Det är kallt och mörkt, +4 grader när vi låser och beger oss till Resescentrum. Monaco väntar – eller är det Monte Carlo?

Tåget är i tid – yippie! På Kastrup checkar vi in och lämnar vårt bagage med förhoppningen att återse det i Nice.

Första benet går till Hamburg. Knappt en halv timme på höjd innan vi påbörjar inflygning. Det är SAS som flyger för Lufthansa. Knappt någon servering som vanligt hos denna nationalklenod till flygbolag. Efter landning på Hamburgs flygplats är det snabb förflyttning till nästa gate och fortsatt färd mot Nice. Vi kommer in mot flygplatsen från öster, passerar och svänger 180 grader innan vi flyger över stenstranden vid La Braque och vidare förbi de karakteristiska husen vid Villenueve Lobet och landar på Nice International. Temperaturen är behaglig när vi kommer utanför terminalbyggnaden. Côte dAzur here we come!

Men var f-n är bussen? Vi hittar ingen busschaufför och väntar utanför terminalen en god stund innan vi äntligen kan börja färden mot vårt hotell, Monte Carlo Bay Hotel & Resort.

På väg till hotellet stiger förväntningarna. Kvällens meny presenteras. Hemlagad pasta med havets läckerheter följt av kalv med citronsås. Hmm, låter lite konstigt men ok! Tiramisu kan man också få och lite gode viner utlovas också. Det ska bli trevligt!
Hotellet är vackert, stort, elegant rum och härlig utsikt över poolen och Medelhavet.

Utsikt från hotellrumsbalkongen.

Efter uppackning tar vi en taxi till La Condamine, precis där starten går för Monaco Grand Prix Fomule 1. Vi hittar snabbt en trevlig restaurang, får ett bord och jag beställer en liten öl, en flaska rose´ och två varmrätter. Rose´vinet kommer snabbt, ölen ser jag aldrig till och 59 minuter senare har maten ännu inte kommit. -Mer vin? frågar kyparen när han noterar vår irritation. Ja, svarar jag, men det får ni bjuda på för om tre minuter går vi om vi inte fått vår mat. Vi får vin och som genom ett trollslag kommer också maten på plats inom den stipulerade tiden. Vi äter, är rejält hungriga nu efter en potatissallad modell mindre och tre kubikcentimeterstora korvbitar på flyget från Hamburg till Nice. Maten smakar utmärkt och irritationen över väntetiden lägger sig. Vi beställer kaffe och jag önskar mig också en ”petit” grappa. Hmm! Får väl erkänna att man börjar bli lite lullig efter allt vinet och grappan – som inte var så ”petit”.

Vi ber om notan och den är det inte jättelång väntetid på. På den finns allt vi ätit och druckit med, inklusive vinet vi kommit överens om att krogen skulle betala som kompensation för den extremt långa väntetiden. Jag tar till mitt latinska temperament som kan lockas fram efter just lite vin och lite sol och lite väntetid och lite nonchalans från en kypares sida. Han får hela kitet – ocensurerat och flyr in till kassan – jag följer efter och skäller som en bandhund. -Vem är chef? Jag pratar inte med arslet när jag prata med huvudet!! Chefen materialiserar sig och tar över kassahanteringen, får sig också en utskällning av den tvärilske svensken som på engelska ger hela restaurangen en lektion i drama.

-”The food was good, the drinks where good, the waiting time was extremely bad and the fuck up with the bill was unexeptable!” Krögaren tar bort en flaska vin, två kaffe och en grappa från notan. Nästa dag när vi går förbi har krogen stängt. Utbildningsdag?

Efter en promenad bland Ferraribilar i området La Condamine tar vi oss tillbaka till hotellet för att vila lite och göra oss i ordning till kvällens gemensamma middag med kollegor från ghd. Det är för ghd:s 10-årsjubileum vi har åkt till Monte Carlo. 1.500 frisörer ska se visningar och delta i en galamiddag på Forum på söndagen. Men än så länge är det bara lördag och vi ska äta en liten intim middag tillsammans med svenska, danska och norska frisörer, grossister och säljare och andra inom frisörbranschen.

Efter en timmes försening har alla kommit till restaurangen. Det är ett elände att få tag i taxi i Monaco uppenbarligen. Alla åker väl limo eller kör Ferrari, Rolls eller Maserati? Krogen ligger långt västerut i det lilla furstendömet vid en liten hamn. På klippan ovanför kan man skönja furstepalatset. Vi placeras på en terrass med plaststolar. En frisör från Göteborg har redan anlänt och beställt in en flaska vin som vi gladeligen kastar oss över. Två äldre personer, en han och en hon svarar för serveringen. Inte 100 koll kanske. Istället för att ställa in ett gäng vinflaskor på borden – vi är tjugofem personer ungefär – bär de in en och en vilket resulterar i att alla viftar och vill ha vin. Den gamle mannen ger sig därefter på uppgiften att filea en fisk åt en annan gäst. Det tar tid och blir till fiskmousse ser det ut som, aj, aj!

Så kommer då äntligen förrätten in. Hemlagad pasta med havets läckerheter. Nja, det har blivit någon förvanskning i informationen på vägen mellan menyn och kocken eller kanske tvärtom. In kommer pastaskruvar uppblandade med ett par räkhuvuden, några musslor och tre ringar bläckfisk. Anrättningen toppas med en halv cocktailtomat. Torr baguette och billig olivolja ingår. Man får se fram emot varmrätten.

Hemlagad pasta a´la Monaco

Kalvschnitzel med citronsås (?!). Ja, det lät ju lite skumt. Citronsås passar väl bättre till fisk, eller? Jo, citronsås passar bättre till fisk – tro mig! Mer vin, tack! Jag behöver bedövas! De som beställt Pannacotta, det fanns som alternativ, får sina desserter. Jag har beställt Tiramisu för jag tycker om det. Det skulle jag inte gjort för det glömdes bort. Häpp! Mer vin, tack! Jag behöver mer bedövning.

-Nej, här kan vi inte sitta, tycker någon. Vi drar på klubb. Var ska vi? Vi åker till Jimmy´z. Finns det taxi? Suck! Till slut står vi utanför Jimmy´z. STÄNGT! Klockan är halv tolv och dem har inte öppnat än. Återstår att bryta sig in i hotellträdgården och gena över poolområdet tillbaka till hotellet. Att få tag på en taxi är inte att tänka på. GOD NATT!

Dag 2

What the f…! Det ösregnar. Vi är på Rivieran och det ösregnar. Det betyder att alla ska äta frukost inomhus. Det betyder att inomhusborden inte räcker till och kön till frukostmatsalen är lång som en kassakö på ICA vid jul, före självscanningens tid. Vi får ett bord i baren får kaffet serverat direkt och kan gå förbi hela kön och kasta oss över buffén. Inte riktigt för det stod en ryss i vägen. Han ska äta mycket mer än jag så det tar tid att fylla två tallrikar som han balanserar med dödsförakt. Men lite blev det över till oss – och vi slapp kön. De gjorde nog inte ryssen, hi, hi! Frukosten var kanon, supergod. Vad göra när det står som spön i backen?

Vi tar en taxi som kom efter en kvart för vi har inte fattat att man kan ta bussen för € 2 precis utanför hotellet. Vi åker till Oceanografiska muséet som ligger alldeles i närheten av furstepalatset. Det kostar € 17. Suckers! Vi har varit på Oceanografiska förut men med ett dykcertifikat i fickan är man alltid fascinerad av undervattensvärlden även om det är mer än tio år sedan man gjorde ett dyk. Det är verkligen en fantastisk värld.

Överallt i Monaco och Monte Carlo finns det bilder av mellan prins Albert och hans gemål (jag har ingen aning om vad hon heter, sorry). På muséet har man ställt ut bröllopsklänningen och Alberts bröllopsutstyrsel. Hörde förresten av goda vänner som är bättre pålästa än jag i tidskrifter som Se & Hör, Svenska Damtidning etc att herr prinsen har en frilla och barn på bygden. Det förklarar varför den nyblivna prinsessan ser så sur ut på bröllopsfotot.

Vi lämnar muséet och tar en promenad i gränderna. Charmigt och en hel del turister. Lunch intas på en liten pizzeria. Snabb och bra service och maten är helt ok. Mycket folk som passerar förbi och tittar i butikerna. Restaurangen är nästan fullsatt. Folk kommer och går hela tiden. Det är ett riktigt mysigt folkliv och regnet har upphört. Visste väl det – det är sällan dåligt väder på Rivieran. Bakom ryggen på mig ligger en butik som säljer typiska turistvaror, souvenirer, t-tröjor och annat nödvändigt. T-tröjorna med reklam för Ferrari hänger med exakt avstånd på sina galjar. Varje gång någon går förbi och tittar på plaggen kommer butiksägaren ut och rättar till. Allt ska hänga med exakt inbördes avstånd. Det verkar nästan maniskt.

Nu väntar kvällens galamiddag med jubileumsvisning för ghd – som fyller 10 år. Dresscode: Black Tie. Smokingen har dammats av hemma i Sverige och refuserats. Snabbt samtal till Joakim på Ateljé MB i Vinslöv och en Oscar Jacobsson trollas fram, byxorna läggs upp och en ärm justeras. Konstaterar att storlek 48 i byxor räcker. Ett nummer ner från normalt. Har jag fått för lite mat? Är jag sjuk? Eller är det den nya träningscykeln som redan gett resultat? Jag ”skyller” på det sistnämnda – väl investerade pengar mao.

Galashow på Forum i Monte Carlo

1.500 människor ska se showen och äta galamiddagen på Forum i Monaco. De flesta männen har faktiskt inte smoking – analfabeter får man förmoda. Allt från slitna jeans till smoking förekommer. Kvinnorna är genomgående bättre klädda. Showen vara ganska länge men håller hög kvalité om man är frisör och tycker det är spännande att se andra bli klippta och stylade i håret. Lyckas trots allt hålla mig vaken och ta lite bilder för användning på HÅROSÅNTs blogg. Provar att filma lite med vår lilla kamera, en Nikon P 7000. Det skulle jag kunna lägga ut här på bloggen men det kostar 400 kr ungefär per år och videoklipp. 800 spänn för 4 minuter av dans i halvtaskig bildkvalité. Nix, det blir inget med det.

Efter showen blir det galamiddag vid bord 32. Har redan glömt vad vi fick att äta så det var väl inget att skriva hem till mamma om, kan man tänka? Men Linda som sitter vid vårt bord är duktig på att skaffa fram nya vinflaskor när de gamla tagit slut. Stämningen är god och vi bestämmer oss för att – åka till Jimmy´z. Vi går hem genom hotellträdgården framåt nattkröken medan de något yngre i gänget kämpar vidare med iskylda vodkaflaskor och magnumbuteljer.

Dag 3

Det är måndag morgoooon och mitt huvud känns så tungt, Ja, det är måndag morgon….. Nej, vi känner oss ganska fräscha när vi kliver upp nästa morgonen. ”Older and wiser! ”Efter frukost och packning checkar vi ut och tar en tur på sta´n. Vi hinner med en kopp kaffe och lite fönstershopping innan det är dags att åka till Nice  flygplats och påbörja resan hem till Hässleholm – borta bra men hemma bäst. By by Monte Carlo! Nästa helg väntar Stockholm.

Söndag morgon i Miami. Det är tidigt på morgonen och det tutar uppfordrande utanför fönstret. Sömndrucken tittar jag ut genom fönstret. Det står flera polisbilar i korsningen av Collins Avenue och 14th street. Blått och rött ljus blixtrar i morgonljuset. En lång kö har bildats på Collins men polisen är obeveklig – ingen släpps fram. Då kommer flera rullstolar, racingmodellen, farande på 14 th street tvärsöver Collins. Det är maraton på gång.

Miami Marathon, 14th Street and Collins

Vi slänger på oss kläderna, tar med kamerorna och beger oss ut. När vi kommer ner på gatan har rullstolarna redan passerat och nu är det löparna som kommer i en strid ström. Med en stor kamera på magen eller riktad mot löparna möts man av tummen upp, glada miner och ett och annat krumsprång från löparna som är en brokig samling. Så långt man kan se längs Ocean Drive är det löpare och åskådare. Löparna hejas fram med glada tillrop och plakat. Hela evenemanget genomförs till förmån för cancerforskning. Miami Marathon against cancer. Startfältet är, minst sagt, blandat. Korta, långa, tjocka och smala, svarta, vita och hispanic i en färgstark blandning. Några springer fort medan andra joggar i sakta lunk. Någon går i promenadtakt men alla verkar ta det hela med upphöjt lugn. De flesta har tid att stanna upp och låta sig fotograferas eller ta något att dricka.

Överallt finns poliser och funktionärer som hjälps åt att heja fram löparna. Stämningen är på topp. Vi vandrar sakta söderut på Ocean Drive, stannar upp och tar några bilder för att fortsätta vidare framåt. Hur byter man sida? Vi befinner oss på restaurangsidan och vill komma över på strandsidan. Men någon lucka i en aldrig sinande ström av löpare syns inte till. Då ser jag henne – en ganska späd tjej med en proffskamera i högsta hugg. Utan minsta tvekan går hon rakt ut bland löparna. Hon går sakta men bestämt rakt över gatan till andra sidan. Löparna viker undan och ingen tycks irriterad. Jag fattar tricket. Genom att just gå sakta hinner löparna anpassa sig till hennes närvaro och beräkna hur de ska passera utan problem. Jag följer flickans exempel och ”skrider” sakta ut i löparhavet, stannar till och med upp mitt strömmen av löpare och knäpper några bilder innan jag tar mig över på andra sidan. Ganska häftigt faktiskt.

Välmående polis spanar in maraton.

Vi fortsätter ner mot 8:e gatan och en väntande frukost på News Café. I ett gathörn står en kille som inte ser ut som han sprungit maraton på länge. En uniformerad polis, modell XL – på bredden. Han springer inte ifatt några bovar spekulerar vi innan vi bänkar oss för frukost. Vi beställer en omelett att dela på och bestämmer oss för att vara noggrannare med vår motion. Medan vi dricker vårt amerikanska kaffe och och njuter av frukten, melon, jordgubbar och vindruvor kommer en uppspelt man in på caféet. Han manar gästerna att heja fram löparna som fortfarande kommer förbi i en strid ström. ”Dom springer för en god sak – hjälp dom, yeah, yeah, go, go”, skriker han och viftar med armarna samtidigt som han uppfordrande tycker att vi borde vara mer entusiastiska. Han tänker inte ge sig, vi ska delta för det här är viktigt. Det är tidigt på morgonen och i sak är vi nog alla överens med honom. Det är för en god sak men vi vill kanske inte liera oss med en drog- eller alkoholpåverkad kille som vill ta över caféet. Efter att personalen först har ignorerat honom kommer nu föreståndaren och talar om för mannen att han får ge sig av. Men det hjälper inte, mannen hävdar sin rätt. Han lever i ett fritt land och detta är för en god sak. Han dissar oss och tycker att vi borde ställa upp. Men då kommer polisen. Och inte vilken polis som helst! Vår välmående poliskonstapel som vi passerade några kvarter längre upp har förflyttat sig till vårt café och nu ställs saker och ting rätt. Den stökiga mannen avvisas och allt återgår till det normala. Polismannen försvinner in i den bakre regionerna av caféet och när vi lämnar en god stund senare har inte kommit ut ännu. Förmodligen njuter han av riktigt god frukost på News Café.

Miami Marathon Against Cancer

"It´s for a good cause"