Resan har börjat

Hej!

Har väl hunnit med en sisådär hundra mil på Road Kingen. Har ju varit fint väder så egentligen hade det kunnat bli så mycket mer. Men det är alltid något annat som kräver uppmärksamhet och tid och då får motorcykelåkandet stå tillbaka – tyvärr!

Idag har jag i alla fall skruvat av de hiskeliga passagerarfotplattorna och monterat dit betydligt smäckrare fotpinnar i krom med en ”Bar & Shield-logga” i gummit. Blev mycket snyggare och dessutom slipper man klämma sig och få blåmärken på vaderna.
Så nu har resan börjat för att göra hojen lite mer personlig. Det kommer mest att bli lite små detaljer som ska fixas till att börja med. En del fula hål ska täckas, likaså fula skruv/bulthuvuden, osv. På lite längre sikt vet jag inte ännu vilken väg jag ska välja. Får återkomma om det.

Lite snyggare med krom.

Lite snyggare med krom.

Idag hade jag egentligen planerat att köra till Tydingesjön och delta i en kortege in till Hässleholm till förmån för Prostatacancerförbundet. Blev inte så av olika skäl. Är dessutom inte så glad att köra i korteger numera. Långsamt och ryckigt och man vet inte riktigt vem man har framför och bakom sig. Är inte riktigt den typ av körning jag gillar men det hade ju föralldel varit för en god sak. Men som sagt…
Så dagens totala körsträcka blev väl ungefär 2,5 meter (!), dvs ut från garaget och in i carporten. Där vidtog demontering av originalfotplattorna och montering av de nya fotpinnarna. Ett enkelt jobb om man har de rätta vertygen, dvs insexor med tum-mått. De där jänkarna ni vet.

Hoppas på fortsatt fint mc-väder!

Bosse

Nu är hon hemma

Hej!

Jaha, nu står hon där. Efter en riktigt tråkig april sett ur väderperspektiv hämtade jag hem nya hojen den 4 maj. Så, som sagt, nu står hon där. Om man nu kan kalla en Harley-Davidson Road King för en hon? Borde väl rimligen vara en han. Fast i dessa tider kan man inte så säkert veta, kanske är det en hen eller någon annan könsdefinition. Möjligen är det en den – en tingest utan särskilt genus. Strunt samma, det är en motorcykel med två hjul, en motor, ett styre och en bensintank.

Tanklogga_2

Jag har kört den från återförsäljaren, Probike i Helsingborg och hem till Hässleholm. Och i skrivande stund har jag inte hunnit med någon mer tur. Första intrycket är att den (han, hon) kommer att passa mig väl så bra som min förra hoj, en Street Glide – 10. Road King är något högre och det stör mig inte. Det finns ingen kåpa utan en ruta i stället. Bättre tycker jag för det ger mig inga problem med turbulens i hjälmen som jag brottades med hela tiden på Street Glide.
Det finns heller ingen radio och det är lika bra det för jag lyssnar aldrig på radio när jag kör motorcykel. I stället för sex instrumentklockor så finns det en stor hastighetsmätare på tanken och nedanför den en rad med indikatorlampor för neutralläge, körriktningsvisare och oljevarning. Inte optimalt eftersom man måste flytta blicken ganska långt ner för att se allt detta. I hastighetsmätaren finns dessutom ett litet fönster där man med hjälp av en knapp vid vänster handtag kan välja kilometer- och trippmätare, växelindikator kombinerat med varvtal eller räckvidd med aktuell bränslemängd. Dessutom klocka. Allt man behöver med andra ord och lite till.

Tankpanel

Road King är ”bestyckad” med en 103 cubic inches (1690 kubikcentimeter) stor 45-graders V2-motor med sex växlar framåt. Effekten är i originalutförande 91 hk (67 kW). Motorcykeln väger 369 kg med oljor och nästan (90 %) full tank. Förarens vikt, passagerare och packning tillkommer. Max får ekipaget väga 617 kg (totalvikt) så det är ingen liten ”klump” som kommer åkande om det är fullastat.
Trots vikten känns inte Road King särskilt klumpig eller svårmanövrerad. Det beror så klart på balans och tyngdpunkt. Låg tyngdpunkt och en välbalanserad cykel gör den lätt att hantera.
Som alltid med Harley gör man vissa grundläggande justeringar redan från början. Det innebär att man byter ljuddämpare eller avgassystem, sätter på en ny luftrenare som släpper in mer luft till  motorn och ”mappar om” insprutningen (på äldre förgasarmodeller justerade man förgasaren). Med detta klart går maskinen som den ska och får också det rätta ”Harley-ljudet”.

Road_K_3

Sedan återstår bara att göra sin motorcykel lite mera personlig genom att byta ut delar, lägga till eller dra ifrån annat eller helt bygga om maskinen. Möjligheterna är oändliga och det är upp till var och en att välja stil och omfattning efter tycke och smak – och den egna plånboken.

Kör du motorcykel, kör försiktigt! Kör du bil, se dig för och var rädd om oss som kör mc!

Bosse

Lång väntan

Hej!

Vintermånaderna tycks bli längre för varje år som går. Det tycker jag är lite märkligt med tanke på att tiden går allt fortare ju äldre man blir. Den här vintern är alls inte slut trots att vi skriver den 1 mars idag. Våren känns avlägsen minst sagt. Mer snö är utlovad av någon TV-meteorolog i ett morgonprogram.

Ett vårtecken är dock att motorcykelmässorna har kommit och faktiskt också gått. Nu har lusten till motorcykelkörning vaknat på allvar. Återstår att invänta varmare väder, mindre grus på vägarna (om det finns resurser att sopa efter vinterns halka) och gärna lite lagning av alla potthål, vissa meterstora och skrämmande djupa.
Förra säsongen bestod min motorcykelkörning av två provkörningar. Min 2010 års Harley-Davidson Street Glide såldes till en tekniker på F 17 året innan så 2015 var det första året sedan 1995 som jag inte hade motordriven tvåhjuling i min ägo. Kändes verkligen inte som jag gjort ett klokt val när jag bestämde mig för att inte ha mc längre. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

Så någon gång i november (tror jag att det var) bestämde jag mig för att jag nog skulle köra motorcykel ett tag till. Man lever ju bara en gång – sägs det.
Har väl egentligen inte haft några funderingar kring vilket märke jag ska välja. Harley-Davidson är något av en passion även om det finns andra motorcyklar som också fascinerar. Triumph, Ducati och Moto Guzzi är ett par exempel. Dock är Harley nummer ett.

En kaxig Moto Guzzi. Ser riktigt spännande ut och ska provköras till våren.

En kaxig Moto Guzzi. Ser riktigt spännande ut och ska provköras till våren.

Så frågan är då vilken Harley-modell det skulle bli? Mina tankar kring detta har jag berättat om i en tidigare blogg (25 oktober 2015). Valet föll alltså på en Road King ur familjen Touring. Mina förhoppningar på Road Kingen är att jag ska slippa turbulensen som var ett bekymmer på förra hojen, Street Gliden, men aldrig något problem på min Heritage Softail Classic. Möjligen måste jag lägga till vindavvisare på gaffelbenen och en sk. ”baffle” under styrhuvudet men det återstår att se när jag väl kan ge mig ut på vägarna.

"This is the machine!"

”This is the machine!”

Road King har inte heller någon radio, en finess jag aldrig använde på Street Glide. Det är inte så jag njuter av motorcykelkörning så någon radio kommer jag inte att sakna. I de nya modellerna i Touring-familjen finns också navigator (möjligen som tillval?) med Road King har ingen skärm utan bara en enkel instrumentering bestående av en hastighetsmätare och några indikatorlampor. Därför planerar jag att fixa en hållare för Iphone och använda en app när behovet av navigator dyker upp. Jag tänker använda appen Sygic GPS som inte behöver någon anslutning till internet för att fungera.

Road Kingen har fått nya ljuddämpare, öppnare luftrenare och anpassad insprutning. En standardåtgärd på de flesta Harleys som säljs i Sverige. Funderar lite på fortsatt modifiering av motorn, exakt vad vet jag inte i dagsläget. Harley-Davidson har motorprogram i flera steg för att få motorkaraktären som man vill ha den för den körstil man själv har.
Ett par nya handtag har också monterats hittills. Vad som ska följa i ”kosmetika” återstår att se. Det är lättare att se när man har maskinen framför sig och kan granska detaljerna närmare. Det här är ju också en del av glädjen med att äga en Harley – man kan alltid ändra på något, lägga till något eller ta bort något.

Så nu återstår väntan. Väntan på varmare väder, rena vägar och gärna lite sol. Tiden går sakta och samtidigt så oerhört fort.

Ride hard!

Bosse

Kungen på vägen!

Hej!

Vår monark, Carl IV Gustaf, är ju känd för sitt motorintresse och omskrivs ibland efter någon fartfylld resa med någon av sina bilar. Namn som Ferrari figurerar i pressen då och då i dessa sammanhang. Om majestätet äger någon Harley-Davidson känner jag dock inte till. Skulle i och för sig inte förvåna mig men om det nu skulle vara så har kungen setts köra någon? Om så har varit fallet (är fallet) undrar jag vilken modell det kan vara. Rimligen kan man tycka att det borde vara en Harley-Davidson Road King – vad annars?

Själv har jag haft förmånen att träffa vår kung vid två tillfällen, en gång i tjänsten under min tid i Flygvapnet då vi hade tillfälle att språka om svenskt luftförsvar och sedan många år senare då kungen besökte Hässleholm och jag fick bevista den lunch som kommunen ordnade för kungaparet med entourage. Blev inte så mycket snackat då men maten var god.

Kungen o jag

Kungen och jag själv under en luftförsvarsövning i slutet på 80-talet. Foto: F10

Var vill jag komma med detta då? Jo, nu har jag skaffat en egen vägarnas kung – en Harley-Davidson Road King. Frågan infinner sig då om jag blir en konkurrent till Carl IV? Eller blir det en dörröppnare när (och om) jag ”springer på” vår kung nästa gång? Kanske kan vi ta en pilsner och snacka hojar i allmänhet och Harleys i synnerhet? Kanske kan vi utbyta erfarenheter om Road Kingens för- och nackdelar (om det finns några nackdelar?)? Kanske kan vi köra ikapp? Fast det blir ju orättvist. Skulle vi (Gud förbjude) överskrida hastighetsbestämmelserna och bli påkomna av lagens långa arm så går ju den kungliga högheten fri medan jag, ofrälse som jag är, får stå mitt kast. Jag får dryga böter och indraget körkort om farten blivit alltför hög medan landets statschef får ära och berömmelse i Expressen, Aftonbladet och Svensk Damtidning. Visst är väl det orättvist? Jag får köra väldigt fort, överskrida någon vit linje (hemska tanke) och sannolikt räcka finger till konstapeln i fråga för att ens hamna i Norra Skåne.
Nej, det är nog bäst att köra i ensamt majestät – om uttrycket tillåts! Man vill ju inte dra kungahuset i smutsen och sig själv inför skranket.

En Road King som väntar på våren.

En Road King som väntar på våren.

Nu går vi ju dessutom mot vinter och när snö och halka infinner sig lär ju en tvåhjuling inte vara det bästa fortskaffningsmedlet på isiga vägar. Road King får stå inne i värmen i väntan på våren. Då blir det dags att åter ge sig ut och brottas med halvblinda bilister som far till höger och vänster. Idag säljs ju de flesta bilar med körriktningsvisare och backspeglar som tillbehör – och de flesta tycks inte ha kryssat i de rutorna i utrustningslistan. Det gör motorcykelkörning extra spännande.

Undersåte och ”King of the Road”

Bosse

Funderar på en ny Harley

Hej!

Sålde som en del av er vet min Harley förra våren. Det var lite oklokt eftersom jag nu saknar en motorcykel. Om jag behållt min första Harley, en Heritage Softail Classic från 1998 så hade det varit det bästa alternativet egentligen. Visst, det har hänt mycket med Harleys maskiner sedan 98. Numera är det bränsleinsprutning, motorerna är större och det finns låsningsfria bromsar. Dessutom är alla chassin förbättrade. Samtidigt har den där känslan som alltid fanns i Heritagen försvunnit. Det är lite bättre, lite mer harmoniskt, lite mer BMW helt enkelt. Inte lika mycket Harley-vibbar längre.

Heritage Softail Classic

HD Heritage Softail Classic årsmodell 1998

Har nyligen provkört några av de nya modellerna. Började med en maskin ur Touring-familjen, nämligen Road Glide i uppdaterad version. Road Glide säljs för första gången i Sverige. En del tycker att den är gräsligt ful med sin chassimonterade jättelika kåpa. Lite ”Gold Wing-varning” faktiskt men jag tycker den är fulsnygg och inte så lite kaxig. Trots sin storlek är den lättkörd, har bra knuff i motorn som är 103 cubic inches (1688 kubik) och sex växlar.
Nästa modell för provkörning blev just en Heritage Softail Classic, en nyare variant av min första Harley-modell. Efter tvåhundra meter kommer jag till en rondell (cirkulationsplats) och svänger vänster i den. Tyckte jag höll låg fart, det är ju en

Harley-Davidson Street Glide årsmodell 2010

Harley-Davidson Street Glide årsmodell 2010

lånemaskin så man tar det försiktigt. Likafullt tar fotplattorna i asfalten. Jag skickar en kaskad av gnistor bakom hojen. I sadeln är det odramatiskt, jag har gjort det hur många gånger som helst så det är bara att räta upp lite och åka ur rondellen. Får ta det lite lugnare. Heritagen har samma motor som Road Glide, 103 cubic inches (1688 kubik). Den gamla 98:an var på 1340 kubik (80 cc).
Min senaste Harley, en Street Glide från 2010 hade i princip samma chassi som Road Gliden och tål mer nerläggning. Heritagen är lägre och svänger sämre. Det gäller uppenbart fortfarande.

16-hd-road-glide_72

Road Glide 2016 års modell (Foto: HD)

Rimligen borde då Road Gliden vara att föredra om ny hoj ska införskaffas, eller en ny Street Glide igen? Ska jag vara helt ärlig kom jag aldrig riktigt överens med Street Glidens ruta. Som jag skrivit om här på bloggen tidigare byttes det till flera olika rutor med tvivelaktigt resultat varje gång. Tror jag spenderade närmare åttatusen kronor innan det blev någorlunda. Så Street Glide går bort. Har ju dessutom haft en redan.
Ok, Road Glide alltså. Nej, tror inte det. På den där jättekåpan sitter en liten ruta, ungefär som på Street Glide. Vid min provkörning blev det samma tokiga turbulens i hjälmen som jag hade på förra hojen så fort jag nådde motorvägsfart (eller strax över!). Alltså ska den rutan också bytas. Dessutom finns det radio, navigator och en hel uppsättning mätare. Jag behöver inget av det. Lyssnade aldrig på Street Glidens radio. Är inte min körstil. Sitter hellre ”inne i min hjälm” med mina egna tankar när jag kör mc.

Tillbaka till Heritage då? Nja, den har sin charm – absolut. Men ”been there, done that” så jag spetsar på en Road King. 2016 års modell finns nu med hårda väskor som det var när modellen först introducerades. Den har Touring-chassit med den körbarhet som det innebär och så har den ingen kåpa utan liknande ruta som Heritage, dessutom numera enkelt avtagbar. De bästa av två världar så att säga. Radio finns inte och man får nöja sig med en hastighetsmätare. Och något annat behövs ju egentligen inte. Bara att åka för allt vad tygen håller.

Road King 2016 års modell

Road King 2016 års modell (Foto: HD)

Jo, det så klart! Man måste byta ljuddämpare och släppa in mer luft och så mappar man om insprutningen så att allt lirar (som Jerry W skulle uttryckt det) ihop. Lägg på tio tusenlappar på prislappen. Det är smällar man får ta! Harley-Davidson ger varje år ut en tillbehörskatalog tjock som en klassisk telefonkatalog (för dem av er som sett en sådan) och ur den kan man göra ett litet urval av tillbehör och vips är ögonstenen en halv gång till så dyr som originalet. Nu är mitt sug inte lika stort som det var för femton år sedan. Jag nöjer mig med ett par bra handtag utöver ”luft & buller” (se ovan) och sedan är jag klar för ”the open road”.

Ride hard!

Bosse

Biltokiga PM-kamrater

Hej!

Det var ett tag sedan jag skrev något på denna sida. Efter Indienresan i januari har inspirationen inte visat sig än i år. Under den gångna helgen har jag dock deltagit i ett årligt event (andra gången vi gör detta så än är det väl inte riktigt en tradition). Och nu har jag återfått lusten att berätta lite igen.

Efter aktiva år i Round Table kommer man obevekligen till den oundvikliga 40-årsdagen vilket är lika med att man inte längre är behörig att vara medlem i detta illustra sällskap. Denna regel innebär att klubben ständigt föryngras och hålls levande. Men kamratskap upphör ju inte bara för att man uppnår en viss ålder. Riktig kamratskap består och tål dessutom en del törnar. Därför är det vanligt för att inte säga regel att Round Table-medlemmar som fallit för åldersstrecket bildar sk. Past Member-klubbar, ofta kallade PM-klubbar.
Just en sådan är jag sedan numera många år tillbaka med i. PM Quattro kallar vi oss för eftersom vi är den fjärde PM-klubben som bildats i Hässleholm. Vi är numera åtta medlemmar och träffas ungefär lika många gånger per år, åtta alltså.

Lotus Super Seven inspekteras av dagens "petrol heads"

Lotus Super Seven inspekteras av dagens ”petrol heads”

Denna lördag samlades vi i Höllviken med avsikt att inspektera, diskutera, kontrollera och köra med våra bilar. Ja, vi hade inte mönstrat in några familjebilar utan de av oss som har glädjen att äga en lite annorlunda bil, ett fritidsfordon, en sportbil eller liknande stod för fordonsuppställningen. Sålunda kunde vi ställa upp med en Ferrari F430 (Rolf), en Opel GT (Kenneth), en Lotus Super Seven (Krister från PM 3), en Mercedes SLK230 (Per, inbjuden gäst) och så min egen Mercedes SL350.
Det innebar att vi var två personer i varje bil som samtliga är två-sitsiga.

Dagen inleddes hemma hos Rolf i hans sommarhus i Höllviken. Tre mackor, en med ål, en med dansk leverpastej och en med ost förfärdigade på det mest konstfulla sätt bjöds för att energin skulle räcka till för dagens utflykt. Mumsigt värre. Dock finns ingen bild på mästerverken eftersom jag bestämt att inga matpornografiska bilder ska förekomma i denna text.

Erfarenhetsutbyte i Skåre hamn.

Erfarenhetsutbyte i Skåre hamn.

Efter noggrann inspektion av dagens mest spektakulära fordon, nämligen Lotusen, begav vi oss i karavan mot sydkusten. Första stopp blev Skåre hamn, en liten fiskehamn strax utanför Trelleborg. Denna förmiddag var fortfarande lite grådaskig och på vägen ner från Hässleholm hade det kommit en rejäl regnskur. Nu var det fortfarande blött och en aning svalt. Solen hade ännu inte orkat bryta igenom det gråa molntäcket. Vi dristade oss dock till en kort promenad i hamnen. Med sträckta ben intog vi åter våra bilar. Passagerare och förare bytte plats och/eller fordon och vi begav oss mot nästa mål på resan, Smygehuk.

Dagens absoluta hastighetsrekord slogs av fd. rallyföraren och fartdåren Bojje som trots sitt stora bilintresse rattade en Ferrari för första gången i sitt liv. Min diskretion förbjuder mig att här återge vilken hastighet som uppnåddes på vägen mot Smygehuk men det gick hyfsat fort skulle man kunna säga.
Vi andra något mer måttfulla fartdårar nådde Smygehuk något senare bara för att finna Bojje nonchalant lutat mot Ferrarin med ett belåtet flin på läpparna.

Smygehuk är Sveriges och den skandinaviska halvöns sydligaste udde. Här i hamnen serveras diverse läckerheter från havet och eftersom vädret nu börjat likna sommar igen slog vi oss ner på uteserveringen med våra valda lunchanrättningar. Ål, stekt sill, räkmackor och annat gott från havet intogs av kamraterna och mig själv. Mat varannan timme gäller högt upp i åldrarna och vi är ju för övrigt unga i sinnet. Kamratlig samvaro vidtog innan vi åter begav oss mot nästa etappmål. Återigen med förar- och passagerarbyte.

Dagens utflyktsdeltagare (undertecknad saknas) vid Näsbyholmssjön.

Dagens utflyktsdeltagare (undertecknad saknas) vid Näsbyholmssjön.

Via Skateholm tog vi till vänster och körde till Näsbyholmssjön. Man slås av hur vackert Skåne är. Så här års är grönskan prunkande, fälten står rågblonda och sikten över det skånska landskapet är vidunderlig. Sittande i en öppen bil kan man förnimma dofter och upplever naturen på ett närmare sätt.
Näsbyholmsjön har ett rikt fågelliv och återskapades 2004 efter att varit nästan helt torrlagd sedan 1860-talet. Idag mäter sjön ca 45 hektar vilket är en tiondel av dess ursprungliga utbredning. Här blev möjlighet till fotografering och en och annan kamrat tvingades också lätta på trycket vilket dock ej finns förevigat på bild.

Vacker uppställning. Fr vänster Ferrari F430, Mercedes SLK230, Opel GT, Mercedes SL350, Lotus Super Seven. Brodda Stuteri.

Vacker uppställning.
Fr vänster Ferrari F430, Mercedes SLK230, Opel GT, Mercedes SL350, Lotus Super Seven.
Brodda Stuteri.

Nu gick resan vidare till Brodda stuteri. Här såg en gång i tiden travhästen Chicco Brodde dagens ljus och blev sedermera en kär ägodel till flera av PM-kamraterna. Den gode (eller ska jag säga goda) Chicco gjorde ett par framträdanden på Jägersro och imponerade på – ingen! Om minnet inte sviker mig hade kusen stora svårigheter att ens inordna sig så pass att han kunde springa i rätt riktning. Detta i sin tur skapade total kalabalik och alla inblandade fann för gott att låta Chicco fortsätta sin unga karriär i livsmedelsindustrin. Illvilliga tungor vill hävda att detta var upprinnelsen till hästkött i lasagnen. Själv står jag neutral i frågan.
Numera har dock de fullblod som huserar på den vackra gården mera hyfs än Chicco, salig i åminnelse. Ett flertal framgångsrika travhästar har inneburit att verksamheten numera är framgångsrik och stabil. Vid dagens besök var det dock ingen av PM-bröderna som var villig att öppna plånboken för en ny satsning på travandets äventyr. Börje såg emellertid lite sugen ut.
Efter ny fotografering i denna vackra miljö började det suga i kaffetarmen och efter en kort förflyttning befann vi oss på Svaneholms slott. Parkering skedde på en allmän parkering intill slottet. Inte riktigt vad som anstår en dylik fordonsflotta.
Här tar vi endast en slät kopp kaffe tyckte Rolf men vi var minst tre olydiga typer som helt självsvåldigt snaskade i oss var sin skiva rulltårta. Lite fjolligt tyckte någon.

På slottet var det denna dag ett bröllop i antågande. Brudparet dök upp i en påver Kia på den lika påvra parkeringsplatsen och hade den dåliga smaken att parkera alldeles i närheten av våra vackra bilar. Nåja, brudparet såg ju både eleganta ut och i alla fall hon var ju vacker att skåda. Till yttermera visso visade det sig att brudgummen var en gammal supkompis till Kenneth från Käftis (Tandläkarhögskolan) som skulle gifta sig med tandsköterskan (kärlek på lasarett, typ). Kenneth visste berätta om både det ena och det andra om denna brudgum men inte heller detta låter sig återges i detta forum.

Nu skulle återtåget anträdas. Plötsligt fick nästan alla ”eld i röven” och for iväg som skållade råttor. Förmodar att det var groggarnas glada tid som lockade. Hörde lite surr om Gin & Tonic under kaffestunden på slottet.

Lite stökigt blir det i den trånga cockpiten i Lotus Super Seven. Bojje kämpar med säkerhetsbälten - eller är det med magen?

Lite stökigt blir det i den trånga cockpiten i Lotus Super Seven. Bojje kämpar med säkerhetsbälten – eller är det med magen?

Dock kunde jag konstatera att rallykungen Bojje hade uppenbara problem att få på sig selen i Lotusen och kom därmed hopplöst på efterkälken och syntes inte i backspegeln trots min inledande krypkörning. I höjd med Sturup var dock mitt tålamod slut och jag låt min ädla ”springare” lufta sig lite och släppa loss helt andra krafter än den tidigare omtalade Chicco. Min springare hade dessutom den goda uppfostran som gör att den rör sig i den riktning dess förare bestämmer. Även i detta fall är det en väl förborgad hemlighet i vilken fart vi begav mot Höllviken.

Lite bilfakta:

Ferrari F430 Scuderia
Motor: Längsmonterad V8, 510 hk
Acc: 0 – 100, ca 3,6 sek
Toppfart: 320 km/tim
Årsmodell: 2004

Lotus Super Seven
Motor: Trimmad Fordmotor
Årsmodell: 1967
Modellen presenterades första gången 1957 och karakteriseras av låg vikt och god väghållning.

Mercedes SL350
Motor: 3,5 liter V6, 316 hk
Acc: 0 – 100, ca 6,2 sek
Toppfart: 250 km/tim (begr)
Årsmodell: 2009

Mercedes SLK230
Motor: 2,3 liter 4-cyl, 193 hk
Acc: 0 – 100, ca 8,0 sek
Toppfart: 240 km/tim
Årsmodell: 1997

Opel GT
Motor: 2 liter 4-cyl turbo, 264 hk
Acc: 0 – 100, ca 5,7 sek
Toppfart: 229 km/tim
Årsmodell: ?

Ferrarin är en täckt modell som ersatte 360-modellen 2004.
Lotus Super Seven är en klassiker som helt saknar tak.
Mercedes SL har genomgått flera sk. facelift sedan den moderna versionen först kom 2001. Förlagan heter 190SL och den lanserades 1955. Den betraktas numera som en klassiker. Bilen har sk. ”plåtcab”.
Mercedes SLK var först med den sk. ”plåtcabben” (finns någon amerikansk bil från 50-talet som har en plåtkonstruktion som kunde fällas ner i bagaget).
Efter att inte ha tillverkats under trettio år tog Opel åter upp namnet när den nya Opel GT visades. Bilen tillverkas i USA och har tygtak.
Alla bilar i vår lilla uppställning är olika, spännande och roliga att köra. Ferrarin har outstanding prestanda, min Mercedes SL förmodligen den högsta komforten medan Kenneths Opel är en liten tuffing, lite kantig med manuell växellåda och handmanövrerat tygtak. Mercedes SLK är en mindre variant av SL, lite enklare och kanske också lite mer sportig än SL som rimligen betecknas Gran Turismo (GT).

Allt ter sig glasklart framåt kvällen.

Allt ter sig glasklart framåt kvällen.

Åter i Höllviken samlas vi åter hos Rolf som bjuder på mousserande vin (nu ska det inte köras mer bil) av märket Ferrari. Det är för övrigt ett vin som kan rekommenderas, mycket prisvärt.
Vi blir därefter hämtade av taxi och körda till Skanörs Gästis där vi avnjuter en delikat middag som inleds med en sallad bestående av gulbeta, rödbeta och polkabeta. I salladen som dessutom innehåller färskost och grönsallad finns också fläsk. Det hela blir en läcker kombination. Förrätten följs av en fjällröding av bästa kvalité som serveras med blomkålskräm. Vi avslutar med en annorlunda marängsviss serverad i syltburk. Rosévin till förrätten, Chablis till huvudrätten och en halvmousserande Asti till desserten. En perfekt middag för motorburen ungdom, jag menar motorburna gentlemen.

Ett glas Ferrari - vad passar bättre en sådan här dag?

Ett glas Ferrari – vad passar bättre en sådan här dag?

Vi återvänder till Ferrari-ägarens boning. Där dricker vi kaffe med tillbehör och avslutar kvällens prat om bilar och livets andra glädjeämnen.

En härlig dag i goda vänners lag. Sista ”motorupplevelsen” denna kväll blir när Kenneth, Per och jag cyklar tillbaka till vårt natthärbärge, jag på elcykel – svisch!

Med bensin i ådrorna!

Bosse

Fiat, Fiat, Ferrari

Hej!

Vi är ett gäng gamla Round Table-vänner som träffas ungefär en gång i månaden. Vi har alla sedan länge fallit för åldersstrecket. Hurdå, undrar ni? Jo, Round Table är en organisation som finns på många platser runtom i världen. I Sverige finns ett otal klubbar på lika många orter. Man får vara med om man är mellan 22 och 40 år och är man. Jag tänker inte ens försöka motivera varför det bara är män som får vara med. End of discussion!
Så vid 40 åker man helt enkelt ut – och det är bra. På så sätt föryngras klubben kontinuerligt. Vi ”gamlingar” bildar dock ofta sk. PM-klubbar, dvs Past Member. Ibland kallas det ”Old Tigers” men ”mitt” gäng har valt att kort och gott säga PM. Vi är den fjärde klubben i Hässleholm, fjärde generationen så att säga. Det finns äldre PM-klubbar och det finns yngre.
Vi är åtta gubbar, fast vi säger grabbar. Två kamrater har lämnat detta jordelivet och en har flyttat och ingen av dessa tre är därför inte längre med.

Vi turas om att arrangera våra möten. I sann anda från Round Table-tiden har vi fortsatt med ”hemma-hos-möten”. Det innebär att vi träffas i våra respektive bostäder och äter en god middag. Ofta har värden också ordnat ett program, en föreläsare, ett företagsbesök eller någon annan aktivitet. Vi har bara så trevligt på våra möten och har vid det här laget hängt ihop i trettiotalet år. Det har på senare tid inneburit att den som står för värdskapet har börjat söka nya vägar, var och en på sitt sätt och efter förmåga. Man kan ju förnya sig även om vi blivit för gamla för RT (Round Table).
Så inför förra mötet kom vi överens om att samlas hos kamraten Rolf i Höllviken, ta med våra respektive fordon som kunde vara av intresse. Följaktligen kunde vi till detta möte som ägde rum på Nationaldagen mönstra en Bentley Continental, en Ferrari 430, en Opel GT och min egen Mercedes-Benz SL350. Dessutom två vintage motorcyklar av modell Honda CB750.

F430

PM på biltur. Ferrari 430, Opel GT, Mercedes-Benz SL350

Detta möte startade redan kl 12.00 på dagen då Rolf dukat upp en härlig sillunch. Dock fick vi avstå öl & nubbe till sillen till förmån för vatten. Vi skulle ju ut och köra bil och motorcykel under eftermiddagen.
Så när Kenneth svalt den sista jordgubben på Rolfs altan gav vi oss iväg. Första anhalt var Skanörs hamn dit vi körde i kolonn, allt i akt och mening att dra till oss så mycket uppmärksamhet som möjligt. Efter att ha parkerat på det mest olämpliga stället i hela hamnen kunde ingen undgå oss och därmed kunde vi lämna Skanör nöjda med vår uppvisning. Våra vänner på motorcykel körde naturligtvis vilse (hur man nu kan lyckas med det?) så vi fick vänta in dem på återvägen. Jordgubbsförsäljerskan blev imponerad. Nja, inte av oss, det kan jag väl inte tro men väl av Ferrarin, röd och fin. Jag vill också tro att min egen SL kanske var lite, lite imponerande men den vackert röda Ferrarin var nog ändå det största dragplåstret.

Efter vägen bytte vi bilar och förare om vartannat på vår väg mot första mål Trelleborg och sedermera Abbekås. Från Abbekås mot Skivarp var det min tur att ratta Ferrarin, en F430. En V8 väl synlig genom bakrutan sitter precis bakom ryggen i den tvåsitsiga bilen. Ljudet är underbart. Du sitter i stolar av kevlar och med röda fyrpunktsbälten. Man sitter som i ett skruvstäd för att använda en klysha. Växling sker med paddlar eller helautomatisk – men det senare är ju ingen sport, säger Rolf som äger bilen. Ganska snart hittade jag en liten raksträcka och olydig som jag är stannade jag Ferrarin för sen direkt trampa gasen i botten. Oj, oj vilket acc. Innan man vet ordet av har man gasat bort körkortet om man inte tänker sig för – men det gjorde ju jag så klart. Tänkte mig för alltså, eller… Ganska snart tvingas jag släppa. Vi är ju trots allt inte på någon racerbana och när som helst kan en bilist dyka upp nu när sikten inte längre är helt öppen.
Jag hade ändå förväntat mig att bilen skulle vara mer obekväm. Den är ju trots allt förhållandevis extrem och inställd för att köras betydligt mer aggressivt än jag både kan och vågar. Delar dock Rolfs uppfattning att det är väl inget man åker långresor med. Då är min SL350 betydligt mer komfortabel men så har den heller inte Ferrarins prestanda. Den Mercedes SL350 som syns på bilderna är numera utbytt till en nyare modell med om möjligt ännu högre komfort och faktiskt också lite bättre prestanda. I nuvarande exemplar står en V6:a med 315 hk till förfogande. Det innebär 0 – 100 km/h på strax över 6 sekunder. Ett par sekunder långsammare än den röda skönheten från Modena. Som glidarbil, GT-vagn, cabriolet eller vad ni vill beteckna den som är SL:ens prestanda fullt tillräckliga så jag sitter nöjd – tillvidare.

PM_grupp2

PM-gängets fordonspark på parad.

Efter rundtur i södra Skåne återvände vi till Höllviken och parkerade bilar och motorcyklar för dagen. Nu följde samling hos Rolf för förfriskningar innan vi fick transport till Skanörs Gästis och en härlig gourmetstund, bildiskussioner och kamratlig samvaro i sann Round table-anda. Ännu ett härligt PM-möte som vi minns och glädjs länge åt.

Njut av livet och allt det har att erbjuda så länge du kan!

Bosse

Tänk vad en vajer kan göra…

Hej!

Fick en extra stund över till reflektion häromdagen när jag satt i en bilkö. En bilist hade hamnat i en situation hon (enligt polisen var det en hon) inte kunde reda ut vilket resulterade att hennes bil lämnade vägen, voltade ett varv och nu stod ute på åkern med nosen åt motsatt håll från hennes ursprungliga färdriktning.
Denna, i sig dramatiska händelse inträffade på rv 21 mellan Åstorp och Klippan på ett avsnitt med sk 2-1 väg och på en sträcka med en fil. Själv var jag i bil tre eller fyra efter det inträffade och en ambulans fanns redan på plats. Denna hade kommit från motsatt håll, kört över på ”min” sida och stod ny tvärs över filen med blixtrande blåljus. Ambulansen följdes snabbt av ett antal brandbilar och minst 15 räddningstjänst- och ambulanspersonal. Polisen var inte långt efter. Detta känns ju verkligen betryggande. En snabb insats där stora resurser sätts in för att hjälpa någon eller några som råkat illa ut. Skönt att veta om man själv skulle hamna i en liknade situation någon gång. En av polismännen kom för övrigt bort till min bil mot slutet av räddningsinsatsen för att fotografera olycksplatsen och kunde berätta att ingen var allvarligt skadad såvitt man kunde bedöma på plats. Det var ju tursamt.

rv21ver2

Min reflektion kring detta handlar dock om vårt vägsystem. Sedan ett antal år har vi som bekant dessa sk 2-1 vägar med ett vajerräcke som delar mötande trafik från varandra. Om jag minns rätt har inget dödsfall i form av mötesolycka inträffat på en sådan väg. Det är mycket positivt. Vajerräcket i sig är omdebatterat utifrån perspektivet motorcykel. Som motorcyklist vill man inte uppleva en omkullkörning och glida in i vajern. Följderna vill jag inte ens tänka på. Och det var inte heller det som upptog mina tankar utan snarare hela fenomenet 2-1 väg.
Härifrån blir mitt resonemang ovetenskapligt och baserat på tyckande men också på sk ”bondförnuft” (vill jag tro). Redan utan räddningsinsatsen och bilköer med hundratals stillastående bilar så är dessa vägar inte helt ideala enligt min uppfattning. Jag tror mig veta att de tillkommit som ett billigare alternativ till motorvägar som är snuskigt dyra per löpmeter. Samtidigt frågar jag mig om det totalt sett är billigare för samhället? Om man sätter det i sitt sammanhang – transporttider, miljöpåverkan, framkomlighet, osv. Jag har, som sagt, inte något svar på detta. Men nog kan man bli lite frustrerad ibland när man åker på dessa vägar?
En bekant berättade så sent som häromveckan att hon kört med tillkopplat hästsläp och häst i detsamma på en enfilig sträcka när en ambulans under utryckning dyker upp i backspegeln. En situation som kan ge den lugnaste höjd puls. Vad finns i ambulansen? En patient som svävar mellan liv och död? Ett barn med en svår allergisk reaktion? Omöjligt att veta men ambulanspersonalen har påkallat fri väg och det behöver man som medtrafikant aldrig ifrågasätta. Det är bara att flytta på sig och underlätta ambulansens framkomlighet så mycket man bara kan. Om det bara funnits någonstans att ta vägen!
Jag vet inte mycket om hästar men förstod att man manövrerar inte ett hästsläp med innehållande häst hur som helst. Då kan hästen nämligen ramla och i det aktuella fallet hade det kanske dessutom kunnat resultera i ett haveri och totalstopp i ”vajerfållan” som följd. Min rådiga bekant manövrerade med stor försiktighet så långt ut mot vägrenen som hon vågade (och förmodligen lite längre) och ambulansen kunde köra förbi i den smala passagen och fortsätta sin färd med några sekunder vunna. Kanske avgörande, kanske utan betydelse. Det lär vi aldrig få svaret på.

Frågan kvarstår. Är dessa ”snikvägar” verkligen så smarta som en del hävdar? Jag hävdar att de är ett fattigdomsbevis och ett monument över vår tids oförmåga att hantera vårt samhälle. Ett av många tecken på medelmåttans seger över eliten.
Just nu pågår bygget av 2-1 väg mellan Vinslöv och Önnestad på rv 21. Det kommer med största sannolikhet att ge ökad säkerhet på denna tungt trafikerade väg och det är utomordentligt bra. Men kommer det att ge ökad framkomlighet? Sannolikt inte. Mängder med traktorer (skyll inte på dom) kommer att stoppa upp trafiken. På de tvåfiliga sträckorna kommer accelerationsrekord slås som på alla andra sådana här vägar när stressade bilister ska om den där husvagnen också innan det blir enfiligt igen. Ok, det är inte ett beteende man ska ägna sig åt men faktum kvarstår – det är så verkligheten ser ut. På skrivbordet ser det annorlunda ut men som sagt…
Annars kan man konstatera att på den 4-filiga cykelbanan strax intill 21:an är framkomligheten god.

Kör (inte) så det (körkortet alltså) ryker!

Bosse

En årlig selfie – veckans bild(er).

Hej!

Årets motorcykelpremiär blev ovanligt sen – i alla fall i förhållande till hur vårvädret sett ut. Redan i april infann sig sommaren i södra Sverige. Det är vad meteorologerna säger så då är det väl sant. Trots detta har det inte blivit något motorcykelkörande alls. Inte förrän häromdagen det vill säga. Den 29 april närmare bestämt rullade jag ut Street Gliden, dammade av lite spindelväv och tryckte på startknappen. Whee-whee baa-vroom och så var motorn igång. Ingen tvekan alls. Det var som om hojen liksom förberett sig och konstaterade att -Jaha, det var ju inte en dag för tidigt!
Nu ska man kanske inte tillföra en maskin alltför många mänskliga egenskaper men just med motorcyklar har i alla fall jag en tendens att bli lite fjompig. Man klappar tanken och berömmer hojen för väl förrättat värv eller för att den gör precis det som den är byggd för – nämligen att starta när man trycker på avsedd knapp. Ungefär på samma sätt som man pratar med en hund, som om den förstår ett längre resonemang. I själva verket undrar den bara om den ska få den där skinkskivan eller om man ska glufsa i sig hela själv?

Indian Chieftain och bakom den Indian Cheif Vintage.

Indian Chieftain och bakom den Indian Cheif Vintage.

Nåväl denna tisdag visade sig vädret från sin allra bästa sida, ca 20° C (i april!) och strålande sol. Sagt och gjort, ut rullades maskinen (jag höll på att skriva hon). Den startade som sagt på momangen och dessförinnan hade jag utrustat mig för att köra motorcykel. Skinnbrallor på, en tröja, halsduk (en röd i siden som följt med från Flygvapnet så man känner sig som Biggles, ha, ha), mc-jackan och ett par gamla flygkängor som också stammar från det numera decimerade Flygvapnet. Fast det beror nog inte på att jag har kvar mina gamla kängor. Och så hjälmen förstås. Handskarna låg i jackfickan.
Var åka denna soliga dag i april? Det blev till Claessons i Bromölla – häpp! Jag ville spana in Indian som återuppstått, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om? Eller har dom aldrig dött?
Claessons i Bromölla säljs i alla fall Indian med flera märken. Det var dock just Indian som tilldrog sig mitt intresse. Och mycket riktigt fanns där ett antal maskiner att beskåda, tre stycken olika modeller närmare bestämt. Indian Chief Classic, Indian Chief Vintage och Indian Chieftain. De såg ganska lika ut, typiskt Indian med sin djupa skärmar, en del fransar och lite allmänt lull-lull. Sorry, men jag blev inte ett dugg upphetsad och det var ju lite synd. Det blev ett kort stopp, inget habegär infann sig och jag bestämde mig för att ge mig av men ta en omväg hem.

Myggbiten Harleyåkare.

Myggbiten Harleyåkare.

Min Harley-Davidson FLHX (Street Glide) från 2010 kändes mer som jag än en Indian och jag njöt av turen som skulle leda mig hem till Hässleholm igen. Efter vägen stannade jag till på en liten anslutningsväg strax utanför Hästveda. Där kom selfien till. Även denna lilla övning gick hyfsat snabbt för där vid vägkanten, i kvällssolen var det nämligen fullt med – MYGG! Inte en enda människa syntes till utöver jag själv – och ingen annan kreatur heller så jag var en välkommen besökare. Så fort hjälmen åkte av svärmade dessa små men obehagliga varelser runt skallen på mig och efter ett par tre försök med bildvinklar åkte mobilen ner i fickan och hjälmen på illa kvickt. En och annan mygga hann dock kalasa på mitt blod vilket jag senare märkte när kliandet satte in. Så veckans bild har alltså kosta en viss uppoffring ska ni veta. Men Harleyn gick som en klocka och han som satt på tyckte nog att det kändes rätt ok så här på årets första runda.

Kör du bil ta det lugnt och håll avståndet till dina tvåhjuliga kamrater. Du som kör hoj – se upp för de där j-dra bilisterna!

Bosse

Bilderna tagna med Iphone 4S

Den riktiga våren har kommit – bilden vecka 15

Hej!

Vadå, den riktiga våren? Det har väl varit vår länge enligt meteorologerna? Jo, men det är först nu man börjar se motorcyklar ute på vägarna. Visst har det synts en och annan men nu är det fler än enstaka. Själv har jag inte tagit någon premiärtur ännu. Med åren har kravet på temperatur haft en tendens öka. Förr kunde man åka när det var +5 eller så, sedan blev det +10. Nu är det snarare uppemot +15 eller 18 för att jag ska tycka att det är behagligt. Man blir bekväm med åren i alla fall har jag blivit det.

Harley-Davidson Heritage Softail Classic 1998

Harley-Davidson Heritage Softail Classic mod 1998, när det begav sig.

Den stora frågan (äh, så himla stor är den väl inte egentligen) är hur mycket det ska bli kört denna sommar. Nu har ju frun sålt sin motorcykel sedan snart ett år tillbaka. Ska det göras en utflykt så får det väl bli med bil kan jag tänka. Inte så kul att åka bakpå en motorcykel och det kan man ju förstå, särskilt om kört själv i många år. Det får bli soloturer för min del då. Får passa på när golfbanan lockar frun.

Street Glide - bagger.

Harley-Davidson Street Glide, mod 2010

Min första Harley var en Heritage Softail Classic, inköpt ny 1998. Modellen finns fortfarande i Harleys sortiment om än i uppdaterad version. Laser Red Pearl var färgen och den var ”bestyckad” med en Evolutionmotor på 1340 kubik. Motorn skruvad direkt i ramen så att de rätta ”Harleyvibbarna” fortplantade sig i hela motorcykeln. Numera har Harley hemfallit åt balansaxlar och modernare lösningar i allmänhet. På gott och ont. Själv rullar jag numera på en Street Glide från 2010. Större motor, ett annat chassi och låsningsfria bromsar. Dessutom finns farthållare och stereo med CD-spelare (redan förlegat) som jag aldrig använder. Förgasaren på den gamla hojen har ersatts av insprutning på den nya. Ljudet är lägre och mindre ettrigt. Låter inte alls lika fräckt som Heritagen men är vilsammare för öronen. Även det ett utslag av ökad bekvämlighet och en tendens till ständigt öronsus, delvis orsakat av många mils motorcykelåkande utan hörselskydd och olagligt ljud. Brott och straff på en och samma gång kan man säga.
Nu är det väl ändå snart dags att rulla ut Street Gliden (en del tycker nog det borde varit gjort för länge se´n)? Idag t ex, när solen skiner och allt. Nix, jag väntar ett tag till. En mindre blåsig dag när kvicksilvret krupit upp över 15 grader – i skuggan.

Ni som inte är lika mesiga som jag kan ju passa på och sticka ut och frysa lite redan nu!

GLAD PÅSK!

Bosse