Corona

Tjugotjugo1

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Har de´vatt nå´t?

Sista dagen 2021 och det är på sin plats att sammanfatta. Har det varit ett bra år? Ömsom vin, ömsom vatten som man brukar säga. Visst finns det ljuspunkter, flera stycken faktiskt men över alltihop lägger den ihärdiga pandemin sin våta filt.

Precis som alla andra har jag kunnat bocka av ännu ett år i livets kalender. Alla vill bli gamla men ingen vill bli äldre. Men äldre blir man och alternativet är som bekant värre. Så nu kan jag se bakåt på sextioåtta levnadsår. Nu är jag inte så bra på att titta bakåt vilket ju innebär att skriva en krönika om året som varit brukar innebära ett visst huvudbry. Vad är det egentligen för viktiga händelser, i stort som i smått som utspelat sig under detta år – 2021?

Min gamla dator kändes under året mer trött än tidigare. Orsaken är förmodligen mer användarens begränsade kunskaper om hur en dator egentligen fungerar. Till slut tröttnade jag och begav mig till Apple-butiken. Jo, det är Mac som gäller för mig.
Redan i somras köpte jag ny telefon då den gamla började trilskas med laddningen. Ett hål i plånboken uppstod och en Iphone 12 Pro slank ner i fickan. Den fungerar precis lika bra som den förra innan den satte sig på tvären. I övrigt allt annat lika. Ja, kameran är väl lite bättre med fler inställningsmöjligheter. I november blev det så dags för ny dator. Nytt ännu större hål i plånboken. Allt annat lika. Ja, lite snabbare än den förra när den var nya men i övrigt… Jo, det är något med tangentbordet. Jag landar fel på tangenterna oftare, dubbeltryck. F-bannat irriterande. Jag skriver med den välkända traditionella pekfingervalsen och undan går det. Då blir man ju minst sagt irriterad när man måste gå tillbaka och rätta.

En av de absolut viktigaste och roligaste händelserna 2021 var att USA öppnade sina gränser för resande från Schengenområdet. Den 8 november gick det att resa in i USA från Europa utan karantän. Ett negativt coronatest (PCR eller anti-gen) samt vaccinationsbevis krävs.
Jag landade på Newark International Airport den 17 november och tog en bil till Green Point i Brooklyn, New York. Där kunde jag efter femton månader äntligen krama om vår dotter. En månad och några dagar senare var jag tillbaka tillsammans med min fru som också hon kunde krama om vår dotter. Det har varit en lång väntan. Nu blev det en vecka i New York med julfirande och en del annat innan vi återvände hem till Sverige. Håller tummarna för att världen inte behöver stänga igen utan att vi kan resa och träffa våra nära och kära såväl inom landet som utomlands.
En sådan här ofrivillig separation är inte bara oönskad den är också en livserfarenhet som är ny för oss i den sk fria världen. Som svensk är jag van att kunna resa vart jag vill i hela världen även om vissa platser är mer otillgängliga än andra. Nu har jag i praktiken varit utestängd från t ex USA sedan mars 2020. Det ger en fingervisning om hur människor har det i länder som är mindre fria och demokratiska än vi är i vårt land.

Äntligen gick det att besöka nära och kära på andra sidan Atlanten. Foto: Robert Peng

Om man ska försöka se pandemin ur en positiv synvinkel kan det för min del vara att vi förlagt semester och fritid inom landet. Vi har innan USA-resorna i slutet på detta år inte varit utomlands sedan februari 2020 om man bortser från någon endagstur till Köpenhamn.
Däremot har vi gjort besök i Karlskrona, på Gotland, på Öland, på Ven, på Eriksberg och två besök i Stockholm.

Vaccinationerna mot den förhatliga Coronan har också trillat in. Först en, sedan två och faktiskt också den tredje. Ungefär 80 % av landets befolkning har fått vaccin i olika omfattning. Arbetet med att vaccinera fortgår med målet att begränsa spridning och sjukdom. Jag avstår från att recensera hur detta fungerar, har helt enkelt inte tillräcklig kunskap. Däremot tror jag att det är viktigt att just vaccinera sig för att livet på sikt ska kunna bli lite mer normalt. Men som bekant finns det de som är motståndare till vaccinet och tror att det gör mer skada än nytta. Vem som har rätt och vem som har fel får framtiden utvisa.

På tal om framtiden. Hur blir det med 2022? Får vi bukt med pandemin? Invaderar Ryssland Ukraina? Blir det regeringsskifte i Sverige? Hur blir sommaren? Går börsen upp eller ner? Ska elpriset fortsätta och slå nya rekord? Det finns många frågor medan svaren är få. Den som lever får se. Framtiden ser mer oförutsägbar ut än någon gång tidigare tycks det.
En förhoppning inför 2022 är ändå att det ska bli lite bättre med allt. Den förhoppningen har såklart alla andra också. Vem önskar sig sämre tider? Det är väl bara vad som är bättre som skiljer sig från en individ till en annan. Så när jag önskar ny regering, lägre drivmedelspriser och en rimligare skattepolitik tycker andra att skatterna ska höjas så att pengarna kan gå till annat än vad jag tänkt mig. Det enda jag kan göra åt det är att lägga min röst i september så får demokratin förhoppningsvis sköta resten. Dock är det viktigt att komma ihåg att demokrati inte är någon självklarhet, inte ens i vårt land så var rädd om den. En uppmaning till våra politiker som ibland tycks vara villiga att skruva lite för mycket på en del kranar.

Till sist – måtte det bli en fin sommar, lagom varmt, soligt, väldigt lite corona och sköna grillkvällar.

Hursomhelst med allt detta. Jag hoppas att alla och envar får ett GOTT NYTT ÅR!

/Bosse

Annons

Hur går det nu då?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

I morse den 18/12 stod finansminister Magdalena Andersson i TV och påstod Sveriges ekonomi står stark trots pandemin och att regeringen satt in kraftfulla stödåtgärder för företagen.
Några timmar senare håller statsministern och flera andra ministrar tillsammans med olika myndighetsföreträdare presskonferens och lägger fram hårdare restriktioner för att hejda smittspridningen av Coronaviruset.

COVID-19 är en allvarlig sjukdom som man bör känna respekt för. Inte minst i Sverige har många, alltför många drabbats av den yttersta konsekvensen av sjukdomen. Andra har blivit allvarligt sjuka och riskerar lång konvalescens eller t o m livslånga skador. Huruvida den svenska hanteringen av pandemin varit den rätta lämnar jag till var och en att bedöma men att vi gemensamt måste göra vårt yttersta för ta oss igenom denna svåraste kris vi upplevt i modern tid kan vi säkert vara överens om.

Hur ska det gå nu då? Hur ser vårt samhälle ut efter pandemin? Nu har vi ett vaccin på gång. Vaccinationer ska kunna komma igång redan den 27:e december och hela befolkningen (de som vill ta vaccinet) ska vara vaccinerad till sommaren. Jag tror och hoppas innerligt att det får smittspridningen att minska kraftigt och att vi kan börja leva någorlunda normalt igen under det kommande året.
Men Coronapandemin kommer att ha konsekvenser under mycket längre tid än 2021. Mängder med företag kommer att gå i konkurs med omfattande arbetslöshet som följd. Även de företag som inte tvingas till konkurs kommer att ha minskade möjligheter till nyanställningar, kompetensutveckling av personalen, investeringar, osv, osv.
När finansministern säger att kraftfulla stödåtgärder satts in är det i mina öron politisk retorik gränsande till ren och skär lögn. Att påstå att det är kraftfullt att erbjuda stöd till korttidspermitteringar (eg. korttidsarbete) för december 2020 och fram till den sista juni 2021 låter ju bra. Men en ansökan kan göras någon gång efter den 15 februari 2021, oklart exakt när. När ett eventuellt stöd betalas ut kan ingen veta idag. Företagen ska alltså skicka hem personalen men betala ut i princip samma löner som innan. Det rör sig om en minskning på mellan 2 och 8 %. Särskilt de minsta företagen har sällan sådana reserver att ta till under någon längre tid om ens alls.
Det samma gäller omställnings- och omsättningsstöd. För att komma ifråga för sådant stöd ska omsättningen sjunkit minst 50 %. I många fall är företaget då redan i konkurs.
Min uppfattning är att regeringens utspel med stödpaket mest är ett spel för gallerierna eller också är det en osedvanlig okunnighet som råder i regeringskansliet.

Nu kommer ytterligare restriktioner och jag kan inte annat än hoppas att de får en positiv effekt på smittspridningen men skulle samtidigt gärna se att restriktionerna kompletterats med effektiva och fungerande stöd för företagen så att arbetstillfällen kan räddas. Politikerna pratar om kickstart av näringslivet efter pandemin men så enkelt är det inte att starta upp igen. Det kommer bli tufft ändå att återta det som förlorats under den här krisen om man lyckas få företaget att överleva överhuvudtaget.

Så med all respekt för COVID-19 och alla de människor som drabbats, för vårdpersonalen som sliter ont så måste livet ändå gå vidare. Det gör det bäst om vår regering kan se ”the hole picture” och bekämpa pandemin parallellt med att man säkerställer ekonomin för företagen och dess anställda. Nu är risken stor att ett eventuellt stöd kommer alldeles försent.

Var rädd om dig, håll avstånd och tvätta händerna. Be till någon högre makt att de som styr det här landet kommer till insikt snarast.

Bosse

Presidentvalet i Sverige

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Nu har vi under snart en vecka följt utvecklingen av presidentvalet i USA. Det har varit rafflande och svensk TV-media har haft bevakning dygnet runt. Vi kan nog alla vara överens om att valet av president i USA påverkar oss alla, inte bara det amerikanska folket utan också inte minst oss som lever i Europa. Så valet är viktigt. I skrivande stund vet vi att det är Joe Biden som vunnit över sittande president Donald Trump. Det är nära nog bombsäkert att Joe Biden installeras i Vita Huset den 20 januari tillsammans med USA:s första kvinna, Kamala Harris som vicepresident.

Joe Biden

Min avsikt med detta inlägg är dock inte att göra någon analys över de olika kandidaterna eller föralldel spå i hur den kommande administrationen kommer att fungera i Vita Huset.
Nej, jag har mer funderingar om hur vi i Sverige har upplevt presidentvalskampanjandet och valet här hemma i Sverige. Bevakningen av och debatten kring valet har lagt en ganska så tät dimma över andra viktiga händelser både här hemma och ute i världen. Och visst är som jag påstod tidigare valet av president i USA viktigt för oss alla. Men det finns trots detta mycket påtagliga problem på hemmaplan som vi behöver hantera skyndsamt.

Vi liksom resten av världen befinner oss i den största krisen på mannaminne – Coronapandemin.
De senaste veckorna har vi också fått uppleva flera grymma islamistiska terrordåd i Europa.
Här i Sverige fortsätter skjutningar och sprängningar i en till synes oförminskad omfattning.
Det här är några exempel på händelser som mera direkt påverkar oss i vår vardag. Utfallet av en ny president i Vita Huset kommer tids nog att visa sig men kanske inte just nu idag eller nästa vecka.

Häromdagen gick Folkhälsomyndigheten (FHM) utan med nya sk rekommendationer som väl av de flesta uppfattas som regelrätta restriktioner. Man avråder för besök i butiker, på gym och hos bl a frisörer. I princip innebär det ett näringsförbud för dessa verksamheter. Det fick också en direkt effekt och flödet av kunder sinade som i en torrlagd brunn.
Det är emellertid något förvånande att en myndighet kan gå ut med sådana direktiv utan att det är samordnat med övriga offentliga verksamheter inklusive regeringen. Ingen konsekvensanalys krävs av FHM. Man ser enögt till smittspridningen av Corona. Men allt annat förväntas fungera som vanligt. Med det menar jag bl a att Skatteverket förväntar sig att få in sina skatter nu den 12 november som vanligt och alla därpå följande månader. Det är ju förutsättningen för att det offentliga ska fungera, det är från näringslivet pengarna kommer.
Personalen ska naturligtvis ha sin lön den 25:e och företagaren kanske också behöver en liten slant till mat och potatis om hon eller han ska jobba sina femtio, sextio timmar i veckan. Fast nu när det inte finns så mycket kunder behöver det väl inte jobbas så mycket tycker kanske du? Jo, nu ska det skickas in redovisningar till höger och vänster och så ska man ju pussla med de återstående resurserna för att minimera skadeverkningarna. Det gäller också att vidta ännu mer skyddsåtgärder (om det finns fler?) för att skydda de få kunder som dyker upp, personalen och sig själv.

Han borde se mer bekymrad ut

Vad gör då regeringen? Stefan Löfven har skickat gratulationstelegram till president-elect JoeBiden. Det är bra. Det är anständigt. Det hade också varit klädsamt om samme Stefan kraftigt hade fördömt illdåden i Paris, Nice och Wien och ännu bättre om han drivit på för effektiv bekämpning av islamism i Sverige. Men i den frågan händer inte ett dyft.
Om man tittar lite längre fram än den kommande månaden hade det varit klokt om regeringen i likhet med andra länders regeringar snabbt kommer fram med nya stödåtgärder för företagen så att sysselsättningen i landet kan räddas. Vi har redan nu i spåren efter den första smittvågen fått en kraftigt ökad arbetslöshet och många konkurser. Nu när den andra vågen är över oss riskerar vi en fördubbling av nuvarande siffror – eller värre. Det är alls inte säkert att de företag som tvingats till konkurs trots en i grunden livskraftig verksamhet orkar komma igen och därmed erbjuda arbetstillfällen när det här eländet är över. Men har vi hört något konkret från regeringen? Nej, egentligen inte en stavelse utom att man i elfte timmen omfattar enskilda näringsidkare i stödpaketen.
Istället ägnar man sig att föreslå en sk familjevecka finansierad med skattepengar. Ha, ha! Är ni helt ute i det blå? Det kommer inte in några skattepengar när företagen går i konkurs i en aldrig skådad takt. Och innan ni ger bort en massa pengar som inte finns kan ni väl ta er en funderare på pensionärerna. Vi har de sämsta pensionerna i Norden.

Nej, istället för att se till Sveriges många problemområden fortsätter man att analysera presidentvalet i USA. Allehanda ministrar och andra politiker i alla läger presenterar den ena mer eller mindre underbyggda analysen efter den andra och media är med på noterna medan man glömmer viktiga frågor här hemma. Ingen president i USA är lösningen på våra egna problem. Sedan spelar det ingen roll vem som sitter i Ovala rummet. Vi behöver kloka och handlingskraftiga ledare i Rosenbad.

Halvlek i mandatperioden, mitt i en katastrofal kris och en regering som tappat verklighetsanknytningen.

/Bosse

Som en gummiboll…

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Så studsade den tillbaka som en gummiboll. Med full kraft kom den åter Coronabollen. Det började i Skåne och sprider sig nu över landets olika regioner som en löpeld – smittspridningen. Media rapporterar om kraftigt ökande antal som läggs in för vård. Tegnell på Folkhälsomyndigheten oroar sig för att sjukvården ska nå sin maximala kapacitet om inte kurvan planar ut. Paniken sprider sig bland allmänheten. Ja, fläckvis då förstås. I livsmedelsbutiken och på Systembolaget är det full kommers tycks det men i klädbutiker och på caféer glesar det ut. Ganska folktomt på gator och torg men som sagt svårt att hitta parkeringsplats vid köpcentrum.

Offentliga inrättningar som bibliotek och simhallar stänger liksom fritidsgårdar och museer. Det innebär väl inga egentliga problem utöver att en redan coronatrött allmänhet hittar färre rekreationsmöjligheter. Inrättningarna kommer med största sannolikhet att finnas kvar när vi kommit ut på andra sidan av denna förhatliga pandemi.
Värre då med de mindre företagen, butikerna, caféerna, frisersalongerna och andra mindre privata serviceinrättningar när kunderna inte vågar sig dit. Omsättningen har sedan pandemin slog till i början på mars månad varit avsevärt lägre än ett normalt år. Nu skärps restriktionerna åter och det innebär att många människor då blir ännu mer rädda och isolerar sig igen. Det kommer att innebära fler konkurser, ökad arbetslöshet och i förlängningen minskat utbud i framtiden.

Bild av HenkieTenk från Pixabay

Jag säger inte att man ska negligera COVID-19, tvärtom. Däremot tror jag att man ska lära sig att hantera situationen på ett pragmatiskt sätt med så hög säkerhet som möjligt utan att bli förlamad. De flesta verksamheter har gjort stora anpassningar för att erbjuda en coronasäker miljö. Det desinficeras på alla utsatta ytor, händer spritas och munskydd används tillsammans med andra åtgärder beroende på verksamhetens art.
Om den enskilde också tänker på att hålla avstånd och vara noga med handhygienen så kan vi rimligen ändå bibehålla en någorlunda frihet och samhället kan fortsatt vara öppet. Väljer vi att stänga ner eller om våra kunder väljer att isolera sig så kommer de när de vågar sig ut igen att göra det till ett öde och betydligt fattigare samhälle. Det är en grannlaga balansgång att begränsa smittspridningen och att hålla hjulen snurrande på samma gång men det är en nödvändig balansgång. Det kommer ett liv efter Corona.

En logik jag finner svår att förstå är att man är rädd för den lilla butiken men utan betänkligheter trängs i den stora livsmedelsbutiken och i gigantiska köpcentrum. Det är förmodligen under de omständigheterna man löper störst risk att springa på någon som bär på viruset.
Kanske borde vi förstärka vår kamp mot COVID-19 med munskydd på dessa platser liksom i kollektivtrafiken. Resten av världen gör så. Jag är väl medveten om att effekten är ifrågasatt. Men nu har ju all vårdpersonal i Region Skåne fått besked att bära munskydd vid patientnära kontakter. Då kan det väl ändå inte skada att bära munskydd när man är i butiker och i kollektivtrafiken?

Bild av Mammiya från Pixabay

Nu går vi mot en lång mörk vinter. Det gäller att vi tar tillvara de glädjeämnen som står till buds. Det är inte bara covidinfektion som hotar utan också depressioner och tyvärr för många ekonomisk oro eller värre när arbetslöshet hotar eller blir verklighet.

Så min uppmaning till dig kära läsare är att hålla avstånd, tvätta händerna men tänk också på att handla hos dina lokala butiker, besök dina lokala caféer och restauranger och gå och klipp dig.

/Bosse

Höstmörker

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Nu är det över oss – höstmörkret. Vi har ställt om klockorna till vintertid, mörkertid och jag undrar om det inte är mörkare i år än på mycket, mycket länge.
Det är inte bara det fysiska mörkret jag tänker på. Det är mer en bekräftelse på att mörka moln hänger över oss också bildligt. Runt omkring oss pyr oroshärdar och direkt öppna strider eller uppror som det dagligdags rapporteras om. Det finns en diskrepans mellan den breda allmänheten och olika länders ledning men också mellan olika grupper i samhället. Det är en dyster utveckling på många håll.

Det återstår bara dagar till det amerikanska presidentvalet. Utfallet av det kommer påverka också oss i Europa och i Sverige. Hur är det inte lätt att göra en analys av oavsett vem som går segrande ur kampen mellan Trump och Biden. Jag kan bara konstatera att jag finner det något förvånande att ett land som USA inte lyckats vaska fram mer kvalificerade kandidater.

I Sverige böljar det fram och tillbaka i LAS-frågan. Ska det bli regeringskris eller inte? Kommer Jonas Sjöstedt (V) att göra allvar av sitt hot om misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och regeringen om statsministern håller fast vid januariöverenskommelsen? Ska jag våga mig på en gissning så viker C och L ner sig om arbetsmarknadens parter inte når en överenskommelse. Och så rullar den handlingsförlamade regeringen vidare.
Det i sin tur betyder att det mest blir lama symbolåtgärder när det gäller gängvåld och annan kriminalitet från denna regering. Och i rättvisans namn får man ju säga att det inte bara är nuvarande regering som bär skuld till det elände vi dragit på oss. Det är ett riktigt mörker faktiskt.

Naturen visar upp en vacker sida inför vintern och vackra färger lyser upp höstmörkret.

Det går knappast att prata om mörker i dessa tider utan att nämna Corona och COVID-19 fast man är så f-bannat trött på denna eländiga pandemi. Det är jag inte ensam om såklart och vissa tycks förtränga det helt. Nu ökar smittan också här i Sverige. Efter att Uppsala har haft en påtaglig ökning är det nu vi i Skåne som har kraftig spridning i hela länet. Det är mest unga sägs det men här i Hässleholm har också ett äldreboende drabbats. Jag vet bara vad jag läst i lokalpressen men det förefaller som man är sen i sina reaktioner och att personalen är dåligt utbildad i kombination med otydliga beslutsvägar. Man kan tycka att vi borde lärt oss under tiden från mars månad och fram till nu.

Finns det då inget ljus i tunneln? Jo, det kommer såklart en tid efter Corona och det är ju hoppingivande. När den tiden kommer är däremot mera osäkert. Det talas om att det redan efter årsskiftet kanske ska finnas ett godkänt vaccin och att vaccinering ska kunna starta. Om så är fallet borde väl ändå pandemin avklinga någorlunda snabbt. Den som lever får se.

Helt vid sidan om Corona så infaller vintersolståndet den 21 december i år. Det är årets kortaste dag, dvs den dag då det är ljust kortats tid på dygnet. Sedan vänder det och dagarna blir längre och längre. Mörkret viker. Det inger hopp på många sätt även om februari är en otroligt lång månad för att vara så kort. I år var den ju dessutom en dag längre eftersom det är skottår i år. Vi hade tack och lov två sköna veckor i Sydafrika – innan ”all hell brooke loose”.
Så blir det inte i år. Allt resande är pausat och med utökade restriktioner för Skåne är frågan om tänkta arrangemang som trots allt så sakteliga har kommit igång ska avbokas och vi återigen ska undvika all mänsklig kontakt utom den allra mest nödvändiga? Det är ett riktigt mörker.

Nu måste man repa mod och försöka vara uthållig till våren gör sin entré. På samma gång som man längtar dit vill man ju samtidigt ta tillvara varje dag och göra den meningsfull. Livet är alltför kort för att slösas bort på längtan till morgondagen.
Så nu under höst- och vintermörkret får man tända ljus, elda i öppna spisen, laga goda maträtter och njuta av umgänge med framförallt sin livspartner. Naturen finns ju också tillgänglig, inte minst om man som vi bor i en mindre ort med bara några minuter till vackra omgivningar. Det är välgörande för både kropp och själ.

Lova att du är rädd om dig själv och om andra!

/Bosse

Corona och framtiden

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Nu är det snart ett år sedan Corona-viruset visade sitt fula tryne första gången. Medvetenheten hos den svenska befolkningen blev väl egentligen inte riktigt tydlig förrän i början på mars månad när världen runt om oss började stänga ner.
Själv var jag tillsammans med min fru på resa i Sydafrika andra halvan av februari och där märkte vi inte mycket om ens något alls av den stundande pandemin. Om man följde svenska nyheter talades det visst det om Corona men i övrigt inte något speciellt.

Det blev andra tongångar när vi återvänt till Sverige. Då blev det uppenbart att det här inte var en vanlig influensaepidemi utan något som skulle komma att påverka våra liv i flera månader framåt. Ja, precis så gick tankarna, några månader framåt. Nu känns det mer som om denna pandemi kommer påverka oss för all framtid. Världen blir sig aldrig riktigt lik igen.
I vissa avseenden är det negativt, i andra fall kan det sannolikt komma något positivt ur detta. I vilket fall som blir det annorlunda än innan denna farsot drabbade oss. Vi har lärt oss bättre handhygien, det eviga kramandet av okända människor har upphört. Tyvärr blir det ju inte heller något kramande av de människor man verkligen vill krama. Men kanske kan det komma en tid framöver när man kan återuppta den vanan?
Antalet mänskliga kontakter har ju tyvärr minskat överlag. Sociala evenemang av olika slag ställs in och en del vänner och bekanta har försvunnit in i osynlighetens dimma. Det gör livet lite fattigare är jag rädd. Livet levs numera lite mer för dagen eftersom långsiktiga planer i stor utsträckning inte smids. Möjligheten till resor är begränsad men också reslusten är mindre eller obefintlig. På Facebook dyker minnen från tidigare år upp men de kommande åren kommer dessa minnen att vara lokaliserade till hemorten eller den nära omgivningen.

Nu är vi människor i de allra flesta fall ändå väldigt anpassningsbara. Det gäller att göra vardagen till fest som man brukar säga. Livsmedelshandeln har goda dagar när vi anstränger oss extra för att förgylla våra liv. Frågan är hur kommande storhelger kommer att te sig? Kommer julfirandet att ske i mindre enskilda sällskap och årets stora festkväll, nyårsafton? Blir det en liten intim familjetillställning? Det är nog så jag ser nyårsafton 2020 framför mig.
Det behöver i och för sig inte betyda att det blir sämre än andra nyårsaftnar med många vänner samlade och smokingen eller finkostymen avdammad. Men det blir lite annorlunda.

En annan fundering som i stort ligger helt utanför den egna kontrollen är hur det blir med världsekonomin, svensk ekonomi och samhällsutvecklingen i övrigt. Den svenska börsen föll som en sten i mars men har vid det här laget återhämtat sig. Samtidigt vet vi att det för många småföretag är fortsatt tufft. Eventföretag, artister och idrottsklubbar har det besvärligt och logiken i de restriktioner som är påbjudna är svår att förstå.
Privatekonomiskt påverkas vi såklart också. För vissa mer än för andra. Arbetslösheten stiger vilket för den drabbade kan vara en katastrof. Det innebär också en lägre köpkraft vilket i sin tur påverkar företagen, osv, osv. På det individuella planet har många ändrat sina köpvanor. Mer pengar läggs på livsmedel och byggvaru- och trädgårdshandel ser uppgångar medan resebranschen störtdyker liksom i många fall café- och restaurangnäringen.

Så frågan är då hur utvecklingen kommer att se ut när världen någon gång i framtiden blåser faran över? Jag vill tro att vi i någon mån återgår till gamla vanor t ex när det gäller resor. Inte minst det svenska folket vill gärna resa. Till varmare breddgrader för att fly undan den svenska vintern (och ibland den regniga sommaren) och till skidorter för att njuta av vintersport.
Men vi kommer sannolikt att ta med oss en högre grad av medvetenhet om vikten av hygien och kanske också att hålla avstånd till våra medmänniskor i högre grad. Kanske kommer vi att se fler munskydd också i vår del av världen i framtiden.
Våra styrande har i någon mån lärt sig att det måste finnas en beredskap för kriser. Den omedvetenhet som rått under de senaste decennierna har varit direkt skadlig. Frågan är hur länge det nyvaknade intresset för krisberedskap håller i sig? Man kan hoppas att lärdomarna gagnar oss väl för lång tid framöver.
Kanske kan de begränsningar vi alla mer eller mindre tvingats till också ge en del positiva effekter på jordens klimat. Minskad konsumtion och minskat slöseri med resurser ger rimligen klimatvinster. För oavsett vilken klimat- och miljöpolitik man förespråkar är väl de flesta av oss överens om att vi måste värna vår miljö.

Framtiden med Corona. Förhoppningsvis får vi bukt med pandemin inom en inte alltför lång framtid. Jag tror det krävs ett vaccin för att bromsa upp spridningen. Med oss tar vi en större medvetenhet. Inte minst i Sverige har vi insett att vi kan drabbas av kriser av svår art. En bredare krisberedskap gör oss också mera motståndskraftiga i vardagen. Vi har insett vår dödlighet och att vi är sårbara. Det tror jag är en nyttig erfarenhet även om många människor fått sätta livet till och ännu fler har drabbats av stort lidande.

Tvätta händerna, håll avstånd, hosta i armvecket och stanna hemma om du känner dig sjuk.

/Bosse

Än är det sommar

/ Bo J Carlsson / 2 kommentarer

Hej!

Gissar att vi förbrukat halva sommaren nu så här i andra halvan av juli. Ovanligt kall sommar sägs det och det är det lätt att hålla med om. Nu lär dock lite varmare väder vara på väg och det kan ju behövas detta märkliga år när vi ska stanna hemma och undvika så kallat icke nödvändiga resor.

För en knapp vecka sedan öppnade Danmark sina gränser för bl a skåningar men UD avråder fortfarande för resor dit. Det hindrade inte en strid ström av sörlänningar att genast bege sig över sundet för att njuta av danskt ”hygge” med tillhörande bier och smørrebrød.

Frihet är något vi svenskar är bortskämda med och när den nu varit begränsad och vi har mer eller mindre varit inspärrade i vårt eget land spills ingen tid på väntan när spärrarna rämnar.
Jag tillhör själv kategorien människor som tycker om att resa, se andra delar av världen och möta andra kulturer men i rådande läge har jag tagit ståndpunkten att det är bäst att avvakta till situationen kring Coronans smittspridning är stabil. Inga resor utomlands är alltså planerade inom överskådlig framtid. Någon dagstur inom landet har vi gjort i sommar och någon ytterligare är också planerad. Men den årliga resan till Medelhavet i september/oktober får vänta till nästa år – minst.  Vinterns flykt från regn, snö och kyla lär inte heller bli av om inte något radikalt händer när det gäller Coronan, ett verksamt vaccin t ex. Tror dock att det senare dröjer ytterligare.

Nej, detta märkliga år, 2020 präglas av stillsamt hemmaliv. Vår trädgård är en välsignelse. Här kan vi njuta i såväl vackert som mindre vackert väder. Plötsligt finns tid till små projekt som ytterligare höjer värdet av den lilla täppan. Småreparationer har blivit gjorda. Allt är trimmat till nära nog perfektion. En gammal belysningsanläggning har bytts ut mot nyare och bättre belysning. En del annan utrustning har också införskaffats. Vi har också hunnit med att rensa ut en hel del gammalt skräp som gömt sig i förrådet alldeles för länge. Nu väntar en del målningsarbete, bara det kan bli uppehållsväder. Det som populärt numera kallas hemester är snarare att betrakta som hemmajobb.

Men allt är inte trädgårdsarbete utan det har också funnits tid till ”trädgårdshygge”. Grillen har kommit till användning titt som ofta och vi har hittat ny matinspiration. Nya rätter har provats liksom nya leverantörer av goda råvaror. Nya smakupplevelser har förgyllt den socialt begränsade tillvaron. Det ska dock sägas att vi vid några tillfällen träffat såväl vänner som barn och barnbarn. Med lite sunt förnuft ser vi inga egentliga risker med detta. Det går bra att hålla avstånd och handhygien är ju heller inte svårt när man är i det egna hemmet. Numera har man ju dessutom handsprit i varje hörn, varje ficka och nära nog överallt.
Det mentala välbefinnandet ska inte underskattas och som sociala varelser är vi beroende av mänskliga kontakter. Det finns fler sjukor än COVID-19 man kan drabbas av.

Värre då när man tvingas besöka olika offentliga platser. I matbutiken är det uppenbart att många har svårt med avståndet. Koncentrationen tycks svika hos förvånansvärt många. Det gäller för övrigt inte bara i matbutiken utan överlag ute i samhället. Ett ganska effektivt sätt att påminna är att bära munskydd. Det skickar en tydlig signal till de flesta tycks det. Jag bär inte munskydd generellt men har vid något tillfälle gjort det i en butik och upplevde att folk i allmänhet undvek att komma nära.

I Sverige har ju informationen från myndigheterna när det gäller just munskydd varit tvetydig och oklar. Inledningsvis sa man att munskydd inte gjorde någon nytta. Min teori kring detta är att man visste att det helt enkelt inte fanns munskydd att tillgå för allmänheten, knappt för vårdpersonalen ens än gång. Att då säga att munskydd var ett skydd mot smittan skulle ge ett ramaskri i media såväl som hos allmänheten. Den kritiken ville FHM (Folkhälsomyndigheten) inte ha.

Det finns ett och annat att säga om hur den här pandemin har skötts i både stort och smått. Jag ska lämna det därhän i detta inlägg. Vi får väl se vad den kommission som fått uppdraget att utreda hanteringen av pandemin kommer fram till. Och efter deras betänkande finns det säkert anledning att ifrågasätta och kritisera såväl kommissionens tillsättning, sammansättning som innehållet i betänkandet.

”Coronaskägget” är kvar.

Nu hoppas jag i vilket fall att sommaren ska visa sig från sin bästa sida hela vägen fram till hösten. Det kan vi behöva inför den stundande vintern.

Var rädda om er och tänk på att om myndigheterna säger att det inte finns någon anledning till oro – det är då ni ska börja oroa er.

Bosse

En sommarfundering

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Hässleholm 8 juni i Coronans år 2020

Det var ett tag sedan sist. Tröttnade på att skriva om Corona och allt som följts i dess spår och med det rann all annan inspiration också ut i sanden. Det kliar dock lite i skrivfingrarna alltid så nu samlar jag mig och lämnar en fundering så här i början på denna besynnerliga sommar.

Vädret är som alltid – omväxlande. Det känns verkligen betryggande. Rätt som det regnar kommer det en skur som man brukar säga. Nationaldagen var inget undantag. Kallt som på julafton och en och annan störtskur uppblandad med hagel. Om vi har haft ett blekt firande av den svenska nationaldagen tidigare så blev det knappast bättre av detta förrädiska virus. Vi har sannerligen ett traumatiskt förhållande till det svenska och till vårt land, livrädda för att få en rasiststämpel på oss. Flaggan har kidnappats av extremhögern och har länge fått stå i skamvrån.
Om jag har få komplimanger att ge till sittande regering får jag ändå ge en eloge för att de numera bär just den svenska flaggan på rockslaget. Kanske kan det vara ett myrsteg mot att svensken känner stolthet över sitt ursprung, står upp för det svenska och våra värderingar.

Arkivbild: pixbay.com

Nämnde i föregående stycke rasism och det är nu två veckor sedan George Floyd på ett vedervärdigt sätt dödades av en polisman i Minneapolis, Minnesota, USA. Floyd hade ett hyfsat långt belastningsregister men det rättfärdigar inte hur han behandlades och förhoppningsvis straffas de skyldiga på ett rättvist sätt.
George Floyds död har gett genklang över hela världen med demonstrationer och upplopp. Också i Sverige har demonstationer förekommit. Att det förekommer strukturell rasism inte minst mot färgade behöver vi knappast tvista om. I USA är det uppenbart men det förekommer på de flesta plaster i världen i varierande omfattning. Så protester och avståndstagande är befogade. Dock kan man fråga sig om massdemonstrationer är rätt form i dagsläget.
Vill man spetsa till det lite kan man säga att det är en sorts kollektivt mordförsök på slumpvis utvalda offer. Med rådande pandemi och risken att bli smittad och sprida smittan vidare i sina personliga nätverk är sannolikheten stor att folksamlingar av det slag vi ser på nyhetssändningarna mer eller mindre garanterar att det kommer att ske i någon omfattning. Det är därför svårt att förstå att en manifestation för en för de allra flesta okänd person står över omtanken om den egna släkten och vännerna.

Till demonstrationerna kan läggas upplopp som drivs av olika anarkistiska bråkmakare som utan intresse i sakfrågan med liv och lust tar tillfället i akt och vandaliserar. Stenkastning mot blåljuspersonal, krossade skyltfönster och bilbränder är det som står på deras agenda. Som samhälle har vi små eller inga resurser att sätta emot, varken i det akuta skedet eller i en eventuell efterföljande rättsprocess. Det vet anarkisterna om och är inte sena att utnyttja det frikort vi gett dem.

På mikronivå pratade jag förra veckan med en polisman om trafiksituationen i vårt bostadsområde. Det är ett av Hässleholms äldsta villaområden och med en inte oansenlig trafikmängd till och från centrum ner mot Läredaskolan och vidare norrut mot Ljungdala. En hel del mopeder färdas här. Ofta i hastigheter långt över mopedfart och ofta med två eller fler passagerare och nästan undantagslöst utan den stipulerade hjälmen. Högerregeln i de korsningar som passeras i oförminskad fart är för fordonens förare uppenbarligen okänd. Men denna regel är förvisso okänd också hos många bilförare. Vid det fyrvägsstopp som finns på sträckan är det min gissning att inga mopeder stannar överhuvudtaget – jag har i alla fall aldrig sett någon göra det. En förvånande stor andel bilar struntar också i stopplikten. Förvisso har andelen analfabeter i landet ökat men att det skulle vara så många oroar.
Jodå, problemet är välkänt inom polisen men direktivet är att mopedister inte får jagas. Det är risken för omkullkörning eller annan trafikolycka som är skälet. Man värnar förövarens hälsa före lagens upprätthållande och allmänhetens väl och ve med andra ord. Ännu ett frikort som utdelats och utnyttjas flitigt av detta klientel.

Håll dig till höger Svensson (tolka det som du vill).

/Bosse

Vem ska betala?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Hela världen kämpar nu med Corona-utbrottet som tycks vara en nära nog övermäktig fiende. Hela länder är lamslagna och skräcken har slagit sina klor i människorna. Det är verkligen en nära nog surrealistisk situation med folktomma metropoler. Gator, restauranger, butiker och kollektiva färdmedel är tomma. Många människor vågar helt enkelt inte gå ut och vill inte ha kontakt med sina medmänniskor.
Det är ärligt talat inte så svårt att förstå. Enligt alla experter som hela tiden uttalar sig i media ska vi hålla social distans för att hindra smittspridning. Tillhör vi en riskgrupp ska vi isolera oss helt i vår bostad och undvika all mänsklig kontakt, ja fysisk då.
Att argumentera emot dessa direktiv låter sig så klart inte göras. Därtill har man inte kunskap.

Vad man däremot kan kosta på sig är att spekulera i konsekvenser av detta vad avser samhällets utveckling på det ekonomiska planet och kanske också lite funderingar kring sociala återverkningar.

Regeringen har enligt egen utsago satt in ”kraftfulla” åtgärdspaket för att rädda företag från konkurs. Det är en rad åtgärder i flera olika paket som knappast har undgått någon gissar jag.
Kommer detta då att rädda några företag? Alldeles säkert. Några kommer med nöd och näppe överleva, andra kommer kanske till och med att tjäna på möjligheten att få sänkta arbetsgivaravgifter och sätta över vinster i periodiseringsfond för framtida kvittning mot förluster t ex.
Men för många företag kommer det inte att räcka. Inte minst i tjänsteproducerande småföretag är det extra tufft. Intäkterna är noll eller nära noll medan fasta kostnader fortsätter att rulla in. Hyror ska betalas, löner likaså och en hel del annat. Även om man korttidspermitterar (kallas numera korttidsarbete) så ska halva lönekostnaden betalas. Och när får företaget tillbaka den del av lönekostnaden som staten erbjudit sig att betala. Hur långa handläggningstider blir det på Tillväxtverket som ska administrera det hela? Risken för likviditetskris är uppenbar.

Magdalena Andersson – finansminister.

Så slutsatsen blir att en hel del företag kommer att tvingas till konkurs eller likvidation. Det här är inte företag med komplicerade ägarkonstruktioner, koncerner, dotterbolag eller annat som kan användas för skatteplanering utan vanliga enkla småbolag och enskilda firmor med några få arbetstillfällen men som varje månad skickar in en stor del av sin omsättning i form av moms, arbetsgivaravgifter och preliminär skatt till Skatteverket – till statskassan. Ägarna har ingen reglerad arbetstid utan har under tio, tjugo eller trettio år jobbat långt mer än fyrtio timmar i veckan för att göra företaget bärkraftigt. Nu tar det slut och det beror inte på att man plötsligt börjat missköta sitt företag eller att de anställda är oskickliga. Kunderna har enkelt låst in sig och köper inget.

Nu till rubrikens fråga. När nu dessa företag har försvunnit och tagit arbetstillfällen med sig vem ska då skicka alla de skattemiljoner de här företagen normalt varje månad levererar? Det enkla svaret är såklart INGEN. Självfallet kommer några att starta om men det kostar som bekant en del att starta upp ett nytt företag så det kan ta tid att få lönsamhet, få råd att anställa, osv.
Jag undrar om regeringen överhuvudtaget gjort någon kalkyl på hur mycket skatteintäkterna de närmaste åren kommer att sjunka? Och med lägre skatteintäkter vad ska strykas i kommande budgetar. I Sverige är vi drygt fem miljoner förvärvsarbetare. Med stigande arbetslöshet blir det ännu färre som ska betala för ännu fler. Redan innan Corona hade vi uppenbarligen svårt att få resurser till bl a vård och omsorg, polis, försvar och skola. Vår civilförsvarsberedskap var nära nog obefintlig efter nedrustning på 1990-och 2000-talet. Det finns ingen överkapacitet.
Nu ska vi med öppna ögon sänka en ansenlig del av de företag som betalar för vår välfärd. Som den humanistiska stormakt vår regering definierar oss som har vi tagit på oss ett stort ansvar för människor som inte kan dra försorg om sig själv, ännu mindre kan bidra till det gemensamma och i många fall aldrig kommer att kunna göra det. Vem ska betala för dem? Och vem ska betala för min familj när företaget inte längre finns? Är det Volvo, Scania, SSAB eller är det Myntverket (finns det numera?)? Kanske kan bankerna ösa in de miljarder som småföretagen gjorde före Corona? Fast de får väl svårt nu med alla som går i personlig konkurs. Det blir många fastigheter på exekutiv auktion och kanske inte så många hugade spekulanter. Och bolånen är ju en kassako för bankerna än så länge men det blir kanske lite magrare framöver med kreditförluster.

De sociala aspekterna på denna värsta kris vi sett i modern tid är heller inte lätta att överblicka. Men jag är ganska säker på att i Coronans spår kommer social utslagning att öka. Brottsligheten kommer också att öka när människor inte längre hittar möjligheter att ens få mat för dagen och hopplösheten sprider sig i samhället. Många människor kommer se sina livsverk slås i spillror och vi vet från tidigare depressioner i historien att självmordstalen stiger. Familjetragedierna kommer att fylla TV-kanalernas livsstilsprogram för lång tid framöver. En föga uppbygglig underhållning.

Undrar om regeringen tänkt i tingens förlängning när man presenterat sina enligt min mening lama åtgärdspaket som riskerar att falla platt till marken inom en snar framtid om Corona fortsätter att hålla mänskligheten i ett fast grepp. Det här är inte en normal avmattning där företag som inte hängt med i utvecklingen, som inte längre är livskraftiga i kapitalismens namn förtjänar att försvinna från marknaden till förmån för nya innovationer, trender och nytänkande företagare. Det här är en händelse utom kontroll som slår lika hårt mot livskraftiga företag som hade levt vidare i högönsklig välmåga om det inte vore för Corona.
Man ska fråga sig om vi vill ha restauranger att besöka efter Corona. Vill vi ha kvar vår frisör och vill vi kunna köpa vårt favoritmärke i vår klädbutik? Om en eller ett par månader kan vi kanske inte det om inte företagen ges en rimlig chans att överleva detta elände vi lever i just nu. Har regeringen tänkt på det? Och har de tänkt på vilka sociala konsekvenser det får?

Gynna dina lokala butiker, restauranger, frisörer och andra småföretag så mycket du bara kan. Det kommer du tjäna på i det långa loppet.

/Bosse

Det går för sakta

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Hoppas ni alla mår bra och är rädda om er i dessa bistra coronatider.

Hässleholm 2020-03-25

Småföretagen skriker efter åtgärder som kan rädda företagen och arbetstillfällen. Men inget händer. Regeringen har fortfarande inte förstått att det inte handlar om månader, inte ens om veckor utan om dagar – ja, snart om timmar innan det är försent. I vissa fall har den kritiska punkten redan passerats. Ett antal företag har redan gått i konkurs och av dessa kommer vissa aldrig att komma tillbaka.

Vi lever helt enkelt i olika tempon, statsförvaltningen och det offentliga i allmänhet och småföretagen å andra sidan. I det lilla företaget finns inte tidsutrymme för långa omfattande utredningar och beredningar av vad det än handlar om. Man måste som företagsledare fatta omedelbara beslut och det måste bli så rätt det bara går från början. Det finns sällan möjlighet att göra om. Man kan inte kosta på sig att leva efter det gamla talesättet ”vi har inte tid att göra rätt men vi har tid att göra om”. Det skulle vara förödande. I dagsläget finns dock inte något beslutsunderlag, inga besked om eventuella åtgärder som skulle kunna rädda verksamheten. Då hamnar man till slut i ett läge då man måste utgå från ”better safe than sorry”. Dvs avveckla verksamheten innan det blir ännu värre. För det kan ju som bekant alltid bli värre.

Men vår regering tycks i dessa kristider tro att man kan famla sig fram i mörkret fast man borde veta var strömbrytaren till strålkastaren sitter. Personligen tror jag att bägge regeringspartier lever efter en socialdemokratisk dogm om att skatt är det allena saliggörande i varje given situation. Men alltför för tung skattebörda gör handlingsutrymmet för den enskilde snävt. Där är vi idag när många företag upplever vikande eller helt utebliven kundtillströmning. Inflödet av pengar understiger utflödet. Man har fasta kostnader som inte täcks helt enkelt och då står konkursen för dörren. Med de strikta regler för företagande som vi har i Sverige får man verkligen passa sig som småföretagare så man inte råkar riktigt illa ut med personlig konkurs och kanske livslång skuldsättning som följd.

I skrivande stund finns ännu inget konkret från regeringen om ytterligare åtgärder för de minsta företagen, de som inte kan låna pengar för sin överlevnad. Förslag i stil med det som Moderaterna presenterade häromdagen med bl a efterskänkta arbetsgivaravgifter tror jag inte kommer från regeringen till den kategorien av företag. Därvidlag är den socialdemokratiska dogmen om skatteuppbörd alltför djupt rotad.

Var försiktiga därute

/Bosse