Det har de senaste dagarna börjat dyka upp enstaka inslag i nyhetssändningarna och några notiser i tidningarna om det försämrade säkerhetsläget i Europa. Bakgrunden är Rysslands agerande gentemot Ukraina och Putins krav på NATO som främst framförts till USA. Putin kräver i princip en helt ny säkerhetsordning i Europa där enskilda staters suveränitet helt kringskärs.
Detta är naturligtvis helt oacceptabelt av alla berörda parter och det vet såklart Putin också. Statsministern och försvarsministern har också i olika uttalanden klargjort att det också är Sveriges ståndpunkt i frågan. Man har också sagt sig vilja ha ett fördjupat samarbete med NATO där vi ju redan idag har ett nära samarbete. Men av någon anledning vill man inte löpa linan ut och ansöka om medlemskap i den västliga försvarsalliansen. Det tycks finnas en hårdnackad kärna i det socialdemokratiska partiet som motsätter sig medlemskap på för mig okända grunder. Är det en rädsla att stöta sig med Kreml som ligger bakom eller är det en kvarleva från den tid då Sverige hävdade neutralitet? Dagar som söker sig bakåt till Andra världskriget. Jag blir svaret skyldig.

Från vänsterhåll tonas gärna hotet från öst ner. Man hävdar att Putin inte har något intresse i Sverige men den senaste tidens retorik från rysk sida borde väl ändå tydligt visa att så visst är fallet. Putin har ju klart och tydligt uttryckt att Sverige såväl som Finland inte ska tillåtas att ansluta sig till NATO.

En medvetenhet har trots allt infunnit sig hos regeringen sedan en tid tillbaka och det militära försvaret har fått ökade resurser. Regementen har återupprättats och flygflottiljen F16 i Uppsala har också återtagits. Den här återuppbyggnaden av det militära försvaret är nödvändig för att säkerställa Sveriges suveränitet och avhållande effekt mot en militär intervention från främmande makt. Dock är det en såväl praktisk som ekonomisk omöjlighet för ett litet land som Sverige med 11 miljoner invånare att hålla en militär styrka som ensam kan stå emot en stormakt som Ryssland. Därför ska vi naturligtvis se till att säkra vårt land genom ett nära samarbete med demokratiska krafter i vår omvärld, i klartext den västliga försvarsalliansen NATO.

Den svenska befolkningen är generellt ointresserad av försvarsfrågor. Sverige har inte befunnit sig i krig på tvåhundrafemtio år, inte sedan 1809 då ryssarna härjade i de norra delarna av landet. Därtill är kunskapen om det politiska stormaktsspelet dålig precis som kännedomen om militärstrategiska samband. Det gör försvarsfrågan sval för att inte säga iskall i politiska sammanhang. I sin tur innebär det svag mediabevakning vilket ju inte ökar intresset hos folket.
Det politiska röstfisket agnas istället med välfärdens hjärtefrågor, äldreomsorg, barnomsorg, skola och en del annat. Alls inte oviktiga frågor, tvärtom. Men hela vår välfärd vilar på grunden av ett fritt och demokratiskt samhälle och det kräver att vi kan hävda vår frihet och suveränitet gentemot yttre hot. När Putin står med ena foten på Gotland är det för sent att skicka en ansökan till NATO-högkvarteret i Bryssel. Det bör göras nu, det är redan i elfte timmen och femtionionde minuten.

Den svenska saktfärdigheten kan kosta mer än den smakar.

/Bosse