Baka en pizza

Hej!

I Hässleholm finns det oräkneliga pizzerior men bara en som fick en smiley vid miljökontorets senaste kontroll. En smiley betyder att restaurangen håller en godkänd hygienisk standard, rätt kyla, rätt värme och tillräckligt städat. Det finns godkända faciliteter för personalen att tvätta sig och etablissemanget kan visa på tillräckliga kunskaper om livsmedelshantering och personlig hygien. Och inte minst spårbara råvaror.

EN av alla kontrollerade pizzerior i hela kommunen. Herregud! Varför är det så? Varför ställer inte konsumenten högre krav? Varför nöjer sig hässleholmarna med dålig mat, taskiga pizzor och risken för matförgiftning? Det är en gåta för mig. Vi skriver 2014 och alla läskunniga borde vid det här laget fått i sig tillräcklig information för att kunna göra ett kvalitativt bättre val – men icke!

Arkivbild utan koppling till nämnda företag.

Arkivbild utan koppling till nämnda företag.

I skrivande stund har jag precis ätit en pizza, hämtad i Helsingborg på en pizzeria där, förbakad på pizzerian och färdigbakad fem minuter i egen ugn vid hemkomsten. Jag har ingen aning om i fall den här restaurangen fått anmärkningar av hälsovårdsmyndigheten i Helsingborg men förbannat god var den, pizzan. Våra pizzor garnerades med garanterat färska råvaror, fräscha och välsmakande. Mozzarella i stället för fettdrypande ost av okänt ursprung. Degen var tunn och spröd inte en seg degklump. En riktig god pizza med andra ord. Vet bara ett ställe runt Hässleholm som kan prestera det – Anna Wemlerths pizzeria Måleböke Restaurang på Skyrups Country Club och just idag var inte den öppen. Så det blev pizza från Helsingborg, drygt åtta mil från Hässleholm. Ruccola i en påse vid sidan om. Det är väl så det ska vara? Fast jag struntar i ruccola – ”overrated”! Det enda jag saknade var olivolja med piri-piri.
Det ska i rättvisans namn sägas att jag inte ätit mig igenom Hässleholms pizzeriautbud men de senaste försöken vi gjort att köpa hem pizza har i samtliga fall slutat i besvikelse. Många vittnesmål från vänner har styrkt mig i uppfattningen att det mesta som erbjuds inte är värt att stoppa i munnen. Har du andra erfarenheter får du gärna berätta det.

Ska man äta en pizza ska den vara god med färska råvaror, bakad av någon som kan och inte nå´t j-vla skit med tvivelaktigt kebabkött, vitlökssås och flottig ost – fy f-n säger jag bara! Sådant kan få mig att ”baka en pizza”!

God pizza till folket!

Bosse

Vi hämtade våra pizzor, sk. gourmetpizzor hos Bonasera Bonasera på Drottninggatan i Helsingborg.

Hur går det för EU?

Hej!

Allt som ofta beskyller vi oss själva för att vara flata i det här landet. Det må vara sant men frågan är om vi inte delar denna egenskap med vissa av våra övriga EU-kamrater?
Just nu översvämmas Europa av tiggare, företrädesvis från Rumänien.  Att anklaga den enskilda tiggaren ser jag ingen anledning till. Trots rykten om sk ”tiggarligor” framstår det ändå som om de allra flesta av de människor vi ser tigga på gator och torg lever i stor misär. Det undandrar sig min bedömning huruvida det är ”äkta tiggeri” för överlevnad eller kvalificerat bedrägeri.

Tältläger72

Bosättning i Tivolibacken – augusti 2014

Problemet ligger inte hos den enskilda tiggaren utan snarare på regeringsnivå i Rumänien. Rumänien, EU-medlem sedan 1 januari 2007 och med drygt 20 miljoner invånare kan eller vill inte ta ansvar för sin fattiga befolkning. Det har resulterat i att vi överallt i Europa ser tiggare på våra gator och de allra flesta, som sagt, från just Rumänien.
Detta måste få ett slut. Det framstår inte som en utveckling vi vill se i vår tid. Det stämmer inte med vår (svensk) syn på välfärd, humanism och mänskliga rättigheter. I ett första steg måste det vara Rumänien som tar ansvar för sitt eget folk. Den fria rörligheten inom EU gör det ju möjligt att resa fritt. Detta måste hanteras om friheten missbrukas, i detta fall av ett land. EU bör lägga ett ovillkorligt krav på Rumänien att ta hand om sina invånare. Sker inte detta mer eller mindre omedelbart måste kännbara sanktioner sättas in. Skulle inte heller detta ge resultat får man ta nästa steg, begränsa tillträdet till övriga medlemsstater eller helt enkelt stänga gränsen mot övriga EU eller helt enkelt utesluta landet. Just nu skiter Rumänien oss bokstavligt talat på näsan.

De senaste dagarna har en diskussion figurerat på Norra Skånes debattsida. Socialistiska partiet hotar med att göra Hässleholm till ”Tiggarstaden”. Man ska manifestera tiggarnas ”rätt”, bl a genom att översvämma staden med tiggare i samband med främst ”långlördagar”. Detta som en protest mot Sverigedemokraternas motion om att förbjuda tiggeri i Hässleholm.
Jag tänker inte rangordna någondera förslagen på galenskapsskalan. Vad avser Sverigedemokraternas förslag anser jag att den inte hör hemma på kommunal nivå. Det är mer en nationell fråga och framförallt ett problem på EU-nivå. Jag har dock förståelse för frustrationen.

Cecilia Malmström

Cecilia Malmström

Socialistiska partiets hot om att ”förlama” Hässleholm med tiggare, företrädesvis på vad man benämner som ”långlördagar” (det som officiellt heter citylördag) betraktar jag som direkt kontraproduktivt för det syfte man vill uppnå, nämligen att stödja tiggeriet. Om man aktivt minskar attraktiviteten i centrum och försvårar handel och besöksnäring kommer staden att avfolkas, butiker försvinna (fallhöjden är låg för många butiker, caféer, mfl) och samhället avlövas. Det kommer i sin tur att minska ”marknaden” för tiggarna. Det blir mao en ”lose – lose-situation” Alla förlorar. Men det är kanske det som anarkister går igång på? Sverigedemokraterna blir kanske nöjda för tiggarna lär snabbt dra till bättre jaktmarker.

Har jag då lösningen? Columbi ägg i tiggarproblemet? Knappast – tyvärr. Som tidigare sagts tror jag att det krävs stor politisk dådkraft på EU-nivå. Frågan är inte specifikt svensk utan verkligen en övergripande EU-fråga. Vår kommissionär, Cecilia Malmström har redan agerat i frågan men något synbart resultat kan i alla fall jag inte se ännu. Men likafullt tror jag att det är här frågan löses på ett värdigt sätt.
Lyckas inte det i närtid fruktar jag att lösningen eller snarare försök till lösning kan bli betydligt mer extrem. Det finns ett uttalat missnöje med tingens ordning och i skuggorna lurar de som har betydligt mer handfasta sätt att lösa missnöje på. Nuvarande förhållande underblåser mörka krafter och den utveckling som så många av oss fruktar.

Jag är inte nöjd!

Bosse

Fiat, Fiat, Ferrari

Hej!

Vi är ett gäng gamla Round Table-vänner som träffas ungefär en gång i månaden. Vi har alla sedan länge fallit för åldersstrecket. Hurdå, undrar ni? Jo, Round Table är en organisation som finns på många platser runtom i världen. I Sverige finns ett otal klubbar på lika många orter. Man får vara med om man är mellan 22 och 40 år och är man. Jag tänker inte ens försöka motivera varför det bara är män som får vara med. End of discussion!
Så vid 40 åker man helt enkelt ut – och det är bra. På så sätt föryngras klubben kontinuerligt. Vi ”gamlingar” bildar dock ofta sk. PM-klubbar, dvs Past Member. Ibland kallas det ”Old Tigers” men ”mitt” gäng har valt att kort och gott säga PM. Vi är den fjärde klubben i Hässleholm, fjärde generationen så att säga. Det finns äldre PM-klubbar och det finns yngre.
Vi är åtta gubbar, fast vi säger grabbar. Två kamrater har lämnat detta jordelivet och en har flyttat och ingen av dessa tre är därför inte längre med.

Vi turas om att arrangera våra möten. I sann anda från Round Table-tiden har vi fortsatt med ”hemma-hos-möten”. Det innebär att vi träffas i våra respektive bostäder och äter en god middag. Ofta har värden också ordnat ett program, en föreläsare, ett företagsbesök eller någon annan aktivitet. Vi har bara så trevligt på våra möten och har vid det här laget hängt ihop i trettiotalet år. Det har på senare tid inneburit att den som står för värdskapet har börjat söka nya vägar, var och en på sitt sätt och efter förmåga. Man kan ju förnya sig även om vi blivit för gamla för RT (Round Table).
Så inför förra mötet kom vi överens om att samlas hos kamraten Rolf i Höllviken, ta med våra respektive fordon som kunde vara av intresse. Följaktligen kunde vi till detta möte som ägde rum på Nationaldagen mönstra en Bentley Continental, en Ferrari 430, en Opel GT och min egen Mercedes-Benz SL350. Dessutom två vintage motorcyklar av modell Honda CB750.

F430

PM på biltur. Ferrari 430, Opel GT, Mercedes-Benz SL350

Detta möte startade redan kl 12.00 på dagen då Rolf dukat upp en härlig sillunch. Dock fick vi avstå öl & nubbe till sillen till förmån för vatten. Vi skulle ju ut och köra bil och motorcykel under eftermiddagen.
Så när Kenneth svalt den sista jordgubben på Rolfs altan gav vi oss iväg. Första anhalt var Skanörs hamn dit vi körde i kolonn, allt i akt och mening att dra till oss så mycket uppmärksamhet som möjligt. Efter att ha parkerat på det mest olämpliga stället i hela hamnen kunde ingen undgå oss och därmed kunde vi lämna Skanör nöjda med vår uppvisning. Våra vänner på motorcykel körde naturligtvis vilse (hur man nu kan lyckas med det?) så vi fick vänta in dem på återvägen. Jordgubbsförsäljerskan blev imponerad. Nja, inte av oss, det kan jag väl inte tro men väl av Ferrarin, röd och fin. Jag vill också tro att min egen SL kanske var lite, lite imponerande men den vackert röda Ferrarin var nog ändå det största dragplåstret.

Efter vägen bytte vi bilar och förare om vartannat på vår väg mot första mål Trelleborg och sedermera Abbekås. Från Abbekås mot Skivarp var det min tur att ratta Ferrarin, en F430. En V8 väl synlig genom bakrutan sitter precis bakom ryggen i den tvåsitsiga bilen. Ljudet är underbart. Du sitter i stolar av kevlar och med röda fyrpunktsbälten. Man sitter som i ett skruvstäd för att använda en klysha. Växling sker med paddlar eller helautomatisk – men det senare är ju ingen sport, säger Rolf som äger bilen. Ganska snart hittade jag en liten raksträcka och olydig som jag är stannade jag Ferrarin för sen direkt trampa gasen i botten. Oj, oj vilket acc. Innan man vet ordet av har man gasat bort körkortet om man inte tänker sig för – men det gjorde ju jag så klart. Tänkte mig för alltså, eller… Ganska snart tvingas jag släppa. Vi är ju trots allt inte på någon racerbana och när som helst kan en bilist dyka upp nu när sikten inte längre är helt öppen.
Jag hade ändå förväntat mig att bilen skulle vara mer obekväm. Den är ju trots allt förhållandevis extrem och inställd för att köras betydligt mer aggressivt än jag både kan och vågar. Delar dock Rolfs uppfattning att det är väl inget man åker långresor med. Då är min SL350 betydligt mer komfortabel men så har den heller inte Ferrarins prestanda. Den Mercedes SL350 som syns på bilderna är numera utbytt till en nyare modell med om möjligt ännu högre komfort och faktiskt också lite bättre prestanda. I nuvarande exemplar står en V6:a med 315 hk till förfogande. Det innebär 0 – 100 km/h på strax över 6 sekunder. Ett par sekunder långsammare än den röda skönheten från Modena. Som glidarbil, GT-vagn, cabriolet eller vad ni vill beteckna den som är SL:ens prestanda fullt tillräckliga så jag sitter nöjd – tillvidare.

PM_grupp2

PM-gängets fordonspark på parad.

Efter rundtur i södra Skåne återvände vi till Höllviken och parkerade bilar och motorcyklar för dagen. Nu följde samling hos Rolf för förfriskningar innan vi fick transport till Skanörs Gästis och en härlig gourmetstund, bildiskussioner och kamratlig samvaro i sann Round table-anda. Ännu ett härligt PM-möte som vi minns och glädjs länge åt.

Njut av livet och allt det har att erbjuda så länge du kan!

Bosse

Tänk vad en vajer kan göra…

Hej!

Fick en extra stund över till reflektion häromdagen när jag satt i en bilkö. En bilist hade hamnat i en situation hon (enligt polisen var det en hon) inte kunde reda ut vilket resulterade att hennes bil lämnade vägen, voltade ett varv och nu stod ute på åkern med nosen åt motsatt håll från hennes ursprungliga färdriktning.
Denna, i sig dramatiska händelse inträffade på rv 21 mellan Åstorp och Klippan på ett avsnitt med sk 2-1 väg och på en sträcka med en fil. Själv var jag i bil tre eller fyra efter det inträffade och en ambulans fanns redan på plats. Denna hade kommit från motsatt håll, kört över på ”min” sida och stod ny tvärs över filen med blixtrande blåljus. Ambulansen följdes snabbt av ett antal brandbilar och minst 15 räddningstjänst- och ambulanspersonal. Polisen var inte långt efter. Detta känns ju verkligen betryggande. En snabb insats där stora resurser sätts in för att hjälpa någon eller några som råkat illa ut. Skönt att veta om man själv skulle hamna i en liknade situation någon gång. En av polismännen kom för övrigt bort till min bil mot slutet av räddningsinsatsen för att fotografera olycksplatsen och kunde berätta att ingen var allvarligt skadad såvitt man kunde bedöma på plats. Det var ju tursamt.

rv21ver2

Min reflektion kring detta handlar dock om vårt vägsystem. Sedan ett antal år har vi som bekant dessa sk 2-1 vägar med ett vajerräcke som delar mötande trafik från varandra. Om jag minns rätt har inget dödsfall i form av mötesolycka inträffat på en sådan väg. Det är mycket positivt. Vajerräcket i sig är omdebatterat utifrån perspektivet motorcykel. Som motorcyklist vill man inte uppleva en omkullkörning och glida in i vajern. Följderna vill jag inte ens tänka på. Och det var inte heller det som upptog mina tankar utan snarare hela fenomenet 2-1 väg.
Härifrån blir mitt resonemang ovetenskapligt och baserat på tyckande men också på sk ”bondförnuft” (vill jag tro). Redan utan räddningsinsatsen och bilköer med hundratals stillastående bilar så är dessa vägar inte helt ideala enligt min uppfattning. Jag tror mig veta att de tillkommit som ett billigare alternativ till motorvägar som är snuskigt dyra per löpmeter. Samtidigt frågar jag mig om det totalt sett är billigare för samhället? Om man sätter det i sitt sammanhang – transporttider, miljöpåverkan, framkomlighet, osv. Jag har, som sagt, inte något svar på detta. Men nog kan man bli lite frustrerad ibland när man åker på dessa vägar?
En bekant berättade så sent som häromveckan att hon kört med tillkopplat hästsläp och häst i detsamma på en enfilig sträcka när en ambulans under utryckning dyker upp i backspegeln. En situation som kan ge den lugnaste höjd puls. Vad finns i ambulansen? En patient som svävar mellan liv och död? Ett barn med en svår allergisk reaktion? Omöjligt att veta men ambulanspersonalen har påkallat fri väg och det behöver man som medtrafikant aldrig ifrågasätta. Det är bara att flytta på sig och underlätta ambulansens framkomlighet så mycket man bara kan. Om det bara funnits någonstans att ta vägen!
Jag vet inte mycket om hästar men förstod att man manövrerar inte ett hästsläp med innehållande häst hur som helst. Då kan hästen nämligen ramla och i det aktuella fallet hade det kanske dessutom kunnat resultera i ett haveri och totalstopp i ”vajerfållan” som följd. Min rådiga bekant manövrerade med stor försiktighet så långt ut mot vägrenen som hon vågade (och förmodligen lite längre) och ambulansen kunde köra förbi i den smala passagen och fortsätta sin färd med några sekunder vunna. Kanske avgörande, kanske utan betydelse. Det lär vi aldrig få svaret på.

Frågan kvarstår. Är dessa ”snikvägar” verkligen så smarta som en del hävdar? Jag hävdar att de är ett fattigdomsbevis och ett monument över vår tids oförmåga att hantera vårt samhälle. Ett av många tecken på medelmåttans seger över eliten.
Just nu pågår bygget av 2-1 väg mellan Vinslöv och Önnestad på rv 21. Det kommer med största sannolikhet att ge ökad säkerhet på denna tungt trafikerade väg och det är utomordentligt bra. Men kommer det att ge ökad framkomlighet? Sannolikt inte. Mängder med traktorer (skyll inte på dom) kommer att stoppa upp trafiken. På de tvåfiliga sträckorna kommer accelerationsrekord slås som på alla andra sådana här vägar när stressade bilister ska om den där husvagnen också innan det blir enfiligt igen. Ok, det är inte ett beteende man ska ägna sig åt men faktum kvarstår – det är så verkligheten ser ut. På skrivbordet ser det annorlunda ut men som sagt…
Annars kan man konstatera att på den 4-filiga cykelbanan strax intill 21:an är framkomligheten god.

Kör (inte) så det (körkortet alltså) ryker!

Bosse