Den humanitära stormakten

Hej!

Hässleholm 2020-06-09

Sverige omtalas ibland i olika sammanhang som den humanitära stormakten. Vi har allt emellanåt själva tillskrivit oss detta epitet grundat på vår iver att hjälpa svaga och utsatta människor runt om i världen på allehanda sätt.
Någon egentlig stormakt är vi ju inte utan mer ett lilleputtland långt norr ut i Europa. Runt om i världen vet många människor, de allra flesta skulle jag tro inte varken var Sverige ligger, hur stort vårt land är eller hur många människor som bor här. Ja, faktiskt vet en ansenlig del av världens befolkning inte ens att det finns ett land som heter Sverige. Själva ser vi oss dock som en storspelare – inte minst när det gäller humanitära insatser.

Med denna grundläggande inställning till våra medmänniskor blir jag inget annat än förfärad när jag ser hur vi på det mest oskickliga sätt hanterar människor som inte passar in i regelverket. Vi utvisar skickligt yrkesfolk pga bagatellartade teknikaliteter som en missad semesterdag eller en försent inbetald försäkringspremie. Något den berörda personen inte själv kunnat ha någon påverkan på. Samtidigt kan vi inte med hänvisning till humanitära skäl utvisa grovt kriminella eller personer som utgör fara för rikets säkerhet.
I nästa stund stiftas en lag för att tusentals unga män utan skyddsskäl ska få uppehållstillstånd. En speciallag som kom till på några enstaka veckor på samma gång som man i andra fall hänvisar till lagstiftningen som ett hinder för någon som pga långa handläggningstider hinner falla över åldersgränsen och därmed ska utvisas.

Det senaste exemplet är den unga flickan Valeriia som senast den 19 juni ska utvisas till Ukraina. Hennes far, mor och lillebror har fått uppehållstillstånd i Sverige så Valeriia utvisas ensam till ett land där hon inte har någon släkt, inga vänner och inga andra kontakter. Migrationsverkets handläggning drog så ut på tiden att flickan hann fylla 18 år och därmed kunde, helt enligt regelverket inte uppehållstillstånd beviljas. Hela situationen är enligt mig absurd och jag frågar mig varför ingen inom svensk myndighetsutövning eller regering reagerar. Inte heller riksmedia har visat något egentligt intresse.
Man tänker alltså med berått mod släppa av Valeriia i Odessa, en för henne okänd plats. Här förväntas hon skaffa bostad, arbete och dra försorg om sig själv. Man behöver inte vara något ljushuvud för att räkna ut att risken är överhängande att flickan kommer att hamna i oärliga människors klor och bli utnyttjad, kanske i värsta fall mista livet. Det är vad den humanitära stormakten Sverige tänker bjuda på. Allt pga långsam handläggning hos en svensk myndighet och paragrafrytteri. I min värld finns det inget humanitärt i det agerandet. Det är istället skamligt och ovärdigt.

Ibland är det faktiskt inte roligt att vara svensk.

/Bosse