Efter snart ett år med COVID-19 dristar jag mig till att påstå att vi lever i pandemins tidevarv. Nu har vi nått nästa fas i denna farsots gäckande av våra liv. Ännu ser vi inte slutet men vi väntar. Nu är det vaccinet många av oss vill åt. Aldrig har väl en spruta i armen varit så efterlängtad som nu. Det är en annan väntan.
Men när kommer den då, sprutan? När kommer brevet från sjukvården, från någon av landets regioner som ger dig rätt att boka tid för din vaccination? Sverige har per den 25 januari i år vaccinerat 1,92 per 100.000 invånare. I Danmark har man lyckats ungefär dubbelt så bra med 3,69 medan Israel utklassar de flesta länder med en siffra 46,71. I Storbritannien är siffran 11,38. Allt enligt Oxford University som sammanställer vaccinationstakten i olika länder. Sverige har en lägre takt än EU-länderna i genomsnitt.
Senaste nytt här i Region Skåne är att man är osäker på leveranserna av vaccin och därför avvaktar med utskick av brev till nästa grupp (70+) som står i tur för vaccination. Breven ligger färdiga på tryckeriet, klara att skickas ut men… Vi väntar.
Man frågar sig varför vi inte tycks lyckas särskilt bra med något i vårt land just nu? Vi släpar efter medan andra länder uppvisar betydligt effektivare hantering och därmed sannolikt skyddar sin befolkning bättre.
Nja, säger du. Det hävdas ju att vi har en eftersläpning i rapporteringen av vaccinationerna medan andra länder har en snabbare rapportering. Det skulle betyda att vi egentligen vaccinerar lika snabbt och omfattande som de flesta jämförbara länder.
Då vill jag påminna om att när det gäller dödstal i denna förskräckliga sjukdom har man haft ett liknande resonemang i Sverige – fast tvärtom. Vi har hävdat att andra länder har haft en eftersläpning i rapporteringen av döda medan vi har haft en snabb rapportering av dödstalen. Slutsatsen av det skulle vara att vi haft liknande antal döda i förhållande till folkmängd som andra länder. Så är det som bekant inte. Vi har betydligt sämre utfall än t ex våra nordiska grannar. Men som bekant kan man bevisa det mesta med statistik.
Ju längre vi måste upprätthålla strikta restriktioner ju mer hämmas vi som individer och samhälle. Det ger i sin tur långsiktiga effekter av pandemin som är svåra att överblicka men det finns anledning att tro att de kommer att påverka samhället i många år framöver, decennier gissar jag.
Exempel på orosmoln är hur distansutbildning av våra unga påverkar kunskapsnivåer och hur möjligheter till högre studier eventuellt försvåras av detta med minskad tillgång till rätt utbildad arbetskraft i framtiden som följd.
Annat som kommer att ge negativa effekter är konkurser i främst småföretag och tillhörande arbetslöshet. I förlängningen kommer det att ge minskade skatteintäkter och därmed minskad välfärd. Våra politiker kommer såklart att ropa på höjda skatter men det kommer i sin tur att ge minskade investeringar i det privata näringslivet och i förlängningen sämre tillväxt.
Någon ljusning när det gäller politikernas förmåga att sätta sig in i näringslivets villkor och hur det fungerar i verkligheten är tyvärr inte att hoppas på.
Det pratas också allt oftare om den psykiska hälsan och hur den påverkas av isolering. Antalet kontakter med andra människor har minskat kraftig för de flesta av oss. Människan är som bekant ett socialt djur och eremitliv är inte för de flesta av oss. Det är ändå det vi just nu ska ägna oss åt för att begränsa virusets härjningar. För oss som lever tillsammans med någon går det väl ändå an men jag tänker på alla som lever singelliv. I Sverige är det en ansenlig andel av alla hushåll som är just singelhushåll. Enligt SCB:s senaste statistik (sept 2020) är det närmare bestämt 18 % (knappt 1,9 miljoner) av befolkningen (ensamstående utan barn). 51 % av dessa är kvinnor.
Fysisk beröring är en viktig del i samvaron med andra människor och det är ju inte heller att rekommendera i dessa tider. Vi skakar inte hand, vi kramas inte, inte ens våra nära och jag förmodar att dating inte är så lockande heller. Vilka konsekvenser denna uteblivna kontakt med medmänniskor får på sikt tror jag egentligen inte att någon i dagsläget med säkerhet kan uttala sig om. Men på vissa håll befaras ökad psykisk ohälsa och fler självmord. Bägge tragiska effekter som också kommer att ge avtryck i samhällsutvecklingen. Här kan vi alla säkert bidra till att minska effekterna. Med dagens moderna teknik kan man ändå ta kontakt med vänner och släktingar med hjälp av t ex Face Time eller om den man vill kontakta inte är tekniskt bevandrad eller utrustad så är ett gammaldags telefonsamtal bättre än ingenting. Tror inte någon blir störd av en fråga om hur det står till. Medmänsklighet är viktigare än någonsin och inte bara till nära vänner ut så långt ut i bekantskapskretsen som möjligt.
I veckan lyckades jag i alla fall träffa några kamrater under betryggande former, utomhus och med behörigt avstånd. Vi var allt som allt sex stycken av åtta i kamratkretsen som sågs under ett par timmar på eftermiddagen. Vi har under mer än trettio år träffats regelbundet, först som Round Table-medlemmar och efter att vi alla fyllt fyrtio i en konstellation som kallas PM (Past Member). Det är viktiga vänner i mitt liv och våra träffar är alltid livgivande energiinjektioner. Under pandemin har vi bara träffats vid något enstaka tillfälle mot månatliga träffar i normala tider. Det är något som gjort livet torftigare och nu väntar vi på att vi ska kunna återgå till vår normala mötesrutin.
Det är många som väntar och det är många saker att vänta på. Hela livet väntar och gör det runtom i hela världen. Vi är många som är trötta på att vänta men jag tror att någon rivstart blir det inte. Livet kommer att smyga sig på oss så sakteliga efterhand som pandemin ebbar ut. Den som väntar…
Vänta inte med att tvätta händerna och hålla avstånd.
/Bosse
Round Table. En internationell sammanslutning för unga män från olika yrkesgrupper mellan 22 och 40 år gamla. Det finns en motsvarande sammanslutning för kvinnor, Ladies Circle.
bojohnny 