NATO

Vad hittar vi i det blå skåpet?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Sverige står inte högt i kurs just nu. I alla fall inte i muslimska länder. Det är lite motsägelsefullt kan man tycka. Vi är ett av världens mest toleranta länder i de flesta för att inte säga alla avseenden. Dock tolereras detta inte av de som vi är toleranta emot.

Vi har sedan ett par år tillbaka utsatts för en förtalskampanj mot vår socialtjänst där det hävdas att svenska myndigheter kidnappar barn från muslimska familjer.
Sanningen är såklart att sociala myndigheter ingriper mot familjer där barn vanvårdas enligt de lagar som gäller i vårt land. Om man anser att de lagarna är bra eller dåliga är en sak men det är likafullt de som gäller och det handlar därmed inte om några kidnappningar.

Nu har den muslimska världen, anförd av Turkiets president hittat en ny företeelse, laglig i Sverige att rasa över. Någon har hängt upp en docka som ska föreställa president Erdoğan vid Stockholms stadshus. Det sägs vara Rojavakommittéerna* som ligger bakom. De är öppet fientliga till Erdoğan.
Som inte det räckte för att uppröra den turkiske presidenten och delar av den muslimska världen tog den dansk/svenska provokatören Paludan sig för att bränna en Koran utanför den turkiska ambassaden i Stockholm. Då tog det riktigt hus i helvete för att tala klarspråk. Hela den muslimska världen satte bokstavligt talat eld på relationen med Sverige. Här fanns inget utrymme för tolerans. Svenska flaggor brändes båda här och där. Någonstans (tror det var i Afghanistan) var man så upprörd så man i hastigheten brände en schweizisk flagga också. Ja, ja, det är inte så lätt det där med Sverige och Schweiz, det har vi ju sett på annat håll också. Man har dock inte nöjt sig med flaggbränning utan en bojkott mot Sverige har också utlysts av det främsta sunnimuslimska lärosätet, al-Azhar-universitetet i Kairo.

Vi befinner oss med andra ord i en ”shit-storm” eller vi har ”skitit i det blå skåpet” som det brukar heta. Ni får ursäkta språket!
Statsministern manar till lugn och menar att vi måste ”kyla ner” situationen. En faktor är som var och en förstår vår NATO-ansökning som ju stoppas av Turkiet (och än så länge av Ungern) med hänvisning till vår brist på respekt för muslimska värderingar. Erdoğan kräver nu att Sverige ska ändra i vår lag om yttrandefrihet och förbjuda bränning av Koranen. Om inte det sker blir det inget godkännande av vår ansökan till NATO.
En annan faktor är det allmänna säkerhetsläget och den förtalskampanj som jag nämner ovan.

Vår tolerans för andra religioner än den som traditionellt finns i Sverige, för sexuell hemvist, kön, yttrandefrihet etc tolereras alltså inte av vissa grupper såväl inom som utanför landet och heller inte av vissa länder.
Hur blev det så? Inte helt enkelt att svara på men en tanke är att vi som ett mycket litet land väldigt ofta försöker göra oss själva och våra värderingar tongivande i delar av världen som vi anser borde tycka och göra som vi. Som vi tycker ska vara lika toleranta som vi, lika goda, lika välkomnande som vi. Det ses sannolikt inte alla gånger med så blida ögon på annat håll.

Att t ex låta miljoner muslimer bosätta sig i vårt sekulariserade land och tro att de ska anamma svenska värderingar mer eller mindre över en natt är inget annat än naivt eller kanske rättare sagt okunnigt. Att förändra grundläggande värderingar tar oftast flera generationer. Den insikten har varken politiker eller den stora majoriteten av det svenska folket haft, förblindade av sin iver att vara bäst i klassen på godhet och tolerans. Nu har vi bundit ris åt egen rygg och faktiskt i många fall också åt de som sökt sig hit. Vi har skitit i det blå skåpet helt enkelt. Nu är dörren vidöppen och stanken sprider sig.
Sverige ses nu av stora delar av den muslimska världen som ett islamfientligt land när vi i själva verket under lång tid visat stor tolerans för andra trosuppfattningar. För tyvärr kan varken vissa ledare i andra länder och definitivt inte den stora massan se skillnaden på enskilda aktörer och staten Sverige. Räkna inte med att den här stormen mojnar inom kort.

Missförstå mig nu inte. Naturligtvis ska vi stå upp för våra svenska värderingar och inte minst för vår svenska yttrandefrihet men vi ska kanske vara mindre snabba med att ställa oss i främsta ledet när det gäller att omvända andra länder. Inte heller behöver vi vara bäst i klassen på invandring. Låt oss först hantera den segregation vi i oförstånd skapat i vårt toleranta land som börjar bli allt mer intolerant.

Stäng dörren till det blå skåpet!

/Bosse

*Rojavakommittéerna är ett nätverk för solidaritet och utbyte med den revolutionära rörelsen i Kurdistan

Annons

Svensk undfallenhet är pinsam

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Vår svenska statsminister fördömer den dansk/svenska provokatören Paludans koranbränning utanför turkiska ambassaden i Stockholm. I Turkiet rasar den despotiske presidenten Erdoğan och möten med svenska ministrar ställs in på löpande band i den fortsatta förhalningen av Finlands och Sveriges anslutning till NATO.
Paludan är i mitt tycke en fjant som använder svensk lagstiftning avseende yttrandefrihet för att provocera och sabotera. Av statsmän borde hans agerande mötas med en axelryckning för att han är just en fjant.

Erdoğan å andra sidan är en skrupelfri narcissist som använder hela NATO-organisationen för egna inrikespolitiska syften.
Tror att de flesta vanliga västerländska människor är överens om de två herrarnas ynklighet. Jag är osäker på om lika många håller med mig om den svenska regeringens (och den tidigare) pinsamma undfallenhet mot Turkiet. När den svenska flaggan bränns och en för mig okänd turk talar om bristande mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i Sverige har statsministern inget att säga. Han lägger huvudet på sned, bugar och bockar för Erdoğan i ivern att bli godkänd för medlemskap i NATO.

Jag är förvisso helt för att Sverige ska ingå i NATO. 28 länder har ratificerat vårt medlemskap. Ungern och Turkiet återstår. Ungern säger sig godkänna oss om någon månad men Erdoğan fortsätter obstruera och försöker pressa ut mesta möjliga inrikespolitiska fördelar. Han må tycka vad han vill om svensk politik men hans krav har inget med NATO och vår medlemsprocess att göra. Därför är det förvånande att han får hållas. Att en gubbe i ett land kan hålla hela NATO gisslan är ett svaghetstecken för organisationen.

Det är min uppfattning att Sverige nu ska byta taktik i relationen med Turkiet. Lägg relationen på is. Kanske ska vi ta hem ambassadören eller i alla fall någon högre tjänsteman på ambassaden i Ankara. Ställ in planerade möten på svenskt initiativ och ge Erdoğan och hans land det man brukar kalla tyst behandling tillsvidare.
Nu är det dags för NATO och inte minst USA att agera mot Turkiet och sätta hårt mot hårt. Den undfallande taktiken som precis som i relationer till Ryssland så många gånger har visat sig overksam bör överges och istället ersättas av stenhårda krav och orubblig integritet.

Ett historiskt exempel är John F Kennedys möte med den ryska presidenten Chrusjtjov 1961 i Wien, The Vienna Summit. Här var Kennedy tillmötesgående, rent av undfallande och det resulterade i att Chrusjtjov 1962 tog ytterligare ett steg framåt i sina planer med medeldistansrobotar på Castros Kuba. Kennedy hade dock lärt sig en läxa i Wien och satte ner foten och fick därmed dåvarande Sovjetunionen att backa. Ett tydligt språk har visat sig avgörande i relationen med såväl Ryssland som sannolikt också med Turkiet.

Det är enligt mig nu dags för Sverige att sitta still i båten och inte låta Erdoğan sätta agendan. Vår inbjudan till NATO ligger fast. Den garanterar ökat säkerhetspolitiskt skydd för vårt land. Det ligger lika mycket i NATO:s intresse att Sverige blir fullvärdiga medlemmar som det är viktigt för oss. Erdoğan och hans lättkränkta turkiska folk förtjänar inte mer fjäskande och undfallenhet. Räta på ryggen Kristersson, Pål Jonson och Billström. Det finns ingen anledning att kröka rygg för en despot som Erdoğan.

Den svenska undfallenheten har blivit påfallande pinsam.

/Bosse

På väg mot NATO

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Jag får erkänna att jag trodde inte att nuvarande regering skulle komma till en överenskommelse med Turkiet. Men efter att hört lite kommentarer under dagen så inser jag att jag underskattat Socialdemokraterna och deras heder. De hade inga problem att kasta Amineh Kakabaveh framför bussen när det kom till kritan. Motiveringen var att deras överenskommelse bara gällde till riksdagsårets slut. Förvisso slutar inte innevarande riksdagsår förrän nästa börjar till hösten men herregud det är ju ändå sommarlov för riksdagsledamöterna så det är väl inte så noga med datumen – eller?

Med den saken ur världen återstår nu bara att jaga rätt på 33 misshagliga figurer som Erdogan vill ”ta hand om”. Vilka dessa är har ännu inte nått offentlighetens ljus men en del kreativa förslag har figurerat på diverse social medier.
Kakabaveh är ett förstahandsval för många och som en bonus finns de som vill slänga med Özz Nüjen, ni vet han som genom en bulvan betalade Akilov svart för renoveringsjobb på Gotland innan sagda Akilov gav sig ut på lastbilsfärd på Drottninggatan med förödande följder.
Nu anlitar ju statsministern också svart arbetskraft för RUT-arbete så kanske får Nüjen skyddsstatus och slipper hänga från någon lyktstolpe i Ankara, vad vet jag?

I övrigt är jag illa informerad över vilka kurder som vistas i Sverige och bedriver för Turkiet oönskad verksamhet här. Förmodligen kan ändå ingen utlämnas till Erdogans nåd (någon nåd lär ju inte ges) utan omfattande lagändringar och ett ordentligt rymligt samvete i den den svenska statsapparaten. Men jag kanske blir förvånad igen? Kanske är det ett paradigmskifte vi ser i svensk utrikes- och inrikespolitik.

Sammanfattningsvis är jag ändå nöjd med att Sverige och Finland har kommit ett steg närmare ett NATO-medlemskap. Men inte har det skett pga skickligt politiskt arbete.

Vem kan man lita på?

/Bosse

Fred till vilket pris som helst

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Försvarsalliansen NATO har tydligt uttalat att man inte har för avsikt att gå in i kriget i Ukraina med militär trupp. Det skulle innebära ett storkrig i Europa hävdar man. Så är det förmodligen. I den stund som NATO ger sig in i konflikten mellan Ryssland och Ukraina så är det liktydigt med krig mellan öst och väst, ett tredje världskrig. Det är verkligen inget man önskar sig.
Man skulle kunna tro att världen skulle lärt sig något efter det förra världskriget men sanningen är nog tyvärr att en stor del av världens befolkning aldrig lär sig – varken i stort eller smått.

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj önskar sig en NFZ, No Fly Zone, dvs att NATO ska stänga luftrummet över Ukraina. Detta för att hindra ryskt flyg att bomba och raketbeskjuta framförallt sjukhus, barnhem och civila bostadsområden.
Innebörden blir att ryska flygstridskrafter och NATO-flyg som upprätthåller zonen konfronteras och därmed är krigshandlingar mellan parterna ett faktum.

Hur mycket ska då västvärlden tåla av Putins aggression mot väst? Hur mycket ska Ukrainas folk behöva utstå av rysk grymhet? När ska den demokratiska världen ingripa och sätta stopp för vår tids värsta despot? Vilket pris måste vi betala för att upprätthålla demokratin i Europa? Måste vi utkämpa ett tredje världskrig för att försvara våra suveränitet?
Många frågor som ingen har ett enkelt och självklart svar. Med ryggradsreflex och direkt när jag ställer mig dessa frågor blir det spontana svaret att krig ska undvikas till vilket pris som helst. Men med lite eftertanke är det ju inte vad jag egentligen tycker och tror på.
Till vilket pris som helst skulle ju innebära att jag är beredd att ge upp frihet, demokrati, rätten att uttrycka min åsikt, osv, osv. Det priset är jag inte beredd att att betala och de är också dessa värden jag en gång för mer än femtio år sedan var redo att försvara med det yttersta priset när jag tog värvning i Flygvapnet. Det har inte ändrat sig sedan dess.

I Sverige har vi Försvarsmakten. Fram till den 31 december 1974 var namnet istället Krigsmakten. Jag ska ärligt erkänna att jag när jag steg innanför grindarna på dåvarande Kungliga Krigsflygskolan i Ljungbyhed 1971 inte reflekterade över varken benämningen Krigsmakten eller Krigsflygskolan. Men det har hela tiden handlat om försvar och aldrig om angrepp. Om Sverige skulle ägnat sig åt angrepp på andra nationer hade jag inte engagerat mig i sådan verksamhet, det är jag helt säker på.

År 2000 lämnade jag in min ansökan om avsked från Försvarsmakten/Flygvapnet. Mina bevekelsegrunder var flera. Den omfattande nedmonteringen av såväl det militära som det civila försvaret hade inletts med en sällan skådat frenesi, beslut om nedläggning av F10 i Ängelholm (min hemmaflottilj) var fattat och en omriktning av Försvarsmakten från försvar av Sverige till internationella operationer pågick. Ingen av dessa tre faktorer tilltalade mig.
Jag var övertygad om att Sverige inom 10 till 20 år skulle vara tvunget att bygga upp sin försvarsförmåga igen varför nedrustningen för mig framstod som rent ut sagt idiotisk.
Mina möjligheter till stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter blev starkt begränsade om jag ville stanna i södra Sverige.
Jag var tveksam till om jag ville engagera mig i utlandsmissioner. Därmed inte sagt att jag inte känner stor respekt för de uppoffringar många gjort på de olika utlandsuppdrag som Försvarsmakten deltagit i över tid.

Nu står Sverige och övriga Europa inför ett påtagligt hot från ett aggressivt Ryssland. När ska vi säga stopp, nu räcker det? Ja, Sverige lär ju inte vara det land som först röstar för en intervention mot Putin och den ryska krigsmakten. Vi lär sannolikt rösta för tyst diplomati, förhandlingar, eftergifter och allt annat som till varje pris kan undvika ett krig. Det priset är inte värt att betala och tyvärr tror jag inte heller att den taktiken kommer att bita på en despot som Putin. Alla tecken på svaghet lär istället sporra denne man att ta ytterligare ett steg framåt.
Å andra sidan är inte Sveriges röst särskilt tung i det europeiska sammanhanget, inte heller när det gäller USA beslut i den här frågan. Vi är ju som bekant inte med i NATO och regeringen har tydligt markerad att man här vill gå Putin till mötes och avstå medlemskap.
Istället blir det NATOs gemensamma beslut som avgör om man ska ta sig an Ryssland och sätta stopp för Putins framfart. Någonstans går det naturligtvis en smärtgräns för vad som kan accepteras och när den är nådd står vi inför ett storkrig i Europa. Antingen är det NATO som ger sig in i konflikten eller så är det Putin som ger sig på ett NATO-land först. Oavsett vilket så riskerar vi ett tredje världskrig.

Att Sverige i den situationen skulle stå utanför i kraft av vår allianslöshet är osannolikt. Tvärtom riskerar vi att i ett inledningsskede var ett av de första länderna som drabbas och då dessutom stå utan hjälp från andra länder. Hade den svenska regeringen, gärna i samklang med Finland tydligt markerat att nu ansluter vi oss till NATO och avvisar Putins hot om vedergällning är det min övertygelse att vi hade höjt tröskeln för diktatorn i öster och bidragit till ökad stabilitet i norra Europa.
Om det sedan krävs att vi måste sätta in militära medel mot Ryssland för att få stopp på Putin så må det vara så. Det är priset vi måste betala för att värna vår suveränitet.

Inte till vilket pris som helst.

/Bosse

S taktik hindrar NATO-ansökan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Den svenska regeringen står fast vid sin linje att Sverige inte ska gå med i NATO. Man anför ett par olika argument som man tycker stödjer sitt beslut.
Ett argument som framhållits av försvarsminister Hultqvist är att i rådande säkerhetspolitiska läge med Rysslands anfallskrig i Ukraina skulle en svensk ansökan om medlemskap kunna rubba stabiliteten i vår del av världen. Det är såklart struntprat. Stabiliteten är ju obefintlig och kan väl knappast bli mycket sämre.
Ett annat argument har varit att alliansfriheten har gynnat oss väl under många år. Oförmågan att se att förutsättningarna är annorlunda i dagsläget, att Sveriges civila och militära försvar är svagare än på mycket länge efter den nedmontering som skedde under 90- och början på 2000-talet är anmärkningsvärd.

Jag har länge närt tanken att regeringen verkligen är rädda för Putin. De vill inte stöta sig med honom. Han har ju uttalat tydliga krav på att bl a Sverige inte får gå med i NATO. Kraven har numera backats upp med hot om kraftfulla åtgärder, t o m militära.
Men är det detta som får regeringen att så hårdnackat hålla fast vid sin säkerhetspolitiska doktrin och med all önskvärd tydlighet slå fast att Sverige SKA INTE gå med i NATO? Pang! Där slog dörren igen.

Jag har börjat tänka om. Jag tror inte längre att det är Putin som hindrar regeringen från att ansöka om medlemskap. Det är inte säkerhetspolitiska realiteter, rätt eller fel tolkade som ligger i vågskålen. Nej, det är helt andra faktorer som styr socialdemokraternas beslut att tacka nej till för landet välbehövliga säkerhetsgarantier.

Det är det stundande valet. Även om opinionen har svängt till förmån för ett NATO-medlemskap de senaste veckorna och att det nu är fler som vill vi ska gå med än det är de som är emot har regeringen tydligt klargjort att man inte lyssnar på opinionen. Så även om socialdemokraternas linje i NATO-frågan ligger fast och det skulle innebära några färre röster kan det vara värt det så länge vänsterblocket får fler mandat än den andra sidan.
Skulle man säga ja till NATO blir nämligen Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte glada för att uttrycka det milt. Hur blir det då med samarbetet i en ny regeringsbildning efter valet? Väldigt jobbigt förmodligen.
För Socialdemokraterna är det helt överskuggande målet att sitta kvar i Rosenbad. Allt annat är av underordnad betydelse. Frågan är om deras taktik håller eller de får respass ut ur Rosenbad efter september?

Om jag bedömer den genomsnittlige svenska väljaren rätt blir NATO-frågan ändå inte avgörande. I det avseendet får man ge Reinfeldt rätt, det flesta tycker att försvaret är ett särintresse. Och Putin hinner nog inte med så mycket mer otyg innan valet så NATO-frågan försvinner diskret ut i kulisserna medan nya avsnitt av Robinson och repriser på Så mycket bättre tar över scenen.
Frågan blir då istället hur många sossar som får nog av skenande el- och drivmedelspriser. Än ligger socialdemokraterna högt i opinionsundersökningarna och förtroendet för statsministern är högt. Men vad händer när plånböckerna börjar gapa tomma, när uppsägningarna kommer, när matpriserna pekar rakt uppåt och semesterresan blir inställd för pengarna är slut? Har Damberg tillräckligt med bidrag att dela ut för att hålla den socialdemokratiske väljaren nöjd?
Får svensken till slut nog av världens högsta skatter men långt ifrån högst värde per skattekrona? Är acceptansen för bidragslinjen som blir alltmer absurd i vårt land så stadigt förankrad i den svenska folksjälen att det håller en mandatperiod till? Jag hoppas innerligt inte det.

Gud bevare fosterlandet – Socialdemokraterna gör det i vilket fall inte.

/Bosse

Inget är som väntan

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det ryska krigsmaskineriet rullar på i Ukraina. Det är ett besinningslöst våld de ryska trupperna sprider kring sig. Krigets lagar, Genèvekonventionen lämnas uppenbarligen utan avseende när skolor, sjukhus och bostadsområden bombas och beskjuts.
Västvärlden har satt in historiskt kraftfulla sanktioner mot Putin och hans anhang men det har hittills inte fått diktatorn att minska sina krigshandlingar och jag frågar mig vad som skulle kunna få honom att göra det. Svaret är sannolikt inget utom fysisk utslagning av Putin själv och hela hans krigsmakt. Ingetdera låter sig göras utan enorma insatser och med högt risktagande.

Det är inget hugskott Vladimir Putin ägnar sig åt. Han har en tydlig agenda med sitt agerande. Man kan tycka att västerländska makthavare och bedömare borde sett det komma men det är som bekant inte en av de starkaste grenarna många av våra politiker besitter. Med efterklokhetens ljus är det enkelt att se vad som varit på gång under mer än ett decennium. Vi lät det ske i Georgien, Ossetien 2008 och den fria världens reaktion när Krim annekterades 2014 var heller inte särkilt högljudd.
Man kan kalla det provstickor eller lackmuspapper, en test på hur omvärlden skulle reagera. Skulle vi bjuda Putin motstånd? När det inte blev så satte han nästa steg i sin plan i verket. Ett skoningslöst storanfall mot hela Ukraina. Men detta är inte det sista steget i Putins plan att återupprätta det forna ryska imperiet. Flera bitar saknas fortfarande. Vad som står näst på tur vet vi inte men en inte alltför chansartad gissning är de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen, möjligen i omvänd ordning och kanske med ett mellanstick i Moldavien.

Var sätter det då Sverige i för situation? I elfte timmen har svenska politiker vaknat upp ur sin slummer eller rättare sagt från en djup törnrosasömn. Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 drog såväl vänsterblocket som högerblocket i svensk politik slutsatsen att den eviga freden inträtt, åtminstone i vår del av världen. Det svenska försvaret, både det militära som det civila bokstavligen slaktades med en sällan skådad effektivitet. Den lilla spillra som återstod av Försvarsmakten omstrukturerades till att delta i internationella insatser. Den personal som som inte förband sig att delta i utlandstjänstgöring fick se sig om efter en annan arbetsgivare. Försvaret av det egna landet behövdes inte längre.
Det var såklart ett flagrant misstag och det kan var och en se nu, några av oss redan då. Men lite yrvaket har nu hela den svenska politikereliten insett att vi måste rusta upp för den ryska björnen har krupit ur sitt ide och är på jakt efter de bästa bären. Och en hel del av de bästa ställena ligger mitt framför nosen på nallen.

Väst med Tyskland i spetsen har gjort sig beroende av rysk gas och olja. Man har till och med bundit ris åt egen rygg genom att stänga ner flertalet av sina kärnkraftverk och därmed gjort sig helt beroende av Ryssland för sin energiförsörjning. Det har gjort tyskarna undfallande mot Putin. Vi har alla var och en på sitt sätt varit medlöpare och visat undfallenhet mot landet i öster. Så medan vi stått med mössan i hand och våra ryggar krökta har Putins tuppkam växt. Den har växt så till den milda grad att han nu ser oss alla som hackkycklingar.
Men nu är det en begynnande revolt i hönshuset. De flesta kycklingarna sätter sig på tvären men ett par vågar inte riktigt ta sig an mobbaren. Det är Sverige och Finland som tvekar och tvekar och försöker gömma sig bakom de andra tuffare hönorna. Men förr eller senare är risken att de andra inte orkar mer och då blir hönorna Sverige och Finland ett enkelt byte.

Sveriges regering företrädd av statsministern, försvarsministern och utrikesministern framhåller att vår sk alliansfrihet har tjänat oss väl och det har den kanske. Men vi är ju inte riktigt alliansfria. Vi har ett nära för att inte säga mycket nära samarbete med NATO och därtill med flera västländer inkl USA genom diverse olika samarbetsavtal inom försvarsområdet. Det vi inte har är säkerhetsgarantier från NATO enligt artikel 5. Det vi har är ett halvmesyr. Vi hoppas på hjälp men vi vill helst inte hjälpa till själva. Hur tror ni det kommer att falla ut? Den som lyssnat på Jens Stoltenberg (generalsekreterare NATO) och president Joe Biden de senaste dagarna borde kunna dra slutsatsen att NATO kommer inte att sätta in militär trupp i ett icke NATO-land. Man vill i det längsta undvika ett krig med Ryssland.
”Den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast”. Regeringen menar att man inte kan ändra en säkerhetspolitisk inriktning hux flux. Det skulle kunna äventyra stabiliteten i vårt område hävdar man. Jag och många med mig påstår att det har inte varit så instabilt sedan de kalla krigets dagar och att laga efter läge vore klokt av regeringen. Det man borde sett långt tidigare och vidtagit åtgärder mot måste man göra nu – innan det är försent. Nu är inte tid för politiskt käbbel och taktiserande inför kommande val. Nu är tid att se till landets och befolkningens bästa (borde det i och för sig alltid vara).


*Det civila och militära försvaret måste rustas upp skyndsamt, så snabbt det nu går. Att bygga försvar tar tid.
*Vi måste omgående söka medlemskap i NATO. Inte om det blir värre, inte nästa vecka, nästa månad, efter valet. Det måste ske NU. Inte när Putin står med en fot på vårt territorium, då är det så dags. Då blir vi ett nytt Ukraina.
*Vi måste göra oss oberoende av rysk energi. Inse att kärnkraften måste fungera och byggas ut till andra stabila alternativ finns. Vindkraft är och förblir ett komplement. Riv upp självdestruktiva beslut som t ex att uran inte får utvinnas i Sverige

Hur ska vi klara av alla dessa utgifter? Gör en pragmatisk översyn av skattesystemet och offentlig förvaltning. Vi har bland de högsta skatterna i världen om inte de allra högsta nu med den utväxling vi får på energi- och drivmedelspriser. Men vi får förhållandevis lite per skattekrona. I välfärdsligan ligger vi långt från förstaplatsen, närmare bestämt på trettonde plats bland jämförbara länder.

Slutsatsen blir att Sveriges regering måste kasta dogmerna överbord snarast helst senast igår och ta sin uppgift på största allvar i såväl det akuta som i det långsiktiga. Min förhoppning är förvisso att vi ska få en icke-socialistisk regering efter valet i höst men det här budskapet kan lika gärna gälla den eventuella regeringen.

För Sverige i en orolig tid!

/Bosse

NATO:s tid är nu

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Säkerhetsläget i Europa är sämre än på mycket länge. Ryssland mobiliserar på gränsen mot Ukraina och ställer orimliga krav mot västvärlden. I Sverige har Försvarsmakten förstärkt sin närvaro på Gotland och på andra platser i landet på samma gång som Ryssland seglat in med tre tunga landstigningsfartyg i Östersjön. Sannolikt har man nu hela åtta liknande enheter i det som en gång benämndes ”Fredens hav”. Vilka avsikter Ryssland har med dessa enheter vet vi dagsläget inte.
Sammantaget vill Ryssland begränsa NATO:s rörelsefrihet och destabilisera den europeiska säkerhetsordningen, bl a vill man förbjuda Sverige och Finland att söka medlemskap i NATO.

I det avseendet kan Putins Ryssland vara lugnt. Sveriges socialdemokratiska regering har inte för avsikt att söka medlemskap i NATO. Man vill i dagsläget inte ens rösta för en sk NATO-option vilket Finland däremot gjort. Socialdemokraterna med Peter Hultqvist (försvarsminister) anser att genom att avstå från medlemskap i NATO bidrar Sverige till stabilitet i området. Det hävdas från vissa håll t o m att ett NATO-medlemskap skulle innebära att Sverige fick ta den första smällen i en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO.

Den stabilitet som regeringen pekar på existerar inte i dagsläget när Ryssland ensidigt har skruvat upp tonläget till något som kan liknas vid ett crescendo. Att vi skulle undvika att ta första smällen vid en väpnad konflikt stämmer heller inte då Sveriges strategiska läge innebär att en invasion av Gotland effektivt skulle trycka tillbaka NATO västerut och minimera militäralliansens möjlighet att försvara Baltikum. Genom att besätta Gotland får Ryssland full kontroll över Östersjön såväl till havs som i luften. Det är möjligt genom att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på ön. Därmed kan Ryssland skaffa sig förutsättningar för att utöva påtryckningar mot de baltiska staterna. I detta läge har man alltså inte inlett någon väpnad konflikt med något annat NATO-land. Sverige blir ett verktyg för diplomatiska påtryckningar mot de tre baltiska länderna.
Innan ett sådant anfall mot Gotland genomförs kan man anta att avledande operationer genomförs i andra områden för att flytta fokus från det egentliga målet.

Ett tänkbart scenario i Europa om det skulle komma till det värsta skulle därför kunna bli ett inledande anfall mot Gotland redan innan något ytterligare händer militärt i Ukraina. På så vis vingklipper man NATO på ett betydande sätt.
Då är det också försent för Hultqvist att komma springande till Jens Stoltenberg med ansökningshandlingarna. Skulle Sverige beviljas medlemskap i NATO när ryssen redan satt sin fot på svensk mark är det ju detsamma som att NATO befinner sig i ett fullskaligt krig med Ryssland redan innan bläcket hunnit torka.

Min teori är därför att om vi nu skyndsamt ansöker om medlemskap kan enligt Stoltenberg en sådan ansökan snabbt beviljas. Väljer Ryssland trots detta att anfalla Gotland är det inte Sverige som anfalls utan hela NATO (30+ länder). Detta torde vara en högre tröskel att kliva över för Putin och hans generaler och dessutom en garanti för Sverige om hjälp utifrån. Tyvärr är min förhoppning att Hultqvist och den svenska regeringen ska ta sitt förnuft till fånga obefintlig. Den saktfärdighet och oförmåga som vår regering uppvisar i denna som i så många andra frågor tyder inte på något annat.

Värna Sveriges suveränitet.

/Bosse

Bilden är som alla säkert förstår betydligt mer komplex än det som redovisas i min korta text. Jag har dock valt att hålla texten kort väl medveten om att de flesta inte vill läsa långa inlagor med komplicerade orsakssammanhang.
Den som ändå är intresserad kan med fördel ta del av omfattande material på bl a Kungl Krigsvetenskapsakademiens hemsida, https://kkrva.se/ samt på olika mediesidor.

Sverige och NATO

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det har de senaste dagarna börjat dyka upp enstaka inslag i nyhetssändningarna och några notiser i tidningarna om det försämrade säkerhetsläget i Europa. Bakgrunden är Rysslands agerande gentemot Ukraina och Putins krav på NATO som främst framförts till USA. Putin kräver i princip en helt ny säkerhetsordning i Europa där enskilda staters suveränitet helt kringskärs.
Detta är naturligtvis helt oacceptabelt av alla berörda parter och det vet såklart Putin också. Statsministern och försvarsministern har också i olika uttalanden klargjort att det också är Sveriges ståndpunkt i frågan. Man har också sagt sig vilja ha ett fördjupat samarbete med NATO där vi ju redan idag har ett nära samarbete. Men av någon anledning vill man inte löpa linan ut och ansöka om medlemskap i den västliga försvarsalliansen. Det tycks finnas en hårdnackad kärna i det socialdemokratiska partiet som motsätter sig medlemskap på för mig okända grunder. Är det en rädsla att stöta sig med Kreml som ligger bakom eller är det en kvarleva från den tid då Sverige hävdade neutralitet? Dagar som söker sig bakåt till Andra världskriget. Jag blir svaret skyldig.

Från vänsterhåll tonas gärna hotet från öst ner. Man hävdar att Putin inte har något intresse i Sverige men den senaste tidens retorik från rysk sida borde väl ändå tydligt visa att så visst är fallet. Putin har ju klart och tydligt uttryckt att Sverige såväl som Finland inte ska tillåtas att ansluta sig till NATO.

En medvetenhet har trots allt infunnit sig hos regeringen sedan en tid tillbaka och det militära försvaret har fått ökade resurser. Regementen har återupprättats och flygflottiljen F16 i Uppsala har också återtagits. Den här återuppbyggnaden av det militära försvaret är nödvändig för att säkerställa Sveriges suveränitet och avhållande effekt mot en militär intervention från främmande makt. Dock är det en såväl praktisk som ekonomisk omöjlighet för ett litet land som Sverige med 11 miljoner invånare att hålla en militär styrka som ensam kan stå emot en stormakt som Ryssland. Därför ska vi naturligtvis se till att säkra vårt land genom ett nära samarbete med demokratiska krafter i vår omvärld, i klartext den västliga försvarsalliansen NATO.

Den svenska befolkningen är generellt ointresserad av försvarsfrågor. Sverige har inte befunnit sig i krig på tvåhundrafemtio år, inte sedan 1809 då ryssarna härjade i de norra delarna av landet. Därtill är kunskapen om det politiska stormaktsspelet dålig precis som kännedomen om militärstrategiska samband. Det gör försvarsfrågan sval för att inte säga iskall i politiska sammanhang. I sin tur innebär det svag mediabevakning vilket ju inte ökar intresset hos folket.
Det politiska röstfisket agnas istället med välfärdens hjärtefrågor, äldreomsorg, barnomsorg, skola och en del annat. Alls inte oviktiga frågor, tvärtom. Men hela vår välfärd vilar på grunden av ett fritt och demokratiskt samhälle och det kräver att vi kan hävda vår frihet och suveränitet gentemot yttre hot. När Putin står med ena foten på Gotland är det för sent att skicka en ansökan till NATO-högkvarteret i Bryssel. Det bör göras nu, det är redan i elfte timmen och femtionionde minuten.

Den svenska saktfärdigheten kan kosta mer än den smakar.

/Bosse

För lösa boliner 2

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Bloggerskan Claudia (@doppler3ffect) frågar sig på Twitter ”vad är planen”. Det hon syftar på är vilken plan politiker och tjänstemän i Sveriges olika myndigheter har. Frågan får väl betraktas som retorisk för svaret är lika givet för mig som det säkerligen är för Claudia. Det finns ingen plan. Det har inte funnits någon och utsikterna att det i den närmaste framtiden kommer att finnas en är osannolikt.

Vad är det då för plan som efterfrågas?  I själva verket är det naturligtvis en hel rad planer det handlar om men det som är viktigt i sammanhanget är att de på olika nivåer alla måste samverka eller i alla fall fungera tillsammans. För vi kan vara ganska säkra på att det är ett svårt läge för Sverige i många sammanhang. Förvisso är vi inte ensamma i världen. Det är mycket som är tokigt för att uttrycka sig svepande.
Men om vi återgår till vårt eget land så är problemen mer än tillräckligt omfattande för att vara begränsningslinjer i denna blogg.

Den springande punkten tycks ändå vara att rikets ledning, främst regeringen men också oppositionen i stora stycken är handlingsförlamad. För att använda ett gammalt militärt uttryck kan man säga att de skjuter på uppdykande mål men har ingen långsiktig strategi. Någon annan skulle kanske uttryckt det som om att man släcker bränder efterhand som de blossar upp men har inget förebyggande arbete för att nya bränder inte ska starta.

En politiskt brännbar fråga är migrationspolitiken. Den kan stå som exempel på planlösheten. I välvilja mot utsatta människor på flykt öppnar den svenska regeringen för en stor flyktingsström. Men att tänka efter före gör man inte. Man inser helt enkelt inte konsekvensen av denna välvilja. Medan andra EU-länder tvärvägrar översvämmas vi av hjälpbehövande människor. Inget annat nordeuropeiskt land inom EU har tagit emot fler flyktingar än Sverige, räknat per capita. Jag vill minnas att siffran var ungefär 15 flyktingar per tusen invånare. I jämförelse med Danmark som tagit sig an drygt tre flyktingar per tusen medborgare. Det är ganska enkelt att räkna ut att belastningen på det svenska samhället blir mångdubbelt större än på t ex det danska.
Jag inser att det inte är enkelt att säga nej när människor drunknar på Medelhavet men den svenska regeringen skulle tvärvägrat till kravet på solidariskt mottagande från alla EU-medlemmar var klart. Inhumant? Ja, kanske men nu står vi med en gigantisk börda som kommer att innebära att såväl den inhemska befolkningen som flyktingarna får sämre möjligheter ännu vi annars skulle fått. Men det fanns ingen plan. Man sköt på uppdykande mål. Och nu har nya problem uppstått som måste få sin lösning – om det finns någon.

Samma diskussion kan föras runt det ena området efter det andra. Försvaret t ex. Kortsiktiga lösningar har försatt oss i en situation som kräver stora resurser och dessutom ansenlig tid för att åter bygga upp det man på några få år rev ner i sin iver att omfördela pengar till något annat och grundat på den naivitet som så många politiker och faktiskt också en hel del myndighetsföreträdare uppvisar. Att det sedan finns en politisk låsning hos främst socialdemokraterna när det gäller medlemskap i NATO gör inte saken bättre. Därtill kan jag hålla med Herman Lindqvist när han hävdar att svensken lider av en utpräglad feghet. Många hävdar också att vi är ”fredsskadade”.

Maria Ågren, fd generaldirektör Transportstyrelsen

Detta var två exempel på att det saknas långsiktiga planer. Det går att fylla på med skolan, åldringsvård, polisväsendet och näringslivs-/skattepolitiken.
Ovanpå alltihop kan man lägga nepotism där inte sällan partiboken är den enda ”merit” som krävs för toppjobben (jfr Eliasson). Det senaste fallet är Maria Ågren, generaldirektör på Transportstyrelsen som petades från det jobbet bara för att fortsätta att lyfta lön på någon okänd befattning i regeringskansliet. Dessutom höjdes hennes lön under pågående polisutredning. Att Maria Ågren sedan fick en i sammanhanget struntsumma i dagsböter har gjort det omöjligt att återigen döma henne för det flagranta brott hon begått.

Jag känner en djup oro för den framtid som väntar Sverige och dess befolkning. Med en inkompetent ledning, en feg opposition som sannolikt inte heller besitter den kompetens som krävs för att leda ett land i dessa tider och en tjänstemannakår bestående av medelmåttor kan jag inte låta bli att tänka i termer av ”Romarrikets uppgång och fall”.

Håll i hatten!

Bosse

Yes, we have no bananas!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Vi har inga bananer – eller jo, det har vi nog. Sverige, världens moraliska centrum, välfärdens och jämställdhetens skolexempel, här är jag född. Här har jag växt upp och här har jag så sakteliga börjat att åldras (fast det vill jag inte erkänna – numera är man ju evigt ung).
Här i mitt land har det mesta fungerat just som ett föredöme för andra. Något att sträva efter. En skola för alla oavsett ekonomiska resurser. Sjukvård för alla även om du inte har någon dyr sjukförsäkring. På femtiotalet var ett mord en riksnyhet som inträffade någon enstaka gång. Gator och torg var rena och fria från skräp och fimpar. Cyklisterna stannade och satte ner foten vid stoppskylten innan de gav sig över eller ut på huvudleden. Som barn kunde man gå till lekskolan (förskola eller vad det heter nuförtiden) fast det var flera tusen meter dit. Man blev inte kidnappad, antastades inte av knarklangare eller fick stryk av någon från ett annat gäng. Flickorna blev inte våldtagna heller när jag tänker efter.

Nu är det annorlunda – inte nödvändigtvis sämre i alla avseenden. Bättre på många sätt, sämre i vissa fall. Utvecklingen har gått framåt, den har en tendens att göra det. Forskningen har funnit bättre metoder att bota allehanda sjukdomar så vi lever längre. Och som jag antydde ovan är vi yngre fast vi blir äldre. Det är trevligt. Man får vara barnslig fast man fyllt både femtio och sextio. Och man får vara förälskad, gifta sig, ha sex och till och med skaffa barn (åtminstone om man är man). Fast det sista är lite omdiskuterat, ifrågasatt. Får man vara åttio bast och bli pappa? Är det juste mot mamman? Är det juste mot barnet? Ni får tycka vad ni vill. Jag tycker vad jag vill. Det får man också i det här landet och det har vi fått sedan 1766 då tryckfrihetsförordningen trädde i kraft. Det är bra. Det är värt att försvara med alla till buds stående medel.

Nu har vi inte så många till buds stående medel att försvara oss med. Redan på 70-talet började nerläggningskarusellen snurra i det militära försvaret bara för att nå sin absoluta ”peak” på 90-talet och de första åren av 2000-talet. Sovjetunionen hade strax innan fallit samman och med det imperiet också Warszawapakten, den militärallians som stod mot NATO (North Atlantic Treaty Organization). Det svenska försvaret blev förvirrat och våra folkvalda politiker såg sin chans. Politik är som bekant det möjligas konst.
I ett fåfängt försök att hålla moralen och motivationen uppe myntades en ny devis inom Försvarsmakten – ”utveckling genom avveckling”. Utveckling har en tendens att gå framåt – när den inte går bakåt. Ivrigt påhejade av våra folkvalda som såg chansen till omdisponering av skattemedel till mera populära projekt än till dyr militär verksamhet valde Försvarsmakten, ja faktiskt hela totalförsvaret att avveckla istället för att utveckla och anpassa. Det fanns inget hot mot vårt land, mot vårt folks säkerhet sa man. Och det var sant. Det fanns inget allvarligt omedelbart hot som stod för dörren. Det kalla kriget var slut. Den eviga freden tycktes vara inom räckhåll.
Men så är vi ju några sura gubbar och några lika sura gummor, pessimisterna, de klentrogna. När den nya inriktningen presenterades för mig i slutet av 90-talet, ”utveckling genom avveckling” hade jag först svårt att hålla mig för skratt. Det var bland de dummaste jag hört någonsin. Ganska snart väckte det tankar på att göra något annat med mitt liv en att ägna mig åt att avveckla något som jag visste (man behöver inte vara särskilt slug för att förstå) skulle behövas inom loppet av tio till tjugo år igen. Visserligen skulle det behöva omformas, utvecklas och anpassas. Men det var ju ingen skillnad från tidigare. Utvecklingen går framåt och då måste vi följa med eller dö. I Sverige valde vi dö-alternativet.
Själv har jag ingen dödslängtan så jag sa upp mig från Flygvapnet i januari 2000 för att lämna den 31 december samma år efter nästan trettio års tjänstgöring som officer. Jag såg ingen möjlighet till utveckling för min personliga del och tyvärr inte heller för Försvarsmakten i allmänhet. Nu vet vi alla det jag och många med mig visste redan då. Vi får rusta upp igen till en mångfalt högre kostnad.

Jag önskar mig mer än två JAS:ar och en sportbil.

Jag önskar mig mer än två JAS:ar och en sportbil.

Tyvärr är det militära försvarets förfall inte någon isolerad företeelse. Hela det svenska samhället förfaller i en sällan skådad takt. Det sker på alla plan från cyklisten som inte längre stannar vid stoppskylten utan i stället cyklar på trottoaren eller föralldel på vänster sida av vägen till att landets högsta ledning stoppar huvudet i sanden och i brist på förmåga och dådkraft duckar för de verkliga problemen. Och allt däremellan. Idag kan du resa till nära nog vilket land som helst (inte minst utanför Europa) och gå på rena gator och torg. I Sverige vadar du i skräp var du än går. Ändå fyller vi våra tätorter med soptunnor av de mest raffinerande slag.
Numera är det vardagsmat att det skjuts skarpt i våra storstadsområden, främst Göteborg och Malmö om jag förstått det rätt. I många orter i vårt land är det laglöst land eller rättare sagt är det någon annan lag än den svenska som gäller. Här har den svenska polisen inte resurser, vilja eller kurage att upprätthålla svensk lag och ordning.

Den resurslösa polisen.

Den resurslösa polisen.

Visst vi är humanister i vårt land. Vi välkomnar alla, vi accepterar alla oavsett religon, hudfärg, kön och sexuell läggning. Gott och väl och väldigt sympatiskt. Men när det blir kontraproduktivt, när ett relativt fåtal begår rovdrift på samhällets bekostnad och på enskilda individer måste vi inte då sätta ner foten? Måste vi inte dra en gräns innan det går överstyr? Och jag pratar inte om enbart de som brukar kallas utrikes födda. Det finns alldeles för många ursvenska busar och våldsverkare också.
Men vi drar inte någon gräns. Vi backar, vi anpassar oss, vi ber om ursäkt för den svenska livsstilen, den fria uppfostran och skickar myspoliser (dialogpoliser heter det visst) som ska prata med buset. Och hade det varit vanliga busungar hade det kanske gått med lite prat och ett och annat ont öga. Men det dessa mjukispoliser möter är mördare, terrorister och allt annat patrask. De tillför inget till vårt samhälle och vår gemensamma trevnad och trygghet. De tar heller ingen reson för de vet redan att inget kommer att hända som hindrar dem från att trakassera, råna, våldta och mörda vanligt hederligt folk eller för all del varandra. Det svenska rättsväsendet har slutat att fungera.
När gamla gubbar våldtar femtonåriga flickor kan de bara påstå att det skedde i sömnen så blir de friade i rätten. När terrorister kommer tillbaka till Sverige efter att ha begått krigsförbrytelser och krigat för andra intressen än svenska får de fri sjukvård, bostadsbidrag och körkort. När knarklangare hotar barn och föräldrar utanför ett dagis i Malmö då flyttar dagiset sin verksamhet. Man flyttar inte på langarna eller ännu hellre burar in dem. När en man misshandlar sin partner då får han fortsätta att gå fritt på gatorna så att han avsluta ”jobbet” och döda kvinnan innan vi ingriper.
Sedan några år har vi numera sk EU-migranter från främst Rumänien och Bulgarien som sitter utanför var och varannan butik och tigger. Med all respekt för den enskilde tiggarens livssituation är det ändå ett bevis på vår oförmåga att hantera vårt samhälle. Dessa EU-migranter tillåts köra runt i oskattade och oförsäkrade bilar. Inte är de besiktigade heller och därmed sannolikt långt från trafiksäkra. Men det är tydligen helt i sin ordning. Själv får jag vackert göra som de allra flesta andra betala skatt, försäkring och besiktningskostnader för att få köra på våra vägar. Dessutom måste jag ha ett giltigt svenskt körkort vilket inte alltid behövs för vissa andra. Och jag vill gärna fortsätta att ha det så men det ska gälla ALLA.

Jag tar mig för pannan! Vilka bananer är det som har ansvaret för vårt land. Det sägs att statsministern heter Stefan men jag tror att det i själva verket är Svenne Banan han heter. Och utrikesministern heter inte Margot, hon heter Teskedsgumman eller som någon annan osannolik person. För den svenska politiska ledningen är i sanning en samling muppar. Det enda man tycks kunna höja nivån på är skattetrycket – det är världens högsta eller nära nog. Vi får inte mycket för varje skattekrona. Tyvärr har jag svaga förhoppningar om bättring även om vi skulle få en icke socialistisk regering vid nästa val.

Under mitt dryga sextioåriga liv har Sverige gått från att vara ett tryggt land med lag och ordning till något slags laissez faire-land där så många struntar i allt och alla. Den svenska skolan har i sin iver att hjälpa svaga elever till en någorlunda nivå och hålla de mer ambitiösa nere till samma medelmåttiga nivå utbildat just medelmåttor. De är dessa medelmåttor som nu leder landet framåt – eller är det möjligen bakåt?

Det är inte alltid fel att vara lite gnällig - kritisk.

Det är inte alltid fel att vara lite gnällig – kritisk.

Det finns ett engelskt uttryck: ”Old Grumpy Men” – gamla gnälliga gubbar. Vi vet allt, kan allt och har alltid rätt. Det är patetiskt och vi kan ju göra det själva då om vi är så f-bannat bra. Det finns en annan företeelse som vi lider av i vårt land. Vi lyssnar inte på erfarenhet och ”nu ska vi vara positiva”.
Men det är rent ut sagt idiotiskt att vara positiv till något som är dåligt, farligt eller bara rätt ut dumt. Det kanske inte är PK (politiskt korrekt) att vara en gnällig gubbe. Det är osvenskt. Själv är jag född i Småland av svenska föräldrar men i detta avseende vill jag vara osvensk. Jag vill vara negativ till dumhet. Och just nu känns det som det råder alldeles för mycket dumhet i vårt land och faktiskt också inom EU-sfären. Därför fortsätter jag att vara en gnällig gubbe och förfasa mig över högt som lågt i dumhetens tempel.

Ge nu f-n i att cykla på trottoaren Svenne Banan!

Bosse