Hej!

Efter bara ett par veckor börjar det ropas efter utrustning och materiel till sjukvården med anledning av den rådande krisen med coronasmitta. Sverige har inga beredskapslager utan förlitar sig på import från andra länder – som ju också har kris pga sagda smitta. Vi har uppenbarligen inte ens en beredskap för inhemsk produktion. Från att tidigare haft väl tilltagna lager med drivmedel, sjukvårdsmateriel, livsmedel, osv står vi numera mer eller mindre med byxorna nere i ett krisläge.

Det är egentligen ingen ny företeelse utan något som borde varit känt i decennier vid det här laget. I slutet av 1990-talet hade svenska politiker och en hel del myndighetsledningar fått för sig att den eviga freden inträtt. Det var frukten av Warszawapaktens sammanbrott och Sovjetunionens sönderfall.
Ett intensivt arbete, inte minst inom Försvarsmakten satte igång med avveckling av materiel, förråd, regementen och flottiljer. Också personal avvecklades.

I min glans dagar. Bilden tagen 1972 eller 73.

Vid den tiden var jag själv officer i Flygvapnet sedan 1971 men jag, tillsammans med flera andra kollegor trodde inte att den eviga freden kommit, tyvärr. Det var också en av de avgörande faktorerna för att jag år 2000 sa upp min anställning och lämnade Försvaret den 31 december samma år. Det var inget enkelt beslut, mitt hjärta finns än idag hos Flygvapnet men jag kände inte att jag trodde på den verksamhet man förespeglade.

Avvecklingen fortsatte i Försvarsmakten parad med ett stort mått av förvirring. Men också det civila försvaret, den organisation som ska ta hand om, försörja och skydda civilbefolkningen raderades i princip ut. Mängder av utrustning skrotades eller gavs bort. Något såldes till osannolika underpriser. Det gällde såväl fastigheter och mark såväl som allsköns utrustning. Allt från spadar till sjukvårdsutrustning och fordon.

Sedan en tid tillbaka har omvärldsutvecklingen så sakta givit insikten att vi behöver återta såväl militär förmåga och materiel både för militären och för civilbefolkningen. Coronapandemin är en händelse som visar oss att vi drivit avvecklingen för långt och det kommer kosta oss mångfalt mer än om vi haft en mer sansad syn på vår omvärld och de scenarier vi kan tänkas möta i framtiden. COVID-19 är inte den sista svårigheten vi kommer att drabbas av.

Mikael Odenberg (M), försvarsminister 2006 – 2007.

Mycket kan såklart skyllas på våra politiker som i sitt ivriga röstfiske satt egna intressen framför landets och befolkningens. Men också ansvariga myndighetschefer kan ifrågasättas som inte haft kraft att stå emot galna politiska vägval. En säger en minister tog sitt ansvar. Nämligen dåvarande försvarsministern, Mikael Odenberg (M) som 2007 meddelade sin avgång som statsråd såväl som riksdagsledamot med anledning av den budget som lades fram och där bl a försvaret fick otillräckliga anslag enligt Odenberg.

Nu har vi en brant uppförsbacke framför oss. I det akuta läget med COVID-19 kan det bli riktigt besvärligt och i ett mer långsiktigt perspektiv krävs stora resurser. I vissa avseende blir det sannolikt ekonomiskt omöjligt att nå hela vägen fram.

Sverige och svenskarna är värda att försvara – med alla till buds stående medel.

/Bosse