New York, New York – vad måste man göra?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Aldrig varit i New York? Dags att åka dit? Det finns en del som bara måste upplevas när man besöker New York City för första gången. Vilka de upplevelserna är finns det säkert delade meningar om men några saker ska vi väl kunna enas om i alla fall?

 

I denna korta blogg tänkte jag beskriva en sak som jag kan rekommendera vid besöket i New York. Och det är nämligen Brooklyn Bridge. Denna mytomspunna bro har setts i otaliga filmer. På sin tid var den epokgörande och stod färdig 1883. Då var den världens största hängbro tillverkad i stål. Den tog 16 år att bygga och 20 byggare dog (jfr med Öresundsbron, inga dödsfall) däribland konstruktören själv, John A Roebling.

Jag själv på Brooklyn Bridge med Empire State Building i bakgrunden.

Jag själv på Brooklyn Bridge med Empire State Building i bakgrunden.

Brooklyn Bridge leder från Manhattan till Brooklyn. Det finns en gångbana ca 5 meter över vägbanorna som går nedanför på respektive sida. Och det är här du ska göra en av de ”måsten” som jag tycker finns vid ett första besök i staden. För övrigt kan man upprepa detta varje gång man är på besök, tycker jag. Du ska gå över Brooklyn Bridge. Du kommer att få sällskap av många andra och se upp för cyklarna som kommer i god fart. Trädäcket som man går på är nämligen uppdelat i cyklar på vänstra sidan (från Manhattan sett) och gångtrafikanter på högra.
Utsikten är magnifik. Söderut ser du Frihetsgudinnan och norrut på East River ser du Manhattan Bridge och in över Manhattan med Empire State Building och Fulton Street Market.

Alldeles vid foten av Brooklyn Bridge på Brooklyn-sidan och på kanten till East River finns en restaurang som heter River Café. Väntetiden för att boka bord är veckor, ibland månader lång. Maten är bra, inte fantastisk, priserna i det övre skiktet men inte ohemula medan utsikten en kväll är ”outstanding”.
Från vårt fönsterbord kunde vi blicka ut över the Manhattan Skyline med Empire State Building upplyst. Man får nästan nypa sig i armen – det är lite som film. En härlig inramning på en trevlig supé med någon man tycker om.

Så vid ditt första eller ditt nästa besök i New York City passa på att gå över Brooklyn Bridge och om du får chansen besök the River Café.

I ❤ New York!

Bosse

 

Kapsågsmassakern

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Om du inte tycker det är snyggt – såga ner det!
Vi bor vid den sk Tivoliparken i Hässleholm. Parken, eller snarare grönområdet har en historia som förtäljer om forna tiders tivoli- och festplats i Hässleholm. Här har funnits ett café och ett spettkaksbageri en gång i tiden. Om och när vi gräver i vår trädgård hittar vi inte sällan rester från tiden i form av porslinsskärvor från sönderslagna kaffekoppar och assietter.
Idag är platsen en ekbacke, mer eller mindre vildvuxen. På den södra sidan en parkering och norröver vetter ett grönområde mot Fyrverkaregatan där bl a vi bor. Tivoliparken eller Tivolibacken som den också kallas var ett av skälen till att vi ville bo här. Från vår köksaltan har vi utsikt över backen. På våren ser vi ett hav av vitsippor, senare på sommaren en grön lunga dryga fem minuters promenad från Stortorget. På hösten kan vi njuta av alla vackra färger när löven skiftar. En vacker vinterdag gnistrar de nakna grenarna av rimfrost.

Knappast någon skogsvårdare.

Knappast någon skogsvårdare.

Utöver ekar finns ett stort bestånd av björk och en del andra lövträd också. Någon av de senaste dagarna har dock ett av dessa träd försvunnit. Ja, dvs trädet finns kvar men är numera uppdelat i två delar varav huvudparten ligger på marken. Den andra delen, en dryg meter stam står kvar med ett skarpt snitt lite på sned där någon har tagit sig för att helt enkelt såga av trädet.

Jag har ingen som helst aning om varför. Förstörelselusta? Trädhatare? Det är ju inte så att någon i ett anfall av frustration fått för sig att knäcka ett träd för att få utlopp för sin ångest. Det är ett träd med en dryg decimeter tjock stam. Inget man bara knäcker så där. Nej, här har sågen kommit fram och gjort sitt jobb med obeveklig precision. Vem går omkring med en såg på sig?
Man kan därför anta att tilltaget är planerat. ”Det där j-vla trädet ska jag såga ner. Det har retat mig länge och eftersom jag inte har något bättre för mig så sågar jag ner det. Fram med kapsågen, nu ska det bort.”

Lär dig såga din odåga!

Lär dig såga din odåga!

Är det detta som hänt? Herregud, vart har vårt samhälle utvecklats till. Hur många stollar finns det? Det finns ju inte ett uns humor i detta tilltag. Inte ens det faktum att det är sågat snett och en dryg meter upp på stammen kan få mig att dra på ena mungipan över marodörens oförmåga. Det är bara sorgligt.

Vi människor behöver träden – jordens lungor.

Bosse

New York, New York

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Lovade i början på förra året att fortsätta berätta om New York. Av det blev ju intet – förrän nu. Återvände i oktober efter knappt ett år till denna städernas stad – the Big Apple, the Empire. Det är sannerligen en fantastisk stad, en smältdegel av kulturer, stilar och levnadsöden. ”I just love it!”

Anlände som vanligt till Newarks Internationella flygplats på ”Jersey-sidan”. Kön till Immigration var som vanligt löjligt lång men en timme senare passerade vi Customs utan problem. Väskorna snurrade redan runt på bagagebandet så det var bara att grabba tag i dem och fånga en taxi för transport in mot Manhattan.
Manhattan är väl kanske det man tänker på först när man pratar om New York. Den berömda skyline har avbildats på alla upptänkliga sätt. Men det finns fler stadsdelar (boroughs) som tillhör New York City. Brooklyn, Bronx, Queens och Staten Island ingår också.

Berit i baren på P.J. Clark´s (Iphone-foto)

Berit i baren på P.J. Clark´s (Iphone-foto)

Vi hade dock siktet inställt på Manhattan och vårt hotell i hörnet av Broadway och 47th Street, dvs vid berömda Times Square. En gång i livet bör man fira nyårsafton här sägs det. Återstår att uppleva för min del.
Den här gången kommer vi till Manhattan via Holland Tunnel, en av tunnlarna under Hudson River. Vanligast är väl annars att från Newark åka genom Lincoln Tunnel som ligger längre upp mot Times Sq. Trafiksituationen får avgöra.

Efter incheckning beger vi oss österut på Manhattan. Vi passerar 7:e Avenyn, 6:e och 5:e. Vidare över Madison och Park Avenue och ner mot 3:e. Vi söker P.J. Clark`s på just 3rd Avenue. Om man man inte anger adressen i form av gathörn är det inte lätt att veta var på avenyer eller gator det egentligen är. Principen för gatunätet i New York är att avenyer går från norr till söder och gator från öster till väster. Alltsammans i ett rutnät. Gator anges med tillägg av East eller West där 5th Avenue utgör delningen. Vi har adressen till P.J. Clark`s som 915 3rd Avenue och i vilken ruta på kartan det ligger. Men vilken gata korsar närmast? Bara att utgå från en änden av rutan och promenera längs avenyn med full spaning på båda sidor. Ah, där ligger det ju. Vill minnas att det var i hörnet av 3rd och 55 Street. Men jag lovar inget för jag glömde skriva upp det.
P.J. Clark`e är en bar som funnits sedan slutet på 1800-talet. Den var populär då och den är populär nu. Irländska bartenders serverar öl, drinkar och andra förfriskningar. Du kan äta innanför baren i matsalen eller sitta vid bardisken. Vi väljer det senare. Själv avnjuter jag en utmärkt hamburgare med tillnamnet Caddilac, frasiga pommes frites (french fries) och den obligatoriska saltgurkan. Långt ifrån snabbmatkedjornas torra tråkiga variant. Populärt på många ställen i New York just nu är Blue Moon, en belgisk öl med en touch av apelsin. Den faller min fru Berit i smaken. Själv väljer jag en Brooklyn Lager – inte så originellt, den finns ju här hemma med. Det är gott om folk i baren men med lite god vilja finns det plats till alla.

Times Square (Iphone-foto)

Times Square (Iphone-foto)

Efter besöket på P.J. Clark´s promenerar vi sakta hemåt hotellet på Manhattans gator. Numera är det säkert i de flesta områden på Manhattan även på nattetid. Det finns gott om poliser överallt. Så småningom närmar vi oss vårt hotell och Times Square. Här är det livligt dygnets alla timmar och neonljusen blinkar i kapp i jakt på betraktarens uppmärksamhet för att lämna sitt reklambudskap. Det sker i tävlan med olika figurer i mer eller mindre spektakulära utstyrslar och agitatorer som vill övertyga dig om att just de har sanningens budskap eller vill ha sympati för sin sak.
Gatukonstnärer som spraymålar fram stadssiluetter slåss om kunderna med gatuförsäljare och biljettförmedlare. Hela området är en enda stor cirkus med högt underhållningsvärde.
Efter en lång resdag drar vi oss tillbaka till hotellet. I morgon väntar en ny händelserik dag i städernas stad – the Big Apple – New York City. We just love it!

Bosse

Baka en pizza

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

I Hässleholm finns det oräkneliga pizzerior men bara en som fick en smiley vid miljökontorets senaste kontroll. En smiley betyder att restaurangen håller en godkänd hygienisk standard, rätt kyla, rätt värme och tillräckligt städat. Det finns godkända faciliteter för personalen att tvätta sig och etablissemanget kan visa på tillräckliga kunskaper om livsmedelshantering och personlig hygien. Och inte minst spårbara råvaror.

EN av alla kontrollerade pizzerior i hela kommunen. Herregud! Varför är det så? Varför ställer inte konsumenten högre krav? Varför nöjer sig hässleholmarna med dålig mat, taskiga pizzor och risken för matförgiftning? Det är en gåta för mig. Vi skriver 2014 och alla läskunniga borde vid det här laget fått i sig tillräcklig information för att kunna göra ett kvalitativt bättre val – men icke!

Arkivbild utan koppling till nämnda företag.

Arkivbild utan koppling till nämnda företag.

I skrivande stund har jag precis ätit en pizza, hämtad i Helsingborg på en pizzeria där, förbakad på pizzerian och färdigbakad fem minuter i egen ugn vid hemkomsten. Jag har ingen aning om i fall den här restaurangen fått anmärkningar av hälsovårdsmyndigheten i Helsingborg men förbannat god var den, pizzan. Våra pizzor garnerades med garanterat färska råvaror, fräscha och välsmakande. Mozzarella i stället för fettdrypande ost av okänt ursprung. Degen var tunn och spröd inte en seg degklump. En riktig god pizza med andra ord. Vet bara ett ställe runt Hässleholm som kan prestera det – Anna Wemlerths pizzeria Måleböke Restaurang på Skyrups Country Club och just idag var inte den öppen. Så det blev pizza från Helsingborg, drygt åtta mil från Hässleholm. Ruccola i en påse vid sidan om. Det är väl så det ska vara? Fast jag struntar i ruccola – ”overrated”! Det enda jag saknade var olivolja med piri-piri.
Det ska i rättvisans namn sägas att jag inte ätit mig igenom Hässleholms pizzeriautbud men de senaste försöken vi gjort att köpa hem pizza har i samtliga fall slutat i besvikelse. Många vittnesmål från vänner har styrkt mig i uppfattningen att det mesta som erbjuds inte är värt att stoppa i munnen. Har du andra erfarenheter får du gärna berätta det.

Ska man äta en pizza ska den vara god med färska råvaror, bakad av någon som kan och inte nå´t j-vla skit med tvivelaktigt kebabkött, vitlökssås och flottig ost – fy f-n säger jag bara! Sådant kan få mig att ”baka en pizza”!

God pizza till folket!

Bosse

Vi hämtade våra pizzor, sk. gourmetpizzor hos Bonasera Bonasera på Drottninggatan i Helsingborg.

Hur går det för EU?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Allt som ofta beskyller vi oss själva för att vara flata i det här landet. Det må vara sant men frågan är om vi inte delar denna egenskap med vissa av våra övriga EU-kamrater?
Just nu översvämmas Europa av tiggare, företrädesvis från Rumänien.  Att anklaga den enskilda tiggaren ser jag ingen anledning till. Trots rykten om sk ”tiggarligor” framstår det ändå som om de allra flesta av de människor vi ser tigga på gator och torg lever i stor misär. Det undandrar sig min bedömning huruvida det är ”äkta tiggeri” för överlevnad eller kvalificerat bedrägeri.

Tältläger72

Bosättning i Tivolibacken – augusti 2014

Problemet ligger inte hos den enskilda tiggaren utan snarare på regeringsnivå i Rumänien. Rumänien, EU-medlem sedan 1 januari 2007 och med drygt 20 miljoner invånare kan eller vill inte ta ansvar för sin fattiga befolkning. Det har resulterat i att vi överallt i Europa ser tiggare på våra gator och de allra flesta, som sagt, från just Rumänien.
Detta måste få ett slut. Det framstår inte som en utveckling vi vill se i vår tid. Det stämmer inte med vår (svensk) syn på välfärd, humanism och mänskliga rättigheter. I ett första steg måste det vara Rumänien som tar ansvar för sitt eget folk. Den fria rörligheten inom EU gör det ju möjligt att resa fritt. Detta måste hanteras om friheten missbrukas, i detta fall av ett land. EU bör lägga ett ovillkorligt krav på Rumänien att ta hand om sina invånare. Sker inte detta mer eller mindre omedelbart måste kännbara sanktioner sättas in. Skulle inte heller detta ge resultat får man ta nästa steg, begränsa tillträdet till övriga medlemsstater eller helt enkelt stänga gränsen mot övriga EU eller helt enkelt utesluta landet. Just nu skiter Rumänien oss bokstavligt talat på näsan.

De senaste dagarna har en diskussion figurerat på Norra Skånes debattsida. Socialistiska partiet hotar med att göra Hässleholm till ”Tiggarstaden”. Man ska manifestera tiggarnas ”rätt”, bl a genom att översvämma staden med tiggare i samband med främst ”långlördagar”. Detta som en protest mot Sverigedemokraternas motion om att förbjuda tiggeri i Hässleholm.
Jag tänker inte rangordna någondera förslagen på galenskapsskalan. Vad avser Sverigedemokraternas förslag anser jag att den inte hör hemma på kommunal nivå. Det är mer en nationell fråga och framförallt ett problem på EU-nivå. Jag har dock förståelse för frustrationen.

Cecilia Malmström

Cecilia Malmström

Socialistiska partiets hot om att ”förlama” Hässleholm med tiggare, företrädesvis på vad man benämner som ”långlördagar” (det som officiellt heter citylördag) betraktar jag som direkt kontraproduktivt för det syfte man vill uppnå, nämligen att stödja tiggeriet. Om man aktivt minskar attraktiviteten i centrum och försvårar handel och besöksnäring kommer staden att avfolkas, butiker försvinna (fallhöjden är låg för många butiker, caféer, mfl) och samhället avlövas. Det kommer i sin tur att minska ”marknaden” för tiggarna. Det blir mao en ”lose – lose-situation” Alla förlorar. Men det är kanske det som anarkister går igång på? Sverigedemokraterna blir kanske nöjda för tiggarna lär snabbt dra till bättre jaktmarker.

Har jag då lösningen? Columbi ägg i tiggarproblemet? Knappast – tyvärr. Som tidigare sagts tror jag att det krävs stor politisk dådkraft på EU-nivå. Frågan är inte specifikt svensk utan verkligen en övergripande EU-fråga. Vår kommissionär, Cecilia Malmström har redan agerat i frågan men något synbart resultat kan i alla fall jag inte se ännu. Men likafullt tror jag att det är här frågan löses på ett värdigt sätt.
Lyckas inte det i närtid fruktar jag att lösningen eller snarare försök till lösning kan bli betydligt mer extrem. Det finns ett uttalat missnöje med tingens ordning och i skuggorna lurar de som har betydligt mer handfasta sätt att lösa missnöje på. Nuvarande förhållande underblåser mörka krafter och den utveckling som så många av oss fruktar.

Jag är inte nöjd!

Bosse

Fiat, Fiat, Ferrari

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Vi är ett gäng gamla Round Table-vänner som träffas ungefär en gång i månaden. Vi har alla sedan länge fallit för åldersstrecket. Hurdå, undrar ni? Jo, Round Table är en organisation som finns på många platser runtom i världen. I Sverige finns ett otal klubbar på lika många orter. Man får vara med om man är mellan 22 och 40 år och är man. Jag tänker inte ens försöka motivera varför det bara är män som får vara med. End of discussion!
Så vid 40 åker man helt enkelt ut – och det är bra. På så sätt föryngras klubben kontinuerligt. Vi ”gamlingar” bildar dock ofta sk. PM-klubbar, dvs Past Member. Ibland kallas det ”Old Tigers” men ”mitt” gäng har valt att kort och gott säga PM. Vi är den fjärde klubben i Hässleholm, fjärde generationen så att säga. Det finns äldre PM-klubbar och det finns yngre.
Vi är åtta gubbar, fast vi säger grabbar. Två kamrater har lämnat detta jordelivet och en har flyttat och ingen av dessa tre är därför inte längre med.

Vi turas om att arrangera våra möten. I sann anda från Round Table-tiden har vi fortsatt med ”hemma-hos-möten”. Det innebär att vi träffas i våra respektive bostäder och äter en god middag. Ofta har värden också ordnat ett program, en föreläsare, ett företagsbesök eller någon annan aktivitet. Vi har bara så trevligt på våra möten och har vid det här laget hängt ihop i trettiotalet år. Det har på senare tid inneburit att den som står för värdskapet har börjat söka nya vägar, var och en på sitt sätt och efter förmåga. Man kan ju förnya sig även om vi blivit för gamla för RT (Round Table).
Så inför förra mötet kom vi överens om att samlas hos kamraten Rolf i Höllviken, ta med våra respektive fordon som kunde vara av intresse. Följaktligen kunde vi till detta möte som ägde rum på Nationaldagen mönstra en Bentley Continental, en Ferrari 430, en Opel GT och min egen Mercedes-Benz SL350. Dessutom två vintage motorcyklar av modell Honda CB750.

F430

PM på biltur. Ferrari 430, Opel GT, Mercedes-Benz SL350

Detta möte startade redan kl 12.00 på dagen då Rolf dukat upp en härlig sillunch. Dock fick vi avstå öl & nubbe till sillen till förmån för vatten. Vi skulle ju ut och köra bil och motorcykel under eftermiddagen.
Så när Kenneth svalt den sista jordgubben på Rolfs altan gav vi oss iväg. Första anhalt var Skanörs hamn dit vi körde i kolonn, allt i akt och mening att dra till oss så mycket uppmärksamhet som möjligt. Efter att ha parkerat på det mest olämpliga stället i hela hamnen kunde ingen undgå oss och därmed kunde vi lämna Skanör nöjda med vår uppvisning. Våra vänner på motorcykel körde naturligtvis vilse (hur man nu kan lyckas med det?) så vi fick vänta in dem på återvägen. Jordgubbsförsäljerskan blev imponerad. Nja, inte av oss, det kan jag väl inte tro men väl av Ferrarin, röd och fin. Jag vill också tro att min egen SL kanske var lite, lite imponerande men den vackert röda Ferrarin var nog ändå det största dragplåstret.

Efter vägen bytte vi bilar och förare om vartannat på vår väg mot första mål Trelleborg och sedermera Abbekås. Från Abbekås mot Skivarp var det min tur att ratta Ferrarin, en F430. En V8 väl synlig genom bakrutan sitter precis bakom ryggen i den tvåsitsiga bilen. Ljudet är underbart. Du sitter i stolar av kevlar och med röda fyrpunktsbälten. Man sitter som i ett skruvstäd för att använda en klysha. Växling sker med paddlar eller helautomatisk – men det senare är ju ingen sport, säger Rolf som äger bilen. Ganska snart hittade jag en liten raksträcka och olydig som jag är stannade jag Ferrarin för sen direkt trampa gasen i botten. Oj, oj vilket acc. Innan man vet ordet av har man gasat bort körkortet om man inte tänker sig för – men det gjorde ju jag så klart. Tänkte mig för alltså, eller… Ganska snart tvingas jag släppa. Vi är ju trots allt inte på någon racerbana och när som helst kan en bilist dyka upp nu när sikten inte längre är helt öppen.
Jag hade ändå förväntat mig att bilen skulle vara mer obekväm. Den är ju trots allt förhållandevis extrem och inställd för att köras betydligt mer aggressivt än jag både kan och vågar. Delar dock Rolfs uppfattning att det är väl inget man åker långresor med. Då är min SL350 betydligt mer komfortabel men så har den heller inte Ferrarins prestanda. Den Mercedes SL350 som syns på bilderna är numera utbytt till en nyare modell med om möjligt ännu högre komfort och faktiskt också lite bättre prestanda. I nuvarande exemplar står en V6:a med 315 hk till förfogande. Det innebär 0 – 100 km/h på strax över 6 sekunder. Ett par sekunder långsammare än den röda skönheten från Modena. Som glidarbil, GT-vagn, cabriolet eller vad ni vill beteckna den som är SL:ens prestanda fullt tillräckliga så jag sitter nöjd – tillvidare.

PM_grupp2

PM-gängets fordonspark på parad.

Efter rundtur i södra Skåne återvände vi till Höllviken och parkerade bilar och motorcyklar för dagen. Nu följde samling hos Rolf för förfriskningar innan vi fick transport till Skanörs Gästis och en härlig gourmetstund, bildiskussioner och kamratlig samvaro i sann Round table-anda. Ännu ett härligt PM-möte som vi minns och glädjs länge åt.

Njut av livet och allt det har att erbjuda så länge du kan!

Bosse

Tänk vad en vajer kan göra…

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Fick en extra stund över till reflektion häromdagen när jag satt i en bilkö. En bilist hade hamnat i en situation hon (enligt polisen var det en hon) inte kunde reda ut vilket resulterade att hennes bil lämnade vägen, voltade ett varv och nu stod ute på åkern med nosen åt motsatt håll från hennes ursprungliga färdriktning.
Denna, i sig dramatiska händelse inträffade på rv 21 mellan Åstorp och Klippan på ett avsnitt med sk 2-1 väg och på en sträcka med en fil. Själv var jag i bil tre eller fyra efter det inträffade och en ambulans fanns redan på plats. Denna hade kommit från motsatt håll, kört över på ”min” sida och stod ny tvärs över filen med blixtrande blåljus. Ambulansen följdes snabbt av ett antal brandbilar och minst 15 räddningstjänst- och ambulanspersonal. Polisen var inte långt efter. Detta känns ju verkligen betryggande. En snabb insats där stora resurser sätts in för att hjälpa någon eller några som råkat illa ut. Skönt att veta om man själv skulle hamna i en liknade situation någon gång. En av polismännen kom för övrigt bort till min bil mot slutet av räddningsinsatsen för att fotografera olycksplatsen och kunde berätta att ingen var allvarligt skadad såvitt man kunde bedöma på plats. Det var ju tursamt.

rv21ver2

Min reflektion kring detta handlar dock om vårt vägsystem. Sedan ett antal år har vi som bekant dessa sk 2-1 vägar med ett vajerräcke som delar mötande trafik från varandra. Om jag minns rätt har inget dödsfall i form av mötesolycka inträffat på en sådan väg. Det är mycket positivt. Vajerräcket i sig är omdebatterat utifrån perspektivet motorcykel. Som motorcyklist vill man inte uppleva en omkullkörning och glida in i vajern. Följderna vill jag inte ens tänka på. Och det var inte heller det som upptog mina tankar utan snarare hela fenomenet 2-1 väg.
Härifrån blir mitt resonemang ovetenskapligt och baserat på tyckande men också på sk ”bondförnuft” (vill jag tro). Redan utan räddningsinsatsen och bilköer med hundratals stillastående bilar så är dessa vägar inte helt ideala enligt min uppfattning. Jag tror mig veta att de tillkommit som ett billigare alternativ till motorvägar som är snuskigt dyra per löpmeter. Samtidigt frågar jag mig om det totalt sett är billigare för samhället? Om man sätter det i sitt sammanhang – transporttider, miljöpåverkan, framkomlighet, osv. Jag har, som sagt, inte något svar på detta. Men nog kan man bli lite frustrerad ibland när man åker på dessa vägar?
En bekant berättade så sent som häromveckan att hon kört med tillkopplat hästsläp och häst i detsamma på en enfilig sträcka när en ambulans under utryckning dyker upp i backspegeln. En situation som kan ge den lugnaste höjd puls. Vad finns i ambulansen? En patient som svävar mellan liv och död? Ett barn med en svår allergisk reaktion? Omöjligt att veta men ambulanspersonalen har påkallat fri väg och det behöver man som medtrafikant aldrig ifrågasätta. Det är bara att flytta på sig och underlätta ambulansens framkomlighet så mycket man bara kan. Om det bara funnits någonstans att ta vägen!
Jag vet inte mycket om hästar men förstod att man manövrerar inte ett hästsläp med innehållande häst hur som helst. Då kan hästen nämligen ramla och i det aktuella fallet hade det kanske dessutom kunnat resultera i ett haveri och totalstopp i ”vajerfållan” som följd. Min rådiga bekant manövrerade med stor försiktighet så långt ut mot vägrenen som hon vågade (och förmodligen lite längre) och ambulansen kunde köra förbi i den smala passagen och fortsätta sin färd med några sekunder vunna. Kanske avgörande, kanske utan betydelse. Det lär vi aldrig få svaret på.

Frågan kvarstår. Är dessa ”snikvägar” verkligen så smarta som en del hävdar? Jag hävdar att de är ett fattigdomsbevis och ett monument över vår tids oförmåga att hantera vårt samhälle. Ett av många tecken på medelmåttans seger över eliten.
Just nu pågår bygget av 2-1 väg mellan Vinslöv och Önnestad på rv 21. Det kommer med största sannolikhet att ge ökad säkerhet på denna tungt trafikerade väg och det är utomordentligt bra. Men kommer det att ge ökad framkomlighet? Sannolikt inte. Mängder med traktorer (skyll inte på dom) kommer att stoppa upp trafiken. På de tvåfiliga sträckorna kommer accelerationsrekord slås som på alla andra sådana här vägar när stressade bilister ska om den där husvagnen också innan det blir enfiligt igen. Ok, det är inte ett beteende man ska ägna sig åt men faktum kvarstår – det är så verkligheten ser ut. På skrivbordet ser det annorlunda ut men som sagt…
Annars kan man konstatera att på den 4-filiga cykelbanan strax intill 21:an är framkomligheten god.

Kör (inte) så det (körkortet alltså) ryker!

Bosse

Buller, buller – bilder vecka 23

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Bloggpausen är över! Denna veckas bild blir i form av ett galleri. Tog mig samman för någon dryg månad sedan och anmälde mig och kompisen Per W till F17:s flygdag den 1 juni. Eftersom jag är medlem i F10 Kamratförening fick jag erbjudandet att åka med i en av de två bussar som körde andra kamrater i föreningen till Kallinge och de väntande utställningarna och flyguppvisningarna på flottiljen som också firade 70 år.
Lunch på mässen ingick dessutom. Yiipiiee! Priset var för övrigt oförskämt lågt och man fick ta med en kompis eller anhörig. Frun har varit på ett antal flygdagar under min aktiva tid i Flygvapnet så hon avstod gärna till förmån för golfspel med en av sina kompisar.

Bussresan får ni tänka er till själva men jag kan konstatera att vi slapp alla köer och gled smidigt in på flottiljområdet. Själv har jag inte satt min fot där sedan år 2000 då jag deltog i övningen Baltic Link.

Uppvisningsprogrammet startade redan kl. 10.20 och med ett kort uppehåll på fyrtio minuter för lunch varade det ända fram till 16.10. Per och jag gjorde ett kort besök i utställningshallarna (hangarerna) där det fanns lite av varje. Som fd STRIL-officer kan jag tycka att det som visas av STRIL (stridsledning- och luftbevakning) inte är lika spektakulärt som på min tid. Ett par platta dataskärmar och ett inspelat luftläge. Ser ut som vilken dator som helst som kör ”Flight Radar” – ja nästan i alla fall. Jag som jobbat med detta i nästan 30 år förstår dock att utrustningen måste vara mer effektiv idag och att arbetsmiljön är bra mycket bättre. Men det är inte lika ”fräckt” så att säga. Fick inte ens för mig att ta en bild.

Vi lämnade hangarerna och begav oss ut i solen igen. Vilket välsignat väder denna dag. Vi kom ut på fältet när första uppvisningen avslutades. Tummelisa taxade av banan för att följas av fyra SK50 SAAB Safir. Diverse luftakrobatik följde liksom simulerade luftstrider.
Snart kunde vi njuta av en Catalina som gjorde flera ”Fly-By”. Den historiskt kunnige minns att det var ett flygplan av denna typ som i juni 1952 sköts ner av en MIG-15 från dåvarande Sovjetunionen när det var ute över Östersjön för att leta efter en

Catalina - Miss Pick Up

Catalina – Miss Pick Up

försvunnen DC-3 från svenska Flygvapnet. DC-3:an hade försvunnit ett par dagar tidigare under ett signalspaningsuppdrag. Hela incidenten kom att kallas ”Catalina-affären” och utlöste en diplomatisk kris mellan Sverige och Sovjetunionen.

Detta blev också början på den incidentberedskap som än idag bedrivs i Sverige. Det innebär att svenskt luftrum bevakas med radar dygnet runt, året om. Flygplanrörelser registreras och i förekommande fall avvisas obehöriga från svenskt luftrum. Själv jobbade jag mellan 1973 – 1992, närmare tjugo år med incidentberedskap som främsta uppgift. Detta var under den sista delen av det sk Kalla kriget. Det var en omfattande militär flygverksamhet i Östersjön. Sovjetunionen, Polen, Östtyskland opererade i detta område tillsammans med Västtyskland, Storbritannien, USA, Danmark, Finland och naturligtvis Sverige. Allt som ofta fick vi också besök av fransmännen och någon enstaka gång något italienskt flyg som genomförde spaning i Östersjön. Emellanåt hettade det till ordentligt och adrenalinet steg ordentligt under vissa arbetspass. Hur paradoxalt det än kan låta är det mest ljusa minnen från denna tid – kallas förmodligen nostalgi.

SK35 Draken individ 35810, går ej på bordsvatten men en klunk efter passet sitter nog fint.

SK35 Draken individ 35810, går ej på bordsvatten men en klunk efter passet sitter nog fint.

Dagen på F17 fortsatte med mängder av uppvisningar men det jag väntat mest på dök upp under den senare delen av eftermiddagen. Min absoluta favorit denna dag – SK35. I folkmun kallat Draken, det vackraste flygplan jag vet. Ok, i tvåsitsig version är det alls inte lika snyggt som den ensitsiga versionen. Men i brist på bröd får man som bekant äta limpa. Och så kom hon då nr 35810, numera civilregistrerad sedan bara några dagar. Hennes ljud väcker rysningar och så är hon äntligen i sitt rätta element – i luften. Leendet sprider sig i ansiktet och man bara njuter. Äntligen, en 35:a i luften. Just 35810 har stått på backen i sjutton år men nu flyger hon igen. Det är Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) som fått henne flygande. Jag behöver inte mer denna dag, den är redan så lyckad som den kan bli.

Men det blir mer, efter 35:an kommer Viggen, JAS, F-18 Hornet och så finalen med en fem-grupp med SAAB-kärror; J29 Tunnan, AJS37 Viggen, JAS39 Gripen, SK35 Draken och SK60. Endast 32 Lansen saknades. Draken var finast dock!

Keep flying 35!

Bosse

PS. På SwAFHF hemsida kan du bli stödmedlem så hjälper du till att hålla våra fina svenska flygmaskiner i luften – en bit av svensk militär flyghistoria.

En årlig selfie – veckans bild(er).

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Årets motorcykelpremiär blev ovanligt sen – i alla fall i förhållande till hur vårvädret sett ut. Redan i april infann sig sommaren i södra Sverige. Det är vad meteorologerna säger så då är det väl sant. Trots detta har det inte blivit något motorcykelkörande alls. Inte förrän häromdagen det vill säga. Den 29 april närmare bestämt rullade jag ut Street Gliden, dammade av lite spindelväv och tryckte på startknappen. Whee-whee baa-vroom och så var motorn igång. Ingen tvekan alls. Det var som om hojen liksom förberett sig och konstaterade att -Jaha, det var ju inte en dag för tidigt!
Nu ska man kanske inte tillföra en maskin alltför många mänskliga egenskaper men just med motorcyklar har i alla fall jag en tendens att bli lite fjompig. Man klappar tanken och berömmer hojen för väl förrättat värv eller för att den gör precis det som den är byggd för – nämligen att starta när man trycker på avsedd knapp. Ungefär på samma sätt som man pratar med en hund, som om den förstår ett längre resonemang. I själva verket undrar den bara om den ska få den där skinkskivan eller om man ska glufsa i sig hela själv?

Indian Chieftain och bakom den Indian Cheif Vintage.

Indian Chieftain och bakom den Indian Cheif Vintage.

Nåväl denna tisdag visade sig vädret från sin allra bästa sida, ca 20° C (i april!) och strålande sol. Sagt och gjort, ut rullades maskinen (jag höll på att skriva hon). Den startade som sagt på momangen och dessförinnan hade jag utrustat mig för att köra motorcykel. Skinnbrallor på, en tröja, halsduk (en röd i siden som följt med från Flygvapnet så man känner sig som Biggles, ha, ha), mc-jackan och ett par gamla flygkängor som också stammar från det numera decimerade Flygvapnet. Fast det beror nog inte på att jag har kvar mina gamla kängor. Och så hjälmen förstås. Handskarna låg i jackfickan.
Var åka denna soliga dag i april? Det blev till Claessons i Bromölla – häpp! Jag ville spana in Indian som återuppstått, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om? Eller har dom aldrig dött?
på Claessons i Bromölla säljs i alla fall Indian med flera märken. Det var dock just Indian som tilldrog sig mitt intresse. Och mycket riktigt fanns där ett antal maskiner att beskåda, tre stycken olika modeller närmare bestämt. Indian Chief Classic, Indian Chief Vintage och Indian Chieftain. De såg ganska lika ut, typiskt Indian med sin djupa skärmar, en del fransar och lite allmänt lull-lull. Sorry, men jag blev inte ett dugg upphetsad och det var ju lite synd. Det blev ett kort stopp, inget habegär infann sig och jag bestämde mig för att ge mig av men ta en omväg hem.

Myggbiten Harleyåkare.

Myggbiten Harleyåkare.

Min Harley-Davidson FLHX (Street Glide) från 2010 kändes mer som jag än en Indian och jag njöt av turen som skulle leda mig hem till Hässleholm igen. Efter vägen stannade jag till på en liten anslutningsväg strax utanför Hästveda. Där kom selfien till. Även denna lilla övning gick hyfsat snabbt för där vid vägkanten, i kvällssolen var det nämligen fullt med – MYGG! Inte en enda människa syntes till utöver jag själv – och ingen annan kreatur heller så jag var en välkommen besökare. Så fort hjälmen åkte av svärmade dessa små men obehagliga varelser runt skallen på mig och efter ett par tre försök med bildvinklar åkte mobilen ner i fickan och hjälmen på illa kvickt. En och annan mygga hann dock kalasa på mitt blod vilket jag senare märkte när kliandet satte in. Så veckans bild har alltså kosta en viss uppoffring ska ni veta. Men Harleyn gick som en klocka och han som satt på tyckte nog att det kändes rätt ok så här på årets första runda.

Kör du bil ta det lugnt och håll avståndet till dina tvåhjuliga kamrater. Du som kör hoj – se upp för de där j-dra bilisterna!

Bosse

Bilderna tagna med Iphone 4S

Glad Påsk! – bilden vecka 16

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej och Glad Påsk!

Denna vecka blir det ingen särskild bild utan en som jag hämtat från en bildbank. Budskapet är helt enkelt det som du redan läst två gånger – GLAD PÅSK!

Har man ingen påskhare så får man göra en.

Har man ingen påskhare så får man göra en.

Så ha det så mysigt i påsk, ät ett ägg eller två. Det är den stora godishelgen så lite socker kan du också räkna med. Om du har ett gott ölsinne kan du ju unna dig en pilsner och en liten sup till sillen. Har du lite problem med humöret så är det kanske bättre att skippa snapsen.

Som sagt – GLAD PÅSK!

Bosse