Ett Tuc-tucrally i Jaipur

Hej!

Det går inte riktigt att beskriva hur trafiken i Indien fungerar. Jag har gjort något försök innan men det ger inte riktigt rättvisa åt hur det verkligen är. Det måste upplevas på plats med ljuden, ojämnheterna i gatan eller på vägen och hela omgivningen.
Jag vill ändå göra ett försök till att dela med mig av en sightseeing i centrala Jaipur. Vi åker tuc-tuc eller autoriksha som det heter i Indien. Vi har ett antal rikshor som är inhyrda till vårt förfogande vilket säkert bidrar att förarna hetsar varandra till det ena stordådet efter det andra. Kör så fort som möjligt och så nära framförvarande som man överhuvudtaget kan. Reaktionsförmågan är det i alla fall inget fel på och det är ju tur för marginalerna är minsta möjliga.

Alla finns överallt i rusningstrafiken - Jaipur. (Nikon D3)

Alla finns överallt i rusningstrafiken – Jaipur.
(Nikon D3)

Överallt på gatorna i Jaipur är det massor av människor, djur, bilar, bussar och cyklar. Och hur många tuc-tuc som helst. De är som en getingsvärm och tar sig fram där man tror att inte ens ett oslickat frimärke ska få plats.

Häng med en liten bit i vår autoriksha. Håll i dig!

Videon är ganska lång (4,37) och ger inte riktigt rättvisa åt upplevelsen. Det bästa är att kontakta Jörgen Tjörnvall på Flygmäklarna och boka en Indienresa. Då får du den riktiga upplevelsen.

Lycklig resa!

Bosse

 

Hur gick det till?

Hej!

Under vår vistelse i Bangkok i slutet av januari besökte vi Jim Thompson House som jag berättat om i förra bloggen. När vi lämnar museet hittar vi en tuc-tuc strax utanför. Efter lite ackorderande kommer vi överens om ett pris och att färden ska gå via ett ”sidenhus”. Det är vanligt att tuc-tuc-förare och taxi vill köra en ”liten omväg” till någon butik eller annan turistfälla för att på så sätt dra dit kunder och få provision. Vi behöver köpa lite thaisiden till en bekant så vi låter oss övertalas.

Hundrafemtio meter nerför gatan ringer tuc-tucförarens telefon och han vänder sitt fordon och kör tillbaka till Jim Thompson House där en vaktmästare står med Berits Iphone. Hur gick detta till? Iphonen har varit i handväskan. Kan den ha ramlat ur handväskan utan att Berit märkt det? Hon får tillbaka telefonen som verkar helt oskadd vilket indikerar att den kanske inte har fallit i marken.
Vi åker vidare med den pratsamma tuc-tucmannen som berättar att upphittaren är hans bror vilket förklarar varför vaktmästaren hade telefonnumret till tuc-tucmannen. Efter besök på sidenhuset, som i själva verket är en skräddarbutik återvänder vi till hotellet och jag betalar den överenskomna summan, tror det var 150 bath. Men med tanke på att telefonen har återbördats är ju lite dricks på sin plats att dela med brodern som hittat den ”tappade telefonen”. Resan slutar med en kostnad på 500 bath vilket är en dryg hundralapp. Mycket för en tuc-tucresa men lite för en återfunnen Iphone.

Nu är frågan: Var det ett bondfångeri? Om så var fallet så var det ett de mer eleganta. Inget krav ställdes på någon ersättning/hittelön så det hela är nära nog oantastligt. En möjlig förklaring är att Berit låste in sin handväska i ett enkelt förvaringsskåp under den guidade turen. Inga väskor fick nämligen medtagas. Kan väskan ha vittjats? Men hur kunde man veta att vi skulle ta just den tuc-tuc som stod utanför?
Att väskan skulle blivit plundrad i samband med att vi steg ombord på tuc-tucen håller jag för osannolikt eftersom Berit klev ombord först och vi andra stod runtomkring – men man vet aldrig.

Kanske är den enkla förklaringen helt enkelt att telefonen faktiskt tappades och blev ärligen återbördad. Det vill jag gärna tro! Min uppfattning är att thailändare generellt är ärliga, vänliga och genuint gästfria människor.

Håll i prylarna!

Bosse