När vintern var som kallast och drömmarna handlade om sol, värme och släta asfaltsvägar tänkte jag att en sisådär 800 mil borde jag kunna sitta i sadeln på Street Gliden denna säsong. Nu bestämde sig ju vintern för att hålla ut i det längsta – och se´n blev det sommar. Härligt! Som framgår av föregående inlägg på denna, minst sagt sporadiska, blogg gjorde vi en liten tur till Öland. Men se´n då? Ja, se´n har det regnat utom vissa dagar. Då har vi jobbat. Och se´n har det regnat. För övrigt finns det väl knappast några släta asfaltsvägar i det här landet. Nej, en och annan avgrund mitt i vägen har passerats med blotta förskräckelsen. Herregud! Man kan nästa se magman i jordens inre när man rundar dessa sk. potthål. Är det för att det är en potta till tjänsteman som bestämmer över vägunderhållet?

Nej, så här när björken har börjat fälla sina blad och stormvarning är utfärdad av SMHI kan man räkna in knappt 500 mil, en service och en riktigt ordentlig nära-döden-upplevelse denna säsong. Så här långt. Det kan kanske bli några mil till? Gjorde ett tappert försök i söndags att dra till Sportson vid Väla (skvallra inte om det). Kom till Tyringe innan det började regna. Funderade på att strunta i det. Man kan inte bli mer än dyngsur. Fegade ur och vände. Det blev två mil sammanlagt. Man kan tro att själve f-n är lös. Varenda gång hojen ska fram så tornar svarta moln upp sig och sedan börjar det – regna. Det går utmärkt att köra motorcykel i regn. Man kan klä sig i regntäta kläder, skor och plastvantar och rulla på bland vattensprutande långtradare och hänsynslösa eller omedvetna bilister. Men det är inget kul. Så jag bestämde mig för att vända och ge upp försöket att nå Sportson. Fattar inte varför jag ville dit. Dem har ju skitjobbig reklam på TV 4 Blekinge.

Vi kan inte få in TV 4 Skåne. Visst är det fånigt? Vi kollar TV 4 Blekinge och vet allt om vad som händer i Karlskrona, Ronneby och Kalmar. Ja, ja hur som helst med det, ingen bil hade jag heller. Frun hade lagt beslag på den ena för att köra till golfbanan och den andra hade dottern helt frankt enleverat eftersom hon hade en stukad fot och var trött på att hoppa omkring på kryckor mellan lägenheten och Triangelns station. Återstod trampcykel. Fast då blir man nästan lika blöt som på mc. Så när jag satt hemma och surade var det som Guds försyn. Det började mullra och hunden såg märkbart stressad ut. Nu blev frun tvungen att lämna golfbanan innan blixten slog ner i järnsjuan. Och mycket riktigt kom hon hem i god tid innan Sportson skulle stänga. Vi stuvade in oss i bilen, hunden fick följa med för att inte få frispel om åskan skulle komma närmare, och drog till Väla. Så medelsvensson!!!

Inköp av ny cykelhjälm, pump och lite annat som är oumbärligt till trampcykeln. En tur på Väla centrum – så boring som alltid men kreditkortet blev ljummet i alla fall. Trampcykeln har för övrigt gått några mil den också och kan ni tänka er inte en droppe regn har fallit på mig en enda gång. Men när jag tar fram motorcykeln – regn. Kan det vara Miljöpartiet som styr över vädret? Maria Wetterstrand har ju slutat som språkrör och lämnat partiet så det kan väl inte vara hon? Det är väl den där Fridolin? Han har väl sett mig fräsa fram genom Vittsjö och nu dansar han regndansen varenda gång jag ska ut och mullra i nejden.

Cykel utan motor.

Ska väl presentera trampcykeln också. Den vill nog inte kallas för trampcykel egentligen. Den har högre ambitioner än så tror jag. Mina kunskaper om cyklar är klart begränsade men jag tror man kallar den hybrid – inte helt säker på detta. För mig är det en racercykel. Supersmala däck, inga skärmar, pakethållare och sådant trams. En sadel bara något bredare än ramen. Någon som minns när man halkade som grabb och landade på ramen? AAAJJJ! På detta fordon är det ett mera konstant tillstånd skulle man kunna säga. Man får ha brallor med stoppning. En god övning inför den tid då man ska in på hemmet och ha vuxenblöja skulle jag tro. Möjligen kan cyklandet skjuta detta skede i livet lite på framtiden. 24 växlar? Nix, endast åtta faktiskt, Shimano Alfine navväxel. Underhållsfritt, någorlunda. Hydraliska skivbromsar, också Shimano som biter fint. Skitkul att cykla på och går fort så det räcker. När mina tändstickor till ben blivit brasstickor ska det gå ännu fortare.

Vad har jag för mål med cyklingen? Vätternrundan? Nja, känns lång borta just nu. Mål 1 = 10 mil per vecka. Mål 2 = Sundstrampet i september nästa år. Se´n får vi se.

Extra på Street Gliden – lite lull-lull.

Har det hänt något med Street Gliden i sommar utöver service vid 800 mil? Inte mycket. Har bytt tankpanelen och skruven till sadeln och klämt på ett par ”crome covers” på främre hjulaxeln. Och sedan har jag monterat ett ”docking kit” så att jag sätta på en sissy. På den kan jag fästa min T-bag som rymmer 60 liter. Om det slutar regna kan jag åka på långfärd. T-bagen rymmer alla damskor min fru vill ha med sig när vi ska på ”utfärd”!

Fick tillfälle att prova de låsningsfria bromsarna riktigt ordentligt för någon månad sedan när jag var på väg hem genom Vånga. Solen sken, inget regn på hela turen vad jag minns. Precis i slutet av byn i en svag uppförsbacke fick jag en traktor framför mig. Långt till krönet och fri sikt. Jag tryckte på och började omkörning. Vet faktiskt inte vilken fart jag hade när traktor med släp la om ratten och påbörjade vänstersväng utan att ge tecken eller kolla i backspegel (om han hade någon?). Avståndet var kort och jag drog allt jag kunde i handbroms och trampade rejält på fotbromsen också. ABS jobbade på och jag fick stopp i tid. Traktorföraren tittade till vänster och såg mig. Oj, det kom ingen här igår tycktes han tänka innan han försvann in på en mindre väg. Tack för ABS och ”Fuck you” din j-vla bonnläpp.

Kör försiktigt på tramp- och motorcykel!

Bosse

Långhelg! Kristi Himmelsfärdsdag på torsdagen och Sveriges nationaldag på måndagen – fem lediga dagar om man räknar klämdagen på fredagen. Min fru, Berit ville åka till Öland på motorcykel och se syrenerna blomma. Vi åkte med HOG Black Mountains Chapter för några år sedan och nu ville Berit åka igen. Och då fick det bli så. Hundvakt ordnades genom att dottern kom hem och bodde hemma några dagar samtidigt som hon besökte Siesta. Förena nytta med nöje kan man säga.

Vi hade bestämt med gamla mc-vännerna Eva och Ingvar att vi skulle åka tillsammans. Hjertströmmarna hade bokat rum i Borgholm, Byxelkrok och Böda. Planen var att utforska norra delarna av Öland denna gång. Dagen innan avresan hade Eva också försökt att få bord på Hotell Borgholm, en av Sveriges tio bästa krogar. Vi stod uppsatta på väntelistan.

Torsdag morgon, packning av motorcyklar. Berit har ”expandable” väskor på sin Super Glide T-Sport och kan få med en hel del grejor (läs smink, hårfönar och annat nödvändigt för att hålla stilen). Själv har jag bara fasta, hårda väskor på min Street Glide och med en stor systemkamera och en liten pocket, två romaner (den ena var Berits), jättekättingen ABUS, en necessär och lite annat var det ganska fullt hos mig. Dockningssats inköptes i Miami men är inte installerad, sissy saknas så T-bagen på 60 liter fick stanna hemma. Berit hade synpunkter på mina prioriteringar men jag envisades med systemkameran.

Vi kom iväg i god tid, tankade fullt och körde i lugnt tempo mot Shell-macken i Fjälkinge som var samlingsplats. 10.00 var det sagt. Inte mycket trafik. Vi kom fram i god tid och njöt av det vackra vädret i väntan på Eva och Ingvar. Vid 10-tiden hördes ljudet av Ingvars Heritage Special och vännerna gled in på macken. SEMESTER några dagar. Vi tog det lugnt och investerade i glass, kaffe, mm innan vi äntrade hojarna och körde mot Öland. Tankstopp var planerat till Preem i Rinkabyholm men ett kulturstopp vid Brömsebro fick också plats. Freden vid denna kända plats ägde rum…? Ja, när var det?

Det blev både kultur- och naturpaus eftersom det fanns toalett på rastplatsen. Öland lockade så vi var snart på väg igen. Ett snabbt tankstopp i Rinkabyholm och sedan var vi snart i Kalmar. Kö ut på motorvägen när vi skulle upp på Ölandsbron. Reparationsarbete på bron korkade effektivt igen trafiken. Nåja, det gick rätt snabbt ändå och snart rullade vi norrut på väg 136, Ölands pulsåder. Ja, pulsåder med rätt många proppar kan man säga. Husbilen tycks vara den nya trenden. Dom finns ungefär tretton på varje dussin.

Vi hade bestämt att åka direkt till ett lämpligt lunchställe så vi passerade Borgholm och gled genom Köpingsvik. Strax innan Lundhags Camping, norr om Köpingsvik står en skylt som pekar in till höger; Kroppkaksbod. Vi åkte in till ”Evas Kroppkakor”. Där stod grytorna på rad och väntade. Fyra hungriga bikers högg in på ljuvliga öländska kroppkakor med lingon, grädde och smör. Mmmm! Har inte fått en riktig kroppkaka sedan lilla mamma stack till sin kolonilott i himlen.

Återfärd till Borgholm och Ebbas Café som också är ett STF Vandrarhem. Incheckning i restaurangen/baren. Kö, stressad krögare och lite rörigt. Det kostar 750 kronor för Berit och mig inklusive lakan och handduk. Dusch och toalett i korridoren. Rummet är spartanskt. Vi bor på nummer 8, Eva och Ingvar på nummer 6, det är mindre.

Efter dusch och ombyte tar vi en liten drink av medhavd rom från Cuba innan vi tar en promenad till gamla vännerna Marianne och Bo som vi hyrt sommarboende många år av förr i tiden. Det blir ett kärt återseende och Marianne har bakat både bullar och kakor. Mums! Dagens andra härliga smakupplevelse. Vi har en trevlig stund på deras altan i den sköna sommarvärmen.

Klockan 20.30 har vi bord hos Karin Fransson på Hotell Borgholm. För Berit och mig blir det ett snabbt ombyte eftersom vi har lite svårt att slita oss från Marianne och Bo. Det var några år sedan och det finns mycket att prata om. Ingvar och Eva går före till restaurangen. Vårt bord finns längst in. Vid bordet bredvid sitter två TV-personligheter. Ett par ”förståsigpåare” som brukar sitta med i diverse paneler. Den ene heter Högstadius tror jag och har en speciell klädstil, dagen till ära är han ”dressed down”. Kanske blev det lite för varmt med fluga, väst och tweedkostym? Hans sällskap är en tjej, journalist, gissar jag. Heter Popova eller något sånt. Dem ligger före i ätandet och vi visar inte mer intresse för dessa halvkändisar utan koncentrerar oss på att studera menyn.

Kvällen inleds med en liten appertizer som följs av en kall marinerad oxfilé, en god kall soppa som vi sköljer ner med ett vin från Beune. Till huvudrätt vankas torskrygg, färskpotatis och jordärtskockspuré. Chardonnay dricks till. Därefter ett potpurri på goda ostar och avslutning med passionsfruktmousse. Oj, oj så gott allt var. Nästan som kroppkakor 🙂 och bara lite dyrare. Efter denna gourmetupplevelse strosar vi sakta mot vårt vandrarhem nöjda och mätta. Sammanfattningsvis har vi fyllt dagens näringsbehov med råge kan vi konstatera. Vi bestämmer oss för att hoppa över korvkiosken och ladda inför morgondagen.

Syntetkudde och syntettäcke – vad annat kan man förvänta sig? Vi somnar dock i vad man skulle kunna kalla ”paltkoma”. Vid halv åtta-tiden nästa morgon väcks jag av den första smällen. Vandrarhemmet är utrustat med dörrstängare till alla rum. Ett krav från brandskyddsmyndigheten. Nu har vandrarhemsgästerna vaknat och ska fixa frukost, göra morgontoalett och kanske packa. På vandrarhem ska man ju städa också. Alltså är det full aktivitet nu på morgonen. Friluftsmänniskorna är aktiva så det förslår. När man går ut ur rummet öppnar man dörren sedan släpper man den. Den stänger ju sig själv – mycket praktiskt. PANG! När man går in är det bara att öppna dörren och sedan släppa den så stänger den sig själv – genialt. PANG! Det finns väl tio rum kanske och dem verkar vara befolkade av hundra människor som ska ut och in på rummet hela tiden. När dem inte är på rummet motionerar dem sina elefanter i korridoren. Det är alltså meningslöst att försöka sova en stund till. Jag stiger upp klär på mig och går ut ur vårt rum, stänger dörren utan ett ljud. Märkligt, trodde det var omöjligt. Men det gick att göra så utan svårighet. Inte för att det behövdes. Efter femtio dörrsmällar på tio minuter fanns det knappast någon som sov. Eventuellt avlidna under natten måste ha återuppstått. F-n vad folk är dumma i huvudet eller är dem bara hänsynslösa?

Vi ville också ha frukost, fast inte i det gemensamma köket. Det var förmodligen fullsatt av dörrsmällarna och deras elefanter. Vi tog en promenad till Strand Hotell vid gästhamnen och köpte varsin frukost för det facila priset av 125 riksdaler. Hotellfrukost, ljuva hotellfrukost! Ack vad vi blev besvikna. En ganska påver frukostbuffé faktiskt. Bestick saknades, kaffet var slut och wienerbröd fanns överhuvudtaget inte på menyn. Kaffe och bestick trollades slutligen fram men wienerbröden förblev osynliga. Räknar man samman kommer man fram till att övernattningen kostade 750 kronor, frukost för två kostade 250 kronor, dvs en jämn tusenlapp men då får man nöjet att bädda själv, tömma papperskorgen och städa rummet. En natt på Strand med frukost, visserligen ganska trist sådan, kostade enligt uppgift 1025 kronor nu på försäsongen. Vi sparade 25 spänn per par. F-n vad man kan vara dum i huvudet eller är man bara snål?

En intressant iakttagelse vid frukosten var att det serverades blängsylta. Ja, jag kunde inte hitta den på buffén men någonstans måste den funnits för vi blev rejält betittade av de ordinarie hotellgästerna. Det stod visserligen Harley-Davidson på oss här och där men herregud… Man kanske ska göra ett lyft eller nå´t?

Solen sken från molnfri himmel och Borgholm vaknade så sakta till liv. En obligatorisk shoppingtur på huvudgatan gick inte att undvika innan utcheckning och vidare färd mot Byxelkrok. Några absolut nödvändiga inköp gjordes fast att Ingvar sa att det inte fanns plats för ett oslickat frimärke i deras packning – fast det gjorde det. Vi lämnade Ebbas, städningen gjordes ganska summariskt för övrigt.

Norrut mot Byxelkrok, Trouserhook enligt den engelska kartan. Ha, ha gick du på den? Jag hade ingen karta eller jo det hade jag men jag hade inte kollat den ordentligt så jag körde fel i Löttorp. Vadå, kan man köra fel på Öland? Det finns väl bara 136:an och den går ju till Byxelkrok. Jo, det är sant men vi skulle ta en avstickare till Byrums raukar och då ska man svänga vänster i rondellen i Löttorp. Det var ett tag sedan jag var på Öland och jag har inte sett den rondellen innan. Blev lätt chockad och lite förbannad. Det skulle vara förbjudet att bygga rondeller på Öland – det passar bara inte.

Vi kom fram till Byrum till slut och då fegade jag ut. Ville inte köra ner på grusparkeringen utan ställde hojen på den asfalterade vägen. Försökte lura mig själv att det var för Berits skull men det var nog mest för mig själv. Berit och Ingvar parkerade också på asfalten. Där stod vi bra. Raukarna var befolkade av turister som var tvungna att klättra upp på stenformationerna och inta olika poser. På det sättet kan man se Ölands raukar med en holländare på eller en tysk eller en lönnfet svensk. Mycket vackert natursceneri… och så kan man slita lite på dem också och kanske bli av med någon aluminiumburk eller två. F-n vad folk är dumma i huvudet eller är dem bara moderna?

Det var nu, när vi var på väg tillbaka till våra hojar som jag insåg att det kanske inte var så smart att parkera på vägen. Det var när jag såg cementbilen som passerade några centimeter från våra motorcyklar som jag insåg det. F-n vad man kan vara dum i huvudet eller är det bara som man är feg?

Vandrarhemmet i Byxelkrok var superfräscht och inte medlem i STF, hmm! Vi fick rum på andra våningen med snedtak. Hyfsat varmt under plåttaket men Berit öppnade det enda fönstret. Vi tog en promenad efter uppackning och hittade ett lunchställe i hamnen. Hyfsat käk och kall öl satt som en smäck.

Kvällens supé blev intressant. Utbudet av restauranger så här i början på säsongen var begränsat i Byxelkrok. Vi hamnade på en grekisk (herregud vi är på Öland) restaurang, också den i hamnen. Menyn var tjock men innehållet tunnt. De flesta rätterna var överstrukna – serveras ej under lågsäsong, häpp! Vi hittade i allafall några ätbara maträtter och en flaska vin. Helt ok faktiskt! Sedan kom invasionen. Medan solen sänkte sig över hamnen i väster blev restaurangen snabbt fullsatt – av mygg. Egyptens gräshoppor förefaller vara i minoritet jämfört med detta. Vi flydde till en intill liggande bar där fotboll visades. Gin & tonic intogs i förebyggande syfte. Man vet aldrig om det smugit in sig någon malariamygga i det gänget vi precis haft en fight med?

Återtåg till vandrarhemmet och dags för sömn. Jag vaknar klockan halv fem av ett j-vla surrande. Hela rummet är fullt myggor, stora som gråsparvar (ja, ja jag överdriver lite). Jag sliter till mig en tidning och börjar dödandet. PANG! Det smäller i väggarna. PANG! Där var en till. Blodfläckarna på väggen berättar att de redan kalasat på vårt blod, något utspätt av vin och gin & tonic. PANG! PANG! En halvtimme senare är alla myggor i mygghimlen och övriga vandrarhemsgäster med all sannolikhet klarvakna. Oopps!

Nästa morgon lämnar vi Byxelkrok – befriat från myggor, i alla fall några. Vi åker norrut för jag tror vi ska få se Blåeld på Neptuni Åkrar. Jag har fel så klart. Vi är för tidigt ute. Färden går vidare mot Böda. Där ska vi bo på STF:s vandrarhem kommande natt är det tänkt. Vi kommer fram till ett öde vandrarhem och gör en okulär inspektion. Rivningsdags! Vilka holkar. Här vill vi inte bo. Vandrarhemmet ligger ”in the middle of nowhere” och där kan vi ju sitta och häcka vår sista kväll på Öland. Vi bestämmer att det får vara även om vi betalt i förskott och vi äntrar hojarna igen för att åka mot en hägrande lunch.

Jag har Kårehamn i tankarna. Lite god fisk kan säkert friska upp humöret efter besvikelsen över vandrarhemmet i Böda. Vi glider snart in i den lilla pittoreska hamnen på Ölands ostkust. Man beställer i butiken, som så ofta på den här typen av matställen. God färsk fisk och skaldjur står på menyn. Vid ett bord på uteserveringen sitter en bekant Hässleholmare – världen är liten. Fast det är klart – en fågelskådare hittar man väl ofta på Öland. Var ska sleven vara om inte i grytan?

Vid lunchen bestämmer vi att vi ska söka natthärbärge i Borgholm för att vara säkra på att få uppleva lite folkliv. Vi börjar med att kolla med Strand. Halvtaskig frukost och tak över huvudet för 1.025 spänn verkar hyfsat tycker vi. Fullbokat så klart! Vi får rulla vidare och söka rum. Efter bara några meter, in på en tvärgata 150 meter från Strand ser jag en skylt med ”Rum, Zimmer”. Ett kråkslott mitt i Borgholm som ägas av en 08-gubbe med klädbutik runt hörnet. Vi hyr två rum med vardagsrum och kök för 1.200 skattade kronor.

Väntetiden på plankstek på Ebbas upprör flera gäster men vi har ingen brådska. När den äntligen kommer på bordet är du utomordentlig god. Visst, en plankstek är en plankstek och inget som sätter fantasin i rörelse men ibland är det gamla välkända också en njutning. Det blir en skön kväll med goda vänner och Borgholm förefaller helt myggfritt.

Morgon och packning. Frukost äter vi i den vildvuxna trädgården. Solen skiner så klart – vi är ju på Öland. Vi åker söderut och stannar vid Vida Konsthall och Museum som ligger precis intill Halltorps Gästgiveri. Här finns glas med Ulrika Hydman-Vallien och Bertil Vallien som Berit och jag för övrigt träffade på en tågresa från Stockholm för något år sedan. Här finns flera fina utställningar så det är ett väl värt besök.

Vi fortsätter söderut, lämnar Öland och i Kalmar skiljs våra vägar åt. Eva och Ingvar svänger norrut för att åka mot Oskarshamn och vidare färd mot Gotland. Berit och jag åker mot Hässleholm och en ny vecka med jobb. Men Öland finns ju kvar. Har aldrig varit besviken på ett besök på denna vackra ö.

Ja, just det. Freden vid Brömsebro. Den slöts den 13 augusti 1645.

Bosse

Elva minusgrader visade bilen strax innan åtta nu på morgonen. Vintern behåller sitt grepp om norra Europa. Det kan nog hålla i sig ganska långt fram i vår är jag rädd. Jag minns år då vi kört motorcykel i Januari, + 12 grader. Det lär knappast bli aktuellt 2011.

Trots denna bistra kyla och meterhöga snövallar damp Bike Lines katalog för 2011 ner i brevlådan igår. I den hittar man allt från alternatorkit till växelstag. Skulle tro att man kan köpa allt som behövs för att bygga en motorcykel från grunden. Här finns ramar, gafflar, motorer, styren och reglage, osv. Själv är jag ingen mekaniker utan nöjde mig med att sätta på lite ”bolt-on-grejer” på min förra Harley. När jag tänker efter blev det en hel del genom åren. Nya fotplattor, handtag, ”fenderskirt”, ”oilpump cover”, kopplings- och bromshandtag, tändkablar, diverse krominlägg och mycket mycket mer. Redan innan hojen började rulla var så klart luftrenare och ljuddämpare bytta. Sedermera byttes också kamaxel och tändsystem ut i ett fåfängt försök att hänga med Berits Twin Cam 88 försedda Dyna. Utan framgång förstås.

Det var då, när man försökte hänga med i en omkörning som tankarna om ny motor började dyka upp i skallen. Visst, det går ju att trimma mer men så var det ju det här med chassit också. Softail-chassit från 1998 och den framgaffel som satt på min Heritage var väl inte optimalt för aktiv körning. Detb märktes inte minst på vår resa till Barcelona 2003. Vi åkte över Route Napoleone i Frankrike mot Antibes innan vi styrde mot Barcelona. I Gorge Verdun slingrar sig vägarna utmed bergssidorna. 180 graderskurvor är vanligare än 90 graders skulle man kunna säga. Samtidigt lutar det uppåt eller neråt. Motorcykeln väger 325 kg innan bensin och olja är påfyllt. Till det kan man lägga bagaget, ca 25 kg kanske och så klumpen som kör, knappt 80 kg. Berit på sin smidiga Dyna och kamraterna Lars och Ylva på en Road King tog sig både snabbare och smidigare runt de skarpaste svängarna. Nej, Hertigagen gör sig bättre på vanlig landsväg med långa svepande kurvor. På dessa franska serpentinvägar finns det andra motorcyklar som passar bättre. Otaliga var de Ducatis som svepte förbi oss och vinkade glatt med högerfoten när de passerat vår långsamma karavan.

Hur det skulle fungerat med min nya Street Glide vet jag så klart inte eftersom den inte fått sträcka ut i Europa ännu. Men efter 400 mil i sadeln på svenska vägar och inte minst i alla rondeller (förlåt, jag menar cirkulationsplatser) kan jag konstatera att trots 50 kg mer i torrvikt så svänger Street Gliden betydligt bättre än min förra maskin. Den har har också bättre markfrigång. Det behövdes inte särskilt häftig körning med den gamla hojen innan fotplattorna tog i och gnistorna sprutade.

Enda smolket i bägaren på Street Glide, så här långt, är rutan. Motorcykeln levereras med en låg rökfärgad ruta ovanpå kåpan – mycket snyggt. När jag hämtade hojen på Probike i Helsingborg i våras och styrde kosan söderut på E4/E6 mot Lund för att lämna dotterns deklarationsblanketter märkte jag genast att turbulensen i hjälmen skulle bli outhärdlig. Efter att ha provat olika hjälmar (jag har en uppsättning) fanns problemet kvar och jag fick låta fåfängan stå till sidan till förmån för funktion. Alltså beställde jag en ny, högre och fulare ruta. Redan vid köpet hade diverse delar bytts ut. Givetvis fanns nya ljuddämpare från Screami´n Eagle på plats tillsammans med modifierat insprutningskit. Fotplattor och handtag var utbytta liksom växelreglage och fotbromspedal. I övrigt har jag inte gjort något än. Modellen är ju väldigt ”clean” som man säger och jag vill gärna behålla den looken. Nytt för 2010 års modell är att ett fult stag över bakskärmen är borta och att bakbelysningen är integrerad i blinkersen samt att registreringsskylten är nerflyttad. Återstår bara att hoppas på att Transportstyrelsen låter tillverka en mindre skylt som passar bättre på motorcykel.

Nu har jag laddat upp en profilbild. Den visar en Harley-Davidson Street Glide 2010-år modell. Den får stå för en del av mig. Köra mc är en befriande känsla och ett sätt för mig att ladda batterierna. Just nu känns den aktiviteten avlägsen med en halv meter snö ute. Harleyn har stått stadigt parkerad i garaget med batteriladdaren inkopplad sedan slutet på september. Jag hann köra 400 mil med hojen innan säsongen var över för min del.

Årets ambition att köra 800 mil kom alltså på skam. Det blev mest korta turer runt Hässleholm. En sväng till Lisas Café i Hurva med Bojje. Lisas – en klassisk mc-träffpunkt. Vi hann också med ett besök vid Tydingesjön. En sillmacka är ett obligatorium, likaså regnet verkar det som. Höll på att råka i svårigheter med den nya hojen. Dryga femtio kilo tyngre och min ovana i kombination med leriga gräsmattor kunde slutat i en pinsam vurpa men som tur var gick allt bra. Nu med några fler mil i ryggen är jag bekväm med den något större maskinen.

Berit och jag tog några dagars semester med våra motorcyklar och bestämde oss för att åka en sväng nordväst ut. Berit på sin Harley-Davidson Dyna Super Glide T-Sport från 2001 och jag på min nya Street Glide. Första etappen gick från Hässleholm till Hjo via Markaryd och sedan på småvägar upp mot Värnamo. Solsken och behaglig temperatur och endast en älg som kom ut på vägen i Småland. Älgkon dök upp ca 150 meter framför oss så det fanns god tid att få ner farten. Jag tutade några gånger i förhoppningen att hon skulle kliva tillbaka in i skogen men hon stod lugnt kvar och glodde på oss en lång stund. Sedan fnös hon, vände på klacken och försvann in i skogen igen. Vi rullade vidare med skärpt uppmärksamhet.

Hjo var en charmig bekantskap, Vi tog in på stadens vandrarhem och insåg att vår rutin som ”vandrarhemsgäster” är obefintlig. Lakan hade vi inga med oss så dem fick vi hyra. Tillsammans med rumshyran blev det lika mycket som att ta ett rum på ett medelklasshotell. Fast då får man så klart gå ut i korridoren för att duscha eller besöka toaletten. Frukost får man fixa själv – eller som vi gjorde, gå ut på stan och köpa frukost.

Dag 2 åkte vi vidare mot Dalsland, ett landskap som jag aldrig besökt tidigare. Efter en glass på torget i Mellerud åkte vi vidare mot Håverud och den unika akvedukten. Planen var att sova över där, i Håverud alltså, men vi är nog för urbana och tyckte att ännu en natt i i ett påvert rum inte riktigt var vad vi villa ha på vår kortsemester. Vi gränslade hojarna igen och körde mot civilisationen.

Jag gillar att sitta på motorcykeln och kan köra långa sträckor på en dag. Längsta dagsetapp för min del är 80 mil. Så långt var det dock inte från Håverud till Strömstad som blev slutmål andra dagen. Vi checkade in på stadens mest välrenommerade hotell, Hotell Laröd, beläget på en klippa. Jag ringde en kollega på NyföretagarCentrum och fick tips om en bra restaurang. Räkor på västkusten är ett måste och på Rökeriet fick vi de allra godaste. En liten välkomponerad ostbricka avslutade måltiden. På brickan fanns det lokala ostar från Dalsland, bla en getost. Både Berit och jag ogillar getost i allmänhet men den här var riktigt god.

Den tredje dagen började vi med att besöka min kollega, Ingela och hennes familj. Kaffe och nybakade bullar i trädgården innan vi styrde kosan söderut. Vi körde längs kusten i strålande solsken. Fjällbacka, Hamburgsund passerades innan vi nådde Smögen. Ännu ett spartanskt rum erbjöds för dyra pengar. Vi tackade nej och åkte vidare mot Lysekil. Där är det väl kul? Tja, vi fick rum på ett hotell vid hamnen, längst upp med utsikt. Trevligt! Stan var tom och utbudet av restauranger i klass med Hässleholm, dvs begränsat.

Fjärde dagen fortsatte vi söderut och hamnade så småningom i Varberg. Man kan säga att vi körde rakt på ett trevligt Bed & Breakfast mitt i stan alldeles intill järnvägsstationen. Ett par  drev etablissemanget och vi valde ett rum längst upp – puh vilka trappor. Nyrenoverat och mycket charmigt. Motorcyklarna fick vi parkera på grannens tomt. Där stod dem säkert inlåsta på natten. Skönt!

Vi spenderade kvällen i Brunnsparken med Chuck Berry Mania Rock ´n Roll Festival. Dem spelade hellre än bra som brukar säga men vad gör det när solen skiner och maten är god?

Sista dagen på resan gick via Tylösand hem till Hässleholm. Bra väder hela tiden. Det regnade lite på natten när vi var i Strömstad men det gjorde ju inget. på dagarna var det uppehåll. Riktigt bra motorcykelväder.

Street Gliden efterträdde en Heritage Softail Classic från 1998 som hann rulla nästan 6.000 mil innan jag bytte den. Några veckor senare var den krockad och numera såld som skrot har jag hört. Lite sorgligt faktiskt.