Hej!

Indien är världens sjunde största land. Var Sverige finns på den listan vet jag faktiskt inte men längre ner är det i alla fall. Efter Kina är Indien dessutom världens mest folkrika land. Så om vi tycker att det finns många olika sorters människor i vårt land så är det inget mot vad du möter i Indien.
För dig som är intresserad av detta land och kanske funderar på att resa dit kommer jag att berätta lite om våra upplevelser under tre veckor i Indien. Vi är min fru Berit och jag själv. Jag har valt att dela upp berättelsen i flera delar.

 

Vår resa till detta mångfacetterade land börjar i Hässleholm den 8 januari 2015 och första anhalten är Köpenhamn och Kastrup. Som så ofta vid utlandsresor från Skåne är Danmark första anhalten. Denna gång åker vi sedan tillbaka till Sverige, närmare bestämt Stockholm eller Arlanda rättare sagt. Härifrån flyger vi vidare med Qatar Airways till Doha, byter flyg för att slutligen landa i Delhi.

Lite grann om våra förberedelser.
Indien är inget land som man bara ”kvistar över till”. Det krävs en del förberedelser. Vi valde att åka på en organiserad resa för att få så mycket information som möjligt om landet och de platser vi besökte. Detta var vår andra resa med researrangören Flygmäklarna och Jörgen Tjörnvall som är teknisk reseledare, dvs han ser till att allt fungerar som det ska med hotell, transporter, eventuella inträden, restauranger osv. Vår första resa med Flygmäklarna gick till Sydafrika 2008 och vi var mycket nöjda med det arrangemanget.

Ett första intryck
Själva flygresan var, som vanligt är, helt odramatisk. Själv tycker jag bara att det är långtråkigt. Vi landar på Delhis nya internationella flygplats på morgonen indisk tid. Där möts vi av vår svenska guide, Ann-Sofie, Sameer som är vår indiske guide på första delen av vår resa och Jörgen. När vi fått vårt bagage beger vi oss till bussen som ska vara vårt transportmedel de närmaste dagarna.

I bussen får jag mitt första egentliga intryck av Indien. Bussen körs av Rope, vår indiske chaufför. Med ombord finns också Prakash som fungerar som någon sorts bussvärd. Han förser oss med vatten och annan dryck, lastar i och ur väskor eller allt annat vi kan tänkas behöva hjälp med.
Vi tar oss ut från Dehli och anträder resan mot Neemrana Fort som är vårt första övernattningsställe på denna resa. En titt ut genom bussfönstret ger de första synintrycken. Trafiken är intensiv med massor av bilar, lastbilar, bussar, mopeder och motorcyklar på den 5-filiga ”express higway” vi färdas på. Nej, föresten trafiken är inte intensiv, den är galen. Det tutar överallt, bilar och motorcyklar kör om till höger och vänster. Nu möter vi en liten bil som kör mot körriktningen. Det tycks för övrigt bara förvåna oss passagerare i bussen – ingen annan. Oj, där kommer en ko vankande. Tut, tut! Det här är sinnesjukt. Hur kan det fungera så? Och varför kör man på detta vis, finns det inga regler? Det hjälper väl inte att tuta, det blir väl inte bättre plats för det?

Plötsligt stannar vi längst ut till höger (det är vänstertrafik i Indien) på motorvägen. Vid vägkanten, den vänstra ligger en liten byggnad som ser lätt fallfärdig ut. Tax Collection Point står målat på huset. Nu ska Prakash ta sig över fem filer för att betala någon sorts avgift och sedan ta sig tillbaka till bussen igen. Tut, tut! Han klarade den första språngmarschen till huset. Nu ska han bara tillbaka igen. Jag frågar mig varför vi inte stannade längst till vänster i stället? Så, nu ska han tillbaka. En fil avklarad, stanna för lastbilen, en motorcykel rundar honom med någon centimeters marginal. Framåt mellan den lilla bilen och bussen. Nu tillbaka i den relativa säkerheten i bussen. Galet!

Vi åker vidare och galenskapen fortsätter. Plötsligt har vi nått vårt första stopp. Lunchdags. Lunchrestaurangen ligger, naturligtvis på höger sida av motorvägen och för att nå den ska vi alltså korsa motorvägen med mötande trafik. Ingen ”Fly over” här inte. När det blir en liten lucka kan vi svänga höger och blockera ett de mötande körfälten. Bilar bromsar upp, de eviga motorcyklarna byter fil och pilar förbi nosen på oss. Så blir det ett litet, mycket litet uppehåll i trafiken och vår buss spärrar nu hela körbanan och hela trafikflödet bromsas upp med vi tar oss över. Puh! Trodde vi skulle få den där stora, färgglada lastbilen i sidan.

Mitt första intryck: Trafiken i Indien är galen, livsfarlig, kaosartad. Efter en vecka i denna trafik, inte minst inne i städer börjar jag förstå. Där är det dessutom ett myller av människor, kor, hundar, dragkärror, handikappade och cyklar. I Indien bor det drygt 1,2 miljarder människor. Om det skulle bott lika många i Sverige – i förhållande till vår landyta skulle vi varit cirka 150 – 160 miljoner invånare i vårt land. Då hade det inte varit så glest på E 4:an en tisdag förmiddag som det kan vara nu.

I Indien påbörjar man en omkörning på vanlig väg med en fil i var riktning i uppförsbacke, kurva och skymd sikt. Chansen att man får ett möte mitt i omkörningen bedömer jag som en bra bit över 50 %. Blir det en krock då? Nej, oftast inte. Alla inblandade parter samarbetar och så kommer alla fram. Hade det inte varit så utan man kört på ”svenskt” vis är jag övertygad om att hela Indien hade stannat.

Så hjärtat i halsgropen stannar efterhand på sin ordinarie plats – man vänjer sig vid allt.

Tut, tut!

Bosse