Indien – men titta in föralldel!

Hej!

Vi bor på Spice Village Hotel i staden Kumily något tusental meter upp i bergen bland teplantager och kryddodlingar. Denna dag ska vi göra en utflykt till grannstaten Tamil Nadu. Gränsen mellan delstaterna går mitt i staden Kumily faktiskt. En bom markerar gränsen. Varför den finns där kan man bara spekulera i. Den är uppfälld och man rör sig obehindrat över gränsen som är obevakad och oansenlig. Vi är i Indien så varför det skulle finnas någon kontroll vet inte jag. Det vore som om vi skulle ha en gränskontroll mellan Skåne och Småland (det finns ju de som hävdar att det vore högst önskvärt).
Däremot är det anslående hur karaktären på byggnader och hela intrycket skiljer sig mellan Kerala och Tamil Nadu. Staden Kumily på Kerala-sidan ser helt annorlunda ut mot Kumily på Tamil Nadu-sidan. Tamil Nadu känns plötsligt mycket mer lantlig ut, fattigare också. På Kerala-sidan pratar vi stad som i storstad med butiker, hotell och matställen medan Tamil Nadu-sidan är mer som lantlig marknad.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Vi äntrar en armada av jeepar som ställt upp sig utanför vårt hotell. De ska bli en lite mer äventyrlig tur kan man säga. Att ge sig ut i indisk trafik är alltid ett äventyr om ni frågar mig – om du så sitter i en pansarvagn.
Det fläktar skönt, vädret är soligt och lagom varmt, strax under 30 grader gissar jag. Vi far över den tidigare omtalade delstatsgränsen in i Tamil Nadu. Det är slingriga bergsvägar och som vanligt mycket trafik, 1,2 miljarder indier är ute och åker bil känns det som. En och annan kossa, några getter och en hel del byggmaterial far också runt på vägarna – ömsom på vänster, ömsom på höger sida. Huh!

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

I nedförsbacken i en kurva stannar vår jeepkaravan. Vi ger oss ut på vägen till fots. Kaos uppstår när bussar, mopeder och bilar ska klämma sig förbi. Det eviga tutandet tilltar i intensitet men inte uppfordrande eller ilsket. Nej, bara för att tala om att ”här kommer jag – se upp!”.
Vi går nerför backen till landskapet öppnar sig inför våra ögon. Utsikten är magnifik. Berget stupar flera hundra meter nedanför och en halv meter hög och någon decimeter bred betongmur är det enda som skiljer oss från bråddjupet. En lätt känsla av svindel infinner sig när man står intill muren. Berit sätter sig på den men jag vill hon ska resa sig igen och ta något steg bort.
Det är då vår guide för för sig att hon ska ha en ny och slående profilbild till sitt Facebook-konto. Hon kliver helt enkelt upp på muren och ställer sig med ryggen mot stupet.

-”Ta en bild på mig!”

Jag skyndar mig att ”fösa undan” de som som står intill och ”stör” bilden, slänger upp kameran och trycker av ett par bilder, kollar – hur ser det ut? OK, hon verkar ha fastnat.

-”Du kan hoppa ner nu! Förslagsvis framåt.”

Nu äntrar vi åter våra jeepar och reser vidare in i Tamil Nadu. Strax kommer vi till en mindre stad där vi parkerar våra jeepar och beger oss ut på promenad i staden. Framför dörrarna målar man varje dag ett mönster med rispulver, vitt eller i färg. Det visar att huset är ”vid god hälsa” och är också välkomnande för besökare.

Ryktet om vår ankomst sprider sig snabbt i runtom i staden. Barn och ungdomar börjar samlas. Alla vill bli fotograferade, några barn frågar efter pennor men vi är tyvärr dåligt utrustade. Jag hittar dock två överstrykningspennor som blivit kvarglömda i min väska och de försvinner snabbt i några barnhänder.
Vi möter fler människor på vår promenad. Många är nyfikna, det är inte så vanligt med ”vitingar” i staden så vi blir något av en attraktion. Så småningom kommer vi till några stora skyltar som annonserar ett bröllop. Det är redan i full gång och innan vi vet ordet av är vi inbjudna. Det är gott om folk inne i lokalen och längs fram på en scen står självaste brudparet omgivna av släktingar och andra som vill gratulera och ta fotografier.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

När vi tagit våra bilder och är på väg ut igen – man vill ju inte vara en ”party crasher” blir vi vänligt men bestämt uppmanade att följa med upp en våning. Här möts vi av en stor matsal och här sitter spridda klungor med bröllopsgäster och äter. Vi måste smaka lite av maten innan vi går. Intresset för vår närvaro är stor. Många vill prata och veta var vi kommer ifrån, ännu fler vill ta bilder.

Vi lämnar bröllopet. Ett indiskt bröllop håller ofta på i flera dagar och antalet gäster kan räknas i tusental. Vi var bara ett trettiotal extra och märktes knappast om man ser till kostnad eller plats. Dock var vi ett ”pittoreskt” inslag på just detta bröllop. Gäster från fjärran land, det kalla Norden, satte säkert lite extra piff på det unga parets fest.
I Indien är det mycket vanligt med arrangerade bröllop. I tidningarna kan man hitta annonser där en lämplig livspartner söks av såväl män som kvinnor. Det är då oftast den giftasmognes föräldrar som annonserar. Det ska vara rätt person som svarar. Rätt religion, utbildning, kast, ja tom längd kan vara avgörande om man överhuvudtaget kan komma ifråga. En del familjer i Indien lever i sk storfamiljer, dvs sonen eller sönerna stannar kvar i föräldrahemmet och deras respektive fruar flyttar in medan döttrarna flyttar ut och till sin nya familj när de gifter sig.

Var vi än kommer i Indien möter vi stor gästfrihet. Människor är glada för att berätta om sig själva och sitt liv, alltid med stolthet oavsett var på samhällsstegen de befinner sig. Det ger oss som besökare stor behållning av vår resa i landet. Vi lär oss mycket, får många intryck och mängder med minnen att ta med hem.

Det är dumt att dö nyfiken!

Bosse

 

Hatet, hotet och människan

Hej!

Det här är inte ett blogginlägg om spännande resor, trerätters gourmetmiddagar eller häftiga motorcyklar. En och annan gång klickar jag i kategorien ”Samhälle” och har synpunkter på just samhället. Oftast handlar det då om Hässleholm och vad som händer eller borde hända här enligt min uppfattning. Väl medveten om att mina blogginlägg läses av relativt få ska det denna gång handla lite om vad jag uppfattar om vårt samhällsskick i allmänhet, inte så mycket om Hässleholm.

För drygt ett och halvt år sedan satt jag och Berit vid frukostbordet en vanlig morgon. Vi hade satt på den lilla TV-apparaten som vi har i köket och försökte dela uppmärksamheten mellan morgontidningen, frukosten, nyhetssändningen och varandra. Då kom ett inslag med Gudrun Schyman. Hon hade tillsammans med en annan kvinna som jag tyvärr inte minns namnet på längre haft en föreläsning om jämställdhet mellan könen på Akademiska Föreningen i Lund. Gudrun berättade i detta sammanhang om vilka tillmälen hon utsätts för, vilket tilltal många använder i brev och mejl som når henne. Vilt främmande personer kallar henne allt mellan himmel och jord och uttrycker hat och hot helt utan återhållsamhet.

Jag blev chockad. Ja, det finns inget annat ord. Jag blev också förbannad, riktigt heligt förbannad! Gudrun Schyman och jag har skilda åsikter i många frågor, inte minst försvarsfrågan men det betyder inte att jag tycker illa om personen Gudrun. Tvärtom har jag den största respekt för den energi och målmedvetenhet hon visar. Hon har också på ett hedervärt sätt hanterat sitt tidigare alkoholmissbruk. Det är beundransvärt. Hade hon varit man hade hon säkert fått betydligt mer ”cred” för det och betydligt mindre hat och trakasserier i allmänhet.

Gudrun Schyman verkar glad. Jag är mest orolig att inte komma med på bilden.

Gudrun Schyman verkar glad. Jag är mest orolig att inte komma med på bilden.

Det jag fick höra vid frukostbordet var mer än jag kunde tåla. Jag skrev helt enkelt ett mejl till Gudrun och beklagade vad hon utsätts för. Dock vägrar jag att ta ett kollektivt ansvar för världens män och de ogärningar som utförs av män. Jag frågade däremot om Gudrun var intresserad av att komma till Hässleholm och hålla en föreläsning om jämställdhet mellan kvinnor och män. Och så blev det. För ganska exakt ett år sedan mötte jag Gudrun på Hässleholms Resecentrum och sedan höll hon sin föreläsning på Restaurang Farozon. Den var utmärkt utan någon politisk propaganda för Fi  eller något annat parti men med massor av information om hur det är ställt och en och annan aha-upplevelse för auditoriet. Jag hoppas att det evenemanget ökade medvetenheten hos åhörarna, att det det gav lite, lite energi till Gudrun att driva sin kamp vidare. För även om hon inte tycker som jag i allt vill jag av hela mitt hjärta att hon ska få kämpa för sin sak (som jag till del håller med om), ha sina åsikter och fritt uttrycka dom utan att bli kallad för diverse könsord och bli hotad med diverse våld och sexuella övergrepp från män (för det är väl män till övervägande del?) som tar sig rätten att föraktfullt vräka av sig vad som helst utan hänsyn till den som utsätts. Fy f-n vad jag tycker illa om sådant!

I veckan som gick blev jag förbannad igen och samtidigt bedrövad. Jag läser på Twitter om Alexandra Pascalidou som under 20 år fått utstå liknande behandling som Gudrun Schyman. Nu var hennes bägare full och hon övervägar att lämna offentligheten för att läka. Hon funderar på att sluta som programledare för sitt radioprogram. OK, jag erkänner gärna att jag inte kan ”min Pascalidou” så väl. Men det är inte det som är det viktiga här. Det viktiga är att det finns alldeles för många som lägger ner alldeles för mycket energi på att försöka tysta andra människor som vill göra sina röster hörda. I stället borde dessa människor vässa sina argument och föra en strukturerad debatt på alla de forum som finns till buds idag. Här får de ge uttryck för sina ståndpunkter under förutsättning att det sker med respekt för andra människor. Men sanningen är väl den att de inte har några vassa argument, inte någon respekt eller förståelse för de som inte tycker som dem själva eller är likadana. Allt de har är fördomar, okunskap och vulgärargument. Då är det inte lätt att få gehör hos någon med ett skarpsinne som Alexandra Pascalidou.

Jag frågar mig var har hänsynen, omtanken och kärleken tagit vägen i vårt vackra land, i världen runt omkring oss, i vår vardag. Allt för ofta tycker jag mig höra uttryck för rasism, fördomar, förtryck och oförståelse för andra människors situation. Och jag hör det där jag minst förväntar mig det. Bland högutbildade, välbeställda och bland människor som har alla möjligheter att visa empati. Hur kan man inte se människan bakom åsikterna? Vad är detta tecken på?

Jag tänker nu göra förfrågningar och undersöka möjligheten att få Alexandra Pascalidou att komma till Hässleholm och föreläsa om vikten av det fria ordet och det destruktiva i att utsätta sina medmänniskor för trakasserier. Om jag lyckas med detta uppsåt återstår att se.
Vi är inne på en farlig väg som inte kan leda till något gott – för någon.

Håll tummarna för mig – och ge ditt stöd till Alexandra!

Bosse

Du kan visa ditt stöd för Alexandra Pascalidou, t ex genom att twittra under hashtaggen #vibackaralexandra