Elva minusgrader visade bilen strax innan åtta nu på morgonen. Vintern behåller sitt grepp om norra Europa. Det kan nog hålla i sig ganska långt fram i vår är jag rädd. Jag minns år då vi kört motorcykel i Januari, + 12 grader. Det lär knappast bli aktuellt 2011.

Trots denna bistra kyla och meterhöga snövallar damp Bike Lines katalog för 2011 ner i brevlådan igår. I den hittar man allt från alternatorkit till växelstag. Skulle tro att man kan köpa allt som behövs för att bygga en motorcykel från grunden. Här finns ramar, gafflar, motorer, styren och reglage, osv. Själv är jag ingen mekaniker utan nöjde mig med att sätta på lite ”bolt-on-grejer” på min förra Harley. När jag tänker efter blev det en hel del genom åren. Nya fotplattor, handtag, ”fenderskirt”, ”oilpump cover”, kopplings- och bromshandtag, tändkablar, diverse krominlägg och mycket mycket mer. Redan innan hojen började rulla var så klart luftrenare och ljuddämpare bytta. Sedermera byttes också kamaxel och tändsystem ut i ett fåfängt försök att hänga med Berits Twin Cam 88 försedda Dyna. Utan framgång förstås.

Det var då, när man försökte hänga med i en omkörning som tankarna om ny motor började dyka upp i skallen. Visst, det går ju att trimma mer men så var det ju det här med chassit också. Softail-chassit från 1998 och den framgaffel som satt på min Heritage var väl inte optimalt för aktiv körning. Detb märktes inte minst på vår resa till Barcelona 2003. Vi åkte över Route Napoleone i Frankrike mot Antibes innan vi styrde mot Barcelona. I Gorge Verdun slingrar sig vägarna utmed bergssidorna. 180 graderskurvor är vanligare än 90 graders skulle man kunna säga. Samtidigt lutar det uppåt eller neråt. Motorcykeln väger 325 kg innan bensin och olja är påfyllt. Till det kan man lägga bagaget, ca 25 kg kanske och så klumpen som kör, knappt 80 kg. Berit på sin smidiga Dyna och kamraterna Lars och Ylva på en Road King tog sig både snabbare och smidigare runt de skarpaste svängarna. Nej, Hertigagen gör sig bättre på vanlig landsväg med långa svepande kurvor. På dessa franska serpentinvägar finns det andra motorcyklar som passar bättre. Otaliga var de Ducatis som svepte förbi oss och vinkade glatt med högerfoten när de passerat vår långsamma karavan.

Hur det skulle fungerat med min nya Street Glide vet jag så klart inte eftersom den inte fått sträcka ut i Europa ännu. Men efter 400 mil i sadeln på svenska vägar och inte minst i alla rondeller (förlåt, jag menar cirkulationsplatser) kan jag konstatera att trots 50 kg mer i torrvikt så svänger Street Gliden betydligt bättre än min förra maskin. Den har har också bättre markfrigång. Det behövdes inte särskilt häftig körning med den gamla hojen innan fotplattorna tog i och gnistorna sprutade.

Enda smolket i bägaren på Street Glide, så här långt, är rutan. Motorcykeln levereras med en låg rökfärgad ruta ovanpå kåpan – mycket snyggt. När jag hämtade hojen på Probike i Helsingborg i våras och styrde kosan söderut på E4/E6 mot Lund för att lämna dotterns deklarationsblanketter märkte jag genast att turbulensen i hjälmen skulle bli outhärdlig. Efter att ha provat olika hjälmar (jag har en uppsättning) fanns problemet kvar och jag fick låta fåfängan stå till sidan till förmån för funktion. Alltså beställde jag en ny, högre och fulare ruta. Redan vid köpet hade diverse delar bytts ut. Givetvis fanns nya ljuddämpare från Screami´n Eagle på plats tillsammans med modifierat insprutningskit. Fotplattor och handtag var utbytta liksom växelreglage och fotbromspedal. I övrigt har jag inte gjort något än. Modellen är ju väldigt ”clean” som man säger och jag vill gärna behålla den looken. Nytt för 2010 års modell är att ett fult stag över bakskärmen är borta och att bakbelysningen är integrerad i blinkersen samt att registreringsskylten är nerflyttad. Återstår bara att hoppas på att Transportstyrelsen låter tillverka en mindre skylt som passar bättre på motorcykel.

Nu har jag laddat upp en profilbild. Den visar en Harley-Davidson Street Glide 2010-år modell. Den får stå för en del av mig. Köra mc är en befriande känsla och ett sätt för mig att ladda batterierna. Just nu känns den aktiviteten avlägsen med en halv meter snö ute. Harleyn har stått stadigt parkerad i garaget med batteriladdaren inkopplad sedan slutet på september. Jag hann köra 400 mil med hojen innan säsongen var över för min del.

Årets ambition att köra 800 mil kom alltså på skam. Det blev mest korta turer runt Hässleholm. En sväng till Lisas Café i Hurva med Bojje. Lisas – en klassisk mc-träffpunkt. Vi hann också med ett besök vid Tydingesjön. En sillmacka är ett obligatorium, likaså regnet verkar det som. Höll på att råka i svårigheter med den nya hojen. Dryga femtio kilo tyngre och min ovana i kombination med leriga gräsmattor kunde slutat i en pinsam vurpa men som tur var gick allt bra. Nu med några fler mil i ryggen är jag bekväm med den något större maskinen.

Berit och jag tog några dagars semester med våra motorcyklar och bestämde oss för att åka en sväng nordväst ut. Berit på sin Harley-Davidson Dyna Super Glide T-Sport från 2001 och jag på min nya Street Glide. Första etappen gick från Hässleholm till Hjo via Markaryd och sedan på småvägar upp mot Värnamo. Solsken och behaglig temperatur och endast en älg som kom ut på vägen i Småland. Älgkon dök upp ca 150 meter framför oss så det fanns god tid att få ner farten. Jag tutade några gånger i förhoppningen att hon skulle kliva tillbaka in i skogen men hon stod lugnt kvar och glodde på oss en lång stund. Sedan fnös hon, vände på klacken och försvann in i skogen igen. Vi rullade vidare med skärpt uppmärksamhet.

Hjo var en charmig bekantskap, Vi tog in på stadens vandrarhem och insåg att vår rutin som ”vandrarhemsgäster” är obefintlig. Lakan hade vi inga med oss så dem fick vi hyra. Tillsammans med rumshyran blev det lika mycket som att ta ett rum på ett medelklasshotell. Fast då får man så klart gå ut i korridoren för att duscha eller besöka toaletten. Frukost får man fixa själv – eller som vi gjorde, gå ut på stan och köpa frukost.

Dag 2 åkte vi vidare mot Dalsland, ett landskap som jag aldrig besökt tidigare. Efter en glass på torget i Mellerud åkte vi vidare mot Håverud och den unika akvedukten. Planen var att sova över där, i Håverud alltså, men vi är nog för urbana och tyckte att ännu en natt i i ett påvert rum inte riktigt var vad vi villa ha på vår kortsemester. Vi gränslade hojarna igen och körde mot civilisationen.

Jag gillar att sitta på motorcykeln och kan köra långa sträckor på en dag. Längsta dagsetapp för min del är 80 mil. Så långt var det dock inte från Håverud till Strömstad som blev slutmål andra dagen. Vi checkade in på stadens mest välrenommerade hotell, Hotell Laröd, beläget på en klippa. Jag ringde en kollega på NyföretagarCentrum och fick tips om en bra restaurang. Räkor på västkusten är ett måste och på Rökeriet fick vi de allra godaste. En liten välkomponerad ostbricka avslutade måltiden. På brickan fanns det lokala ostar från Dalsland, bla en getost. Både Berit och jag ogillar getost i allmänhet men den här var riktigt god.

Den tredje dagen började vi med att besöka min kollega, Ingela och hennes familj. Kaffe och nybakade bullar i trädgården innan vi styrde kosan söderut. Vi körde längs kusten i strålande solsken. Fjällbacka, Hamburgsund passerades innan vi nådde Smögen. Ännu ett spartanskt rum erbjöds för dyra pengar. Vi tackade nej och åkte vidare mot Lysekil. Där är det väl kul? Tja, vi fick rum på ett hotell vid hamnen, längst upp med utsikt. Trevligt! Stan var tom och utbudet av restauranger i klass med Hässleholm, dvs begränsat.

Fjärde dagen fortsatte vi söderut och hamnade så småningom i Varberg. Man kan säga att vi körde rakt på ett trevligt Bed & Breakfast mitt i stan alldeles intill järnvägsstationen. Ett par  drev etablissemanget och vi valde ett rum längst upp – puh vilka trappor. Nyrenoverat och mycket charmigt. Motorcyklarna fick vi parkera på grannens tomt. Där stod dem säkert inlåsta på natten. Skönt!

Vi spenderade kvällen i Brunnsparken med Chuck Berry Mania Rock ´n Roll Festival. Dem spelade hellre än bra som brukar säga men vad gör det när solen skiner och maten är god?

Sista dagen på resan gick via Tylösand hem till Hässleholm. Bra väder hela tiden. Det regnade lite på natten när vi var i Strömstad men det gjorde ju inget. på dagarna var det uppehåll. Riktigt bra motorcykelväder.

Street Gliden efterträdde en Heritage Softail Classic från 1998 som hann rulla nästan 6.000 mil innan jag bytte den. Några veckor senare var den krockad och numera såld som skrot har jag hört. Lite sorgligt faktiskt.