Regeringsmosaiken

En slank hon hit, än slank hon det, än slank hon ner i diket.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag följer den pågående regeringsbildningen som nu i skrivande stund är inne på sin 66:e dag.
Jag frågar mig om det verkligen kan kallas en regeringsbildning? Vi fick en mandatfördelning som inte alls var tydlig för vem som var det självklara statsministervalet. I stället har vi hamnat i händerna på vad jag kallar ett ”kappvändarparti”, Centerpartiet som under Annie Lööfs ledning 2011 – 2023 drogs sig alltmer åt vänster och socialismen.

Nuvarande C-ledare, Elisabeth Thand-Ringqvist har med självklarhet Magdalena Andersson (S) som sin favorit till statsministerposten. Mantrat inom C har varit ”den breda mitten” ett fenomen som inte existerar. Man kan tycka att ett parti som säger sig vara borgerligt och värna företagande i alla dess former skulle se mer till höger istället för att i vad bara kan betraktas som enfald tro att socialister skulle dela synen på företagande. För att inte tala om Vänsterpartiet (med djupa rötter i kommunismen).

Motsättningarna i en konstellation med S, C, V och Mp är tydliga.
Såväl V som Mp kräver ministerposter. C har en tydlig röd linje mot V i regeringen men är okej med Mp i regeringen. Mp har ju en tydlig klimatinriktning och motsätter sig t ex utbyggnad av kärnkraft vilket ju är i linje med C men krockar med S. Den logiska kullerbyttan hos Mp med avveckling av fossila drivmedel och annan fossil kraft blir svår att få ihop med ökat behov av el utan kärnkraft. De flesta av oss är väl medvetna om att solen inte alltid skiner och inte minst på vintern är det vindstilla.
Mp vill också ha ökad invandring. Oklart för mig med vilka motiv. Samtidigt vill S ha en fortsatt stram invandring efter de senaste dryga tio årens stora invandring med efterföljande problem som följd. Något som torde vara uppenbart för de allra flesta.
Det finns ytterligare politiska agendor som skiljer sig väsentligt mellan dessa fyra sk. rödgröna partier. Vänsterpartiet t ex vill ha en miljardärsskatt. Något som förmodligen skulle minska statens skatteintäkter när resursstarka personer flyttar sina intressen utomlands, mao inte så företagarvänligt. Det står i motsatsförhållande till C:s intressen. Det har också talats om att ta bort karensdagen i sjukförsäkringen, inte heller det särskilt företagarvänligt och förmodligen inte så bra för produktiviteten och därmed inte heller för statskassan.
Ja, listan kan göras lång men det kan kanske räcka här. De ”fyras gäng”, S, C, V och Mp är alltså en brokig skara utan synbar synkronisering och frågan är om det blir något gjort överhuvudtaget de kommande fyra åren om dessa i vilken sammansättning det än kan bli intar Rosenbad?

Som alla ni som läser detta förstår är jag för ett fortsatt borgerligt styre av Sverige. Enligt mig har vi gått från klarhet till klarhet i allt väsentligt de senaste fyra åren. Det man kan önska sig mer snarast är att den fullständigt galna prissättningen av el för vanligt folk och våra företag i södra Sverige rättas till. Här måste något ske snarast, dock senast igår (om jag får raljera lite). Oavsett detta ser jag helst att den kommande regeringen kan bildas utan C som jag anser skulle utgöra en bromskloss i det fortsatta viktiga arbetet med att få landet på rätt kurs efter den förra S-regeringens förödande åtta år. Därför hoppas jag på ett extraval där M, KD, L och SD kan bilda en egen majoritet. Centerpartiet med ”prinsessan” Elisabeth kan i ensamt majestät utgöra mitten i politiken utan något som helst inflytande.

Bosse