Snyggt eller osnyggt?

Man frågar sig vilket ansvar media har i dessa tider? Det finns ett otal exempel på när pressen är delaktig i att påverka historien. Ministrar tvingas avgå och rättssäkerheten har satts på spel, osv.
Utifrån mitt långt mindre storpolitiska perspektiv ser bilden lite annorlunda ut. Media i Hässleholms kommun uppfattas av näringslivet i kommunen som mer negativ till företagen än hur media uppfattas genomsnittligt i landet. Media i Hässleholm placerar sig faktiskt i det absoluta bottenskiktet. Man kan fråga sig vad det beror på? Ja, var och en får väl döma själv men här är ett exempel.

Redaktionerna på landets tidningar är noga med att framhålla sitt oberoende och vikten av att inte gå företagens ärenden utan att kritiskt granska både myndigheter och företag. Så är även fallet med tidningsaktörerna i vårt område. Inget fel i det. Pressens uppdrag är just detta tillsammans med uppgiften att rapportera om det som är av sk allmänintresse. Det är en viktig del av vår demokrati.
En av de lokala tidningarna här i norra Skåne har en krönikör som sedan en tid valt att framhålla en av bankerna och dess bankdirektör på ett sätt som förvånar. Jag har absolut ingen kritik mot sagde bankdirektör, tvärtom. Inte heller har jag någon anledning att kritisera banken som sådan – inte mer än alla andra banker som numera får ta emot mer eller mindre förtjänt kritik för sin vinsthunger. Det jag ifrågasätter är om en sk oberoende tidning ska låta sig bli ett marknadsföringsverktyg för ett enskilt företag och dess evenemang.
Krönikören i fråga har, enligt mitt förmenande valt att ta ställning mot HessleCity i ett försök att provocera cityledaren och styrelsen att spela på krönikörens villkor. Dvs genom att undanhålla information som uppenbarligen kommit tidningen tillhanda och i stället fokusera på tidigare nämnd bank vill krönikören framställa HessleCity och dess ledning som passiva och inkompetenta.
Vid en citylördag härom månaden redovisade krönikören endast bankens aktiviteter och utelämnade övriga aktiviteter på stan. Det hör till historien att bankens och HessleCitys övriga aktiviteter var samordnade och marknadsfördes i gemensamma annonser.
Det senaste exemplet härör sig från den gångna helgen när HessleCity anordnade ett av de större evenemangen för säsongen, Modegalan. I den krönika som vederbörande skrev på lördagen och som brukar innehålla intressanta händelser i helgen nämndes överhuvudtaget inte Modegalan, denna helgs i särklass största händelse i Hässleholm. I stället valde krönikören att framhålla bankdirektörens referat av en fotbollsmatch. Samma krönikör hade tidigare i veckan när han stött på cityledaren påpekat att han minsann inte skrivit något elakt om HessleCity på två veckor.

Det är min uppfattning att den här typen av agerande är oprofessionellt, omoget och infantilt. Det bidrar till att skapa en negativ bild av Hässleholm som i förlängningen kommer att binda ris åt egen rygg för tidningen ifråga. Det är den här typen av sk journalister som bidrar till att placera Hässleholm i bottenligan när det gäller mediaattityd. I Svenskt Näringslivs attitydundersökning som presenteras idag, den 23 april behåller Hässleholm en fortsatt låg ranking när det gäller företagens uppfattning om medias attityd till företagande.
Om sagda krönikör nu tycker att cityledare och styrelse borde vara flitigare med att ”fjäska” för honom står det honom fritt att säga det. Vill han ha information är ingen av oss svåra att nå och den grundläggande information går oftast ut i form av pressmeddelanden till redaktionen. Men denna person vill ha specialbehandling – som det anstår en diva.
I min bok överväger numera minustecknen. Osnyggt är min åsikt.

Det förtjänar att påpekas att aktuell tidning, genom en artikel av annan journalist, denna vår bevakat Modegalan och rapporterat om den i tidningen på ett vederhäftigt sätt.

Bosse

Urusel bloggare

Herregud vad jag är dålig på att blogga! Jag som alltid gillat att skriva och har ett elände med att vara kortfattad. På min egen blogg kan jag ju skriva så mycket jag vill. För övrigt är det väl ändå ingen som läser?

Nu är våren i alla fall här och då blir man ju lite piggare. Kanske kan det ge energi för mer bloggande? Den som läser får se. Annars tas min tid i anspråk för allt mellan himmel och jord. Det är drygt ett år sedan jag tog på mig uppgiften att vara ordförande för HessleCity, handelsföreningen i Hässleholm. Mot bättre vetande kan man tycka och trots min hustrus bestämda avrådan. Nu är jag inne på min andra period – man kan inte hoppa av efter ett år. Då har man ju inte blivit varm i kläderna. Kanske är jag en ”slow starter”? Efter ett litet intimt årsmöte är det nu många bollar i luften, inte minst med Festivaldax som i år är den 8 – 11 augusti. Förra årets festival drabbades av regn, regn och regn och fick ingen positiv kritik från husorganet Norra Skåne. För övrigt är det sällan vi får något positivt överhuvudtaget från det hållet. Förre ordföranden i föreningen ligger bättre till och tidningen tycker nog att han borde varit kvar vid rodret, mediamänniska som han är. HessleCity har i alla fall ett gott samarbete med Håcan som är en av de aktörer som bidrar till en levande stad. Det tackar vi för!

Inför årets festival har vi tagit till nya grepp, ingen revolution men ändå en del förändringar. Redan i november kallade vi till workshop för att få en bild av vad som är festival för besökarna. Engagerade människor från nöjesbranschen, kommunen, krögarna, mfl kom och vi fick många åsikter och idéer. Efter årsskiftet följde vi upp med ytterligare en workshop och ett krögarmöte. Av 47 inbjudna krögare dök det upp ca 10. Bedrövligt! Gnälla går ju men göra något själv… Nu har vi fått en liten grupp med människor som känner engagemang för festivalen och som tillför kompetens och entusiasm. Därtill kan vi lägga sponsorer varav en redan är igång med arbete. Jag tror det är framtidens melodi för festivalen (och för utvecklingen i Hässleholm överhuvudtaget) att det lokala näringslivet engagerar sig och tar ansvar för det som händer i Hässleholm.

På Festivaldax 2012 kommer besökaren att hitta:

  • Matvagnar men detta år som en sk ”food court”, dvs vi samlar vagnarna i en formation runt sittplatser och eventuellt en mindre scen.
  • Försäljare, dock inte en enda på Frykholmsgatan mellan Stortorget och Tingshusgatan
  • Partyfabriken på Nytorget
  • Underhållning på Stortorget, dock inget jättetält som fyller hela torget.
  • En scen och aktiviteter i anslutning till kulturhuset
  • Jazzkvällar på Norra Station med restaurangservering
  • Fler aktiviteter för barn
  • Bättre service med information
  • Fler restauranger som har uteservering och erbjudanden till festivalbesökarna
  • Axels Tivoli
  • Ett ”Festivaldax-band” med massor av rabatter och erbjudanden från handlare, krögare och andra
  • och mycket, mycket mer.

Jaha, det är en del att ”rodda”. Främst är det cityledaren, Janne, som ska hålla samman detta men i år ska han förhoppningsvis få hjälp av en del duktiga medarbetare. Vissa aktiviteter kommer vi dessutom att driva som autonoma projekt. Håll tummarna för att vädret står oss bi!

När jag inte ägnar mig åt dessa fritidssysselsättningar ska sorgebarnet NyföretagarCentrum tas omhand. Här saknas både pengar och engagemang från, inte minst näringslivet. NyföretagarCentrum ger kostnadsfri, opartisk rådgivning till nyföretagare – människor som vill starta företag. För att de ska få den hjälp de så väl behöver måste verksamheten finansieras. Det görs med hjälp av bidrag från partners i det privata näringslivet och med offentliga medel från främst kommunen. Men rådgivning till nyföretagare är inte tillnärmelsevis så sexigt som idrottsevenemang och TV-idoler. Därför är det svårt att få tillräckliga medel för att ge Hässleholms nyföretagare en god start på sitt företagande, det som ska hjälpa Hässleholm till tillväxt och välfärd. De nya företagen ska ju också bli de befintliga företagens nya kunder. Tacksam är man dock för de företag som är engagerade och bidrar med både pengar och kompetens. Våra resurser inskränker sig till knappt 400.000 kronor under ett år, knappt hälften av vad som krävs för en effektiv verksamhet om man jämför med andra NyföretagarCentrum i landet. Enligt en beräkning gjord i Strängnäs, omräknad till Hässleholmsförhållanden genererar företagen som NyföretagarCentrum under en 3-årsperiod varit delaktig i att starta 208.000.000 kronor i skatteintäkter. Good investment!

Inga bilder denna gång – snart dags att rulla ut Harleyn!

/Bosse

Några timmar på motorcykel

Häromdagen fick jag chansen att köra en sväng på min Harley, 2010 års Harley Davidson Street Glide med 96 cubic inches motor. Tyckte det var bäst att passa på nu när sommaren kommit till Skåne i månadsskiftet september/oktober efter regniga juli, augusti och början på september. Turen gick till Helsingborg med första stopp på Harley-Davidson Helsingborg. Resan gick smidigt med gles trafik, solsken och stillsamma bilister. Härligt att sitta på hojen efter flera veckors uppehåll. Funderade på om jag borde trampat trampcykel istället men den fick stå tillbaka denna gång.

I Harley-butiken var det ganska öde. Förberedelser pågick för Open House när 2012 års modeller ska introduceras så mitt besök blev ganska kort. Passade dock på att åka runt till baksidan och verkstadsingången för att kolla trycket i mina bakre stötdämpare som är luftassisterade. Dom var ok så jag fortsatte färden ner till Helsingborgs centrum och hittade en bra p-plats. Mitt mål var Gastronomibutiken på Drottninggatan. Jag brukar slinka in där och köpa delikatesser när jag är i närheten. På ”inköpslistan” stod amerikansk entrecôte. Ja, jag vet att det är vansinne att köpa kött importerat från USA. Idag ska det ju vara närproducerat och ekologiskt. Men det här är ett kött som smakar såååå gott om man tillagar det på rätt sätt. Man kan ju fråga sig varför vi inte kan köpa sådant kött i den lokala butiken? Priset är ungefär det samma men kvalitén skiljer sig märkbart.

Den amerikanska entrecôten var slut – skit också! Men det fanns ryggbiff från samma ställe. Jag köpte en rejäl bit som skulle räcka till fyra. Tänkte helsteka. Först bryner man köttet på stekjärnet och sedan in med det i ugnen. Max 120 grader på ugnen och sedan får köttet stå inne till det når 58 grader inuti. Då blir det perfekt. Med köttbiten, lite gott kryddsmör och en baguette i bagaget äntrade Harleyn igen och gav mig ut i fredagstrafiken. Jag svängde söderut på Drottninggatan, passerade Knutpunkten och tog höger vid brandstationen mot Råå. Så småningom hade jag tagit mig förbi alla trafikljusen vid Allers förlag och fortsatte mot Glumslöv på gamla vägen mellan Helsingborg och Landskrona. Strax efter Glumslöv ligger Glumslövs backar med vidunderlig utsikt över sundet och Danmark i väster. Man kan se Landskrona, Öresundsbron, Ven och Köpenhamn om vädret är klart. Denna dag var det dimma och dis så utsikten gick förlorad.

Efter att ha glidit ner för den sista backen och passerat golfbanan på höger hand och utan att bli träffad av en enda förlupen golfboll svängde jag höger vid stoppet och fortsatte in mot Landskrona. Jo, jag hade gjort ett fullt stopp och förvissat mig om att vägen var fri innan jag drog på in mot stan. Återstod att tråckla sig igenom alla rondellerna på Ringvägen innan jag hade planerat ett stopp på Statoil för bränslepåfyllning. Vid den andra rondellen (jag vet att det egentligen heter cirkulationsplats) höll jag på att bli överkörd av en stadsbuss. Chauffören ville väl spara en sekund eller två för att hålla tidtabellen och tyckte det motiverade honom  att utsätta mig för livsfara. Tvärnit från min sida räddade situationen! Busschauffören åkte med god fart glatt vidare genom rondellen medan jag stod stilla mitt i. Han var kanske yrkesförare men hade knappast någon yrkesstolthet.

Jag åkte vidare genom ytterligare några rondeller, en med en liggande röd jättetulpan i plåt och fortsatte ner mot Statoil. I korsningen när jag skulle svänga vänster håller jag på att bli överkörd nästa gång. En bilist kör ut från utfarten från köpcentrat. Han stannar dock halvvägs ut i vägen och jag kan passera. Tankar fullt på macken och köper en glass. Vem vet – det kanske är årets sista glass? Passar på att beundra en veteranmotorcykel av märket Triumph med danska skyltar.

På hojen igen och full fart mot Hässleholm. Jag har ju färskvaror i sadelväskan och det är varmt ute trots årstiden. Tar vägen mot Svalöv och fastnar direkt bakom en Skoda från Polen som föredrar vänsterfilen och parkerar sig där. Kanske en polack med engelskt påbrå? Kommer förbi till slut och fortsätter förbi Asmundtorp. Efter fartkameran vid vägen till Billeberga svänger jag vänster mot Svalöv. Det är en fin väg att köra, svänger lite och man ser långt. Efter en djup dalgång finns det en rastplats uppe på nästa krön. det står en vit skåpbil där. När jag närmar mig sätter den fart och passerar förbi stoppskylten utan att lätta på gasen. Jag är i kapp den accelererande skåpbilen efter bara 50 meter och kör om. Funderar på att ge något tecken för att visa min irritation över hans bristande respekt och trafikfarliga beteende men inser att han ändå inte kommer att förstå. Det är den tredje incidenten på bara ett fåtal mil.

Åker igenom Svalöv och deras stolthet – rondellen. Den har en beläggning som en tvättbräda och skymd sikt till vänster. Ingen kommer. Fortsätter färden mot Torrlösa. Möter en buss, en gul regionbuss modell större. Bakom den kommer en bil, en Ford tror jag som gör en vänstersväng framför mig in mot Hanksville Farm. Hyfsat långt avstånd men jag kunde inte se bilen bakom bussen. Undrar om bilisten såg mig innan han påbörjade svängen? Färden går genom Torrlösa och ner mot Bialitt. Jag njuter! Det är en särskild känsla att åka Harley. Kan inte beskriva den riktigt – det är bara läckert!

Svänger vänster vid Bialitt. Den som är tillräckligt gammal minns Lasse Holmqvist och svartvita TV-program från Bialitt. Måste varit i slutet på 50-talet eller i början på 60. Jag kör om en BMW och passerar två bilar till vid Emmaus innan jag når Ask. Det är riktig Harleyväg här. Man kan bränna på rätt så bra i långa svaga böjar. Jag har kört vägen tusentals gånger känns det som – både med motorcykel och bil. Strax är jag i Röstånga. Bilverkstaden som en kurskamrat och jag landade i med lånad Amazon vintern 1971/72 ligger kvar men verkar vara avsomnad. Frågan är om den nånsin hämtade sig efter att vi med blankslitna sommardäck missat bensinpumpen med millimeter tillgodo och brakat rakt in i entrédörren. Polispatrullen från Landskrona höll på att köra rakt in i vår bagagelucka på det glashala underlaget. Det blev förmodligen vår räddning tillsammans med våra blåa flygvapenuniformer när poliserna såg mellan fingrarna på vårt vansinnesfärd. Vi hade kört på tid från Landskrona till Herrevadskloster. Och det slutade, som sagt, i Röstånga Bilverkstad. Denna gång klarar jag dock svängen utan problem och åker snart genom det vackra Nackarp med sin boksskog. Så här års är det riktigt mörkt på serpentinvägen genom skogen. På våren när boken slår ut är ljust i den skira grönskan. En fantastiskt vacker väg vid alla årstider.

Motorcyklar kan vara irriterande för bilister...?

Jag är nu i ett område som alltid väcker minnen. Nackarp, Skäralid och sedan Ljungbyhed. För fyrtio år sedan åkte jag här för första gången. På väg till Ljungbyhed och Herrevadskloster. Inryckning för befälselev Carlsson. Början på en nästan trettioårig karriär i Flygvapnet som stridslednings- och luftbevakningsofficer (STRIL). Nu är flygflottiljen F 5, Kungl. Krigsflygskolan nerlagd. Ljudet av flygmaskiner som var ständigt närvarande har tystnat och byn Ljungbyhed är en ganska sorglig plats. Min motorcykelfärd går inte igenom själva byn utan jag passerar utanför och genom det genom Edvard Persson kända Spången – Kalle på Spången. Fortsätter i god fart och når snart riksväg 21. Stannar vid stoppet och tre bilar passerar. Jag svänger höger och fortsätter mot Perstorp.

Kommer strax ifatt de tre bilarna. Längst bak ligger en VW-buss med omfattande rostlagning. Här är 21:an en sk. 2-1 väg. En väh med vajerräcke i mitten och en enfilig körbana – det yttersta fattigdomsbeviset för svensk trafikpolitik. Ligger på behörigt avstånd bakom ”Folkan” i väntan på att vägen ska övergå i två filer. Efter en stund upptäcker föraren i VW-bussen min närvaro och drar sig något till höger i ett försök att signalera att jag kan klämma mig emellan honom och vajerräcket. Det beslutet tänker jag behålla själv. När vi kommer till det tvåfiliga vägavsnittet strax innan Perstorp tycks förarens synbara välvilja ha övergått till ovilja. Direkt när det blir tvåfiligt håller han dikt åt vänster, kör om den första bilen och går därefter in till höger. Själv har jag avvaktat och nu på börjar omkörning av den första bilen för att därefter köra om VW-bussen och till sist en Audi- Men döm om förvåning när jag bara är någon meter bakom VW:n denne plötsligt kastar sig ut i vänster filen, kör om Audin och sedan demonstrativt ligger kvar i vänsterfilen hela vägen till vägen återigen blir enfilig. En  motorcykelhatare? En förare som blev irriterad för att jag inte följde hans uppmaning att köra om när han ville? Jag slår av på farten och låter avståndet till denne märkliga bilförare öka. Noterar registreringsnumret i huvudet och kör igenom rondellen innan Perstorp. Håller behörigt avstånd genom hela byn. Det blir så småningom 70 och sedan 90. Ny 2-1 väg som denna gång inleds med tvåfiligt avsnitt. Jag drar på och nu har VW:n ingen chans att hänga med i accet. Jag kör om och håller rullen för att lägga avstånd mellan mig och den märkliga VW:n, kör om två bilar till och börjar minska på farten inför nästa bil och slutet på den tvåfiliga vägen. Då kommer VW:n som ett skott och klämmer sig emellan mig och framförvarande bil. Idiot! Jag bromsar. Jag hatar människor som utsätter mig för livsfara. Vem tror han att han är? Leker han polis eller tror han att jag är road av att leka med honom – med livet som insats? jag slår av på farten och låter honom fortsätta. Det är relativt långt till bakomvarande bilar så puttrar fram i 80 på sträckan där hastighetsbegränsningen är 100. Jag vill inte ha mer med den här idioten att göra och tänker stanna på nästa P-plats innan jag fortsätter hemåt.

Men precis innan P-platsen svänger VW:n höger in mot Ottvalla och vägen är åter fri för mig. Jag fortsätter mot Hässleholm och ser inte till en enda konstig bilförare till på den återstående sträckan hem. Det var ändå för många som tyckte att de kunde chansa, nonchalera eller provocera på denna motorcykeltur. Alldeles för många som tyckte att dem kunde leka med min säkerhet och utsätta mig för livsfara för att det ska vara acceptabelt. Även om någon eller alla dessa tyckte att det var jag som gjorde fel och även om det var så att gjorde fel så är det ändå inte acceptabelt att utsätta andra för livsfara – bara för att statuera exempel. Det är en en mycket märklig attityd bland allt fler trafikanter. Så till dig i VW:n, jag vet vad du heter, jag vet var du bor, vill jag bara säga – Fuck you!

Fast man ska ju strunta i sånt här – eländigt energisug. Jag överlevde denna gång och nu väntar goda vänner, matlagning och trevlig samvaro. Det har varit en rolig vecka faktiskt. Började med avstämningsmöte om Hässleholms Galakväll på måndagen. Hann vara med en knapp halvtimme innan jag sprang till styrelsemöte med NyföretagarCentrum. Fortsatte på tisdagen med möte med medlemmar i HessleCity. Öppettider, en ständigt återkommande fråga. Många synpunkter men ett steg framåt kom vi känns det som. På onsdagen var det bara vanligt jobb innan torsdagen stod för dörren. Strax efter två på eftermiddagen kliver jag in i Linnéskolans aula. Där har Renata Chlumska haft föreläsning för gymnasieelever. Nu ska jag hämta henne och låna henne mitt kontor några timmar innan vi ska äta middag på Cats tillsammans med några rotarianer. Renata ska sedan ha ännu en föreläsning i Röda Salongen. Det är utsålt. Dagen innan har jag fått veta att jag förväntas presentera kvällens arrangemang på scen och när det hela är över ska jag överräcka blommor och tacka. Ett hedersuppdrag med andra ord. Det ska bli kul.

Renata Chlumska får blommor efter ett spännande föredrag.

Jag inleder kvällen med att presentera syftet, pengar till Rotary Doctor´s, innan jag släpper fram Hans Danielsson som berättar om sina äventyr som läkare åt Rotary i Kenya och Nepal. Därefter kommer Renata. Första svenska kvinna på Mount Everest topp. Hon har också cyklat och paddlat runt hela USA. Mer än 400 dagar tog det. Hon fängslar publiken och bjuder på sig själv. När hennes berättelse är slut får hon blommor, stort tack och varma lyckönskningar för framtiden av mig. Kön är lång för autografer och köp av en dvd som Renata har om sitt äventyr i USA. Renata har gjort en god insats och är en intagande och lättsam person att samarbeta med.

Bosse