Hej!

Nu har jag parkerat henne (tror det är en hon fast hon heter Road King). Denna sommar, 2018 har ju haft alla förutsättningar för att köra motorcykel. Jag har däremot inte kört en meter sedan mitten på maj. Har inte känt suget, lusten eller behovet av att sätta mig på hojen.

Osvuret är som bekant alltid bäst men i skrivande stund är jag ganska övertygad om att mina dagar som aktiv motorcyklist är förbi. Maskinen är lika vacker som någonsin, ljudet är underbart att lyssna till och känslan av att glida fram genom landskapet på två hjul, känna motorns vibrationer och uppleva flytet i körningen tröttnar man väl egentligen aldrig på. Åtminstone inte om man en gång fått det i blodet. Trots det känner jag inte att jag behöver uppleva det igen. ”Been there – done that!” Så kan man kanske uttrycka det?

Harley-Davidson Road King

Den slutsatsen är på sitt sätt definierande för hur jag fungerar med många saker i livet jag har provat på eller ägnat mig åt. Man blir färdig med vissa saker.
I motsats till det synsättet finns det ju människor som i unga år engagerar sig i något och brinner för det hela livet ut. Ihärdiga, envisa och med tiden auktoriteter på sitt område. Det är något man understundom kan bli lite avundsjuk på.

Hursomhelst med det, nu tror jag ändå att jag är färdig med motorcykelåkandet. Det får lämna rum för andra engagemang helt enkelt. Vad det är ännu en öppen fråga och möjligen kan jag återkomma till det när saker och ting fallit på plats – om de faller på plats.

Och när ni nu kör vidare – ”Ride Safe”!

Bosse