Annorlunda tider

Hej!

Nu tror ni att jag ska göra en utläggning om hur annorlunda allt är i dessa tider med Corona. Men så är det inte alls. Förvisso har denna förrädiska smitta ställt mycket på kant men detta korta inlägg handlar om något helt annat.

En Road King som flyttat till Landskrona.

Förra hösten lämnade min Harley-Davidson Road King min uppfart för vidare transport norrut i en skåpbil. Nu har den emellertid letat sig söderut igen och residerar numera i Landskrona. Så den blev i alla fall i skånsk ägo.
Följden av försäljningen har blivit att den obligatoriska mc-selfien inte längre är möjlig att föreviga. En tradition (som väl i och för sig mest var av värde för mig själv) är bruten. Men för att lindra sorgen, abstinensen (som inte är så där väldigt påtaglig) och bristen på motorcykel bestämde jag mig idag, denna soliga dag för att ta en selfie i alla fall. Denna gång med min cabriolet.

Utan tak i naturen.

Att köra bil utan tak är inte att likna med att köra motorcykel. Det är inte alls samma sak. Men man kommer i alla fall lite närmare naturen och dofterna med taket nedfällt. Och i dag var en utmärkt dag för en liten omväg på de nordskånska vägarna när jag ändå var ute för att göra några ärenden.
Så årets mc-selfie blir alltså en cabriolet-selfie. Det är andra tider nu.

Njut av solen och kör försiktigt!

/Bosse

PS: Varför är gubben så orakad? Svar: Coronaskägg fast jag börjar tröttna. Eländet tar ju aldrig slut.

Den humanitära stormakten

Hej!

Hässleholm 2020-06-09

Sverige omtalas ibland i olika sammanhang som den humanitära stormakten. Vi har allt emellanåt själva tillskrivit oss detta epitet grundat på vår iver att hjälpa svaga och utsatta människor runt om i världen på allehanda sätt.
Någon egentlig stormakt är vi ju inte utan mer ett lilleputtland långt norr ut i Europa. Runt om i världen vet många människor, de allra flesta skulle jag tro inte varken var Sverige ligger, hur stort vårt land är eller hur många människor som bor här. Ja, faktiskt vet en ansenlig del av världens befolkning inte ens att det finns ett land som heter Sverige. Själva ser vi oss dock som en storspelare – inte minst när det gäller humanitära insatser.

Med denna grundläggande inställning till våra medmänniskor blir jag inget annat än förfärad när jag ser hur vi på det mest oskickliga sätt hanterar människor som inte passar in i regelverket. Vi utvisar skickligt yrkesfolk pga bagatellartade teknikaliteter som en missad semesterdag eller en försent inbetald försäkringspremie. Något den berörda personen inte själv kunnat ha någon påverkan på. Samtidigt kan vi inte med hänvisning till humanitära skäl utvisa grovt kriminella eller personer som utgör fara för rikets säkerhet.
I nästa stund stiftas en lag för att tusentals unga män utan skyddsskäl ska få uppehållstillstånd. En speciallag som kom till på några enstaka veckor på samma gång som man i andra fall hänvisar till lagstiftningen som ett hinder för någon som pga långa handläggningstider hinner falla över åldersgränsen och därmed ska utvisas.

Det senaste exemplet är den unga flickan Valeriia som senast den 19 juni ska utvisas till Ukraina. Hennes far, mor och lillebror har fått uppehållstillstånd i Sverige så Valeriia utvisas ensam till ett land där hon inte har någon släkt, inga vänner och inga andra kontakter. Migrationsverkets handläggning drog så ut på tiden att flickan hann fylla 18 år och därmed kunde, helt enligt regelverket inte uppehållstillstånd beviljas. Hela situationen är enligt mig absurd och jag frågar mig varför ingen inom svensk myndighetsutövning eller regering reagerar. Inte heller riksmedia har visat något egentligt intresse.
Man tänker alltså med berått mod släppa av Valeriia i Odessa, en för henne okänd plats. Här förväntas hon skaffa bostad, arbete och dra försorg om sig själv. Man behöver inte vara något ljushuvud för att räkna ut att risken är överhängande att flickan kommer att hamna i oärliga människors klor och bli utnyttjad, kanske i värsta fall mista livet. Det är vad den humanitära stormakten Sverige tänker bjuda på. Allt pga långsam handläggning hos en svensk myndighet och paragrafrytteri. I min värld finns det inget humanitärt i det agerandet. Det är istället skamligt och ovärdigt.

Ibland är det faktiskt inte roligt att vara svensk.

/Bosse

En sommarfundering

Hej!

Hässleholm 8 juni i Coronans år 2020

Det var ett tag sedan sist. Tröttnade på att skriva om Corona och allt som följts i dess spår och med det rann all annan inspiration också ut i sanden. Det kliar dock lite i skrivfingrarna alltid så nu samlar jag mig och lämnar en fundering så här i början på denna besynnerliga sommar.

Vädret är som alltid – omväxlande. Det känns verkligen betryggande. Rätt som det regnar kommer det en skur som man brukar säga. Nationaldagen var inget undantag. Kallt som på julafton och en och annan störtskur uppblandad med hagel. Om vi har haft ett blekt firande av den svenska nationaldagen tidigare så blev det knappast bättre av detta förrädiska virus. Vi har sannerligen ett traumatiskt förhållande till det svenska och till vårt land, livrädda för att få en rasiststämpel på oss. Flaggan har kidnappats av extremhögern och har länge fått stå i skamvrån.
Om jag har få komplimanger att ge till sittande regering får jag ändå ge en eloge för att de numera bär just den svenska flaggan på rockslaget. Kanske kan det vara ett myrsteg mot att svensken känner stolthet över sitt ursprung, står upp för det svenska och våra värderingar.

Arkivbild: pixbay.com

Nämnde i föregående stycke rasism och det är nu två veckor sedan George Floyd på ett vedervärdigt sätt dödades av en polisman i Minneapolis, Minnesota, USA. Floyd hade ett hyfsat långt belastningsregister men det rättfärdigar inte hur han behandlades och förhoppningsvis straffas de skyldiga på ett rättvist sätt.
George Floyds död har gett genklang över hela världen med demonstrationer och upplopp. Också i Sverige har demonstationer förekommit. Att det förekommer strukturell rasism inte minst mot färgade behöver vi knappast tvista om. I USA är det uppenbart men det förekommer på de flesta plaster i världen i varierande omfattning. Så protester och avståndstagande är befogade. Dock kan man fråga sig om massdemonstrationer är rätt form i dagsläget.
Vill man spetsa till det lite kan man säga att det är en sorts kollektivt mordförsök på slumpvis utvalda offer. Med rådande pandemi och risken att bli smittad och sprida smittan vidare i sina personliga nätverk är sannolikheten stor att folksamlingar av det slag vi ser på nyhetssändningarna mer eller mindre garanterar att det kommer att ske i någon omfattning. Det är därför svårt att förstå att en manifestation för en för de allra flesta okänd person står över omtanken om den egna släkten och vännerna.

Till demonstrationerna kan läggas upplopp som drivs av olika anarkistiska bråkmakare som utan intresse i sakfrågan med liv och lust tar tillfället i akt och vandaliserar. Stenkastning mot blåljuspersonal, krossade skyltfönster och bilbränder är det som står på deras agenda. Som samhälle har vi små eller inga resurser att sätta emot, varken i det akuta skedet eller i en eventuell efterföljande rättsprocess. Det vet anarkisterna om och är inte sena att utnyttja det frikort vi gett dem.

På mikronivå pratade jag förra veckan med en polisman om trafiksituationen i vårt bostadsområde. Det är ett av Hässleholms äldsta villaområden och med en inte oansenlig trafikmängd till och från centrum ner mot Läredaskolan och vidare norrut mot Ljungdala. En hel del mopeder färdas här. Ofta i hastigheter långt över mopedfart och ofta med två eller fler passagerare och nästan undantagslöst utan den stipulerade hjälmen. Högerregeln i de korsningar som passeras i oförminskad fart är för fordonens förare uppenbarligen okänd. Men denna regel är förvisso okänd också hos många bilförare. Vid det fyrvägsstopp som finns på sträckan är det min gissning att inga mopeder stannar överhuvudtaget – jag har i alla fall aldrig sett någon göra det. En förvånande stor andel bilar struntar också i stopplikten. Förvisso har andelen analfabeter i landet ökat men att det skulle vara så många oroar.
Jodå, problemet är välkänt inom polisen men direktivet är att mopedister inte får jagas. Det är risken för omkullkörning eller annan trafikolycka som är skälet. Man värnar förövarens hälsa före lagens upprätthållande och allmänhetens väl och ve med andra ord. Ännu ett frikort som utdelats och utnyttjas flitigt av detta klientel.

Håll dig till höger Svensson (tolka det som du vill).

/Bosse