur. Fegade ur och vände. Det blev två mil sammanlagt. Man kan tro att själve f-n är lös. Varenda gång hojen ska fram så tornar svarta moln upp sig och sedan börjar det – regna. Det går utmärkt att köra motorcykel i regn. Man kan klä sig i regntäta kläder, skor och plastvantar och rulla på bland vattensprutande långtradare och hänsynslösa eller omedvetna bilister. Men det är inget kul. Så jag bestämde mig för att vända och ge upp försöket att nå Sportson. Fattar inte varför jag ville dit. Dem har ju skitjobbig reklam på TV 4 Blekinge.

Vi kan inte få in TV 4 Skåne. Visst är det fånigt? Vi kollar TV 4 Blekinge och vet allt om vad som händer i Karlskrona, Ronneby och Kalmar. Ja, ja hur som helst med det, ingen bil hade jag heller. Frun hade lagt beslag på den ena för att köra till golfbanan och den andra hade dottern helt frankt enleverat eftersom hon hade en stukad fot och var trött på att hoppa omkring på kryckor mellan lägenheten och Triangelns station. Återstod trampcykel. Fast då blir man nästan lika blöt som på mc. Så när jag satt hemma och surade var det som Guds försyn. Det började mullra och hunden såg märkbart stressad ut. Nu blev frun tvungen att lämna golfbanan innan blixten slog ner i järnsjuan. Och mycket riktigt kom hon hem i god tid innan Sportson skulle stänga. Vi stuvade in oss i bilen, hunden fick följa med för att inte få frispel om åskan skulle komma närmare, och drog till Väla. Så medelsvensson!!!

Inköp av ny cykelhjälm, pump och lite annat som är oumbärligt till trampcykeln. En tur på Väla centrum – så boring som alltid men kreditkortet blev ljummet i alla fall. Trampcykeln har för övrigt gått några mil den också och kan ni tänka er inte en droppe regn har fallit på mig en enda gång. Men när jag tar fram motorcykeln – regn. Kan det vara Miljöpartiet som styr över vädret? Maria Wetterstrand har ju slutat som språkrör och lämnat partiet så det kan väl inte vara hon? Det är väl den där Fridolin? Han har väl sett mig fräsa fram genom Vittsjö och nu dansar han regndansen varenda gång jag ska ut och mullra i nejden.

Skeppshult STC

Cykel utan motor.

Ska väl presentera trampcykeln också. Den vill nog inte kallas för trampcykel egentligen. Den har högre ambitioner än så tror jag. Mina kunskaper om cyklar är klart begränsade men jag tror man kallar den hybrid – inte helt säker på detta. För mig är det en racercykel. Supersmala däck, inga skärmar, pakethållare och sådant trams. En sadel bara något bredare än ramen. Någon som minns när man halkade som grabb och landade på ramen? AAAJJJ! På detta fordon är det ett mera konstant tillstånd skulle man kunna säga. Man får ha brallor med stoppning. En god övning inför den tid då man ska in på hemmet och ha vuxenblöja skulle jag tro. Möjligen kan cyklandet skjuta detta skede i livet lite på framtiden. 24 växlar? Nix, endast åtta faktiskt, Shimano Alfine navväxel. Underhållsfritt, någorlunda. Hydraliska skivbromsar, också Shimano som biter fint. Skitkul att cykla på och går fort så det räcker. När mina tändstickor till ben blivit brasstickor ska det gå ännu fortare.

Vad har jag för mål med cyklingen? Vätternrundan? Nja, känns lång borta just nu. Mål 1 = 10 mil per vecka. Mål 2 = Sundstrampet i september nästa år. Se´n får vi se.

Extra på Street Gliden – lite lull-lull.

Har det hänt något med Street Gliden i sommar utöver service vid 800 mil? Inte mycket. Har bytt tankpanelen och skruven till sadeln och klämt på ett par ”crome covers” på främre hjulaxeln. Och sedan har jag monterat ett ”docking kit” så att jag sätta på en sissy. På den kan jag fästa min T-bag som rymmer 60 liter. Om det slutar regna kan jag åka på långfärd. T-bagen rymmer alla damskor min fru vill ha med sig när vi ska på ”utfärd”!

Tankpanel med attityd.

Fick tillfälle att prova de låsningsfria bromsarna riktigt ordentligt för någon månad sedan när jag var på väg hem genom Vånga. Solen sken, inget regn på hela turen vad jag minns. Precis i slutet av byn i en svag uppförsbacke fick jag en traktor framför mig. Långt till krönet och fri sikt. Jag tryckte på och började omkörning. Vet faktiskt inte vilken fart jag hade när traktor med släp la om ratten och påbörjade vänstersväng utan att ge tecken eller kolla i backspegel (om han hade någon?). Avståndet var kort och jag drog allt jag kunde i handbroms och trampade rejält på fotbromsen också. ABS jobbade på och jag fick stopp i tid. Traktorföraren tittade till vänster och såg mig. Oj, det kom ingen här igår tycktes han tänka innan han försvann in på en mindre väg. Tack för ABS och ”Fuck you” din j-vla bonnläpp.

Kör försiktigt på tramp- och motorcykel!

Bosse

En tur till Öland

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Långhelg! Kristi Himmelsfärdsdag på torsdagen och Sveriges nationaldag på måndagen – fem lediga dagar om man räknar klämdagen på fredagen. Min fru, Berit ville åka till Öland på motorcykel och se syrenerna blomma. Vi åkte med HOG Black Mountains Chapter för några år sedan och nu ville Berit åka igen. Och då fick det bli så. Hundvakt ordnades genom att dottern kom hem och bodde hemma några dagar samtidigt som hon besökte Siesta. Förena nytta med nöje kan man säga.

Vi hade bestämt med gamla mc-vännerna Eva och Ingvar att vi skulle åka tillsammans. Hjertströmmarna hade bokat rum i Borgholm, Byxelkrok och Böda. Planen var att utforska norra delarna av Öland denna gång. Dagen innan avresan hade Eva också försökt att få bord på Hotell Borgholm, en av Sveriges tio bästa krogar. Vi stod uppsatta på väntelistan.

Vi väntar på Eva & Ingvar

Torsdag morgon, packning av motorcyklar. Berit har ”expandable” väskor på sin Super Glide T-Sport och kan få med en hel del grejor (läs smink, hårfönar och annat nödvändigt för att hålla stilen). Själv har jag bara fasta, hårda väskor på min Street Glide och med en stor systemkamera och en liten pocket, två romaner (den ena var Berits), jättekättingen ABUS, en necessär och lite annat var det ganska fullt hos mig. Dockningssats inköptes i Miami men är inte installerad, sissy saknas så T-bagen på 60 liter fick stanna hemma. Berit hade synpunkter på mina prioriteringar men jag envisades med systemkameran.

Vi kom iväg i god tid, tankade fullt och körde i lugnt tempo mot Shell-macken i Fjälkinge som var samlingsplats. 10.00 var det sagt. Inte mycket trafik. Vi kom fram i god tid och njöt av det vackra vädret i väntan på Eva och Ingvar. Vid 10-tiden hördes ljudet av Ingvars Heritage Special och vännerna gled in på macken. SEMESTER några dagar. Vi tog det lugnt och investerade i glass, kaffe, mm innan vi äntrade hojarna och körde mot Öland. Tankstopp var planerat till Preem i Rinkabyholm men ett kulturstopp vid Brömsebro fick också plats. Freden vid denna kända plats ägde rum…? Ja, när var det?

Det blev både kultur- och naturpaus eftersom det fanns toalett på rastplatsen. Öland lockade så vi var snart på väg igen. Ett snabbt tankstopp i Rinkabyholm och sedan var vi snart i Kalmar. Kö ut på motorvägen när vi skulle upp på Ölandsbron. Reparationsarbete på bron korkade effektivt igen trafiken. Nåja, det gick rätt snabbt ändå och snart rullade vi norrut på väg 136, Ölands pulsåder. Ja, pulsåder med rätt många proppar kan man säga. Husbilen tycks vara den nya trenden. Dom finns ungefär tretton på varje dussin.

Vi hade bestämt att åka direkt till ett lämpligt lunchställe så vi passerade Borgholm och gled genom Köpingsvik. Strax innan Lundhags Camping, norr om Köpingsvik står en skylt som pekar in till höger; Kroppkaksbod. Vi åkte in till ”Evas Kroppkakor”. Där stod grytorna på rad och väntade. Fyra hungriga bikers högg in på ljuvliga öländska kroppkakor med lingon, grädde och smör. Mmmm! Har inte fått en riktig kroppkaka sedan lilla mamma stack till sin kolonilott i himlen.

Vi hugger in på kroppkakor på solen och vindarnas ö.

Återfärd till Borgholm och Ebbas Café som också är ett STF Vandrarhem. Incheckning i restaurangen/baren. Kö, stressad krögare och lite rörigt. Det kostar 750 kronor för Berit och mig inklusive lakan och handduk. Dusch och toalett i korridoren. Rummet är spartanskt. Vi bor på nummer 8, Eva och Ingvar på nummer 6, det är mindre.

Efter dusch och ombyte tar vi en liten drink av medhavd rom från Cuba innan vi tar en promenad till gamla vännerna Marianne och Bo som vi hyrt sommarboende många år av förr i tiden. Det blir ett kärt återseende och Marianne har bakat både bullar och kakor. Mums! Dagens andra härliga smakupplevelse. Vi har en trevlig stund på deras altan i den sköna sommarvärmen.

Klockan 20.30 har vi bord hos Karin Fransson på Hotell Borgholm. För Berit och mig blir det ett snabbt ombyte eftersom vi har lite svårt att slita oss från Marianne och Bo. Det var några år sedan och det finns mycket att prata om. Ingvar och Eva går före till restaurangen. Vårt bord finns längst in. Vid bordet bredvid sitter två TV-personligheter. Ett par ”förståsigpåare” som brukar sitta med i diverse paneler. Den ene heter Högstadius tror jag och har en speciell klädstil, dagen till ära är han ”dressed down”. Kanske blev det lite för varmt med fluga, väst och tweedkostym? Hans sällskap är en tjej, journalist, gissar jag. Heter Popova eller något sånt. Dem ligger före i ätandet och vi visar inte mer intresse för dessa halvkändisar utan koncentrerar oss på att studera menyn.

Kvällen inleds med en liten appertizer som följs av en kall marinerad oxfilé, en god kall soppa som vi sköljer ner med ett vin från Beune. Till huvudrätt vankas torskrygg, färskpotatis och jordärtskockspuré. Chardonnay dricks till. Därefter ett potpurri på goda ostar och avslutning med passionsfruktmousse. Oj, oj så gott allt var. Nästan som kroppkakor 🙂 och bara lite dyrare. Efter denna gourmetupplevelse strosar vi sakta mot vårt vandrarhem nöjda och mätta. Sammanfattningsvis har vi fyllt dagens näringsbehov med råge kan vi konstatera. Vi bestämmer oss för att hoppa över korvkiosken och ladda inför morgondagen.

Syntetkudde och syntettäcke – vad annat kan man förvänta sig? Vi somnar dock i vad man skulle kunna kalla ”paltkoma”. Vid halv åtta-tiden nästa morgon väcks jag av den första smällen. Vandrarhemmet är utrustat med dörrstängare till alla rum. Ett krav från brandskyddsmyndigheten. Nu har vandrarhemsgästerna vaknat och ska fixa frukost, göra morgontoalett och kanske packa. På vandrarhem ska man ju städa också. Alltså är det full aktivitet nu på morgonen. Friluftsmänniskorna är aktiva så det förslår. När man går ut ur rummet öppnar man dörren sedan släpper man den. Den stänger ju sig själv – mycket praktiskt. PANG! När man går in är det bara att öppna dörren och sedan släppa den så stänger den sig själv – genialt. PANG! Det finns väl tio rum kanske och dem verkar vara befolkade av hundra människor som ska ut och in på rummet hela tiden. När dem inte är på rummet motionerar dem sina elefanter i korridoren. Det är alltså meningslöst att försöka sova en stund till. Jag stiger upp klär på mig och går ut ur vårt rum, stänger dörren utan ett ljud. Märkligt, trodde det var omöjligt. Men det gick att göra så utan svårighet. Inte för att det behövdes. Efter femtio dörrsmällar på tio minuter fanns det knappast någon som sov. Eventuellt avlidna under natten måste ha återuppstått. F-n vad folk är dumma i huvudet eller är dem bara hänsynslösa?

Vi ville också ha frukost, fast inte i det gemensamma köket. Det var förmodligen fullsatt av dörrsmällarna och deras elefanter. Vi tog en promenad till Strand Hotell vid gästhamnen och köpte varsin frukost för det facila priset av 125 riksdaler. Hotellfrukost, ljuva hotellfrukost! Ack vad vi blev besvikna. En ganska påver frukostbuffé faktiskt. Bestick saknades, kaffet var slut och wienerbröd fanns överhuvudtaget inte på menyn. Kaffe och bestick trollades slutligen fram men wienerbröden förblev osynliga. Räknar man samman kommer man fram till att övernattningen kostade 750 kronor, frukost för två kostade 250 kronor, dvs en jämn tusenlapp men då får man nöjet att bädda själv, tömma papperskorgen och städa rummet. En natt på Strand med frukost, visserligen ganska trist sådan, kostade enligt uppgift 1025 kronor nu på försäsongen. Vi sparade 25 spänn per par. F-n vad man kan vara dum i huvudet eller är man bara snål?

En intressant iakttagelse vid frukosten var att det serverades blängsylta. Ja, jag kunde inte hitta den på buffén men någonstans måste den funnits för vi blev rejält betittade av de ordinarie hotellgästerna. Det stod visserligen Harley-Davidson på oss här och där men herregud… Man kanske ska göra ett lyft eller nå´t?

Solen sken från molnfri himmel och Borgholm vaknade så sakta till liv. En obligatorisk shoppingtur på huvudgatan gick inte att undvika innan utcheckning och vidare färd mot Byxelkrok. Några absolut nödvändiga inköp gjordes fast att Ingvar sa att det inte fanns plats för ett oslickat frimärke i deras packning – fast det gjorde det. Vi lämnade Ebbas, städningen gjordes ganska summariskt för övrigt.

Norrut mot Byxelkrok, Trouserhook enligt den engelska kartan. Ha, ha gick du på den? Jag hade ingen karta eller jo det hade jag men jag hade inte kollat den ordentligt så jag körde fel i Löttorp. Vadå, kan man köra fel på Öland? Det finns väl bara 136:an och den går ju till Byxelkrok. Jo, det är sant men vi skulle ta en avstickare till Byrums raukar och då ska man svänga vänster i rondellen i Löttorp. Det var ett tag sedan jag var på Öland och jag har inte sett den rondellen innan. Blev lätt chockad och lite förbannad. Det skulle vara förbjudet att bygga rondeller på Öland – det passar bara inte.

Vi kom fram till Byrum till slut och då fegade jag ut. Ville inte köra ner på grusparkeringen utan ställde hojen på den asfalterade vägen. Försökte lura mig själv att det var för Berits skull men det var nog mest för mig själv. Berit och Ingvar parkerade också på asfalten. Där stod vi bra. Raukarna var befolkade av turister som var tvungna att klättra upp på stenformationerna och inta olika poser. På det sättet kan man se Ölands raukar med en holländare på eller en tysk eller en lönnfet svensk. Mycket vackert natursceneri… och så kan man slita lite på dem också och kanske bli av med någon aluminiumburk eller två. F-n vad folk är dumma i huvudet eller är dem bara moderna?

Byrums raukar

Det var nu, när vi var på väg tillbaka till våra hojar som jag insåg att det kanske inte var så smart att parkera på vägen. Det var när jag såg cementbilen som passerade några centimeter från våra motorcyklar som jag insåg det. F-n vad man kan vara dum i huvudet eller är det bara som man är feg?

Vandrarhemmet i Byxelkrok var superfräscht och inte medlem i STF, hmm! Vi fick rum på andra våningen med snedtak. Hyfsat varmt under plåttaket men Berit öppnade det enda fönstret. Vi tog en promenad efter uppackning och hittade ett lunchställe i hamnen. Hyfsat käk och kall öl satt som en smäck.

Kvällens supé blev intressant. Utbudet av restauranger så här i början på säsongen var begränsat i Byxelkrok. Vi hamnade på en grekisk (herregud vi är på Öland) restaurang, också den i hamnen. Menyn var tjock men innehållet tunnt. De flesta rätterna var överstrukna – serveras ej under lågsäsong, häpp! Vi hittade i allafall några ätbara maträtter och en flaska vin. Helt ok faktiskt! Sedan kom invasionen. Medan solen sänkte sig över hamnen i väster blev restaurangen snabbt fullsatt – av mygg. Egyptens gräshoppor förefaller vara i minoritet jämfört med detta. Vi flydde till en intill liggande bar där fotboll visades. Gin & tonic intogs i förebyggande syfte. Man vet aldrig om det smugit in sig någon malariamygga i det gänget vi precis haft en fight med?

Mygghuva med minimal effekt men hämden blev ljuv.

Återtåg till vandrarhemmet och dags för sömn. Jag vaknar klockan halv fem av ett j-vla surrande. Hela rummet är fullt myggor, stora som gråsparvar (ja, ja jag överdriver lite). Jag sliter till mig en tidning och börjar dödandet. PANG! Det smäller i väggarna. PANG! Där var en till. Blodfläckarna på väggen berättar att de redan kalasat på vårt blod, något utspätt av vin och gin & tonic. PANG! PANG! En halvtimme senare är alla myggor i mygghimlen och övriga vandrarhemsgäster med all sannolikhet klarvakna. Oopps!

Nästa morgon lämnar vi Byxelkrok – befriat från myggor, i alla fall några. Vi åker norrut för jag tror vi ska få se Blåeld på Neptuni Åkrar. Jag har fel så klart. Vi är för tidigt ute. Färden går vidare mot Böda. Där ska vi bo på STF:s vandrarhem kommande natt är det tänkt. Vi kommer fram till ett öde vandrarhem och gör en okulär inspektion. Rivningsdags! Vilka holkar. Här vill vi inte bo. Vandrarhemmet ligger ”in the middle of nowhere” och där kan vi ju sitta och häcka vår sista kväll på Öland. Vi bestämmer att det får vara även om vi betalt i förskott och vi äntrar hojarna igen för att åka mot en hägrande lunch.

Jag har Kårehamn i tankarna. Lite god fisk kan säkert friska upp humöret efter besvikelsen över vandrarhemmet i Böda. Vi glider snart in i den lilla pittoreska hamnen på Ölands ostkust. Man beställer i butiken, som så ofta på den här typen av matställen. God färsk fisk och skaldjur står på menyn. Vid ett bord på uteserveringen sitter en bekant Hässleholmare – världen är liten. Fast det är klart – en fågelskådare hittar man väl ofta på Öland. Var ska sleven vara om inte i grytan?

Vid lunchen bestämmer vi att vi ska söka natthärbärge i Borgholm för att vara säkra på att få uppleva lite folkliv. Vi börjar med att kolla med Strand. Halvtaskig frukost och tak över huvudet för 1.025 spänn verkar hyfsat tycker vi. Fullbokat så klart! Vi får rulla vidare och söka rum. Efter bara några meter, in på en tvärgata 150 meter från Strand ser jag en skylt med ”Rum, Zimmer”. Ett kråkslott mitt i Borgholm som ägas av en 08-gubbe med klädbutik runt hörnet. Vi hyr två rum med vardagsrum och kök för 1.200 skattade kronor.

Väntetiden på plankstek på Ebbas upprör flera gäster men vi har ingen brådska. När den äntligen kommer på bordet är du utomordentlig god. Visst, en plankstek är en plankstek och inget som sätter fantasin i rörelse men ibland är det gamla välkända också en njutning. Det blir en skön kväll med goda vänner och Borgholm förefaller helt myggfritt.

"En plankstek i Borgholm" filmtitel och mått på väntetid.

Morgon och packning. Frukost äter vi i den vildvuxna trädgården. Solen skiner så klart – vi är ju på Öland. Vi åker söderut och stannar vid Vida Konsthall och Museum som ligger precis intill Halltorps Gästgiveri. Här finns glas med Ulrika Hydman-Vallien och Bertil Vallien som Berit och jag för övrigt träffade på en tågresa från Stockholm för något år sedan. Här finns flera fina utställningar så det är ett väl värt besök.

Vi fortsätter söderut, lämnar Öland och i Kalmar skiljs våra vägar åt. Eva och Ingvar svänger norrut för att åka mot Oskarshamn och vidare färd mot Gotland. Berit och jag åker mot Hässleholm och en ny vecka med jobb. Men Öland finns ju kvar. Har aldrig varit besviken på ett besök på denna vackra ö.

Ja, just det. Freden vid Brömsebro. Den slöts den 13 augusti 1645.

Bosse

En söndag i Miami.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Söndag morgon i Miami. Det är tidigt på morgonen och det tutar uppfordrande utanför fönstret. Sömndrucken tittar jag ut genom fönstret. Det står flera polisbilar i korsningen av Collins Avenue och 14th street. Blått och rött ljus blixtrar i morgonljuset. En lång kö har bildats på Collins men polisen är obeveklig – ingen släpps fram. Då kommer flera rullstolar, racingmodellen, farande på 14 th street tvärsöver Collins. Det är maraton på gång.

Miami Marathon, 14th Street and Collins

Vi slänger på oss kläderna, tar med kamerorna och beger oss ut. När vi kommer ner på gatan har rullstolarna redan passerat och nu är det löparna som kommer i en strid ström. Med en stor kamera på magen eller riktad mot löparna möts man av tummen upp, glada miner och ett och annat krumsprång från löparna som är en brokig samling. Så långt man kan se längs Ocean Drive är det löpare och åskådare. Löparna hejas fram med glada tillrop och plakat. Hela evenemanget genomförs till förmån för cancerforskning. Miami Marathon against cancer. Startfältet är, minst sagt, blandat. Korta, långa, tjocka och smala, svarta, vita och hispanic i en färgstark blandning. Några springer fort medan andra joggar i sakta lunk. Någon går i promenadtakt men alla verkar ta det hela med upphöjt lugn. De flesta har tid att stanna upp och låta sig fotograferas eller ta något att dricka.

Överallt finns poliser och funktionärer som hjälps åt att heja fram löparna. Stämningen är på topp. Vi vandrar sakta söderut på Ocean Drive, stannar upp och tar några bilder för att fortsätta vidare framåt. Hur byter man sida? Vi befinner oss på restaurangsidan och vill komma över på strandsidan. Men någon lucka i en aldrig sinande ström av löpare syns inte till. Då ser jag henne – en ganska späd tjej med en proffskamera i högsta hugg. Utan minsta tvekan går hon rakt ut bland löparna. Hon går sakta men bestämt rakt över gatan till andra sidan. Löparna viker undan och ingen tycks irriterad. Jag fattar tricket. Genom att just gå sakta hinner löparna anpassa sig till hennes närvaro och beräkna hur de ska passera utan problem. Jag följer flickans exempel och ”skrider” sakta ut i löparhavet, stannar till och med upp mitt strömmen av löpare och knäpper några bilder innan jag tar mig över på andra sidan. Ganska häftigt faktiskt.

Välmående polis spanar in maraton.

Vi fortsätter ner mot 8:e gatan och en väntande frukost på News Café. I ett gathörn står en kille som inte ser ut som han sprungit maraton på länge. En uniformerad polis, modell XL – på bredden. Han springer inte ifatt några bovar spekulerar vi innan vi bänkar oss för frukost. Vi beställer en omelett att dela på och bestämmer oss för att vara noggrannare med vår motion. Medan vi dricker vårt amerikanska kaffe och och njuter av frukten, melon, jordgubbar och vindruvor kommer en uppspelt man in på caféet. Han manar gästerna att heja fram löparna som fortfarande kommer förbi i en strid ström. ”Dom springer för en god sak – hjälp dom, yeah, yeah, go, go”, skriker han och viftar med armarna samtidigt som han uppfordrande tycker att vi borde vara mer entusiastiska. Han tänker inte ge sig, vi ska delta för det här är viktigt. Det är tidigt på morgonen och i sak är vi nog alla överens med honom. Det är för en god sak men vi vill kanske inte liera oss med en drog- eller alkoholpåverkad kille som vill ta över caféet. Efter att personalen först har ignorerat honom kommer nu föreståndaren och talar om för mannen att han får ge sig av. Men det hjälper inte, mannen hävdar sin rätt. Han lever i ett fritt land och detta är för en god sak. Han dissar oss och tycker att vi borde ställa upp. Men då kommer polisen. Och inte vilken polis som helst! Vår välmående poliskonstapel som vi passerade några kvarter längre upp har förflyttat sig till vårt café och nu ställs saker och ting rätt. Den stökiga mannen avvisas och allt återgår till det normala. Polismannen försvinner in i den bakre regionerna av caféet och när vi lämnar en god stund senare har inte kommit ut ännu. Förmodligen njuter han av riktigt god frukost på News Café.

Miami Marathon Against Cancer

"It´s for a good cause"