Putin

Fred till vilket pris som helst

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Försvarsalliansen NATO har tydligt uttalat att man inte har för avsikt att gå in i kriget i Ukraina med militär trupp. Det skulle innebära ett storkrig i Europa hävdar man. Så är det förmodligen. I den stund som NATO ger sig in i konflikten mellan Ryssland och Ukraina så är det liktydigt med krig mellan öst och väst, ett tredje världskrig. Det är verkligen inget man önskar sig.
Man skulle kunna tro att världen skulle lärt sig något efter det förra världskriget men sanningen är nog tyvärr att en stor del av världens befolkning aldrig lär sig – varken i stort eller smått.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj önskar sig en NFZ, No Fly Zone, dvs att NATO ska stänga luftrummet över Ukraina. Detta för att hindra ryskt flyg att bomba och raketbeskjuta framförallt sjukhus, barnhem och civila bostadsområden.
Innebörden blir att ryska flygstridskrafter och NATO-flyg som upprätthåller zonen konfronteras och därmed är krigshandlingar mellan parterna ett faktum.

Hur mycket ska då västvärlden tåla av Putins aggression mot väst? Hur mycket ska Ukrainas folk behöva utstå av rysk grymhet? När ska den demokratiska världen ingripa och sätta stopp för vår tids värsta despot? Vilket pris måste vi betala för att upprätthålla demokratin i Europa? Måste vi utkämpa ett tredje världskrig för att försvara våra suveränitet?
Många frågor som ingen har ett enkelt och självklart svar. Med ryggradsreflex och direkt när jag ställer mig dessa frågor blir det spontana svaret att krig ska undvikas till vilket pris som helst. Men med lite eftertanke är det ju inte vad jag egentligen tycker och tror på.
Till vilket pris som helst skulle ju innebära att jag är beredd att ge upp frihet, demokrati, rätten att uttrycka min åsikt, osv, osv. Det priset är jag inte beredd att att betala och de är också dessa värden jag en gång för mer än femtio år sedan var redo att försvara med det yttersta priset när jag tog värvning i Flygvapnet. Det har inte ändrat sig sedan dess.

I Sverige har vi Försvarsmakten. Fram till den 31 december 1974 var namnet istället Krigsmakten. Jag ska ärligt erkänna att jag när jag steg innanför grindarna på dåvarande Kungliga Krigsflygskolan i Ljungbyhed 1971 inte reflekterade över varken benämningen Krigsmakten eller Krigsflygskolan. Men det har hela tiden handlat om försvar och aldrig om angrepp. Om Sverige skulle ägnat sig åt angrepp på andra nationer hade jag inte engagerat mig i sådan verksamhet, det är jag helt säker på.

År 2000 lämnade jag in min ansökan om avsked från Försvarsmakten/Flygvapnet. Mina bevekelsegrunder var flera. Den omfattande nedmonteringen av såväl det militära som det civila försvaret hade inletts med en sällan skådat frenesi, beslut om nedläggning av F10 i Ängelholm (min hemmaflottilj) var fattat och en omriktning av Försvarsmakten från försvar av Sverige till internationella operationer pågick. Ingen av dessa tre faktorer tilltalade mig.
Jag var övertygad om att Sverige inom 10 till 20 år skulle vara tvunget att bygga upp sin försvarsförmåga igen varför nedrustningen för mig framstod som rent ut sagt idiotisk.
Mina möjligheter till stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter blev starkt begränsade om jag ville stanna i södra Sverige.
Jag var tveksam till om jag ville engagera mig i utlandsmissioner. Därmed inte sagt att jag inte känner stor respekt för de uppoffringar många gjort på de olika utlandsuppdrag som Försvarsmakten deltagit i över tid.

Nu står Sverige och övriga Europa inför ett påtagligt hot från ett aggressivt Ryssland. När ska vi säga stopp, nu räcker det? Ja, Sverige lär ju inte vara det land som först röstar för en intervention mot Putin och den ryska krigsmakten. Vi lär sannolikt rösta för tyst diplomati, förhandlingar, eftergifter och allt annat som till varje pris kan undvika ett krig. Det priset är inte värt att betala och tyvärr tror jag inte heller att den taktiken kommer att bita på en despot som Putin. Alla tecken på svaghet lär istället sporra denne man att ta ytterligare ett steg framåt.
Å andra sidan är inte Sveriges röst särskilt tung i det europeiska sammanhanget, inte heller när det gäller USA beslut i den här frågan. Vi är ju som bekant inte med i NATO och regeringen har tydligt markerad att man här vill gå Putin till mötes och avstå medlemskap.
Istället blir det NATOs gemensamma beslut som avgör om man ska ta sig an Ryssland och sätta stopp för Putins framfart. Någonstans går det naturligtvis en smärtgräns för vad som kan accepteras och när den är nådd står vi inför ett storkrig i Europa. Antingen är det NATO som ger sig in i konflikten eller så är det Putin som ger sig på ett NATO-land först. Oavsett vilket så riskerar vi ett tredje världskrig.

Att Sverige i den situationen skulle stå utanför i kraft av vår allianslöshet är osannolikt. Tvärtom riskerar vi att i ett inledningsskede var ett av de första länderna som drabbas och då dessutom stå utan hjälp från andra länder. Hade den svenska regeringen, gärna i samklang med Finland tydligt markerat att nu ansluter vi oss till NATO och avvisar Putins hot om vedergällning är det min övertygelse att vi hade höjt tröskeln för diktatorn i öster och bidragit till ökad stabilitet i norra Europa.
Om det sedan krävs att vi måste sätta in militära medel mot Ryssland för att få stopp på Putin så må det vara så. Det är priset vi måste betala för att värna vår suveränitet.

Inte till vilket pris som helst.

/Bosse

Annons

S taktik hindrar NATO-ansökan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Den svenska regeringen står fast vid sin linje att Sverige inte ska gå med i NATO. Man anför ett par olika argument som man tycker stödjer sitt beslut.
Ett argument som framhållits av försvarsminister Hultqvist är att i rådande säkerhetspolitiska läge med Rysslands anfallskrig i Ukraina skulle en svensk ansökan om medlemskap kunna rubba stabiliteten i vår del av världen. Det är såklart struntprat. Stabiliteten är ju obefintlig och kan väl knappast bli mycket sämre.
Ett annat argument har varit att alliansfriheten har gynnat oss väl under många år. Oförmågan att se att förutsättningarna är annorlunda i dagsläget, att Sveriges civila och militära försvar är svagare än på mycket länge efter den nedmontering som skedde under 90- och början på 2000-talet är anmärkningsvärd.

Jag har länge närt tanken att regeringen verkligen är rädda för Putin. De vill inte stöta sig med honom. Han har ju uttalat tydliga krav på att bl a Sverige inte får gå med i NATO. Kraven har numera backats upp med hot om kraftfulla åtgärder, t o m militära.
Men är det detta som får regeringen att så hårdnackat hålla fast vid sin säkerhetspolitiska doktrin och med all önskvärd tydlighet slå fast att Sverige SKA INTE gå med i NATO? Pang! Där slog dörren igen.

Jag har börjat tänka om. Jag tror inte längre att det är Putin som hindrar regeringen från att ansöka om medlemskap. Det är inte säkerhetspolitiska realiteter, rätt eller fel tolkade som ligger i vågskålen. Nej, det är helt andra faktorer som styr socialdemokraternas beslut att tacka nej till för landet välbehövliga säkerhetsgarantier.

Det är det stundande valet. Även om opinionen har svängt till förmån för ett NATO-medlemskap de senaste veckorna och att det nu är fler som vill vi ska gå med än det är de som är emot har regeringen tydligt klargjort att man inte lyssnar på opinionen. Så även om socialdemokraternas linje i NATO-frågan ligger fast och det skulle innebära några färre röster kan det vara värt det så länge vänsterblocket får fler mandat än den andra sidan.
Skulle man säga ja till NATO blir nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte glada för att uttrycka det milt. Hur blir det då med samarbetet i en ny regeringsbildning efter valet? Väldigt jobbigt förmodligen.
För Socialdemokraterna är det helt överskuggande målet att sitta kvar i Rosenbad. Allt annat är av underordnad betydelse. Frågan är om deras taktik håller eller de får respass ut ur Rosenbad efter september?

Om jag bedömer den genomsnittlige svenska väljaren rätt blir NATO-frågan ändå inte avgörande. I det avseendet får man ge Reinfeldt rätt, det flesta tycker att försvaret är ett särintresse. Och Putin hinner nog inte med så mycket mer otyg innan valet så NATO-frågan försvinner diskret ut i kulisserna medan nya avsnitt av Robinson och repriser på Så mycket bättre tar över scenen.
Frågan blir då istället hur många sossar som får nog av skenande el- och drivmedelspriser. Än ligger socialdemokraterna högt i opinionsundersökningarna och förtroendet för statsministern är högt. Men vad händer när plånböckerna börjar gapa tomma, när uppsägningarna kommer, när matpriserna pekar rakt uppåt och semesterresan blir inställd för pengarna är slut? Har Damberg tillräckligt med bidrag att dela ut för att hålla den socialdemokratiske väljaren nöjd?
Får svensken till slut nog av världens högsta skatter men långt ifrån högst värde per skattekrona? Är acceptansen för bidragslinjen som blir alltmer absurd i vårt land så stadigt förankrad i den svenska folksjälen att det håller en mandatperiod till? Jag hoppas innerligt inte det.

Gud bevare fosterlandet – Socialdemokraterna gör det i vilket fall inte.

/Bosse

Inget är som väntan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det ryska krigsmaskineriet rullar på i Ukraina. Det är ett besinningslöst våld de ryska trupperna sprider kring sig. Krigets lagar, Genèvekonventionen lämnas uppenbarligen utan avseende när skolor, sjukhus och bostadsområden bombas och beskjuts.
Västvärlden har satt in historiskt kraftfulla sanktioner mot Putin och hans anhang men det har hittills inte fått diktatorn att minska sina krigshandlingar och jag frågar mig vad som skulle kunna få honom att göra det. Svaret är sannolikt inget utom fysisk utslagning av Putin själv och hela hans krigsmakt. Ingetdera låter sig göras utan enorma insatser och med högt risktagande.

Det är inget hugskott Vladimir Putin ägnar sig åt. Han har en tydlig agenda med sitt agerande. Man kan tycka att västerländska makthavare och bedömare borde sett det komma men det är som bekant inte en av de starkaste grenarna många av våra politiker besitter. Med efterklokhetens ljus är det enkelt att se vad som varit på gång under mer än ett decennium. Vi lät det ske i Georgien, Ossetien 2008 och den fria världens reaktion när Krim annekterades 2014 var heller inte särkilt högljudd.
Man kan kalla det provstickor eller lackmuspapper, en test på hur omvärlden skulle reagera. Skulle vi bjuda Putin motstånd? När det inte blev så satte han nästa steg i sin plan i verket. Ett skoningslöst storanfall mot hela Ukraina. Men detta är inte det sista steget i Putins plan att återupprätta det forna ryska imperiet. Flera bitar saknas fortfarande. Vad som står näst på tur vet vi inte men en inte alltför chansartad gissning är de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen, möjligen i omvänd ordning och kanske med ett mellanstick i Moldavien.

Var sätter det då Sverige i för situation? I elfte timmen har svenska politiker vaknat upp ur sin slummer eller rättare sagt från en djup törnrosasömn. Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 drog såväl vänsterblocket som högerblocket i svensk politik slutsatsen att den eviga freden inträtt, åtminstone i vår del av världen. Det svenska försvaret, både det militära som det civila bokstavligen slaktades med en sällan skådad effektivitet. Den lilla spillra som återstod av Försvarsmakten omstrukturerades till att delta i internationella insatser. Den personal som som inte förband sig att delta i utlandstjänstgöring fick se sig om efter en annan arbetsgivare. Försvaret av det egna landet behövdes inte längre.
Det var såklart ett flagrant misstag och det kan var och en se nu, några av oss redan då. Men lite yrvaket har nu hela den svenska politikereliten insett att vi måste rusta upp för den ryska björnen har krupit ur sitt ide och är på jakt efter de bästa bären. Och en hel del av de bästa ställena ligger mitt framför nosen på nallen.

Väst med Tyskland i spetsen har gjort sig beroende av rysk gas och olja. Man har till och med bundit ris åt egen rygg genom att stänga ner flertalet av sina kärnkraftverk och därmed gjort sig helt beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det har gjort tyskarna undfallande mot Putin. Vi har alla var och en på sitt sätt varit medlöpare och visat undfallenhet mot landet i öster. Så medan vi stått med mössan i hand och våra ryggar krökta har Putins tuppkam växt. Den har växt så till den milda grad att han nu ser oss alla som hackkycklingar.
Men nu är det en begynnande revolt i hönshuset. De flesta kycklingarna sätter sig på tvären men ett par vågar inte riktigt ta sig an mobbaren. Det är Sverige och Finland som tvekar och tvekar och försöker gömma sig bakom de andra tuffare hönorna. Men förr eller senare är risken att de andra inte orkar mer och då blir hönorna Sverige och Finland ett enkelt byte.

Sveriges regering företrädd av statsministern, försvarsministern och utrikesministern framhåller att vår sk alliansfrihet har tjänat oss väl och det har den kanske. Men vi är ju inte riktigt alliansfria. Vi har ett nära för att inte säga mycket nära samarbete med NATO och därtill med flera västländer inkl USA genom diverse olika samarbetsavtal inom försvarsområdet. Det vi inte har är säkerhetsgarantier från NATO enligt artikel 5. Det vi har är ett halvmesyr. Vi hoppas på hjälp men vi vill helst inte hjälpa till själva. Hur tror ni det kommer att falla ut? Den som lyssnat på Jens Stoltenberg (generalsekreterare NATO) och president Joe Biden de senaste dagarna borde kunna dra slutsatsen att NATO kommer inte att sätta in militär trupp i ett icke NATO-land. Man vill i det längsta undvika ett krig med Ryssland.
”Den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast”. Regeringen menar att man inte kan ändra en säkerhetspolitisk inriktning hux flux. Det skulle kunna äventyra stabiliteten i vårt område hävdar man. Jag och många med mig påstår att det har inte varit så instabilt sedan de kalla krigets dagar och att laga efter läge vore klokt av regeringen. Det man borde sett långt tidigare och vidtagit åtgärder mot måste man göra nu – innan det är försent. Nu är inte tid för politiskt käbbel och taktiserande inför kommande val. Nu är tid att se till landets och befolkningens bästa (borde det i och för sig alltid vara).


*Det civila och militära försvaret måste rustas upp skyndsamt, så snabbt det nu går. Att bygga försvar tar tid.
*Vi måste omgående söka medlemskap i NATO. Inte om det blir värre, inte nästa vecka, nästa månad, efter valet. Det måste ske NU. Inte när Putin står med en fot på vårt territorium, då är det så dags. Då blir vi ett nytt Ukraina.
*Vi måste göra oss oberoende av rysk energi. Inse att kärnkraften måste fungera och byggas ut till andra stabila alternativ finns. Vindkraft är och förblir ett komplement. Riv upp självdestruktiva beslut som t ex att uran inte får utvinnas i Sverige

Hur ska vi klara av alla dessa utgifter? Gör en pragmatisk översyn av skattesystemet och offentlig förvaltning. Vi har bland de högsta skatterna i världen om inte de allra högsta nu med den utväxling vi får på energi- och drivmedelspriser. Men vi får förhållandevis lite per skattekrona. I välfärdsligan ligger vi långt från förstaplatsen, närmare bestämt på trettonde plats bland jämförbara länder.

Slutsatsen blir att Sveriges regering måste kasta dogmerna överbord snarast helst senast igår och ta sin uppgift på största allvar i såväl det akuta som i det långsiktiga. Min förhoppning är förvisso att vi ska få en icke-socialistisk regering efter valet i höst men det här budskapet kan lika gärna gälla den eventuella regeringen.

För Sverige i en orolig tid!

/Bosse

Sverige och NATO

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det har de senaste dagarna börjat dyka upp enstaka inslag i nyhetssändningarna och några notiser i tidningarna om det försämrade säkerhetsläget i Europa. Bakgrunden är Rysslands agerande gentemot Ukraina och Putins krav på NATO som främst framförts till USA. Putin kräver i princip en helt ny säkerhetsordning i Europa där enskilda staters suveränitet helt kringskärs.
Detta är naturligtvis helt oacceptabelt av alla berörda parter och det vet såklart Putin också. Statsministern och försvarsministern har också i olika uttalanden klargjort att det också är Sveriges ståndpunkt i frågan. Man har också sagt sig vilja ha ett fördjupat samarbete med NATO där vi ju redan idag har ett nära samarbete. Men av någon anledning vill man inte löpa linan ut och ansöka om medlemskap i den västliga försvarsalliansen. Det tycks finnas en hårdnackad kärna i det socialdemokratiska partiet som motsätter sig medlemskap på för mig okända grunder. Är det en rädsla att stöta sig med Kreml som ligger bakom eller är det en kvarleva från den tid då Sverige hävdade neutralitet? Dagar som söker sig bakåt till Andra världskriget. Jag blir svaret skyldig.

Från vänsterhåll tonas gärna hotet från öst ner. Man hävdar att Putin inte har något intresse i Sverige men den senaste tidens retorik från rysk sida borde väl ändå tydligt visa att så visst är fallet. Putin har ju klart och tydligt uttryckt att Sverige såväl som Finland inte ska tillåtas att ansluta sig till NATO.

En medvetenhet har trots allt infunnit sig hos regeringen sedan en tid tillbaka och det militära försvaret har fått ökade resurser. Regementen har återupprättats och flygflottiljen F16 i Uppsala har också återtagits. Den här återuppbyggnaden av det militära försvaret är nödvändig för att säkerställa Sveriges suveränitet och avhållande effekt mot en militär intervention från främmande makt. Dock är det en såväl praktisk som ekonomisk omöjlighet för ett litet land som Sverige med 11 miljoner invånare att hålla en militär styrka som ensam kan stå emot en stormakt som Ryssland. Därför ska vi naturligtvis se till att säkra vårt land genom ett nära samarbete med demokratiska krafter i vår omvärld, i klartext den västliga försvarsalliansen NATO.

Den svenska befolkningen är generellt ointresserad av försvarsfrågor. Sverige har inte befunnit sig i krig på tvåhundrafemtio år, inte sedan 1809 då ryssarna härjade i de norra delarna av landet. Därtill är kunskapen om det politiska stormaktsspelet dålig precis som kännedomen om militärstrategiska samband. Det gör försvarsfrågan sval för att inte säga iskall i politiska sammanhang. I sin tur innebär det svag mediabevakning vilket ju inte ökar intresset hos folket.
Det politiska röstfisket agnas istället med välfärdens hjärtefrågor, äldreomsorg, barnomsorg, skola och en del annat. Alls inte oviktiga frågor, tvärtom. Men hela vår välfärd vilar på grunden av ett fritt och demokratiskt samhälle och det kräver att vi kan hävda vår frihet och suveränitet gentemot yttre hot. När Putin står med ena foten på Gotland är det för sent att skicka en ansökan till NATO-högkvarteret i Bryssel. Det bör göras nu, det är redan i elfte timmen och femtionionde minuten.

Den svenska saktfärdigheten kan kosta mer än den smakar.

/Bosse

Mot ljusare tider – bilden vecka 12

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Det går mot ljusare tider. Ett ganska motsägelsefullt påstående i dessa tider kan man tycka. Det är kallare i Europa än på mycket länge. Mr Putin bullrar på i Ukraina och nu när han annekterat Krim väntar västvärlden på vad nästa steg ska bli. Flatheten från omvärlden är slående och ger säkert ryssen mer råg i ryggen.
I Turkiet har Ergdogan beslutat sig för att ta död på Twitter vilket i sig framstår som i högsta grad naivt men ändå ger en bild av galenskap, maktfullkomlighet och är djupt odemokratiskt.
Det finns fler negativa händelser runtom i världen men också i vårt eget land. Problem i vårdsektorn, problem med den svenska skolan och mycket, mycket mer.

Ljusare tider för tiduret.

Ljusare tider för tiduret.

Hur kan det då gå mot ljusare tider? Inom någon vecka skriver vi april i almanackan. Det är ljusare – rent fysiskt så att säga. Jag märker det dessutom på ett litet tidur vid vårt elskåp. Tiduret reglerar vår ytterbelysning på huset. På hösten drar man ut små pliggar för att reglera när lamporna ska tändas. Nu är det vår och man trycker in pliggarna istället så att tiden som lamporna är tända blir kortare och kortare. Det betyder, trots den kortare tiden som det är tänt, att det blir ljusare – våren är här och livsandarna väcks upp.

Kanske kan det betyda att fler än jag själv tänker mer positivt, ser framtiden an med mer tillförsikt. Kanske minskar våldet, kanske blir ekonomin bättre, kanske vi blir mer toleranta, kanske, kanske. Man kan alltid hoppas och det kan ju i sig driva världen framåt i en positiv riktning.
Det hoppas i alla fall jag när jag trycker in pliggarna på vårt tidur – vi går mot ljusare tider.

Släck lampan och njut av ljuset!

Bosse