Just nu pratas det mycket om höghastighetståg åtminstone här i Skåne och inte minst i trakterna runt Hässleholm. Det finns en uttalad oro för att framdragningen av nya banor för just höghastighetståg ska göra stora ingrepp i naturen med förlorade naturvärden som följd. I dagarna har Länsstyrelsen i Skåne bytt fot från avrådan till avvaktande i väntan på vad Trafikverket ska komma fram till i sina undersökningar om var själva banan ska dras fram.
Bl a är Äspehöjden på Hovdala naturområde hotad. Här finns en av landets största bestånd av avenbok som ett exempel. Hovdala har blivit ett mycket uppskattat rekreationsområde för såväl kommunens invånare som för tillresande från övriga landet och från norra Europa. Efter att militären lämnade Hässleholm i början på seklet har Hovdala utvecklats med vandringsleder och andra friluftsarrangemang. Även om en höghastighetsbana tar begränsad del av området i anspråk är risken att hela området kommer att påverkas negativt.

Är då inte höghastighetståg något som vi måste ha? Utvecklingen kan väl inte stoppas? Vi lever ju ändå på 2020-talet. Min personliga uppfattning är att vi kanske måste släppa fram höghastighetståg också i Sverige men först långt fram i tiden från nu. Sverige är ett långt land men med en förhållande till sin yta liten befolkning. Förvisso är befolkningstätheten som störst i de södra delarna av landet, från Mälardalen och söderut så koncentrationen är inom ca 70 mils avstånd från respektive tätorter som är berörda. Inte så långt egentligen.

De höghastighetståg man planerar för idag ska köras i en hastighet på 320 km/tim att jämföra med dagens tåg som kör mellan 160 km/tim och 200 km/tim. En resa från Stockholm till Malmö tar med dagens tåg som snabbast 4,5 timmar. Med höghastighetståg blir restiden 2,5 timmar. Men då ska man beakta att det är om man inte stannar på mellanliggande stationer. Man kör non-stop mellan huvudstaden och Malmö. Så ska man kunna hoppa på längs med sträckan blir det alltså betydligt längre restid än 2,5 timmar. Tåget ska accelerera och bromsa in ett antal gånger efter sträckan. Någon siffra på restid kan jag tyvärr inte ange men en gissning är att det kanske adderar en timme till på restiden mellan de två städerna – minst.

Nästa fråga blir hur många kommer att välja höghastighetståget för att resa på de sträckor man tänkt sig (Stockholm – Malmö och Stockholm – Göteborg)? På sträckan Stockholm – Göteborg är tidsvinsten beräknad till en timme och en kvart så i det fallet är det inte mycket att tjäna på mot det tåg som finns idag. En annan faktor blir naturligtvis biljettpriset.
Trafikverket har beräknat kostnaden för projektet till någonstans mellan 215 – 365 miljarder kronor i 2019 års penningvärde. Enligt en studie vid KTH skulle kostnaden kunna bli betydligt lägre, 160 – 190 miljarder. Man hävdar att den kostnadsbilden ligger närmare sanningen vid en internationell jämförelse förutsatt att man använder effektiv teknik. I det fallet hänvisar man till erfarenheter från främst Frankrike och Spanien. Enkelt förklarat kan man på vissa sträckor bygga med en något mindre komplicerad teknik och ändå ha god säkerhet och hållbarhet med hanterbara underhållskostnader menar KTH. Genom att man på dessa begränsade sträckor kan sänka hastigheten från de tänkta 320 km/tim till 300 km/tim eller 280 km/tim kan banorna också byggas med snävare radier för att runda olika hinder eller undvika naturområden. Tidsförlusten blir försumbar hävdar KTH, det ska röra sig om minuter.

KTH menar också att biljettpriserna på sikt bör bli förhållandevis låga om man projekterar kostnadseffektivt.
Men man säger också att 80 % av trafiken kommer att härröra från mellanliggande stationer och med ovanstående resonemang kommer alltså restiden mellan ändstationerna att bli längre än den angivna utom för de tåg som kör non-stop, dvs 20 % av den totala trafiken.
I studien berör man också befintliga tågbanor och menar där att kapacitet frigörs på dagens järnvägsnät inte minst för godstrafiken som i dag får stå tillbaka för snabbare persontrafik. I förlängningen skulle en effektivare godstrafik ge vinster för näringsliv och miljö (minskad lastbilstrafik bl a). Också långsammare persontåg skulle kunna få bättre punktlighet tror KTH:s järnvägsgrupp.

Med ovanstående i tankarna återkommer jag till frågan vem som ska åka med höghastighetstågen? Nedanstående resonemang grundar sig helt på mina egna gissningar bör påpekas. Framtiden kommer att visa om jag gjort kloka antaganden eller är helt ute och reser (med tåg eller annat färdmedel).
I Sverige bor det idag 10 miljoner människor. Hur många av dessa som reser med tåg en eller flera gånger under ett år kan jag inte utröna men enligt en utredning (ISBN 978-91-7729-871-7) från KTH:s järnvägsgrupp gjordes 221 miljoner resor med tåg i Sverige under 2016. Antalet resor har naturligtvis minskat pga pandemin men kommer sannolikt att öka i takt med att vi lyckas bemästra COVID-19. Hur mycket och hur snabbt kan man bara gissa. Något pandemin lärt oss är att man kan sköta en hel del utan att resa och träffas fysiskt i konferensrum och på kontor. Den lärdomen kommer troligen att leva kvar hos oss en lång tid framöver vilket innebär att vi kommer att resa mindre överhuvudtaget. Samtidigt kommer behovet av sociala resor för att träffa familj och vänner att bestå och troligen öka över tid.

Min slutsats är dock att Sverige inte behöver någon höghastighetsbana än på många år. Det finns annat vi kan lägga 250 miljarder kronor på som bör komma före. Under pandemin har det uppdagats en hel rad brister i det svenska samhället. T ex behöver vi ha en bättre beredskap för kriser. I och för sig ingen överraskning för många av oss men vissa såg det inte komma. Vår befintliga infrastruktur är eftersatt så kanske ska vi rusta upp våra vägar och befintlig järnväg först. Skolan behöver också reformeras och bli just en skola där eleverna får kunskap att ta med sig in i vuxenlivet. Polisen behöver rustas upp precis som försvaret. Äldreomsorgen har en gigantisk utmaning med behov av omfattande utbildningsinsatser för att ge de äldre en anständig omvårdnad.
Göran Persson lånade 250 miljarder ur pensionssystemet. De pengarna borde återföras till sina rättmätiga ägare, nämligen Sveriges pensionärer. Alla som jobbat ett långt liv i detta land men som trots det lever under fattigdomsgränsen för att våra politiker slösar bort våra skattemedel på diverse tveksamma projekt.
Vår elförsörjning har i dagarna varit i ropet. Här finns också hål att stoppa i. Förpassa Miljöpartiet till klimataktivisternas skräphög och satsa på effektiv energiförsörjning och forskning för framtidens generationer.

Listan kan göras hur lång som helst på åtgärder som skulle göra nytta och vara till glädje för landets befolkning innan alla dessa miljarder satsas på höghastighetståg. Tids nog kommer då förutsättningarna för höghastighetståg finnas och då har den tekniska utvecklingen tagit ytterliga kliv framåt med mer effektiv framdrivning och förhoppningsvis mindre inverkan på omgivningarna.

Vett och sans istället för plakatpolitik.

/Bosse

Källor:

KTH Studie ”Nya stambanor och höghastighetståg – nyttor och kostnader

KTH Järnvägsgrupp utredning ISBN 978-91-7729-871-7