Författare: Bo J Carlsson

Liten nyårskrönika – i all enkelhet

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

…och god fortsättning på 2016! Så här på årets allra första självande dagar dyker det upp nyårskrönikor på alla möjliga ställen. Min lilla anspråkslösa blogg utgör i detta avseende inget undantag. Undantaget är möjligen att jag utgår från mig själv när jag skriver ner detta. Det blir en sammanfattning av 2015 så som jag upplevt detta år. I vissa fall med synpunkter på företeelser och händelser och i andra fall med en historiebeskrivning över upplevelser jag minns från året som gått.

Redan här i inledningen reflekterar jag över den lilla underrubrik som finns överst i min blogg: ”Det kan alltid bli värre”. En del har reagerat över detta som en negativ syn på livet men så ser inte jag det. Om det kunde varit värre är det ju positivt att det inte är det – eller hur?

År 2015 inleddes som vanligt med inventering på vårt lilla företag. Det är en operation på 5 – 6 timmar. Flaskor och burkar ska räknas och vårt datoriserade lagersystem uppdateras så att alla siffror stämmer inför bokslutet. Det är inte världens mest roliga jobb får väl erkännas och särkilt inte en nyårsdag. Vi börjar dock bli vana efter mer än trettio års företagande. Och det kunde ju varit värre – det kunde tagit 8 – 10 timmar.

Bara några dagar senare var det dags för avresa till Indien. Vi såg fram emot tre veckors rundtur i detta från mitt perspektiv annorlunda och motsägelsefulla land. Nog var det annorlunda och i vissa stycken också motsägelsefullt. Spännande var det definitivt och varken min fru eller jag ångrar för en sekund att vi åkte dit men vi är också överens om att vi sannolikt aldrig reser tillbaka till Indien enligt principen ”been there – done that”. Vill du läsa mer om resan finns det ett antal blogginlägg från tidigare datum.

En av Indiens mer kända platser.

En av Indiens mer kända platser.

Tre veckor på utlandsresa alldeles i början av året gör att det nya året inte riktigt kommer igång. De invanda rutinerna är inte tillgängliga förrän vi är inne i februari. Dessutom var vi så fulla av intryck från Indien-resan så jag tror inte vi var fullt mentalt närvarande förrän vi närmade oss mars (månaden alltså – inte planeten).

För min del blev det dock nödvändigt att fatta beslut om mitt framtida engagemang i HessleCity där jag varit ordförande i fyra år vid denna tid och dessutom verksamhetsansvarig  de två senaste åren. Redan innan resan till Indien hade jag för styrelsen klargjort min ståndpunkt angående fortsatt drift och utveckling. Jag lämnade två alternativ varav den ena uteslöt min medverkan. Styrelsen kom fram till att det senare alternativet var bäst för föreningen. Ni får dra vilka slutsatser ni vill av detta. Själv är jag i alla fall nöjd med att ha lämnat det uppdraget bakom mig – var sak har sin tid.

Avslutet med HessleCity sammanföll ungefär med starten av förberedelser för mitt presidentår i Hässleholm Västra Rotaryklubb. Ett hedersuppdrag som varar i ett år från juli t o m juni nästföljande år. I skrivande stund har jag följaktligen avverkat halva mitt presidentår. Det är ett mycket trevligt uppdrag i en mycket trevlig klubb. Dessutom gör vi mycket nytta på många olika platser och plan.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

För att nämna något är vi engagerade i utrotningen av polio på ett internationellt plan men där vår ”lilla” klubb är en delmängd i detta viktiga uppdrag. På det lokala planet är vi sedan många år tillbaka engagerade i stöd till Frida Kvinnojour en angelägen verksamhet där alla inblandade önskar att den inte hade behövts.
Som första programpunkt efter sommaruppehållet fick medlemmarna i vår klubb möta två flyktingar från det sargade landet Syrien.

En högaktuell händelse som under hösten utvecklades blixtrande snabbt och tenderar att växa myndigheterna över huvudet handlar ju just om flyktingar från bl a Syrien. Den flyktingvåg som vi ser välla in över Europa kommer att få långtgående konsekvenser för oss alla under lång tid tror jag. Redan nu har det påverkat en mängd funktioner i vårt samhälle.
Det är svårt att veta vad som är det rätta att göra. Spontant kan man tycka att vi ska ta emot alla utan förbehåll. Dessa människor flyr för sina liv. Vem kan förneka dem rätten till trygghet? Samtidigt ser vi efter bara några månader att vårt relativt lilla land inte klarar av anstormningen. Sverige har som europeiskt land utan jämförelse tagit emot flest flyktingar räknat i förhållande till vår folkmängd. Det får mig att fundera över idén med EU.

Sommaren 2015 blev första året på dryga tjugo år utan motorcykel. Redan tidigt på säsongen väcktes tanken på att det var ett felaktigt beslut att sälja Harleyn. Jag begav mig till Probike i Helsingborg och provkörde några modeller och använde sedan tiden fram till december med att klura ut vilken modell jag skulle välja. I ärlighetens namn behövde jag också komma till insikt om att det var rätt att investera i en ny motorcykel. Argumentet ”man lever bara en gång” segrade över det faktum att det är en ekonomiskt vansinnig affär.

En Road King som väntar på våren.

En Road King som väntar på våren.

Så nu står en ny Harley-Davidson Road King i Helsingborg och väntar på att våren ska komma. Den har fått nya ljuddämpare av märket Vance & Hines (tyvärr finns inte Harleys egna Screami´n Eagle att tillgå i Sverige längre) och nya grepp. Övriga modifieringar ska jag fundera över när jag kan granska maskinen lite närmare.

Under året har flera unga människor i min omgivning fått sina bevis på väl genomförd utbildning och goda kunskaper i sina respektive ämnesområden. Det är roligt att se unga människor utvecklas, en av de mest stimulerande sidorna som arbetsgivare t ex.
Vår medarbetare Elin genomförde sitt gesällprov under våren och senare på hösten var det högtidlig utdelning av gesällbrevet på Hantverksföreningens lokal i Hässleholm.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

I november var det så dags för Matilda att göra sitt gesällbrev och framåt vårkanten blir det ny ceremoni med utdelning hennes gesällbrev.
Vår egen dotter avslutade sina studier vid Copenhagen Business School i september genom att försvara sin masteruppsats och med de bästa vitsord få sin värdighet som master i Human Resource Management. Stolt mamma och pappa behöver jag väl inte påpeka?

Den 1 juli fyllde min äldste son jämt – 40 år. Hur j-la gammal är jag? Nåja, det blev firande i Landskrona.

Livet består som vi alla vet av både glädje och sorg. Den 28:e september tvingades vi säga adjö till vår hund, cavallieren Molly som varit en familjemedlem i mer än femton år. Plötsligt var det väldigt tomt och tyst när man kom hem.

Det var samma dag som Berit och jag kom hem från en vecka i Sitges som vi fick åka direkt till djursjukhuset med Molly och åka tomhänta därifrån. Inget särskilt kul slut på en annars skön semestervecka.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Det är vårt andra besök i Sitges som ligger en dryg halvtimme med tåg söder om Barcelona. Vädret var utmärkt denna vecka bortsett från ett ordentligt skyfall dagen innan vi skulle åka hem.
Sitges är en liten trevlig by med fina stränder, ett stort utbud av bra restauranger och en del shopping. Har man lust är det enkelt att göra en dagsutflykt till Barcelona. Har man däremot homofobi ska man kanske avstå från Sitges som är ett populärt gayställe. Oss stör det inte.

2015 har varit ett gott år för oss som familj i många avseenden samtidigt som världen runtomkring oss varit i brand mer än på mången god dag tyvärr. Motsättningar mellan Ryssland och NATO bådar inte gott för framtiden. Samtidigt känner vi ett ökat hot från just Ryssland mot vårt eget land. Trots detta framhärdar socialdemokraterna i sin alliansfria politik. Gamla socialdemokratiska doktriner och fastlåsthet i tänkandet är olyckligt för landet och kan stå oss dyrt i framtiden. Allt kan dock inte skyllas på sossarna. Även borgarna har skuld i den fullständigt hejdlösa nedrustning av såväl det militära som civila försvaret som pågått sedan 90-talet.
Flyktingkatastrofen och det sätt som den hanterats så här långt av regeringen är ett annat mörkt orosmoln som tornar upp sig och kan förvärras under 2016. Det är heller inte osannolikt att bägge scenarierna påverkar varandra.
Bakgrunden till flyktingkatastrofen prats det inte särskilt mycket om. Den våg av terror som sveper över världen är ju själva orsaken till att människor måste överge sina hem och söka sig till säkrare platser. Detta faktum har vi i västvärlden inte haft förmåga att göra något åt.
Över alltihop svävar klimatförändringarna som måste hanteras. Trots att klimatmötet i Paris utmynnade i ett avtal är jag inte övertygad om att vi alla kommer att vara avtalet troget.

På det lokala planet har det väl egentligen inte hänt så mycket påtagligt i Hässleholms utveckling. Personligen tror jag att bostadsbyggande är en springande punkt. Men några nya projekt har inte satt fart mig veterligen. Det byggs en del på T4-området förvisso och så pågår ju diskussionen om en musikpaviljong som ingen brytt sig om på decennier. Nu är den emellertid ett av de viktigaste monumenten i Hässleholm om man får tro dess tillskyndare. Hursomhelst med det så är det som vanligt i Hässleholm en trög process innan det händer något överhuvudtaget. Förändringsbenägenheten är begränsad för att uttrycka det milt. Mycket ska utredas, gärna flera gånger. Det skapar arbete till tjänstemännen och intäkter till konsulterna men sedan brukar det hamna i någon byrålåda i avvaktan på nya utredningar. Men vad vet jag? Det kunde kanske varit värre?

Glöm inte passet när du åker till Danmark för lite ”hygge” nu när sextio års nordiskt passamarbete går i graven den 4:e januari. Snyggt jobbat regeringen – eller inte! Det kunde säkert varit värre. Någon stolle kunde ju sprängt bron.

Önskar er alla¹ ett lyckosamt och trevligt 2016!

Bosse

  1. Gäller ej våldsverkare, kvinnoförtryckare och annat löskefolk.

Nu är det jul igen! Skål och hjälp vad jag är mätt!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Ja, nu är det jul igen. Det borde ju inte förvåna någon – händer en gång varje år. De flesta av oss blir väl heller inte så förvånade men desto mer stressade. Mycket ska hinnas med. Det finns många måsten.
Innebörden av jul är väldigt olika för olika människor. För många innebär det en ”mathelg”, i alla fall för de av oss som firar en traditionell svensk jul. Det ska ätas julbord i tid och otid. Företagen bjuder kunder och personal på julbord. Inom föreningslivet lever julbordstraditionen i högönsklig välmåga, osv, osv. Skinkan, syltan, sillen och brunkålen ska avsmakas, bedömas och betygsättas. Allt nersköljt med öl eller julmust och en och annan snaps.
Dem av oss som minns Magnus Härenstams ”Verkmästaren i magen” känner igen oss. Kroppen ska hantera en hel del fett men också socker och för vissa också kanske lite väl mycket alkohol.

Sill för inläggning steks

Sill för inläggning steks

Denna jul har jag själv bara avnjutit ett säger ett julbord förutom julmaten hemma. Fick möjlighet att göra det på Restaurangskolan i Hässleholm i början på december. Det var ett klassiskt julbord som jag minns från den tid när min egen mor jobbade som kallskänka och julborden var att likna med Babylons hängande trädgårdar. Ett överdåd utan dess like och med det garnerade grishuvudet som kronan på verket.
Numera räknar jag mig till kategorien ”krögarens bästa vän”, dvs jag betalar fullt pris men har bara kapacitet för att äta för en bråkdel av det. Redan när några sillsorter är inmundigade börjar det säga stopp. Pliktskyldigast kan jag trycka ner någon köttbulle och kanske lite rödkål. En matsked Jansons frestelse blir slutklämmen och är det som får ”grabbarna i levern att packa ihop, stänga och gå hem”. Jag är proppmätt. Ris a´la Malta eller gröt är inte att tänka på. Redan innan har jag ratat brunkålen, revbenen, syltan och prinskorven. Det kallskurna ligger orört, möjligen har jag fått i mig en liten skiva skinka men inga rökta korvar, leverpastej eller aladåb gör sig besvär. Jag är helt enkelt usel på att äta julbord. Tekniken är säkert dålig den också. Förmodligen äter jag för fort, dricker för lite sprit (alkohol hjälper ju till med matspjälkningen) och tar för mycket av de första rätterna.
Många är de gånger jag fått och faktiskt fortfarande får kommentarer kring min ”ätkapacitet”. Man tittar förundrat på min tallrik och undrar om det är allt jag ska äta, mår jag inte bra, är det inte gott? Jag kan inte äta det berget du lastat upp på din tallrik vill jag replikera men det kan man så klart inte säga till folk utan jag kommer med några halvkvävda ursäkter.
Det är med mat som med sprit. Om du inte äter rejält blir du ifrågasatt. Om du inte tar en sup blir du ifrågasatt.

Jag är intresserad av mat, kanske lite mer än genomsnittet och jag tar gärna en sup när tillfället passar eller ett glas vin om de är en mer lämplig dryck vid det enskilda tillfället. Dock funderar jag emellanåt över varför vi är så oförsonliga med våra medmänniskors mat- och dryckesvanor? Inte mår jag varken bättre eller sämre av vad min bordsgranne äter eller dricker eller hur mycket. Ändå kan jag komma på mig själv med att fråga om varför vederbörande inte vill ha en sup eller smaka på aladåben.
Naturligtvis ligger det i vår kultur, som i så många andra, att man vill att gästen ska tycka om det som bjuds och njuta så mycket som möjligt av läckerheterna men kanske borde vi tänka efter en gång till innan vi trugar för mycket eller för all del kommenterar att tallriken inte är renskrapad – för vi vill väl inte att vårt sällskap ska äta eller dricka så att vederbörande mår dåligt?

Nu när du njutit av julens läckerheter får du ge dig till tåls enda till påsk – eller?

Bosse

Våra universella värderingar

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Som engagerad samhällsmedborgare är det nära nog oundvikligt för mig att inte skriva något om den tragedi som inträffade i Paris fredagen den 13 november 2015.

På lunchen denna dag stod jag som president för Hässleholm Västra Rotaryklubb inför mina kamrater och talade om fredagen den 13:e och upprinnelsen till att detta datum uppfattas som olycksdrabbat. Mina referenser, hämtade från Wikipedia, var kristna. Jesus + tolv lärljungar, Judas Iskariot som förrådde Jesus var den trettonde i gruppen, osv. Föga visste jag då vad dagen skulle bära med sig. Jag såg fram emot kvällens Galakväll i Kulturhuset i Hässleholm och lördagens resa till Stockholm och en konsert med Madonna som jag skulle uppleva tillsammans med min fru och två av mina barn.

Mot slutet av kvällen började nyheterna om skjutningar och bomber i Paris centrala delar och vid fotbollsstadion i norra delarna av staden att dyka upp i telefonen.

Tour Eiffel

Tour Eiffel

Efterhand började omfattningen av detta att klarna. Reaktioner och nya uppgifter fortsatte att komma in under natten och nästföljande dag.
Ett uttalande kom från USA:s president Obama. Det syntes på flera platser i sociala medier.

”Once again we’ve seen an outrageous attempt to terrorize innocent civilians. This is an attack not just on Paris, it is an attack not just on the people of France, but this is an attack on all of humanity and the universal values we share.”

Och vi är många, nästan alla kan tyckas som håller med till sista bokstaven. Men är det sant? Är det så att vi alla delar de universella värderingar som USA:s president talar om? Attentatsmännen i Paris gör det uppenbarligen inte, inte heller de som utförde attentatet i Beirut och inte heller de som reser från vårt och andra europeiska länder för att kriga för Daesh. Säkert inte heller av många andra mindre radikala människor runt om i vår värld.
Vi som delar dessa i stora stycken västerländska värden tycker precis som president Obama. Det är ju vi som är vinnarna. Det stämmer med våra värderingar och det är vi som får fördelarna. Och alla som är beredda att dela dessa värderingar kallar vi för integrerade. Samtidigt släpper vi in alla i vår västerländska värld – även de som inte tycker som vi. De ser på när vi utövar vår livsstil och uppenbarligen tycker de inte om vad de ser.
Utifrån våra värderingar vill vi se enighet, öppenhet, samförstånd, tolerans och förståelse. Men vill alla människor det. Det finns gott om rasister och/eller främlingsfientliga bland vita västerlänningar men också bland de svarta i USA, bland bekännare av andra trosuppfattningar och livsfilosofier än den kristna likväl som kristna själva, agnostiker och andra. Hur ska vi kunna skapa samförstånd och tolerans mellan alla dessa olika uppfattningar och hur ska vi kunna minska och ta bort allt det hat som visar sitt fula tryne överallt runtom i vår numera ”universella” och globala värld? Är det så att vi faktiskt har olika platser på vårt klot där vi hör hemma och att alla samhällen inte kan integreras med varandra hur global vår värld än blir. Mår världen och människorna bättre av segregation? Ska vi ha olika geografiska områden där vi tillåts leva utifrån de värderingar vi delar och sedan låta andra områden och folkgrupper leva utifrån sina värderingar. Eller är det så att vi västerlänningar sitter på facit och att det är vår skyldighet att införa våra värderingar på hela klotet?
Det lär finnas andra grupper som har liknande ambitioner och vill inrätta ett världsomfattande kalifat som inkluderar Europa och nya värderingar för oss lever här. Jag tar inte Daesh gärningar i försvar – absolut inte. Men jag frågar mig om vi förstått vad det är som pågår och vilka sanningar som finns. Jag delar president Obamas värderingar i mångt och mycket men jag tror inte att de nödvändigtvis är universella och där finns kanske svaret till att konflikterna tycks bli allt fler och allt mer dramatiska runtom på vår vackra planet. Vi sitter inte på facit och vi är inte heller Guds gåva till hela världen.
Sedan är det bara att erkänna att jag inte kan acceptera den människosyn som finns i vissa delar av världen. Jag kan inte acceptera att kvinnor behandlas sämre än män. Jag kan inte acceptera att HBTQ personer inte har samma rättigheter och behandlas med samma respekt som hetronormativa människor. Jag kan inte acceptera att olika hudfärg har olika respekt, osv, osv. Jag har säkert glömt någon utsatt grupp men jag vill inkludera dessa också. Denna inkluderande inställning innebär dock inte att jag tänker böja mig och låta mig tvingas till underkastelse avseende min tro, min sexualitet, min livsstil och rätten till mitt land. Så till terrorister och förtryckare, oavsett vad ni bekänner er till vill jag säga att jag är beredd att bekämpa er med alla till buds stående medel för att försvara min och alla andras rätt till att få leva fritt och efter våra värderingar. I mitt fall är de värderingarna just precis västerländska.

I den här texten har jag använt beteckningen Daesh för det som i allmänt tal och i många medier kallas för IS – Islamiska staten. Men det är denna grupps ledare som valt att kalla sitt mördargäng för IS. Det är ingen stat och det är heller ingen grupp som står upp för muslimska värderingar i allmänhet. Därför är Daesh en bättre beteckning. Erkänn inte en stat som inte finns.

Paris

Profilbild på Facebook

Många, nästan alla har lagt en fransk flagga över sin profilbild på Facebook. Det tycker jag är helt ok. Jag har inte gjort det utan har istället fällt in en svensk och en fransk flagga i min bild . Med det vill jag visa att det handlar inte bara om Paris och Frankrike utan om just våra värderingar och hela västerlandet. Det sker terrordåd runtom i vår värld och vi måste försvara oss. Dock ska vi akta oss för att kollektivt lägga skulden på alla som inte ser ut som vi själva eller passar in till 100 % i vår livsstil.

För rätten till vår livsstil! Vive ´la France, Vive ´la Liberté – ”För Sverige i tiden!”

Bosse

Kungen på vägen!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Vår monark, Carl IV Gustaf, är ju känd för sitt motorintresse och omskrivs ibland efter någon fartfylld resa med någon av sina bilar. Namn som Ferrari figurerar i pressen då och då i dessa sammanhang. Om majestätet äger någon Harley-Davidson känner jag dock inte till. Skulle i och för sig inte förvåna mig men om det nu skulle vara så har kungen setts köra någon? Om så har varit fallet (är fallet) undrar jag vilken modell det kan vara. Rimligen kan man tycka att det borde vara en Harley-Davidson Road King – vad annars?

Själv har jag haft förmånen att träffa vår kung vid två tillfällen, en gång i tjänsten under min tid i Flygvapnet då vi hade tillfälle att språka om svenskt luftförsvar och sedan många år senare då kungen besökte Hässleholm och jag fick bevista den lunch som kommunen ordnade för kungaparet med entourage. Blev inte så mycket snackat då men maten var god.

Kungen o jag

Kungen och jag själv under en luftförsvarsövning i slutet på 80-talet. Foto: F10

Var vill jag komma med detta då? Jo, nu har jag skaffat en egen vägarnas kung – en Harley-Davidson Road King. Frågan infinner sig då om jag blir en konkurrent till Carl IV? Eller blir det en dörröppnare när (och om) jag ”springer på” vår kung nästa gång? Kanske kan vi ta en pilsner och snacka hojar i allmänhet och Harleys i synnerhet? Kanske kan vi utbyta erfarenheter om Road Kingens för- och nackdelar (om det finns några nackdelar?)? Kanske kan vi köra ikapp? Fast det blir ju orättvist. Skulle vi (Gud förbjude) överskrida hastighetsbestämmelserna och bli påkomna av lagens långa arm så går ju den kungliga högheten fri medan jag, ofrälse som jag är, får stå mitt kast. Jag får dryga böter och indraget körkort om farten blivit alltför hög medan landets statschef får ära och berömmelse i Expressen, Aftonbladet och Svensk Damtidning. Visst är väl det orättvist? Jag får köra väldigt fort, överskrida någon vit linje (hemska tanke) och sannolikt räcka finger till konstapeln i fråga för att ens hamna i Norra Skåne.
Nej, det är nog bäst att köra i ensamt majestät – om uttrycket tillåts! Man vill ju inte dra kungahuset i smutsen och sig själv inför skranket.

En Road King som väntar på våren.

En Road King som väntar på våren.

Nu går vi ju dessutom mot vinter och när snö och halka infinner sig lär ju en tvåhjuling inte vara det bästa fortskaffningsmedlet på isiga vägar. Road King får stå inne i värmen i väntan på våren. Då blir det dags att åter ge sig ut och brottas med halvblinda bilister som far till höger och vänster. Idag säljs ju de flesta bilar med körriktningsvisare och backspeglar som tillbehör – och de flesta tycks inte ha kryssat i de rutorna i utrustningslistan. Det gör motorcykelkörning extra spännande.

Undersåte och ”King of the Road”

Bosse

Finns Sverige?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Förmodligen är du trött på allt tjafs om flyktingar och EU-migranter. Vi möts av det i alla nyhetssändningar, i alla debattprogram, på löpsedlar och nästan överallt. Dessutom sitter en del utanför ICA-butiken medan andra sitter i bussar de vägrar att överge.
Jag kan likafullt inte låta bli att ge luft åt mina funderingar kring detta. Just nu fullkomligt översvämmas vi av detta men egentligen är problemet gammalt. För det är ett problem på många olika sätt.
Låt mig först ännu en gång understryka att det är inte den enskilda flyktingen eller migranten, eller vad ni nu vill kalla vederbörande (invandrare, utlänning, nysvensk, immigrant, etc) som är problemet. Problemet är snarare allas vår förmåga att hantera invandringen till Sverige som skett under de senaste 20 åren eller mer. Det har kommit människor från andra länder hit under många år. De har ”importerats” som arbetskraft och blivit en del av vårt land. Med sig har de haft sin kultur i olika avseenden som i vissa delar har blivit vår kultur. Samtidigt har en del av vår ursprungliga kultur smittat av sig på ”de nya svenskarna”. Sverige har utvecklats till att bli ett av världens bästa länder att leva i. Men de senaste tjugo åren har invandringen inte fungerat på det sätt som beskrivs ovan. Istället har människor kommit, förvisso i behov av skydd i de allra flesta fall, men ändå stannat kvar i den kultur de flytt ifrån. Här i Sverige har de mötts av ett batteri av rättigheter men få skyldigheter om ens några. Många har ändå varit starka och valt att integrera sig med vårt samhälle (jag vill inte utrycka det i termer av ”att integreras” för jag tror att det handlar om att det gjorts med egen kraft till största del) medan andra har valt att leva i utanförskap. Vi har 55 områden i Sverige som kan sägas inte tillhöra vårt land längre. Här talas inte svenska, här lever man efter egna lagar och regler i stor omfattning. Viljan att vara en del av det svenska samhället tycks överhuvudtaget inte finnas.

Vad beror det då på att utvecklingen har tagit denna vändning? Det finns säkert många förklaringar och teorier. Min uppfattning är att vi har en tendens att skylla allt på yttre omständigheter, inget på de som kommit hit och relativt lite på ansvariga myndigheter och ännu mindre på våra politiker. Rejält underblåst av journalistkåren har politikerna valt att stryka alla utifrån kommande medhårs. Konflikträdsla, valfiske och politisk korrekthet tillsammans med oförmåga att lägga örat mot marken har gjort att det finns två sanningar i det svenska samhället. En som råder i riksdagskorridorerna och kommunhusen och en som råder bland vanligt folk (skattebetalare), inte minst småföretagare.
Nu kommer säkert många tycka att jag är en gnällig gammal gubbe – och det kanske jag är? Jag har trots allt levt ett tag och har något som kallas erfarenhet, har gått i livets hårda skola, osv. Det väger lätt idag, jag vet. Idag finns ju Google och annan klokskap, ”hard facts” och ung kreativitet och miljömedveten medmänsklighet.
Jag vill trots det hävda att min generation misslyckats totalt i vår ”fria uppfostran”. Vi har också varit konflikträdda, vi har inte ställt tillräckliga krav och det har inneburit att vårt samhälle, oavsett om det handlar om invandring eller något annat, har förflackats.
Idag cyklar man på trottoaren (bötesbrott á 500 kr) och det är det ingen som beivrar. Idag kör man över på vänster sida av vägen med bilen och parkerar mot körriktningen, man kör mot enkelriktad, osv, osv.
Men vad snackar jag nu om? Har det någon betydelse? Är det en katastrof? Nej, självfallet inte. Det är bagateller. Det är en cykelstöld också eller hur? Ett inbrott? Det drabbar säkert ingen fattig och man är väl försäkrad. Det är i alla fall relativt riskfritt. Mindre än 10 % av alla inbrott klaras upp om jag minns rätt. Den drabbade talas det tyst om och förövaren behöver vård, det är i alla fallsynd om honom (eller henne).
De allt grövre våldsbrott som sker är man bättre på att beivra. Man jobbar från toppen och neråt syns det. Tar det värsta först och sedan får resten bero. Småtjuvar och allmän laglöshet får jobba sig upp i lugn och ro.

Det här kan man så klart inte skylla på invandringen utan just på vår egen oförmåga att ställa krav. Vi har heller inte kunnat förmedla svenska normer och sedvänjor varken till våra egna barn eller till inflyttade från andra kulturer. Det enda vi lyckats förmedla är att ”du är ett offer och därmed får du göra som du vill – om du vill. Vi ställer upp med bostad, med pengar, vad du vill, bara du tycker att Sverige och svenskarna är snälla.” När det gäller våra unga så kan ni vara ganska säkra på att ungefär det samma gäller möjligen med det undantaget att vi dessutom är dumma. Att våra ungdomar däremot ska få en bostad, komma in på bostadsmarknaden är svårare. Priserna skjuter i höjden och lånevillkoren är svåra för en ung att klara.

För mig är det obegripligt att en kontingent med sk EU-migranter kan bosätta sig på en privat tomt, skapa en sanitär olägenhet för sig själv och för omgivningen och sedan hävda att någon annan ska ta ansvar och att man utan egen insats ska få, få, få. Lika obegripligt är det att det finns politiker som stillatigande ser på och ger sitt tysta medgivande. I vissa fall t o m stödjer detta. Skulle jag helt frankt ockupera någon annans mark skulle det garanterat inte ta lång stund (timmar eller enstaka dagar) innan jag blev avhyst och dessutom straffad.  Det är skillnad på skit och pannkaka och det är inte jag som är pannkakan.

Genom vår slapphet har Sverige också lyckats med att toppa statistiken när det gäller skjutningar och dödande med skjutvapen. Övriga nordiska länder kan inte tillsammans nå upp i de dystra siffror som redovisas för Sverige. Vad skyller vi på? En polischef i Västra Götaland vill ge sken av att det beror på de ”socioekonomiska” problemområden som finns i vårt land. Må så vara men i Danmark har betydligt strängare straff för vapenbrott och det tycks ha effekt. Förmodar att vi i Sverige ska ”gulla” bort vapnen från gatorna. Lycka till!

Jag har helt avstått från ekonomiska beräkningar i detta inlägg. Det behövs inte för att man ska förstå det olyckliga i att vi som utgör det etablerade samhället måste stå för kontinuitet, erfarenhet, upprätthållande av rättssamhället och överföring av kultur och normer. Om vi lyckas med det kan vårt samhälle utvecklas i en hanterlig takt och i rätt riktning. Med det avser jag ökat välvärd, humanism, fred och trygghet. Jag tror att det finns en framkomlig väg med fortsatt humanitärt synsätt (inte säker på att det vi håller på med nu är så f-baskat humanitärt mot någon) och det är att ställa krav på ALLA som bor i vårt land, som avser att bosätta sig här eller som är på besök av en eller annan anledning. När du fullgör dina skyldigheter har du också kvalificerat dig för dina rättigheter. Att helt kravlöst ge alla rättigheter utan motprestation är i min värld totalt kontraproduktivt.

Och så vill man ju ha sylt till pannkakan också – och grädde!

/Bosse

Funderar på en ny Harley

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Sålde som en del av er vet min Harley förra våren. Det var lite oklokt eftersom jag nu saknar en motorcykel. Om jag behållt min första Harley, en Heritage Softail Classic från 1998 så hade det varit det bästa alternativet egentligen. Visst, det har hänt mycket med Harleys maskiner sedan 98. Numera är det bränsleinsprutning, motorerna är större och det finns låsningsfria bromsar. Dessutom är alla chassin förbättrade. Samtidigt har den där känslan som alltid fanns i Heritagen försvunnit. Det är lite bättre, lite mer harmoniskt, lite mer BMW helt enkelt. Inte lika mycket Harley-vibbar längre.

Heritage Softail Classic

HD Heritage Softail Classic årsmodell 1998

Har nyligen provkört några av de nya modellerna. Började med en maskin ur Touring-familjen, nämligen Road Glide i uppdaterad version. Road Glide säljs för första gången i Sverige. En del tycker att den är gräsligt ful med sin chassimonterade jättelika kåpa. Lite ”Gold Wing-varning” faktiskt men jag tycker den är fulsnygg och inte så lite kaxig. Trots sin storlek är den lättkörd, har bra knuff i motorn som är 103 cubic inches (1688 kubik) och sex växlar.
Nästa modell för provkörning blev just en Heritage Softail Classic, en nyare variant av min första Harley-modell. Efter tvåhundra meter kommer jag till en rondell (cirkulationsplats) och svänger vänster i den. Tyckte jag höll låg fart, det är ju en

Harley-Davidson Street Glide årsmodell 2010

Harley-Davidson Street Glide årsmodell 2010

lånemaskin så man tar det försiktigt. Likafullt tar fotplattorna i asfalten. Jag skickar en kaskad av gnistor bakom hojen. I sadeln är det odramatiskt, jag har gjort det hur många gånger som helst så det är bara att räta upp lite och åka ur rondellen. Får ta det lite lugnare. Heritagen har samma motor som Road Glide, 103 cubic inches (1688 kubik). Den gamla 98:an var på 1340 kubik (80 cc).
Min senaste Harley, en Street Glide från 2010 hade i princip samma chassi som Road Gliden och tål mer nerläggning. Heritagen är lägre och svänger sämre. Det gäller uppenbart fortfarande.

16-hd-road-glide_72

Road Glide 2016 års modell (Foto: HD)

Rimligen borde då Road Gliden vara att föredra om ny hoj ska införskaffas, eller en ny Street Glide igen? Ska jag vara helt ärlig kom jag aldrig riktigt överens med Street Glidens ruta. Som jag skrivit om här på bloggen tidigare byttes det till flera olika rutor med tvivelaktigt resultat varje gång. Tror jag spenderade närmare åttatusen kronor innan det blev någorlunda. Så Street Glide går bort. Har ju dessutom haft en redan.
Ok, Road Glide alltså. Nej, tror inte det. På den där jättekåpan sitter en liten ruta, ungefär som på Street Glide. Vid min provkörning blev det samma tokiga turbulens i hjälmen som jag hade på förra hojen så fort jag nådde motorvägsfart (eller strax över!). Alltså ska den rutan också bytas. Dessutom finns det radio, navigator och en hel uppsättning mätare. Jag behöver inget av det. Lyssnade aldrig på Street Glidens radio. Är inte min körstil. Sitter hellre ”inne i min hjälm” med mina egna tankar när jag kör mc.

Tillbaka till Heritage då? Nja, den har sin charm – absolut. Men ”been there, done that” så jag spetsar på en Road King. 2016 års modell finns nu med hårda väskor som det var när modellen först introducerades. Den har Touring-chassit med den körbarhet som det innebär och så har den ingen kåpa utan liknande ruta som Heritage, dessutom numera enkelt avtagbar. De bästa av två världar så att säga. Radio finns inte och man får nöja sig med en hastighetsmätare. Och något annat behövs ju egentligen inte. Bara att åka för allt vad tygen håller.

Road King 2016 års modell

Road King 2016 års modell (Foto: HD)

Jo, det så klart! Man måste byta ljuddämpare och släppa in mer luft och så mappar man om insprutningen så att allt lirar (som Jerry W skulle uttryckt det) ihop. Lägg på tio tusenlappar på prislappen. Det är smällar man får ta! Harley-Davidson ger varje år ut en tillbehörskatalog tjock som en klassisk telefonkatalog (för dem av er som sett en sådan) och ur den kan man göra ett litet urval av tillbehör och vips är ögonstenen en halv gång till så dyr som originalet. Nu är mitt sug inte lika stort som det var för femton år sedan. Jag nöjer mig med ett par bra handtag utöver ”luft & buller” (se ovan) och sedan är jag klar för ”the open road”.

Ride hard!

Bosse

Hur gör man rätt i migrationspolitiken?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Migrationsverkets senaste prognos säger att det kan komma upp till 190.000 asylsökande till Sverige i år. Med tanke på tidigare prognoser kanske det blir ännu fler.

Låt mig först klargöra att jag anser det nödvändigt, anständigt och önskvärt att Sverige hjälper människor på flykt. Däremot är jag tveksam till om vi verkligen gör det på rätt sätt. Har Sverige kapacitet att välkomna flyktingar i den omfattning som vi gör nu. Av alla EU:s medlemsstater tar vi, utan jämförelse emot allra flest flyktingar per capita. Siffror som 15 flyktingar per 1000 invånare har redovisats. Jag har i föregående blogg redovisat detta närmare.
Kostnaderna skenar enligt Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson. Enligt uppgift kostar boendet för en asylsökande 1.900 kr per dag (man skulle kunna tro att de bor på Sheraton men i själva verket bor många på en madrass på golvet i en gammal skola eller industrilokal). 190.000 flyktingar x 1.900 kr = 361 miljoner kronor per dag. Jag är osäker på hur många dagar i snitt flyktingen bor på sådant transitboende men låt oss anta att det är sju dagar. Då kostar bara detta boende 361 miljoner x 7 dagar = 2.527.000.000 kr. Migrationsverket räknar dock med kostnader i storleksordningen dryga 50 miljarder i år, mer än 60 miljarder 2016 och 70 miljarder 2017.
Trycket mot våra myndigheter är dessutom ohållbart stort. Det vittnar både ansvariga chefer om såväl som personalen ”på golvet”. Långsiktiga konsekvenser för vårt samhälle är svåra, för att inte säga omöjliga att överblicka. Våra politiker tycks inte ha någon känsla för vad deras väljare upplever och oroar sig för. Det är ett fatalt misstag tror jag. Att tro sig veta bättre än allmänhetens sunda förnuft är att grovt underskatta valmanskåren.

Det är ju lätt att gnälla men finns det några konkreta förslag på hur man skulle kunna göra? Jo, det finns ju en hel del förslag. Vissa mer galna än andra och de förtjänar inte ens att nämnas.
Jag sällar mig till följande:

  1. Slå näven i EU-bordet och meddela att Sverige nått gränsen för vad vi kan hantera. Det handlar om att värna den egna befolkningen. Det handlar om att motverka segregation och andra motsättningar i samhället. Det handlar om att säkerställa skola, vård och omsorg. Det handlar också om att kunna erbjuda de som ska stanna i Sverige rimliga chanser till ett framtida gott liv enligt de normer vi har i vårt land.
  2. Det finns gott om utrymme i andra EU-länder. Även Tyskland som tar flest flyktingar sett till numerären är inte i närheten av att ta emot lika många flyktingar per capita som vi gör i Sverige.
  3. EU med sina palats i både Bryssel och Strasbourg och alla tjänstemän och politiker som finns där bör mellan kafferasten och lunchen ganska enkelt kunna räkna ut hur mängden flyktingar ska fördelas mellan respektive medlemsland. Beräkningen kan ske grundat på folkmängd och BNP i respektive land. Hänsyn bör tas till vilka konsekvenser man kan räkna med även i kulturellt hänseende. Vi vill alla ha ett så bra liv som möjligt. Vem vill leva i ett segregerat samhälle?

Oavsett vad våra politiska partier (SD exkluderade) nu kommer överens om vid de förhandlingar som pågår så måste något ske omgående. Den systemkollaps som talas om på flera håll är nära förestående om inte politikerna kastar prestigen och tar på sig den pragmatiska hatten. Är det månne ett misstag att exkludera SD? De har trots allt ca 20 % av valmanskåren på sin sida. Genom den utfrysning som övriga partier lagt så stor vikt vid och den oförmåga att diskutera migrationspolitiken de också visat tror i alla fall jag att stödet till SD kommer att öka ytterligare.

Sist men inte minst. Det är tragiska öden som dessa flyktingar möter. Barn lider, kvinnor våldtas och män mördas. Alla går en oviss framtid till mötes när de ger sig på flykt. Men valet finns oftast inte. Att stanna kvar kan ofta betyda en säker död. Naturligtvis finns det en medmänsklig skyldighet att hjälpa. Den vilar på oss alla. Därför måste vi vara stenhårda mot de som inte visar denna medmänsklighet, mot de som inte tar sitt ansvar. Att Sverige ska ta över det ansvaret från samvetslösa stater och enskilda individer gagnar ingen i det långa perspektivet. Vår självpåtagna roll som ”världens samvete” kommer att stå oss dyrt.
Det finns de som hävdar att ”vi har som en av världens rikaste länder råd att ta emot ett par hundratusen flyktingar”. Det är naturligtvis sant. Förmodligen har vi råd att ta emot en miljon människor. Det kommer ändå inte att innebära att vi ramlar ner bland världens fattigaste länder. Men det är väl heller inte det vi strävar efter. De människor som söker sin framtid här ska väl få del av den välfärd vi har i dagsläget, inte ett tynande samhälle såväl ekonomiskt som kulturellt och intellektuellt.
Antalet flyktingar bör enligt min mening alltså stå i proportion till vår befolkning, vår ekonomiska förmåga och vår tänkta framtida utveckling.

Det förtjänar också att påpekas att jag anser det skandalöst att vår statsminister ställer sig på en scen (projektet Sverige tillsammans) där det på väggen i eldskrift står: ”Det finns ingen inhemsk svensk tradition”

Se inte flyktingar – se människan!

Bosse 

Anm. Sverige håller idag en femtonde plats på rankingen över världens rikaste länder.

Hur ska det gå?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Den helt övergripande rapporteringen i våra media idag handlar om den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Och att det är den värsta katastrofen behöver vi inte tvivla på. En liten andel av alla dessa flyktingar söker sig till Europa och till Sverige och det finns en stor opinion i Sverige för att ta emot de som kommer och att också ta emot ännu fler.
För mig är det en självklarhet att vi måste hjälpa människor som flyr för sina liv. Men det finns också argument emot och det är inte heller så svårt att förstå. Ett sådant är att det kommer med terrorister och kriminella i floden av flyktingar och att dessa slinker igenom kontrollerna. Så är det kanske men då är det en olägenhet som får passera för att hanteras i ett senare skede.
Jaha, tänker ni. Vad är det du vill säga då? Jo, det jag lite vänder mig emot är ett par saker.

All rapportering handlar om att flyktingmottagning, akuta åtgärder och att vi ska ”öppna våra hjärtan”. Däremot ser man väldigt lite, för att inte säga ingenting om vad som händer sedan? Hur ska vi kunna ta hand om alla dessa flyktingar i det lite längre perspektivet? Hur ska vi kunna ge dem att bra liv här i Sverige och hur ska vi kunna bibehålla det goda livet för oss som redan finns här med den belastning som det trots allt kommer att innebära att dra försorg om alla dessa arma människor?
Enligt vad jag kunnat läsa mig till kommer det i storleksordningen femton flyktingar per tusen invånare i vårt land. En jämförelse med Danmark ger vid handen att där kommer ca 3,5 flyktingar per tusen invånare medan det i Tyskland, som är det land i Europa som tar emot flest flyktingar totalt, kommer det ca 2,5 flyktingar per tusen invånare.
Det säger sig självt att vårt land kommer att se en större påverkan än t ex Danmark och Tyskland. Om inget annat blir det dyrare per invånare för oss än för danskarna eller tyskarna och det kommer såklart att påverka på många olika sätt. Vad ska vi då göra åt detta? Ska vi göra något åt det? Ja, jag anser att vi måste göra något för att inte alla, såväl vi som redan finns här som de som kommer hit ska få ett sämre liv än vad man kan begära.

Först och främst måste det ske en jämnare fördelning mellan länder inom EU. Det är inte säkert att det minskar trycket mot Sverige i någon nämnvärd utsträckning. Det är ju trots allt så att de allra flesta flyktingarna från Syrienkonflikten och från Nordafrika flyr till närliggande länder och aldrig kommer in i EU. Risken finns emellertid att trycket mot EU ökar ytterligare. Då är det viktigt att talet 15 inte ökar ytterligare utan att andra länder tar ett större ansvar.

De som kommer hit måste integreras på ett bättre sätt. Det har förvisso varit ett behov redan tidigare. Det finns redan idag ett stort segregationsproblem i vårt land. Det visar inte minst det opinionssiffror som SD (Sverigedemokraterna) får i mätning efter mätning.
Vi måste förstå att det handlar inte bara om flyktingar eller andra invandrare till vårt land. Det handlar lika mycket om svenskar. Det måste vara tillåtet att vara svensk. Det måste vara tillåtet och rumsrent att ha svenska traditioner, oavsett vilka dessa är, religösa (vi är ett kristet land), hedniska vikingatraditioner eller på något kommersiellt påfund för att det ska köpas mer godis (jag vet att vi äter ohälsosamt mycket godis i Sverige). Vi måste sluta smyga efter husväggarna och försöka gömma den svenska flaggan längst ner i byrålådan.
Självklart ska ingen tvingas till en viss religon eller till att äta kräftor och surströmming. Självklart ska ingen tvingas gå till en svensk kyrka om man inte vill men det ska heller inte vara förbjudet att leva efter svensk tradition, den ska inte gömmas undan av någon sorts missriktad hänsyn mot flyktingar och invandrare.

Däremot tycker jag inte att vi ska acceptera rasistiska eller andra främlingsfientliga yttringar i vårt samhälle. Det tror jag vi motverkar bäst genom att bedriva en stringent och human invandrings- och flyktingpolitik. Vi ska ställa krav på alla invånare som finns i vårt land och vi ska också behandla alla på ett rättvist sätt. Det är inte godkänt att utvisa människor efter åratal i landet. Å andra sidan har man förverkat sin rätt om man begår brott eller åker till andra länder för strida med terrorgrupper.

Den kursändring som jag förordar måste ske skyndsamt. Våra politiker talar (visserligen med väldigt små bokstäver i de flesta fall) om att det är ett krisläge i landet. Det kan man hålla med om. Jag frågar mig hur det ser i Sverige om ett år, om fem år?Hur ser skolan ut för mina barnbarn och deras jämnåriga kamrater? Hur ser sjukvården ut och hur tar vi hand om våra gamla. Redan idag går det lite på lösa boliner. Pengarna räcker inte till. Hur ska vi då ha råd med den ökade belastningen i dessa och alla andra sektorer som påverkas?
Ja, sossarna och deras partners (mp och v) förordar så klart skatter. Vem är det som betalar in dessa skatter? Jo, det privata näringslivet. Alltså beskattar man detta för att få större resurser till det offentliga.
Höjda skatter i näringslivet betyder mindre investeringar, färre anställningar och faktiskt också sänkt ambition – inte minst i de minsta företagen där ökade kostnader betyder lägre inkomst för ägarna. Priserna måste höjas vilket innebär lägre efterfrågan. Lägre produktion som blir följden betyder i förlängningen mindre beskattningsbara intäkter och då måste skatten höjas, osv, osv.
Vi befinner oss redan på ett sluttande plan på väg mot ett systemsammanbrott. Om politiken läggs om, om näringslivet tillåts blomstra, göra vinster och utvecklas blir skatteintäkterna däremot högre (med bibehållna skattesatser från tidigare budget) och utvecklingen för landet kan vändas. Då blir det kanske bättre råd att hjälpa tillströmmande flyktingar och verkligen erbjuda dem ett drägligt liv.

Med nuvarande politik kommer ekonomin för såväl den enskilde som för landet i sin helhet att ta stryk. Motsättningar mellan invandrare/flyktingar (”dom och vi”) kommer att öka ytterligare med katastrofala följder för oss alla. Vi kommer inte längre att bo i välfärdsstaten ”trygga Sverige” längre.

Heja Sverige – bättre kan vi!

Bosse

Det här är i högsta grad ett politiskt färgat inlägg även om jag här inte redovisar någon politisk färg. Sanningen är att jag är betalande medlem i Moderaterna men alls inte längre är säker på att det är min politiska hemvist. Dock vill jag understryka att jag inte kan ställa mig bakom ett parti som SD även om någon åsikt här ovan kan sammanfalla med uttalanden från detta parti

Biltokiga PM-kamrater

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Det var ett tag sedan jag skrev något på denna sida. Efter Indienresan i januari har inspirationen inte visat sig än i år. Under den gångna helgen har jag dock deltagit i ett årligt event (andra gången vi gör detta så än är det väl inte riktigt en tradition). Och nu har jag återfått lusten att berätta lite igen.

Efter aktiva år i Round Table kommer man obevekligen till den oundvikliga 40-årsdagen vilket är lika med att man inte längre är behörig att vara medlem i detta illustra sällskap. Denna regel innebär att klubben ständigt föryngras och hålls levande. Men kamratskap upphör ju inte bara för att man uppnår en viss ålder. Riktig kamratskap består och tål dessutom en del törnar. Därför är det vanligt för att inte säga regel att Round Table-medlemmar som fallit för åldersstrecket bildar sk. Past Member-klubbar, ofta kallade PM-klubbar.
Just en sådan är jag sedan numera många år tillbaka med i. PM Quattro kallar vi oss för eftersom vi är den fjärde PM-klubben som bildats i Hässleholm. Vi är numera åtta medlemmar och träffas ungefär lika många gånger per år, åtta alltså.

Lotus Super Seven inspekteras av dagens "petrol heads"

Lotus Super Seven inspekteras av dagens ”petrol heads”

Denna lördag samlades vi i Höllviken med avsikt att inspektera, diskutera, kontrollera och köra med våra bilar. Ja, vi hade inte mönstrat in några familjebilar utan de av oss som har glädjen att äga en lite annorlunda bil, ett fritidsfordon, en sportbil eller liknande stod för fordonsuppställningen. Sålunda kunde vi ställa upp med en Ferrari F430 (Rolf), en Opel GT (Kenneth), en Lotus Super Seven (Krister från PM 3), en Mercedes SLK230 (Per, inbjuden gäst) och så min egen Mercedes SL350.
Det innebar att vi var två personer i varje bil som samtliga är två-sitsiga.

Dagen inleddes hemma hos Rolf i hans sommarhus i Höllviken. Tre mackor, en med ål, en med dansk leverpastej och en med ost förfärdigade på det mest konstfulla sätt bjöds för att energin skulle räcka till för dagens utflykt. Mumsigt värre. Dock finns ingen bild på mästerverken eftersom jag bestämt att inga matpornografiska bilder ska förekomma i denna text.

Erfarenhetsutbyte i Skåre hamn.

Erfarenhetsutbyte i Skåre hamn.

Efter noggrann inspektion av dagens mest spektakulära fordon, nämligen Lotusen, begav vi oss i karavan mot sydkusten. Första stopp blev Skåre hamn, en liten fiskehamn strax utanför Trelleborg. Denna förmiddag var fortfarande lite grådaskig och på vägen ner från Hässleholm hade det kommit en rejäl regnskur. Nu var det fortfarande blött och en aning svalt. Solen hade ännu inte orkat bryta igenom det gråa molntäcket. Vi dristade oss dock till en kort promenad i hamnen. Med sträckta ben intog vi åter våra bilar. Passagerare och förare bytte plats och/eller fordon och vi begav oss mot nästa mål på resan, Smygehuk.

Dagens absoluta hastighetsrekord slogs av fd. rallyföraren och fartdåren Bojje som trots sitt stora bilintresse rattade en Ferrari för första gången i sitt liv. Min diskretion förbjuder mig att här återge vilken hastighet som uppnåddes på vägen mot Smygehuk men det gick hyfsat fort skulle man kunna säga.
Vi andra något mer måttfulla fartdårar nådde Smygehuk något senare bara för att finna Bojje nonchalant lutat mot Ferrarin med ett belåtet flin på läpparna.

Smygehuk är Sveriges och den skandinaviska halvöns sydligaste udde. Här i hamnen serveras diverse läckerheter från havet och eftersom vädret nu börjat likna sommar igen slog vi oss ner på uteserveringen med våra valda lunchanrättningar. Ål, stekt sill, räkmackor och annat gott från havet intogs av kamraterna och mig själv. Mat varannan timme gäller högt upp i åldrarna och vi är ju för övrigt unga i sinnet. Kamratlig samvaro vidtog innan vi åter begav oss mot nästa etappmål. Återigen med förar- och passagerarbyte.

Dagens utflyktsdeltagare (undertecknad saknas) vid Näsbyholmssjön.

Dagens utflyktsdeltagare (undertecknad saknas) vid Näsbyholmssjön.

Via Skateholm tog vi till vänster och körde till Näsbyholmssjön. Man slås av hur vackert Skåne är. Så här års är grönskan prunkande, fälten står rågblonda och sikten över det skånska landskapet är vidunderlig. Sittande i en öppen bil kan man förnimma dofter och upplever naturen på ett närmare sätt.
Näsbyholmsjön har ett rikt fågelliv och återskapades 2004 efter att varit nästan helt torrlagd sedan 1860-talet. Idag mäter sjön ca 45 hektar vilket är en tiondel av dess ursprungliga utbredning. Här blev möjlighet till fotografering och en och annan kamrat tvingades också lätta på trycket vilket dock ej finns förevigat på bild.

Vacker uppställning. Fr vänster Ferrari F430, Mercedes SLK230, Opel GT, Mercedes SL350, Lotus Super Seven. Brodda Stuteri.

Vacker uppställning.
Fr vänster Ferrari F430, Mercedes SLK230, Opel GT, Mercedes SL350, Lotus Super Seven.
Brodda Stuteri.

Nu gick resan vidare till Brodda stuteri. Här såg en gång i tiden travhästen Chicco Brodde dagens ljus och blev sedermera en kär ägodel till flera av PM-kamraterna. Den gode (eller ska jag säga goda) Chicco gjorde ett par framträdanden på Jägersro och imponerade på – ingen! Om minnet inte sviker mig hade kusen stora svårigheter att ens inordna sig så pass att han kunde springa i rätt riktning. Detta i sin tur skapade total kalabalik och alla inblandade fann för gott att låta Chicco fortsätta sin unga karriär i livsmedelsindustrin. Illvilliga tungor vill hävda att detta var upprinnelsen till hästkött i lasagnen. Själv står jag neutral i frågan.
Numera har dock de fullblod som huserar på den vackra gården mera hyfs än Chicco, salig i åminnelse. Ett flertal framgångsrika travhästar har inneburit att verksamheten numera är framgångsrik och stabil. Vid dagens besök var det dock ingen av PM-bröderna som var villig att öppna plånboken för en ny satsning på travandets äventyr. Börje såg emellertid lite sugen ut.
Efter ny fotografering i denna vackra miljö började det suga i kaffetarmen och efter en kort förflyttning befann vi oss på Svaneholms slott. Parkering skedde på en allmän parkering intill slottet. Inte riktigt vad som anstår en dylik fordonsflotta.
Här tar vi endast en slät kopp kaffe tyckte Rolf men vi var minst tre olydiga typer som helt självsvåldigt snaskade i oss var sin skiva rulltårta. Lite fjolligt tyckte någon.

På slottet var det denna dag ett bröllop i antågande. Brudparet dök upp i en påver Kia på den lika påvra parkeringsplatsen och hade den dåliga smaken att parkera alldeles i närheten av våra vackra bilar. Nåja, brudparet såg ju både eleganta ut och i alla fall hon var ju vacker att skåda. Till yttermera visso visade det sig att brudgummen var en gammal supkompis till Kenneth från Käftis (Tandläkarhögskolan) som skulle gifta sig med tandsköterskan (kärlek på lasarett, typ). Kenneth visste berätta om både det ena och det andra om denna brudgum men inte heller detta låter sig återges i detta forum.

Nu skulle återtåget anträdas. Plötsligt fick nästan alla ”eld i röven” och for iväg som skållade råttor. Förmodar att det var groggarnas glada tid som lockade. Hörde lite surr om Gin & Tonic under kaffestunden på slottet.

Lite stökigt blir det i den trånga cockpiten i Lotus Super Seven. Bojje kämpar med säkerhetsbälten - eller är det med magen?

Lite stökigt blir det i den trånga cockpiten i Lotus Super Seven. Bojje kämpar med säkerhetsbälten – eller är det med magen?

Dock kunde jag konstatera att rallykungen Bojje hade uppenbara problem att få på sig selen i Lotusen och kom därmed hopplöst på efterkälken och syntes inte i backspegeln trots min inledande krypkörning. I höjd med Sturup var dock mitt tålamod slut och jag låt min ädla ”springare” lufta sig lite och släppa loss helt andra krafter än den tidigare omtalade Chicco. Min springare hade dessutom den goda uppfostran som gör att den rör sig i den riktning dess förare bestämmer. Även i detta fall är det en väl förborgad hemlighet i vilken fart vi begav mot Höllviken.

Lite bilfakta:

Ferrari F430 Scuderia
Motor: Längsmonterad V8, 510 hk
Acc: 0 – 100, ca 3,6 sek
Toppfart: 320 km/tim
Årsmodell: 2004

Lotus Super Seven
Motor: Trimmad Fordmotor
Årsmodell: 1967
Modellen presenterades första gången 1957 och karakteriseras av låg vikt och god väghållning.

Mercedes SL350
Motor: 3,5 liter V6, 316 hk
Acc: 0 – 100, ca 6,2 sek
Toppfart: 250 km/tim (begr)
Årsmodell: 2009

Mercedes SLK230
Motor: 2,3 liter 4-cyl, 193 hk
Acc: 0 – 100, ca 8,0 sek
Toppfart: 240 km/tim
Årsmodell: 1997

Opel GT
Motor: 2 liter 4-cyl turbo, 264 hk
Acc: 0 – 100, ca 5,7 sek
Toppfart: 229 km/tim
Årsmodell: ?

Ferrarin är en täckt modell som ersatte 360-modellen 2004.
Lotus Super Seven är en klassiker som helt saknar tak.
Mercedes SL har genomgått flera sk. facelift sedan den moderna versionen först kom 2001. Förlagan heter 190SL och den lanserades 1955. Den betraktas numera som en klassiker. Bilen har sk. ”plåtcab”.
Mercedes SLK var först med den sk. ”plåtcabben” (finns någon amerikansk bil från 50-talet som har en plåtkonstruktion som kunde fällas ner i bagaget).
Efter att inte ha tillverkats under trettio år tog Opel åter upp namnet när den nya Opel GT visades. Bilen tillverkas i USA och har tygtak.
Alla bilar i vår lilla uppställning är olika, spännande och roliga att köra. Ferrarin har outstanding prestanda, min Mercedes SL förmodligen den högsta komforten medan Kenneths Opel är en liten tuffing, lite kantig med manuell växellåda och handmanövrerat tygtak. Mercedes SLK är en mindre variant av SL, lite enklare och kanske också lite mer sportig än SL som rimligen betecknas Gran Turismo (GT).

Allt ter sig glasklart framåt kvällen.

Allt ter sig glasklart framåt kvällen.

Åter i Höllviken samlas vi åter hos Rolf som bjuder på mousserande vin (nu ska det inte köras mer bil) av märket Ferrari. Det är för övrigt ett vin som kan rekommenderas, mycket prisvärt.
Vi blir därefter hämtade av taxi och körda till Skanörs Gästis där vi avnjuter en delikat middag som inleds med en sallad bestående av gulbeta, rödbeta och polkabeta. I salladen som dessutom innehåller färskost och grönsallad finns också fläsk. Det hela blir en läcker kombination. Förrätten följs av en fjällröding av bästa kvalité som serveras med blomkålskräm. Vi avslutar med en annorlunda marängsviss serverad i syltburk. Rosévin till förrätten, Chablis till huvudrätten och en halvmousserande Asti till desserten. En perfekt middag för motorburen ungdom, jag menar motorburna gentlemen.

Ett glas Ferrari - vad passar bättre en sådan här dag?

Ett glas Ferrari – vad passar bättre en sådan här dag?

Vi återvänder till Ferrari-ägarens boning. Där dricker vi kaffe med tillbehör och avslutar kvällens prat om bilar och livets andra glädjeämnen.

En härlig dag i goda vänners lag. Sista ”motorupplevelsen” denna kväll blir när Kenneth, Per och jag cyklar tillbaka till vårt natthärbärge, jag på elcykel – svisch!

Med bensin i ådrorna!

Bosse

Indien – men titta in föralldel!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Vi bor på Spice Village Hotel i staden Kumily något tusental meter upp i bergen bland teplantager och kryddodlingar. Denna dag ska vi göra en utflykt till grannstaten Tamil Nadu. Gränsen mellan delstaterna går mitt i staden Kumily faktiskt. En bom markerar gränsen. Varför den finns där kan man bara spekulera i. Den är uppfälld och man rör sig obehindrat över gränsen som är obevakad och oansenlig. Vi är i Indien så varför det skulle finnas någon kontroll vet inte jag. Det vore som om vi skulle ha en gränskontroll mellan Skåne och Småland (det finns ju de som hävdar att det vore högst önskvärt).
Däremot är det anslående hur karaktären på byggnader och hela intrycket skiljer sig mellan Kerala och Tamil Nadu. Staden Kumily på Kerala-sidan ser helt annorlunda ut mot Kumily på Tamil Nadu-sidan. Tamil Nadu känns plötsligt mycket mer lantlig ut, fattigare också. På Kerala-sidan pratar vi stad som i storstad med butiker, hotell och matställen medan Tamil Nadu-sidan är mer som lantlig marknad.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Vi äntrar en armada av jeepar som ställt upp sig utanför vårt hotell. De ska bli en lite mer äventyrlig tur kan man säga. Att ge sig ut i indisk trafik är alltid ett äventyr om ni frågar mig – om du så sitter i en pansarvagn.
Det fläktar skönt, vädret är soligt och lagom varmt, strax under 30 grader gissar jag. Vi far över den tidigare omtalade delstatsgränsen in i Tamil Nadu. Det är slingriga bergsvägar och som vanligt mycket trafik, 1,2 miljarder indier är ute och åker bil känns det som. En och annan kossa, några getter och en hel del byggmaterial far också runt på vägarna – ömsom på vänster, ömsom på höger sida. Huh!

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

I nedförsbacken i en kurva stannar vår jeepkaravan. Vi ger oss ut på vägen till fots. Kaos uppstår när bussar, mopeder och bilar ska klämma sig förbi. Det eviga tutandet tilltar i intensitet men inte uppfordrande eller ilsket. Nej, bara för att tala om att ”här kommer jag – se upp!”.
Vi går nerför backen till landskapet öppnar sig inför våra ögon. Utsikten är magnifik. Berget stupar flera hundra meter nedanför och en halv meter hög och någon decimeter bred betongmur är det enda som skiljer oss från bråddjupet. En lätt känsla av svindel infinner sig när man står intill muren. Berit sätter sig på den men jag vill hon ska resa sig igen och ta något steg bort.
Det är då vår guide för för sig att hon ska ha en ny och slående profilbild till sitt Facebook-konto. Hon kliver helt enkelt upp på muren och ställer sig med ryggen mot stupet.

-”Ta en bild på mig!”

Jag skyndar mig att ”fösa undan” de som som står intill och ”stör” bilden, slänger upp kameran och trycker av ett par bilder, kollar – hur ser det ut? OK, hon verkar ha fastnat.

-”Du kan hoppa ner nu! Förslagsvis framåt.”

Nu äntrar vi åter våra jeepar och reser vidare in i Tamil Nadu. Strax kommer vi till en mindre stad där vi parkerar våra jeepar och beger oss ut på promenad i staden. Framför dörrarna målar man varje dag ett mönster med rispulver, vitt eller i färg. Det visar att huset är ”vid god hälsa” och är också välkomnande för besökare.

Ryktet om vår ankomst sprider sig snabbt i runtom i staden. Barn och ungdomar börjar samlas. Alla vill bli fotograferade, några barn frågar efter pennor men vi är tyvärr dåligt utrustade. Jag hittar dock två överstrykningspennor som blivit kvarglömda i min väska och de försvinner snabbt i några barnhänder.
Vi möter fler människor på vår promenad. Många är nyfikna, det är inte så vanligt med ”vitingar” i staden så vi blir något av en attraktion. Så småningom kommer vi till några stora skyltar som annonserar ett bröllop. Det är redan i full gång och innan vi vet ordet av är vi inbjudna. Det är gott om folk inne i lokalen och längs fram på en scen står självaste brudparet omgivna av släktingar och andra som vill gratulera och ta fotografier.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

När vi tagit våra bilder och är på väg ut igen – man vill ju inte vara en ”party crasher” blir vi vänligt men bestämt uppmanade att följa med upp en våning. Här möts vi av en stor matsal och här sitter spridda klungor med bröllopsgäster och äter. Vi måste smaka lite av maten innan vi går. Intresset för vår närvaro är stor. Många vill prata och veta var vi kommer ifrån, ännu fler vill ta bilder.

Vi lämnar bröllopet. Ett indiskt bröllop håller ofta på i flera dagar och antalet gäster kan räknas i tusental. Vi var bara ett trettiotal extra och märktes knappast om man ser till kostnad eller plats. Dock var vi ett ”pittoreskt” inslag på just detta bröllop. Gäster från fjärran land, det kalla Norden, satte säkert lite extra piff på det unga parets fest.
I Indien är det mycket vanligt med arrangerade bröllop. I tidningarna kan man hitta annonser där en lämplig livspartner söks av såväl män som kvinnor. Det är då oftast den giftasmognes föräldrar som annonserar. Det ska vara rätt person som svarar. Rätt religion, utbildning, kast, ja tom längd kan vara avgörande om man överhuvudtaget kan komma ifråga. En del familjer i Indien lever i sk storfamiljer, dvs sonen eller sönerna stannar kvar i föräldrahemmet och deras respektive fruar flyttar in medan döttrarna flyttar ut och till sin nya familj när de gifter sig.

Var vi än kommer i Indien möter vi stor gästfrihet. Människor är glada för att berätta om sig själva och sitt liv, alltid med stolthet oavsett var på samhällsstegen de befinner sig. Det ger oss som besökare stor behållning av vår resa i landet. Vi lär oss mycket, får många intryck och mängder med minnen att ta med hem.

Det är dumt att dö nyfiken!

Bosse