Hatet, hotet och människan

Hej!

Det här är inte ett blogginlägg om spännande resor, trerätters gourmetmiddagar eller häftiga motorcyklar. En och annan gång klickar jag i kategorien ”Samhälle” och har synpunkter på just samhället. Oftast handlar det då om Hässleholm och vad som händer eller borde hända här enligt min uppfattning. Väl medveten om att mina blogginlägg läses av relativt få ska det denna gång handla lite om vad jag uppfattar om vårt samhällsskick i allmänhet, inte så mycket om Hässleholm.

För drygt ett och halvt år sedan satt jag och Berit vid frukostbordet en vanlig morgon. Vi hade satt på den lilla TV-apparaten som vi har i köket och försökte dela uppmärksamheten mellan morgontidningen, frukosten, nyhetssändningen och varandra. Då kom ett inslag med Gudrun Schyman. Hon hade tillsammans med en annan kvinna som jag tyvärr inte minns namnet på längre haft en föreläsning om jämställdhet mellan könen på Akademiska Föreningen i Lund. Gudrun berättade i detta sammanhang om vilka tillmälen hon utsätts för, vilket tilltal många använder i brev och mejl som når henne. Vilt främmande personer kallar henne allt mellan himmel och jord och uttrycker hat och hot helt utan återhållsamhet.

Jag blev chockad. Ja, det finns inget annat ord. Jag blev också förbannad, riktigt heligt förbannad! Gudrun Schyman och jag har skilda åsikter i många frågor, inte minst försvarsfrågan men det betyder inte att jag tycker illa om personen Gudrun. Tvärtom har jag den största respekt för den energi och målmedvetenhet hon visar. Hon har också på ett hedervärt sätt hanterat sitt tidigare alkoholmissbruk. Det är beundransvärt. Hade hon varit man hade hon säkert fått betydligt mer ”cred” för det och betydligt mindre hat och trakasserier i allmänhet.

Gudrun Schyman verkar glad. Jag är mest orolig att inte komma med på bilden.

Gudrun Schyman verkar glad. Jag är mest orolig att inte komma med på bilden.

Det jag fick höra vid frukostbordet var mer än jag kunde tåla. Jag skrev helt enkelt ett mejl till Gudrun och beklagade vad hon utsätts för. Dock vägrar jag att ta ett kollektivt ansvar för världens män och de ogärningar som utförs av män. Jag frågade däremot om Gudrun var intresserad av att komma till Hässleholm och hålla en föreläsning om jämställdhet mellan kvinnor och män. Och så blev det. För ganska exakt ett år sedan mötte jag Gudrun på Hässleholms Resecentrum och sedan höll hon sin föreläsning på Restaurang Farozon. Den var utmärkt utan någon politisk propaganda för Fi  eller något annat parti men med massor av information om hur det är ställt och en och annan aha-upplevelse för auditoriet. Jag hoppas att det evenemanget ökade medvetenheten hos åhörarna, att det det gav lite, lite energi till Gudrun att driva sin kamp vidare. För även om hon inte tycker som jag i allt vill jag av hela mitt hjärta att hon ska få kämpa för sin sak (som jag till del håller med om), ha sina åsikter och fritt uttrycka dom utan att bli kallad för diverse könsord och bli hotad med diverse våld och sexuella övergrepp från män (för det är väl män till övervägande del?) som tar sig rätten att föraktfullt vräka av sig vad som helst utan hänsyn till den som utsätts. Fy f-n vad jag tycker illa om sådant!

I veckan som gick blev jag förbannad igen och samtidigt bedrövad. Jag läser på Twitter om Alexandra Pascalidou som under 20 år fått utstå liknande behandling som Gudrun Schyman. Nu var hennes bägare full och hon övervägar att lämna offentligheten för att läka. Hon funderar på att sluta som programledare för sitt radioprogram. OK, jag erkänner gärna att jag inte kan ”min Pascalidou” så väl. Men det är inte det som är det viktiga här. Det viktiga är att det finns alldeles för många som lägger ner alldeles för mycket energi på att försöka tysta andra människor som vill göra sina röster hörda. I stället borde dessa människor vässa sina argument och föra en strukturerad debatt på alla de forum som finns till buds idag. Här får de ge uttryck för sina ståndpunkter under förutsättning att det sker med respekt för andra människor. Men sanningen är väl den att de inte har några vassa argument, inte någon respekt eller förståelse för de som inte tycker som dem själva eller är likadana. Allt de har är fördomar, okunskap och vulgärargument. Då är det inte lätt att få gehör hos någon med ett skarpsinne som Alexandra Pascalidou.

Jag frågar mig var har hänsynen, omtanken och kärleken tagit vägen i vårt vackra land, i världen runt omkring oss, i vår vardag. Allt för ofta tycker jag mig höra uttryck för rasism, fördomar, förtryck och oförståelse för andra människors situation. Och jag hör det där jag minst förväntar mig det. Bland högutbildade, välbeställda och bland människor som har alla möjligheter att visa empati. Hur kan man inte se människan bakom åsikterna? Vad är detta tecken på?

Jag tänker nu göra förfrågningar och undersöka möjligheten att få Alexandra Pascalidou att komma till Hässleholm och föreläsa om vikten av det fria ordet och det destruktiva i att utsätta sina medmänniskor för trakasserier. Om jag lyckas med detta uppsåt återstår att se.
Vi är inne på en farlig väg som inte kan leda till något gott – för någon.

Håll tummarna för mig – och ge ditt stöd till Alexandra!

Bosse

Du kan visa ditt stöd för Alexandra Pascalidou, t ex genom att twittra under hashtaggen #vibackaralexandra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s