Var drar vi gränsen?

Dagens politiker tar ofta till uttrycket oacceptabelt när de vill visa handlingskraft. Men ord är knappast liktydigt med handling. Det finns en tendens i Sverige att samhället backar när enskilda människor, grupper av människor, organisationer eller till och med länder bryter lagar, regler eller internationell rätt. Vi upprörs, knyter näven i byxfickan och utbrister att det är OACCEPTABELT!

En företeelse som inte ens hade något namn för något decennium sedan är blåljussabotage. Numera är det förhållandevis vanligt. Räddningstjänsten kan inte köra fram till brand eller ambulanser kan inte komma fram och hjälpa skadade eller sjuka människor för att en pöbel ägnar sig åt stenkastning eller beskjuter med raketer. Polisbilar sticks i brand och poliserna utsätts för stenkastning.
Senaste händelsen var i påskhelgen och var inget annat än fullfjädrade upplopp. En motdemonstration urartade innan det som de ville protestera mot ens hade börjat. En stor grupp gavs sig direkt på polisen och totalförstörde polisbilar och skadade flera andra. Flera poliser fick föras till sjukhus med skador. Över hundra polismän blev i olika grad skadade när helgens våldsamma upplopp sammanfattades.
Polisen backade för att ”undvika våld”. Polisen är de enda som i fredstid har rätt att använda våld i Sverige. Det är staten som har vad man brukar kalla våldsmonopol och den uppgiften är det alltså polismyndigheten som har rätt att upprätthålla. Problemet är att polisen uppenbarligen inte har varken verktygen, resurserna, taktiken eller viljan att upprätthålla våldsmonopolet. Möjligen inte heller modet. Det senare kan förklaras av för dåliga arbetsvillkor, främst dålig lön. Är det verkligen värt att utsätta sig för risken att skadas eller i värsta fall dödas för en lön under 30.000 i månaden? Men det är mer än själva lönen som påverkar. Dålig ledning och bristande stöd från våra ansvariga politiker är säkert också en faktor.

Det väcker frågan var vi ska dra gränsen i vårt land? Hur mycket samhällsfarliga avsteg ska vi acceptera? Hur länge ska vi backa? När ska vi ge mandat för polisen att upprätthålla allmän lag och ordning så att vanligt folk, vi som betalar kan vistas i säkerhet på gator och torg? Vilka resurser måste vi skjuta till för att polisen ska kunna lösa sin uppgift?
Varför är vi svenskar generellt så undfallande mot de som bryter mot lagar, regler, gammal hävd, etc. Varför tar vi så stor hänsyn till människor som bryter mot lagen medan vi inte visar omtanke och respekt för de som utsätts för dessa missdådare.

En het potatis i efterspelet har varit Ebba Buschs (KD) uttalande om varför det var hundratalet poliser som skadades och inte hundratals upprorsmakarare. Ebba Busch undrade varför polisen inte använde sina tjänstevapen. Det blev ett j-vla liv för att tala klarspråk. Hela vänsterkollektivet gick i taket och Sveriges justitieminister, Morgan Johansson tog i från tårna och undrade om Ebba Busch ”inte var riktigt klok?”.
Helt bortsett från att dylikt språkbruk inte anstår ett statsråd är just frågan om varför polisen var just så undfallande, hellre tog stryk än upprätthöll allmän ordning? Någonstans måste man dra gränsen. Hur mycket våld får en pöbel utsätta samhället för innan samhället tar i med hårdhandskarna och drar gränsen? Hit men inte längre!
Det är lite som med barnuppfostran. Har man inte satt tydliga gränser blir barnet lätt gränslöst och då är det inte så lätt att styra in på den rätta vägen i efterhand. Nu är det i elfte timmer och femtionionde minuten att sätta dessa gränser i vuxenvärlden också. Jag hoppas bara att klockan inte redan är fem över tolv.

För att travestera på Torbjörn Fälldin – ”Håll gränsen!”

/Bosse