Indien – men titta in föralldel!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Vi bor på Spice Village Hotel i staden Kumily något tusental meter upp i bergen bland teplantager och kryddodlingar. Denna dag ska vi göra en utflykt till grannstaten Tamil Nadu. Gränsen mellan delstaterna går mitt i staden Kumily faktiskt. En bom markerar gränsen. Varför den finns där kan man bara spekulera i. Den är uppfälld och man rör sig obehindrat över gränsen som är obevakad och oansenlig. Vi är i Indien så varför det skulle finnas någon kontroll vet inte jag. Det vore som om vi skulle ha en gränskontroll mellan Skåne och Småland (det finns ju de som hävdar att det vore högst önskvärt).
Däremot är det anslående hur karaktären på byggnader och hela intrycket skiljer sig mellan Kerala och Tamil Nadu. Staden Kumily på Kerala-sidan ser helt annorlunda ut mot Kumily på Tamil Nadu-sidan. Tamil Nadu känns plötsligt mycket mer lantlig ut, fattigare också. På Kerala-sidan pratar vi stad som i storstad med butiker, hotell och matställen medan Tamil Nadu-sidan är mer som lantlig marknad.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Vi äntrar en armada av jeepar som ställt upp sig utanför vårt hotell. De ska bli en lite mer äventyrlig tur kan man säga. Att ge sig ut i indisk trafik är alltid ett äventyr om ni frågar mig – om du så sitter i en pansarvagn.
Det fläktar skönt, vädret är soligt och lagom varmt, strax under 30 grader gissar jag. Vi far över den tidigare omtalade delstatsgränsen in i Tamil Nadu. Det är slingriga bergsvägar och som vanligt mycket trafik, 1,2 miljarder indier är ute och åker bil känns det som. En och annan kossa, några getter och en hel del byggmaterial far också runt på vägarna – ömsom på vänster, ömsom på höger sida. Huh!

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

I nedförsbacken i en kurva stannar vår jeepkaravan. Vi ger oss ut på vägen till fots. Kaos uppstår när bussar, mopeder och bilar ska klämma sig förbi. Det eviga tutandet tilltar i intensitet men inte uppfordrande eller ilsket. Nej, bara för att tala om att ”här kommer jag – se upp!”.
Vi går nerför backen till landskapet öppnar sig inför våra ögon. Utsikten är magnifik. Berget stupar flera hundra meter nedanför och en halv meter hög och någon decimeter bred betongmur är det enda som skiljer oss från bråddjupet. En lätt känsla av svindel infinner sig när man står intill muren. Berit sätter sig på den men jag vill hon ska resa sig igen och ta något steg bort.
Det är då vår guide för för sig att hon ska ha en ny och slående profilbild till sitt Facebook-konto. Hon kliver helt enkelt upp på muren och ställer sig med ryggen mot stupet.

-”Ta en bild på mig!”

Jag skyndar mig att ”fösa undan” de som som står intill och ”stör” bilden, slänger upp kameran och trycker av ett par bilder, kollar – hur ser det ut? OK, hon verkar ha fastnat.

-”Du kan hoppa ner nu! Förslagsvis framåt.”

Nu äntrar vi åter våra jeepar och reser vidare in i Tamil Nadu. Strax kommer vi till en mindre stad där vi parkerar våra jeepar och beger oss ut på promenad i staden. Framför dörrarna målar man varje dag ett mönster med rispulver, vitt eller i färg. Det visar att huset är ”vid god hälsa” och är också välkomnande för besökare.

Ryktet om vår ankomst sprider sig snabbt i runtom i staden. Barn och ungdomar börjar samlas. Alla vill bli fotograferade, några barn frågar efter pennor men vi är tyvärr dåligt utrustade. Jag hittar dock två överstrykningspennor som blivit kvarglömda i min väska och de försvinner snabbt i några barnhänder.
Vi möter fler människor på vår promenad. Många är nyfikna, det är inte så vanligt med ”vitingar” i staden så vi blir något av en attraktion. Så småningom kommer vi till några stora skyltar som annonserar ett bröllop. Det är redan i full gång och innan vi vet ordet av är vi inbjudna. Det är gott om folk inne i lokalen och längs fram på en scen står självaste brudparet omgivna av släktingar och andra som vill gratulera och ta fotografier.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

När vi tagit våra bilder och är på väg ut igen – man vill ju inte vara en ”party crasher” blir vi vänligt men bestämt uppmanade att följa med upp en våning. Här möts vi av en stor matsal och här sitter spridda klungor med bröllopsgäster och äter. Vi måste smaka lite av maten innan vi går. Intresset för vår närvaro är stor. Många vill prata och veta var vi kommer ifrån, ännu fler vill ta bilder.

Vi lämnar bröllopet. Ett indiskt bröllop håller ofta på i flera dagar och antalet gäster kan räknas i tusental. Vi var bara ett trettiotal extra och märktes knappast om man ser till kostnad eller plats. Dock var vi ett ”pittoreskt” inslag på just detta bröllop. Gäster från fjärran land, det kalla Norden, satte säkert lite extra piff på det unga parets fest.
I Indien är det mycket vanligt med arrangerade bröllop. I tidningarna kan man hitta annonser där en lämplig livspartner söks av såväl män som kvinnor. Det är då oftast den giftasmognes föräldrar som annonserar. Det ska vara rätt person som svarar. Rätt religion, utbildning, kast, ja tom längd kan vara avgörande om man överhuvudtaget kan komma ifråga. En del familjer i Indien lever i sk storfamiljer, dvs sonen eller sönerna stannar kvar i föräldrahemmet och deras respektive fruar flyttar in medan döttrarna flyttar ut och till sin nya familj när de gifter sig.

Var vi än kommer i Indien möter vi stor gästfrihet. Människor är glada för att berätta om sig själva och sitt liv, alltid med stolthet oavsett var på samhällsstegen de befinner sig. Det ger oss som besökare stor behållning av vår resa i landet. Vi lär oss mycket, får många intryck och mängder med minnen att ta med hem.

Det är dumt att dö nyfiken!

Bosse

 

Hatet, hotet och människan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Det här är inte ett blogginlägg om spännande resor, trerätters gourmetmiddagar eller häftiga motorcyklar. En och annan gång klickar jag i kategorien ”Samhälle” och har synpunkter på just samhället. Oftast handlar det då om Hässleholm och vad som händer eller borde hända här enligt min uppfattning. Väl medveten om att mina blogginlägg läses av relativt få ska det denna gång handla lite om vad jag uppfattar om vårt samhällsskick i allmänhet, inte så mycket om Hässleholm.

För drygt ett och halvt år sedan satt jag och Berit vid frukostbordet en vanlig morgon. Vi hade satt på den lilla TV-apparaten som vi har i köket och försökte dela uppmärksamheten mellan morgontidningen, frukosten, nyhetssändningen och varandra. Då kom ett inslag med Gudrun Schyman. Hon hade tillsammans med en annan kvinna som jag tyvärr inte minns namnet på längre haft en föreläsning om jämställdhet mellan könen på Akademiska Föreningen i Lund. Gudrun berättade i detta sammanhang om vilka tillmälen hon utsätts för, vilket tilltal många använder i brev och mejl som når henne. Vilt främmande personer kallar henne allt mellan himmel och jord och uttrycker hat och hot helt utan återhållsamhet.

Jag blev chockad. Ja, det finns inget annat ord. Jag blev också förbannad, riktigt heligt förbannad! Gudrun Schyman och jag har skilda åsikter i många frågor, inte minst försvarsfrågan men det betyder inte att jag tycker illa om personen Gudrun. Tvärtom har jag den största respekt för den energi och målmedvetenhet hon visar. Hon har också på ett hedervärt sätt hanterat sitt tidigare alkoholmissbruk. Det är beundransvärt. Hade hon varit man hade hon säkert fått betydligt mer ”cred” för det och betydligt mindre hat och trakasserier i allmänhet.

Gudrun Schyman verkar glad. Jag är mest orolig att inte komma med på bilden.

Gudrun Schyman verkar glad. Jag är mest orolig att inte komma med på bilden.

Det jag fick höra vid frukostbordet var mer än jag kunde tåla. Jag skrev helt enkelt ett mejl till Gudrun och beklagade vad hon utsätts för. Dock vägrar jag att ta ett kollektivt ansvar för världens män och de ogärningar som utförs av män. Jag frågade däremot om Gudrun var intresserad av att komma till Hässleholm och hålla en föreläsning om jämställdhet mellan kvinnor och män. Och så blev det. För ganska exakt ett år sedan mötte jag Gudrun på Hässleholms Resecentrum och sedan höll hon sin föreläsning på Restaurang Farozon. Den var utmärkt utan någon politisk propaganda för Fi  eller något annat parti men med massor av information om hur det är ställt och en och annan aha-upplevelse för auditoriet. Jag hoppas att det evenemanget ökade medvetenheten hos åhörarna, att det det gav lite, lite energi till Gudrun att driva sin kamp vidare. För även om hon inte tycker som jag i allt vill jag av hela mitt hjärta att hon ska få kämpa för sin sak (som jag till del håller med om), ha sina åsikter och fritt uttrycka dom utan att bli kallad för diverse könsord och bli hotad med diverse våld och sexuella övergrepp från män (för det är väl män till övervägande del?) som tar sig rätten att föraktfullt vräka av sig vad som helst utan hänsyn till den som utsätts. Fy f-n vad jag tycker illa om sådant!

I veckan som gick blev jag förbannad igen och samtidigt bedrövad. Jag läser på Twitter om Alexandra Pascalidou som under 20 år fått utstå liknande behandling som Gudrun Schyman. Nu var hennes bägare full och hon övervägar att lämna offentligheten för att läka. Hon funderar på att sluta som programledare för sitt radioprogram. OK, jag erkänner gärna att jag inte kan ”min Pascalidou” så väl. Men det är inte det som är det viktiga här. Det viktiga är att det finns alldeles för många som lägger ner alldeles för mycket energi på att försöka tysta andra människor som vill göra sina röster hörda. I stället borde dessa människor vässa sina argument och föra en strukturerad debatt på alla de forum som finns till buds idag. Här får de ge uttryck för sina ståndpunkter under förutsättning att det sker med respekt för andra människor. Men sanningen är väl den att de inte har några vassa argument, inte någon respekt eller förståelse för de som inte tycker som dem själva eller är likadana. Allt de har är fördomar, okunskap och vulgärargument. Då är det inte lätt att få gehör hos någon med ett skarpsinne som Alexandra Pascalidou.

Jag frågar mig var har hänsynen, omtanken och kärleken tagit vägen i vårt vackra land, i världen runt omkring oss, i vår vardag. Allt för ofta tycker jag mig höra uttryck för rasism, fördomar, förtryck och oförståelse för andra människors situation. Och jag hör det där jag minst förväntar mig det. Bland högutbildade, välbeställda och bland människor som har alla möjligheter att visa empati. Hur kan man inte se människan bakom åsikterna? Vad är detta tecken på?

Jag tänker nu göra förfrågningar och undersöka möjligheten att få Alexandra Pascalidou att komma till Hässleholm och föreläsa om vikten av det fria ordet och det destruktiva i att utsätta sina medmänniskor för trakasserier. Om jag lyckas med detta uppsåt återstår att se.
Vi är inne på en farlig väg som inte kan leda till något gott – för någon.

Håll tummarna för mig – och ge ditt stöd till Alexandra!

Bosse

Du kan visa ditt stöd för Alexandra Pascalidou, t ex genom att twittra under hashtaggen #vibackaralexandra

Indien – i kryddgården

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Nu glömmer vi allt skräp och beger oss upp i bergen till byn Kumily som ligger intill nationalparken Periyar. Om vi inte såg några tigrar i Ranthanbore så är tanken att vi ska spåra upp några i denna nationalpark – till fots. Nu ska detta inlägg dock handla om andra upplevelser i Kumily.

En koncentrerad Berit vid biljardbordet. Nestorn Francis övervakar och stöttar med goda råd. (Iphone 6, mörkt så kvalitén lämnar en del övrigt att önska)

En koncentrerad Berit vid biljardbordet. Nestorn Francis övervakar och stöttar med goda råd.
(Iphone 6, mörkt så kvalitén lämnar en del övrigt att önska)

Vi bor på hotellet Spice Village, en vacker anläggning med boende i bungalows. Rummen är rymliga liksom badrummen. Fräscht och rent som på alla hotell vi bor på under denna resa. Det finns en mysig bar i kolonial stil med ett gigantiskt biljardbord. Francis som är barmästare är också passionerad biljardspelare. Själv är jag totalt okunnig och talanglös i samma omfattning men låter mig övertalas att gå en match. Francis ömsom briljerar, ömsom coachar. Jag får spö av både Francis och Berit, bägge med betydligt bättre bollsinne än jag själv som blir lätt yr i huvudet när jag skalar en apelsin. Om vi spelade pool eller snooker är jag fortfarande osäker på.

Festivalfin elefant på väg till jobbet. (Nikon D3)

Festivalfin elefant på väg till jobbet.
(Nikon D3)

En eftermiddag i Kumily är det planerat för ett besök på en kryddplantage. Vid framkomsten till plantagen möts vi av en vackert smyckad elefant. Den är på väg till en av otaliga festivaler vid något närliggande tempel. Det finns fler festivaler i Indien än det finns dagar i almanackan så om det är din grej kan du alltså besöka flera stycken varje dag så länge du är i detta spännande land.
Nåja, vi låter den vackra elefanten vandra vidare och beger oss själva ut i klorofyllen. Den här plantagen är en liten odling. Om vi inte vetat bättre skulle vi nog trott att det är en bit vildvuxen snårskog. Det verkar inte finnas någon direkt struktur, inget står i räta rader utan det är en blandad växtlighet med buskar, träd och ogräs på marken. Eller är det ogräs?
Det mesta vi ser är faktiskt nyttoväxter av allehanda slag. Ett bananträd är lätt att identifiera men vanilj? Där växer peppar. Vitpeppar, svartpeppar, grönpeppar. Ja det är ju samma växt med samma bär som blir de tre populära pepparsorterna. Slutprodukten beror på hur skörden hanteras. Kryddpeppar då som vi ju så gärna vill ha i sillinläggningarna och när vi kokar fläskkorven till rotmoset? Jodå, det finns men är alls inte samma växt som de övriga pepparsorterna. Här växer också kardemumma, ingefära, kanel och även saffran som ju kommer från en blomma. Vi provsmakar stevia direkt från en krukväxt, väldigt sött trots att vi bara tar en hörna av ett litet blad.

Nedan några bilder från kryddplanteringen.


Vi vandrar runt bland växterna och upptäcker nya sorter. Vi känner till de flesta hemifrån kryddhyllan och skafferiet. Där växer kakao och nu står vi mitt bland kaffeplantor. Kaffe Arabica odlas i stor mängd i Indien men även Kaffe Robusto. En annorlunda frukt visar sig innehålla muskotnöten.

Någon timme i kryddodlingen blir ett spännande möte med ursprunget till det vi så ofta tar för givet i vardagen hemma i köket och som alls inte liknar det vi köpt hem i burkar och påsar.
Denna gång kan vi köpa en del av kryddorna med oss hem för det finns så klart en liten butik i anslutning till plantagen. Så vi köper lite olika kryddor, bl a lite kraftigare kanelstänger som ska ta plats i en flaska med Absolut Vodka. Tror det blir i varianten Oriental Apple. Jag återkommer med resultatet.
Vi köper också saffran, vanilj, chili och gurkmeja. I den lilla butiken bjuds vi också på egentillverkad choklad och cashewnötter. Vi kan inte motstå detta och köper några förpackningar med oss.

Spice up your life!

Bosse

Indiska ansikten

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Under tre veckor i Indien har det blivit en del fotograferande, mycket från höften i flygande fläng och lite annat med mer eftertanke. En slutsats är i alla fall att de allra flesta vill vara med på bild. Jag har varit en av 33 resenärer i en grupp. Det har inneburit att det inte alltid har funnits tid att stanna upp tillräckligt länge för att ta de bilder som jag ibland önskat ta. Att bara smälla av en bild i ansiktet på folk blir inte alltid så bra och är dessutom bristande respekt för motivet.
Jag gjorde direkt ett aktivt val att inte avbilda de personer som lever sina liv på gatan med grava handikapp eller missbildningar så några sådana bilder kommer inte att synas här. Jag har försökt att visa Indien som jag uppfattat landet genom kameralinsen och därför undvikit att ta mina bilder med turister i bilden men i vissa fall har det inte gått att undvika.

Ett urval av indiska människor vi mött, språkat med, lärt något av och som nu genom bilden hjälper oss komma ihåg vad vi upplevt. Man kan fundera över deras levnadsöden, hur ser deras framtid ut? Vi önskar dem alla en god sådan.

Vi är alla bara människor.

Bosse

Bilderna är tagna med Nikon D3, Fujifilm X100T och Iphone 6

Det skräpiga Indien

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Ännu ett inlägg om Indien. Har du tröttnat på mina intryck från detta land ska du sluta läsa nu för detta handlar bara om just Indien. Denna gång om allt skräp som man inte kan bortse ifrån vid ett besök i världens näst folkrikaste land.
Överallt finns det, högar med skräp, matavfall, plastpåsar, plastflaskor och allt annat mellan himmel och jord. Det är verkligen inte trevligt. Jag är en av många som tycker att Sverige blivit ett betydligt skräpigare land de senaste decenniet. Det kan delvis förklaras med en växande snabbmatskultur. Numera äter och dricker vi överallt, var vi än går och står. Det vi stoppar in i ansiktet är inte sällan förpackat i plast och/eller pappersförpackningar och dessa tycks många utan betänkligheter släppa där de just då råkar befinna sig och innehållet är konsumerat. Vår nedskräpning är dock som en västanvind vid en jämförelse.

 

Mindre trevlig syn och tyvärr inte ovanlig. Neemrana (Nikon D3)

Mindre trevlig syn och tyvärr inte ovanlig.
Neemrana (Nikon D3)

I Indien använde man i svunna tider palmblad som tallrik. När måltiden var avslutad slängdes palmblad rakt ut i naturen. Där tog den naturliga processen hand om både blad och eventuella matrester. Kretslopp mao. Idag tycks traditionen hålla i sig men med den skillnaden att det bara är turister som äter på palmblad medan indierna själva, precis som resten av världen, äter och dricker ur eller på plastförpackningar. När måltiden är avslutad slängs det som finns kvar rakt ut i naturen eller rättare sagt där man sitter eller står.
Resultatet blir att man formligen lever och bor på en soptipp. Det spelar inte så stor roll om du befinner dig mitt i Dehli, en stad med ca 35 miljoner människor (om du räknar förorterna) eller ute på vischan. Överallt ser man dessa skräpsamlingar. Och mitt i alla soporna hittar du också kor, grisar och hundar som söker föda. Det går liksom inte att förneka eller försöka försköna. Det ser för jävligt ut på ren svenska.

Djuren hittar oftast något att äta bland allt skräp. Neemrana (Nikon D3)

Djuren hittar oftast något att äta bland allt skräp.
Neemrana (Nikon D3)

Indierna själva tycks dock inte reagera särskilt mycket på detta. Man kan se ett butiksbiträde riva av en förpackning och helt frankt slänga ut den på gatan utanför butiken. Som om det vore den naturligaste sak i världen – och det är det ju här. Man trampar oberört omkring i skräpet på gatorna (trottoaren tycks vara en obekant företeelse på de flesta ställen) och sedan ställer man skorna vid entrén när man ska gå in i butiken eller huset.

Vid besök på historiska monument, storslagna byggnadsverk och på hotellområden är däremot skräpet obefintligt. Så det finns följaktligen en medvetenhet om skräpets negativa inverkan på miljön och det intryck detta ger. Likafullt finns det överallt med de undantag som jag anger ovan.
Den i övrigt ständiga närvaron av skräp är utan konkurrens den mest negativa och beklämmande upplevelsen av detta land.

Ingen strand du vill sola på. Kochin. (Nikon D3)

Ingen strand du vill sola på.
Kochin. (Nikon D3)

Ja, Indien är verkligen ett motsägesfullt land tycker jag som västerlänning. Ett besök här ger onekligen ett annat perspektiv på tillvaron. Mao kan jag rekommendera var och en att resa hit och se med egna ögon.

Var nu lite ”oindisk” och använd papperskorgen!

Bosse

Ett Tuc-tucrally i Jaipur

/ Bo J Carlsson / 1 kommentar

Hej!

Det går inte riktigt att beskriva hur trafiken i Indien fungerar. Jag har gjort något försök innan men det ger inte riktigt rättvisa åt hur det verkligen är. Det måste upplevas på plats med ljuden, ojämnheterna i gatan eller på vägen och hela omgivningen.
Jag vill ändå göra ett försök till att dela med mig av en sightseeing i centrala Jaipur. Vi åker tuc-tuc eller autoriksha som det heter i Indien. Vi har ett antal rikshor som är inhyrda till vårt förfogande vilket säkert bidrar att förarna hetsar varandra till det ena stordådet efter det andra. Kör så fort som möjligt och så nära framförvarande som man överhuvudtaget kan. Reaktionsförmågan är det i alla fall inget fel på och det är ju tur för marginalerna är minsta möjliga.

Alla finns överallt i rusningstrafiken - Jaipur. (Nikon D3)

Alla finns överallt i rusningstrafiken – Jaipur.
(Nikon D3)

Överallt på gatorna i Jaipur är det massor av människor, djur, bilar, bussar och cyklar. Och hur många tuc-tuc som helst. De är som en getingsvärm och tar sig fram där man tror att inte ens ett oslickat frimärke ska få plats.

Häng med en liten bit i vår autoriksha. Håll i dig!

Videon är ganska lång (4,37) och ger inte riktigt rättvisa åt upplevelsen. Det bästa är att kontakta Jörgen Tjörnvall på Flygmäklarna och boka en Indienresa. Då får du den riktiga upplevelsen.

Lycklig resa!

Bosse

 

Indisk mat och dryck

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Vi har alla olika preferenser när det gäller mat. Det mesta går att hitta i matbutikens diskar och vi svenskar kan välja att äta nästan vad som helst när som helst och var som helst, dvs hemma, på restaurang eller på gatan.

Jag upplevde det lite annorlunda i Indien. Visst finns McDonalds, KFC och säkert någon annan

Nan-bröd serveras nästan alltid och finns i en mängd varianter.

Nan-bröd serveras nästan alltid och finns i en mängd varianter.

snabbmatskedja också. Men jag har inte sett en enda fransk restaurang, ingen italiensk restaurang, någon tysk ölhall eller ett tex-mexställe. Nej överallt är det indisk mat. Även på de ”lyxhotell” vi bott på så serveras alltid en indisk buffé, mer eller mindre omfattande. Visst finns det ibland en a´la Carte meny med lite annat att välja på men ändå.
Ska man generalisera så är det potatis i norr och ris i söder. 80 % av Indiens befolkning är vegetarianer så utbudet av grönsaker är nära nog oändligt. Min högst personliga uppfattning är att det mesta består av en huvudingrediens, oftast en grönsak då som tillagats i någon röra/sås. Ibland är det starkt, ibland är det milt. Viktiga kryddor är spiskummin och koriander men de är långt ifrån alltid som de är de dominerande smaksättarna. Kyckling, fisk, get och i något fall fläsk förekommer. I enstaka fall också biff eller annat nötkött. Naturligtvis är det avgörande till vilken religion man bekänner sig vilken typ av animaliska produkter som tillåts om ens någon.

Bananer finns i mängder av varianter.

Bananer finns i mängder av varianter.

Ärligt talat så har jag aldrig varit särskilt entusiastisk över indisk mat. Tre veckors diet med indisk smaksättning har inte gjort mig mer såld. Sorry! Alla ni som älskar indisk mat skulle säkert hamnat i paradiset. För mig är det en massa röror som smakar ungefär det samma fast med lite olika sorters parfym tillsatt. Det kan kvitta om det är fisk, kyckling eller kött. Det är kryddorna som avgör vad det smakar, inte råvarorna.
Det bästa är all färsk frukt. Ananasen är underbart söt, melon i alla dess former, alla olika sorters bananer.

Vad kan man dricka?

Nu till drycken. Jag säger bara Kingfisher. Vi har druckit denna indiska öl nästan varje dag. Den håller 5 % normalt men det finns en variant som kallas Extra Strong (6 %) och har lite mer smak, är lite mörkare och har lite mer beska. Den är godare men finns långt ifrån på alla ställen. Överhuvudtaget är indisk spritlagstiftning omöjlig att förstå. Svensk alkoholpolitik förfaller logisk och vettig i jämförelse. I vissa delstater vill man förbjuda bruket och försäljningen av alkohol helt. Många restauranger får inte utskänkningstillstånd men har ändå drinklistor och serverar all slags alkohol. Ölen (den eviga Kingfishern) serveras i kaffemugg, flaskan är insvept i tidningspapper och bärs helst ut så fort ölen är uppslagen.

Röror på ett palmblad. Papadambröd. en grillad fisk skymtar till höger. (Fotograferat med Iphone)

Röror på ett palmblad. Papadambröd. en grillad fisk skymtar till höger. (Fotograferat med Iphone)

Vin är ett sorgligt kapitel och stavas Sula. Det är den största inhemska producenten. Det vita vinet går att dricka väl kylt, det röda är inte bara inhemskt, det är hemskt också. Det finns en rosé som är riktigt hyfsad (iskallt såklart). Såg även en flaska mousserande men det blev aldrig tillfälle att prova.
Det finns andra producenter också som gör viner av varierande kvalité. Vinresor till Indien känns långt borta.
Priset på viner är generellt högt, på importerade viner fullt i klass med svenska priser eller ännu högre. Inköp görs i särskilda butiker som drivs privat. På landsorten är utbudet starkt begränsat. På en krog beställde vi gin & tonic (man vill ju hålla malarian i schack). Det visade det sig att vi fick gin & ginger ale – en ny och helt obehövlig upplevelse. Det ska sägas att designen på Sweppes Ginger Ale och Sweppes Indian Tonic Water var förvillande lika.
Vatten behöver man alltid. Drick bara vatten i flaska. Kontrollera att flaskan inte är öppnad innan du får den. Använd också flaskvatten till tandborstning.

Starksprit finns och dricks av många indier i stora kvantiteter. Inget unikt för detta land. En liten rekommendation är en rom som heter Old Munk. Den finns i flera varianter, ju dyrare ju godare enkelt förklarat. Den får dock inte säljas i alla stater. Svår eller kanske till och med omöjlig att få tag på i de södra delarna av landet.

Det ska dock påpekas att vi inte har lidit av svält eller törst en enda dag under vår tre veckor långa rundresa och visst har vi fått en rad maträtter som varit mycket njutbara – inte minst vid besök hemma hos indiska familjer som med stor gästfrihet bjudit in oss i sina hem.

Vår första kväll hemma i Sverige efter resan, en fredag valde vi att göra potatismos och ugnsbakad falukorv. Mmmmm! Svensk husmanskost slår det mesta!

Bosse

En liten kamera är aldrig fel.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Under några år har jag haft en Nikon D3 som huvudkamera. Det är en stor klump. Oftast har jag ett zoomobjektiv Nikkor 24 – 70 2,8 på. Mycket glas i den gluggen är det. Det gör inte paketet lättare. Kameran är inte särskilt diskret heller och det har hänt mer än en gång att jag fått kommentarer. Vilt främmande människor undrar från vilken tidning jag kommer medan andra skyggar när jag höjer D3:an. Besöker man en restaurang blir det svårt att lägga ifrån sig kameran. Den tar upp merparten av ett normalt restaurangbord.

D3:an är härlig att jobba med. Alla reglage sitter på rätt ställe. Den är lättmanövrerad och tydlig på alla sätt men för att vara lite mer diskret och inte fullt så klumpig köpte jag för några år sedan en liten kompaktkamera av märket Leica. Egentligen är det väl en Panasonic med ett Leicamärke på och med optik från just Leica. Leica är ju, som den initierade vet, ett prestigefyllt märke och deras mer avancerade modeller är klassiker och mycket dyra. Min lilla Leica D-Lux är också lite dyrare än motsvarande modell med Panasonic-logo men kostade under 10.000 när jag köpte den för en fem, sex år sedan. Nackdelen med Leican är att den är väldigt liten. Inte mycket att hålla i och så har den bara en skärm att titta på när man fotograferar. Är det solsken kan det vara mycket svårt att se vad man siktar på helt enkelt. Dessutom har jag lyckats med konststycket att bryta av batteri- och minneslocket. Jag har limmat det fler gånger men det håller aldrig. Ett tips! När du tagit ur batteriet för att ladda det eller minneskortet för att tömma det på bilder, stäng och lås locket direkt.

Inför en resa nyligen hade jag därför bestämt mig för att skaffa en ny extrakamera av mindre format. Jag har sneglat på en Fujifilm X100 under en längre tid. Så länge faktiskt att det har hunnit komma X100S och nu också X100T. Kameran har faktiskt kallats ”Fattigmans Leica” av någon tror jag. Den har fast optik 23 mm, ingen zoom alltså.

Fujifilm X100T

Fujifilm X100T

Den nyinköpta X100T fick följaktligen följa med på en tre veckor lång rundresa i Indien. Det skulle bli dess ”jungfruresa” och här följer mina erfarenheter av kameran så här långt.
Det finns en omfattande meny och massor av inställningar. Det är inte en enkel ”sikta-och-tryck-av-kamera” utan man kan relativt enkelt göra manuella eller halvautomatiska inställningar. Den har en avancerad genomsiktssökare liksom en skärm när man ska sikta på sitt motiv. Det gillar jag. Siktar hellre med kameran mot ögat än använder mobiltelefonmetodiken med raka armar. Kameran kan användas i helt automatisk inställning eller manuellt. Man kan välja slutar- eller bländarautomatik.
Vid några tillfällen kom jag åt on/off-knappen ofrivilligt vilket resulterade i att kameran var påslagen trots att jag hade den i fickan eller i en väska. Ingen större katastrof men vid ett tillfälle ungefär halvvägs på resan blev bilderna plötsligt röda. Jag förstod ingenting och det säger kanske mer om mina fotograferingskunskaper än om kameran men i alla fall. Eftersom jag ställt in kameran på att spara bilder i både jpeg- och rawformat kunde jag ändå använda bilderna eftersom raw-filerna blev normala. Inte förrän jag kom hem hittade jag orskaen. Långt ner i menysystemet hade vitbalansen ställts om i en grid med ett hundratal punkter som styrde färgbalans i vitbalansen. Allt berodde på att power hamnat på on ofrivilligt och sedan hade reglagen utsatts för tryck på olika sätt och gjort ny inställning flera steg ner i menyn. Svårt att hitta för mig men till slut så. Var nästan på väg att åka till butiken i Malmö där jag köpt kameran och reklamera.

Det finns också en snabbknapp för att göra snabba omställningar av grundfunktioner, t ex ISO-tal. Den snabbfunktionen har jag lyckats sjabbla bort och nu kan jag inte få tillbaka den. Det blir väl till att djupdyka i menyn och se om det går att återställa?

"Bojohnny" själv inmundigar getsnacks i Jaipur. (Foto: Berit X100T)

”Bojohnny” själv inmundigar getsnacks i Jaipur. (Foto: Berit X100T)

Nåja, bilderna blir fina och kameran är skön att jobba med. Formatet är OK. Den är lite större än Leican och det gillar jag. Man får vara lite försiktig var man sätter fingrarna så man inte trycker på knappar man inte vill trycka på. En vanesak alldeles säkert.
Det går att filma men det har jag inte provat än. Det fungerar säkert utmärkt, jag får återkomma när jag testat.

Kostar den något? Jo, det gör den såklart. Det är en hyfsat avancerad kamera av mycket god kvalité. Tror inte den passar dig som bara vill trycka av utan den är mer för den lite mer avancerade amatören. Faktum är att flera proffsfotografer använder X100 som komplement till sina större systemkameror.
Priset på X100T ligger strax över 11.000 kronor. Då ingår batteri, laddare och rem. Ett extra batteri rekommenderas eftersom batteritiden är en av kamerans svaga sidor. Motljusskydd finns att köpa till liksom telekonverter och en del annat.

Numera är vi alla fotografer – bara med olika kameror.

Bosse

Taj Mahal – mytomspunnet tempel

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Här kommer ännu ett inlägg om Indien. Denna gång besöker vi Taj Mahal, detta fantastiska monument i marmor byggt över en förlorad kärlek.
Någon som inte hört talas om Taj Mahal? Det är ett av världens mest berömda byggnadsverk. 1631 dog stormogulen Shah Jahans favorithustru och han lät då uppföra detta fantastiska monument över sin älskade. Visst är det både vackert och sorgligt? Här ligger hustrun, Mumtaz Mahal begravd och sedermera placerades också Shah Jahans stoft bredvid henne.
Byggnaden är inte bara en gravkammare utan ett gigantiskt monument med dammar, trädgård, kringliggande byggnader, bl a en moské och så marmormasoleumet med sina perfekta proportioner, sin lökkupol, sina fyra torn och alla de fantastiska marmorinläggningarna. Man kan inte undvika att påverkas av denna skönhet och känna med vilken kärlek detta byggts.

Taj_Mahal

Numera kan man inte komma enda fram till själva kenotafen, dvs det vi skulle kalla kista eller sarkofag. Allt för många besökare har genom åren försökt – och ibland lyckats – plocka åt sig av de intarsiainlägg som finns här. Man får nöja sig med att se men inte röra och det borde ju räcka för oss alla. Vakterna är på tå, fotografering förbjuden och om du inte sköter dig ljuder visselpipan.
För att få tillträde till den del av Taj Mahal som består av marmor får du antingen ta av dig skorna och gå barfota (lågprisvarianten) eller ikläda dig särskilda skoskydd (lyxvarianten för västerlänningar). Oavsett vilken variant man nu än väljer så blev vårt besöket minnesvärt och säkert alla andras också. En höjdpunkt av alla de platser vi besökte under vår Indienresa. Just dagen för vårt besök var det kraftig dimma i Agra. Vi inledde dagen med ett besök på Agrafortet, också det ett imponerande byggnadsverk. Vid klar sikt ska man kunna se Taj Mahal på andra sidan floden Yamuna. Så dock inte denna dag.

Taj Mahal ligger, som sagt i Agra i delstaten Uttar Pradedesh söder om Dehli.

Var ska man pussas om inte vid Taj Mahal?

Var ska man pussas om inte vid Taj Mahal?

Minns ni bilden av prinsessan Diana när hon sitter helt ensam på kanten till den sk Lotusdammen och med marmorbyggnaden i bakgrunden? Den kablades ut över världen och journalisterna spekulerade över vad hon tänkte på, hur olycklig hon såg ut och hur missförstådd hon var. Jag kan förstå att hon befann sig i en speciell sinnesstämning på denna plats, ”Kärlekens tempel”. Jag tror hon tänkte på den eller dem hon älskade, längtade efter och som hon önskade varit med henne på denna plats.
Själv hade jag förmånen att ha min älskade hustru med mig hit och nog kände jag en liten extra värme, höll lite hårdare i handen och skänkte en tacksamhetens tanke över att ha någon att älska och att vara älskad av. Så påverkade Taj Mahal mig.

Det är dock lika viktigt att älska i koja som i tempel.

Bosse

Indien – tut, tut!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Indien är världens sjunde största land. Var Sverige finns på den listan vet jag faktiskt inte men längre ner är det i alla fall. Efter Kina är Indien dessutom världens mest folkrika land. Så om vi tycker att det finns många olika sorters människor i vårt land så är det inget mot vad du möter i Indien.
För dig som är intresserad av detta land och kanske funderar på att resa dit kommer jag att berätta lite om våra upplevelser under tre veckor i Indien. Vi är min fru Berit och jag själv. Jag har valt att dela upp berättelsen i flera delar.

flagga

Indiens flagga

 

Vår resa till detta mångfacetterade land börjar i Hässleholm den 8 januari 2015 och första anhalten är Köpenhamn och Kastrup. Som så ofta vid utlandsresor från Skåne är Danmark första anhalten. Denna gång åker vi sedan tillbaka till Sverige, närmare bestämt Stockholm eller Arlanda rättare sagt. Härifrån flyger vi vidare med Qatar Airways till Doha, byter flyg för att slutligen landa i Delhi.

Lite grann om våra förberedelser.
Indien är inget land som man bara ”kvistar över till”. Det krävs en del förberedelser. Vi valde att åka på en organiserad resa för att få så mycket information som möjligt om landet och de platser vi besökte. Detta var vår andra resa med researrangören Flygmäklarna och Jörgen Tjörnvall som är teknisk reseledare, dvs han ser till att allt fungerar som det ska med hotell, transporter, eventuella inträden, restauranger osv. Vår första resa med Flygmäklarna gick till Sydafrika 2008 och vi var mycket nöjda med det arrangemanget.

Ett första intryck
Själva flygresan var, som vanligt är, helt odramatisk. Själv tycker jag bara att det är långtråkigt. Vi landar på Delhis nya internationella flygplats på morgonen indisk tid. Där möts vi av vår svenska guide, Ann-Sofie, Sameer som är vår indiske guide på första delen av vår resa och Jörgen. När vi fått vårt bagage beger vi oss till bussen som ska vara vårt transportmedel de närmaste dagarna.

I bussen får jag mitt första egentliga intryck av Indien. Bussen körs av Rope, vår indiske chaufför. Med ombord finns också Prakash som fungerar som någon sorts bussvärd. Han förser oss med vatten och annan dryck, lastar i och ur väskor eller allt annat vi kan tänkas behöva hjälp med.
Vi tar oss ut från Dehli och anträder resan mot Neemrana Fort som är vårt första övernattningsställe på denna resa. En titt ut genom bussfönstret ger de första synintrycken. Trafiken är intensiv med massor av bilar, lastbilar, bussar, mopeder och motorcyklar på den 5-filiga ”express higway” vi färdas på. Nej, föresten trafiken är inte intensiv, den är galen. Det tutar överallt, bilar och motorcyklar kör om till höger och vänster. Nu möter vi en liten bil som kör mot körriktningen. Det tycks för övrigt bara förvåna oss passagerare i bussen – ingen annan. Oj, där kommer en ko vankande. Tut, tut! Det här är sinnesjukt. Hur kan det fungera så? Och varför kör man på detta vis, finns det inga regler? Det hjälper väl inte att tuta, det blir väl inte bättre plats för det?

Utsikt från ett bussfönster.

Utsikt från ett bussfönster.

Plötsligt stannar vi längst ut till höger (det är vänstertrafik i Indien) på motorvägen. Vid vägkanten, den vänstra ligger en liten byggnad som ser lätt fallfärdig ut. Tax Collection Point står målat på huset. Nu ska Prakash ta sig över fem filer för att betala någon sorts avgift och sedan ta sig tillbaka till bussen igen. Tut, tut! Han klarade den första språngmarschen till huset. Nu ska han bara tillbaka igen. Jag frågar mig varför vi inte stannade längst till vänster i stället? Så, nu ska han tillbaka. En fil avklarad, stanna för lastbilen, en motorcykel rundar honom med någon centimeters marginal. Framåt mellan den lilla bilen och bussen. Nu tillbaka i den relativa säkerheten i bussen. Galet!

Vi åker vidare och galenskapen fortsätter. Plötsligt har vi nått vårt första stopp. Lunchdags. Lunchrestaurangen ligger, naturligtvis på höger sida av motorvägen och för att nå den ska vi alltså korsa motorvägen med mötande trafik. Ingen ”Fly over” här inte. När det blir en liten lucka kan vi svänga höger och blockera ett de mötande körfälten. Bilar bromsar upp, de eviga motorcyklarna byter fil och pilar förbi nosen på oss. Så blir det ett litet, mycket litet uppehåll i trafiken och vår buss spärrar nu hela körbanan och hela trafikflödet bromsas upp med vi tar oss över. Puh! Trodde vi skulle få den där stora, färgglada lastbilen i sidan.

Mitt första intryck: Trafiken i Indien är galen, livsfarlig, kaosartad. Efter en vecka i denna trafik, inte minst inne i städer börjar jag förstå. Där är det dessutom ett myller av människor, kor, hundar, dragkärror, handikappade och cyklar. I Indien bor det drygt 1,2 miljarder människor. Om det skulle bott lika många i Sverige – i förhållande till vår landyta skulle vi varit cirka 150 – 160 miljoner invånare i vårt land. Då hade det inte varit så glest på E 4:an en tisdag förmiddag som det kan vara nu.

Man kan åka cykelriksha också. Här i Jaipur.

Man kan åka cykelriksha också. Här i Jaipur.

I Indien påbörjar man en omkörning på vanlig väg med en fil i var riktning i uppförsbacke, kurva och skymd sikt. Chansen att man får ett möte mitt i omkörningen bedömer jag som en bra bit över 50 %. Blir det en krock då? Nej, oftast inte. Alla inblandade parter samarbetar och så kommer alla fram. Hade det inte varit så utan man kört på ”svenskt” vis är jag övertygad om att hela Indien hade stannat.

Så hjärtat i halsgropen stannar efterhand på sin ordinarie plats – man vänjer sig vid allt.

Tut, tut!

Bosse